Kategoriarkiv: Krönikor

Krönikor

Låt oss ta debatten om Sveriges verkliga samhällsproblem.

Ett gästinlägg av Christina Höj Larsen, riksdagsledamot och integrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet

Den senaste tiden har vi kunnat läsa om hur ett medborgargarde förföljer bulgariska bärplockare i Kopparberg och om hur svensksomalier trakasseras i Forserum. Reportagen har lett till upprörda reaktioner. Vi har fått en debatt om varför brottsutsatta människor inte får det stöd de har rätt att förvänta sig från polisen och andra representanter för samhället och till slut inte ser någon annan utväg än att lämna Kopparberg och Forserum.

Christina Höj LarsenÄven om diskussionen handlat om människor som har sina rötter utanför Sverige, så har fokus för en gångs skull inte varit på de utsattas etnicitet utan på deras identitet som brottsoffer. Just därför har främlingsfientliga krafter inte lyckats använda berättelserna till att hävda att förföljelserna är invandrarnas och flyktingarnas fel.

Genom att även i andra debatter se till att fokus hamnar på de verkliga samhällsproblemen kan vi förhindra att debatten gynnar främlingsfientliga krafter. Låt oss därför sluta prata om flyktingar och invandrare och istället prata om arbetslösa, om människor som har svårt att hitta någonstans att bo eller som diskrimineras på arbetsmarknaden och om alla de som inte får utnyttja sin mänskliga rättighet att söka skydd undan förföljelser.

När vi pratar om invandrare och flyktingar tenderar just deras identitet som flyktingar och invandrare att bli förklaringen till problemet. Slutsatsen blir allt för ofta att de har sig själva att skylla. Dessutom hindrar problemformuleringen oss från att söka lösningarna på problemen utanför invandrings- och flyktingpolitiken.

Utlandsfödda hör till de grupper som drabbas hårdast av problem som arbetslöshet, bostadsbrist och dåliga skolor. Men vi behöver inte punktinsatser för att lösa problemet att invandrare har svårt att få jobb eller att flyktingar är trångbodda. Vi behöver en generell politik som gör att fler jobb skapas, fler bostäder byggs och kvaliteten på utbildningen höjs. Låt oss därför diskutera hur en sådan politik kan se ut. Det hindrar inte att vi samtidigt behöver diskutera vad vi kan göra åt att olika grupper diskrimineras, oavsett om det handlar om äldre, människor med funktionsnedsättning eller om romer och afrosvenskar.

Arbetslöshet, bostadsbrist och kriminalitet är verkliga problem. Låt oss diskutera olika lösningar på dem istället för att prata om hur mycket invandring Sverige tål. Vi behöver inte vara överens om hur lösningen ser ut, men vi kan väl enas om att vi får en mer givande debatt om vi diskuterar de verkliga problemen. Vi bör inte heller ta flykting- och invandringsfrågorna som gisslan för att föra fram förslag på andra politikområden. Att påstå att vi måste välja mellan fri rörlighet inom EU och att bevara allemansrätten, eller att vi inte kan ha både en mänsklig flyktingpolitik och justa jobb till justa villkor, är att låta debatten utgå från att människor med rötter utanför Sverige är en belastning för Sverige snarare än en resurs.

Arbetslöshet, bostadsbrist, dåliga skolor och usel äldreomsorg är problem vi har tacklat förr. Vi löste dem genom att tillsammans bygga en välfärdsstat där unga fick utbildning och gamla slapp hamna på fattigstugan. Varför skulle lösningen se annorlunda ut idag bara för att många av dem som nu behöver ett jobb och någonstans att bo heter något annat än Andersson, Pettersson eller Lundström?

/Christina Höj Larsen, riksdagsledamot och integrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet

 

Krönikor

Sverigedemokraterna, kulturarv och utveckling

Sverigedemokraterna är ett parti man kan säga har gått i barndom. Partiet har 25 år på nacken, men dess åsikter och beteende ger vid handen en ungefärlig ålder på runt 4 år. Deras syn på bland annat kulturarvet är rentav naiv.

Den här fanatiska tron på att det gemensamma, svenska kulturarvet ska ta det svenska folket framåt i tiden är fullkomligen barock. Sverigedemokraterna är ett konservativt, bakåtsträvande parti som vill kontrollera den svenske individen och se till att denne följer ett bestämt mönster som passar Sd’s syn på hur Sverige borde se ut. Tyvärr överensstämmer inte detta med verkligheten, och kommer aldrig att göra igen. Sverige ingår nämligen i världen, och världen har utvecklats i en rasande fart de senaste 150 – 200 åren.

Sverigedemokraterna har en oerhört romantiserad bild av det svenska femtiotalet med kärnfamilj, hemmafruar och arbetande män, som inte har någon reell anknytning. Det skulle nämligen bli alldeles för dyrt. En kärnfamilj på fyra personer där endast en vuxen arbetar – denne vuxne skulle behöva ha en väldigt hög lön för att kunna försörja sin familj. Det är tyvärr inte alla förunnat, vilket skulle innebära att staten ändå måste bistå med stora summor i bidrag på ett eller annat sätt. Det skulle inte heller bli lika mycket pengar i rullning, eftersom nämnda kärnfamiljer inte skulle ha råd att handla lika mycket. Alltså skulle vi få ett nytt, väldigt tydligt klassamhälle, staten skulle  inte heller få in lika mycket skatter, och därav blir också staten fattig. På det stora hela kan vi alltså sammanfatta detta som en oerhört dålig idé.

Det slående med Sd är att deras idévärld består av en väldigt homogen grupp av svenskar. Deras plan verkar vara ett toppstyrt Sverige där staten styr i princip alla individers valmöjligheter. Den fria viljan och det fria valet försvinner, och vi kommer alla att behöva göra precis det staten (läs; Sd) vill att vi ska göra. Vi ska alla vara likadana och vara sammanhållna med strypkoppel.

Andra saker som Sd har glömt, eller kanske till och med ignorerar är att ett kulturarv är under ständig utveckling och förändring. Visst finns många saker i kulturarvet kvar, såsom historiska byggnader och andra historiska minnesplatser, men till exempel språket med dialekter, uttal och stavning förändras genom åren. Nya ord kommer till och försvinner. Religionen i sig förändras kanske inte så mycket, men vår inställning till den samt dess roll i samhället förändras. Vi har inte samma syn eller behov av religion idag som vi hade för tvåhundra år sedan. Till och med synen på historien förändras, beroende på hur man tittar på den.

Det som är fantastiskt med det är att det inte har ett dugg med invandringen eller dess eventuella kostnader (som för övrigt inte riktigt kan ses som kostnader, eftersom pengarna rör sig i systemet med moms, skatter, inkomster till handlare och så vidare) att göra. Språket utvecklas och förändras oavsett om det finns invandrare i närheten eller ej. Religionen och dess status i samhället har inte särskilt mycket, om något alls, med invandringen att göra. Våra historiska byggnader och andra minnesplatser kommer att stå kvar, oavsett om landet översvämmas av invandrare eller ej. När det gäller förändring av stadsmiljöer så har det inte ett dugg med invandring att göra, utan snarare att en stads politiker vill förnya stadsbilden med modern arkitektur, och således rivs äldre bebyggelse ner för att ge plats åt det nya.

