Kategoriarkiv: Krönikor

Krönikor, Myter

8. Varför folk söker asyl…

Detta är sista delen i en serie av åtta artiklar om myter kring invandringen. Artikelserien har skrivits av Andreas Meijer.

MYT:

”De fuskar till sig asyl bara för att kunna få bidrag — kraven för asyl måste skärpas!”

Samhällsklimatet i Sverige hårdnar och de socioekonomiska klyftorna ökar. Flertalet röster menar att vi måste ”se om vårt eget hus” innan vi kan släppa in flyktingar. Fusk med asylpapper och extrema fall av invandrarlurendrejeri belyses gärna av ”mångkulturmotståndare”, där den enskilda invandraren beskylls för att vilja ta pengar från vanliga svenskar. Att ”skicka tillbaka” dem som fuskar eller inte fyller alla kriterier — eller helt enkelt stoppa all invandring verkar vara den enda lösningen för en del debattörer.

Vilka omständigheter skulle infinna sig för att Du skulle lämna fru och barn i Sverige? Åka till ett land med en annan religion, språk, kultur och samhällsuppbyggnad? Genomföra skenäktenskap och få godkänt asyl och medborgarskap? Sedan efter flera år så kanske du får återse din fru och dina barn — samtidigt som människor i det nya landet hånar dig för lättvindigt fusk. Människor som har byggt upp sitt land under lång tid och som fortfarande tjänar på att ditt land, som du är född i och känner som hemma, sitter kvar i ett ekonomiskt skruvstäd.

Fleeing Kosovo
cliff1066™ / Foter / CC BY

Att den rådande politiken inte fungerar kan vi se svart på vitt. De kostnader som segregation, utanförskap och främlingsfientlighet kostar kommer på sikt att bli mycket högre än integration, gemenskap och kunskap kan ge vår framtid. Krav på utbildning, fortbildning, validering av befintlig utbildning, arbetsmarknadsåtgärder och en reglering i bostadssegregation är nödvändig. För att lösa problemen måste vi se problemen — de som har en främlingsfientlig inställning ser varken problemen eller lösningarna. De ser symptomen. Av invandringens historia, av en dåligt fungerande integrationspolitik. De ser bara ATT det är på ett speciellt sätt, inte varför. De vill bli av med människorna som de menar är problemet, inte lösa problemet i sig.

/Andreas Meijer

Läs även: del 1 | del 2 | del 3 | del 4 | del 5 | del 6 | del 7 | del 8

Krönikor, Myter

7. Vad har kolonialismen med dagens situation att göra?

Detta är del sju i en serie av åtta artiklar om myter kring invandringen. Artikelserien har skrivits av Andreas Meijer.

MYT:

”Kolonialism och sånt skedde ju för länge sedan. Vad har det med idag att göra?”

Hur ser det ut idag då? För dessa länder? För oss? För immigranter? Ja det har ju inte blivit mindre komplicerat och alla faktorer med migrationskohorter, reglementen, avtal, demografi, möjligheter och hot känner jag inte att jag har plats för i denna artikelserie. Däremot vill jag avsluta med något om den internationella ekonomi som styr världens utveckling.

Triaden har jag gått igenom tidigare och vi som bor i Sverige vet att det är vissa avtal som gäller när handeln är inom EU och andra avtal utanför EU. Vissa länder och områden kan få dispens i avtalen eftersom deras ekonomi är så god att, i detta fall EU, har fördelar av att samarbeta med dem — även om de inte ingår i unionen. Avtal finns också mellan de andra medlemmarna av triaden så att de kan handla med varandra på samma premisser, en strävan mot frihandel. Kina börjar bli en viktig del av marknaden, liksom Indien, vilket medför att avtal mellan Triaden och dessa områden också börjar slutas för att de skall kunna närma sig varandra på ett ekonomiskt plan.

Anonymous / Foter / Public Domain Mark 1.0

Ett exempel jag vill belysa är en tidigare koloni som är ganska lätt att använda, Jamaica. När det gäller Jamaicas ekonomiska förutsättningar så har jag tidigare berättat att de betalar en stor del av sina skatteintäkter till IMF (vilka går in i Världsbanken och tas ut som vinster i väst/nord). För att de skulle få nya lån, som till stor del behövdes för att återbetala tidigare lån och räntor, så var kraven mycket hårdare. De fick inte lägga tullavgifter på importvaror från USA. De var tvungna att devalvera sin dollar — vilket innebar att det som exporterades till USA inte såldes med samma vinst (det hade varit bra när det gällde import, men eftersom de inte fick ta tull så spelade det inte så stor roll). De fick inte inkräkta på USA:s bananproducering (Bill Clinton hade ett tal om hur Jamaica var ett hot mot USA:s ekonomi tack vara deras goda bananproduktion. Bananfrågan är ett exempel i sig som dock kommer att förflytta oss ännu längre ifrån den svenska invandringen) utan tilläts inte exportera bananer till samma ställen som USA. USA styr 95 % av bananmarknaden och det enda land som får köpa bananer är England, vilket de gör lite av goodwill för att det var de som hade Jamaica som koloni.

Fairy tale map

Nu är detta ett av alla de exempel på hur de gamla kolonierna blir marginaliserade av den etablerade världshandeln. På samma sätt ges många av de länder med fattig befolkning inte en rimlig chans att bygga upp sina egna nationer, för att nackdelarna i väst skulle vara ännu större. De vinster vi gör på dessa lån och denna ekonomiska exploatering av u-länderna är grundpelarna i vår ekonomi. Kostnaderna för att avskriva, de sedan länge återbetalda lånen och upprätta humanitära insatser är vida högre än vad det är att ta emot de flyktingar som av olika skäl har tagit sig ifrån landet. I den hopplöshet och misär som är verklighet i de gamla kolonierna närs osäkerhet, rädsla och hat — vilket är en ypperlig grogrund för inbördeskrig. Förutom det pockar väst/nord fortfarande på dörren för att kunna utnyttja de resurser vi behöver för att kunna upprätthålla vår standard.
/Andreas Meijer

Läs även: del 1 | del 2 | del 3 | del 4 | del 5 | del 6 | del 7 | del 8

Krönikor, Myter

Språk

För att känna tillhörighet, i en familj, en kultur eller i ett land så utgör språket en stor faktor. Jag minns när jag år 2001 tog steget och flyttade till Spanien för att studera spanska. Den första dagen satt jag och min rese-väninna på en restaurang i Malagá.

Vi började tala med servitören på engelska eftersom ingen av oss kunde ett ord på spanska. I Spanien har jag upptäckt att människor ogärna talar engelska, orsakerna som jag har fått veta till detta fenomen varierar. Konflikter sedan 1600-talet och Engelsk-Spanska krigen, att det är svårt med uttalet då det spanska språket skiljer sig avsevärt från det engelska, men också att man i Spanien tycker sig klara sig bra med ett av världens mest talade språk. Vad det än kan bero på så satt vi där på restaurangen och hade mycket svårt med kommunikationen. Vi var jättehungriga och servitören ignorerade oss ett litet tag, men lade sedan fram menyer, på spanska.

Vi bestämde oss för att ”Bocadillo de queso” inte lät så konstigt och lyckades till dem beställa en varsin coca-cola. Där satt vi med två stycken ostmackor och noll språkkunskaper i ett land som inte verkade vilja interagera med oss på engelska.

Ett plus med att inte kunna göra sig förstådd på engelska var att vi studerade lite extra mycket i skolan. Jag studerade bland annat maträtter för att kunna förstå vad jag beställde ute. Det blev också så att vi snabbt fick börja interagera med människor på spanska. Hade det varit lätt att göra sig förstådd på engelska i Spanien så hade min inlärning av det spanska språket inte gått lika fort som det gjorde. Jag levde i Spanien i ca ett år, studerade i tre månader och jobbade sedan i restauranger. Det var en oerhörd skillnad att prata spanska i skolan där det fanns tillgång till lexikon och duktiga lärare än att faktiskt på riktigt interagera med språket på en arbetsplats.

