Det är en myt att muslimer är mer rasistiska än andra människor. Ändå hör man de som vill bekämpa antisemitismen gnälla på att det är ”muslimerna” som är problemet. Även bland en hel del aktivister som egentligen borde veta bättre, finns det en acceptans för islamofobi som bara kan förklaras genom att man använder dubbla måttstockar. Man ser inte att demoniseringar och negativa generaliseringar om grupper är lika illa oavsett vilken grupp det drabbar.
Herbert Tingsten 1896-1973
Det finns mycket att lära av gamla konsekventa antinazister på 1930- och 40-talen.
”Man får aldrig, aldrig, aldrig, bekämpa nazism och antisemitism genom att använda metoder och retorik som antisemiter och nazister använder”, brukade den gamle antinazisten, senare chefredaktören på Dagens Nyheter, Herbert Tingsten säga då han hörde att man gnällde på ”de onda tyskarna” under 40-talet. Detta sades under en tid då nazityskland stod på höjden av sin makt. Tingsten hade modet att inte bara vara en av de fränaste kritikerna mot nazismen i det isolerade Sverige under kriget, han var dessutom den fränaste kritikern av den antinazism som lånade nazismens metoder.
Tyskhat var också ett hat. Ja, det var att låna nazismens svepande generaliseringar och demoniseringar av judar att lika svepande kalla alla tyskar för ”onda”.
Ture Nerman och Torgny Segerstedt, brinnande antinazister och förkämpar för judar (och senare även, i Nermans fall, Israel) sa samma sak. Nerman gav ut en bok redan 1918 om ”Folkhatet” och de demoniseringar av folk som följde i krigsretorikens spår.
Min morfars morbror var polis i Höganäs under kriget. Jag har läst vad han var med om. Han, som var antinazist och Socialdemokrat blev en gång arg på en person som gick omkring i Väsby kommun, utanför Höganäs, och pratade tyska. ”Jävla tyska nazist, åk hem”, eller nåt liknande sa han till honom… Det var bara att den ”tyske nazist” han bad dra hem till Tyskland var judisk socialdemokrat som hade flytt till Sverige.
Min morfars morbror skämdes. Så borde alla skämmas som accepterar att personer drar andra folk över en kam, oavsett om de är judar, muslimer, romer eller vad de än är. Svenskar t.ex.
Det är inte ofarligt att dra folk över en kam. Fråga de norska ”tyskbarnen” vad de anser! Deras enda brott var att ha en tysk till pappa och en norsk kvinna som mamma under kriget. Under flera decennium har hat och mobbning mot ”tyskbarnen” varit sanktionerat från högsta ort, från kung och regering.
Och nej. Bara för att det är krig rättfärdigar ej att man tar fiendens värsta metoder och gör dem till sina egna bara för att man hatar…
Glöm aldrig Tingstens visdomsord, som man kan läsa bland annat i hans memoarer. Använd inte nazismens, rasismens och hatets metoder i kampen mot nazism, rasism och hat!
Sverigedemokraterna är nu vårt tredje största parti och antisemiter hotar sedan en tid svenska medborgare i Malmö. Det man accepterar att säga högt om romer och muslimer blir allt grövre. Och när en käck schlagerfarbror (f.d. ledare för Ny Demokrati) startar flyktingförläggning (!), undrar jag om något skört och känsligt i den svenska identiteten blivit blottat, något som förut varit dolt.
Sverige har inte känt av något krig sedan 1814, då Norge tvingades in i union med Sverige. I drygt 200 år har vi undvikit väpnade konflikter, det är sällsynt i Europa. Under första världskriget förklarade Sverige sig neutralt. Likaså 1939, då Tyskland gick in i Polen — Storbritannien och Frankrike kort därpå förklarade Tyskland krig. Sveriges statsminister Per Albin Hansson var tydlig med att Sveriges hållning skulle vara neutral. Tyskland dominerade visserligen Sverige under flera år, tyska soldater och tyskt materiel transporterades på våra järnvägar till tyskarnas krig och invasion av Norge. Tyskland blev vår största handelspartner, 80 procent av vår export gick dit. Till finska vinterkriget förhöll vi oss ”icke krigförande” och bistod Finland med pengar och vapen mot Sovjet. Neutraliteten har hållit Sverige utanför krig och låtit människor leva ett någorlunda normalt liv. Samtidigt har allt ett pris. Vi har lärt oss tystnaden, förmågan och möjligheten att se till ”båda sidor” i en konflikt. Men den neutrala hållningen samtidigt som världen stod i lågor, måste också ha satt andra spår i oss.
Min mamma och pappa är inte födda i Sverige, jag är det. Jag är svensk, känner mig i hög grad svensk och jag vill leva och jag vill dö i Norden. Men när jag råkar på människor som pekar finger åt och skuldbelägger andra bara för att de är annorlunda, då reagerar jag på ett helt annat sätt än mina vänner, vars föräldrar är födda här och vars familjer levt i vårt land sedan generationer. För jag upplever ofta då invandrare och religion kommer på tal att det blir otydligt i Sverige. Det är lite som med politik, det talar vi inte gärna om. Vi blir blyga och mumlar artigt något generellt, sedan talar vi hellre om vädret eller fotboll. Den något glasartade men vänliga blicken då till synes obehagliga samtalsämnen kommer på tal och den därpå följande tystnaden, är något jag aldrig riktigt förstått mig på. Det var något jag inte fick med mig hemifrån. Har alltid ställt mig undrande till den där tystnaden. Men nu tycker jag mig se spår av vad den handlar om, denna böjelse till luddighet då invandrare och politik förs på tal. Kan det vara spåren av 200 års neutralitet som nu blivit synlig? Den svenska konsten att inte lägga sig i, att ta det lilla lugna och att förstå båda parter. Blir den tydligare nu då extrema vindar blåser över hela Europa och skapar oro också här? Har den svenska identiteten som neutral och balanserad blivit störd av EU-medlemskap och invandring? Hur ska vi svenskar förhålla oss neutrala och balanserade, när vi plötsligt står mitt i och inte längre kan hålla oss utanför?
