Alla inlägg av Menekse Mermer

Menekse Mermer är en svensk skribent, debattör och samhällsaktivist med bakgrund i Turkiet. Född och uppvuxen i Sverige från tioårsåldern, driver hon flera uppmärksammade opinionsartiklar och krönikor i Magasinet Para§raf, Magasinet Konkret, ST-tidningen, Expressen, Aftonbladet och Dagens Samhälle

SD förvirrar om ”massutvisningar”

Sverigedemokraterna älskar stora ord – eller lögner, beroende på hur man ser det. Senast var det omvandlingen av permanenta uppehållstillstånd (PUT) till tidsbegränsade. Jimmie Åkesson (SD) blåser i trumpeten, publiken jublar, och kommentarsfälten fylls av människor som tror att flygplatserna snart måste bygga extra startbanor för alla de massutvisningar som väntar.

I inlägget på SD:s officiella Facebookkonto läser vi:

”Sverigedemokraterna och regeringen går vidare med att omvandla permanenta uppehållstillstånd (PUT) till tidsbegränsade.

Även gamla PUT kan dras tillbaka och om skäl saknas kan utvisning bli aktuellt.” (Källa: Facebook)

Propaganda från SD:s Facebooksida 250927.

Men alla som redan packat väskorna åt sina grannar kan packa upp igen: resan är inställd.

Den pyttelilla detaljen SD ”råkade” glömma

De som har PUT kan i stor utsträckning bli svenska medborgare. Och svenska medborgare, tro det eller ej, utvisas inte. Så medan SD säljer biljetter till en massdeportation som aldrig avgår, står myndigheterna och delar ut blågula pass.

Det här är inget politiskt genombrott. Det är ett teaterstycke där SD spelar hjälten i den ”hårda migrationspolitiken”. Publiken gråter, applåderar och kastar rosor – trots att manuset är ihåligt.

I praktiken händer inget av det SD antyder. Människor som bott här i åratal, jobbat, gått i skola och bildat familj kommer inte att lastas på flygplan. De kommer att bo kvar – och många blir dessutom svenska medborgare. Den enda resan som sker är från PUT till passkontoret.

SD säljer en dröm om massåtervandring. Väljarna köper den med iver och blir lika besvikna när resultatet uteblir. I slutändan är det bara en sak som lämnar landet: illusionen om massåtervandring.


Källa:

SD:s officiella Facebookkonto

SVT: Utredare: Uppehållstillstånd kan rivas upp

Jag gillar siffror mer än tomma ord, Ebba!

Ebba Busch (KD) skjuter skarpt och tror sig göra Sverige en tjänst när hon har islam i sikte igen på X. Det är val om ett år, och även detta år blir syndabockarna islam, muslimer och islamister. Muslimer är det bästa som hänt högergänget – genom att sprida rädsla får de enkla poäng. SD har gjort en raketkarriär och är numera näst största partiet tack vare muslimer. Busch vill varken förlora pengar eller väljare, både i det privata och som politiker, även om det kostar på moralen.


Hennes inlägg på X är oroande och främmande. Jag upplever den paranoid, men även en paranoid kan bli förföljd. Kanske har hon misslyckats med användningen av ChatGPT igen och råkat vara så missvisande, men låt oss dissekera dessa påståenden en efter en som vi muslimer har fått leva med under snart tre decennier.

Skärmdumpar från X 250922:

Det är endast 0,1 % av den muslimska befolkningen som bär burka

Låt oss kika på ett av länderna i Europa som har flest muslimer, cirka 4 miljoner. I Frankrike ville Sarkozys regering göra en kartläggning – som visade att cirka 1 900 kvinnor bar heltäckande huvudbonad. Majoriteten visade sig vara konvertiter, det vill säga etniska fransyskor som konverterat till islam. I Sverige uppskattas antalet niqab-bärare till 150–200 kvinnor, men låt oss avrunda denna siffra rejält till 500. Av 800 000–1 miljon muslimer bär alltså 500 niqab/burka, vilket motsvarar 0,1 %, varav många är konvertiter.

