I samarbete med Lautaro Ariño, skaparen av Förnuft-fu, presenterar vi en serie med korta föreläsningar som ger dig kunskaper och hjälp till dina argumentationer och debatter. Denna video handlar om hur du kan upptäcka om motståndarens argumentation är trovärdig eller har hål i teorierna bakom deras åsikt.
Gästkrönikör Lautaro Ariño, skaparen av FornuftFu.se
Vad menas egentligen när man säger att någon är rasist? Vad innebär det? För att bena i den frågan vill jag vända på den och fundera kring vad som är motsatsen till att vara rasist. Är det en person som vill införa fri invandring i Sverige? Eller handlar det om att man inte ska använda vissa ord som anses nedsättande?
Nej, för mig är motsatsen till rasism något i grunden mycket enklare. Motsatsen till rasism är enligt min åsikt att se och erkänna alla människors lika värde.
Jag är aktiv inom den svenska funktionshinderrörelsen. Jag arbetar för att alla personer med omfattande funktionsnedsättning ska få rätt till personlig assistans för att med stöd av assistansen kunna leva ett liv på samma villkor som andra. Assistansen kompenserar funktionsnedsättningen och möjliggör för personen som får den att delta i samhällslivet på det sätt personen själv önskar.
Att alla har samma värde är så självklart för mig att jag har svårt att förstå åsiktsmotståndare när de tycks argumentera för att bara VISSA personer har samma värde medan andra har ett annat, ett mindre värde. Det är inte så att vi inte stöter på det inom funktionshinderrörelsen, det gör vi. Den senaste svåra attacken handlar om att en ledarskribent på Expressen ansåg att det är för dyrt med ”24-timmarspassning” av personer med väldigt omfattande behov. Skribenten föreslog återinförandet av institutioner… Självklart mötte ledaren på ett kompakt motstånd från alla berörda. Det är inte längre ett tänkbart alternativ.
För mig har det ingen betydelse om vi diskuterar funktionshinderfrågor, feminism, hbt-frågor eller frågor som handlar om personers etniska eller religiösa bakgrund. Likavärdes-principen gäller i alla sammanhang.
Så om motsatsen till rasism är att hävda människors lika värde måste alltså rasism innebära att man INTE anser att människor har samma värde. En rasist menar att personer som kommer från ett annat land eller har en annan etnisk bakgrund har ett annat människovärde som personen själv.
I grunden är det nog oss alla lika främmande att någon skulle tro att människor med omfattande funktionsnedsättningar inte har rätt till lika villkor som andra, att de har ett mindre människovärde. Jag hoppas att rasism är oss lika främmande.
Xenofobi är rädslan för det okända, för det annorlunda. Idag är xenofobi något som drabbar folk från andra länder, speciellt muslimer. Förr var folk rädda för annorlunda människor som kom från andra delar av Sverige. Tysta Norrlänningar, dumma men snälla skåningar och snåla smålänningar, för att inte tala om dryga stockholmare, till exempel.
I våra gamla svenska landslagar lyser xenofobin igenom. I Västgötalagen står det nåt i stil med att om man dödar en västgöte döms man till döden, men om man dödar en smålänning får man bara böter…
Jag forskar en hel del i 1600-talets och 1700-talets skånska förhållanden. Skåningar som flyttade till Stockholm betraktades ofta som lite konstiga. De pratade så konstigt, hade konstiga kläder och konstiga seder. Skåningar betraktades som snälla men lite dumma.
Jamen, det var väl bevisat! Skåningar pratade så grötigt och långsamt att de bara måste vara korkade hela bunten, eller hur? Dessutom: de som nyss flyttat till huvudstaden verkade bortkomna och hittade inte i den nya staden, det är typiska tecken på mental underlägsenhet, eller hur?
Dessutom var de där skåningarna, liksom alla andra invandrade grupper från övriga Sverige samt utlänningar, överrepresenterade i brottsstatistiken i Stockholm på 1700-talet. Så inte nog med att skånejävlarna var korkade, de var kriminella också!
Dessutom var de, som Jimmy Åkessons förfäder i Skåne, ofta fattiga statare och betraktades lite som parasiter av många, lata jävlar som bara ville leva av välgörenhet och inte jobba, och som samtidigt som de inte ville jobba (!) tog alla jobben från stockholmarna i huvudstaden.
Det finns många likheter mellan hur man såg på skåningar i 1700-talets Stockholm och hur många ser på muslimer idag!
Gjorde skåningar fel som firade Mårten Gås och inte kunna drilla med sina R när de migrerat till Stockholm? Gör muslimer fel som ber på sitt sätt och bär hijab? Ska muslimer anpassa sig helt efter en tänkt svensk kulturell standard, bränna sin hijab, börja käka stekt fläsk och få fyllor och spy bakom järnvägsstationerna varje lördag kväll, som alla andra svenskar?
Tänk om svenskar som emigrerat utomlands inte kunde fira jul och midsommar? Tänk om emigranterna förbjöds bygga svenska kyrkor och handelskamrar utomlands så de inte kunde mötas och fira högtiderna på svenskt vis? Tänk om svenska kanelbullar, folkdräkter,majstänger och köttbullar med lingon skulle misstänkliggöras och lokala krafter skulle driva kampanjer för att visa hur barbariskt det är att hoppa, kväkande som grodor, runt en lövklädd penis med två kulor i varje midsommar (majstång).