När jag kom hem till Sverige fortsatte jag med mina studier i det spanska språket på Universitetet i Stockholm och idag extraknäcker jag ibland som tolk. Ett varierande och roligt arbete — att hjälpa människor med att göra sig förstådda.

Intelligent kommunikation

Den kanadensiska forskaren Albert Mehrabian säger att när vi kommunicerar tolkar mottagaren vad vi säger genom att hämta 7 procent från orden, 38 procent från rösten och hela 55 procent från kroppsspråket. Detta bör rimligtvis gälla de människor som kommunicerar via ett talat språk.

Även om det är så, att vårt kroppspråk står för en väldigt stor del av kommunikationen av det vi förmedlar så kan jag tycka att det är oerhört svårt att göra sig förstådd med enbart det.

Under det året som jag bodde i Spanien deltog jag inte i särskilt djupa eller komplicerade diskussioner som handlade om livet eller politik. Många gånger tolkade jag orden fel när de sades för fort. Efter mina universitetsstudier har jag återvänt till vänner jag har i Spanien och upptäckt att människor där numer bemöter mig annorlunda. Som om jag vore mer intelligent då jag talar språket bättre. Jag deltar i alla diskussioner och människor pratar lika avslappnat med mig som de gör med någon som har det spanska språket som modersmål.

Jag har även haft stor nytta av det spansktalade språket i Sverige, det öppnar liksom upp möjligheter för mig att interagera med spansktalande människor som inte pratar så bra svenska. Jag kommer dem närmre och känner en slags tillhörighet till dem. Jag kan också tjuvlyssna på vad spansktalande människor säger till varandra utan att de vet att jag förstår. En tillgång jag ibland nyttjar på bussen eller tunnelbanan när jag lider av tristess. Däremot om jag befinner mig i ett rum med människor som talar både spanska och svenska så talar jag om att jag förstår och pratar spanska. Det har hänt några gånger att spansktalande människor talat med varandra i närheten av mig, utan att de inser att jag kan förstå, och sådant är bara obekvämt.

Det här med ett ”intelligent bemötande”, det var precis så jag upplevde det. Att de spansktalande människorna tog mig för att vara mer intelligent när jag började kunna det spanska språket flytande. Jag minns när jag växte upp och vi ibland skrattade åt en person som kommit hit från ett annat land och jobbade på den lokala pizzerian som sa ”Äta här eller i påsen?”. Klart att det lät roligt, men den personen som vi skrattade åt var en utbildad advokat ifrån Turkiet. Jag känner honom fortfarande och idag pratar han svenska betydligt bättre. Vilket gör att vi kan prata med varandra på ett helt annat sätt, då mina turkiska språkkunskaper är dåliga.

Så även om kroppspråket säger mycket, så är ändå språket som talas i landet man lever i viktigt att lära sig, för att kunna känna tillhörighet. Eftersom det då öppnas helt andra dörrar till att delta i landet och fler möjligheter till att exempelvis få jobb. Att sakna förmågan att uttrycka sig i språket som talas begränsar möjligheten att göra sin röst hörd.

Praktisk språkutbildning

Det finns olika tillvägagångssätt att lära sig språk. Och även olika sätt att ta emot människor ifrån andra länder. Jag till exempel lärde mig spanskan snabbare då jag blev tvungen att praktisera den direkt och fick jobba på en spansktalande arbetsplats.

Jag gjorde en gång en observationsstudie på en ung flicka från Colombia som började i den svenska skolan. Där upptäckte jag att de vuxna till en början undvek att sätta den lilla flickan i en situation där hon skulle bli tvungen att tala det svenska språket. All undervisning för henne bestod av att räkna i en enkel svensk mattebok utan särskilt mycket språk i, och läsa böcker på spanska. Böcker som exempelvis ”Rödluvan och vargen”, flickan var 12 år! Flickan kom hit ifrån en spansktalande skola där hon redan studerade geografi, religion, språk och matematik. Det var en rätt märklig syn att se hur de svensktalande barnen pratade om hur mycket av vår jord som består av sjöar och hav samtidigt som den spansktalande flickan läste i ”Rödluvan och vargen”. Nog tycker jag att de hade kunnat skrapa fram annat studiematerial, till exempel matteböcker/räkneuppgifter på spanska istället för att hon ska hamna efter i också de ämnena då det egentligen bara var det svenska språket som fattades.

En annan intressant grej jag observerade var att barnen inte verkade bry sig om att situationer kunde bli obekväma när de inte förstod varandra. När barnen hade bestämt sig för att fråga eller förklara något för flickan så kröp de på golvet, under bänkar, på bänkar och gestikulerade för att hon skulle förstå vilka ord de var ute efter. Det var en väldigt rolig observation och jag påminns om hur vi vuxna kanske ibland är alldeles för reserverade. Att tillåta sig själv att bli bortgjord eller låta bli att skratta om någon gör bort sig språkmässigt kanske är något vi vuxna kan lära oss ifrån barnen?

Språkets betydelse för interaktion och därmed integration har utan tvekan en stor betydelse.

Det finns människor som blir upprörda för att det överallt är översättningar till exempelvis arabiska, turkiska, kurdiska och andra icke-svenska språk. ”De får väl lära sig svenska”  har jag hört några gånger i denna upprörda massa. Ja, men innan de lär sig svenska så är det väl ypperligt bra om vi kan hjälpa till så de kan förstå enkla saker så som: hur man tar kontakt med vården, skolan, polisen, ingångar, utgångar och annat vardagsnyttigt.

Vi är ju ett mångkulturellt land och då tycker jag att det är väldigt humant att anpassa vissa saker efter det, som enkla beskrivningar på andra språk.

För många år sedan kom jag över en studie som påstod att tvåspråkighet skulle vara något negativt. Nu minns jag inte vart jag har lagt den studien eftersom jag tycker att det är en befängd tanke. Jag är inte heller en analytisk-knäcka-myt-människa-med-siffror-och-statistik, jag är krönikör här på sajten. Som krönikör finns det lite mer öppningar för att vara tyckande och tänkande utan att behöva backa upp det med formalia.

Hur som helst tycker jag att det är konstigt att människor vill vinkla flerspråkiga som något negativt. För min del har det öppnat upp oerhört mycket fler möjligheter då jag är trespråkig om jag räknar in engelskan. Jag kan ta del av de spansktalande kulturerna på ett helt annat sätt än om jag inte skulle kunna tala det språket. Det har gett mig många fina spansktalande vänner och minnen. Jag får dessutom jobb jag inte annars hade fått, som tolk bland annat.

Tänk er själva vilken nytta Sverige har av globaliseringen och flerspråkiga människor. Vi förbättrar ju möjligheterna att bedriva handel med varor och tjänster internationellt med flera språk. Svenskt näringsliv tjänar faktiskt på att ha flerspråkiga medarbetare. Svenska företag kan skapa goda arbetsrelationer och mer exporter till och kanske bättre priser på import från exempelvis arabisktalande länder för att inköpare och säljare är människor som kan prata både flytande svenska och arabiska. Det är ju definitivt roligare om människor betraktar möjligheterna och vinsterna med att ha flerspråkiga medarbetare än tvärtom.

”Hemspråket”

Det finns människor som menar att hemspråket begränsar individens förmåga att utveckla det svenska språket och på så sätt hindrar ”integreringen” för individen i det svenska samhället. Jag ser snarare hemspråket som en bra möjlighet att fortsätta hålla det språket levande och utveckla det också.

