Kategoriarkiv: Krönikor

Krönikor

Rasism i nationens intresse

Gästkrönika av Peter Towers.

Jag hittade denna pärla till avhandling som—även om den inte handlar om afrosvenskar—kan utgöra en bra referens när man diskuterar ämnen som identitet, Sverige som postkolonial nation och den betydelse det har i hur minoritetsidentiteter behandlats i det publika rummet och pressen.

Pro-eugenics poster
Brittisk rasbilogogiBen Sutherland / Foter / CC BY

Skriften heter ”Att representera och representeras” (Anna-Lill Ledman) och handlar om hur samiska kvinnor beskrivits i svensk och samisk press mellan 1966-2006.

Ifrån inledningen:

”I Sverige problematiseras sällan frågor kring kolonialism, eftersom landet inte, i jämförelse med andra länder, anses ha varit någon framgångsrik aktör på den internationella koloniala arenan. Själva definitionen av svenskhet bygger på tankar kring rättvisa, frihet och mänsklighet, vilket gör det svårt att acceptera skildringar av ett kolonialt förflutet och en historia av förtryck, och kolonialismen har istället definierats som något som skett utanför Sveriges gränser. Även om Sveriges inspel på en internationell, kolonial skådeplats varit perifer, har landet ändå påverkats av västerländsk, europeisk identitetskonstruktion som i sin tur influerats av koloniala och imperialistiska mönster”

Detta är något det sällan talas om; Sverige som postkolonial nation med en europeisk identitetskonstruktion […] som influerats av imperialistiska mönster.

Det låter väldigt lång bort ifrån den identitet svenskar ofta själva har, där ”själva definitionen av svenskhet bygger på tankar kring rättvisa, frihet och mänsklighet”.

Många svenskar, jag själv inkluderad, tyckte långt in i mitt vuxna liv att Sverige, trots en hel del negativa rasistrelaterade upplevelser som yngre, nog var det ‘bästa’, mest ‘fantastiska’ och mest ‘rättvisa’ landet i världen. Nu är det svårt att avgöra på någon slags rättviseskala kanske, men nog känner jag mig nu senare lite som ett misshandlat barn som glömde bort örfilarna. Med backspegelns klarhet står det klart för mig att anledningen till det var att jag hade mycket av min identitet uppsnurrad i min svenskhet. Att kritisera Sverige var därför att kritisera mig själv, min egen existens. Det beror kanske också på att jag flyttade till USA under en tid då det kändes mycket viktigt att hålla fast vid den svenska identiteten eftersom det land USA hade utvecklats till efter 9/11 mer liknade en fasciststat än det ”friaste landet i världen”. Sverige kändes i jämförelse som ett drömland.

Hur kunde du, mitt kära Sverige?

Men det varade inte länge och snart började Sverige till min ypperliga förvåning följa i USAs fotspår med att jaga terrorister, lyssna på folks telefonsamtal, spela in internettrafik och begå andra övergrepp i ”nationens intresse”. Plötsligt gjorde sig örfilarna påminda. Att övergrepp emot den heliga demokratin inte var något nytt-snarare en utångspunkt än ett undantag-var något som snabbt förankrades av icke-sanerade versioner av historisk och politiska information jag började upptäcka. Den enda anledningen till att jag aldrig upptäckt sådan information tidigare var för att jag inte letat efter den (och varför skulle jag det, Sverige var ju det ‘bästa’ mest ‘rättvisa’ landet i världen)…

Ett politiskt, historiskt och konspiratoriskt intresse slog rot och jag plöjde igenom en hel del litteratur, dokumentärer och artiklar. Jag har ingen universitetsutbildning så det kan hända att jag missat en del som yngre, men ju mer jag grävde desto mer realistisk kändes min nya bild av Sveriges där ämnen som tidigare saknat förklaring blev självklara. Jag började se den historia jag trodde jag kände till i ett helt nytt ljus. Det nya Sverige som växte fram ändrades ifrån min barndoms idealiserade bild till den av en motsvarande halvalkoliserad hustrumisshandlare, som vänsterprasslade, ljög för släkten och skyllde blåmärkena på kapitalismen eller socialismen, beroende på vem man frågade. Jag började kunna dra direkta paralleller till vad jag upplevt tidigare och vad som händer i nutid genom att springa på en stor mängd av information som helt enkelt inte lärs ut i den svenska grundskolan – eller ens talas om i allmänhet. Det är fascinerande för mig hur mycket energi svensk politik och press spenderar på att ondgöra sig över orättvisor i världen men totalt ignorerar våra egna fläskiga skandaler med kort minne.

IMG_0004
JohannCoetzer / Foter / CC BY-ND

Jag insåg att jag under många år befunnit mig i någon slags svensk 60-70-tals solidarietsdemokratisk ideologibubbla där jag på djupet trodde på det mesta av den propaganda jag lärt mig under min uppväxt, och alltid försvarat med näbbar och klor. Inte för att jag kunde backa upp det med fakta utan för att det var allt jag visste och aldrig haft någon anledning att någonsin betvivla.

Djupare ner i kaninhålet…

I grävandet upptäckte jag att min morfar, Kurt Allan Lundin, deltog i Sveriges Nazistiska frivilligarmé och innan det lärde jag mig att en sådan armé inte existerade. Wow. Jag delade med mig av detta till min familj, men  i traditionellt svenskt sopa-under-mattan-manér hörde jag i princip ingenting annat än en kort kommentar ifrån en av mina bröder. Ingenting av mina kusiner. Helt otroligt att ingen hade något att säga.

Att Kurts fyra döttrar, varav en är min mamma, inte ville prata om det kan jag till en viss del förstå. Men om detta, ändå ganska omvälvande ämne, någonsin kommenterades i övrigt så var det inte ett samtal som jag någonsin fick höra talas om. Det är ju inte ett ämne man vill öppna med på släktträffen kanske, men att inte ens ett enda knyst hördes väl ändå lite märkligt? Det är kanske något jag bör ta upp igen, röra om lite i nazistgrytan och se vem som har fladdermöss i garderoben.

Om mina misstankar stämmer – att min familjs attityd till den egna familjehistorien hellre glöms bort än diskuteras öppet – är det kanske inte så konstigt att andra mer allvarliga ämnen anses vara tabu i samhället i stort, och även de glöms bort.

Skolundervisning i politik och historia – jag är skeptisk

Min kärlek till min familj, och mitt moderland,  har dock inte förlorats för det. Men en djup skepsis till i princip allt jag lärt mig och inte lärt mig, dominerar nu min generella inställning till ämnen framför allt inom politik och historia. Det vi lärde oss i skolan om ‘olagliga’, ‘odemokratiska’ och ‘osolidariska’ metoder, som begicks av diktaturer, bananrepubliker och imperialiststater, hade under alla dessa år varit allra högst levande aktiviteter rätt under näsan på både min egen, min mammas och mina morföräldrars generation hemma i kära lagoma Svedala.

Vare sig man känner igen sig i den där känslan av att ha blivit ”lurad” eller inte; om man åtminstone kan förstå den utgångspunkten innan den mer kompletterande insikten nådde mig, så kan man också förstå den utgångspunkt många svenskar har när det diskuteras ”svenska” ämnen och varför det ofta blir mycket känsligt väldigt snabbt.
Det är för att diskussioner om identitet, svenskhet, kultur och tradition leder till frågor om vad som kan tolkas som en slags svensk ”existentialism”, alltså inte den filosofiska disciplinen utan den medvetandegrund på vilken ens identitet vilar.Det kan låta både självklart och befängt beroende på vem man är.

