Kategoriarkiv: Krönikor

Krönikor

Varför jag hatar Sverigedemokraterna

Gästinlägg av Martin Linderoth

Ett brev jag skickade till Jimmie Åkesson,  jimmie.akesson@riksdagen.se:

Stockholm - Riddarholmen
Olof S / Foter / CC BY

Året var 1982. Jag antar att mina föräldrar var nervösa, men samtidigt otroligt förväntansfulla. Adoptionsprocessen hade varit lång och nu skulle mamma och pappa äntligen förenas med sin lilla son på ett barnhem utanför Tel Aviv. Inlindad i filtar och med en napp som täckte halva mitt ansikte väntade jag i veckor på att någon, vem som helst, skulle lyfta upp mig, hålla om mig och kalla mig sin. Ett barnhem är nämligen inget ställe för ovillkorlig kärlek. Det är en förvaringsplats, en mellanlandning för barn som ingen kan eller vill ta hand om. Så när planet från Israel landade på skånsk mark kunde min lilla kropp äntligen andas ut. Jag var hemma. Jag var trygg, älskad och jag hade fått det alla små barn behöver och längtar efter – ovillkorlig kärlek från två underbara föräldrar.

Drygt tre och ett halvt år senare, 1986, befinner jag mig i mina farföräldrars sommarstuga i Höör. Hela trädgården svämmar över av liljekonvaljer. Farmor njuter av solen och farfar hjälper mig tålmodigt med mitt hamrande i snickarboden. Och så en dag är det dags. Farmor och farfar sätter mig i bilen och vi kör snabbt söderut. Mamma och pappa är på väg hem efter ytterligare en resa till barnhemmet utanför Tel Aviv. Hemma hos mina föräldrar väntar mormor och morfar på oss. Stämningen är upprymd och jag har plockat en bukett liljekonvaljer som jag ska ge till mamma.

Plötsligt rullar bilen upp framför huset. Mina föräldrar strålar av lycka. Snabbt räcker jag över den lilla blombuketten till mamma – men därefter riktas all min uppmärksamhet mot den lilla varelsen i hennes famn. Det är den mest perfekta lilla människa jag någonsin sett. Han är rund å go och från första anblicken älskar jag honom av hela mitt hjärta. På den tiden ville jag att min lillebror skulle heta August. Så blev det inte, men jag älskar honom lika mycket för det.

I dag är min lillebror vuxen. Han är en otroligt begåvad fotograf och han har otroligt svårt att passa tider. Själv är jag ganska pessimistiskt lagd medan min bror är väldigt entusiastisk. Han är en fantastisk människa, bror, son och sambo – och jag är fruktansvärt stolt över honom.

Både jag och min bror är alltså adopterade och jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är över att jag hamnade i just det hem som jag har gjort. Jag minns med värme alla somrar i Brösarp på Österlen. Hur hela tjocka släkten samlades på Torpvägen och jag var det lyckligaste barnet i hela vida världen. Jag minns hur jag och min bror lekte med våra kusiner, klättrade i träd, byggde en stengrotta och badade i havet vid de milslånga stränderna i Haväng. Jag minns Pers väg, gatan där vi växte upp. Jag minns hur vi lekte med grannbarnen. Jag minns julaftnarna, skolavslutningarna i Uppåkra kyrka och jag minns strövarlägren med mina bästa vänner. Jag minns de milslånga rapsfälten som omger byn där jag växte upp och jag vet hur lyckligt lottad jag är.

Under hela min uppväxt tänkte jag aldrig, aldrig någonsin, på att jag såg annorlunda ut på grund av mitt ursprung. Visst, jag hade en stor svart kalufs men jag kände mig alltid lika skånsk som Kal P Dal. Och precis lika svensk som alla mina klasskamrater. Ingen påpekade någonsin att jag såg annorlunda ut och ingen behandlade mig annorlunda på grund av mitt mörka skinn.

Men den tiden är förbi. De senaste åren har jag känt ett utanförskap som jag aldrig har upplevt tidigare. För mina vänner och för min familj är jag samma Martin som jag alltid har varit. Men för vissa delar av samhället är jag i dag en ”blatte”, en ”svarting” som inte borde få finnas. Jag har fått höra att jag borde dra härifrån och att jag är inte är välkommen här. Jag är inte välkommen i mitt eget land längre.

Jag är precis lika svensk som dig och dina partikamrater. Jag håller hårt på svenska traditioner och jag älskar Sverige. Men det är det inte alla som kan acceptera längre. Det är ditt fel, Jimmie Åkesson. Och för det avskyr jag dig och ditt parti av hela mitt hjärta.

Min motivering:

Tallberg houseHur blir man svensk?
Hans Jensen / Foter / CC BY

1. När man läser på olika rasistiska forum, som Avpixlat och Nationell.nu, märker man att det finns en stor rädsla för att våra svenska traditioner ska försvinna om invandringen fortsätter. Personligen tycker jag att det är en löjeväckande tanke. Om jag får barn tänker jag självklart ta vara på alla fina svenska traditioner och fira jul och klä midsommarstången som vanligt. Men, jag tänker även lära mina barn om andra kulturers traditioner och seder. Med andra ord, mångfald berikar och i Sverige finns det plats för alla.

2. Jag är som sagt så svensk som man kan bli. Det är bara till ytan det inte ser ut så. Nu har Sverigedemokraterna lyckats klä av mig en liten liten bit av min svenskhet, min identitet. SD påpekar ofta att integrationen inte fungerar, och i vissa avseenden har vi misslyckats med den. Men jag tycker inte att vi ska stänga vår gränser för det, i stället får vi jobba ännu hårdare med integrationsfrågor. Men det finns ett enormt problem: Om jag som helsvensk börjar känna mig ovälkommen i mitt eget land, hur ska en invandrare då någonsin känna att han eller hon är välkommen hit? Hur ska den personen våga ta del av vårt samhälle? Och hur ska vi kunna integrera människor som känner att de inte har någonting här att göra?

/Martin Linderoth

Krönikor

Det finns inga raser

När vi nu – utan att sväva på målet – kan säga att Sverigedemokraterna ÄR ett rasistiskt parti, så är det kanske dags att titta närmare på det där lilla ordet ”ras”. Även om vi tillbakavisar indelningen av människor i bättre och sämre, så finns det väl ändå ”raser”?