Min sons pappa pratar både arabiska och svenska. Jag  har varit ensamstående i många år och vi inte har pratat så mycket arabiska med grabben så hans kunskaper i det språket är väldigt få. Jag har fått förklara upprepade gånger för skolan som han går i varför han ska ha hemspråk då han själv inte kan det så bra. Vissa hemspråkslärare har antytt att för att min son ska få gå på hemspråkslektionerna så ska han ha vissa grundläggande kunskaper innan. Kraven för att bli beviljad hemspråk är ju inte kunskaperna i det utan att det aktivt talas i hemmet. Vilket det gör, dock inte hemma hos mig men väl hos hans pappa och i deras familj. Att kunna göra sig förstådd i sin egen familj är att kunna känna sig fullständigt delaktig. Alltså att känna ”tillhörighet”.

En person sa till mig ”Jamen då får väl hans familj lära sig svenska då!”. Det är lite ologiskt eftersom hela hans familj inte bor i Sverige utan lite utspritt i världen. Men de kommer ofta hit och hälsar på, till exempel förra vintern då min sons farfar dog. Då hade de en fyra dagars lång sörjefest och sedan begravning. Där talades det bara arabiska och min son kände sig ganska så utanför. Visst hade jag kunnat jobba hårdare för att min son ska lära sig arabiska hemma, men med en frånvarande pappa och det att jag inte kan språket så har det inte varit så lätt. Nu går min son i alla fall på hemspråkslektioner i skolan vilket jag ser som utomordentligt bra. Om jag bidrar med att lära honom spanska så får han ytterligare ett stort språk i sitt liv som öppnar upp framtida möjligheter. Jag ser det som en självklarhet att hemspråk är en rättighet i skolan i ett mångkulturellt land, och jag kan inte se något negativt med att vara flerspråkig.

Språk ger möjligheter och tillhörighet också till sin egen historia.

Sverige bör nyttja flerspråkiga människor för att öka den internationella handeln, företag som gör det borde skylta med det för att inspirera andra företag. Efter det år som jag bodde i Spanien och lärde mig spanska — och lyckades göra bort mig fullständigt med felsägningar — idag hade jag inte skrattat åt någon som sa ”Vill du äta här eller i påsen?”.

/ Anna Siekas

Krönikor

Främlingsrädslans logik

Hämtat ur Sou 2012:74 “Främlingsfienden inom oss“.

Att bemöta fördomar och rasism handlar till stor del om att visa faran med negativa generaliseringar. Att klumpa ihop grupper av människor och dra negativa slutsatser om gruppen grundat på antaganden om hur ett fåtal av dem fungerar, kan få stora konsekvenser om generaliseringarna är negativa. Westerbergutredningens rapport bemöter bland annat det som kallas ”främlingsrädslans logik”. Vi citerar ur rapporten:

Onde Swahili
”Muslimer är…” och ”islam är…” Har ni hört sådana generaliseringar förut?sambukot / Foter / CC BY-NC-SA

Jens Rydgren, professor i sociologi vid Stockholms universitet och ledamot av utredningens expertgrupp, har visat att det på det individuella planet kan finnas ett slags ”främlingsrädslans logik”.

Han pekar på hur vi, när vi fattar beslut i vardagen, ofta gör ett slags sannolikhetskalkyl som bygger på tidigare erfarenheter. Han tar som exempel en person som går till Systembolaget för att köpa en flaska vin. Senast han gjorde det köpte han en Bordeaux och den smakade bra. Samma märke finns inte inne nu, men han hittar en annan Bordeaux och antar att den också smakar bra, så han köper den. Genom att tillämpa samma logik när han ska bedöma en invandrare kan han komma fram till att vederbörande är brottsling därför att han råkar känna till att en landsman till invandraren ifråga har begått brott. Eller så dömer han invandraren därför att någon som han litar på har sagt att människor med samma härkomst är starkt brottsliga.

Rydgren påpekar att logiken har sina brister redan när vinköparen drar slutsatser om det okända vinet från Bordeaux, men den blir än mer bristfällig när han använder den för att bedöma en invandrare — individer från ett visst land är långt mer heterogena än viner från Bordeaux som tillhandahålls på Systembolaget. Likväl tillämpas en sådan logik ofta vid bedömningen av ”främlingar” och detta kan bidra till främlingsrädsla eller rent av främlingsfientlighet…

Främlingsfientlighet förutsätter således en kategorisering av människor i vi och dom, eller, med termer som är vanliga i forskningen, i en ingrupp och en (eller flera) utgrupp(er). Vad som konstituerar in- respektive utgrupp kan variera. Någonting skiljer ingrupp och utgrupp och någonting förenar dem som tillhör respektive grupp…

När vi möter en för oss främmande människa kan vi värdera vederbörande på olika sätt. Vid en vad forskare kallar bottom-up-process (nerifrån och upp) försöker vi successivt lära känna den okända. Vi lägger bit till bit och först så småningom formar sig en helhetsbild. Alternativet är en top-down-process (uppifrån och ner). Då utgår vi från vissa kriterier som snabbt kan registreras, till exempel utseendemässiga karaktäristiska, och kopplar enligt ett intuitivt schema snabbt ihop dem med olika egenskaper.

Inte minst i mötet med personer med utländsk bakgrund finns många gånger en benägenhet att använda en sådan top-down-process, det vill säga att på grundval av en snabbgranskning tillskriva en person en rad egenskaper: ”Han ser ut som en arab och jag vet ju hurudana araber är. Då vet jag också hurudan han är!” Sådana föreställningar bygger ofta på fördomar och stereotypa föreställningar om hur människor från olika länder eller av olika etnicitet är. Hogg & Vaughan nämner som exempel en forskningsrapport från USA från mitten av 1990-talet där över 25 procent av de tillfrågade karaktäriserade afro-amerikaner (svarta) som atletiska och rytmiska och också som mindre intelligenta, mer kriminella, fientliga och högljudda än vita. Liknande stereotypa föreställningar finns naturligtvis om grupper i vårt eget land.

Om vi på ett personligt plan djupare lär känna en person av annan etnicitet förändras ofta bilden av honom eller henne. Den blir mer nyanserad och personen visar sig i många avseenden avvika från den stereotypa föreställning vi har av personer från samma grupp. Det innebär dock inte självklart att vi ändrar uppfattning om gruppen som sådan utan ofta drar vi i stället slutsatsen att personen avviker från gruppen i övrigt…

Främlingsfientlighet förutsätter kategorisering av människor, en indelning i vi och dom. Kategorisering kan generellt sett vara motiverad av till exempel administrativa skäl. Men ofta kategoriserar vi andra utan att ha sådana rationella skäl.

Ofta tillskrivs kategorier av människor gemensamma egenskaper. Men individer inom en grupp har i själva verket olika egenskaper och också många andra sociala identiteter än sin etnicitet, till exempel medborgarskap, bostadsort, kön, klass, politiska åsikter, yrke, matvanor, sportintresse, musiksmak och sociala engagemang.

Kategorisering innebär att man fokuserar på olikheter mellan till exempel etniska grupper. Men det finns alltså stora individuella variationer inom alla grupper och mycket som förenar grupper och individer från olika etniska grupper.

Krönikor

Rasism – ett slöseri med mänskliga resurser

På Stockholms stads intranät kunde man för ett par dagar sedan läsa att ”Nära 68.000 personer i Stockholms län är utan jobb — hälften av dem är utlandsfödda. Samtidigt finns det över 10.000 lediga jobb i staden och vi står inför en av de största pensionsavgångarna någonsin.”

Är det något vi behöver så är det kvalificerad arbetskraft, samtidigt så går utlandsfödda antingen arbetslösa eller i ”fel” arbete p.g.a. en strukturell vardagsrasism. 34 procent av Stockholms utrikesfödda har gymnasiekompetens, och över 30 procent har universitetsutbildning.