Tänk er vad de konservativa amerikanska kristna skulle ha att säga om barn som dansar runt en upprest lövad snopp? Tänk om du bodde i New York eller Thailand och ständigt blev beskylld att tillhöra en brottslig och barbarisk kultur?
Jo, nog har detta hänt ibland. Det kan vara värt att påminna sig att när svenska ungdomar som mest brukade åka till de schweiziska alperna för att festa och åka skidor, så förbjöd en del hotellägare svenska ungdomar att bo där. Svenskar var för barbariska, de bara söp, slogs och tafsade på de lokala småbrudarna ju!
En vän till mig reste ner till Schweiz och såg skylten ”inga svenskar eller hundar är tillåtna på detta hotell”. På barerna fick min vän veta att alla svenskar var barbariska fyllesvin. För det vet väl alla att alla svenskar är sådana. De super och knullar och minns inte namnet på den de satt på på morgonen. Sen förstör de hotellrum också och är otrevliga och osociala som f-n. De pratar inte ens med folk på bussarna ju!
Att min vän var helnykterist och mycket social hjälpte inte. Han sågs som en typisk brutal och supande svensk när han besökte Schweiz. För så fungerar generaliseringar, fördomar och xenofobi. Man är alltid det fördomen om hela gruppen säger att man är…
Och vilken skåning minns inte danskarnas talessätt i Köpenhamn och Helsingör: ”gör en god gärning, hjälp en full svensk till båten”… Nej, se svenskar, de kan inte hantera sprit, det vet ju alla. Eller hur?
Bilderna som illustrerar denna artikel visar hur ett annat folk kunde drabbas av xenofobi: tyskarna.
Under det första världskriget hamnade USA i krig mot Tyskland. Då fick amerikanarna tysk-noja. De satte folk med tysk bakgrund i fängelse, spionerade på tyska invandrare, internerade dem eller tvingade dem att registrera sig vid postkontor varje dag. Amerikanarna blev xenofobiska. Tysk musik, som Beethoven (!) mer eller mindre förbjöds i USA. Massor av främlingsfientliga övergrepp skedde mot invandrare från Tyskland.
Man drog alla tyska invandrare över en kam, de var onda och militariska och gillade ordning och raka led och lyder bara överheten (alla vet ju att tyskar är sådana, eller hur!?)… Varje tysk invandrare är en potentiell spion, tänkte många.
Under de åren, 1917 och 1918 var det inte alltid lätt att vara skandinav i USA. Många rapporter finns om hur skandinaver hånades, mobbades, slogs blodiga, för att de pratade sin skandinaviska accent. De ansågs vara tyskar. Eller så ansågs de vara ”tysksinnade” eftersom skandinavien var neutralt. (Få rapporter om detta finns på nätet, men lite kan man hitta.) Skandinaver misstänktes för att vara tyskar och drabbades av teutofobin, tyskfobin, i USA.
Men tänk om det vore värre? Tänk om svenskarna behandlades på samma sätt som Sverigedemokraterna vill behandla muslimer? Tänk om svenskar skulle misstänkliggöras för att de vill fira sina egna högtider och behålla sin kultur, samtidigt som de bor i ett annat land? Tänk om svenska kyrkan i utlandet förbjöds?
Tänk om nån svensk som blir kär i en thailändsk, rysk eller italiensk person, men inte får flytta dit och bilda familj?
Tänk om svenskarna i Thailand inte fick fira jul eller midsommar?!
För övrigt är det inte alla av de många exilsvenskarna i Thailand som lär sig det lokala språket. Har vi svenskar svårt att assimilera oss, eller vad är det?
Ganska många sverigedemokrater lider av fördomar, därför ser de inte att de behandlar muslimer på ett sätt de aldrig skulle vilja bli behandlade som, om de själva skulle flytta utomlands.
Det främmande är inget att vara rädd för!
Oikofobi är ett i Sverige nytt ord som letat sig in i stugorna via internet. Oikofobi är, litet förenklat, motsatsen till xenofobi, och alltså ett slags självhat mot sin egen nation, kultur, etnicitet, ”ras” eller vad man nu vill bunta ihop folk efter. Oikofobi är ett ord som plockats upp av Sverigdemokrater, ”nationalister” och andra som ”inte är rasister” för att klistras på alla som är för kulturell mångfald, religiös öppenhet och politisk pluralism – kort och gott alla som är emot dem. Det är det nya modeordet när ”PK” (”politiskt korrekt”) känns för uttjatat och ”svenskfientlig” eller ”landsförrädare” känns för hårt. När SVT filmar en icke grisskär eller vitblek lucia, är de oikofober. När en konstnär som inte är så pursvensk att hen har sex tår får göra en utställning, är museivärdarna oikofober. När kulturarbetare som SD länge hyllat säger emot partiets politiska idéer, blir de plötsligt ”svenskfientliga”, eller oikofober. Ena dagen förebild, nästa oikofob.