Kristna flickor är lika utsatta för hedersförtryck som muslimska

Organisationen Varken Hora eller Kuvad har gjort en kartläggning av attityder och förekomst av diskriminering och förtryck i hederns namn bland 1 200 ungdomar och 50 föräldrar i Göteborg. Resultatet:

Flickor upplever nästan samma höga nivå av kontroll, oavsett om de är kristna eller muslimer.

Kristna flickor upplever något högre “väldigt hård” kontroll (51,3 %) än muslimska (45,3 %).

Muslimska flickor upplever mer “mycket hård” kontroll (34,3 %) än kristna (27,6 %).

Hedersförtryck existerar även i kristna Sverige

Erik Lundströms uppsats Kristen hederskultur – En studie om hedersrelaterad ecklesiologi i pentekostal-karismatisk kontextundersöker hur hedersrelaterade normer och strukturer påverkar individers frihet inom den pentekostal-karismatiska rörelsen i Sverige. Lundström, som själv vuxit upp i pingströrelsen och nu är diakon i Svenska kyrkan, beskriver hur unga kan utsättas för påtryckningar för att inte skada familjens anseende. Det finns individuella vittnesmål som beskriver en kultur av strikt moralism och kontroll, och detta förekommer även inom trosrörelsen Livets Ord. Borde inte svenska kristna leva efter svenska värderingar?

1 % av Sveriges totala befolkning är praktiserande muslimer

Enligt en studie från Umeå universitet (2023) uppskattas cirka 5 % av Sveriges befolkning ha muslimsk familjebakgrund. Av dessa praktiserar ungefär en femtedel islam aktivt, vilket innebär att majoriteten inte gör det. Detta innebär att cirka 1 % av Sveriges totala befolkning är praktiserande muslimer, vilket motsvarar cirka 100 000 personer.

Busch kan lugna ned sig. Hur många har flytt från Saudiarabien till Sverige? När det gäller iranier är den gruppen mer integrerad i den svenska kulturen än svenskarna själva. Vilka vill praktisera islam som i dessa länder? Vilka är islamisterna? Hon skriver vidare: ”vi artikulerar vad vi och många med oss känner”, men Ebba – en känsla är inte nödvändigtvis en sanning. Jag vill se siffror på ditt påstående, din känsla är inte övertygande för att min känsla är det motsatta.

Vidare påstår hon att det råder en konflikt mellan svenska och islamistiska värderingar. Men vilka islamistiska värderingar? Vilka är dessa islamister som Ebba konstant tar upp? Enligt Säpo är det 2 000 islamister som bevakas i Sverige – vilket utgör 0,2 % av 1 miljon muslimer.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Källor:

France24: Parliament approves ban on full veil in public

VHEK: TOLVHUNDRA En kartläggning av attityder till samt förekomsten av diskriminering och förtryck i hederns namn
bland 1200 ungdomar och 50 föräldrar i Göteborg

Uppsala universitet: Erik Lundström: Kristen hederskultur
En studie om hedersrelaterad ecklesiologi
i pentekostal-karismatisk kontext

Umeå universitet: Utbredd sekularitet bland svenskar med muslimsk familjebakgrund

SÄPO: Våldsbejakande extremism

Sörman, lugna dig – få inte panik!

Kära Richard Sörman, jag tar din rädsla på allvar. Rädsla kan förblinda en, och din paranoia tycks tro att varje förändring är ett existentiellt hot. Du frågar i en ledare på Riks: ”Är Sverige svenskarnas hemland eller inte?” och verkar tro att svenskheten går i spillror bara för att någon kommer hit med ett annat språk, en ny tradition eller en annorlunda maträtt. Glada nyheter! Ironiskt nog lever du själv här, identifierar dig som svensk – och ja, du är fortfarande svensk. Helt ofattbart! Vilken tur att svenskhet inte är så skör som du tror, för då hade du och alla andra försvunnit för länge sedan.