Det blir allt svårare att vara svensk på det viset. Att förhålla sig neutral kanske inte längre är möjligt? Europa är en allt tydligare del av vårt Sverige, vi är inte utanför längre, vi är mitt i det. Går det ens att låtsas vara neutral då? När främlingshat och rasism blir tydligare, hur kan vi stå neutrala i det?
Min mamma kommer ihåg Rikskristallnatten. Den 7-13 november 1938, då Nazisterna brände 1400 synagogor och bönehus, krossade omkring 7500 skyltfönster och misshandlade judar, kvinnor, barn. Omkring 1500 judar dog under det som kom att kallas Kristallnatten. Hon berättar hur hon kommer ut från skolan och såg män med påkar, såg slagsmålen, blodet och krossat glas överallt. ”Snälla Gud låt pappa vara i livet!”, var det enda hon tänkte. Hon sprang hem genom vansinnet, sprang för allt hon var värd genom slag, förstörelse och skrik. Hon berättar att hennes pappa kommit hem på kvällen, oskadd. Hela natten hade de legat i hennes säng och han hade hållit om henne hårt. Han hade tröstat henne, lugnat henne. Hela natten hade han gjort det för hon var utom sig. Min mamma berättar om det och om när himlen blev svart om dagen, för alla bombplan som kom med döden. Om sådant berättar min mamma. Min far smugglades över sundet av en vänlig svensk skeppare då nazister marscherade in i Danmark. Det var den 9e april 1940. Det är ekon från deras erfarenheter, den tiden av förföljelser och övergrepp jag hör då människor nu blir utpekade av inget annat skäl än sin etniska härkomst eller sin religiösa tillhörighet. När människor blir misshandlade och bespottade för att de inte är som ”vi”, då hör jag mina föräldrars erfarenheter.
Och därför, när romer nu blir betraktade som tjuvar, muslimer som terrorister och svarta som lata utsugare av vårt system, förstår jag inte varför statsminister Fredrik Reinfeldt är så anonym och inte heller varför partiledare Löfvén intar en så neutral position. Nu längtar jag efter tydlighet, inte svensk neutralitet. Fast jag vet att både statsminister Reinfeldt och partiordförande Löfvén är för vår demokrati. Fast jag vet att de anser gränslöshet i vilken form det vara må, är motbjudande så önskar jag att de sa det lite oftare. Att de sa det lite högre, att de visade det lite tydligare och att de gjorde det just nu. Jag önskar mig det.
Min känsla är att vi behöver kliva fram ur vår invanda historiska identitet, och titta på hur vi ska vara Svenskar nu i vår tid. Vi är inte skyldiga historien något alls, förutom att känna till något om våra förfäders del i den. Historien sätter osynliga spår i oss, den gör saker med generationerna och vi har en skyldighet att veta något om det. Då har vi en möjlighet, en chans att undvika att i slentrian och okunskap göra om samma misstag. För vår egen och våra barns skull — låt bli att säga ”jag visste inte”. Det håller inte.
När någon pekar finger och beskyller en människa, behöver vi visa vilka vi är, var vi står och vi bör göra det innan neutraliteten ställer oss där vi inte vill vara.
Alldeles för många har accepterat den mycket enkla lösningen att om vi bara stoppar invandringen så löser det problemen. Enkla lösningar på svåra problem existerar synnerligen sällan och politiskt har metoden historiskt använts främst av totalitära ickedemokratiska ideologier och makthavare. Hitler är väl främst i den kategorin men har många själsfränder med olika bakgrund och olika ideologisk och även religiös förankring.
Det enda som är passande med Mugabe är mustaschen.
Robert Mugabe skyllde allt på vita jordägare, på Nordirland skyllde katoliker allt på protestanter och tvärtom, shiamuslimer o sunnimuslimer, Pol Pot i Kambodja, i många länder har folkmord skett på etniska minoriteter som t.ex serbernas etniska rensningar på 90-talet, kurder har mördats i olika länder och på medeltiden hade vi häxor som brändes på bål. Så sent som häromdagen förklarade en religiös dåre i USA att orkanen Sandy var de homosexuellas fel etc.
Det är spår som förskräcker och gemensamt för alla dessa har varit deras supportrars övertygelse om att de haft rätt. På ett otäckt närliggande sätt beskrivs idag främst muslimska invandrare från mellanöstern och Somalia av ledande SD-företrädare på ett motsvarande sätt. Vissa, som Kent Ekeroth, påstår dessutom att invandringen som helhet varit skadlig för Sverige i en tweet till undertecknad:
Det finns en myt som cirkulerar. Myten att rasism bara har med det gamla sättet att sätta en ras framför en annan. En del menar att Sverigedemokraterna inte är rasister eftersom de inte pratar om raser på det sättet i partiprogram etc.
Det är dock lika sant att det i partiet fortfarande finns ett relativt stort antal företrädare som med jämna mellanrum uttrycker tankar, åsikter och värderingar som, om inte rasistiska i klassisk mening, får betraktas som antingen kulturrasistiska eller med ett möjligen nytt ord, religionsrasistiska. Det finns gott om exempel på detta på den sida jag tidigare länkat till.
Bland anhängare och sympatisörer är detta ännu vanligare och ännu mer förekommande.
Sedan är det också så att all rasism oavsett tolkning inte heller alltid behöver vara uttalad. Om man däremot föreslår lagar, som de facto omfattar hela befolkningen och därmed per definition inte kan sägas vara rasistiska, men vars effekter entydigt bara riktas mot och drabbar specifika grupper, så utgör de likt förbannat ett i vidare mening rasistiskt uttryck.
Evolution. Ett otäckt ord på många sätt. Förändring. Utveckling. Det gamla försvinner in i minnenas dimmor, och försvinner så småningom i historiens varande där individen är ganska ovidkommande och de stora skeendena är mer intressanta.
Vissa grupperingar av rasister vill hålla blodet och genpoolen ren.