Att förstå upprördheten

Oavsett hur man ställer sig till det påståendet står det i alla fall klart för mig att vissa svenskar, som ätit pepparkaksgubbar och n-bollar i hela sitt liv samtidigt som de läst Tintin i Kongo och diggat Pippis pappa i Söderhavet, utan att för den delen nödvändigtvis tyckt särdeles illa om eller ens ha tänkt på människor som är svarta och bruna, utifrån sitt perspektiv kan tolka det som ett enormt övergrepp emot deras egen historia om någon vill ta bort det man höll av som barn.
Det är som om någon vill censurera ens egen barndom och ens egen bakgrund. Efter mina egna kompletterande insikter om Sverige och internationell politik i allmänhet kan jag kan i ärlighetens namn förstå det, eftersom jag vet hur det är att vara nästintill sekteristiskt lojal emot någonting, utan att egenligen förstå varför, och tolka världen utifrån ett filter.
Något som jag först inte ens kunde inse var skilt ifrån mig själv.Detta trots att jag identiferar mig som multikulturell, är en individ som bott och arbetat i flera länder och som talar flera språk, som har vänner ifrån olika religioner och nationer och är i övrigt hyfsat kulturellt och internationellt erfaren.

Om världsvana har svårt att se, hur lätt är det för inskränkta?

Hur svårt är det då inte för någon som identifierar sig som ”etnisk svensk” (vad det nu än betyder) som sällan eller aldrig har rest utanför Sverige, som aldrig umgås över kultur- eller språkgränser och som tycker att Sverige är det bästa landet sedan ‘skivat bröd’ (för att direktöversätta det amerikanska uttrycket)?

En människa som utifrån sin egen svenska ”existentiella” tolkning inte ser någon konflikt i att den egna svenskheten är föga nationalistisk, baserad på amerikanska seriesnuttar kring Jul, eller belgiska serietidningar och bakverk som domineras av en produkt som är importerad (choklad).

Nu har ju jag själv gjort allt det där, ätit chokladbakverk och läst serietidningar. Men jag och många andra reagerar annorlunda på den nya utvecklingen. Vi ser den som positiv eftersom ett identitetssökande är en integrerad del i livet för alla som inte tolkas som ”vanliga svenskar, där hur svensk man än är eller känner sig, så är man inte ”vanlig” när man är brun eller svart i de flestas ögon.

Tillbaka till samerna

Vilket leder oss tillbaka till samerna. Trots att samerna vandrade in i Europa och senare till de områden där de traditionellt bott i flera tusen år, långt innan de germanska folkslagen drog norr, så räknas inte samerna som ”vanliga svenskar” heller.

Samerna och språket samiska blev i själva verket inte officellt erkända som minoritetsbefolking respektive minoritetsspråk i Sverige förrän år 2000. Jag minns inga rubriker ifrån den tiden och visste inte om det tills idag när jag läste om det på samirights.org (en samisk intressewebbsida).

Hur länge har inte USA, Kanada, Australien och andra länder arbetat med sin skuld gentemot ursprungsbefolkningar i deras respektive områden och öppet fört samtal om sitt brutala arv?

Oavsett om man anser att det gjorts med framgång eller inte så existerar åtminstone ett samtal. I Sverige har vi knappt börjat ens utanför de egna direkta intressegrupperna. På samma webbsida ovan kan vi lära oss att olika samekommittéer och samfund som tillsatts av regeringen ofta inte haft en enda person med samiskt ursprung med.

När samer fanns med var de i minoritet.

Man kan verkligen fråga sig hur väl sådana konstellationer och de beslut som fattades i samernas sak representerade samiska intressen.

Generellt verkar det inte finnas någon politisk eller samhällelig vilja att öppet tala om dessa ämnen eller att till exempel dra svenska nationalikoners antisemitiska byk ut i öppenheten.

Det är ingen som vill tala om den svenska rashygienen på 20-30 talet. Dokumentären om familjen Bonniers för ett par år sedan var intressant men också väldigt överslätande vad gällde antisemitismen, i syfte att inte trampa på känsliga svenska tår.

Folkmedvetandet måste hinna ikapp innan vi kan gå framåt

Så länge dessa ämnen förblir okända och ignorerade kommer det att existera en oproportionerlig brist på empati och socialt ansvar hos många av de som kallar sig för (men inte är) ”etniska svenskar” och andra som sympatiserar eller flörtar med den numera i stort sett rumsrena xenofobin, i ämnen som behandlar ursprung och identitet.

För att ändra på sådana attityder och trender måste hela det det svenska folkmedvetandet evolveras och först då kommer samtalet om ursprung, hänsyn och empati sluta att fokusera på bakverk och huruvida pepparkakor skall bakas i hjärt-, bock-, eller gubbform.

Istället kommer samtalen att handla om medmänniskor, känslor och tillhörighet oavsett vilken färg man har på sitt skinn eller huruvida skulten är berikad med krulligt, vågigt eller rakt hår.

Krönikor

Jorden har inga gränser. De finns bara i våra huvuden.

Gästkrönika av Erik Laakso

Jag har funderat rätt mycket över frågan om vad det är i Centerpartiets förslag till idéprogram, som upprör. Jag kan ju förstå varför sverigedemokrater och andra invandrarkritiska personer, anser det här med fri invandring vara så illa. Men hur kommer det sig att hyfsat hederliga sossar och vänstermänniskor avfärdar det med en fnysning? Jag har något som kanske kan kallas för en hypotes även om den började som en gnagande och obehaglig känsla.

The Earth seen from Apollo 17
Ser du några nationsgränser?Harrison Schmitt / Foter / Public domain

Det finns få som är så högljudda och krävande på samhällets insatser när det gäller integration, mänskliga rättigheter och allas lika värde som just vänstermänniskorna. Men när det kommer till fri rörlighet över alla gränser, fri invandring, då tar det stopp. Det kallas till och med ”stolligheter” på sina håll. Men när man först måste deklarera att man är positiv till en generös flykting- och invandrarpolitik, för att sedan frankt deklarera att det helt naturligt och oomtvisteligt måste vara omgärdat av tydliga regleringar, står man bara lite högre upp i samma bruna grop som fullblodsrasisterna.

Orsaken till det går att spåra i den för vänstern allra viktigaste frågan. Sina egna medlemmars arbeten. Alltså vill man inte ha en fri och oreglerad invandring, då det riskerar att göra just det rasister i alla tider, anklagat invandringen för. De tar våra jobb. Det leder till att partister ropar ”Go home” till byggarbetare från andra länder och det leder till krav på reglerad, minskad, invandring av såväl flyktingar som anhöriga och arbetskraftsinvandrare. Därför bygger man upp murar för att förhindra invandrare att leva, bo och arbeta i Sverige. Det kan vara blockader som den ökända i Vaxholm. Det kan vara krav på att få godkänna vilka som ska få arbetskraftsinvandra till landet. Det kan vara röster om stopp för mer invandring. Värnandet om den som flyr sitt hemlands helveten, kommer alltid komma i andra hand efter värnandet om den egna välfärden.

Därför kommer inte heller vänstern klara debatten med de främlingsfientliga utan att avfärda dem som rasister, nazister, fascister, dumma i huvudet och allmänt blåsta. En taktik som givetvis inte kommer leda till att någon av dem ändrar sig. Ska man hårddra det, och det ska man, blir i så fall rasismen endast en fråga om antal i slutänden. De vill alla reglera, begränsa, hindra och stoppa. De som vill öppna gränserna och välkomna den som gitter försöka bygga en ny framtid i vårt land, kallas samtidigt för stolle. Men eftersom rasism inte är en fråga om siffror utan en fråga om värderingar, måste frågan om vilka värderingar som styr, ställas.

Liberalismen är den ursprungliga vänstern på det politiska spelbrädet och ur liberalismen uppstod arbetarrörelsen. Socialismen är en begränsande avart som lagt beslag på vänsterns tankegods. Stängda gränser och isolation är inte främmande för socialisten, det kan vi se fortfarande i vår nutid. Variationerna inom ideologin är endast en fråga om beräkningar. Grunden är att det måste räknas. Det är en sida som Socialdemokrater i vårt land måste göra upp med. Sluta stäng portar för de som vill vandra. Låt folk röra sig som de önskar.