Ytterligare en rädsla som vi behöver arbeta med är din övertygelse om att man tar ifrån svenskarna deras historia och unika identitet. Tyvärr måste jag komma med även dåliga nyheter… Svenskar är inte mer unika på något vis än någon annan grupp. Sverige har alltid formats av möten med andra kulturer, likt alla andra länder världen över. Trots alla invandrare, tänk att det fortfarande finns engelsmän, fransmän till och med kurder trots att de aldrig haft ett eget land. De har överlevt flertals folkmord och förtryck av språk, kultur, religion. Visst är det fascinerande!

Och lilla Sverige… Från kristendomens införande till vallonernas smide, handel med Tyskland och invandring från Finland, Mellanöstern och Balkan – varje gång överlevde svenskheten, starkare än någonsin. Tyska köpmän kunde utgöra upp till en tredjedel av borgarna i Stockholm på 1400-talet – och ändå levde svensk kultur vidare. Om svenskhet klarade det då, klarar den garanterat dagens mångfald. När rädslan resulterar till att vara irrationell – andas och behåll lugnet.

Svenskhet handlar inte om blod, släktled eller någon mytisk ”renhet”. Jag rekommenderar att alla som bär på denna rädsla att göra ett DNA-test. Det handlar om att leva här, bidra till samhället och dela våra gemensamma värderingar så som människan alltid har gjort. Jag själv är mer svensk än något annat eftersom jag till största delen av mitt liv har levt här. Majoritetssamhället påverkar mycket; minoriteter påverkar bara pyttelite.

Din rädsla påminner mig om en del av männens identitetskris när kvinnor började arbeta – ingen blev mindre man för det. Samma sak med svenskhet: fler människor som flyttar hit och tar med sig sina traditioner gör inte Sverige mindre svenskt.

Så, Sörman, nästa gång du känner dig hotad av mångkulturen – ta ett djupt andetag, titta i spegeln och le åt situationen: din egen existens är det mest övertygande beviset på att din rädsla saknar substans. Sverige är svenskarnas hemland – men svenskar är alla som bor här, bidrar här och delar framtiden här. Att påstå att mångfald skulle hota svenskhet? Du förstår, även en paranoid kan känna sig förföljd ibland, men i ditt fall, Sörman, är det just paranoia – inget annat.

Riks är en av Sverigedemokraternas propagandakanaler.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Länk till Sörmans artikel på Riks hemsida (sparad i webbarkiv) för att inte ge klick/trafik:

Riks: Är Sverige svenskarnas hemland eller inte?

“Andra partiers vitböcker?”

Politiker och debattörer på högerflygeln har insinuerat och krävt att alla partier ska skriva varsin vitbok. Flera partier har redan granskat sin historia.

Socialdemokraterna bad om ursäkt till samerna 1998. Vänsterpartiet publicerade sin vitbok om kommunistisk historia redan 1992. Centern skrev sin om Bondeförbundet, 2002-2008. Alliansregeringen släppte 2014 en vitbok om statens övergrepp mot romer, inklusive tvångssteriliseringar. Det finns alltså en tradition av självrannsakan i svensk politik.

Sverigedemokraterna skiljer sig markant. Partiet grundades 1988 av öppet nazistiska och rasideologiska personer, och dessa idéer lever kvar till nutid. Att jämföra SD:s bakgrund med andra partiers förflutna är historielöst – SD är inte ett gammalt parti med gamla synder, utan ett relativt nytt parti med extremism i sitt DNA.

Vitboken kom dessutom inte av eget initiativ utan efter massiv kritik. Partiet har konsekvent försökt dölja eller tona ner sina rötter. Och till skillnad från andra partier är SD:s fördomar inte en sak för historieböckerna – de präglar partiets politik i dag.