Races and skulls

Svaret är nej.

Uppenbarligen finns det människor som fortfarande går omkring och tror att ”raser” är något som finns. Jag menar, det syns ju att det är skillnad på en inuit och en zulu? Och människor från arabiska halvön är ju väldigt olika japaner, eller hur? Så visst finns det väl ändå raser?

Nej. Sanningen är att det gör det inte. Begreppet ras är idag ett begrepp som möjligen kan ha sin användning när vi talar om framavlade husdjur av olika slag – det är med andra ord ett människoskapat begrepp.

Och även när det gäller exempelvis hundraser har man idag kommit till insikt om att renrasighetstänkandet medför stora problem.

Många hundraser har drabbats av rasspecifikt nedärvda sjukdomar eftersom den genetiska variationen är så begränsad. Det pågår även en debatt om huruvida det är sunt med rashundsavel över huvud taget, där alltfler argumenterar för värdet av blandrashundar.

Bland hundägare diskuteras dessa problem intensivt. Diskussionen finns även när det gäller kor, får och hästar.

Men när det gäller frågan om mänskliga raser så är begreppet helt enkelt förlegat. Det saknar idag någon som helst förankring annat än som en grund för just rasism. Begreppet ras är något vi bör lämna bakom oss i likhet med det besläktade ordet rashygien. Bland befolknings- och släktforskare begagnas det över huvud taget inte längre. Istället hänvisas till haplogrupper som genetiskt undersöker människans urhistoria och olika individers och folks släktskap emellan.

Bakgrunden är följande. Vi vet idag att alla människor har sitt genetiska ursprung i Afrika. Vi vet numera också att det är betydligt större genetisk skillnad mellan en östafrikan och en västafrikan än mellan en inuit och en maorier. Alla de olika ”raser” som vi idag talar om är alltså mer lika varandra genetiskt än människor från västra och östra Afrika.

Men varför ser vi då så olika ut?

De skillnader mellan människor från olika delar av världen som vi kan iaktta beror ENBART på den miljö som dessa människor levt i under tusentals generationer – och det selektiva urval som har skett beroende på dessa människors anpassning till denna miljö. Det har ingenting med deras genetiska arv att göra.

Att det är så beror i sin tur på att alla vi som inte ser ut som afrikaner längre, har vårt ursprung i några få grupper av afrikanska utvandrare, som efter sin utvandring lyckades föröka sig. Vi pratar om tiotusentals år sedan…

Humanzoogermany

Detta innebär således att det vi tidigare kallade ras (som ett biologiskt fenomen) helt och hållet handlar om geografisk isolering och att vissa egenskaper (exempelvis mjölktålighet eller pigment) har blivit ”framavlade” av de omständigheter som människor levt i. Människor som i hundratals generationer levt på det geografiska område som vi idag kallar Sverige har exempelvis en rätt unik förmåga att tåla komjölk. Det beror helt enkelt på att de 2% som från början tålde komjölk, var de enda som överlevde de bistra vintrarna och kunde föröka sig – just med hjälp av husdjur som kor. I större delen av världen är siffrorna de omvända. I södra Afrika är det bara omkring 2% som tål komjölk, de andra blir svårt sjuka.

Bristen på pigment hos människor på norra halvklotet beror på ett liknande fenomen. Människan tar upp D-vitamin från solljuset, och för att det ska vara möjligt i ett klimat som vårt är det en fördel med ljusare pigment. I många, många generationer medförde således bristen på solljus och behovet av D-vitamin att det var en överlevnadsfördel att ha ljusare skinn. Men ras? Nej.

Under årtusenden har rasbegreppet använts som en bakgrund till förtryck, våld och utrotning, för att eskalera under den tidsperiod när europeer koloniserade och våldförde sig på människor i andra delar av världen eller av annan hudfärg eller utseende. Idag handlar det i praktiken oftast helt enkelt om ett förtryck av människor med mörkare hår och hud, annat uttal, boende i vissa förorter etc. Men i grunden finns samma tänkande kring ursprunget till dessa olikheter – de är nedärvda och kan inte ändras. Det är bland annat därför som SD anser att man ska undersöka alla brottsmisstänkta i flera släktled bakåt. I en motion från 2011 föreslog SD:s nya rättspolitiska talesperson Richard Jomshof och Erik Almqvist att ursprung ska kartläggas generationer tillbaka i tiden.

”För att få en tydligare bild av generella mönster för kriminella bör Brottsförebyggande rådet i högre grad än idag särredovisa brottsdömdas samt brottsmisstänktas bakgrund avseende ursprungsland samt föräldrars och far- och morföräldrars ursprungsländer”, skrev Almqvist och Jomshof.

Det är också just detta som gör att det är korrekt att kalla SD för ett rasistiskt parti.

Idag kan vi säga att det inte bara är fel på rasismen – själva begreppet ”ras” saknar fullständigt faktagrund. Med den kunskap vi har idag om genetik, och att människor alltmer blandar sig med varandra (vilket ur genetiskt perspektiv alltså är optimalt!) så är begreppet ras fullständigt föråldrat.

Det finns helt enkelt inga raser.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Riksdagsmotionen från 2011: ”Tydligare statistik från BRÅ”
Samma Riksdagsmotion, inlämnad i 2012, nu utan Jomshof, endast med Almqvist som undertecknare

Krönikor

Inte en överraskning

Gästkrönika av Markus Fridholm.

Jag önskar att det vore en överraskning att Erik Almqvist och Kent Ekeroth uppträtt hotfullt, beväpnat sig med järnrör, sagt till en svenskfödd man att det inte är hans land utan deras och kallat en tjej som protesterade för hora.

Det är det inte.

Jag har försökt samtala med sverigedemokrater, men upptäcker tyvärr alltför ofta att det stupar på en mycket grundläggande poäng… människosyn. Det är naturligtvis en generalisering och för att visa respekt för de som faktiskt försöker hålla isär äpplen och päron och vars grundläggande problem med den svenska invandringspolitiken inte har att göra med religion eller etnisk tillhörighet per se, så vill jag markera att det inte gäller alla.