Det är förstås lätt att sucka åt frasen. Man behöver inte vara doktor i lingvistik eller retorik för att genomskåda greppet som tramsigt. Men det finns faktiskt en poäng med att litet djupare begrunda vad frasen betyder, och vilka som verkligen kan kallas oikofober. Så låtom oss börja:
Sjuklövern (denna fantastiska fras som betecknar alltifrån dammiga marxistiska vänsterpartister, genom center-sossar och till lika dammiga reaktionära kristdemokrater) anses ju vara företrädare för denna oikofobi. Men hur mycket jag än försöker hitta exempel på detta, så finner jag det inte.
Vänsterpartiernas mest radikalvänstermedlemmar (de som är snudd på att lämna partiet för mer obskyra småpartier) kan ju förvisso anklagas för att ogilla svenska finansmän, industritoppar och bankmagnater. Men är det oikofobi? Alla svenskar är ju inte rika handelsmän och bankirer, och vänsterpartiet säger sig ju värna om det stora flertalet svenskar, via jobb, trygghet och vård. Så är de då oikofober, eller snarare plutokratofober? Det senare, om något. Plutokratofobi må vara illa nog, men kan knappast jämställas med att hata allt svenskt, alla svenskar och hela den svenska kulturen.
Hur är det då med högern? Hatar Alliansen det ursvenska? Man kan ju, om man så vill, utläsa ett förakt för svaga i samhället i Reinfeldts och Borgs politik, ett ”sköt dig själv och skit i andra”-tänk bland Björklunds och Sabunis ideal. Man kan med litet ”välvilja” kalla det för proletärofobi, men även om den gruppen är vida större än plutokraterna, så är de ju ändå inte hela Sveriges befolkning – allt fler är förvisso sjuka, arbetslösa, gamla och utsatta, men inte så många att man kan tala om något slags hat mot hela svenskheten. Inte heller har Alliansen, trots idoga nedskärningar i kulturpolitiska sfären, egentligen visat på något hat mot svensk kultur – bara en tro på att den bör stå på egna ben (något man förvisso kan anse vara illa nog).
Så vilka är då Sveriges oikofober?
Tja, låt oss titta på moderna svenska seder, ideal och kultur och de som kritiserar dem:
Svensk kultur har länge handlat om att utforska konstens gränser. Visst finns det fall där man kan ifrågasätta om klotter i tunnelbanan kan anses som ett värdigt Konstfack-projekt, men vi kan nästan alla vara överens om att svensk konst, musik, och diktning inte bara är Carl Larsson, Anders Zorn och Strindberg. Nästan, som sagt. För vissa anser att svensk konst ENBART ska handla om det som är ”sköna ting” och som glorifierar svensk historia. Svenska rappare, svenska modernister, svenska diktare efter anno 1900-kallt göre sig icke besvär! Icke desto mindre är svenskar fortfarande ett kulturellt aktivt folk (nedskärningar till trots), och många ägnar sig åt dans, teater eller annan kulturell verksamhet.
Att en av sveriges största moderna hjältar heter Raoul Wallenberg är knappast en nyhet. Med honom förändrades mycket av svenska ideal. Ett land som tidigare präglats av osämja mellan landsändar, där romer, judar, tattare, samer och andra minoriteter fick akta sig, förvandlades till ett land som utifrån sett andra världskrigets hat och förödelse, och valt att motverka detta. Istället för att försöka förtrycka olika landsändar började man acceptera och respektera att det fanns mer än ett språk i Sverige, och många av dem har nu accepterats som officiella minoritetsspråk. Även om inte alla var med på tåget, så ökade toleransen, solidariteten och viljan till förståelse bland svenskarna. Detta blev en viktig del av den moderna svenska kulturen. Men precis som med konsten finns det de som menar att detta är fel. Att svenskar ska se till sig själva först. Att den ökade toleransen är något osvenskt, något ”oikofobiskt”; det är ironiskt att de som hatar denna centrala del av modern svenskhet och svensk kultur kallar svenskarna själva för oikofober.
För det är faktiskt så att det är de som använder ordet ”oikofober” mest som är de sanna oikofoberna. Dessa ”nationalister”, ofta försvarare av Sverigedemokraterna, kallar svenska folkvalda politiker för landsförrädare, svenska medier för lögnare och konspirationister, men också hela svenska folket för dåliga: svenskar som inte håller med dem kallas som sagt för ”oikofober”, de kallas blinda, de kallas lurade, de kallas för landsförrädare. 90% av den svenska befolkningen klassas på detta sätt som dåliga och usla människor, då de inte sympatiserar med SD eller liknande partier. Deras smak för kultur anses ”sjuklig”, deras känsla för solidaritet kallas ”svenskfientlig”, deras vilja till att bredda sin världsbild för ”oikofobi”. Men vem är oikofoben, den som kallar sig svensk men vågar dansa samba och äta indisk mat, eller den som dömer ut alla svenskar (med ett öppet sinne) som förrädare? Den som ser en mörkhyad, adopterad som svensk, eller den som anser att svenskar ska se ut på ett visst vis, tala på ett visst språk och tro på ett speciellt sätt?