SD:s kampanjande mot muslimer och HBTQIA+ har varit central i partiets tillväxt. Partiet har gång på gång pekat ut muslimer som ett hot, normaliserat islamofobi och underminerat religionsfriheten. Detta är inte historia – det är nutid. Därför räcker det inte, de behöver göra vitbok över åren 2011 och till idag. Frågan var aldrig vad SD har varit, utan vad det fortfarande är nu.

IHRA-definitionen av antisemitism ett hot mot yttrandefriheten

Vi måste kunna kritisera Israels politik utan att stämplas som antisemiter. Sedan 2016 har den så kallade IHRA-definitionen av antisemitism – framtagen av International Holocaust Remembrance Alliance – fått global spridning. På ytan verkar definitionen ofarlig och till och med nödvändig: att motverka antisemitism är en självklarhet i varje demokratiskt samhälle. Men bakom formuleringarna döljer sig ett verktyg som i praktiken hotar yttrandefriheten och tystar politiska röster, särskilt dem som framför kritik mot staten Israel.


IHRA-definitionen säger att antisemitism är ”en viss uppfattning om judar som kan uttryckas som hat mot judar”. Men definitionen innehåller också elva exempel, där flera uttryckligen kopplar antisemitism till viss typ av Israelkritik. Ett exempel som ofta lyfts fram är att det betraktas som antisemitiskt att påstå att ”existensen av en stat för det judiska folket är ett rasistiskt projekt”.

Med sådana formuleringar riskerar man att sammanblanda antisemitiska uttryck med legitim kritik av Israels politik, något som slår hårt mot propalestinska röster, aktivister, akademiker och människorättsorganisationer. I länder som Storbritannien och Tyskland har IHRA-definitionen redan använts för att stoppa föreläsningar, dra in finansiering och tysta kritiska röster i det offentliga rummet. Sverige är på väg i samma riktning när vissa universitet, myndigheter och politiker förespråkar att definitionen ska tillämpas även här.

Flera länder har däremot valt att ompröva eller avstå från att tillämpa IHRA-definitionen. Irland, Norge och Nederländerna har uttryckt kritik eller valt alternativa definitioner. I Kanada och USA har ett stort antal universitet avböjt att införa IHRA med hänvisning till den akademiska friheten.

Sveriges regerings beslut och tillämpning

Den svenska regeringen har formellt erkänt och ställt sig bakom IHRA:s arbetsdefinition av antisemitism. Detta beslut togs som en del av Sveriges engagemang inom International Holocaust Remembrance Alliance och har legat till grund för flera nationella åtgärder mot antisemitism.

Det är värt att notera att Israel är ett av medlemsländerna i IHRA, vilket har lett till kritik om att staten har oproportionerligt inflytande över definitionens utformning och tillämpning.

Formellt erkännande: IHRA-definitionen används som verktyg för att identifiera och bekämpa antisemitism i olika sammanhang på regeringsnivå.

Utbildningsinsatser: Definitionen har integrerats i utbildningssystemet med program för lärare och elever samt kampanjer riktade till allmänheten.

Nationella handlingsplaner: Sverige utvecklar handlingsplaner där IHRA-definitionen är en referenspunkt, med insatser inom rättsväsendet, utbildning och civilsamhället.

Men trots detta stöd råder en livlig debatt i Sverige. Många kritiker varnar för att IHRA-definitionen kan inskränka yttrandefriheten genom att tysta legitima röster som kritiserar Israels politik, särskilt i frågor som rör Palestina och ockupationen.

Kritik mot IHRA-definitionen – internationellt och i praktiken

IHRA-definitionen kritiseras skarpt av över 200 internationella forskare, jurister och experter som menar att den suddar ut gränsen mellan antisemitism och legitim kritik mot staten Israel. Den används som ett politiskt verktyg för att skydda Israel från ansvar och för att censurera människorättsförsvarare, akademiker, journalister och konstnärer.