Ibland diskuterar jag med nära vänner om evolutionen, hur den fungerar, men framför allt hur många människor reagerar och agerar när djurarter håller på att dö ut. Vi är helt överens om att de flesta människor har väldigt svårt att acceptera att vissa saker är helt naturliga och kommer att ske vare sig vi vill eller ej. Som till exempel delfinerna. De kommer att dö ut, förr eller senare. Försöken att rädda dem är väldigt fina, omtänksamma och mänskliga, men i slutänden kommer vi att förlora delfinerna. Vi kommer att ha delfinskelett hängandes på museer och det kommer att finnas barnböcker som förklarar hur delfinerna levde, hur de såg ut (jfr barnböcker om t ex dinosaurier) och så vidare. Det är kanske inte något du och jag kommer att uppleva under vår livstid, men det kommer att hända. Förr eller senare.
Det är naturligt för folk (såsom i folkslag, individer och grupper av individer) att flytta på sig. Det är så utveckling förs framåt, vilket också innebär förändring. Den matematiken är väldigt lätt att förstå sig på. Det är också naturligt att man bosätter sig på ett nytt ställe om man flyttat sig en längre sträcka. På den nya platsen är det heller inte helt osannolikt att man hittar en partner, om man inte redan har en. Det innebär att blod blandas med blod, nya band skapas, nytt liv ser dagsljuset. Så har det sett ut förr, så kommer det att se ut framledes.
När två individer, grupper av individer eller två folkslag möts, är det inte alls konstigt att det blir konflikt. Tänk bara på de ungdomsgäng som rör sig i storstäderna. De rör sig i olika områden av staden och ibland blir det sådana konflikter dem emellan att det utbryter gängkrig. Ungefär samma effekt blir det när något nytt och okänt kliver in i våra liv. Vi blir som tagna på sängen av det nya och det är lätt att hamna i en anfall-är-bästa-försvar-ställning. Det är inget konstigt, utan en djupt rotad instinkt. Alla människor fungerar olika, och den här skräcken som är mer en instinkt än något annat, stiger till olika nivåer hos oss alla. Vad det handlar om är förmågan att ta till sig nya tankar och idéer, och det är inte alltid helt lätt. Som jämförelse kan vi ta en kvinna som levt singel väldigt länge, och så kommer en man in i hennes liv – och han diskar på ett helt annat sätt. Tanken på att göra något på ett helt annorlunda sätt än det man känner till kan ibland kännas oöverstiglig.
Vissa grupperingar av rasister vill hålla blodet och genpoolen ren. Jag säger att det inte är möjligt. Sverige har aldrig varit homogent och kommer aldrig att bli det. Vi har alltid haft invandring på ett eller annat sätt, och det kommer vi att fortsätta ha, statsekonomin obeaktat. Fransmännen som invaderade kungarnas och drottningarnas hov, sydeuropeerna som kristnade landet under vikingatiden, vallonerna som flyttade hit för att arbeta, de europeiska konstnärerna som kom hit för att måla våra kyrkor, italienarna som också de kom hit för att jobba.. det svenska folket har redan ett så utblandat blod att det är fånigt att tro att vi ska kunna behålla det ”rent”.
Dessutom skulle svenska folket på sikt riskera att försvinna om vi inte tillät nytt blod att komma in. Att stänga våra gränser skulle åstadkomma precis det som rasisterna (nu generaliserar jag grovt) anklagar folken i Pakistan och Afghanistan för; kusingifte och inavel.
Att vinna eller försvinna
Det var bättre förr.. eller?
Den som har möjlighet att så att säga vinna och klara sin arts eller sitt folks överlevnad längst, är den som kan acceptera förändringar och utveckling. Den bakåtsträvande kan inte se en framtid utan vill hela tiden tillbaka till en tid romantiserad – det var bättre förr, säger man och tänker tillbaka. Men gårdagen kan vi aldrig få igen, den är ett förbrukat ögonblick. Därför kan vi endast titta åt ett håll; framåt, och fundera över hur vi kan slänga oss ut i det okända utan rädsla men med viljan att lära oss nya saker, utvecklas och förändras.
Det är den största vinsten.
Här kan du se filmen skapad av De Odödliga, som gav mig tanken till den här krönikan.
Detta är del två i en serie av åtta artiklar om myter kring invandringen. Artikelserien har skrivits av Andreas Meijer.
Folkmängd är något som debatteras och främst hur många invandrare det egentligen kommer till Sverige varje år.
Bilden visar ett diagram med siffror från SCB där jag har gjort ett urval för att få fram den totala folkmängden, diagrammet visar alla som är folkbokförda i Sverige mellan 2007 och 2011. Ökningen från 2007 till 2011 är 301 641 människor (9 476 105 – 9 174 464 = 301 641). I genomsnitt per år är det en ökning med 60 328 personer i Sverige (301 641 / 5 = 60 328). Vi är alltså 9 476 105 människor boende i Sverige. En ökning med 60 328 personer innebär en befolkningsökning i procent med 0,64 % per år. Totalt. Inklusive invandring.
Längre ner på sidan hittar ni ett annat diagram som visar hur många som finns i Sverige och som är födda i ett annat land.
I Sverige fanns det alltså, år 2011, 1 427 296 personer som inte var födda i Sverige. Eftersom frågan var huruvida massinvandringen var ett hot eller inte så kan vi räkna på vilken ökning som har skett dessa år. Ökningen från 2007 är 199 526 personer på dessa 5 år. Det är 39 905 personer per år. Den totala ökningen av befolkningen var 301 641 personer och invandringen står för 199 526 av dessa personer, nästan dubbelt så många som den naturliga befolkningsökningen (migration är en naturlig del av den mänskliga historien men jag menar här förhållandet mellan hur många som föds, i Sverige, och hur många som dör) skulle ha gett oss.