Och det är snarare där partier som Sverigedemokraterna skulle kunna göra nytta. Genom att se till att Sverige behåller kulturmiljöer, att se till att hålla dessa i skick så att vi, det svenska folket med både infödda och nya svenskar kan minnas vår historia. Det finns länder som är betydligt bättre på det än Sverige. Titta bara på Italien med all sin kultur och all sin konst. Där behåller man antika byggnader och bygger upp städer omkring dessa i stället för att riva. Tänk om Sverige kunde göra något liknande. Turismen skulle öka, både internt och externt. Mer pengar skulle börja rulla, fler skatter skulle komma in, och vi skulle kunna värna om vår välfärd på ett bättre sätt.

Om Sd skulle anta en sådan inställning i stället för att bete sig som ouppfostrade småglin när det gäller invandring, så tror jag att Sverige skulle må betydligt bättre.

Foto: Photodropper plugin för WordPress.

Krönikor

Följ med på en morgonpromenad

En promenad i dagens Sverige

På väg ut med hunden möter jag tidningsbudet. Det är en ung kille som ser ut att komma någonstans från Afrika, Somalia kanske. Vi byter några ord och han berättar att han är lite sen idag för att tidningen var sen från trycket.

Hunden drar och är uppenbart nödig så jag fortsätter ut och hon stökar snabbt undan morgontoaletten. Jag plockar upp efter henne och ser mig omkring efter någonstans att slänga påsen. Det finns en korg lite längre ner på gatan och samtidigt som jag kommer fram till den så möts jag av en invandrare som tydligen arbetar med att tömma hundlatrinerna.

“Inget särskilt kul jobb”, tänker jag för mig själv, men han ser glad ut ändå. På avstånd ser jag några av hans kollegor som i arla morgonstund tömmer andra papperskorgar och plockar upp skräp från marken. Det är två invandrartjejer och en kille som möjligen kommer från Pakistan.

Jag fortsätter vägen framåt och passerar det lilla köpcentrum som finns inte långt från min bostad. Där är det redan full aktivitet i den lilla närbutik som drivs av en invandrarfamilj från Irak. Fönster putsas och det ser ut som man håller på med en inventering i butiken för det är många i familjen som går runt bland hyllorna.

Deras iranske butiksgranne, som har en klackbar, är också redan på plats och har börjat dagen med att bjuda in sin granne, frisören Ali, på kaffe. Det är däremot fortfarande tomt i den lilla vietnamesiska restaurangen som drivs av den alltid vänliga familjen Nguyen. Inte så konstigt kanske, med tanke på att de har öppet till 01.00 och sällan kommer iväg hemåt förrän bortåt 02.30. De brukar ändå vara igång inför dagens lunch vid åttatiden.

Jag fortsätter min promenad mot busshållplatsen och tar bussen för att åka hem till min mor. Bussen körs av en mörkhyad man som glatt använder bussens högtalarsystem för att berätta att han heter Mohammed och att han igår blev far för första gången. Kanske vågar han vara så frispråkig för att jag är den ende svensken på bussen. Det tiotal personer som utöver mig finns ombord är alla invandrare och uppenbarligen på väg till sina arbeten. Det verkar inte finnas några svenskar som börjar så här tidigt.

Väl hemma hos mamma så blir det kaffe och smörgås och hon berättar att hon fått en ny hemassistent som heter Fatima och som ska städa och hjälpa henne med diverse sysslor som hon numera har svårt att klara själv. Fatima har tydligen kommit ensam till Sverige efter att ha mist man och två barn i en explosion i Bagdad. Hennes dröm är nu att bygga upp en ny tillvaro i ett land där man inte dagligen riskerar att sprängas i bitar.

Tiden går fort och jag upptäcker plötsligt att jag måste rusa för att hinna med ett annat möte. Det får bli en taxi tillbaka hem.

Taxin körs av en kille från Kurdistan som har varit i Sverige sedan åttiotalet då han flydde hit efter att den by där han bodde hade utsatts för ett angrepp med någon form av giftgas. Han förlorade större delen av sin familj men har nyligen fått hit en kusin som är veterinär. Av något oklart skäl kan han inte jobba som veterinär här i Sverige, men han försörjer sig och sin familj genom att arbeta som spärrvakt i Stockholms tunnelbana och genom att dela ut reklam på söndagar.

Väl hemkommen funderar jag lite på morgonens upplevelser och tänker på hur det skulle bli om man genomförde vad somliga vill, det vill säga att skicka tillbaka många av de människor jag mött under min morgonrunda, till deras respektive hemländer. Skulle det överhuvudtaget längre vara möjligt att få ”svenskar” och då kanske särskilt ungdomar, att ta de lågstatusarbeten som idag domineras av invandrare?

Samtidigt ska vi dra ner på nyinvandringen till mycket låga nivåer och ingen har vad jag kunnat se gjort någon beräkning av de omedelbara effekter detta skulle ha och inte heller av vad detta kan innebära om 30 år. Ska du eller jag ta över de jobb som de idag sköter? Vem ska ta hand om de allt fler pensionärerna som lever längre och längre?

Själv är jag 55 år idag och åren går fort. Om eller när jag hamnar i den livssituationen att jag kommer att behöva hjälp med att klara vardagen så hoppas jag innerligt att den hjälpen finns att tillgå och jag struntar fullständigt i om de händer som då kommer att ge mig den hjälp jag behöver, är svarta, bruna, gula eller vita.

Jag funderar också på de generaliseringar som hörs i debatten om att alla invandrare är lata, kriminella och lever på bidrag och utnyttjar oss svenskar. Eller, alternativgeneraliseringen som går ut på att de kommer hit och tar våra jobb. De är inte särskilt förenliga de där två generaliseringarna…

De flesta av dem jag såg och mötte under min morgonrunda var muslimer. Ingen av dem såg dock ut att vara i färd med att spränga något i luften, utan verkade vara fullt upptagna med sina respektive arbeten.

Det slår mig att likväl som det finns fanatiska respektive sekulariserade kristna, med en stor övervikt för de sistnämnda, så kanske det även finns motsvarande inom Islam!? Men vad vet väl jag, en enkel man med enkla tankar?

Jag ser det jag ser och det jag ser är att hos ett parti, som numera tagit plats i Sveriges riksdag, så saknas nyanserna fullständigt. Var alltid misstänksam mot partier som Sverigedemokraterna som presenterar enkla lösningar på svåra problem.

Var sedan inte bara misstänksam utan var istället upprörd och förbannad när deras partisekreterare, Björn Söder, förlorar sin påstrukna fernissa och visar sitt rätta ansikte då han menar att romer minsann kan skylla sig själva för att de nekas hyra bil på många bensinmackar! Enfald före mångfald, ett Sverigedemokratiskt adelsmärke. Märkligt nog anser sig samma människor vara diskriminerade av media då dessa inte rapporterar det SD vill att de ska rapportera.