Kritiken pekar på att definitionen är:

  • Vag och juridiskt osäker.
  • En sammanblandning av judar som folk och staten Israel som politisk enhet.
  • Ett instrument för att tysta propalestinsk aktivism.
  • Ett hot mot den fria akademiska och politiska debatten.
  • Ett hinder för kampen mot verklig antisemitism genom att utvattna begreppet.

I vissa delstater i USA har IHRA-influerad policy gått så långt att det är olagligt att bojkotta Israel, vilket ytterligare visar på riskerna med att blanda samman kritik av en stat med hat mot en folkgrupp.

Väldokumenterade människorättsbrott kräver kritik

Det handlar inte om åsikter utan om väldokumenterade övergrepp bekräftade av FN, Amnesty, Human Rights Watch och israeliska organisationer som B’Tselem:

  • Ockupation och olagliga bosättningar på Västbanken, i strid med internationell rätt.
  • Tvångsförflyttningar och rivningar av palestinska hem.
  • Blockaden av Gaza, klassad som kollektiv bestraffning av FN.
  • Oproportionerligt militärt våld, ofta mot civila mål, vilket kan utgöra krigsbrott.
  • Apartheidliknande system enligt flera människorättsorganisationer.
  • Godtyckliga gripanden, inklusive av barn, utan rättslig prövning.
  • Skjutningar av obeväpnade demonstranter, möjliga brott mot mänskligheten.
  • Massiva bombningar där sjukhus, skolor och flyktingläger träffats.
  • Över 52 500 döda – majoriteten kvinnor och barn.
  • Över 100 dödade journalister – det dödligaste kriget för pressfriheten i modern tid.
  • FN och hjälporganisationer varnar för svält som vapen – barn dör och över en miljon människor riskerar hungersnöd.

Att kritisera detta är inte antisemitism. Det är en plikt i ett demokratiskt samhälle.

Ett bättre alternativ – Jerusalem Declaration on Antisemitism

Som svar på problemen med IHRA-definitionen har över 200 forskare och experter tagit fram ett alternativ: Jerusalem Declaration on Antisemitism (JDA). JDA gör en tydlig åtskillnad mellan antisemitism och politisk kritik av Israel och värnar både judars trygghet och yttrandefriheten.

Vi måste kunna kritisera staters politik utan att tystas genom vaga och politiskt motiverade antisemitismdefinitioner. IHRA-definitionen utgör ett hot mot yttrandefriheten och demokratin. Sveriges formella stöd för IHRA bör följas av en öppen diskussion om hur vi bäst bekämpar antisemitism utan att censurera legitima röster. Vi behöver en definition som skyddar både judars säkerhet och demokratisk debatt – inte en som tystar kritik.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Källor:

IHRA (International Holocaust Remembrance Alliance): Working Definition of Antisemitism

#NOIHRA

Regeringen: Strategi för att stärka judiskt liv och motverka antisemitism i Sverige

Regeringen: Sveriges första strategi för att stärka judiskt liv och motverka antisemitism

SR: När Israelkritik klassas som antisemitism

Att kritisera Israel är inte antisemitism

”Varför är det ett sådant fokus på Israel? Varför engagerar inte andra konflikter världen över människor lika mycket? Varför just Israel? Detta är inget annat än antisemitism.”

Kritiken och påståendet ovan kommer från personer som oftast försvarar Israels politik. Detta bör inte avfärdas varför det är av stor vikt att fördjupa sig i orsak och verkan.

Dessutom livnär sig både antisemiter och islamofober på Israel/Palestina-konflikten och använder detta för att kamouflera och rättfärdiga sitt hat mot judar eller muslimer.

Hat mot en folkgrupp ska aldrig under några omständigheter accepteras varför självrannsakan och självinsikt är nödvändigt.

Att dissekera och bottna i egna åsikter om varför Israel/Palestina-konflikten engagerar är varje människas ansvar.