I helgen mötte jag en person som har levt trettio år i Sverige, har tre examina från KTH och har sökt hundratals arbeten inom sin profession. Hen försörjer sig och familjen genom att köra taxi.

Utbildad i Sverige till ingen nytta, för hen har ett utländskt namn.

08sprrec01
sponng / Foter / CC BY-NC-ND

Det är konstaterat i olika undersökningar att man slentrianmässigt blir bortsorterad direkt i jobbansökningarna om man har ett icke svenskklingande namn. Det beror absolut inte på att arbetsgivare är speciellt rasistiska personer, men tack vare SDs malande om invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet så äter sig rasistiska fördomar även in i potentiella arbetsgivares undermedvetna.

Dömd och utsorterad p.g.a. sitt namn.

Personen jag talade med i helgen slog uppgivet ut med händerna och sa:
— ”De talar om religion, jag har ingen religion. Allt jag vill är att få arbeta med det jag är utbildad till. Ge mina barn en bra uppväxt. Jag räds för hur framtiden i Sverige blir för mina barn. Det här är deras hemland, ska de bli dömda och utsorterade p.g.a. sina namn?”
Detta är ett horribelt slöseri med kvalificerad högutbildad arbetskraft.
Det är ett fruktansvärt svek mot hela Sveriges befolkning att inte ta tillvara på varenda människas resurser.
Jag håller Sverigedemokraterna direkt ansvariga till att skapa ett utarmat samhälle där människor inte bedöms efter sina personliga kvalitéer och förmågor utan efter färgen på hår, hud, ögon och namn.

Sverige är fullt av glesbygd, avfolkningsbygder, småsamhällen som sakta dör för att det fattas människor.

Handlarn lägger ner, skolan stängs och bygden dör. Lösningen och frälsningen kan vara att ta emot flyktingar. Men på i stort sett vartenda ställe där det öppnas en flyktingförläggning så dyker SDs sympatisörer och förtrupper — de Nationella — upp och skrämmer upp lokalbefolkningen med ord som massinvandring och islamisering. Lokalbefolkningen blir fientligt inställda till nykomlingarna som självklart drar vidare till någon trevligare plats i Sverige så fort de kan.
Det är ett direkt angrepp på glesbygdens överlevnadsmöjlighet. Om ingen kom och strödde misstro och rädsla så stannar nykomlingarna i bygden och bidrar till en framtida blomstring.
SDs politik skadar hela Sverige.

Enligt den rasistiska syn på människors värde som underblåses av Sverigedemokraterna så är det skillnad. Jag vet inte hur många gånger jag har läst från SD-sympatisörer att det är skillnad på människors värde och att somliga förtjänar att ha det bättre, är mer värda.
Vi har i dagarna sett och hört högt uppsatta SDpolitiker, idag riksdagsledamöter, under en natt på stan häva ur sig till Soran Ismail att han inte är svensk och inte har här att göra. Att de äger rätten till Sverige.
Hur tror ni Erik Almqvist, Kent Ekeroth och riksdagskandidat Christian Westling ser på personen jag talade med i helgen? Efter 30 år i landet, utbildad här och med barn födda här?
De gjorde det glasklart för oss alla, de betraktar ingen utlandsfödd som svensk.

Det får mig att vilja hävda att personen jag i helgen mötte är värd mer än tio av dem och den person vid namn Jimmie Åkesson som har läst lite olika fristående kurser i Lund, gått med i och tagit över ett rasistiskt parti och plockar ut minst 94050 kronor i månaden.
För Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna motarbetar utveckling och välstånd i Sverige.

Rasismen Sverigedemokraterna företräder utarmar oss.

Krönikor

Den "katolska faran" och Ku Klux Klan

I en tidigare artikel skrev Svarten om den ”katolska faran”. Fram till för inte så länge sedan användes samma argument — som idag används av t.ex. Avpixlat eller Sverigedemokraterna mot muslimerna — för att smutskasta katoliker. Om detta berättar Svarten. Denna gången om Ku Klux Klan, KKK; som inte bara hatade afroamerikaner, utan även katoliker. För källmaterial om KKK: klicka här.

På 1920-talet riktade den amerikanska högerextremistiska och rasistiska organisationen Ku Klux Klan, som presenterade sig själva som en patriotisk organisation, sin propagandistiska agitation främst mot invandringen, judarna och katolikerna. De ansåg att katolicismen var oförenlig med demokrati och att undervisningen i de katolska skolorna förhindrade katoliker från att bli lojala amerikaner. Lokala Ku Klux Klan-grupper attackerade katolska bostäder och brände kors utanför katolska kyrkor.

Den 16-sidiga månatliga tidskriften The Good Citizen gavs ut under perioden 1913-1933. Redaktören Alma White blev 1918 USA:s första kvinnliga biskop. Under 1920-talet blev tidskriften en hängiven supporter till Ku Klux Klan.

Al Smith var demokratiska partiets presidentkandidat 1928. Enligt Ku Klux Klan låg hans lojalitet hos ”horan i Babylon”, liktydigt med påven i Rom.

 

I delstaten Washington tog Ku Klux Klan 1924 initiativ till en omröstning om förbud av katolska skolor. Förslaget röstades ned med stor majoritet.

Klicka på bilderna för större format.
/Svarten
Krönikor, Myter

Hur Sverigedemokraternas väljare tänker

Hur mycket påverkar krisen kring Expressens avslöjanden Sverigedemokraterna? Många tror att partiet kommer att förlora stort på avslöjandena. Tyvärr är det kanske inte så enkelt. Väljarna har valt Sd trots att, och eventuellt ibland på grund av att, de vet att rasismen finns med i bakgrunden. Det finns en del olika anledningar till att folk väljer att rösta på Sd och så länge de anledningarna finns kvar krävs det ganska mycket för att folk ska tappa förtroendet för Sd även om Expressens artiklar är ett steg i rätt riktning.

AloneRädsla är en mäktig drivkraft.
Pink Sherbet Photography / Foter / CC BY

Men… En av anledningarna till att folk valde att rösta på Sd år 2010 var t.ex. att folk hade tappat förtroendet för massmedia och för politik. Den kritik som kommer nu från massmedia och politikerna — i det Sd själva kallar ”sjuklövern” — leder inte till att Sd automatiskt förlorar stöd, eftersom kritiken mot Sd kommer från källor som väljarna inte har förtroende för.

Sd:s väljare

Man ger inte sin röst till Sd enbart för att Sd är rasister. Sd har fått stöd för att Sd:s väljare tappat tilltron till demokratin och politikerna och de är rädda; för arbetslöshet, kriminalitet, förändringar i Sverige som de upplever som negativa. Sd får stöd för att de upplevts som ”underdogs”. Sd är de som mobbats av den elit som allmänheten tappat förtroende för; ”om Sd kan reta de korrupta, idéfattiga politiker som styr så mycket som de gör, måste Sd vara bra. De stödjer vi”.

Sd ger dem på något sätt hopp, både för att de ger ”de som styr” en spark i röven och för att de vågar säga vad de tycker.

Riksdagspolitiker idag betraktas av många som stereotypa, andefattiga jasägare och partierna som tråkiga, idéfattiga organisationer. Politiker och partier pratar mycket, men om sådant som inte har med ”vanligt folks” verklighet att göra. Segregation, arbetslöshet, korruption, fattigdom, frustration, allt sådant påverkar deras val.

Nedskärningarna oroar dem. Skolor drar ner sina resurser. Folk utförsäkras. Mindre pengar läggs på lekplatser. Gammelmoster Agda för mindre och mindre hjälp i hemtjänsten som ständigt skär ner resurserna. kriminaliteten ökar. Samhället blir sämre. Samtidigt ser de att pengar finns för flyktingar och invandrare. Det är fråga om miljarder som de kontrasterar mot de nedskärningar som sker på hemmaplan.