Tyvärr gäller det för många och tyvärr för de mer moderata krafterna i Sverigedemokraterna, så har det med partiets rötter att göra. Det är ett förhållandevis ungt parti och ett som för inte alltför länge sedan accepterade mer eller mindre öppen rasism i de egna leden. Den ”nolltolerans” som nu är proklamerad, kan inte helt enkelt överbrygga detta och många av de som ”rättar in sig i leden” har alls inte bytt människosyn utan bara retorik.

Oavsett nuvarande politik, så har SD sina rötter i organisationer längst ut på den extrema nationalistiska kanten, sådana som BSS, NRP med flera. Saker har hänt, människor har förändrats, en utbrytning av de värsta extremisterna till Nationaldemokraterna har skett, men trots det finns det i partiets rötter och djupt lagrat i partileden en grundläggande inställning om att det är något fel på invandrarna som människor. Många har svårt att skilja på sak och person och det är inte alls ovanligt att se svår islamofobi, idéer som till exempel eurabia, termer såsom MENA eller varför inte oikofobi, vilka alla har gemensamt att de är misstänkliggörande eller pejorativa.

I ett sådant sammanhang är det inte alls svårt att föreställa sig en lagom berusad Erik Almqvist och Kent Ekeroth, som i glömska om att hålla masken kallar folk för babbe, babbe-lover, hora etcetera, som säger till en person född i Sverige att det inte är hans land, som knuffas eller för den delen beväpnar sig med järnrör i något slags pubertal regression. De har sina rötter i samma led av arga ungdomar som känner sig förfördelade, motarbetade av etablissemanget, bedragna och ägare av den enda sanningen.

Den egna frustrationen utmynnar i drömmar om en annan värld, som en slags missuppfattad Astrid Lindgrensk eller Carl Larssonsk pseudoidyll, en verklighet där hela staden springer som en man ner till hamnen för att det ryktas om att ”en neger har setts där”, höjden av exotism.

Det finns flera problem med den sorts socialkonservatism och nationalromantik som i mer eller mindre extremistisk form präglar Sverigedemokraternas partiled.

Dels leder den i värsta fall till en avhumanisering av det ”främmande”. Man glömmer lätt att det faktiskt är människor man pratar om, individer med människovärde, drömmar, förhoppningar, och en längtan efter trygghet och ett gott liv. Saker vi tar för självklara, men som är allt annat än just det.

Dels är det en falsk bild som utelämnar allt det som var oerhört mycket sämre förr än nu, liksom så ofta när klarsyn förmörkas av nostalgi.

Dels förträngs även det enkla faktum att vi lever i en global värld, där avstånden mellan ”här” och ”där” är kortare än någonsin. Vi kan helt enkelt inte strunta i vad som händer ”där”, för det påverkar oss omedelbart även ”här”. Alternativet är i så fall våld i syfte att hålla borta eller förgöra, något som provats många gånger genom historien utan att någonsin lösa några problem.

Men.

Det går att diskutera invandringspolitiken utan att falla i extremismens fälla. Det är kanske det som är själva kruxet. Själv är jag i och för sig av den fasta övertygelsen att det inte är invandringen som sådan som är själva problemet. Snarare är det vårt sätt att ta emot de som kommer och vår oförmåga att reda ut för oss själva vilka gränssättningar som vi kan och måste göra och vilka vi verkligen bör låta bli att göra.

Det kan dock diskuteras och måste nog diskuteras om vi inte skall lämna frågan till unga arga män och kvinnor som tar sin känsla av utanförskap och gör den till sin panache. Om de enda som håller frågan levande är de främlingsfientliga, så är det inte alls konstigt att vi har ett parti i riksdagen där två ledande företrädare blir tagna med händerna i den rasistiska syltburken.

Vi måste lösa problemet med integrationen, vi måste se till att vi inte bara bjuder in folk till ett liv i misär, vi kanske tar emot många men på det planet är vi bland de sämsta av alla.

Så hur kan vi prata om integration och invandring utan att hänfalla till extremer, utan att frånta någon deras människovärde, utan att se ner på andra kulturer, generalisera eller för den delen utan att väja för de problem som faktiskt finns? Det är verkligen en öppen fråga, men innan vi besvarat den så kommer vi få leva med att islamofober, xenofober, rena rasister och sentimentala nationalromantiker sätter agendan för samtalet.

/Markus Fridholm.

Krönikor

Var bor de egentligen?

När man bemöter rasister och nazister på nätet får man ofta höra att man är naiv, inte ser verkligheten och så vill de gärna att man ska spendera en natt i t.ex. Rinkeby, för då tusan skulle man förstå hur farliga och hemska alla dessa invandrare är.

Nu säger de ju inte detta på det här trevliga sättet. Det är mer: ”Åk till Rinkeby och bli berikad jävla hora!”

Jag får ofta höra att jag inte vet skit om invandringens baksidor för att jag bor i ett segregerat radhusområde i Spånga (ja, de kan googla).

Vi gillar olika | AccessJag brukar fundera på detta när jag hejar på mina grannar med rötterna i Grekland, Turkiet, Iran och Indien. Eller när jag träffar ungarnas klasskamrater som har föräldrar från världens alla hörn men oftast tänker jag på det när jag dagligen åker T-banan, Blå linjen.
Vagnen är alltid fylld av människor med olika härstamning och enligt rasisterna borde jag bli trakasserad och utsatt för sexuella kränkningar varenda dag p.g.a. mitt blonda hår och mitt kvinnokön. Har aldrig hänt.
Jag tänker på talet om förtryckta muslimska flickor och ler lite för mig själv när jag möter dessa flickors blickar, kaxigare brudar får man leta efter.

Mitt Stockholm är det mest mångkulturella som finns, här blandas slöjor och korta kjolar, här talas tusen språk och dialekter, här bor Sveriges mest välutbildade kvinnor och män och även människor som aldrig fått möjlighet att lära sig läsa och skriva.
I mitt partis områdesförening är vi en blandning av människor med ursprungsrötter i flera olika länder, flera av dem är kvinnor som kommit ifrån Somalia.

Jag lever mitt liv varje dag mitt i den verklighet som rasisterna och nazisterna säger att jag inte känner till.

Hur kan de ha sådan otrolig koll på hur det mångkulturella samhället fungerar kommer jag på mig själv att undra?
Vilka är de?
Var bor de?
De som vet bättre än jag.

Jag blev faktiskt tvungen att göra en liten efterforskning på nätet, inte svårt alls.