Det är inte så enkelt att allt är invandringens fel. Knepet att skylla allt elände på en specifik grupp har använts förr och minnena av vad det ledde till förskräcker. Vi ska självfallet ha en diskussion i ämnet men den diskussionen kan inte, och får inte, utgå från att vi från början skuldbelägger en stor grupp människor enbart med utgångspunkt i att de har ett annat ursprung än majoriteten.

Världen är inte svart eller vit. Den består av oändligt många nyanser!

Nej, nu måste jag iväg till mitt möte med kirurgen som gjorde min gastroskopi. Han heter f.ö. Al-hari och är en av de 26% som läkare med utländsk bakgrund utgör i Sverige. Ska bara stoppa till hos grannen, en indisk ingenjör som heter Sing, och lämna tillbaka de pengar han generöst nog lånade mig i butiken igår när jag hade glömt plånboken hemma.

Ha en bra dag! :-)

 

Krönikor

När det enda som finns är svart eller vitt

Världen är ett färgglatt ställe att vara på. En del länder är kanske mer kontrastrika än andra, och då menar jag genom krig eller andra umbäranden. Sverige, på det stora hela, är dock ett land där det finns många färger och nyanser.

Det är något som verkar ha gått Sverigedemokraterna helt förbi. Deras politik verkar se världen ur ett helt svartvitt perspektiv – vilket jag på ett sätt känner igen, eftersom jag själv har ett liknande seende. Skillnaden mellan mig och Sd är att min värld är svartvit ur ett visuellt perspektiv, medan deras är svartvit ur ett socialt, ekonomiskt och idébaserat perspektiv. Till skillnad från Sd kan jag också välja vad jag vill se i svartvitt, om jag vill se det i svartvitt, eller om jag för en gångs skull vill välja att se det i färg – eller åtminstone i en gråskala.

Problemet med Sd’s politik, som jag ser det, är att för dem är det antingen eller. Jag tänker bland annat på hur de ser på brottslighet bland invandrare, och hur de på något sätt missar att en ung man från ett land i krig, troligen har svårt att anpassa sig till en helt ny kultur som dessutom inte befinner sig i krig. Och det är givet att han har det problemet. Det vore väldigt märkligt om han inte hade det. Tyvärr är det ju så att detta ibland kan resultera i att nämnde unge man hänfaller till kriminalitet, och det är på det stora hela destruktivt och allmänt sett som dåligt. I Sd’s värld är det antingen eller. Antingen ska denne man anpassa sig och helst assimileras till 100%, eller så ska han utvisas. Man ger ingen tid eller direkt möjlighet för honom att få till exempel psykologisk hjälp att ta sig igenom traumat från det krig och eventuellt den familj och de vänner han lämnat bakom sig. Han får heller inte någon ytterligare hjälp att anpassa sig till det nya samhälle han befinner sig i.

Något annat jag tycker att Sd har missat helt och hållet, är att ett mynt alltid har en fram- och en baksida.  De verkar ha tappat förmågan att se världen ur något som helst annat håll än sitt eget. Det här, anser jag, är att verkligen aktivt välja hur man vill se världen (läs gärna min krönika om seendet). Det är skrämmande eftersom det också visar på hur både politiker och anhängare till Sd har förlorat sin empati. Att inte kunna föreställa sig hur en annan person har eller har haft det är ett väldigt stort minus för en politiker. Att inte förstå att det är viktigt att ibland ta hand om och hjälpa andra människor så att de på sikt ska kunna återgälda detta genom att bli en självklar del av samhället. Att inte förstå att den ekonomiska biten inte är en förlust, utan en omfördelning av pengar som hela tiden är i rörelse.

Det här med den förlorade empatin gäller för övrigt även i debatt med människor av annan åsikt än Sd eller partiets anhängare. Jag har skrivit om det tidigare, skriver det igen och kommer troligen att skriva om det vid något annat tillfälle; personer med främlingsfientliga åsikter kan inte ta kritik för vad de säger eller gör. Oavsett vad man säger (om man inte håller med dem, förstås) så är man en fiende. Jag förstår inte riktigt hur de tänker när de i en så kallad debatt, inte gör något annat än anklagar och kommer med diverse statistik som åtminstone jag själv inte vet hur jag ska förhålla mig till (men då är jag å andra sidan väldigt skeptisk till statistik överlag). De klarar inte av att hantera motpartens ifrågasättande av deras siffror eller andra så kallade fakta, eller för den delen vart de hittat sin statistik. Det enda de gör är att fräsa och spotta som svar.

I rasisternas värld är det enkelt att leva och veta vad man ska göra. Antingen är det svart eller så är det vitt. Man väljer den ena sidan och strider mot den andra. Så enkelt är det.

Krönikor

SD iklär sig förtryckarrollen


I Motion 2012/13:K279 vill SD införa förbud mot bärande av burka och niqab på offentlig plats med ett vitesförläggande om 10 000 kronor om förbudet överträds.De försöker framställa att bärandet av dessa plagg utgör ett stort hot mot jämställdhet och att det är ett samhällsproblem att kvinnor döljer sina kroppar i ett tygrikt klädesplagg.

SDs motivering lyder så här:

Burqa och niqab är symboler som går emot den jämställdhetssyn vi har i Sverige. Den västerländska principen för jämlikhet mellan könen hotas allvarligt när vissa kvinnor i vårt land bär heltäckande klädsel för att dölja sig själva.

I motionen försöker SD även få oss att tro att det är omtanke om de förtryckta kvinnorna som ligger till grund. Kvinnan som bär plagget ska visserligen bötfällas, men det är mannen som tvingar henne att bära det som får högre böter och ska hamna i fängelse.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att den som tvingar en kvinna att bära niqab eller burka på offentlig plats ska betala vite om 250 000 kronor och kunna dömas till fängelsestraff mellan 4 och 12 månader.

Och precis DÄR gick SD in i sin egen förtryckarfälla.

SD anser alltså att muslimska kvinnor i traditionell klädsel saknar fri vilja och ska via lagstiftning bestämma vad de får eller inte får ha på sig.
Med jämställdhet som täckmantel vill SD omyndigförklara svenska kvinnor.

Den som kontrollerar kvinnans klädsel kontrollerar kvinnan.

Genom hela historien har kläderna varit ett sätt att kontrollera kvinnorna, att skilja ärbara kvinnor  från de fallna. I romarriket bar kvinnor tygrika, omfångsrika, fotsida klädnader s.k. Stola och en sjal att täcka huvudet en s.k. Palla. Om en kvinna bar en Toga så var hon antingen äktenskapsbryterska eller prostituerad. Kvinnans klädnad har använts för att klassificera hennes ställning i förhållande till männen. Normer satta av män som var direkt livsfarliga att bryta emot.
Jeanne d´Arc brändes t.ex. på bål bl.a. för hennes provocerande stil – manskläder och kortklippt hår.