Jag pratar inte om vad som verkligen händer i samhället eller ej. Utan vad som kommer fram när man frågar Sd:s väljare vad de tänker, tycker och känner. Vi måste ha modet att fråga hur världen ser ut i deras ögon. Vi kan blunda för det om vi vill och tro att det räcker med Expressens avslöjanden för att stoppa Sd, men det gör det inte.

Ju sämre man upplever att man har det, desto mindre är man benägen att hjälpa andra. Och det är ju så som invandring och flyktinghjälp beskrivs av alla politiker idag, som ”hjälp” som ”stöd” som något vi gör ”för att vara snälla”.

”Våra egna pensionärer lider, vi har inte råd att vara ”snälla” mot flyktingar längre”, så kan det heta…

Det okända, främlingsfientligheten

Detta är uppblandat med en vardagsrasism. Det är inte egendomligt. I alla tider har man reagerat på olika former av kriser genom att lägga skulden på minoriteter eller på det ”nya” som förändrar samhället.

Men det är inte rasismen, och hatet mot nya fenomen i samhället, som muslimerna, som är förklaringen till att Sd blivit så stora. Vardagsrasister finns i alla partier. De värsta vardagsrasister jag mött är de som röstar på Folkpartiet och bor t.ex. i Bromma, på Moderaterna och bor i Täby, eller sossarna och bor i Höganäs. 

Det är inte rasismen som gör att Sd får sitt stöd. Vill man vara rasist går det utmärkt att vara med i Socialdemokraterna och gnälla på invandrarna i omklädesrummet på det lokala bruket. Det är något annat.

Och ska vi få stopp på Sd måste vi rikta in oss på det där ”andra” också.

Massmedia

NIGHT
ValetheKid / Foter / CC BY-ND

Något som var fascinerande förra valet var att studera hur Sd:s väljare reagerade på massmedias skriverier om Sd.

Aftonbladet och Expressen körde stora kampanjer, bland annat med temat ”Gilla Olika” inför valet 2010. STORA kampanjer som riktades in mot att stoppa Sd. När jag pratade med potentiella Sd-väljare märkte jag att de hatade Aftonbladets ”gilla olika”-kampanj.

De ansåg att den kampanjen bekräftade Sd:s tes att de var utsatta för censur och mobbning från staten, massmedia och alla politiska partier, hur annars kunde det komma sig att alla stora tidningar körde en ”rösta inte på Sd kampanj”?

Det bekräftade Sd:s ”underdog”-perspektiv och gav dem röster.

Glöm inte att Sd-väljare misstror politiker och massmedia, dvs ”överheten”. Så om överheten säger ”rösta inte på Sd” kan det faktiskt få motsatt effekt. Det skedde 2010, och jag tror inte att de som drev t.ex. ”gilla olika”-kampanjen då har förstått det ens idag. Samma var det när media skrev att Sd var ”rasister” eller ”nazister” men utan att skriva VARFÖR de var det.

Det räckte inte.

I massmedias ställningstagande mot Sd 2010 saknades en rad viktiga saker, men främst förståelse för hur Sd-väljaren tänker.

Demokrati och lösningar

Svaret på hur man stoppar Sd vilar på två ben, kan man säga. Det ena är politiskt, demokratiskt, och det andra handlar om att motarbeta rasistiska vanföreställningar.

Demokratiarbete och lösningar på ekonomiska krisen är viktigast. På sikt genom att politiken förändras. Där har vi mycket att lära av hur arbetarrörelsen och de andra partierna på ett framgångsrikt sätt stoppade den inhemska nazismen på 30-talet. Det var ett arbete där polemiken mot nazismen handlade om demokrati, demokrati och ännu mer demokrati och att ta fram lösningar på krisen.

Saltsjöbadenavtalet mellan arbetsgivarna och staten 1938, nödarbetena, Socialdemokraternas politik mot arbetslösheten på 30-talet. Varje politiskt drag som togs gjordes för att man ville minska nöden i landet och man hade alltid biavsikten med det att man ville stoppa nazisterna. Sen kan vi idag vara mot eller för det, men så var det. Händelserna i Tyskland förskräckte alla och ALLT gjordes för att motverka detta i Sverige.

Att skära ner resurser till pensionärer idag kan måhända vara nödvändigt men det får konsekvenser.

Det är detta som är tuffast. Politiker betraktas som korrupta, träiga tråkmånsar. De betraktas som folk som skiter i hur ”vanligt folk” har det. Att lösa det handlar om en kombination av GIGANTISKA reformer i det politiska arbetet, demokratiarbete och lösningar på problemen.

Motargument

afraid
Pablo Municio / Foter / CC BY-NC-ND

Det Motargument arbetar med är andra benet.

Att folk tappar tron på politiker och vill ha lösningar på de problem de ser omkring sig, behöver inte betyda att de nödvändigtvis måste rösta på Sd eller gnälla på invandrare. Där kan sajter som Expo, interasistmen och Motargument spela en viktig roll.

Vi bör gemensamt visa t.ex. att: ”Ja, det är rätt. Kräv en förändring av politiken. ja, det är ok att tycka att ”sjuklövern” består av en massa rövhål och att massmedia är korrupt. Men ta det lugnt, fall inte i de vardagsrasistiska fällorna och tro inte att det är muslimer eller invandrare som är problemet”.

Men detta MÅSTE göras så att man inte spelar in i det ”underdog”-tänkande som Sd har. Att bara peka finger och kalla Sd ”rasistiskt” är DESTRUKTIVT! Man måste hela tiden visa VARFÖR Sd är rasistiskt. Varför det är fel att generalisera negativt om ALLA muslimer. Varför invandrare inte är ”syndabockarna” man ska skylla ALLT på.

D.v.s: ”Det är politikernas fel, inte invandrarnas eller muslimernas. Det är sossarnas och Alliansens fel att man skär ner, skyll på dem och sluta sprida vanföreställningar om muslimerna!”

Det cirkulerar mängder av rasistiska myter på nätet. De måste och de kan punkteras som uppenbart falska. Om det är samhällsproblem som diskuteras måste man visa att det är Socialdemokraterna och Alliansen som styrt Sverige de sista 100 åren, inte muslimerna eller romerna!

Och folks benägenhet att beskylla invandringen för problemen måste också bemötas.

Förändrad syn på invandring

Politiker ska inte vara förvånade att invandringen får ta skulden för de samhällsproblem vi har idag. Invandring brukar beskrivas som en ekonomisk belastning på samhället. Något som kostar pengar men som vi ska acceptera för att ”vara snälla” mot invandrarna och för att ”hjälpa” flyktingar och folk i nöd.

Med ett sådant tänkande är det inte konstigt att röster höjs som säger: ”minska invandringen, ge pengarna till pensionärerna istället”.

Free Scared Child Alone in the Dark Creative Commons
Pink Sherbet Photography / Foter / CC BY

Som man bäddar får man ligga. Som vi format invandringspolitiken, sådant blir resultatet.

Säga vad man vill om t.ex. USA, men där har invandringspolitik aldrig handlat om ”vi ska vara snälla” utan om att invandring är en investering. De grupper som vill öka invandringen till USA betonar ofta det och hänvisar till hur man tänkte på samma sätt under 1800-talets stora invandringsvåg.

Vi behöver skrota det unkna gamla synsättet på invandring som en belastning för samhället och enbart se det som en investering för framtiden, vilket det är.