Här bor de, de som VET hur vi har det med invandrarna här i Stockholm, mångkulturens högborg i Sverige:

Borlänge, Hudiksvall, Emmaboda, Orrefors, Gävle, Träslövsläge, Bergvik, Söderhamn, Eskilstuna, Sundsvall, Bjuv, Norsjö, Osby och Yddinge.

Antagligen väldigt fina platser, personligen har jag bara besökt Gävle av dessa platser och det var väldigt länge sedan. Tycker ändå att det verkar som rasisterna har det tråkigt där de bor och söker utlopp för någon stimulibrist.

Men ett är säkert, de har inte en blekaste aning om hur verkligheten ser ut.

 

 

Krönikor

Sverigedemokraterna är ur fas med verkligheten

I dagens Sverige är vi många som har mer än ett medborgarskap. Alla har vi olika anledningar till det, alla har vi olika berättelser om hur det kommer sig att vi har dubbla medborgarskap. Gemensamt för oss alla är att vi är barn av en modern värld, vi är barn av en värld som bilvit mindre. En värld där allt fler rör på sig, där allt fler under sin livstid lever och verkar i flera olika länder.

Vi är barn av vår tid
Jonathan Kos-Read / Foter / CC BY-ND

Det är oss som Sverigedemokraterna misstänkliggör när de argumenterar för att de med dubbla medborgarskap inte ska få sitta i riksdagen. Det är sådana som oss som Sverigedemokraterna vill kartlägga. När de väljer att försöka få RUT att kartlägga alla riksdagsledamöter med dubbla medborgarskap, eller när de försöker att utesluta dem ur riksdagen, är udden inte bara riktad mot dem som sitter i riksdagen. Den är riktad mot alla oss vanliga människor som har dubbla medborgarskap. Det är ett försök att göra oss till andra klassens medborgare. Det är ett förslag som hos mig väcker en stark obehagskänsla. En känsla som ytterligare förstärks när jag läser Björn Söders försvar av förfarandet.

Vare sig SD vill det eller inte så är vi en del av Sverige, en del som förtjänar respekt, en del som inte ska behöva förklara och bevisa sin lojalitet.

Vi har lika stor rätt som någon annan att genom de demokratiska medel som står till förfogande i detta land göra våra röster hörda. Vi har lika stor rätt att genom politiken vara med och bestämma över de beslut som påverkar allas våra liv. Det är detta Sverigedemokraterna nu vill ta ifrån oss. Det är våra röster som de nu försöker tysta, det är våra folkvalda representanter de vill slänga ut ur riksdagen.

Björn Söders argument haltar

När Söder argumenterar för att alla de som har dubbla medborgarskap ska uteslutas ur riksdagen haltar argumentationen. Han hävdar att de inte skulle vara lika trovärdiga, lika lojala mot Sverige som en person med endast ett medborgarskap. Han menar att det kan uppstå intressekonflikter. Detta påstående visar på många vis hur Sverigedemokraterna tänker; de tycks tro att ett utländskt medborgarskap är en garanti för illojalitet. Alltså att endast en person med helsvensk bakgrund kan vara trogen sina väljare, sitt uppdrag. Detta stämmer naturligtvis inte. När man väljs in i riksdagen så ingår det ett ansvar, ett ansvar att i högsta möjliga mån representera sina väljare. Detta ansvar gäller oavsett om du har dubbla medborgarskap eller inte.

Stephan Geyer / Foter / CC BY-NC-ND

Med samma logik som Söder använder kan man hävda att en person från låt säga Umeå skulle vara partisk i sina beslut. Denne skulle gynna Umeå på grund av sin anknytning dit.

Man behöver inte vara ett snille för att räkna ut att det skulle diskvalificera i stort sätt samtliga förtroendevalda i detta land. Personer födda i Göteborg skulle inte kunna bli kommunfullmäktige i Halmstad, personer med rötter i Karlstad skulle inte kunna ställa upp i Malmö. I en modern värld där folk flyttar håller inte en sådan logik. I en modern värld känns Sverigedemokraternas argumentation ålderdomlig – ur fas med verkligheten.

Jag uppmanar alla med dubbla och enkla medborgarskap att säga nej till Sverigedemokraternas nyfascistiska politik.

Jag hoppas innerligt att vi även fortsättningsvis kommer att välja våra förtroendevalda utifrån kvalifikationer, inte utifrån deras bakgrund. Jag hoppas att vi alla kan bejaka den moderna värld vi lever i. Jag hoppas att jag ska slippa bli en andra klassens medborgare.

Krönikor

SD måste välja ”de långa knivarnas natt”!

Gästkrönika av Nils Lundgren

Historien med ledande sverigedemokrater som muckar gräl på gatan framåt småtimmarna, vräker ur sig främlingsfientliga och sexistiska tölperier och hotar sina medmänniskor med fysiskt våld får ständigt nya inslag. Lögner som att de skulle ha varit stupfulla avslöjas. Skall vi vara oroliga för landets framtid, när vi ser detta?

Svaret är nej. Slagskämpar och ölgangstrar är inte särskilt farliga för rättsstaten och demokratin, utan bara för de stackars människor som råkar komma i vägen för dem. Men de är mycket farliga för det parti de tillhör, om det partiet vill få ett brett medborgarstöd. Medborgarna avskyr slagskämpar och ölgangstrar och det vet SD:s ledning. Det var därför Jimmy Åkesson gick ut med sitt hotbrev med krav på politisk hyfs för någon månad sedan.