Sveriges inhemska befolkningsökning är, som diagrammet visar, näst intill marginell. Skulle vi inte ha någon invandring så skulle vi öka med drygt 20 000 personer per år, eller 0,22 % per år. Vi vet än idag inte hur det går för industrialiserade samhällen som har en marginell eller negativ befolkningskurva, men när det gäller urbanisering så kan vi se vad som har hänt med de samhällen som har haft en degenerering av sin befolkning. De finns inte kvar.
Att säga att vi inte har råd med invandringen är helt fel. Vi har inte råd att sluta ta in invandrare. Sveriges inhemska befolkning står i stort sett still (det föds ungefär lika många som det dör) och om marknadskapitalismen skall få fortsätta råda och vi ska klara av att hålla 3 % i årlig tillväxt, så krävs också att vi har människor som kan göra detta. I dagsläget ser vi inte dessa problem, eftersom vi har en stor grupp arbetsföra människor mellan 40-50 år. Men om 20 år kommer detta att vara ett stort problem för Sverige, om vi inte tänker oss för.
Integrationspolitiken är en helt annan sak. Den måste ses över för att de invandrare som kommer till Sverige så snart som möjligt ska kunna komma in på arbetsmarknaden och bli en del av det svenska pluskontot när det gäller skattesystemet. Just nu är detta en fråga som politiker inte ens vill ta i med tång. Frågorna går fortfarande kring om vi skall ta in invandrare eller inte. Det borde handla om hur vi ska kunna integrera människor som migrerat hit till en del av vår statsapparat.
Migration är en viktig del av människans historia och är mycket äldre än vad tanken på en nation eller nationalstat är. Innan tanken på länder fanns så var det klaner, byar och samhällen som var rådande. Eller det ännu viktigare; folkslaget (inte att förknippa med dagens etnicitet). På den tiden fanns dock inte en värdering hos folkslagen, det var mest fråga om vilka som tillhörde ens eget folkslag och vem som inte gjorde det. Det var heller inte helt ovanligt att tillhöra flera olika folkslag under sitt liv. Och det var inte så länge sedan. Ser vi på Karl den Store, som levde för 1200 år sedan så var han kung över Frankerna. Folkslaget alltså. Frankerna erövrade massor av land, vilka ibland behöll sina gamla namn men blev delar av ”Frankernas rike”. Europas historia under denna tid kallas för ”folkvandringstiden” vilket tyder på att folkslag vandrade runt, trots att det fanns både städer och byråkrati i världen. Med tiden inrättades fenomenet att regler skulle skrivas ner, för i stort sett allt, vilket ledde till att land kunde ”ägas” av någon — privat eller nation, utan att denna måste vakta landet med vapen. I förlängningen kom detta innebära en jakt för nationerna när det gällde att äga rikedomar, vilket ledde till merkantilismens och kolonialismens era — mer om det i del fem.
Detta är inledningen till en serie av åtta artiklar om myter kring invandringen. Artikelserien har skrivits av Andreas Meijer, talesperson för Gröna Partiet.
Missnöjet bland svenskar när det gäller invandring och invandringspolitik växer sig starkare. I skrivande stund är det sommaren 2012 och det multikulturhatande partiet Sverigedemokraterna har snart kommit halvvägs i sin första mandatperiod i Sveriges riksdag. Det är skillnad på hur den allmänna debatten ser ut gällande SD. Från att ha varit något föraktat i de flesta svenskars ögon till att bli SD med hela svenska folket. Nu menar jag inte att de flesta håller med om vad de säger, men deras ord börjar få tyngd och deras åsikter börjar bli folkets åsikter i mångt och mycket. Vems skulden är (om jag får säga så), har debatterats. Den är inte SD:s i alla fall eftersom de strävar mot att den värdegrund de sätter upp skall appliceras på samhället.
Skulden skulle kunna vara de tidigare politikernas, eftersom de inte har varit tydliga med vilken politik som skall föras gällande invandrare, flyktingar och migration. Heller har inget syfte med varför vi skall ta emot invandrare över huvudtaget framlagts för allmänheten. Där har skolan och utbildningsväsendet en roll att spela — och i förlängningen en skuld.
Andreas Meijer
Massinvandring är ett begrepp som florerar i diskussionen och ingen vet riktigt vad det är, om den finns och hur den påverkar oss. Ordet skrämmer dock så pass mycket att partier kan gå till val genom att trycka på massinvandringens potentiella samhällsförfall.
Media har följt med på tåget och är polariserad. Antingen är det artiklar som skall få befolkningen att se all skada som invandrare, eller personer med annan etnisk bakgrund än svensk, åsamkar samhället. Eller så är det artiklar om hur människor med annan etnisk bakgrund blir särbehandlade, eller kränkta, av människor och samhälle. De siffror som faktiskt skulle kunna lugna debatten har inte presenterats i debatten och det verkar heller inte som att det är någon som vill ta fram dessa siffror.
Varför det finns människor som vill fly från sina länder har heller inte förklarats. Ibland är förklaringen krig. Ibland något annat. Men det verkar inte finnas så mycket om vad som ligger bakom krigen, om det inte är inbördeskrig — då pekas gärna enskilda krigsherrar ut som slaktare och fascister. Inte ofta får vi ta del av vår roll i det hela. Det är sällan de ekonomiska faktorerna tas med i krigsorsaken. Ekonomiska faktorer som har gjort att länder finns, varifrån människor emigrerar på grund av dåliga förhållanden. Ekonomiska faktorer som har sett till att somliga länder inte har någon infrastruktur att tala om — vilket i sig innebär misär. Ekonomiska faktorer som gör att de inte kan bygga upp sina länder. Ekonomiska faktorer som till största delen beror på — oss (med ”oss” menas hela västvärlden och det postindustriella samhället).
Genom denna artikelserie vill jag gå igenom somliga argument som SD, och andra organisationer, har för att peka ut invandrarna som syndabockar, för att bemöta dem sakligt och i så stor grad som det är möjligt — faktamässigt. Dessa aspekter kommer jag att koppla till den kända historieskrivningen, eftersom detta med invandring inte är något nytt och att det finns flera anledningar till att det är fler som flyttar från Mogadishu till Tensta än tvärtom. Vi behöver inte gå så långt tillbaka i människans historia för att se hur det började. Vi kan gå ännu kortare tillbaka för att se vad som hände sedan, främst för att det fortfarande händer. Vad är det som händer? Ja vi kommer till det…
Uppdelningen av texten kommer inte att följa en strikt kronologisk ordning eftersom vissa saker måste tas upp utanför kronologi.