Alltför sällan diskuteras den svenska befolkningspyramiden. Snart går 68-generationen i pension. Faktum är att det inte finns annat alternativ för oss i Sverige än att ta emot många invandrare. Utan invandrare kommer vi om några år att ha för få människor i arbetsför ålder. Utan folk som kan jobba har vi inte heller möjlighet att försörja pensionärer eller sköta om alla sjuka.

Invandring är en investering, inte en kostnad. Precis som med andra investeringar lägger man ut pengar för stunden för att säkerställa framtida vinster. Lika lite som vi kan strunta i att göra investeringar i skola eller sjukvård kan vi vara utan investeringar i invandring. Men vi måste se till att investeringarna sker på bästa möjliga sätt; Vi behöver invandring för vårt välstånds skull.

Om politiker kunde prata mer om det och mindre om ”vi ska vara snälla mot flyktingar” hade mycket varit vunnet.

Sverigedemokraterna kan stoppas och vi kan kasta ut dem ur riksdagen 2014. Men det kräver att vi börjar lyssna till hur Sd:s väljare tänker och bemöter dem där de befinner sig. Det som sker med Expressen-avslöjandena är ett bra första steg. Att avslöja VAD som är rasistiskt i Sd:s program och verksamhet är en del av svaret på hur man stoppar Sd. Till skillnad från mycket av det som skrevs inför valet 2010 handlar nu Expressens artiklar om att visa upp konkreta rasistiska åsikter, det är bra!

Men det behövs inga skakiga filmer på Sd-politiker som löper amok för att visa för folk att Sd accepterar rasism i sina led. Det räcker med att visa hur de tolererar muslimhatet.

Rädsla och oro är en mäktig drivkraft i människor. Ska vi stoppa rasismen måste vi ta den på allvar

Rekommenderad läsning: Niklas Orrenius brukar ha bra åsikter kring detta. Annika Hamrud också. Läs dessutom Ehsan Fadakars inlägg i Nyheter24.

Krönikor, Myter

6. Myter om varför vissa länder har sämre levnadsstandard än vi

Detta är del sex i en serie av åtta artiklar om myter kring invandringen. Artikelserien har skrivits av Andreas Meijer.

MYT:

”Det är ju knappast mitt fel att de inte klarar av att ha samma standard som vi!”

I och med att de länder som hade kolonier började bli starkare och påbörjade effektivisering av industrier (den industriella revolutionen) så krävdes mer resurser för att kunna befinna sig i framkant när det gällde utveckling och ekonomi. En tävlan om resurser och utveckling gjorde att de mest utvecklade länderna började kriga mellan varandra i större skala, mycket för att få behålla kolonier (resurser) och för att behålla sina egna gränser.

Nationerna blev starkare och starkare och var tvungna att förhandla så långt det gick, vilket inte alltid lyckades så bra. De nationer som menade att de blivit orättvist behandlade ville ha en större del av kakan, vilket i sin tur banade väg för världskrigen. De båda världskrigen innebar att de kostnader som det faktiskt innebar att behålla kolonierna blev för stora, eftersom kolonisatörerna var tvungna att ansvara för att kolonin var så välmående att det fortfarande gick att utnyttja den, samt att de var tvungna att kunna stävja uppror från den inhemska befolkningen.

Map of Africa 1910

Under tiden som västmakterna slogs i världskrigen så intensifierades upproren och kampen för frihet för de olika kolonierna. Några av de stater som det än idag migreras ifrån är relativt nya som suveräna stater (om beroendet av hjälp och lån, som jag återkommer till, kan klassas som suveränt):

Somalia: självständigt 1960, men med ett inbördeskrig som pågått sedan 1991 ända fram till idag.

Irak: var brittiskt fram till 1958 men har sargats av krig och konflikter ända fram till idag.

Iran: Var inte styrt av någon annan nation även om operation Ajax innebar att USA avsatte den folkvalde ledaren i Iran, år 1953. Konflikt om resurser är alltid närvarande här.

Syrien: Bildades 1922 efter att Osmanska riket delats, då som underlydande till Frankrike. Frankrike ville dock inte behålla landet utan lämnade det 1946.

Flertalet av de stater som har fyllt på västmakterna med migranter är alltså relativt unga stater, med brokigt förflutet som har varit lydriken till väst under västs uppbyggnad. Länder i södra och östra Asien har inte varit föremål för kolonialister, vilket också visar sig i att det är en helt annan syn på de migranter som kommer därifrån. De som har koloniserat de länderna är främst Kina och Japan, där Kina fortfarande har makten över de gamla kolonierna – de är numera en del av riket. Konflikter finns fortfarande där, som Tibet och Nepal. Under 1900-talet blev alltså flertalet stater självständiga. Det var något de hade arbetat för, men stora problem fanns för invånarna.

De nu fria kolonierna hade inte bara hamnat efter när det gäller utveckling, eftersom kolonisatörerna inte hjälpte till att bygga upp länderna, för mer än att skeppa ut naturresurser som kunde förädlas hemma, så det fanns inte mycket till infrastruktur. Skattesystem, budget, stabilitet var något som alla ville ha men som inte var tillgängligt för dessa nya stater.

Västvärlden kunde dock andas ut efter världskrigen, med undantag för ”det kalla kriget” mellan väst och öst. Tanken på globalisering föddes och i det ett samarbete mellan de gamla kolonisatörerna. NF (FN), WTO (World Trade Organisation), IMF (International Monetary Fund), Världsbanken och liknande organisationer började bildas. De bildades av dem som var inblandade i, främst andra världskriget. Vinnarna (USA, UK, Frankrike) och förlorarna (Tyskland, Japan och Italien) kom överens om hur de skulle försöka lösa frågan med resursfördelningen på fredlig väg. Genom dessa organisationer skulle de kunna lösa konflikter och se till att trygga handeln mellan varandra. USA, EU och Japan kallas fortfarande för Triaden, när det gäller ekonomi, eftersom det är mellan dessa tre som de mest fördelaktiga handelsfördragen finns.

Men vad hände med de stater som släpptes under tiden? Från WWII till slutet av 1900-talet? Någon form av humanism måste ju finnas, de kunde ju inte lämnas vind för våg? Självfallet kunde de inte ingå i Triadens handelssystem men någonting måste ju göras för dessa stater. Även om en stor del av uppbyggnadsarbete gjordes från utomstående makter så var de stora investeringarna förlagda till lån. Det som numera kallas för IMF-lån (vi i Sverige är inte så bekanta med det eftersom vi, som privatpersoner inte är så berörda av dessa lån) hjälpte till att bygga upp flertalet av ”utvecklingsländerna” (u-länderna i dagligt tal).

Till en början fungerade det väldigt bra. På många håll i alla fall. Pengarna från lånen kom in och tanken var att de skulle kunna återbetalas i en takt som landet skulle kunna klara av i och med att struktur och stabilitet infann sig. Vissa lån försvann dock genom korruption, där en diktator såg till att få pengarna, som denne använde enligt sin egen agenda (Khadaffi, Hussein, etc.). Men det fungerade. Länderna började byggas upp, dock gick inte den ekonomiska tillväxten så fort som långivarna hade hoppats på, vilket gjorde att hårdare krav ställdes – speciellt i anslutning till oljekrisen på 1970-talet.

Räntorna på IMF-lånen gjorde att de i stort sett blev omöjliga att återbetala. I Jamaica, som har ett dåligt fungerande skattesystem (vilket innebär att det är svårt att bygga upp landet), där drygt 50 % av den skatt som kommer in betalas i ränta till IMF (än idag). Av de pengar som har lånats så har hela summan och lite till återbetalats, trots det har landet drygt 7 miljarder US dollar i IMF-skuld. En skuld som tack vare den höga räntan växer istället för att sjunka. Detta är något som är genomgående för många länder som blev beviljade lånen, som var en goodwill för att bygga upp ett land från de spillror som koloniseringen hade inneburit.