Men det kommer kosta. Det kommer krävas förändringar. Vi kan inte hålla på bygga hinder för var och hur folk vill jobba. Vi måste låta varje individ själv avgöra sitt framtida öde. Kanske kommer det krävas en ny arbetsmarknad för extremt lågproduktiva uppgifter som inte kräver kunskaper. Även om det därmed också innebär helt andra lönenivåer än de vi är vana vid. Alternativet är nämligen inte speciellt uppmuntrande. Med våra höga murar mot människor som flytt för sina liv, kommer vi vara ansvariga för människors liv och död. Det är priset vi betalar för att stänga dem ute från vårt välstånd.

Gästkrönika av Erik Laakso

Krönikor, Myter

Män, sluta förminska mäns våld mot kvinnor!

Torsdagen den 3/1 2013 skriver Ingvar Persson en ledarkrönika i Aftonbladet om våldet mot kvinnor, föranledd av den brutala våldtäkten i Indien som ledde till enorma protester och demonstrationer. Han drar en parallell till våldet som drabbar svenska kvinnor, en klar och tydlig fingervisning att våldet mot kvinnor ser likadant ut om det så sker i Indien, USA eller Sverige.  

Broken Flowers
h.koppdelaney / Foter / CC BY-ND

Det var en väldigt bra krönika Ingvar skrev, som även tog upp den artikelserie som Kerstin Wiegl och Kristina Edblom tidigare skrivit om de 201 kvinnor som mördats av närstående män sedan år 2000.

Det är om dem den här krönikan ska handla.

Precis som vanligt dök de upp i kommentarsfältet efter artiklarna, skuldkastarna, självbedragarna och rasisterna. Lösningen klar och färdig, det är ju på grund av massinvandringen som vi har våld mot kvinnor i Sverige. Eller som en person påstod:

Hederskulturen som har kommit till Europa med massinvandringen bör bekampas till högsta grad. Kvinnokontroll, arrangerade äktenskap, förföljelser när någon försöker bryta sig ut från förtryckande omständigheter, s.k. hedersmord for att ”upprätta” familjens heder, alla dessa har sin uppkomst från den s.k.hederskulturen.

Någon annan hävdade bestämt att:

Vi i Sverige har ingen tradition att misshandla eller förtrycka någon och om det händer så görs det i det tysta av personer som är sjuka… I vissa länder däremot så kan dom slå ihjäl sin fru och gå raka vägen till polisen med gott samvete, ingen av vänner eller grannar kommer att säga nåt om det för hon hade ju skadat hans heder och han kanske max får fängelse någon månad om ens det..?

Sen så hade vi de som tyckte att våldet mot kvinnor inte ska lyftas om man inte samtidigt lyfter våldet mot män. Att män som grupp alltid får bära skuld för det andra män gör.

Because I love you...........(EXPLORE)
kakeyzz—- / Foter / CC BY-NC-SA

Ja det blir ju lätt så, så länge som män notoriskt förnekar att mäns våld mot kvinnor är ett globalt problem.

Enligt kommentarfältsherrarna är misshandlade och mördade kvinnor alltså inget egentligt problem eller så är det något som bara invandrare håller på med.

Jag har ägnat dagen åt att verkligen granska de här 201 mördade kvinnorna för att se om det finns någonting som stödjer påståendet om att mördandet av kvinnor är ett så kallat importerat brott.

Det finns absolut inga belägg för att det skulle var på det sättet. Merparten av mördarna är infödda svenska män.

Av de 201 mördarna är 25 stycken utlandsfödda, de kommer från minst fyra olika kontinenter och det enda de har gemensamt är att de har mördat kvinnan de sa sig älska.

Av de mördade kvinnorna är 37 stycken utlandsfödda, det innebär att tolv utlandsfödda kvinnor har bragts om livet av svenskfödda män.

Så myten om att det är invandrare som misshandlar och mördar kvinnor åker rakt ner i papperskorgen.

Kerstin Weigl och Kristina Edblom har visat oss kvinnorna, helt vanliga kvinnor i åldrarna 15 till 86 år, döttrar, systrar och mödrar vars enda misstag var att slå sig ihop med fel man.

Jag har försökt  få grepp om orsakerna till varför dessa män har begått dessa hemska mord och i 64 fall har skälet varit att kvinnan har eller var på väg att lämna förhållandet. I 15 fall har det varit ren svartsjuka, mannen har trott att kvinnan varit otrogen. Oftast har det inte funnits något reellt skäl till misstankarna.
I 27 fall har mannen lidit av depression eller liknande, i flera fall har han sökt hjälp hos sjukvården men inte fått adekvat vård. I ett fall var mannen dement. Sex stycken mord kan rubriceras barmhärtighetsmord, kvinnan och mannen har båda varit mycket gamla och sjukliga och i flera av dessa fall har mannen även tagit livet av sig själv.

I 9 fall har alkohol och/eller droger varit den utlösande faktorn.

I de resterande 37 fallen finns det ingen synbar orsak till mordet, man får känslan att det är en ständigt återkommande misshandel som till slut gått för långt. I ett fall blev kvinnan ihjälslagen för att hon nobbat sin äkta make sex en kväll.

I 33 fall har mannen tagit sitt eget liv antingen direkt efter mordet eller inom några dagar.  Fem barn har även mördats samtidigt med sina mödrar.

I ett enda fall har mördaren varit en kvinna. Alexandra Fossmo mördades av familjens barnflicka på ”uppdrag” av Alexandras make Helge Fossmo.

Det har varit plågsamt att läsa om de här kvinnorna och deras öde, smärtsamt att veta att det finns 179 moderlösa barn vars grundtrygghet har tagits ifrån dem av män som i flera fall varit deras fäder.

Nej, det här är inget invandrarproblem, nej det är inte psykiskt sjuka män. Det är män som har en skev självbild, som inte klarar av att leva i relationer men inte heller klarar av att bli lämnade eller ratade. Män som tar sig rätten att förtrycka en annan människa, för att döva sin egen känsla av litenhet och mindervärde. När hon väljer att bryta upp och lämna honom så bekräftar hon det han innerst inne vet, att han är värdelös och oälskad av alla. När han mördar henne så försöker han antagligen att mörda det mörka och hatiska inom sig själv.

Faktum är att det här är ett samhällsproblem som vi har i Sverige idag. Vi måste börja erkänna problemet för att kunna göra något åt det. Vanliga män som aldrig slår måste sluta förneka problemet och ta ansvar för att de uppfostrar andra män indirekt, vare sig de vill eller ej. Sluta kalla kvinnor för kärringar t.ex. sluta med dåliga vid-spisen-skämt och framför allt sluta förminska andra mäns dåliga beteende. Varje gång en vuxen man uttrycker sig kränkande mot en kvinna i en pojkes närhet så lägger han grunden till en förnedrande kvinnosyn hos pojken.

Det är inte kvinnors uppgift att lära män att inte slå, män måste börja lära män.

/Loan Sundman

Krönikor

Att klappa ormen…

Gästinlägg av Nelly Mathilda, en del av en större text som handlar om året 2012.

Det pratades mycket om vardagsrasismen förra året, och hur viktigt det är att ”bekämpa” denna. Vilket förvisso delvis är sant, men vad jag önskar att man lade sin energi på i första hand när det gäller den här frågan är den riktiga rasismen; rasismen som gör att vissa arbetsgivare väljer bort arbetssökande med en viss adress eller efternamn, rasismen som gör att fler med utländskt ursprung åtalas för brott trots att den etniska fördelningen är ganska jämn bland kriminella och rasismen som skapar stora rubriker i tidningarna för att någon vill bygga en plats för sin trosutövning, trots att vårt land hävdar religionsfrihet. Och det som hänt/händer i min gamla hemkommun Tomelilla är verkligen rasism. För att nämna några saker.

Feel So Cold That I Long for Your Embrace
Thomas Hawk / Foter / CC BY-NC

I jämförelse med ovanstående tycker jag att hetsjakten på dem som fortfarande använder ord som ”negerboll” är något patetisk och direkt kontraproduktiv. I en diskussion med ett par bekanta för några veckor sedan, blev jag informerad om att ”om man inte är rasist så borde det vara ganska lätt att lära sig att säga chokladboll istället”. Ptja… Sanning med modifikation säger jag då.