Gästkrönika av Caroline Szyber (KD), riksdagsledamot
För några veckor sedan avslöjade Ekot hur bensinmackar diskriminerar romer. Jag tror att vi var många som förfärades och kanske även förvånades. När jag sen läste i media om bilden som gemene man i Sverige har om romer så blev jag chockad. Det finns klara stereotypa bilder, folk hyser tydliga fördomar och negativa attityder finns gentemot romer. Att det tyvärr förekommer diskriminering av romer vet vi men inte att den skulle vara såhär uppenbar.
Jag tror att reportaget som det från bensinmackarna skakar om vissas bild av sig själva. Vi vill gärna tro att vi svenskar inte har speciellt mycket fördomar och om vi har dem är de ganska harmlösa eller så förklarar vi dem gärna med att ”det ligger nog något i dem”, ivrigt påhejade av dem som inte vill att bilden ska ändras. Jag tror det är bra att vi skakas om. Men lika viktigt är det att inse hur utbrett det är och att vi är många som kan behöva konfronteras med våra egna uppfattningar.
Det är lätt att i ord bekänna att ”Jag avskyr diskriminering” men ibland är läpparnas bekännelse högre än vi klarar att leva upp till. Jag tror nämligen att få människor är fria från fördomar. Ibland har de naturligtvis sina skäl. Men i de allra flesta fall är det ett generaliserande som bygger på någon slags ogrundad rädsla för det som inte är precis som jag. Och även om en fördom grundar sig i något kan ändå det generaliserande den ger upphov till leda till just diskriminering. Det går naturligtvis exempelvis att konstatera att brottslighet förekommer mer i vissa typer av grupper men det gör inte att vi kan behandla alla i den gruppen som om de vore brottslingar. Det kan handla om exempelvis ”gruppen unga män” eller ”gruppen Sverigedemokrater”. Det vore naturligtvis absurt att ha speciella regler och uppträdanden gentemot alla personer som tillhör dessa grupper.
Runtom i Europa kränks människor dagligen. Romer är en oerhört utsatt grupp. Många gånger står de allra längst ner i samhällets hierarki och andra människor väljer aktivt att på olika sätt markera avstånd. Bensinsmacksreportaget är inte en enskild företeelse.
Enda sättet att angripa denna diskriminering är ett övergripande angreppssätt. Tillsammans med kunskap om och förståelse för romers situation som minoritetsgrupp krävs effektiv lagstiftning som skyddar grupper mot rasistiska uttryck. Genom att minska de rasistiska uttalandena minskar också möjligheten att föra vidare de stereotypa bilder av romer som idag till viss del är rådande i det svenska samhället. För att kunna synliggöra diskriminering av romer krävs förutom ett individperspektiv också ett strukturellt perspektiv som tar hänsyn till företeelser som de utpräglade fördomar, regelverk och normsystem i samhället som begränsar romers möjligheter till lika villkor. Diskrimineringen mot romerna i Sverige verkar vara mer vanligt förekommande än vad vi i Sverige vill erkänna och denna diskriminering ter sig utgöra en del av romernas vardag.
Romernas situation ses alltför ofta bara som ett socialt problem, när det egentligen handlar om att förändra den rådande diskriminerande samhällsstrukturen. Det avstånd till majoritetssamhället som romerna själva delvis hjälper till att upprätthålla grundar sig i en rädsla att uppslukas och försvinna som folk. De fördomar och stereotypa bilder av romer som finns gentemot deras kultur, som är så väsentlig för dem, gör att de väljer att distansera sig för att kunna behålla den. För den som inte har ett eget land eller en gemensam religion blir det enda som kan utgöra ett ”vi” att hålla fast så starkt vid den egna traditionen. Mot bakgrund av åratal av antingen tvångsassimilering eller utstötning är detta inte särskilt svårt att inse. Först när man inte behöver vara rädd att utplånas, och känner sig trygg i förvissningen om att få leva med respekt för den egna identiteten, kan man våga anamma delar av majoritetssamhället.
Ofta målas romer ut som offer eller problem. Mycket handlar om okunskap och brister på kontaktpunkter. Men det ska inte heller stickas under stol med att det finns personer och grupper i Sverige som inte har något som helst intresse av att romer framställs på andra sätt. Fördomarna om romerna bidrar nämligen till att bekräfta deras världsbild. Att fördomarna är så utbredda leder självklart också till risken för att verkligheten blir ännu mer som fördomarna gör gällande. Om alla tror att du inte vill jobba exempelvis är det självklart mycket mindre chans att du faktiskt får ett jobb.
I tider där Agenda frågar ”Hur mycket invandring klarar Sverige av?” är det viktigt att vi står upp mot vardagsrasismen. För det är när vi själva inte säger ifrån då vi hör fördomar och dåliga skämt som de för vissa blir till en sanning. Det behövs kunskap, förståelse såväl som effektiv lagstiftning mot diskriminering. Kan vi bryta de rasistiska och stereotypa uttalandena kan vi också bryta utvecklingen att fördomar bara förs vidare och vidare och vidare.
”Ursäkta mig, men det står en zigenarkvinna och målar naglarna borta vid accessoarerna.”
Romernas flagga
Jag var 16 år och inne på min tredje dag som sommarjobbare på Rusta. Jag visste inte alls hur jag skulle hantera den upplysningen utan förmedlade den helt enkelt till en överordnad. Hur hon i sin tur hanterade situationen minns jag inte, men jag minns att det var mitt första sammanträffande med romer ute i samhället.
Minnet av episoden kommer till mig när jag ser på SVT:s Debatt (4/10 2012) där man i ett program avhandlar diskriminering mot romer på specifikt bensinmackar.