Det finns en pedagogisk historisk parallell från mellankrigstidens Tyskland till det vi nu ser hända inom SD. Det vimlade av gatuslagskämpar och ölgangstrar till höger och vänster i Weimarrepubliken, men de kunde hållas tillbaka så länge de inte hade något större politiskt stöd från medborgarna. Hitler började själv som ölgangster och gjorde ett försök 1923 att ta makten i Bajern. Detta kuppförsök bär det betecknande namnet ”ölhallsupproret”. Det misslyckades och renderade Hitler ett års fängelse. Weimarrepublikens ledare kunde hålla slagskämpar och ölgangstrar  från SA, Stahlhelm och Rotfrontkämpferbund stångna ända fram till trettiotalskrisen. Men denna kris förmådde 30-40 procent av medborgarna att i demokratiska val rösta på nazisterna. Med hjälp av Ernst Röhm och hans cyniska råskinn i SA kunde därmed Hitler snabbt avskaffa demokratin och införa diktatur.

jijis / Foter / CC BY-NC-ND

Hitler var fanatisk och stod för en motbjudande ideologi, men han tänkte långsiktigt och hade fått ett stort folkligt stöd. Han insåg att öldrickande gatugangstrar inte skulle kunna lägga grunden för det nazistiska tusenårsrike han drömde om. Och han var handlingskraftig. Han kallade Röhm och större delen av SA-ledningen till ett möte utanför München den 30 juni 1934 och lät avliva dem allihop. Det är detta som brukar kallas ”de långa knivarnas natt”! Sedan kunde Hitler med hjälp av hyperbegåvade medarbetare som Goebbels, hårdföra organisatörer som Heydrich och originella konstnärer som Leni Riefenstahl påbörja sitt kiliastiska projekt, Det tredje riket. Slagskämparnas och ölgangstrarnas tid var förbi.

De cyniska råskinnen Erik Almquist, Kent Ekeroth och Christian Westling och många med dem utgör ett hot mot SD:s politiska framtid på samma sätt som Ernst Röhm, SA:s (stabs)chef gjorde det 1932-33. De måste bort på något sätt, om SD skall bli ett parti med stort stöd från svenska medborgare. Det krävs en ”de långa knivarnas natt” på svenska om SD skall bli något mer än att av och till vara tungan på vågen i Sveriges riksdag.

Låt mig avslutningsvis fastslå att jag inte anser att SD är ett nazistparti. Den nuvarande ledningen vill nog i demokratiska former avskaffa invandringen, stödja etniskt svensk kultur och begränsa muslimska inslag i samhällslivet. Men partiets ursprung är delvis nazistiskt och medborgarnas stora majoritet avskyr slagskämpar och ölgangstrar och detta gäller särskilt de socialkonservativa som SD nu vill få stöd från. Det vet Jimmie Åkesson, Björn Söder och Matthias Karlsson. De måste satsa på ”de långa knivarnas natt”. Hur det går beror på hur många som då blir kvar.

Gustav Kasselstrands snabba utspel bådar inte gott för SD, men däremot för svensk demokrati paradoxalt nog. Ty slagskämpar och ölgangstrar är inget större hot mot det svenska samhället, medan ett SD med växande medborgarstöd är det. 

/Nils Lundgren (Skrivet 17/11)

Krönikor

Vi föds inte till rasister

Gästinlägg av Maria Forsell Mörk, @mariamorken

Jag har inte orkat skriva om detta förut, borde inte heller skriva om det nu, det kommer att orsaka skit, men nån gång ska det göras, för att inte försvinna i dunklet.

Vi föds inte till rasister! Anledningen till att jag skriver detta, är dels den händelse som jag var med om under sommaren 2012 och det som senare hände under senhösten i landet Sverige, samt de slutsatser jag kommit fram till pga detta! Det är slutsatserna som är de viktiga, men här är berättelsen om vägen dit!

En del av händelseförloppet utelämnas, men i samband med en manifestation för mångfald och allas lika värde som tre unga tjejer dragit igång lokalt pga nynazistisk aktivitet i vår lilla stad, uttalade jag mej i lokaltidningen om nazisternas sätt att arbeta. Det här gjordes inte utan vånda, för jag trodde jag visste rätt säkert vad det innebar. Hade diskuterat saken genomgående med familjen och vissa saker måste man stå upp för bara av princip! Jag vet andra som tvekat och jag klandrar dem inte, för det är inte roligt det man får stå ut med efteråt. Men uppfostrad att stå för vad jag tycker och inte ge vika för hot, tog jag ställning för det jag ansåg var den enda vägen att gå!

Tidningen gav lite andrum för förberedelse, och valde att inte publicera på nätet samtidigt som pappersbilagan, men så snart uttalandet fanns på nätbilagan var nyheten snabbt ute! Genast hängdes det ut med mitt namn och bild på den nynazistiska hemsidan, (inte den första och säkerligen inte den sista) vilket resulterade i tweets, bloggar, utstirrad och stalkad på snabbköpet av lokala förmågor, hembesök utanför vårt hus och fula kommentarer om vad man skulle göra med såna som oss!

Ungefär samtidigt hängdes också de tre unga tjejerna ut, de som startat manifestationen. En av dem gick de särskilt hårt åt, mest pga hennes efternamn!!! Vet inte riktigt om hon fick uppleva samma saker som mej på ”hemmaplan”, men det var nog säkert tio gånger värre. Vilken chock det måste vara, ifall man inte är beredd på vad som komma skall. Tycker att det var extra sjukt gjort, av så kallade vuxna karlar, från hela Sverige, att ge sej på skoltjejer! För det var just vad som hände.

Vi hade oxå kontakt med Säpo under tiden då allt hände, en del inlägg på nazisternas hemsida var direkt skrämmande, ett minns jag väl, den som uppmanade att sluta mesa med folk som oss och istället skrida till handling. Människan skrev också att han hade nåt stort på gång, men mer kunde han inte avslöja, rädd för att Säpo skulle komma och knacka på hans dörr.

Man blir lätt paranoid av att läsa sånt. Till slut valde jag att inte läsa vad de skrev, utan vänner fick dokumentera allt. Man vill kunna leva utan att grubbla på ifall de tänkt göra allvar av hoten.

Det många av dom håller på med, är att försöka skrämma andra till tystnad, medan de samtidigt skriker som stuckna grisar; att de inte har någon yttrande- och åsiktsfrihet! Sen är definitionen om yttrandefrihet inte densamma som vår! För dem gäller visst andra lagar och annat skick. Att kalla någon pissluder/hora/fitta och hota med våldtäkt är enligt dem yttrandefrihet — och när vi kallar det för hot, förtal och nedsättande, då säger de att vi stryper yttrandefriheten!

Är det sånt som är yttrandefrihet vill då inte jag, att det ska råda någon sådan! Inte på deras premisser iallafall.

Sånt här händer varje dag, och det mesta händer på nätet, oftast är det tjejer som råkar ut för det.