Byxor var och är också ett omstritt plagg. I Bibeln hävdas det att ”Kvinnan skall inte bära det som rätteligen hör åt en man, ej heller skall en man sätta på en kvinnas plagg: För alla som gör sådant är en styggelse för HERREN, din Gud”
Byxor exponerar kvinnans rumpa och ben på ett sätt som kan vara utmanande för män och kan leda både man och kvinna in i frestelse och hor. Så resonerade man och bland vissa religioner får kvinnor än idag inte bära byxor.
Kvinnor har gjort det i alla fall genom tiderna. Att sätta på sig manskläder har varit ett sätt för kvinnor att dölja sitt kön och få den frihet som varit män förunnat.

 Byxor på kvinnor är för övrigt fortfarande förbjudna i Paris, om kvinnan inte leder en häst eller en cykel.
Frankrike är ju också ett av länderna i Europa som har burkaförbud.
I frankrike skulle jag således kunna bli arresterad och bötfälld om jag klär mig som jag brukar vintertid. Jag avskyr mössor och föredrar att linda en stor varm sjal om huvud, axlar och hals. Är det riktigt kallt så täcker jag även munnen. Detta är något SD, på franskt manér, vill förvägra mig med sin motion.

Burka, niqab och chador m.m. är absolut en form av förtryck mot kvinnor — I Saudiarabien, Somalia, Afghanistan o.s.v. för där är det lag.

I Sverige är vi precis så jämställda och demokratiska att vi inte lagstiftar om kvinnors klädsel.
Att ens komma på tanken om förbud mot viss klädsel är att ställa sig på samma sida som de man säger sig vara emot.
I ett jämställt samhälle har vi kvinnor rätt att klä oss i bikini och näbbstövlar, kortkorta kjolar, byxor, sjalar, knytblusar, klänningar, burka, t-shirts och vad tusan vi vill. Vi väljer själva och ingen ska säga åt oss vad vi får eller inte får bära.

SD har, som vanligt, fel.
Man gör inte en kvinna fri genom att slita av henne kläderna.

 

Krönikor

För en mänsklig flyktingpolitik

Gästinlägg av Kalle Larsson från Flyktingbloggen

Vissa säger att Sverige, Norge och EU har en bra och human flyktingpolitik. Andra påstår att det är för många som får komma hit. Inget av detta stämmer. Visste du att det fortfarande finns fler asylsökande i ett enda flyktingläger, Dadaab, i nordöstra Kenya än i hela den industrialiserade världen?

Kalle Larsson

Människor skickas tillbaka till krig och förföljelse. Tusentals människor har dött runt om EUs yttre gräns för att de flytt från sina hemländer och sökt skydd och ett tryggare liv. Istället för att hjälpa människor på flykt att få sin mänskliga rätt till skydd tillgodosedd har EU valt att bygga försvarsmurar och halvmilitära trupper som jagar flyktingar härifrån.

Regimkritiker sänds tillbaka till de regimer de kritiserat, familjer splittras och människor sänds tillbaka till tortyr. Sverige har till exempel fällts 20 gånger av FN:s kommitté mot tortyr för att vi skickat tillbaka människor till länder där de riskerar att bli torterade. Det gör oss till världsmästare i skamliga utvisningar!

Så här vill vi inte ha det. Både Sverige och Norge har länge haft ett rykte i världen om att vi står för solidaritet och hjälper flyktingar. Det är dags att leva upp till det nu. Och det är bråttom. Den som flytt från sitt land måste kunna få skydd, och inte tvingas tillbaka till krig eller förföljelse. Apatiska flyktingbarn och andra barn som behöver skydd skall inte avvisas och familjer måste få leva tillsammans i trygghet. Vi vill att kvinnor som utsätts för sexslavhandel eller riskerar förföljelse i sitt hemland skall få möjlighet till skydd i Sverige. Vi vill att alla, också flyktingar och papperslösa, får rätt till vård på lika villkor.

Därför finns Flyktingbloggen. Vi är en partipolitiskt obunden samlingsplats för aktivister, debattörer, politiker och organisationer som arbetar för en mänsklig flyktingpolitik. Våra skribenter kommer än så länge från Sverige, Norge och EU och vi publicerar artiklar på nordiska språk och engelska. Skribenter på sidan står bara för sina egna texter och inte vad redaktörer eller andra publicerar, och vi representerar en stor partipolitisk bredd. Personer aktiva i minst fem svenska partier är skribenter hos oss.

Du som läser detta är också välkommen som gästskribent. Vi tar ofta in debattartiklar och andra liknande texter. Vi vill väldigt gärna höra från dig som själv är flykting eller från dig som känner någon som är det. Vi tror på att människors egna berättelser av varför man flyr och hur man blir bemött måste spridas, för att förändringen skall bli möjlig. Hör av dig till oss på info@flyktingbloggen.org.

Och det måste bli ändring nu. Det är dags att alla vi som ser vad som händer går samman för att förändra. För att kräva en mänsklig flyktingpolitik.

/ Kalle Larsson, redaktör Flyktingbloggen

Krönikor

Svenska inbördeskriget under 2000-talet

Så kanske det står i historieböckerna om hundra år. Svenska inbördeskriget under första halvan av 2000-talet. Århundradet då Sverige slets itu av skilda åsikter om den svenska kulturen och historien.

Det är inte ett helt osannolikt scenario. Läser man i kommentarsfälten på nyhetssidor såsom Nationell.nu, Avpixlat.info med flera, är det inte helt ovanligt att hitta kommentarer i stil med ”Nu är det KRIG” eller liknande. Det senaste jag såg i den vägen var i en kort text på Nationell.nu.

Det som i ett sådant inbördeskrig skulle utspela sig, föreställer jag mig, är kampen om vem som har rätten till den svenska historien och den svenska kulturen. Och med det menar jag kultur i ordets bredaste mening; både den konstnärliga kulturen och vår levnadskultur med mat, barnuppfostran, företagskultur, hur vi beter oss i kassan på ICA och så vidare. De nationalistiska och rasistiska rörelser vi känner till här i Sverige är ju av den uppenbara meningen att den svenska kulturen håller på att gå i stå, och att vi (nämnda rörelser) måste kämpa för att få behålla det som är svenskt.

Något man kan uppfatta som ganska underhållande i det hela är att Sverige inte har deltagit i något krig på väldigt många år. Vårt deltagande i andra världskriget är i jämförelse med andra deltagande länder att anse som i det närmaste obefintligt. Vi har alltså ingen större erfarenhet av hur vi ska hantera en krigssituation. Jag föreställer mig att risken för att det skulle uppstå ett behov för somliga svenskar att fly landet inte är helt osannolik (notera att jag inte har någon tanke om vilken grupp av svenskar; det skulle lika gärna kunna vara nationalister som det skulle kunna vara multi-kulti).