Först och främst, ett ord blir inte rasistiskt förrän värderingen finns bakom. Om du någon gång hör mig säga ordet ”neger” (jo, det händer) så är det inte för att jag är rasist eller på något sätt ser ner på människor som är mörkare än mig och nej, du kan inte heller tillskriva mig den åsikten. För TROTS att jag vet att man inte ”ska” använda sig av ordet för att någon kan bli ”kränkt” så har jag en hel del mörka vänner som känner precis tvärtom och verkligen ogillar att bli kallad saker som ”färgad” (är vi beiga färglösa då, eller?) och därför föredrar att bli kallad neger. Detta är inget som jag har bestämt åt dem och jag kan inte säga till dem att de har fel, för det är ju faktiskt dem det handlar om. Detta gör att jag varierar mellan ordet ”neger” och ”svart” beroende på vilket sammanhang jag befinner mig i. Men eftersom ”neger” är det första av dessa ord som jag lärt mig, händer det att jag vid trötthet faller tillbaka till detta ord, för det är enklast för hjärnan. Och jo, jag är fullt medveten om att det även finns dem som tar illa upp av ordet ”neger”, men någonstans måste man nyansera hur man tänker och känner.

Kränkt Skåning?

Är det t.ex. rimligt att jag blir skitförbannad och skriver arga blogginlägg varje gång någon refererar till mig som ”halvdansk” eller påtalar att jag ”inte kan prata svenska ordentligt” p.g.a. mitt skånska ursprung? Tydligen inte, för varje gång jag påtalat att vi skåningar fortfarande blir diskriminerade (tillsammans med samer, gutar, finlandssvenskar och andra folkgrupper i minoritet inom Sveriges gränser) p.g.a. hur vi pratar eller hur vår kultur ser ut så anses jag vara mer eller mindre rabiat. Folk har avföljt mig på Twitter enbart för att jag tyckte att vi i alla fall kunde få tillbaka vår historia, d.v.s. att Sverige erkänner vad man gjorde mot oss under snapphanekriget och även erkänner oss som minoritet, i likhet med organisationer som Euro Minority och därmed även ger oss rätt till det språk vi nu håller på att förlora efter flera hundra år av utstuderad försvenskning. Tror jag att Skåne hade klarat sig alldeles utmärkt utan Sveriges inblandning? Definitivt. Men det handlar mer om att Sverige styrs av en bunt idioter än att jag är en rabiat separatist  Det går dessutom inte att undgå att Skåneland rent geografiskt ser annorlunda ut än resten av Sverige varför många beslut som fattas kring Sverige inte alltid passar oss här nere i söder. Man kan bli arg för mindre. T.ex. om någon kallar ett bakverk för ”fel” namn. (Vad ska vi egentligen göra med alla dessa människor som kallar makroner för ”mackaroooner”????!! Jag kräver uppror! Inte det? Hmmm…)

Albino rattlesnake
Tambako the Jaguar / Foter / CC BY-ND

Nå väl, nog om Skåne och kränkningarna som jag m.fl. bara ska acceptera och svälja, tillbaka till vardagsrasismen. Som jag skrev ovan tror jag att pikar om ”chokladbollar” och att tillskriva folk åsikter enbart baserat på ordval är direkt kontraproduktivt.

Hur människor fungerar

Nu ska jag berätta lite om hur människodjuren fungerar! Vi människor är både vanedjur och flockdjur. Vi känner oss som tryggast när vi får vandra tillsammans med andra och följa våra rutiner. Inget skakar vår värld så mycket som när kollektivtrafiken flippar ut och vi blir sena till jobbet. Skämt åsido, när vi vant oss vid något som fungerar (oavsett om det fungerar bra eller dåligt rent logiskt) så har vi väldigt svårt att ändra på detta. En annan sak vi har svårt för är att lära oss språk efter att vi nått en viss ålder, vilket gör att folk som jag som är uppväxta med att säga ”negerboll” (utan att innerst inne tänka ”jävla slavnegerjävlar, döööö!”) istället för ”chokladboll” har väldigt svårt att lära om. Det kan tyckas enkelt att byta ut ett enda ord, men tro det eller ej, hjärnan är upptagen med att tänka på annat i vuxen ålder. Baskunskaperna för överlevnad har den ju redan så varför lägga energi på dessa när barnen måste matas och chefens röv behöver slickas? Så det är alltså rent biologiskt jävligt svårt för människodjuren att göra detta enkla byte.

En annan farlighet med att lägga för mycket vikt och värderingar i enstaka ord är att folk slutar prata och uttrycka sina känslor på ett adekvat sätt. Jag pratar med många människor, men det är väldigt få människor som jag kan prata fritt med utan att känna att jag behöver väga mina ord i varje mening och vice versa. Det är ruskigt obekvämt inte bara att behöva göra det, utan även att sitta mittemot någon som desperat försöker undvika att förolämpa mänskligheten.

Jag har hellre en vän som öppet är rasist än en vän som är smygrasist. Av många anledningar. För det första kan jag med en person som öppet är rasist diskutera åsikterna och känslorna som ligger bakom rasismen, för det andra kan både jag och min vän lära oss av varandra ifall vi undviker att döma varandra på förhand. Och det är väl just däri mitt problem med ”bekämpandet av vardagsrasismen” ligger, att man dömer folk när man tillrättavisar, snarare än utbildar och nånstans i allt detta förstår man inte att man då gör exakt samma sak som rasisterna: dömer folk man inte känner p.g.a. skitsaker. Jag har slutat döma folk helt och hållet. Jag har lärt mig att alla har sin historia, sina gener och sina rädslor. Och det är just det rasism är, en rädsla.

Att bota rasism

När någon är rädd för ormar så försöker vi inte ”bota” dem genom att kasta stenar mot huvudet eller strypa dem med en boa, utan först börjar vi med att titta på bilder av ormar tills det slutar vara läskigt, sen övergår vi till att titta på verklighetstrogna ormdockor osv tills patienten till slut vågar klappa en livs levande orm. Så varför gör vi inte samma sak med rasisterna? Varför trycker vi ner deras huvuden i ormgropen direkt? Varför tror vi att vi är bättre än dessa ”förvirrade själar”? Varför tror vi oss ha rätten att kränka och trycka ner dessa människor när vi inte ger dem samma rätt? Vi kan inte deras historia, vi vet inte varför dom börjat hata och vara rädda och vi kan inte lära oss det heller om vi skrålar våra bannor så högt att vi inte hör vad dom säger.

1357032156357
Foto av skribenten

Efter valet 2010 (som jag faktiskt ställde upp i :D ) fick SD två mandat mer än i föregående val här i Malmö. Röster skrek att ”vi skåningar var rasister så det var väl väntat” och liknande saker. Jag tänker inte förneka att en och annan rasistisk eller nazistisk organisation har sitt ursprung här i Skåne, men det betyder inte heller att alla som röstade på SD är rasister. Men vi har problem här i Malmö. Vissa beror på invandringen, eller snarare på hur vi hanterar invandringen.

Invandrares syn på integrationspolitiken

De senaste två åren har jag bedrivit en alldeles egen liten studie i mitt huvud på vem det faktiskt var som lade sin röst på detta främlingsfientliga parti och varför. Eftersom den stereotypa Sverigedemokraten är en lågutbildad man i åldern 18 och uppåt från landsbygden (gärna med föräldrar som är kusiner eller liknande) så tänker jag inte ta med dessa i min studie. (Observera gärna hur jag likt andra ”antirasister” beskriver en klassisk Sverigedemokrat.)

Först ut är invandrarna som fått nog av den icke existerande integrationspolitiken. När jag då försiktigt försökt säga ”jamen… Dom är ju rasister och vill kasta ut folk som dig?” har responsen varit ”ja, men å andra sidan är SD dom enda som ens påtalar att det finns ett problem”. Livsfarligt. Det är precis sånt här som inte får hända i ett modernt och öppet samhälle, att folk håller käften för att slippa bli tillskriven åsikter man de facto inte har. Eller ännu värre, håller käften för att partiet inte tillåter en att tala öppet.