För mej har det inneburit att det som jag kanske inte ansåg var högst upp på den personliga dagordningen, idag är det! Rasismen och främlingsfientligheten måste motverkas, och det gör man genom att tidigt grundlägga de värderingar man ska ha med sej i resten av sitt liv! Man föds inte till rasist och kunskap är nyckeln.

Vet man hur samhällssystemet är uppbyggt och hur det fungerar är mycket vunnet, lever man dessutom i ett samhälle där alla har det någorlunda bra, där skyddsnäten fungerar, sätts inte heller grupper i polemik, nånstans nere på botten.

Det låter enkelt, men en bov i dramat till att grupper som ovanstående växer, att främlingsfientliga partier som Sverigedemokraterna växer, det är den politik som förs på riksplanet. Den gör människor till konkurrenter istället för att värna om varann. Mekanismen är väl dokumenterad.

För att överleva sparkar man ner andra på botten, och för att förklara väljer man den förklaring som är enklast, det vill säja att skylla allt negativt på nån annan eller ta till de värderingar man är uppfostrad med, istället för att tänka själv!

Vi måste vaccinera mot sånt, även om vi lever under fel omständigheter. För vi föds inte till rasister!

**************************************

Bilaga

För den som orkar. Några få exempel från hatet i debatten

Krönikor, Myter

8. Varför folk söker asyl…

Detta är sista delen i en serie av åtta artiklar om myter kring invandringen. Artikelserien har skrivits av Andreas Meijer.

MYT:

”De fuskar till sig asyl bara för att kunna få bidrag — kraven för asyl måste skärpas!”

Samhällsklimatet i Sverige hårdnar och de socioekonomiska klyftorna ökar. Flertalet röster menar att vi måste ”se om vårt eget hus” innan vi kan släppa in flyktingar. Fusk med asylpapper och extrema fall av invandrarlurendrejeri belyses gärna av ”mångkulturmotståndare”, där den enskilda invandraren beskylls för att vilja ta pengar från vanliga svenskar. Att ”skicka tillbaka” dem som fuskar eller inte fyller alla kriterier — eller helt enkelt stoppa all invandring verkar vara den enda lösningen för en del debattörer.

Vilka omständigheter skulle infinna sig för att Du skulle lämna fru och barn i Sverige? Åka till ett land med en annan religion, språk, kultur och samhällsuppbyggnad? Genomföra skenäktenskap och få godkänt asyl och medborgarskap? Sedan efter flera år så kanske du får återse din fru och dina barn — samtidigt som människor i det nya landet hånar dig för lättvindigt fusk. Människor som har byggt upp sitt land under lång tid och som fortfarande tjänar på att ditt land, som du är född i och känner som hemma, sitter kvar i ett ekonomiskt skruvstäd.

Fleeing Kosovo
cliff1066™ / Foter / CC BY

Att den rådande politiken inte fungerar kan vi se svart på vitt. De kostnader som segregation, utanförskap och främlingsfientlighet kostar kommer på sikt att bli mycket högre än integration, gemenskap och kunskap kan ge vår framtid. Krav på utbildning, fortbildning, validering av befintlig utbildning, arbetsmarknadsåtgärder och en reglering i bostadssegregation är nödvändig. För att lösa problemen måste vi se problemen — de som har en främlingsfientlig inställning ser varken problemen eller lösningarna. De ser symptomen. Av invandringens historia, av en dåligt fungerande integrationspolitik. De ser bara ATT det är på ett speciellt sätt, inte varför. De vill bli av med människorna som de menar är problemet, inte lösa problemet i sig.

/Andreas Meijer

Läs även: del 1 | del 2 | del 3 | del 4 | del 5 | del 6 | del 7 | del 8

Krönikor, Myter

7. Vad har kolonialismen med dagens situation att göra?

Detta är del sju i en serie av åtta artiklar om myter kring invandringen. Artikelserien har skrivits av Andreas Meijer.

MYT:

”Kolonialism och sånt skedde ju för länge sedan. Vad har det med idag att göra?”

Hur ser det ut idag då? För dessa länder? För oss? För immigranter? Ja det har ju inte blivit mindre komplicerat och alla faktorer med migrationskohorter, reglementen, avtal, demografi, möjligheter och hot känner jag inte att jag har plats för i denna artikelserie. Däremot vill jag avsluta med något om den internationella ekonomi som styr världens utveckling.

Triaden har jag gått igenom tidigare och vi som bor i Sverige vet att det är vissa avtal som gäller när handeln är inom EU och andra avtal utanför EU. Vissa länder och områden kan få dispens i avtalen eftersom deras ekonomi är så god att, i detta fall EU, har fördelar av att samarbeta med dem — även om de inte ingår i unionen. Avtal finns också mellan de andra medlemmarna av triaden så att de kan handla med varandra på samma premisser, en strävan mot frihandel. Kina börjar bli en viktig del av marknaden, liksom Indien, vilket medför att avtal mellan Triaden och dessa områden också börjar slutas för att de skall kunna närma sig varandra på ett ekonomiskt plan.

Anonymous / Foter / Public Domain Mark 1.0

Ett exempel jag vill belysa är en tidigare koloni som är ganska lätt att använda, Jamaica. När det gäller Jamaicas ekonomiska förutsättningar så har jag tidigare berättat att de betalar en stor del av sina skatteintäkter till IMF (vilka går in i Världsbanken och tas ut som vinster i väst/nord). För att de skulle få nya lån, som till stor del behövdes för att återbetala tidigare lån och räntor, så var kraven mycket hårdare. De fick inte lägga tullavgifter på importvaror från USA. De var tvungna att devalvera sin dollar — vilket innebar att det som exporterades till USA inte såldes med samma vinst (det hade varit bra när det gällde import, men eftersom de inte fick ta tull så spelade det inte så stor roll). De fick inte inkräkta på USA:s bananproducering (Bill Clinton hade ett tal om hur Jamaica var ett hot mot USA:s ekonomi tack vara deras goda bananproduktion. Bananfrågan är ett exempel i sig som dock kommer att förflytta oss ännu längre ifrån den svenska invandringen) utan tilläts inte exportera bananer till samma ställen som USA. USA styr 95 % av bananmarknaden och det enda land som får köpa bananer är England, vilket de gör lite av goodwill för att det var de som hade Jamaica som koloni.