Förutsatt att det är nationalisterna som måste fly landet för att slippa multi-kulti och kulturmarxisterna (det vill säga; oss), så skulle jag bra gärna vilja vara en fluga på väggen när de anländer till det land de valt för sin framtid. Hur blir de mottagna? Hur kommer de att behandlas av de människor som kommer att hjälpa dem integreras i samhället när det gäller språk, kultur och så vidare. Hur kommer befolkningen att ta emot dem? Och det mest intressanta av allt; hur skulle en svensk nationalist själv hantera att befinna sig i den roll han själv debatterat så starkt emot att släppa in i Sverige?

Frågorna är givetvis desamma om det vore jag som var tvungen att lämna mitt land. Och med risk för att låta negativ och destruktiv, så är kanske sannolikheten — att det är jag som får lämna Sverige i ett sådant scenario — mycket större än att nationalisten gör det.

För just den nationalistiska och rasistiska (kanske speciellt sistnämnda) världsbilden och människan har en tendens att se alla andras åsikter och uttryck som motstånd mot den egna, och att den egna åsikten är den enda som hotas av omvärldens konspirationer och att åsiktsfriheten är kraftigt hotad. I deras realitet är det därför enklast att mota bort alla åsikter som inte överensstämmer med den egna, för att på så sätt skapa en åsiktsfrihet som passar dem.

Krönikor

Kvinnomisshandel — en del av svensk kultur?

Allvarligt talat, det räcker nu… Hur länge ska vi egentligen blunda för vår egen problematik samt feghet och inse att det snarare handlar om en internationell manlig svaghet än ”andra än Svenska kulturer” och ”religioner”?

Källa: endviolence.un.org/

I sådana fall är kvinnomisshandel — och förtryck minst lika mycket en ”svensk kultur”…!

Kvinnor som blir förtryckta, hotade, manipulerade och misshandlade — fysiskt som psykiskt — har under hela mitt liv och så länge jag kan minnas klassats samt talats om som någonting ”alla andra” sysslar med, inte vi i Sverige. Trots detta är såväl kvinnohusen som de skyddade boendena fyllda till sista bedd av Svenskor som levt och/eller lever med precis lika många s.k. icke-svenskar som etniskt svenskar.

Dessutom är beteendemönstren så skrämmande lika att man lätt kan tro att samtliga kvinnor levt med — och talar om en och samma man. Förstorade och överdramatiska händelser, som inte sällan är kopplade till den blodtörstigaste ”maffiagruppen” samt ”vänner” som världen någonsin har skådat, och som dessutom endast verkar existera för att kvinnan skall begå ett misstag, eller ”gå emot” mannen. Exempelvis genom att gå ut med egna väninnor en kväll, eller, gud förbjude, gå på fest. De facto, hela jorden verkar snurra endast på grund av dessa män.

Alla myndigheter gör plötsliga, helt galna undantag för dem och till och med rättsväsendet kan se mellan fingrarna på alla de morden dem begått, och som endast kvinnan får höra talas om att han har begått.

Det sägs att var fjärde kvinna i Sverige är eller kommer att bli utsatt för mäns våld, kontroll och kränkningar emot kvinnor. Tyvärr har jag också bidragit till den siffran under en period i mitt tidiga vuxenliv när den egna svagheten var som störst, bekräftelsebehoven som starkast och osäkerheten som djupast. Det hade lika lite att göra med färgen på min hud som det hade att göra med någon av kvinnorna.

Det låg helt och hållet hos mig själv. Faktum är att min ”kultur” var endast svensk.
Jag visste ingen annan eller kunde heller inte inget annat språk. Jag var heller inte religiöst troende. Kanske att det låg i hudfärgen ändå?

Årsskiftet 2005/2006 fattade jag ett beslut, ett beslut om att förändra hela mitt liv och en tid av självisolerat självarbete tog sin form. Mycket hade redan förändrats i mitt liv, dock inte förutsättningarna för en långvarig relation med sann kärlek, tillit och trygghet. Resultaten av dessa isolerade självarbeten släppte även den sjuka patetiska svartsjukan, kontrollbehoven samt den egna osäkerheten.

Efteråt, fram till min skilsmässa 2012, var det inte alls allt för sällan min ex fru frågade mig om jag ”verkligen älskade eller brydde mig om henne?” Orsaken var för att jag knappt aldrig reagerade på någonting, utan tilliten blev det starkaste vapnet. Så det var precis det jag gjorde. I samma veva förlät jag också min broders mördare. Inte heller detta har någonting att göra med att det rinner Indiskt blod i mina ådror. Utan endast mig själv.

De senaste tre åren har jag upptäckt att tre svenskfödda väninnor till mig, varav en idag mycket nära, levde med svenskfödda män, oberoende av varandra, och som trots vår demokrati i Sverige levt en i en totalitär diktatur. Med konstant misstänksamhet, korsförhör, manipulationer, lögner, förtryck, hot och våld — fysiskt eller psykisk.

Alla som är någorlunda insatta i destruktivitetens grepp vet också att det psykiska långdragna våldet alltid är värre än det fysiska. Samtidigt är vi ibland så obotligt korkade att vi inte anser det vara ”våld”. Precis som vi aldrig ifrågasätter banktjänstemannen som blivit rånad, varför denne inte ”bara lämnade rånet och rånaren?” Det frågar vi däremot den utsatta kvinnan. Den ensamma isolerade och, i åratal, nedtryckta skrämda samt hotade kvinnan, vars enda verklighet länge varit den som mannen presenterat och visat upp. En verklighet som oftast inte ens skulle platsa i en Hollywood-produktion, då den skulle anses vara för orealistisk. Om den blir till realistisk i kvinnans sinne, kan man endast föreställa sig vilket arbete mannen gjort och lagt ner på att mala sönder hennes självkänsla, självförtroende — och verklighetsuppfattning.

Det sker dock mer överdramatiska händelser under en dag i den mannens liv, än vad det får plats att göra i våra liv — tillsammans.

Det lustiga med detta är att dessa män, svenskar som icke-svenskar, istället borde springa så långt ifrån den miljön och grupperingar som bara möjligt. Det är trots allt inte allt för ovanligt att kvinnokränkare — och misshandlare får smaka på egen medicin eller självisolera sig inne på Svenska anstalter (oftast klass 1-3). Alternativt, sitta på speciella avdelningar med andra sexbrottslingar — våldtäktsmän och pedofiler.

Endast av dessa tre svenskfödda kvinnor som jag känner, vars samtliga män var eller är integrerade i samhället, och arbetade med ungdomar, emot droger samt inom reklambranschen fick mig att skrapa på isbergets topp. Berget går hur djupt ner som helst under vattenytan. Samtliga män, väl ansedda av sin omgivning och mästare på att manipulera densamma. Vilket också är det mannen lever på, framförallt som en svensk man. Den dag då kvinnan väl finner mod, styrka och kraft att bryta sig loss.

Omgivningens bild av honom leder till reaktioner som ”Kan det verkligen vara så? … inte han som är så trevlig… Varför stack hon då inte tidigare, om det nu var så jobbigt?” Gentemot en icke-svensk man heter det snarare att det ligger i hans ”kultur” eller ”religion” och man blir inte lika förvånad. Sjukt nog! ”Dom har ju det där…scharria… eller vad det nu heter!”