Integrationspolitik på allvar

Vi har problem med hur vi tar emot invandrare och flyktingar. T.ex. räknar man på att en flykting ska vara integrerad och ”klar svensk” inom 5 år. Detta utan att ta hänsyn till diverse olika faktorer så som fysiska och psykiska krigsskador, i de fall då det handlar om krigsflyktingar. När det handlar om politiska flyktingar och då framför allt folk som flyr p.g.a. sin sexuella läggning, tror man inte på folks historier och misstror alla eventuella pappersdokument man har lyckats få med sig. Man blundar för att det fortfarande finns dödsstraff för homosexualitet på flera platser i världen. Man blundar även för att inte alla platser i världen har något så fint som en sekulariserad stat och att tron på fel gud (eller ingen gud alls för den delen) kan vara tillräckligt för att utplåna ett helt folk. Dessa människor, som misstros av våra myndigheter så till den grad att man skickar iväg små barn, gamla, ensamma och sjuka till ovissheten, hellre än ge någon en (andra) chans, stannar inte sällan kvar i Sverige efter utvisningsbesked.

Vi har massor av ”papperslösa” i Malmö, vilket också har lett till en enorm svart marknad där dessa utnyttjas som slavar. Den generella psykiska hälsan i Malmö är under all kritik och med en icke fungerande psykiatri i staden är det förståeligt. Dessutom förlitar man sig på att frivilligorganisationer som Röda Korset ska hantera och behandla alla fall av psykiska krigstrauman. Varför finns det inte en speciellt inriktad psykiatrisk avdelning för trauma i en stad som Malmö?

Riktig rasism

Nu börjar vi komma in på dom riktiga kränkningarna som faktiskt påverkar folks liv negativt.

För nästa grupp människor som röstade på SD var även dom missnöjda med myndigheternas och samhällets agerande, denna grupp innehåller sjuka, fattiga och andra i utanförskap. Och lever man i utanförskap så söker man sig till andra i utanförskap, oavsett om man lever där av samma anledning. Samma problematisering nämndes här. ”Ingen annan tar upp frågan om sjukförsäkringen, fattigdom och utförsäkringarna”. Det ironiska i detta är att alla dessa frågor och problem som ger ett ytterst icke-liberalt parti röster, är frågor som liberaler verkligen borde arbeta med. För det handlar om frihet och integritet. Många förstår inte under vilken lupp vi sjuka lever, hur beroende vi är av andras välvilja och hur mycket kränkningar vi får ta, dagligen! Från allt och alla. Vänner som fiender. Och när jag påpekar detta för andra så får jag inte sällan höra saker som ”var glad att du inte bor i USA, då hade du inte fått nånting om du var sjuk!” eller ”tänk på barnen i Afrika”. Fast nu lever jag varken i Afrika eller USA, jag lever i Sverige där jag betalat hög skatt i många olika modeller för att ha en försäkring som löser ut när och om något går åt helvete. Vi har en regeringsform som garanterar alla medborgare en bostad och att myndigheterna ska tjäna medborgarna, inte tvärtom. Ändå dräps folk dagligen indirekt av myndigheternas beslut och vi har gott om hemlösa i Sverige som inte gjort det valet själva.

När regering och riksdag missar att se dessa människor, svarar de genom att inte rösta på de vanliga trötta partierna och smarta rasister ser och utnyttjar detta. När sedan alla deras motståndare börjar kasta bajs på dem kan de även spela ut offerkortet och påstå sig vara missförstådda.

/Nelly Mathilda

Krönikor, Myter

Myt: Konspirationsteorier

Konspirationsteorier verkar få mer utbrett stöd i Sverige. Man hör allt fler “vanliga” Svenssons prata t.ex. om att amerikanarna själva kanske sprängde World Trade Center. Och även hos några politiker kan man spåra vissa av deras idéer till olika konspirationsforum. Vad ska man göra åt teorierna?

Konspirationsteorier är främst ett resultat av att man försöker hitta så enkla, generaliserande förklaringar som möjligt på väldigt komplexa frågor. Det är ibland svårt att förstå en värld full av nyanser, variationer och färgskalor jämfört med de enklast möjliga svart-vita lösningar. Det är förrädiskt. Det kan nämligen kännas tryggt att tro sig ha det enda rätta svaret på alla frågor.

Upptäcka mönster i slumpmässig data

socialstrukturInformationssamhället har lett till att enorma mängder information finns tillgänglig. Det finns de som söker mönster och kopplingar mellan till synes slumpmässiga detaljer och fullständigt oberoende fakta. Pattern Recognition eller Apophenia.

Det dyker upp påstådda komplotter överallt, som sprids fort, så att vissa entusiaster kommer börja att ifrågasätta det mesta som sker omkring dem, inklusive de välkända vetenskaperna och erkända faktauppgifterna.

Personer som tänker på detta viset ser inte på vad beslutsfattare och media skriver, säger och gör. De tittar istället på vilka organisationer de är med i och hur olika personer känner varandra, eller vilken religion de har. Guilt By Association. En del ser judar, muslimer eller frimurare som hotet. Världen blir som ett gigantiskt flödesschema med individer som kopplas till andra individer. Och allt som folk i detta flödesschema gör, säger eller tänker tolkas som delar av stora och välplanerade konspirationer

Om NÅGOT inte är som folk säger det ska vara blir det till deras “tydliga bevis”. Varje liten detaljrapport om olika världshändelser skärskådas, stämmer inte allt ihop logiskt, betyder detta automatiskt att det är bevis för att en stor “cover up” pågår. Konspirationsentusiasten har höga trösklar för att lita på vad den s.k.”PK-media” påstår, men är oerhört naiv och går på synbara lögner som står på nätet, även om de inte är baserade på mer än en elak stereotyp om främlingar med en viss religion.

Vetenskapsförakt

Den som tror på konspirationer inbillar sig att hen har information som få andra har. Och eftersom vetenskapsmän, politiker och experter får uttala sig i media, och aldrig avslöjar någon komplott, så “vet man mer än vad experterna säger!” Det skapar illusionen i deras hjärnor av att de “vet” något viktigt och betydande. Eftersom “alla andra ljuger” så kommer de att vägra lyssna och att vägra tro på allmänheten, inte ens då det finns tydliga motbevis till teorierna.

Många “bevis” för ett flertal konspirationer är så banala att de i många fall lätt kan motbevisas med hjälp av enkla vardagsexperiment eller att läsa några olika fristående och oberoende allmänvetenskapliga websidor.

Auktoritetstro

En viktig sak är att visa hur ledarna och “tänkarna” bakom konspirationsteorierna fungerar. Ofta lever de inte som de lär. Ledarna kan och bör synas i sömmarna. Då vinner man mycket genom att kontrastera vad personen säger med hur de agerar. Man kan även visa hur fel de tänker och har tänkt om olika saker. Alla förutsägelser som inte slagit in, etc…

I många fall kan man också ta hjälp av avhoppare. Dessa kan vittna om hur man hanterat fakta i rörelsen. Hur man hanterat varandra. Hur ledarna fungerat och manipulerat.

Konspirationsentusiasternas forum, grupper och sammanslutningar funkar ofta som en slags sekter. Man kan därför lära sig en hel del av hur experter som bekämpar sekter resonerar.

Visa på de absurda konsekvenserna

Nope.
Flооd / Foter / CC BY-NC-ND

Konspirofilerna är dualister, vill väldigt gärna reducera allt till falska dikotomier. Deras värld är val mellan gott och ont. Man kan visa upp gråskalor och nyanser i alla argument och försöka visa hur man skiljer mellan hypoteser och absoluta sanningar.