Jag låter er, kära läsare, bedöma det själva.
När man lyssnar på ungtupparna inom SD och de högerextrema rörelserna inser man att de verkligen har noll koll på vad det är som är genuint svenskt.
Historielösheten är skrämmande och man undrar om de aldrig haft kontakt med en enda människa född före kriget. Nu var jag lite orättvis, man måste inte ha talat med någon född på 1800-talet för att förstå vad det är som präglar svenskheten.
Det räcker med att läsa en skolbok från den tiden.
Jag har i min ägo ”Läsebok för Folkskolan” utgiven 1899, min mormors läsebok.
En skolbok som berättar mycket om hur vi såg på livet och världen, hur vi präglades till att bli svenskar.
Nästan 900 sidor fyllda med sedelärande berättelser, lite samhällskunskap, lite berättelser om världen i stort, många bibelhistorier och dikter, ramsor och svensk historia.
Man får lära sig att vara dygdig och from, att vara strävsam och arbeta hårt. Att älska och ära sina föräldrar och fosterbygd. Att vara tacksam och ödmjuk.
Men mest av allt inpräntas i barnen det svenskaste av allt, att vara tolerant och gästfri.
Så här i juletid vill jag dela med mig en av de texter svenska barn lärde sig 1899, SD borde läsa den både en och två gånger. Jag riktar den speciellt till Lars-Anders Espert ordförande för SD i Bjurlöv. Sydsvenskan.se/omkretsen/sverigedemokraterna-barn-forfoljs-aldrig-1
Stavningen är korrekt, så här skrev man på 1800-talet.
Julkvällen
Den bleka månen sken på mon,
af hunger tjöt i klyftan lon,
och hundens skall ljöd långt i byn,
men vandraren gick vid skogens bryn.
I ödemarken låg hans tjäll.
Det var en kulen vinterkväll.
Han skyndade sin trötta gång
på stigen, övferyrd och lång,
af barn och maka väntad hem;
han bar ett högtidsbröd åt dem,
på herregår´n i byn begärt.
De själfva länge bark förtärt.
Det börjar mörkna mer och mer,
då han en ensam gosse ser,
som sitter stum på drifvans rand
och andas i sin kalla hand.
Vid kvällens än ej släckta sken
han tycktes halft förstelnad ren.
”Hvart leder, arma barn, din stig?
Kom hen till oss att värma dig!”
Så sagdt, han tog den frusne med
och hann omsider gårdens led
och trädde in till stugans fest
med brödet och sin späde gäst.
Vid muren satt hans dagars tröst
med yngste barnet vid sitt bröst:
”Du dröjt så länge på din färd.
Kom hit, och sätt dig vid vår härd!
Och du också!” — Så öm, så lugn
hon ledde gossen närm´re ugn.
Och snart vid hennes vård man fann,
hur brasan mera lifligt brann.
Hon tycktes glömma bort sin nöd,
hon tog så gladt sin makes bröd
och bar det fram till aftonvard
med litet mjölk, i bunken spard.
Från halmen, glest på golfvet bredd,
till festen måltid, sparsamt redd,
de muntra barnen redan gått;
vid muren kvar blef gästen blott.
Hon tog den arme med sig då
och förde honom fram också.
Och när en tacksam bön var slut,
hon tog sitt bröd och delte ut.
”Välsignad är den godes skänk”,
så talte gossen från sin bänk,
och tåren i hans öga log,
när han den bjudna skifvan tog.
Hon ville dela, som hon delt;
i hennes hand var brödet helt.
Förvånad hon sitt öga fäst
på främlingen, sin späde gäst.
Hon undrar, och hon ser och ser:
han synes ej densamme mer.
Hans ögon brann som stjärnan klart,
hans panna lyste underbart,
från skuldran spridde sig hans dräkt
som dimmorna för vindens fläkt
och hastigt står en ängel där
så skön, som skaparns himmel är.
Ett saligare ljus gick opp,
hvart hjärta slog af fröjd och hopp.
Det var en oförgätlig kväll
uti det goda folkets tjäll,
och skönare var ingen fest,
ty ängeln blef hos dem som gäst.
–––
Sensmoral:
Var givmild och gästfri, ta helt oegennyttigt in främlingen att dela ditt hem och härd, det kan vara en ängel du bjuder in.
Det här är kärnan i svenskheten, den bit som SD totalt saknar, det som gör SD till det osvenskaste som finns.
Ha en fröjdefull Jul!
/Loan Sundman
I samarbete med Lautaro Ariño, skaparen av Förnuft-fu, presenterar vi ett par korta föreläsningar som ger dig kunskaper och hjälp till dina argumentationer och debatter. Denna video handlar om Apophenia och Pareidoli.
Gästkrönikör Lautaro Ariño, skapare av FornuftFu.se
Gästkrönika av Artur Szulc
Antisemiter lider av många vanföreställningar. Beroende på antisemitens utgångspunkt kan ”Juden” vara den utsugande kapitalisten eller den förtryckande ockupanten. ”Juden” kan också vara kommunisten. Jag tänkte titta lite närmare på detta sistnämnda, myten om judebolsjevismen och jag avser att göra det utifrån ett polskt perspektiv.