Varför lämnar inte bara en missbrukare drogerna, om det nu är så jobbigt? Svaren är desamma — rädsla. Rädsla för vad som komma skall då mannen, i dessa fall, många gånger under flera år gjort väldigt klart för henne att konsekvenser av största och farligaste mått kommer drabba såväl henne som barnen. Men denna sida avslöjas givetvis inte gentemot omgivningen. Gentemot omgivningarna har samtliga tre kvinnor blivit stämplade som ”psykiskt störda”, som vill ”ge igen” eller ”hämnas”. Finns en ny man dessutom i bilden ligger han också bakom denna ”komplott” emot mannen.

Det senaste två åren har det verkligen gått upp för mig hur skrämmande många nedtryckta kvinnor det finns som lever i Sverige, och såväl Svenskor som icke-svenskor. Det handlar inte om någon ”annan kultur”, utan snarare i sådana fall en ”manlig kultur” att vilja äga, kontrollera, skrämma samt hota sin kvinna till tystnad, lydnad och lojalitet. Finns där någon effektivare taktik till dess raka motsats i längden?Dock råder det en sådan tabu inom detta ämne, att det knappt ens tas på allvar.

Jag lärde mig tidigt i livet, redan vid barnsben, att om man skall hålla en person skrämd, så är det bäst att aldrig sluta jobba aktivt på att hålla personen i fråga skrämd. Från och med den dagen man slutar, kommer personens rädsla att sakta men säkert övergå ifrån rädsla till förakt. Slutligen, möjligtvis en total likgiltig hämnd. Två Svenska polischefer har på kort tid dömts för våld, våldtäkt och kränkningar emot kvinnor. Toppen av isberget förblir toppen av isberget. Kanske är det, som så mycket annat, ”bättre” att blunda och peka emot andra gränser och deras kulturer och religioner än att se till våra egna.

Jag undrar hur Svenska kvinnor som är förtryckta, kontrollerade, utsatta för fysiskt och/eller psykiskt våld samt extremt sjuk svartsjuka känner sig då? De lever i ”världens bästa land”, men det är också ett land som vägrar erkänna deras, indirekt sin egen, problematik och vardag. För att de är Svenskor. (!)

Kan det månne vara så sjukt, att det föds en uns av avundsjuka gentemot den utsatta invandrarkvinnan? Jag menar, hon får ju i alla fall ett erkännande — och en förståelse av att hon far illa av en invandrad man. Oavsett vad man väljer att kalla det för, om man kallar det för Sharia eller ”hedersrelaterat”.

Den Svenska kvinnan som lever med den Svenska mannen fortsätter sin vardag, hon får höra hur fantastisk hennes man är och vilken ”tur hon måste ha för att vara med honom”. Leendet ifrån henne är hastigt och konstgjort, likaså den ”tacksamma” flackande blicken. Dock inte allt för konstgjort eller flackande, då rädslan direkt infinner hos henne likt kalla kårar längst ryggraden och en stor klump som i samma sekund föds i magen. Var hennes leende inte var tillräckligt brett eller ”äkta nog” för mannen gentemot hans omgivning? Råkade hon titta på någon annan förbipasserande man omedvetet? Eller än värre, råkade en förbipasserande man titta på henne? Vi kallar detta för ett ”okontrollerat våld”, men hur mer kontrollerat kan det bli när mannen aldrig visar den sidan eller ”ger sig på” kvinnan i den offentliga miljön? Inte heller ger han sig på vem som helst, utan endast kvinnan. Emot oss andra är han ”världens trevligaste, kärleksfullaste och bästa”. Hur mer kontrollerat kan det bli? Detta vet kvinnan väl om, likaså att hennes egna Sharialagar väntar i samma sekund de blir ensamma eller har kommit hem till radhuset, villan eller lägenheten, där statens lagar samt kvinnans rättigheter inte följs eller respekteras för fem öre. Där gäller mannens alldeles egna trosuppfattning.

Det finns dock en kulturell, eller religiös samt etnisk skillnad som jag kan se i denna typ av våldsbrott mot kvinnor — och kvinnofridskränkningar. Den är att vi inte kallar det för ”hedersrelaterat” eller Sharia när det gäller svenskfödda kvinnor. Då heter det ”familjetragedier”. Det finns ingen religions skrift eller lära som förespråkar våld och förtryck emot kvinnor och barn. Det märkliga är att vi ofta ser igenom detta när vi talar om terrorism eller ”kriget emot den”. ”De använder — och utnyttjar sina religioner…”

Men när det kommer till kvinnomisshandel — och förtryck — verkar vi tro att det står på heliga skrifters förstasidor. Den som står utan skuld, kan kasta första stenen… !

Skrivet av

/Tommy Deogan

 

Krönikor

Så motverkar vi Sverigedemokraterna

Gästskribent: Ulf Bjereld

Sverigedemokraterna har under de senaste veckorna kunnat glädja sig åt en svag uppgång i opinionen. Uppgången aktualiserar frågan om hur övriga partier bör agera för att bäst motverka Sverigedemokraterna. Debatten brände också till när SVT Agenda i sin partiledardebatt i söndags valde att ge stort utrymme åt Sverigedemokraternas favoritområde, det vill säga flykting- och invandringspolitiken.

Foto: Sverigedemokraterna

Svenska väljare anger sällan flykting- och invandringspolitiken som viktiga områden när de berättar vilka frågor som varit avgörande för deras partival. I stället är det sysselsättning, sjukvård, skola och utbildning, äldreomsorg och landets ekonomi som ligger i topp när väljarna bestämmer sig för vilket parti de skall rösta på. Sverigedemokraternas framgång grundar sig i deras skicklighet i att mobilisera den relativt lilla grupp som tycker att flykting- och invandringsfrågorna är så viktiga att det påverkar deras partival.

Jag har formulerat fyra tumregler att förhålla sig till om man vill motverka att Sverigedemokraterna eller andra högerpopulistiska partier vinner framgång i opinionen.

För det första bör de övriga partierna undvika att lyfta upp högerpopulisternas frågor på den politiska agendan, eller försöka vinna opinionsmässiga fördelar på att använda högerpopulisternas språkbruk. Flykting- och invandringspolitik bör behandlas som vilka andra politiska sakområden som helt, oavsett vad högerpopulisterna vill eller inte vill. Här tycker jag att de övriga svenska riksdagspartierna i huvudsak agerat klokt. De har undvikit att göra som i Danmark, där det högerpopulistiska Dansk Folkeparti lyckades utnyttja sin vågmästarställning i Folketinget till att få politiskt inflytande. Så har hittills inte skett i Sverige, utan Sverigedemokraterna befinner sig trots riksdagsmandaten fortfarande i den politiska kylan. De svenska partierna har heller inte efterhärmat Sverigedemokraternas ordval.