Fairy tale map

Nu är detta ett av alla de exempel på hur de gamla kolonierna blir marginaliserade av den etablerade världshandeln. På samma sätt ges många av de länder med fattig befolkning inte en rimlig chans att bygga upp sina egna nationer, för att nackdelarna i väst skulle vara ännu större. De vinster vi gör på dessa lån och denna ekonomiska exploatering av u-länderna är grundpelarna i vår ekonomi. Kostnaderna för att avskriva, de sedan länge återbetalda lånen och upprätta humanitära insatser är vida högre än vad det är att ta emot de flyktingar som av olika skäl har tagit sig ifrån landet. I den hopplöshet och misär som är verklighet i de gamla kolonierna närs osäkerhet, rädsla och hat — vilket är en ypperlig grogrund för inbördeskrig. Förutom det pockar väst/nord fortfarande på dörren för att kunna utnyttja de resurser vi behöver för att kunna upprätthålla vår standard.
/Andreas Meijer

Läs även: del 1 | del 2 | del 3 | del 4 | del 5 | del 6 | del 7 | del 8

Krönikor, Myter

Språk

För att känna tillhörighet, i en familj, en kultur eller i ett land så utgör språket en stor faktor. Jag minns när jag år 2001 tog steget och flyttade till Spanien för att studera spanska. Den första dagen satt jag och min rese-väninna på en restaurang i Malagá.

Vi började tala med servitören på engelska eftersom ingen av oss kunde ett ord på spanska. I Spanien har jag upptäckt att människor ogärna talar engelska, orsakerna som jag har fått veta till detta fenomen varierar. Konflikter sedan 1600-talet och Engelsk-Spanska krigen, att det är svårt med uttalet då det spanska språket skiljer sig avsevärt från det engelska, men också att man i Spanien tycker sig klara sig bra med ett av världens mest talade språk. Vad det än kan bero på så satt vi där på restaurangen och hade mycket svårt med kommunikationen. Vi var jättehungriga och servitören ignorerade oss ett litet tag, men lade sedan fram menyer, på spanska.

Vi bestämde oss för att ”Bocadillo de queso” inte lät så konstigt och lyckades till dem beställa en varsin coca-cola. Där satt vi med två stycken ostmackor och noll språkkunskaper i ett land som inte verkade vilja interagera med oss på engelska.

Ett plus med att inte kunna göra sig förstådd på engelska var att vi studerade lite extra mycket i skolan. Jag studerade bland annat maträtter för att kunna förstå vad jag beställde ute. Det blev också så att vi snabbt fick börja interagera med människor på spanska. Hade det varit lätt att göra sig förstådd på engelska i Spanien så hade min inlärning av det spanska språket inte gått lika fort som det gjorde. Jag levde i Spanien i ca ett år, studerade i tre månader och jobbade sedan i restauranger. Det var en oerhörd skillnad att prata spanska i skolan där det fanns tillgång till lexikon och duktiga lärare än att faktiskt på riktigt interagera med språket på en arbetsplats.

När jag kom hem till Sverige fortsatte jag med mina studier i det spanska språket på Universitetet i Stockholm och idag extraknäcker jag ibland som tolk. Ett varierande och roligt arbete — att hjälpa människor med att göra sig förstådda.

Intelligent kommunikation

Den kanadensiska forskaren Albert Mehrabian säger att när vi kommunicerar tolkar mottagaren vad vi säger genom att hämta 7 procent från orden, 38 procent från rösten och hela 55 procent från kroppsspråket. Detta bör rimligtvis gälla de människor som kommunicerar via ett talat språk.

Även om det är så, att vårt kroppspråk står för en väldigt stor del av kommunikationen av det vi förmedlar så kan jag tycka att det är oerhört svårt att göra sig förstådd med enbart det.

Under det året som jag bodde i Spanien deltog jag inte i särskilt djupa eller komplicerade diskussioner som handlade om livet eller politik. Många gånger tolkade jag orden fel när de sades för fort. Efter mina universitetsstudier har jag återvänt till vänner jag har i Spanien och upptäckt att människor där numer bemöter mig annorlunda. Som om jag vore mer intelligent då jag talar språket bättre. Jag deltar i alla diskussioner och människor pratar lika avslappnat med mig som de gör med någon som har det spanska språket som modersmål.

Jag har även haft stor nytta av det spansktalade språket i Sverige, det öppnar liksom upp möjligheter för mig att interagera med spansktalande människor som inte pratar så bra svenska. Jag kommer dem närmre och känner en slags tillhörighet till dem. Jag kan också tjuvlyssna på vad spansktalande människor säger till varandra utan att de vet att jag förstår. En tillgång jag ibland nyttjar på bussen eller tunnelbanan när jag lider av tristess. Däremot om jag befinner mig i ett rum med människor som talar både spanska och svenska så talar jag om att jag förstår och pratar spanska. Det har hänt några gånger att spansktalande människor talat med varandra i närheten av mig, utan att de inser att jag kan förstå, och sådant är bara obekvämt.

Det här med ett ”intelligent bemötande”, det var precis så jag upplevde det. Att de spansktalande människorna tog mig för att vara mer intelligent när jag började kunna det spanska språket flytande. Jag minns när jag växte upp och vi ibland skrattade åt en person som kommit hit från ett annat land och jobbade på den lokala pizzerian som sa ”Äta här eller i påsen?”. Klart att det lät roligt, men den personen som vi skrattade åt var en utbildad advokat ifrån Turkiet. Jag känner honom fortfarande och idag pratar han svenska betydligt bättre. Vilket gör att vi kan prata med varandra på ett helt annat sätt, då mina turkiska språkkunskaper är dåliga.

Så även om kroppspråket säger mycket, så är ändå språket som talas i landet man lever i viktigt att lära sig, för att kunna känna tillhörighet. Eftersom det då öppnas helt andra dörrar till att delta i landet och fler möjligheter till att exempelvis få jobb. Att sakna förmågan att uttrycka sig i språket som talas begränsar möjligheten att göra sin röst hörd.

Praktisk språkutbildning

Det finns olika tillvägagångssätt att lära sig språk. Och även olika sätt att ta emot människor ifrån andra länder. Jag till exempel lärde mig spanskan snabbare då jag blev tvungen att praktisera den direkt och fick jobba på en spansktalande arbetsplats.