Konsekvensen av att inbilla sig att förintelsen inte inträffade borde då betyda att många hundratusentals romer, judar, handikappade m.fl konsekvent i alla dessa år har ljugit, med exakt samma lögner, om allt vad de tvingades uppleva och genomlida under andra världskriget. Det bör bli en orimlig tanke att så många olika grupper överlevande skulle berätta samstämmiga historier på så många olika språk, även för de mest hjärntvättade troende förnekare.

Det finns förintelseförnekare, och personer som tvivlar på om förintelsen inträffat. De som lockas av de här idéerna, kan man få att tänka till ordentligt genom att man visar källor som de själva anser är sanna. De tror per definition inte på något som handlar om utrotningen av judar eller romer, så då tar man andra exempel. Nazisterna dolde inte sina avsikter! Visar man bevisen för utrotning av de handikappade eller de dokument där Hitler beordrar att man ska svälta ihjäl miljontals ukrainare och ryssar, då tvivlar vissa självklart på dessa dokuments äkthet, men en del kan börja tänka till!

Får man den som tror på konspirationer att se hur fel denne tänker kan man få han eller henne att helt överge konspirationstänkandet. Och, framför allt, man kan få denne att ifrågasätta de som levererar alla olika konspirationsteorierna.

Varför är det farligt?

De som varnar för “hemliga” konspirationer drivs ofta av ett patos att vilja “rädda Sverige”. Det förstärker känslan av att de är unika, hemliga superhjältar och är de enda som sitter inne med sanningen som så många andra inte förstår. Och patoset blir kittet som svetsar samman gruppen som förenas i kampen mot alla oliktänkande i majoriteten av folket “som inte inser faran”!

Konspirationsteorier och dess sekteristiska tänkande tar kål på möjligheterna till individuellt kritiskt granskande och rimligt, logiskt tänkande. På grund utav att de inbillar sig att de “ser” farliga hot, där det inte finns några, så vet de inte vad de ska tro på eller vem de ska våga lita på.

Vi som inte kan eller vill försöka se mönstren blir hotade och beskyllda för att dels “inte våga se sanningen” och även för att “försöka dölja sanningen”.

Och framför allt ingår kritiker i konspirationsplanerna, man tillhör “fiendesidan”. Granskar man teorierna blir man även utmålad som delaktig till att vilja ”förinta människor”, att ”utföra ett folkmord”, “folkutbyte” som pågår i tysthet… och  som enligt deras egen logik är en sanning som endast de här fåtalet arga, unga männen bakom sina datorer har kunnat lista ut.

Det är dags att börja bemöta de som sprider konspirationsteorier i Sverige. Alltför många unga faller i fällan att lita på all skrämselpropaganda och få sin världssyn smalna av till att mest bara se världen som svart och vit.

Men försök inte censurera konspirationsentusiasterna!

Tro inte att man stoppar dem genom att försvåra för dem att göra sig hörda! Alla försök till att släta över, bagatellisera är farligt. Censur, eller när de själva upplever att de blir censurerade eller förtryckta är en sak som de frodas av! Konspirationsteorier gynnas om de möts av usel journalism och okritisk uppmärksamhet, men de gynnas än mer om de bara bemöts av tystnad, eller försök att stoppa deras arbete.

Som med nästan all extremism är det tydliga motargument och idéer som har chans att börja förändra folk och deras åsikter!
———

Vill du läsa mer kring konspirationsentusiaster och teorier: www.motargument.se/tags/konspirationsteorier
ligator.wordpress.com

Krönikor

Ett politiskt korrekt Sverige

Vem bestämmer i vilken riktning något ska gå? Är till exempel ett debattklimat något som omedvetet formas mellan olika meningsmotståndare, eller är det en deg som bakas gemensamt? Och vem bestämmer vad som är ”rätt” att tycka?

pk-elitJag upplever att det svenska debattklimat där frågor som har med rasism, främlingsfientlighet och intolerans behandlas just nu, består av två motpoler; dels de politiskt korrekta debattörerna och proffstyckarna, dels den nya, politiskt inkorrekta sfären som består av helt vanliga människor med – helt fel åsikter… ?

Att vara eller inte vara

Jag kan givetvis ha fel i detta, men jag finner flera faror i detta med att vara politiskt korrekt versus politiskt inkorrekt. Till att börja med är det ytterligare en uppdelning i ”vi och dem”, vilket är precis vad vi antirasister, proffstyckare och debattörer anklagar våra meningsmotståndare för att göra. ”Vi” har rätt – ”de” har fel. Jag säger inte att vi därmed ska ge meningsmotståndarna anledning att tro att vi ger dem rätt, men vi kan sluta upp att vara så rädda för att själva tycka fel.

Dessutom kan vi sluta upp att teoretisera och problematisera rasismen och främlingsfientligheten så att de som faktiskt har de här åsikterna inte känner sig så exkluderade. De flesta är nämligen inte ett dugg intresserade av våra teorier, utan många av dom är mer intresserade av praktiska lösningar på faktiska problem. För att intala sig att det inte finns problem med till exempel invandring är enbart naivt. Därmed inte sagt att vi inte bör, kan eller ska ha invandring – för vi både bör, kan och ska ta emot invandrare av olika slag. Däremot behöver politiken runt omkring de frågor som kommer upp förändras, så att den fungerar tillsammans med det nya Sverige som utvecklas i samband med invandringen. Och det åstadkommer vi inte genom den typ av debatt vi för nu.

PK som försvar mot ett kränkande anfall

chain_roseDen främlingsfientliga, rasistiska motpol till oss själva har ofta förmågan att kränka oss med väldigt enkla medel. Vårt svar på dessa kränkande anfall är att go PK to the degree of being ridiculous. Vi tar till ett teoretiskt språkbruk, och omger oss själva med en känsla av godhet som i mångas öron (även mina egna) kan upplevas som godtroget, oansvarigt, men som för oss själva bevisar att vi minsann inte är rasister eller främlingsfientliga. Vi använder våra argument för att beskydda oss mot att kallas epitet vi vet på det stora hela är oacceptabla hos de flesta innevånare i Sverige.

Spridningen av PK-ismen

Till skillnad från 20 år tillbaka i tiden har vi idag tillgång till ett oerhört stort och effektivt nätverk där vi kan sprida våra åsikter. Givetvis pratar jag om Internet. Idag sköter vi det mesta via sociala medier; Facebook, Twitter, bloggar och så vidare. De flesta debattsajter skulle för tio år sen ha kallats ”levande” med meningen att ”det händer något” på dem hela tiden. Idag finns det tusentals bloggar vars författare debatterar för eller emot det ena och det andra. Det finns ett antal debattsajter för de som är proffstyckare blandat med dem som tagit sig upp till semiproffstyckar-nivå (till exempel Newsmill). För den som vill vara politiskt korrekt på en mer vardagsnära nivå finns återigen Facebook där vi sköter vår PK-ism genom att starta och gå med i diverse olika grupper för att visa vårt stöd för olika politiskt korrekta saker, samt Twitter där vi samlas under speciella hashtaggar när någonting stort händer (jfr förra sommarens #Utøya).

Svårigheten med att använda sig av sociala medier är att det ibland blir så bra, och ibland blir det helt enkelt bara fånigt. En del har verkligen lyckats dra ihop stora event på nolltid genom t ex Facebook, andra har fått igång sådant som Soppkök Stockholm genom Twitter – och andra går med i Facebookgrupper där man tillsammans förfasar sig över vad-det-nu-är-den-här-gången. Vissa saker kan ge väldigt mycket, annat ger i princip ingenting.

Rädsla versus handling

Skillnaden mellan att vara PK och att vara PK tror jag ligger i rädslan av att hamna i rampljuset på fel sätt; att få obehagliga epitet kastade efter sig, och att faktiskt göra en praktisk handling som gör skillnad. Och faktum är att det inte är proffstyckare och debattörer som gör den stora skillnaden med sina teorier, utan det är människorna som befolkar gatorna ute i svenska städer som ser problematiken, och som dessutom kommer med praktiska lösningar.