För det andra bör man inte göra det högerpopulistiska partiet till en partipolitisk stridsfråga mellan sig. I valrörelsen inför 2010 års val fanns tendenser från de rödgröna partierna att spela Sverigedemokraterna i händerna genom att anklaga alliansregeringen för att vara otydlig i frågan om samarbete med Sverigedemokraterna. Efter valet 2010 har alliansregeringen och de rödgröna partierna då och då anklagat varandra för att få igenom sin politik med Sverigedemokraternas stöd. En sådan polemik gynnar främst Sverigedemokraterna.

För det tredje bör man inte bjuda in högerpopulisterna till debatt i forum dit de själva inte vunnit tillträde av egen kraft. Här riskerar de övriga partierna att hamna fel genom att utan eftertanke följa mantrat ”vi måste våga ta debatten med Sverigedemokraterna”. Jag menar att man skall ta en sakargumentation med Sverigedemokraterna i de organ där de vunnit mandat, men inte söka upp dem i andra sammanhang. Det innebär egentligen inget annat än att man behandlar Sverigedemokraterna som vilket annat parti som helst.

För det fjärde bör man inte bemöta hotet från högerpopulisterna med blocköverskridande överenskommelser. Sådana överenskommelser understödjer högerpopulisternas verklighetsbeskrivning att de själva utgör den enda egentliga oppositionen mot ”etablissemanget”. Ju mer de övriga partierna tränger ihop sig i mitten, desto bättre blir möjligheterna för ett parti som Sverigedemokraterna att framställa sig som den enda eller den egentliga oppositionen.

Om dessa regler efterföljs tror jag det finns goda förutsättningar att Sverigedemokraternas förhoppningar om en växande valframgång 2014 kommer på skam. Låt oss komma ihåg att den svenska opinionen i dag är betydligt mer positiv till invandrare och till flyktingmottagning än vad den var för ett par decennier sedan. Internationella undersökningar visar att svenskarna är mer positiva till invandring och flyktingmottagning än egentligen något annat folk i hela världen. De högerpopulistiska partierna i Europa har slutat växa. Det är viktigt att i mörkret också förmå se ljuset. Motstånd mot främlingsfientlighet är inte bara en nödvändig moralisk livshållning, det är också en verksamhet som har goda möjligheter att nå framgång.

/ Ulf Bjereld

Professor i statsvetenskap,

Ledamot av förbundsstyrelsen Socialdemokrater för Tro och Solidaritet

Krönikor

"Omvänd rasism" är också rasism!

Genom alla mina 34 år har orden ”rasist” och ”rasism” varit synonymt med etniska svenskar som ogillar, trakasserar, verbalt eller fysiskt angriper andra personer för att de är mörkhyade och så kallade icke-svenskar. Men detta var inte den första rasism jag stötte på under min uppväxt. Min första kontakt med ren rasism och fördomar på grund av etnisk tillhörighet var den rakt motsatta, den ifrån icke-svenskar gentemot svenskar.

Tommy Deogan

Men inte heller då, på den tiden, för över femton år sedan var dessa hatbrott eller fördomar någonting som det lades någon vikt på ifrån vare sig skolan, kommun eller vuxenvärld. Möjligtvis för att bilden av ”rasism” är så fyrkantigt inrutat i våra sinnen att rasism kan endast Svenskar utsätta andra för. Jag minns så väl hur Greker stolt gick med sin nations flagga på jackärmen, likaså Iranier, Turkar och även Finnar. Men så fort en kvinnlig klasskompis till mig sydde fast den Svenska på sin, sågs detta som ”hets mot folkgrupp”.

Idiotin var redan då total gentemot den vuxenvärld som tillät en viss rasism, men inte en annan.

Är det en sak som jag verkligen vill lära mina barn så är det vara stolta över sitt land, Sverige. Där de kan gå till skolan utan att behöva oroa sig för regnande bomber, där de utbildar sig, där de skaffar sina egna familjer, där deras farbror ligger begravd men kanske framförallt, för att deras land hjälper — och tar emot människor i nöd ifrån andra länder. Det, om något, är verkligen någonting att vara stolt över. Oavsett om inte deras skolor sjunger den Svenska nationalsången på skolavslutningar, tar jag dom stolt i händerna och sjunger så att hela taket lyfter.

Kanske ligger det en extra motivation i detta för mig, då jag aldrig riktigt kunnat släppa de åren i min tidiga grundskola då jag fick uppleva rasism på nära håll för första gången. Under min uppväxt och bland mina vänner i Hallonbergen samt generationerna 1975 – 1980 fanns det inga som helst tankar på vem som var svensk eller inte svensk. Hallonbergen var väldigt integrerat och alla umgicks med alla. Det handlade snarare om hjärtat och vänskapen man bar på, snarare än hudfärgen.

Sedan skedde någonting som jag aldrig förstod. Etniska grupper började dra sig till varandra, Iranier med Iranier, Turkar med Turkar och Somalier med Somalier. Vad som blev tydligast var hur gruppen ”svenskfödda” ungdomar hamnade längst ner på stegen i dessa gruppers ögon. Till den grad att många med denna så kallade ”omvända” synen ofta gick bet. Bara för att en kille var svensk trodde man att han var en enkel måltavla som man både kunde kalla för ”tönt” och sedan hoppa på. Dock slutade allt för ofta dessa slagsmål i att den Svenskfödde stod upp, och tittade ner på den andre som i sin tur kom tillbaka med en armé av kompisar för att hämnas på ”svennen”.

Detta var ingen ”isolerad händelse” som jag vet att många skolor och kommuner, även min egen, ville få det till. Det var så omfattande att det nästan vallfärdade svenskfödda ungdomar som tröttnat på denna rasism till extrema högergrupperingar. Väl där satte man en stämpel på honom, att vara ”på glid”. Vad som dock från den tiden till skrivande stund konstant varit mest på glid är vuxenvärld, skola och kommun.

Denna form av rasism där svenskfödda barn och ungdomar får ta så mycket skit, dagligen, är det knappt någon som vill se eller höra talas om. Men den existerar, den existerar i bred utsträckning. Resultatet av detta hamnade, om möjligt, än mer på glid. Svenskfödda ungdomar drog sig antingen till destruktiva grupperingar eller förvandlade sig själva till, ”icke-svenskar” (?) Det totalt snedvridna i detta är att svenskfödda barn och ungdomar i invandrartäta miljöer själva började bryta och medvetet försämra sitt svenska tal. Man kunde nästan tro att de kommit ifrån mellanöstern igår när man hörde dom prata. Vilket gäller ännu idag. Att vara ”svensk” blev så synonymt med att vara en tönt, mes och svag individ. Till denna grad existerar den s.k. ”omvända” rasismen.

Enbart orden ”omvänd rasism” talar sitt tydliga språk om hur vi ser på saken. Rasism gäller endast och enbart om svenskfödda eller vita riktar den emot icke-svenskar eller icke-vita. I andra fall heter det ”omvänt”. Dock är den rasismen precis lika mycket — och lika vidrig rasism som den, i våra sinnen ”korrekta”. I allt annat gäller regeln att man själv måste kunna må bra, för att hjälpa andra. Men inte när det kommer till detta. I en nödsituation på ett flygplan handlar det om att själv sätta på sig sin egen syrgasmask innan man hjälper andra. Detta är inte för att man är en egoist, tvärtom. Kan man själv inte andas är sannolikheten stor att barnet bredvid inte får på sig sin mask heller.