I Polen tilltog myten i styrka när landet återuppstod som nation 1918 och utkämpade ett krig mot bland annat Ryssland. Judar anklagades för att vara bolsjeviker som gick fiendens ärenden. Under mellankrigsperioden levde myten vidare men det var först åren efter kriget som den fick sitt definitiva genombrott när judar beskylldes för att samarbeta med den kommunistiska säkerhetstjänsten och sovjetiska NKVD. Därtill utmålades i stort sett den kommunistiska regimen som judisk. I vissa polska kretsar talades det alltså om ”Żydokomuna” (fri översättning; judekommunism).
Efter 1945 fanns det mellan 200 000 och 250 000 judar i Polen. Majoriteten av dem hade överlevt kriget tack vare vistelse i avlägsna landändar i Sovjetunionen, till vilka de antingen flytt eller deporterats 1940 av sovjetmakten som erövrat östra Polen 1939. Alltså utgjorde judar ca 1 % av Polens befolkning efter kriget mot 10 % före. Var de då särskilt inblandade i den kommunistiska regimens strukturer? Låt oss börja uppifrån.
I det förenade polska arbetarpartiets politbyrå fanns det två polska judar med avsevärd makt, Jakub Berman (ansvarig för säkerhetsapparaten, propaganda etc), Hilary Minc (industri- och handelsminister). En tredje politbyråmedlem av judisk härkomst var Roman Zambrowski. Redan 1956 hade detta förändrats och kvar fanns endast Zambrowski. Granskar man partiets första centralkommitté (125 ledamöter) från 1948 så var 6 % judar.
Polska judar innehade viktiga positioner inom institutioner avsedda att fostra polackerna ideologiskt. 1950 initierade Adam Schaff bildandet av ett institut som skulle fostra vetenskapsmän i marxism-leninism. Aleksander Ford var fram till 1947 direktör för det statliga filmbolaget och därefter professor vid filmskolan i staden Lodz. Leon Kasman var fram till 1967 chefredaktör för den statliga dagstidningen ”Trybuna Ludu” (Folkets Tribunal). Franciszek Fiedler var redaktör (1947-52) för centralkommitténs teoretiska skrift ”Nowe Drogi” (Nya Vägar).
Många arbetade också i ”Ministeriet för inrikessäkerhet”, vars syfte var att slå ner all opposition mot regimen och upprätthålla kontroll över befolkningen. I ministeriet ingick olika myndigheter, varav en var ”Myndigheten för offentlig säkerhet”, dvs, ett slags säkerhetstjänst.
I mars 1953 fanns det totalt 33 251 funktionärer anställda inom säkerhetstjänsten. Enligt den antisemitiska myten om ”Żydokomuna” måste alltså judar mer eller mindre ha dominerat säkerhetstjänsten. Vad säger siffrorna? Av det totala antalet funktionärer var 95,7 % icke-judiska polacker, 2,3 % polska judar och 1,5 % vitryssar. Siffrorna förändras om man tittar specifikt på chefsbefattningar. Av 450 chefer, exv. avdelningsdirektörer och ställföreträdare var 167 av judisk härkomst, dvs. 37 %. I egenskap av kommunistiska funktionärer gjorde sig åtskilliga polska judar skyldiga till svåra övergrepp mot polska antikommunistiska aktivister. Här kan namn som Józef Różański (egentligen Josek Goldberg), Anatol Fejgin, Roman Romkowski (egentligen Natan Grinszpan-Kikiel) och Józef Światło (egentligen Izaak Fleischfarb) nämnas. 1957 skulle också tre av dem dömas till långa fängelsestraff eftersom de funnits skyldiga till brottsligt beteende.
Så vilken slutsats kan man dra? Bevisar inte siffrorna att polska judar var överrepresenterade i den kommunistiska regimens strukturer? Jo, onekligen var de det. Men en antisemit som lider av vanföreställningar försöker inte förstå varför. En antisemit mållåser på just judisk närvaro i kommunistiska säkerhetsstrukturer och blundar för det faktum att den absoluta majoriteten av funktionärerna inom säkerhetstjänstens olika avdelningar var icke-judiska polacker. En antisemit talar högljutt om hur polsk-judiska förhörsledare eller domare delade ut dödsstraff åt polska antikommunistiska aktivister men underlåter att omnämna det faktum att polska antikommunister misshandlades, torterades och mördades i stor utsträckning av icke-judiska funktionärer.
Vad låg då bakom den judiska överrepresentationen? Givetvis flera olika skäl. Förhoppningen att kommunismen skulle bygga ett bättre Polen var ett skäl. I det kommunistiska Polen kunde judar göra karriär på ett sätt som tidigare varit omöjligt. Ett tredje skäl var att det bland över 100 000 polska judar som återvände från Sovjetunionen efter kriget fanns en kärna av hårdföra kommunister som givetvis omedelbart kom att engageras i omvandlingen av Polen till en kommunistisk diktatur. Ytterligare en orsak som är värd att nämna och som definitivt inte kan förringas är att polska judar såg den kommunistiska regimen som en garant för deras skydd och säkerhet. Vissa sökte sig till framför allt säkerhetstjänsten för att de ville försöka hämnas, främst på tyskar. Och ett sista skäl som drev vissa polska judar (och icke-judar) var ren och skär opportunism. Att gå med i arbetarpartiet och ta statlig anställning gav flera fördelar.