Jag gjorde en gång en observationsstudie på en ung flicka från Colombia som började i den svenska skolan. Där upptäckte jag att de vuxna till en början undvek att sätta den lilla flickan i en situation där hon skulle bli tvungen att tala det svenska språket. All undervisning för henne bestod av att räkna i en enkel svensk mattebok utan särskilt mycket språk i, och läsa böcker på spanska. Böcker som exempelvis ”Rödluvan och vargen”, flickan var 12 år! Flickan kom hit ifrån en spansktalande skola där hon redan studerade geografi, religion, språk och matematik. Det var en rätt märklig syn att se hur de svensktalande barnen pratade om hur mycket av vår jord som består av sjöar och hav samtidigt som den spansktalande flickan läste i ”Rödluvan och vargen”. Nog tycker jag att de hade kunnat skrapa fram annat studiematerial, till exempel matteböcker/räkneuppgifter på spanska istället för att hon ska hamna efter i också de ämnena då det egentligen bara var det svenska språket som fattades.

En annan intressant grej jag observerade var att barnen inte verkade bry sig om att situationer kunde bli obekväma när de inte förstod varandra. När barnen hade bestämt sig för att fråga eller förklara något för flickan så kröp de på golvet, under bänkar, på bänkar och gestikulerade för att hon skulle förstå vilka ord de var ute efter. Det var en väldigt rolig observation och jag påminns om hur vi vuxna kanske ibland är alldeles för reserverade. Att tillåta sig själv att bli bortgjord eller låta bli att skratta om någon gör bort sig språkmässigt kanske är något vi vuxna kan lära oss ifrån barnen?

Språkets betydelse för interaktion och därmed integration har utan tvekan en stor betydelse.

Det finns människor som blir upprörda för att det överallt är översättningar till exempelvis arabiska, turkiska, kurdiska och andra icke-svenska språk. ”De får väl lära sig svenska”  har jag hört några gånger i denna upprörda massa. Ja, men innan de lär sig svenska så är det väl ypperligt bra om vi kan hjälpa till så de kan förstå enkla saker så som: hur man tar kontakt med vården, skolan, polisen, ingångar, utgångar och annat vardagsnyttigt.

Vi är ju ett mångkulturellt land och då tycker jag att det är väldigt humant att anpassa vissa saker efter det, som enkla beskrivningar på andra språk.

För många år sedan kom jag över en studie som påstod att tvåspråkighet skulle vara något negativt. Nu minns jag inte vart jag har lagt den studien eftersom jag tycker att det är en befängd tanke. Jag är inte heller en analytisk-knäcka-myt-människa-med-siffror-och-statistik, jag är krönikör här på sajten. Som krönikör finns det lite mer öppningar för att vara tyckande och tänkande utan att behöva backa upp det med formalia.

Hur som helst tycker jag att det är konstigt att människor vill vinkla flerspråkiga som något negativt. För min del har det öppnat upp oerhört mycket fler möjligheter då jag är trespråkig om jag räknar in engelskan. Jag kan ta del av de spansktalande kulturerna på ett helt annat sätt än om jag inte skulle kunna tala det språket. Det har gett mig många fina spansktalande vänner och minnen. Jag får dessutom jobb jag inte annars hade fått, som tolk bland annat.

Tänk er själva vilken nytta Sverige har av globaliseringen och flerspråkiga människor. Vi förbättrar ju möjligheterna att bedriva handel med varor och tjänster internationellt med flera språk. Svenskt näringsliv tjänar faktiskt på att ha flerspråkiga medarbetare. Svenska företag kan skapa goda arbetsrelationer och mer exporter till och kanske bättre priser på import från exempelvis arabisktalande länder för att inköpare och säljare är människor som kan prata både flytande svenska och arabiska. Det är ju definitivt roligare om människor betraktar möjligheterna och vinsterna med att ha flerspråkiga medarbetare än tvärtom.

”Hemspråket”

Det finns människor som menar att hemspråket begränsar individens förmåga att utveckla det svenska språket och på så sätt hindrar ”integreringen” för individen i det svenska samhället. Jag ser snarare hemspråket som en bra möjlighet att fortsätta hålla det språket levande och utveckla det också.

Min sons pappa pratar både arabiska och svenska. Jag  har varit ensamstående i många år och vi inte har pratat så mycket arabiska med grabben så hans kunskaper i det språket är väldigt få. Jag har fått förklara upprepade gånger för skolan som han går i varför han ska ha hemspråk då han själv inte kan det så bra. Vissa hemspråkslärare har antytt att för att min son ska få gå på hemspråkslektionerna så ska han ha vissa grundläggande kunskaper innan. Kraven för att bli beviljad hemspråk är ju inte kunskaperna i det utan att det aktivt talas i hemmet. Vilket det gör, dock inte hemma hos mig men väl hos hans pappa och i deras familj. Att kunna göra sig förstådd i sin egen familj är att kunna känna sig fullständigt delaktig. Alltså att känna ”tillhörighet”.

En person sa till mig ”Jamen då får väl hans familj lära sig svenska då!”. Det är lite ologiskt eftersom hela hans familj inte bor i Sverige utan lite utspritt i världen. Men de kommer ofta hit och hälsar på, till exempel förra vintern då min sons farfar dog. Då hade de en fyra dagars lång sörjefest och sedan begravning. Där talades det bara arabiska och min son kände sig ganska så utanför. Visst hade jag kunnat jobba hårdare för att min son ska lära sig arabiska hemma, men med en frånvarande pappa och det att jag inte kan språket så har det inte varit så lätt. Nu går min son i alla fall på hemspråkslektioner i skolan vilket jag ser som utomordentligt bra. Om jag bidrar med att lära honom spanska så får han ytterligare ett stort språk i sitt liv som öppnar upp framtida möjligheter. Jag ser det som en självklarhet att hemspråk är en rättighet i skolan i ett mångkulturellt land, och jag kan inte se något negativt med att vara flerspråkig.

Språk ger möjligheter och tillhörighet också till sin egen historia.

Sverige bör nyttja flerspråkiga människor för att öka den internationella handeln, företag som gör det borde skylta med det för att inspirera andra företag. Efter det år som jag bodde i Spanien och lärde mig spanska — och lyckades göra bort mig fullständigt med felsägningar — idag hade jag inte skrattat åt någon som sa ”Vill du äta här eller i påsen?”.

/ Anna Siekas