Alla dessa populära s.k. ”coacher” skriker ut sina mantran; ”Kan du inte älska dig själv, kan du heller inte älska andra…!” och vi köper detta med hull och hår! Alla älskar sig själva, men endast lagom mycket.

Om vi implementerar detta mantra till Sverige, Svenskar och invandrare så blir det genast skrattretande. Är det någonting vi inte får vara, av någon orsak, i detta land så är det att vara stolta över det. Stolthet över Svea Rike blir genast synonymt med Nazism. På liknande trångsynta sätt blir jag lika förbluffad över människor som kallar supportrar för huliganer, för att de hejar på ett lag, bär lagets halsduk eller uttrycker sin stolthet över att heja på just det laget. Det är en skrämmande trångsynthet och okunskap, så att man blir rädd. Säga vad man vill om USA, men en sak har de lyckats med. Det är att skapa Amerikaner — såväl infödda som inflyttade. Hur kan det komma sig att det skulle klassas för ”rasistiskt” om den Svenska polisen, likt den Amerikanska, hade den Svenska flaggan på jackor, bilar och foton? Vet vi överhuvudtaget vilket land det är vi lever i själva?

De enda gånger då man får uppleva den Svenska stoltheten och gemenskapen är vid ett fotbolls-VM eller EM, eller utomlands. Utomlands blir alla tok-svenskar och både kramar samt middagsbjudningar delas ut till alla andra Svenskar, endast för att de är Svenskar. Skulle man så endast bjuda på en kaffe till någon lika okänd här hemma, i tunnelbanan skulle man troligtvis klassas som psykiskt sjuk och polis skulle tillkallas. Direkt.

Väl hemma i Sverige igen så återgår vi till vår vardag. En vardag där Svenska barn i vissa miljöer tidigt får lära sig och växer upp med det faktum att de inte får vara stolta över sitt moderland, där alla andra nationers flaggor utgör stoltheter, förutom deras egen. Framförallt, där Svenska barn och ungdomar ”emigrerar” på plats, önskar de vore av annan nationalitet och förlorar så väl tal som den viktiga Svenska kulturen.

Jag själv är född i Sverige, med föräldrar från Indien. Mina barns mamma är Svenska och mina barn är Svenskar. Det är jag förbannat stolt över, och det skulle inte förvåna mig en sekund om någon eller några läsare av denna text hädanefter även kallar mig för rasist! Men jag är inte rädd för att bli kallad ”rasist” och jag kan bara önska att många fler ”Svenskfödda” också släpper den rädslan för att ersätta den med sunt förnuft, rättvisa och en insikt på skillnaden mellan att älska, stolthet samt rasistiskt förakt.

Genom alla år har jag knappt sett en enda artikel eller nyhet som belyser den rasism i Sverige som vi kallar för ”omvänd”. Trots att tusentals barn lider av den, dagligen och bokstavligt talat skäms över att vara födda i Sverige.

Bo Hansson säger ”Svarting” i radio, och det blir ett ramaskri som heter duga. En lärare på högstadiet kallar en av sina elever för ”Svenne”, och ingen bryr sig. Vi måste börja bry oss. Vi måste visa vägen för nya generationer barn och ungdomar att det är helt okej, snudd på en självklarhet, att man skall vara stolt över — och älska sitt land. Vi, vuxna, måste börja lära oss skillnaderna. För så länge vi blundar, lider minst lika många Svenska barn och ungdomar som icke-svenska barn och ungdomar av den fula, vidriga, trångsynta och kunskapsfattiga rasismen. Den är varken ”omvänd” eller ”vänd”. Den är vad den är!

Precis som den Svenska flaggan länge, uppenbarligen, har erövrats av extrema högertankar har de även lagt monopol på ordet ”omvänd rasism.” De enda som kan neutralisera och normalisera detta är vi själva. Kanske är det så att ingen vågar tala om denna ”omvända rasism” då det har blivit ett starkt mantra för högerextrema och främlingsfientliga tankar. Tar man orden i sin mun innebär det kanske att man blir klassad som ”rasist”. Även denna extremt omfattande och snudd på feg rädsla måste också brytas. Svenska lärare vågar inte se problemet i skolkorridorer och agera, om han eller hon skulle nämna att det finns en ”omvänd rasism” är rädslan påtaglig för att denne själv blir anklagad för att vara en. Är vi verkligen så rädda om vad andra människor, som varken betalar vår hyra, ger oss mat på bordet eller bidrar med någonting i våra liv, tycker om oss?

Även för oss antirasister, så är den Svenska flaggan vår flagga. Ordet ”omvänd rasism” existerar fortfarande och den är lika vidrig som den ”andra” rasismen vi alltid talar om.

För oss är denna typ av rasism, den ”omvända”, precis lika viktig att bekämpa, belysa och prata om. För mig är rasism inte ålagd någon hudfärg eller tillhör något etniskt ursprung. Vare sig den visar sig gentemot en icke-svensk till en svensk, eller tvärtom så är den precis lika feg, okunnig och fyrkantig. Jag vet inte hur många gånger i mitt liv som jag hör att Sverige skulle vara bättre utan Svenskar. Precis som jag hör att Sverige skulle vara ”bättre” utan icke-svenskar. Inget av dessa tankesätt ter sig vara mer intelligent än den andra.

I Sverige talar vi så ofta och stolt om våra demokratiska rättigheter, inte minst när vi blickar emot ”andra länder”. Men hur bra är detta egentligen när vår nations flagga knappt vågar användas, för att den anses vara ”stötande”. Likaså upplevs det vara ”rasistiskt” att sjunga vår egen nationalsång. Kanske är det därför vi super oss dyngraka och skriker ut nationalsången på charterresan, lika ofta som ett alarm på snooze. Vi vågar inte ens använda och belysa ord som ”omvänd rasism”. Allt detta har extremhögern lagt beslag på, och vi sitter snällt och tittar på helt tysta. Vi gör dom dessutom den stora tjänsten att vi accepterar att de lagt beslag på det, genom att själva vägra vifta med flaggan, sjunga vår egen nationalsång eller belysa den ”omvända rasismen”.

Personligen är jag och min granne de enda som har den Svenska flaggan på vår uteplats hissad året runt. Mina föräldrar invandrade ifrån Indien på 70-talet, och min grannes fru invandrade ifrån Thailand runt 2005. Vi har båda fått höra att den kan vara ”stötande”. Det jag finner mest stötande är; de som anmärker på att Svenska flaggan kan vara ”stötande”, hur de själva gått på extremhögerns erövringar och att de accepterat dessa. Min andra tanke är; ”Vet de själva om vilket land de bor i?” 

/ Tommy Deogan, gästkrönikör