Och för det ska de ha cred. Mycket cred. Politiker kan gott gå en kurs hos dessa människor för att se hur de bär sig åt för att åstadkomma skillnad.

Krönikor

Förnuft-Fu: Verklighetens pussel

I samarbete med Lautaro Ariño, skaparen av Förnuft-fu, presenterar vi en serie med korta föreläsningar som ger dig kunskaper och hjälp till dina argumentationer och debatter. Denna video handlar om hur du kan upptäcka om motståndarens argumentation är trovärdig eller har hål i teorierna bakom deras åsikt.

Gästkrönikör Lautaro Ariño, skaparen av FornuftFu.se

Lautaro Ariño
Lautaro Ariño, Förnuft-Fu
Krönikor

Vad är rasism?

Vad menas egentligen när man säger att någon är rasist? Vad innebär det? För att bena i den frågan vill jag vända på den och fundera kring vad som är motsatsen till att vara rasist. Är det en person som vill införa fri invandring i Sverige? Eller handlar det om att man inte ska använda vissa ord som anses nedsättande?

Nej, för mig är motsatsen till rasism något i grunden mycket enklare. Motsatsen till rasism är enligt min åsikt att se och erkänna alla människors lika värde.

The Scales
‘Camera baba’ aka Udit Kulshrestha / Foter / CC BY-NC-ND

Jag är aktiv inom den svenska funktionshinderrörelsen. Jag arbetar för att alla personer med omfattande funktionsnedsättning ska få rätt till personlig assistans för att med stöd av assistansen kunna leva ett liv på samma villkor som andra. Assistansen kompenserar funktionsnedsättningen och möjliggör för personen som får den att delta i samhällslivet på det sätt personen själv önskar.

Att alla har samma värde är så självklart för mig att jag har svårt att förstå åsiktsmotståndare när de tycks argumentera för att bara VISSA personer har samma värde medan andra har ett annat, ett mindre värde. Det är inte så att vi inte stöter på det inom funktionshinderrörelsen, det gör vi. Den senaste svåra attacken handlar om att en ledarskribent på Expressen ansåg att det är för dyrt med ”24-timmarspassning” av personer med väldigt omfattande behov. Skribenten föreslog återinförandet av institutioner… Självklart mötte ledaren på ett kompakt motstånd från alla berörda. Det är inte längre ett tänkbart alternativ.

För mig har det ingen betydelse om vi diskuterar funktionshinderfrågor, feminism, hbt-frågor eller frågor som handlar om personers etniska eller religiösa bakgrund. Likavärdes-principen gäller i alla sammanhang.

Så om motsatsen till rasism är att hävda människors lika värde måste alltså rasism innebära att man INTE anser att människor har samma värde. En rasist menar att personer som kommer från ett annat land eller har en annan etnisk bakgrund har ett annat människovärde som personen själv.

I grunden är det nog oss alla lika främmande att någon skulle tro att människor med omfattande funktionsnedsättningar inte har rätt till lika villkor som andra, att de har ett mindre människovärde. Jag hoppas att rasism är oss lika främmande.

Krönikor

Xenofobi och rädslan för det okända

Xenofobi är rädslan för det okända, för det annorlunda. Idag är xenofobi något som drabbar folk från andra länder, speciellt muslimer. Förr var folk rädda för annorlunda människor som kom från andra delar av Sverige. Tysta Norrlänningar, dumma men snälla skåningar och snåla smålänningar, för att inte tala om dryga stockholmare, till exempel.

I våra gamla svenska landslagar lyser xenofobin igenom. I Västgötalagen står det nåt i stil med att om man dödar en västgöte döms man till döden, men om man dödar en smålänning får man bara böter…

Jag forskar en hel del i 1600-talets och 1700-talets skånska förhållanden. Skåningar som flyttade till Stockholm betraktades ofta som lite konstiga. De pratade så konstigt, hade konstiga kläder och konstiga seder. Skåningar betraktades som snälla men lite dumma.

Jamen, det var väl bevisat! Skåningar pratade så grötigt och långsamt att de bara måste vara korkade hela bunten, eller hur? Dessutom: de som nyss flyttat till huvudstaden verkade bortkomna och hittade inte i den nya staden, det är typiska tecken på mental underlägsenhet, eller hur?

Dessutom var de där skåningarna, liksom alla andra invandrade grupper från övriga Sverige samt utlänningar, överrepresenterade i brottsstatistiken i Stockholm på 1700-talet. Så inte nog med att skånejävlarna var korkade, de var kriminella också!

Dessutom var de, som Jimmy Åkessons förfäder i Skåne, ofta fattiga statare och betraktades lite som parasiter av många, lata jävlar som bara ville leva av välgörenhet och inte jobba, och som samtidigt som de inte ville jobba (!) tog alla jobben från stockholmarna i huvudstaden.

Det finns många likheter mellan hur man såg på skåningar i 1700-talets Stockholm och hur många ser på muslimer idag!

Migration

Gjorde skåningar fel som firade Mårten Gås och inte kunna drilla med sina R när de migrerat till Stockholm?  Gör muslimer fel som ber på sitt sätt och bär hijab? Ska muslimer anpassa sig helt efter en tänkt svensk kulturell standard, bränna sin hijab, börja käka stekt fläsk och få fyllor och spy bakom järnvägsstationerna varje lördag kväll, som alla andra svenskar?

Tänk om svenskar som emigrerat utomlands inte kunde fira jul och midsommar? Tänk om emigranterna förbjöds bygga svenska kyrkor och handelskamrar utomlands så de inte kunde mötas och fira högtiderna på svenskt vis? Tänk om svenska kanelbullar, folkdräkter,majstänger och köttbullar med lingon skulle misstänkliggöras och lokala krafter skulle driva kampanjer för att visa hur barbariskt det är att hoppa, kväkande som grodor, runt en lövklädd penis med två kulor i varje midsommar (majstång).

Tänk er vad de konservativa amerikanska kristna skulle ha att säga om barn som dansar runt en upprest lövad snopp? Tänk om du bodde i New York eller Thailand och ständigt blev beskylld att tillhöra en brottslig och barbarisk kultur?

Jo, nog har detta hänt ibland. Det kan vara värt att påminna sig att när svenska ungdomar som mest brukade åka till de schweiziska alperna för att festa och åka skidor, så förbjöd en del hotellägare svenska ungdomar att bo där. Svenskar var för barbariska, de bara söp, slogs och tafsade på de lokala småbrudarna ju!

En vän till mig reste ner till Schweiz och såg skylten ”inga svenskar eller hundar är tillåtna på detta hotell”. På barerna fick min vän veta att alla svenskar var barbariska fyllesvin. För det vet väl alla att alla svenskar är sådana. De super och knullar och minns inte namnet på den de satt på på morgonen. Sen förstör de hotellrum också och är otrevliga och osociala som f-n. De pratar inte ens med folk på bussarna ju!

Att min vän var helnykterist och mycket social hjälpte inte. Han sågs som en typisk brutal och supande svensk när han besökte Schweiz. För så fungerar generaliseringar, fördomar och xenofobi. Man är alltid det fördomen om hela gruppen säger att man är…

Och vilken skåning minns inte danskarnas talessätt i Köpenhamn och Helsingör: ”gör en god gärning, hjälp en full svensk till båten”… Nej, se svenskar, de kan inte hantera sprit, det vet ju alla. Eller hur?

Fördomar

Bilderna som illustrerar denna artikel visar hur ett annat folk kunde drabbas av xenofobi: tyskarna.

Under det första världskriget hamnade USA i krig mot Tyskland. Då fick amerikanarna tysk-noja. De satte folk med tysk bakgrund i fängelse, spionerade på tyska invandrare, internerade dem eller tvingade dem att registrera sig vid postkontor varje dag. Amerikanarna blev xenofobiska. Tysk musik, som Beethoven (!) mer eller mindre förbjöds i USA. Massor av främlingsfientliga övergrepp skedde mot invandrare från Tyskland.