Det går dock inte bortse från det faktum att de polska judarnas överrepresentation i kommunistiska strukturer åren efter kriget fördjupade antijudiska attityder bland breda polska folklager. Myten om judekommunisten byggde dock på vanföreställningen att den kommunistiska regimen var i judarnas händer, men så var ju inte alls fallet. Regimen styrdes inte av judiska intressen (vilka dessa nu skulle vara) eller några andra intressen förutom att upprätthålla den kommunistiska diktaturen. Kommunistiska judar som tjänade systemet var främst och enbart kommunister, precis som sina icke-judiska kollegor. Den som inte förmår förstå att det inte finns någon specifik ”judisk” kommunism lider av antisemitiska vanföreställningar.
De flesta av de vi antirasister kallar trollen slänger sig ofta med uttrycket ”kan du inte ta debatten” eller kortformen ”ta debatten”. Det hör vi på Twitter, det ser vi i kommentarsfälten på Avpixlat, Nationell.nu, Exponerat, Fria Tider med flera, samt troligen i kommentarerna på våra egna och andra likasinnade bloggar.
Personerna vi oftast hör dessa uttryck från är vad som utöver troll ibland även kallas fotsoldater. Alltså, läsarna till ovan nämnda sajter, Sd-väljarna, de som gömmer sina åsikter från familj, vänner och grannar, som gärna sitter och beklagar sig i dessa forum. De är så trötta på att inte få sina röster hörda att det enda de gör är att beklaga sig över sina meningsmotståndare – det vill säga; främst oss, antirasisterna, eller pk-eliten, 7-klövern, svenskhatarna, sverigefientliga… listan på öknamn de ger sina åsiktsmotståndare kan göras lång. Och det enda de säger sig vilja göra, är att ”ta debatten” med oss antirasister.
Fast det vill de ju inte. Om det beror på att de inte kan eller inte vet hur man gör, hur man bemöter andra människor på ett respektfullt sätt, om de inte lärt sig normal, vettig svenska, eller vad det nu kan tänkas vara – så varken kan eller vill de ta någon debatt. De använder uttrycket som ett slagord, som ett hån och för att väcka både uppmärksamhet och ilska. Som uppmärksamhetstörstande små barn som ännu inte lärt sig hur man beter sig i möblerade rum. De hamrar in sina inpluggade floskler där sanningshalten på de flesta sätt går att ifrågasätta, de skriker, vrålar och förolämpar i bästa barnsliga stil. Ja, inte går det att föra ett normalt samtal med dem, det märker man snart.
Anfall är bästa försvar, var det någon som sade.
Och i deras fall är det faktiskt sant. Deras sätt att debattera består av att attackera utan att köpa motståndet, det vill säga motargumenten. En vanlig människas sätt att debattera innefattar möjligheten att ändra åsikt, eller åtminstone förstå och acceptera motpartens åsikter, synpunkter och ställning i frågan. Men ett troll är fullkomligt oförmöget att höra någonting annat än sina egna utslitna, tjatiga argument om muslimer, statistik, kostnader… och på en skala 1 – 10 – hur sexigt är det att lyssna på?
Jag har inget bra svar på frågan om hur vi kan, bör eller ska ”ta debatten” med dessa troll. Det finns saker man kan göra för att förebygga den här typen av åsikter, och man kan argumentera för att grundskolan och gymnasiet borde anstränga sig mer för att lära barn och ungdomar förmågan till empati, tolerans och förståelse. Men trollen som vill ”ta debatten” är barn i vuxnas kroppar som redan befinner sig ute i livet. Risken att deras världsbild redan är lika fixerad som vår egen, är ganska stor. Naturligtvis borde även föräldrar och den utökade familjen ta sitt ansvar, men även där pratar vi om vuxna människor med sina åsikter som är mer eller mindre färdiga. Det vi talar om är ett samhällsproblem som kan vara svårt att stävja, speciellt i en tid där ekonomi på både statlig och personlig nivå är ett av våra största samtalsämnen.
Inför beslutet om man kan, vill eller ska ”ta debatten” kan det vara lämpligt att verkligen fundera över saken. Oavsett vilken sorts kommunikation två människor har sinsemellan, så innebär det ett givande och tagande. Man ger och man tar ungefär lika mycket. Att hamna i en ”debatt” med en av Sd’s fotsoldater handlar till största delen om att bli fullkomligt utmattad på att ens få personen i fråga att försöka lyssna. För tillsammans med alla andra saker trollen har eller inte har, så är just det där med lyssnandet inte en av deras starkaste sidor.
Ja, om det inte passar deras egna åsikter, förstås.
(Och ja, jag generaliserar grovt – jag vet att det finns undantag som bekräftar regeln.)