/Andreas Meijer
Läs även: del 1 | del 2 | del 3 | del 4 | del 5 | del 6 | del 7 | del 8

Krönikor

Vardagsrasismen som födde Almqvist, Westling och Ekeroth

Jag är inte ett dugg förvånad över att det finns killar som Erik Almqvist, Christian Westling och Kent Ekeroth. Som beväpnar sig med stålrör, knuffar tjejer, kallar dem hora, är rasistiska, vill provocera fram bråk och filmar sina ”triumfer”. För det är väl så de ser detta. Som ett coolt bråk, en häftig triumf. Eller förlåt, det var väl så de ”såg” detta. Efter publiceringen är de ju mycket ångerfulla. De är nog mest ångerfulla för att detta har kommit fram och inte för själva händelsen i sig. Det är helt orimligt att ingen har sett hela klippet innan. Kent Ekeroth har haft filmen i sin mobiltelefon. Jag har massor av filmer i min mobil och jag har sett alla minst en gång eftersom jag har filmat dem.

Almqvist, Ekeroth, Westling

Erik Almqvist håller presskonferens och ber om ursäkt. Han skyller på berusning och ett dåligt mående. Drar på sig stora ”offerkoftan” samtidigt som han står där med svansen mellan benen, ertappad och påkommen. Erik inser ändå inte att det han säger i filmen var rasistiskt ”Jag förstår att det kan verka så om man inte känner mig”.

Det är inte heller särskilt förvånande att de är riksdagsledamoter. Innan valet 2010 har de länge organiserat sina åsikter och etablerat sitt framtida parti. De har stått på stan och spytt ut sin ilska och sitt hat med slagord, svenska flaggan i handen och stålhättor på sina fötter. I dag står de i talarstolar i fina kostymer och använder sig av finare ord. Hatet är detsamma, åsikterna finns kvar och uppenbarligen har de också svårt att göra sig fria från sin f.d. våldsamma sida.

Visst, vi har alla våra lik i garderoben, men om man inte har en snedvriden kvinnosyn så slinker inte ord som ”hora” ut bara för att man har druckit. En knuff, stålrör och att hetsa till slagsmål, sådant dyker inte heller bara upp för att man har druckit lite för mycket. Sådant kommer fram för att man har en snedvriden människosyn. Sådant kommer fram för att man tror att våld kan lösa konflikter.

Det är väl klart att vi har sett sådant beteénde förut? Män som Ekeroth, Westling och Almqvist. Ni har sett dem. Kanske inte i riksdagen men visst har ni sett dem förut? Mitt i allt står en man med ett sådant oerhört lugn över sig och värd all respekt, Soran Ismail. Soran Ismail är ett typexempel på en kille som jag skulle kunna överväga som pojkvän. Erik Almqvist är motsatsen — alltså ett typexempel på en person som jag aldrig skulle överväga som pojkvän. Inte bara för att han är rasist och ser ned på kvinnor utan för hans våldsbenägenhet.

Detta samhälle producerar och har alltid producerat killar (notera att jag skriver killar då större delen av våldsutövarna i samhället är män och det är oftast pojkar som fostras in i en våldskultur) som använder våld för att utöva makt och som konfliktlösningsmetod. Redan i förskolan har vi fått höra ursäkten ”pojkar är pojkar” när pojkar ligger på skolgården och slåss över något de är oense över. Det finns massor av män som slåss. På krogen, fotbollsmatchen, bandymatchen och på andra ställen för att upprätthålla sin förlorade ”heder”.

”När orden inte räcker till kommer knytnävarna fram”.

Jag ser i filmen hur vant Almqvist greppar järnröret i sin hand och tänker att detta förmodligen inte är den första gången han gör det: greppar ett järnrör och har som avsikt att slå någon med det. Jag ser också med vilket lugn Soran står och argumenterar när Almqvist försöker att provocera honom. Jag brukar säga att antingen använder man sig av våld eller så gör man det inte. Om en person använder sig av våld i en situation så finns det inga garantier för att hen inte skulle använda det våldet mot mig. Jag köper inte ord som ”Jag vet att han aldrig skulle slå sin tjej” sagt om en kille som slåss i andra situationer. ”Det finns en gräns”, ”Jag skulle aldrig slå min tjej”, jag har hört det så många gånger och så många gånger sett det motbevisats.

Filmen där Ekeroth, Westling och Almqvist kallar folk för ”blatte-lovers”, ”hora” och uppträder våldsamt sprider sig på nätet. Kommentarerna varierar men rubrikerna liknar varandra ”Se så de gör bort sig, är det sådana vi vill ha i vår riksdag”. Jag skulle vilja fråga om det är sådana vi vill ha i vårt samhälle? Människor som tar sig äganderätten på ett land och kallar det ”mitt land” , och tycker att landet inte är till för alla som lever här. Människor som tar till våld när de känner sig provocerade eller har förlorat sin heder.

Rasistiska, främlingsfientliga och kvinnofientliga människor

Lika många negativa kommentarer som finns på nätet som tar avstånd ifrån det beteende Almqvist, Westling och Ekeroth uppvisar så finns det också stöttande kommentarer till de inblandade männen. Det finns alltså en massa människor som ursäktar det Almqvist, Westling och Ekeroth gjorde. ”Man gör så dumma saker på fyllan”, ”Kom ihåg att det var sent på natten efter en blöt kväll på krogen”. Det har jag också sett förut. Jag har sett hur det finns män som har slagit en kvinna och bakom honom har det stått en stöttande massa som tycker att hon förtjänade det eller på något vis förstår varför han gjorde det.

Våld är en av världens äldsta maktmetoder. Våld är ett övergrepp var det än sker. Det är dumt att tycka att ett visst våld är ”lite” acceptabelt och ett annat är det inte. Våld är alltid fel och våld har varken kön, etnicitet eller ålder. Våld är något som föds precis här i detta samhälle. Almqvist, Westling och Ekeroth är produkter av detta samhälle. Likaså Soran Ismail. Soran Ismail gör mig stolt över detta land. Han är en sådan människa som borde stå i talarstolen varje dag inför unga människor, barn och vuxna och prata om vardagsrasism och främlingsfientlighet. På ett sätt gör han det eftersom han jobbar som komiker. Inom komiken kan vi använda humor som ett vapen för att få fram en politisk åsikt och ett ställningstagande. Många komiker gör det och många hör våra budskap.

Visst är det roligt att skämta om SD-filmen på twitter, men hur kommer vi åt grundproblemet med ”Vardagsrasismen i Sverige”? Våld och övergrepp kom inte till Sverige i och med invandringen. Rasismen kom inte till Sverige i och med att SD röstades in i riksdagen. Att SD röstades in i riksdagen är ett resultat av rasismen i Sverige, men de ÄR inte rasismen i Sverige. Rasism har alltid funnits här, den finns i vårt land och den finns i andra länder. I mötet med andra kulturer bär vi på förutfattade meningar och fördomar. Rasism finns i dina tankar, i mina tankar, i din grannes tankar, i större grupper och i riksdagen. Den finns inte bara inom SD i riksdagen utan också i andra partier. Självklart finns det andra politiker i andra partier som har rasistiska tankar om andra människor.

Att tillskriva folkgrupper med negativa egenskaper är rasistiskt. Hur bemöter vi detta? I skolan, med våra barn, på arbetsplatsen i vänskapskretsen, hur bemöter vi ett rasistiskt tankesätt? ”Man vet ju vilken kvinnosyn de har” har jag ofta fått höra om min fd.sambo som är i från Syrien. Hur vet man det? Svaret är enkelt, det vet man inte. Att säga så är rasistiskt. Att tänka så är rasistiskt.