Man drog alla tyska invandrare över en kam, de var onda och militariska och gillade ordning och raka led och lyder bara överheten (alla vet ju att tyskar är sådana, eller hur!?)… Varje tysk invandrare är en potentiell spion, tänkte många.

Under de åren, 1917 och 1918 var det inte alltid lätt att vara skandinav i USA. Många rapporter finns om hur skandinaver hånades, mobbades, slogs blodiga, för att de pratade sin skandinaviska accent. De ansågs vara tyskar. Eller så ansågs de vara ”tysksinnade” eftersom skandinavien var neutralt. (Få rapporter om detta finns på nätet, men lite kan man hitta.) Skandinaver misstänktes för att vara tyskar och drabbades av teutofobin, tyskfobin, i USA.

Thailand

Men tänk om det vore värre? Tänk om svenskarna behandlades på samma sätt som Sverigedemokraterna vill behandla muslimer? Tänk om svenskar skulle misstänkliggöras för att de vill fira sina egna högtider och behålla sin kultur, samtidigt som de bor i ett annat land? Tänk om svenska kyrkan i utlandet förbjöds?

Tänk om nån svensk som blir kär i en thailändsk, rysk eller italiensk person, men inte får flytta dit och bilda familj?

Tänk om svenskarna i Thailand inte fick fira jul eller midsommar?!

För övrigt är det inte alla av de många exilsvenskarna i Thailand som lär sig det lokala språket. Har vi svenskar svårt att assimilera oss, eller vad är det?

Ganska många sverigedemokrater lider av fördomar, därför ser de inte att de behandlar muslimer på ett sätt de aldrig skulle vilja bli behandlade som, om de själva skulle flytta utomlands.

Det främmande är inget att vara rädd för!

Krönikor

Oikofobi och dess utövare

Oikofobi är ett i Sverige nytt ord som letat sig in i stugorna via internet. Oikofobi är, litet förenklat, motsatsen till xenofobi, och alltså ett slags självhat mot sin egen nation, kultur, etnicitet, ”ras” eller vad man nu vill bunta ihop folk efter. Oikofobi är ett ord som plockats upp av Sverigdemokrater, ”nationalister” och andra som ”inte är rasister” för att klistras på alla som är för kulturell mångfald, religiös öppenhet och politisk pluralism – kort och gott alla som är emot dem. Det är det nya modeordet när ”PK” (”politiskt korrekt”) känns för uttjatat och ”svenskfientlig” eller ”landsförrädare” känns för hårt. När SVT filmar en icke grisskär eller vitblek lucia, är de oikofober. När en konstnär som inte är så pursvensk att hen har sex tår får göra en utställning, är museivärdarna oikofober. När kulturarbetare som SD länge hyllat säger emot partiets politiska idéer, blir de plötsligt ”svenskfientliga”, eller oikofober. Ena dagen förebild, nästa oikofob.

Decapitated Scream
CarbonNYC / Foter / CC BY

Det är förstås lätt att sucka åt frasen. Man behöver inte vara doktor i lingvistik eller retorik för att genomskåda greppet som tramsigt. Men det finns faktiskt en poäng med att litet djupare begrunda vad frasen betyder, och vilka som verkligen kan kallas oikofober. Så låtom oss börja:

Sjuklövern (denna fantastiska fras som betecknar alltifrån dammiga marxistiska vänsterpartister, genom center-sossar och till lika dammiga reaktionära kristdemokrater) anses ju vara företrädare för denna oikofobi. Men hur mycket jag än försöker hitta exempel på detta, så finner jag det inte.

Vänsterpartiernas mest radikalvänstermedlemmar (de som är snudd på att lämna partiet för mer obskyra småpartier) kan ju förvisso anklagas för att ogilla svenska finansmän, industritoppar och bankmagnater. Men är det oikofobi? Alla svenskar är ju inte rika handelsmän och bankirer, och vänsterpartiet säger sig ju värna om det stora flertalet svenskar, via jobb, trygghet och vård. Så är de då oikofober, eller snarare plutokratofober? Det senare, om något. Plutokratofobi må vara illa nog, men kan knappast jämställas med att hata allt svenskt, alla svenskar och hela den svenska kulturen.

Hur är det då med högern? Hatar Alliansen det ursvenska? Man kan ju, om man så vill, utläsa ett förakt för svaga i samhället i Reinfeldts och Borgs politik, ett ”sköt dig själv och skit i andra”-tänk bland Björklunds och Sabunis ideal. Man kan med litet ”välvilja” kalla det för proletärofobi, men även om den gruppen är vida större än plutokraterna, så är de ju ändå inte hela Sveriges befolkning – allt fler är förvisso sjuka, arbetslösa, gamla och utsatta, men inte så många att man kan tala om något slags hat mot hela svenskheten. Inte heller har Alliansen, trots idoga nedskärningar i kulturpolitiska sfären, egentligen visat på något hat mot svensk kultur – bara en tro på att den bör stå på egna ben (något man förvisso kan anse vara illa nog).

Så vilka är då Sveriges oikofober?

Tja, låt oss titta på moderna svenska seder, ideal och kultur och de som kritiserar dem:

Svensk kultur har länge handlat om att utforska konstens gränser. Visst finns det fall där man kan ifrågasätta om klotter i tunnelbanan kan anses som ett värdigt Konstfack-projekt, men vi kan nästan alla vara överens om att svensk konst, musik, och diktning inte bara är Carl Larsson, Anders Zorn och Strindberg. Nästan, som sagt. För vissa anser att svensk konst ENBART ska handla om det som är ”sköna ting” och som glorifierar svensk historia. Svenska rappare, svenska modernister, svenska diktare efter anno 1900-kallt göre sig icke besvär! Icke desto mindre är svenskar fortfarande ett kulturellt aktivt folk (nedskärningar till trots), och många ägnar sig åt dans, teater eller annan kulturell verksamhet.

Att en av sveriges största moderna hjältar heter Raoul Wallenberg är knappast en nyhet. Med honom förändrades mycket av svenska ideal. Ett land som tidigare präglats av osämja mellan landsändar, där romer, judar, tattare, samer och andra minoriteter fick akta sig, förvandlades till ett land som utifrån sett andra världskrigets hat och förödelse, och valt att motverka detta. Istället för att försöka förtrycka olika landsändar började man acceptera och respektera att det fanns mer än ett språk i Sverige, och många av dem har nu accepterats som officiella minoritetsspråk. Även om inte alla var med på tåget, så ökade toleransen, solidariteten och viljan till förståelse bland svenskarna. Detta blev en viktig del av den moderna svenska kulturen. Men precis som med konsten finns det de som menar att detta är fel. Att svenskar ska se till sig själva först. Att den ökade toleransen är något osvenskt, något ”oikofobiskt”; det är ironiskt att de som hatar denna centrala del av modern svenskhet och svensk kultur kallar svenskarna själva för oikofober.

För det är faktiskt så att det är de som använder ordet ”oikofober” mest som är de sanna oikofoberna. Dessa ”nationalister”, ofta försvarare av Sverigedemokraterna, kallar svenska folkvalda politiker för landsförrädare, svenska medier för lögnare och konspirationister, men också hela svenska folket för dåliga: svenskar som inte håller med dem kallas som sagt för ”oikofober”, de kallas blinda, de kallas lurade, de kallas för landsförrädare. 90% av den svenska befolkningen klassas på detta sätt som dåliga och usla människor, då de inte sympatiserar med SD eller liknande partier. Deras smak för kultur anses ”sjuklig”, deras känsla för solidaritet kallas ”svenskfientlig”, deras vilja till att bredda sin världsbild för ”oikofobi”. Men vem är oikofoben, den som kallar sig svensk men vågar dansa samba och äta indisk mat, eller den som dömer ut alla svenskar (med ett öppet sinne) som förrädare? Den som ser en mörkhyad, adopterad som svensk, eller den som anser att svenskar ska se ut på ett visst vis, tala på ett visst språk och tro på ett speciellt sätt?

Jag låter er, kära läsare, bedöma det själva.

/Dorian Ertymexx