SD förespråkar assimilation, en politik vars syfte är att göra alla främmande element i samhället till ”svenskar”. Grundidén är att minoriteter måste anpassa sig till majoritetssamhället, man ska anamma majoritetens seder och traditioner och på lång sikt ha anpassat sig så mycket att man kan inlemmas i majoritetssamhället. Idéen är nära knyten till idéen om nationen, till idén om ”ett folk, ett land”. Genom att skapa ett homogent folk, ett folk med samma traditioner, samma språk, samma seder vinner tanken om nationen legitimitet.
Assimilationens historia är ett mörkt kapitel i Europas historia, det är ett kapitel vi inte får glömma nu när allt fler politiska krafter på vår kontinent förespråkar en återgång till den politiken. Politiken ledde till diskriminering, förtryck, och grova övergrepp på minoriteter. Assimilationen ledde till att hela kulturer och språk i det närmsta utplånades, resultaten: ett stort lidande för många människor på våran kontinent.
I södra Frankrike lyckades man i det närmsta utplåna det katalanska språket, den katalanska kulturen. I Sverige utsattes samer och romer för enorma övergrepp, det är deras berättelse vi måste komma ihåg när SD nu talar om att införa assimilationspolitik. Det är förtrycket på Sveriges romer som jag i denna artikel ska fokusera på, på berättelsen om en stat vars syfte var att utplåna en kultur.
I en statlig utredning från 1923 (SOU 1923:2) definierar man ”problemet” med ”romer” som någon sorts olösligt problem, ett problem som krävde drastiska metoder, ett problem som trots att det då endast fanns ett mycket litet antal romer i Sverige fick den allra högsta prioritet. Man skrev följande om gruppen ”tattare” (som då antogs vara en blandning mellan romer och svenskar) ”Genom den hänsynslöshet och fräckhet, med vilka tattaren ej sällan uppträder förmår de — särskilt i avlägsna bygder — befolkningen, att lämna dem snart sagt allt vad de begär, husrum, mat och foder till kreaturen. (Lägg här märke till likheten med vad SD-representanter idag säger om muslimer) Efter att ha konstaterat att så länge det finns romer i Sverige så kommer de att ”skapa” nya ”tattare”, därför kom man fram till att själva grundproblemet var romerna. Utifrån den då rådande synen på folks genetiska skillnader konstaterade man att en assimilation av romer var ett omöjligt projekt, att den enda möjliga lösningen vara att avlägsna alla romer från Sverige.
Då zigenarnas inordnande i samhället hos oss synes vara ett olösligt problem, är enda utvägen att på ett eller annat sätt få zigenarna ur landet. Då de flesta av dem trodde vara svenska undersåtar och i allt fall deras medborgarrätt i annat land svårligen låter sig bevisas, kan deras försvinnande ur landet icke nås på annat sätt, än att så starkt inskränkningar läggs på deras rörelse frihet att de finna med med sin egen fördel att lämna landet och utvandra till ett land med för dem gynnsammare förhållanden” 1
Detta utlåtande föranledde krav om steriliseringsprojekt, som sedan verkställdes (och upphörde först på 1970-talet) och en starkt diskriminerande politik inleddes gentemot romer. Redan 1928 kom ett nytt utlåtande från staten som föreslog skärpningar i de metoder riktade mot romer. Det förslag följdes upp av en inventering av den romska befolkningen på 1940-talet.
Efter kriget så ändrades synen något på romer, Hitlers folkmord på judar och romer hade gjort att det inte längre var bekvämt att prata om biologiska skillnader. Den biologiska rasismen hade tappat mark, men man ansåg fortfarande att problemet kvarstod. Romerna måste fortfarande anpassas till samhället menade man. Detta bredde mark för en ny förklaringsmodell, som gick ut på att se ”problemet” i romers kultur. Istället för att som i SOU 1923:2 söka att bli av med romerna sökte man nu att utplåna deras kultur, deras språk och deras seder. Det var intåget för den nya rasismen, den som ofta kallas kulturrasism. 1956 tillsattes en utredning (SOU 1956:43) som en gång för alla skulle svara på frågan hur man skulle kunna inlemma romerna i den svenska samhällskroppen, hur man skulle göra dem till ”svenskar”. Utredningens svar på frågan var att en omskolning krävdes, att man skulle uppfostra romer till att bli ”riktiga svenskar” (inte helt olik förslag om körkort i majoritetsspråket och diverse prov i värderingar som florerar runtom i de europeiska staterna).
Denna utredning ledde till att många romer hamnade på uppfostringsanstalter, att man i skolan utsattes för diskriminering, att man sökte att utplåna den romska kulturen och språket. Steriliseringen av romer fortsatte länge, då man fortfarande var skeptisk till att befolkningen slutat växa och föröka sig. Trots att romer bott i detta land i århundraden så fråntog man dem rätten till sitt land, rätten att bli behandlade på samma vis som alla andra medborgare. Detta endast på grund av att deras kultur inte var densamma som majoritetens, detta i ett försök att utplåna olikheter i Sverige, att skapa ett homogent land.
När SD pratar om assimilation är det viktigt att komma ihåg att det finns en anledning till att vi övergav den ideologin. Det är ingen kulturmarxistisk konspiration att vi är emot ”tvångsförsvenskning”. Det är enbart på grund av att den orsakade stort lidande för dem som blev utsatta för den, i många generationer, det beror på att den syftar till att utplåna kulturer och stöpa oss alla i samma form, att göra oss alla lika. Det är på grund av att det är en rasistisk politik.