Nämner man ordet zigenare eller rom så tänker de allra flesta först på kvinnor i spetsblusar och stora svarta sammetskjolar. Därnäst kanske på män i kostymbyxor och loafers. Och därefter? På bilskojare, gårdfarihandlare, spågummor, ficktjuvar?
Enligt innehållet i etnologen Karl-Olov Arnstbergs kritiserade bok ”Svenskar & zigenare” lever svenska romer i förhållandevis hög grad i bidragsberoende, alkoholmissbruk och kriminalitet. Hans förklaring är att romernas kultur är stark och att de vill bevara den, vilket i sin tur lett till isolering, förtryck och diskriminering, samtidigt som romerna själva hyser lågt förtroende till majoritetssamhället som under historiens lopp förslavat dem, steriliserat dem, systematiskt mördat dem och kriminaliserat dem.
Jag finner det som en mycket rimlig utgång, om än inte försvarlig.
Romerna utvandrade av okänd anledning från Indien på 700-talet och spridde sig över hela Asien och Europa. Till Sverige tycks de ha anlänt under 1500-talet, att döma av en av Olaus Petris (1493-1552) historiska krönikor. De försörjde sig i den mån de fick tillfälle genom förgyllning, smide, hästhandel, musik och cirkus. På 1500-talet var det belagt med dödsstraff för manliga romer att vistas i landet och även om detta upphävdes var det fortfarande förbjudet för romer att slå sig ner på en fast boplats. Detta förbud gällde för vissa grupper ända in på 1960-talet, varför majoriteten av romerna — trots att 4 års folkskoleutbildning var obligatorisk redan 1842 — inte hade rätt till skolgång då de inte var mantalsskrivna på en fast plats.
Under Förintelsen mördades hundratusentals, kanske så många som 1,5 miljoner romer och i Sverige tvångssteriliserades många romska kvinnor i ”rashygienens” namn. Lagen om tvångssterilisering kom anmärkningsvärt nog inte att upphävas förrän 1975!
Det skall förklaras att det finns många undergrupper av romer, varav de flesta talar någon dialekt av romanes eller romani chib som är ett av Sveriges officiella minoritetsspråk. Trots detta brister myndigheter när det gäller att publicera information på romani, vilket påpekas i det avsnitt av Debatt jag nämnde.
Bland dessa romska grupper är kaale, ofta kallade ”finska zigenare” den grupp som bär de karakteristiska sammetskjolarna. De talar finska och har tyvärr ofta inte hållit romani chib vid liv. Kanske är det en av anledningarna till att de ses som ”den lägsta kasten” av andra romska grupper. Den som blir sparkad tenderar själv att försöka sparka neråt.
Dessa är alltså de romer som syns mest, som blir misstänkliggjorda på grund av sin klädsel, som får klä skott för alla historier någon någonsin hört om romer, och som därför torde vara svårast att integreras i samhället.
Det är en sorglig historia, den om Europas styvbarn. De fick egentligen aldrig en riktig chans.
Den svenska staten som är ansvarig för så många övergrepp på romer genom tiderna har (efter flera hundra år) beslutat att försöka minska avståndet mellan romska grupper och det svenska samhället, i ett regeringsbeslut om ”strategi för romsk inkludering” från februari 2012.****
Frågan är nu om övriga Sverige, det vill säga du, jag och alla andra icke-romer är beredda att följa regeringens goda exempel?
Kanske något så enkelt som att hälsa på de romska grannarna, att inte tyst hålla med om det som sägs bakom deras ryggar.
För sanningen är den att detta inte är några människor som kan ”slängas ut direkt” vid minsta problem, vilket annars är en populär lösning på diverse problem enligt falanger på högerkanten. Det finns inget land att slänga ut dem till. Detta är svenska medborgare — ibland sedan många generationer tillbaka — och det är på tiden att vi erkänner det istället för att betrakta dem som något främmande inslag.
Romernas sak är vår!
Sverigedemokraterna är nu riksdagens tredje största parti, enligt en ny mätning. SD med en enda egentlig fråga, invandringen. Invandringen som det stora problemet och samtidigt, skulle den kraftigt reduceras, blir den också lösningen på det mesta som är fel i vårt land. Men tro mig, vi vill inte ha ett land där vi koncentrerar oss på människors härkomst som värdemätare för möjligheter och rättigheter. Inte ett där vi stänger våra gränser för människor i nöd. Vi vill inte ha ett Sverige med två sorters människor: Vi svenskar och de där invandrarna.
Ändå går SD framåt. Läs deras programförklaring. Det som står där kan väl ingen säga något om? Det finns faktiskt inte en enda formulering som inte är bra, som inte vi alla kunde skriva under på. Men yta är inte allt. För var landar vi med Sverigedemokratiska visioner? Vad blir vi för ett land? Vad blir vi för människor? Se under ytan och du vill inte leva i ett Sverigedemokraternas Sverige, tro mig.
Sebastian Haffner (1907-1999) skriver i sin bok ”Anmerkungen zur Hitler” några begynnande rader jag aldrig glömmer. De tog tag med sin klara enkelhet. Han sa ungefär så här: ”Hade Hitler bara nöjt sig med att bygga vägar och skapa arbete åt alla och hade han inte brytt sig om judar och krig, hade han säkert blivit en av Historiens mest ansedda statsmän.” I ”En tysk mans historia” berättar Haffner vidare om den enkle, ärlige tysken på randen till Nazisternas maktövertagande. Det finns likheter mellan nu och då, och tro mig, ett sådant land vill vi inte vakna i. Ett sådant Sverige vill vi inte ha.