25:e augusti i år var jag och Jesper Odelberg i Bollnäs för att uppträda på en manifestation mot rasism. Innan manifestationen hölls en motdemonstration som Svenska Motståndsrörelsen stod för. Där stod ett 20-tal unga män med stålhättakängor på fötterna, ”bombarjacka”, svenska flaggan, sköldar i handen och rakat huvud. De stod i 2 timmar och spydde ur sig sitt hat emot invandrare. En liten del av mig ville krama om dem och fråga om de inte hade blivit älskade som små och en annan del i mig blev fruktansvärt ledsen.

Trots att dessa rasistiska grupper tar plats och syns, i riksdagen och i demonstrationer på gator och torg så är de egentligen inte DE som är det verkliga hotet emot ett jämlikt samhälle där alla är lika mycket värda oavsett hur de ser ut eller varifrån de kommer. Det är vardagsrasismen som är det verkliga hotet. Det är den helt vanliga grannen som du har känt hur länge som helst, som går ifrån att ha smygrasistiska åsikter till att ta ett politiskt ställningstagande och lägga sin röst på Sverigedemokraterna.

För det finns människor som röstar på dem. Helt vanliga människor som tycker att SD har rätt i sitt resonemang och tror att allt kommer att bli bättre bara vi korrigerar invandringspolitiken. Som tycker att det låter rimligt att pensionärer har det dåligt ställt för att pengarna går till flyktingar och invandrade bidragstagare. Samtidigt som det inte finns några jobb för att de går till flyktingar och invandrade… bidragstagare… Människor som tror på ”hittepå-statistiken” och den rasistiska propagandan som SD sprider. Människor som tycker att Avpixlat med Mats Degerlind i spetsen gör ett bra jobb som tar fram den ”dolda sanningen”.

Det är skrämmande att människor kan tro på detta och väljer att rösta på SD, skrämmande men sant och inte helt oförståeligt. Vad vet jag? Kanske är det människor som har förlorat jobben, blivit utförsäkrade och desperat får köa på arbetsförmedlingens ”jobbchanser” på fredagar som behöver någon att skylla på? Då kanske Sverigedemokraternas löften om mer jobb och lägre skatter i och med begränsad invandring låter bra?

Det är inte ovanligt att lågkonjuktur bidrar till att rasistiska vindar sprider sig över länder. Det är inte konstigt att främmande kulturer kan upplevas som hotfulla om någon bara ger glöd åt elden som säger att de ÄR hotfulla. Sverige är förändrat, Sverige är annorlunda idag än för 60 år sedan och vi är ett mångkulturellt samhälle. Det skapar rasism och främlingsfientliga tankar.

Problemet med rasism i Sverige kommer inte försvinna om SD förlorar sin plats i riksdagen, om det nu kommer att bli så. Så frågan kvarstår. Hur bemöter vi vardagsrasismen? Hur skaffar vi oss mer ”motargument” och bättre verktyg för att bemöta vardagsrasismen i Sverige? Ett sätt för mig är att skriva för den här sajten. Ett sätt kan vara att lyssna på de som skriver för den här sajten.

Jag ser den överallt. Jag får höra den överallt. Ibland kan jag bemöta den och ibland orkar jag inte ens bemöta den. Ibland står jag där själv med fördomsfulla tankar om andra folkgrupper. Att skapa stereotypa bilder av hur människor är/agerar utifrån var de kommer är inte farligt — så länge man ständigt rannsakar dessa tankar och låter de förutfattade tankarna vara som ett litet dunfjun i en stor kudde. Att skapa sin ”världsbild” efter dessa stereotypa bilder och inte låta det finnas utrymme för att tänka om och tänka annorlunda när man väl stöter på sina stereotypa bilder är det farliga.

För mig är det enkelt att svara på vem som är svensk — den som har ett svenskt medborgarskap. Det är också enkelt för mig att svara på vems land Sverige är — ingens. I praktiken finns det ju egentliga ”markägare”, så  ska vi prata om vem som äger marken vi går på så är det ju alltid någon. Dessa ”markägare” kan pekas ut som de som ”äger” Sverige. Eller så är det staten som ”äger” Sverige. Eller de företagen som får Sverige att gå runt.

Att påstå att jag skulle ha mer rätt att kalla Sverige för mitt hemland än någon annan som lever här är för mig absurt, för andra är det rimligt. Detta ständiga behov av att peka ut det ”icke-svenska” och ”icke-svenskar” står mig upp i halsen men är viktigt att bemöta. Vi människor verkar ha ett behov av att placera in varandra i fack. Kön, sexualitet, ålder, etnicitet och politiskt ställningstagande. Jag tror att vi egentligen vill ha människor i fack eftersom det ger en slags trygghetskänsla av att ”veta” hur de är. Då vet vi hur vi ska förhålla oss till dem.

Jag hoppas inte att de här filmerna som nu har uppdagats ger SD mer publicitet och fler väljare, för det kan mycket väl bli så. Det finns säkert många som tycker att Almqvist, Westling och Ekeroth gjorde något coolt den där utekvällen. Som förstår och försvarar att Ekeroth knuffar en ”påstridig” tjej, att Almqvist kallar en annan ”påstridig” tjej för ”hora” och att de angriper mannen som nyss hade försökt ”ta” en mobiltelefon ifrån dem.

Rasismen finns, hos dig, mig och hos din granne. I våra fördomsfulla tankar och okunniga bemötande. Vi skapar ständigt ett ”vi” och ett ”dem” i dagliga samtal. Vissa låter vardagsrasismen prägla sin politiska åsikt och lägger sin röst på SD. Vissa låter vardagsrasismen begränsa deras fria sinne. Viktigast är inte att få ut SD ur riksdagen utan att ständigt motarbeta ”rasisten” i dig och i mig. Om det nu skulle vara så att denna ”interna” strid inom partiet skulle bli deras undergång så får vi inte vara naiva och tro att rasismen i Sverige försvinner bara för att SD försvinner ut ur riksdagen.

Krönikor

Om PK-medias sätt att behandla politiker

Mats Olsson, kommunalråd i Malmö, menar i en debattartikel på Avpixlat.info att media aktivt väljer att misskreditera Sverigedemokraterna genom felcitat. Han menar vidare att media är helt ointresserade av vad Sd har att säga, och att debatten därför uteblir i sagda media.

Det Mats Olsson givetvis missar i sin tirad om hur synd det är om Sverigedemokraterna, är att media felciterar alla — både politiska partier, små och stora företag, lokala förmågor — herregud, jag har själv blivit felciterad i lokalpressen. Detta är inget unikt för Sd, och att anta en martyrroll är uteslutande barnsligt och fånigt.

Pity Me
duncan / Foter / CC BY-NC

Det är nämligen så att oavsett vilken tidning man pratar om, så är deras största intresse att sälja lösnummer och för att göra det måste rubriker och innehåll vara så smaskigt som möjligt. Det är bland annat därför uttrycket ”man ska inte tro allt man läser” myntats, men det måste ha gått förbi Mats Olsson helt.

Lite senare i sin debattartikel oroar sig Olsson för yttrandefriheten på nätet. Det han syftar på är Reinfeldts kritik av Sd och hur Reinfeldt anser att Sd’s politik främst förs ut via olika kanaler på Internet. Olsson vill gärna tro att detta innebär att Reinfeldt vill censurera hela Internet för att komma åt Sverigedemokraternas främsta kanal för att få ut sitt budskap. Så är givetvis inte fallet, utan det Reinfeldt vill poängtera är att Internet är en stor kanal för Sverigedemokraterna att utnyttja, och att de också gör det.

Det här är alltså vad som händer när man har en så trång och inskränkt syn på hur världen fungerar. Det är också vad som händer när man är så rädd som Sverigedemokraterna är, och när man tror att hela världen konspirerar mot den egna personen och allt man tror på.