Sverige har alltid varit ett invandrarland i större eller mindre omfattning. Invandringen var sporadisk från medeltiden fram till våra dagar. Tidigt bestod den av enstaka människor som antingen köptes hit eller lockades hit på grund av färdigheter som vi kunde behöva i landet. Många tyska handels- och köpmän kom under medeltiden.
Under stormaktstiden kom Valloner och svedjefinnar. Vem som helst fick dock inte komma in i Sverige, katoliker och judar var t.ex. inte välkomna.
Efter de svåra åren mellan 1850 och 1930 då ca. 1.5 miljoner svenskar utvandrade så har invandringen varit relativt stadig. Den bestod till största del av hemvändande svenskar.
1917-18 infördes pass- och viseringstvång för att komma in i Sverige.
Man brukar dela in invandringen från 1900-talet i tre faser; Den första, åren 1945 – 60 bestod till största delen av efterkrigstidsflyktingar, främst från Baltikum och Östeuropa. Den andra delen från ca. 1960 – 70 var den stora arbetskraftsinvandringen. Industrin växte så det knakade och skrek efter arbetskraft. Dessa kom främst från våra grannländer och europa. Från 1970 var man tvungen att ha arbets- och uppehållstillstånd för att få bo och arbeta permanent i Sverige.
Den tredje fasen från ca. 1980 t.o.m. idag består till största delen av utomeuropeiska invandrare och flyktingar från krigsdrabbade länder.
Fram till sextiotalet hade Sverige ingen uttalad integrationspolitik, människor som invandrade hit föresattes klara av att ta sig in i samhället i stort sett på egen hand.
I och med den stora arbetskraftsinvandringen under 60-70-talen kom man att förstå att man behövde underlätta för människor att anpassa sig till det svenska samhället. Man startade Svenskundervisning, rätt till tolk i kontakten med myndigheter och sjukvård, modersmålsundervisning och stöd till kulturella föreningar.
Ansvaret för integrationen låg från 1991 till 1994 på Kulturdepartementet, det sågs främst som en kulturell fråga.
1998 instiftades Integrationsverket. Detta har blivit ifrågasatt och kritiserat ända sedan dess, nämnas bör den utredning som gjordes av bl.a. Masoud Kamali 2006. Utredningen pekade på att den strukturella diskrimineringen grundad på etnicitet, kön, språk och funktionshinder samverkade. Man ansåg att en översyn av bland annat rättväsendet och arbetsmarknaden borde genomföras för att motverka den strukturella diskrimineringen.
Efter regeringsskiftet 2006 så sägs integrationspolitiken inrikta sig på bryta ”utanförskap”.
Olika åtgärder som faktiskt mest lyckats skapa ett ”Vi och dem”-tänkande. Vi är tvungna att integrera ett ”dem” med ett ”oss”. ”De” klarar inte av själva att ta sig in i samhället, därför måste ”De” lära om, göra om, ändra sig och anpassa sig till ett samhälle som genom sin struktur utestänger dem.
Det som mer och mer benämns som ”invandrarproblem” som beror på misslyckad integration, är om vi tittar efter lite mer noga, problem som till stor del beror på ökade klyftor, nermonterad välfärd och en diskriminerande arbetsmarknad.
En fungerande arbetsmarknad ger sysselsättning till hela befolkningen. Det är inte en integrationsfråga att människor är arbetslösa, det är en arbetsmarknadsfråga.
Det är inte en integrationsfråga att familjer är trångbodda i slitna miljonprogramsområden. Det är en bostadsfråga.
Det är inte en integrationsfråga att ca hälften av barnen i dessa områden inte når gymnasiekompetens. Det är en skolpolitisk fråga.
Det är inte en integrationsfråga att fattiga människor glider in i kriminalitet. Det är en fråga för rättsväsendet och i grunden socialtjänsten.
Om vi slutar att bunta ihop de olika människor som kommer till Sveriges till en homogen grupp, vilket det inte är och aldrig har varit, och skippar integrationspolitikens enögda syn på människor, tar tag i problemen via arbetsmarknads-, bostads-, rättsväsende- och skolpolitiken så kan vi motarbeta det ”vi och dom”-tänket som göder rasism och diskriminering.
Socialtjänst, medborgarkontor och sjukvårdspersonal är de som bör få kontinuerlig fortbildning i bemötande av nyanlända. Det är dessa som ska vara kompetenta att bemöta varje enskild person oavsett ursprung.
Att ta emot nyanlända är Migrationsverkets uppgift, ge dem mer resurser och skrota integrationspolitiken.
Det största problem vi har i Sverige just nu är inte att vår befolkning är mångkulturell, eller att grupper ska integreras, det största problem vi har är de ökande klyftorna mellan dem som har och dem som inget har. Mellan de välbeställda och de fattiga. Om man verkligen vill komma till rätta med några problem i miljonprogramsområdena och samhället i stort så bör man slopa integrationspolitik och istället satsa på välfärdspolitik.
/Loan Sundman
Motargument 