Ska man då verkligen likna SD vid nazister? Absolut inte. Inte vad det gäller judefrågan, eller Romerna. SD pekar inte ut något särskilt folkslag (eller?). De pekar inte just ut någon alls, inte än, och inte direkt. Felet ligger hos invandrare bara generellt, inte hos ett särskilt folkslag (eller?). Och det är egentligen inte heller invandrarnas fel, utan det är vårt eget som släpper in dem. Visst finns likheter med nazister i 30-talets Tyskland. I de opportuna lögnerna, de hårt vinklade sanningarna. I de förenklade lösningarna. I retoriken avsedd att skapa oro och peka finger åt ett enda håll. De upprepade pinsamma och primitiva uttalanden som bräker ur deras led avslöjar dem. Jimmy Åkesson har kapacitet och hans tillmötesgående öppenhet – och fräckhet – minner också om den framväxande rörelsen i Tyskland. SD har blivit rumsrena och har inte något med rasism att göra? Dumheter!
”Företrädare ska inte längre signalera negativa känslor, som ilska och bitterhet. Svordomar och stötande begrepp ska undvikas helt, liksom sarkasm, ironi och kompisjargong vilket lätt leder till missuppfattningar i sociala medier.” (ur SD’s nya vokabulär)
Den aptitligt, parfymerade fronten, döljer ett stinkande monster som lockar oss att släppa det fritt. Det vore olyckligt om vi kom det till mötes för tro mig, vi vill inte ha ett sådant Sverige.
Experter fortsätter uttala sig om varför SD går framåt. Få talar tydligt om konsekvenserna av vad som sker då demokratiska och kulturella värden får stå åt sidan, som vore de för självklara för att behöva värnas. Knappt nämns ökad arbetslöshet, den atmosfär av osäker ekonomisk framtid som sprider sig över hela Europa. Den framväxande nationalismen, rasismen (starkast i Ungern och Rumänien) och de andra svenska partiernas ointresse (eller oförmåga?) att förmedla självklara demokratiska och humanistiska värden, just då de behövs som mest. Det lämnas för mycket plats åt SDs retorik.
Sanningen är att vi behöver invandring och att vi har råd med den. Vi har råd att hjälpa flyktingar. Vi har råd med en stark och bra skola och vi har råd att ta hand om utsatta och äldre. Oavsett hur länge vi har levt i Sverige och var vi kommer ifrån från början, så har vi råd och rätt till en grundläggande trygghet i vårt land. Det är en illusion att det inte skulle fungera. Men vi behöver göra det som krävs, för att få det. Ett är säkert, att angripa invandringen, är något som inte hjälper oss. Vi behöver välja den svårare vägen, den där vi hjälper varandra. Den där vi ställer upp och skyddar våra demokratiska värden mot grovt förenklade floskler. För tro mig, det land som inte gör det, vill ingen av oss leva i. De människor som väljer den lösningen vill ingen av oss bli, tro mig.
Det är ett under att Sverige finns kvar ännu eftersom vi haft så många fördomar om olika saker. Det är ett under att Sverige existerar eftersom så många grupper av människor anses ha varit ett hot mot vår framtid…
Creator: Desmond Little
Om man ska tro på folk med fördomar har Sveriges framtid hotats många gånger de senaste 160 åren.
Det är som om vi människor tar varje tillfälle vi kan för att generalisera negativt om våra medmänniskor och sprida moralpanik kring något som man tycker är ”farligt”.
Ungefär som allt det som sägs om somalier idag. Minns ni att för 15 år sen sa man samma sak om kosovoalbanerna. Och innan dess var det ”juggarna” och innan dem ”finnarna”. Före det var det ”katolikerna” och ”balterna” och innan dess judarna och innan dess romer, skåningar, norrmän och många andra…
Man vill liksom att det egna ska vara den allmängiltiga för alla, liksom… Och det som inte man själv tycker om, eller är rädd för, utmålas som det farliga. Vår eviga tendens att leta efter syndabockar, kanske.
Det är ”omoral, fara och ett hot mot det svenska”…
Först var det fabrikerna, och fabriksarbetarna och de där förrädiska och hemska liberalerna. Sen var det järnvägarna och ångmaskinerna och industrialismen och givetvis också de där hemska socialdemokraterna. Sen var det arbetarna och de fackföreningarna och frihandeln och kapitalisterna också givetvis och företagarna. Det är fördomar, fördomar, fördomar…
Först gammeldans och polska och det ”osvenska” dragspelet, sen var det 1920-talets degenererade kultur, och den följdes av de farliga swingpjattarna, sen kom dansbaneeländet med all moralisk degenerering, Lill Babs och Povel Ramel, sen ”negerjazzen” med sina farliga rytmer, sen kom de ohyfsade raggarna som våldtog alla kvinnor de såg, och sen Elvis och Bill Haley och den sexualfarliga popen med sångare som vickade på rumpan, och sen rocken med de långhåriga tölparna Beatles som följdes av den hemska sataniska hårdrocken och den samhällsfarliga punken, och Bob marley, och sen kom rapparna och de där dansbanden och syntarna, som följdes av den hemska rapmusiken och hiphoparna som hotade kulturen, för att inte tala om emos…
”Doin the omoralisk schlagerfestival”, typ…
Och det var den farliga amerikanska kulturen (Kalle Anka), och Cowboyfilmerna och Hollywood. Och det är muslimerna, minareterna, burkorna, och burkmat och Coca Cola, och anglifieringen av Sverige och tyskofilerna och alla kulturmarxister och kommunister. Och givetvis de religiösa och ateisterna och friskolorna och hemundervisningen och de kommunala skolorna…
Först var det de spionerande ryssarna som hotade oss, och de ”tjuvaktiga” polackerna. Och alltid har de ”giriga” judarna hotat det svenska samhället. För att inte tala om de ”smutsiga” zigenarna och det var de de ”knullande” katolikerna med alla sina barn och sin ”fanatiska” tro, och det var de ”tjuvaktiga” finnarna och det var de ”myglande” juggarna och det var ryssarna igen och det var muslimerna, muslimerna och muslimerna igen, och ”negereländet” från Afrika och andra att ösa ut sina fördomar mot…
Som de där feta skåningarna, lata halländarna, snåla smålänningarna, löjliga norrmännen, tjuvaktiga tornedalsfinnarna och tysta norrlänningar, och de högfärdiga stockholmarna och isolerade gotlänningarna. För att inte tala om de där lapparna, de där lapparna…
Och det var nationalromantiken inom konsten, och 20-talets nyklassiscism, och det var modernismen, och det var folkhemmet, och det var miljonprogrammet, och det var kampen mot folkhemmet och miljonprogrammet och miljoner andra konstarter som är farliga. och avkristningen av Sverige.
Det var Miss World, Miss Sweden, Miss Universe, Mister Universe, doping, muskler, tuttar, nakenhet, nudister, pepparkakor, wienerbröd, indisk mat och ännu mer tuttar samt V65 och Lotto.
Och det var serier. Det var Knoll och Tott, Kalle Anka, Fantomen, Stålmannen, Cartwrightbröderna, Galago, porren, och den där kommunistiska fjanten Bamse. Och det var kondomerna,spiralen, p-pillerna, godiset, chipsen, gelehallon, kaffet, teet, vitt bröd och grovt bröd och veganerna, samt sexualundervisningen (och porren!!!), och det var spriten och det var knarket och det var spriten igen och mellanölen samt mellanmjölken och gladporren.
Det är kippan och ”kippi” och tjej och typ, och aina, och guzz, och språkets ständiga degenerering. Det är konjunktivet (det kära jag finge) som försvinner, det är pluraländelserna för verben (det kära vi gingo), det är amerikaniseringen av språket och parfymer med ny formula och det är DE FÖRBANNADE SÄRSKRIVNINGARNA!
Och den ”fete” Edvard Persson och den där ”äckliga” bögen Gardell med sin glada finnejävel till man. Och det var demokratin, det var rösträtten för arbetare, och rösträtten för kvinnor, och rösträtten för fattiga, och att fattiga fick rösträtt och funktionshindrade. Och på 60-talet upptäckte man att även en gravt funktionshindrad kan vilja ha sex… HU… och kanske BARN också! Och kanske ett CP vill läsa porr också?! NÄÄÄÄÄ, det går ju inte.
Sen var det de fattiga och statarna och tiggarna. Ja, tiggarna också, först luffarna, sen romerna, sen finnejävlarna och nu romerna igen.
Och det var de hemska tidningarna som så många hade fördomar om och generaliserade om.De var ju liberala, konservativa och socialistiska och det var ju hemskt, skulle verkligen pöbeln läsa om politik?
Sen kom elktriciteten, eller hur man stavar det (med den farliga strålningen) och då kom bion (och den hade farlig strålning också). Sen kom radion och den var farlig (och hade farlig strålning dessutom), sen kom TV:n och den var farlig (och hade farlig strålning också) och videon med sin farliga strålning och Motorsågsmassakern och Freddie Krueger och de farliga TV-spelen (och dess farliga strålning) och sen kom hemdatorn (med sin farliga strålning) och dataspelen (och strålningen) och sen kom mobiltelefonerna (och de farliga mobilmasternas strålning).
Också var det de farliga rollspelen, Dungeons and Dragons, pacman och World of Warcraft. Men innan dess var det de farliga leksakerna i Mc Donalds måltider för barn, de farliga smurfarna, de farliga krigsleksakerna, pistolerna och svärden, och Cowboy och Indianer…
Innan dess tennsoldaterna… Och det var de farliga kantarellerna, och de farliga apelsinerna, och de farliga bananerna, och den farliga hälsokosten, och de farliga hamburgarna, och Pommes Fritten, och de miljoner bantningsmetoderna och det var sporterna, den farliga fotbollen, den farliga boxningen, de farliga kampsporterna och de genmanipulerade julblommorna och den kapitalistiska försäljningen av jultidningar.
Ja, och det var ju julen, och påsken, och midsommar (blomsterklädd snopp med två st kulor) och skolavslutningar i kyrkan, och internationalen och avkristningen av hela jävla Sverige… ja, och svordomarna och frikyrkorna och new age också givetvis. För att inte tala om spågummorna och kristallkulorna och porren. ja, porren, porren, porren, och låt oss inte glömma porren…. Speciellt den på kiviks marknad.
På tal om marknad, så har vi marknaden. Den fria marknaden, den kontrollerade marknaden, spekulanter och yuppienallar och pengar och börsen och industrierna och arbetarna (igen) och kapitalisterna (igen).
Och dagis, fritids och lekis, kvinnosakskvinnor, röstrumpor och de där hemmafruarna och deras feta, lata mansgrisar till män.
Det var Sven Stolpe, Allan Schulman och den hemska AlexSchulman; det var Per Oskarssons kalsonger, det var Ibsen och Björnsson och den hemska Strindberg. Det var arbetarförfattarna och de där hemska feministerna och det var Slas och det var Ferlin och den degenererade Fröding och den förbannade stroppen Björn Ranelid.
Och det var TV…
Och det är Makode Lindes tårta, och det är Ecce Homo, och saxofoner och asfalterade gator och vristen på cykelhjälmar, mopedhjälmar och bilbälte i baksätet. Det är smartphone och telefoner och telefaxar och grammofonen och den där gapiga Jussi Björling. (Dessutom var han alkoholist, spriten, den spriten!)
Det var den farliga religionsfriheten, yttrandefriheten, rösträtten, sexuella friheten, handelsfriheten, pressfriheten, TV-friheten, kabel TV, TV-reklam, Mc Donalds och valfriheten. Och det var Twitter och Facebook och innan dess det där farliga internet med all porr. Och behovet av föräldrakontroll på nätet och skräcken för pedofiler (som gömmer sig under varje badkar).
Och det är bögarna, transorna och de läbbiga lebbarna, och analsex och sadomasochisterna och det är sist men inte minst porren, den där förbannade porren…. För att inte tala om den omoraliska bögporren!
Och det är de förbannade muslimerna…
Det är ”omoral, fara och ett hot mot det svenska”…Eller hur?
Sverige har inte känt av något krig sedan 1814, då Norge tvingades in i union med Sverige. I drygt 200 år har vi undvikit väpnade konflikter, det är sällsynt i Europa. Under 
Motargument 