Kritik mot Hamas är inte per automatik muslimhat, lika lite som kritik mot Israels regim per automatik skulle vara antisemitism. Att avfärda ett växande engagemang mot orättvisor som antisemitism är inte bara felaktigt – det är dessutom direkt farligt, särskilt för judar.

Det handlar ytterst sällan om om hat – utan om rättvisa

Israel/Palestina-konflikten väcker stort engagemang i sociala medier, på gatorna och i politiken. Det tar sig uttryck i protester, manifestationer och upprop för palestiniernas och israelernas rättigheter. Det är sällan antisemitism som driver stödet för Palestina, det handlar om mänskliga rättigheter, rättvisa och motstånd mot förtryck.

Verkligheten för palestinier väcker engagemang
  • Ockupation och olagliga bosättningar på Västbanken, i strid med internationell rätt.
  • Tvångsförflyttningar och rivningar av palestinska hem.
  • Blockaden av Gaza, som FN klassar som kollektiv bestraffning.
  • Oproportionerligt militärt våld, ofta riktat mot civila mål, vilket kan utgöra krigsbrott.
  • Apartheidliknande system, enligt Amnesty, Human Rights Watch och israeliska B’Tselem.
  • Godtyckliga gripanden, inklusive barn, utan åtal eller rättslig prövning.
  • Skjutningar av obeväpnade demonstranter, vilket kan utgöra brott mot mänskligheten.
  • Extrema bombningar: tiotusentals bomber har fällts över Gaza. Sjukhus, skolor och flyktingläger har träffats. Över 30 000 människor har dödats – majoriteten kvinnor och barn.
  • Enligt en rapport från FN:s särskilda rapportör har vissa uttalanden och handlingar från israeliska företrädare liknats vid folkmord.
  • 100 journalister har dödats – det dödligaste kriget för journalister i modern historia.
  • FN och hjälporganisationer larmar om svält som vapen – barn dör och över en miljon människor riskerar hungersnöd.

    Hamas, dvs de som kämpar för Palestinas självständighet, är klassade som en terrororganisation på grund av deras judehat, våldsamma metoder och attacker mot civila mål. Emellertid vill vi poängtera Israels agerande som stat, eftersom det har ett särskilt ansvar enligt internationell rätt.

Det finns andra möjliga orsaker till det globala engagemanget:

  • Konflikten har pågått väldigt länge
    Konflikten är en av världens mest långvariga som har pågått i generationer utan att någon lösning verkar nära.
  • Historiska och koloniala rötter
    För vissa är det ett exempel på vad de uppfattar som kolonialism eller etnisk rensning. Andra ser det som en legitim kamp för överlevnad och nationell säkerhet. Båda narrativen har starka historiska rötter, vilket gör att folk världen över identifierar sig med olika sidor.
  • Den berör tre världsreligioner
    Jerusalem är helig för judar, muslimer och kristna. Det är inte bara en fråga om mark, utan om identitet, religion, historia och ideologi.
  • En av världens mest dokumenterade konflikter
    Bra internetinfrastruktur och engagerade parter gör att varje händelse snabbt sprids via media. Dessutom är Israel närmare västerländska journalister och ett klickbete.
  • Diasporan i Europa
    Judiska och muslimska grupper i Europa har starka band till regionen, vilket gör konflikten högaktuell även här.
  • Stormakternas roll
    USA:s stöd till Israel och Irans stöd till palestinska grupper gör konflikten till en del av ett större geopolitiskt spel.
  • Högre förväntningar  Israel
    Israel utger sig för att vara Mellanösterns enda demokrati, det väcker höga förväntningar om respekt för internationell rätt och mänskliga rättigheter till skillnad från Palestina som är statslös.
  • Förintelsen  en moralisk lärdom
    Efter att sex miljoner judar mördades i ett försök att utplåna ett helt folk bär historien med sig en särskild moralisk vikt: att förstå lidande, och att aldrig låta något liknande ske igen. Därför får anklagelser om folkmord än mer reaktioner.

Självklart finns antisemitism i världen, och den måste fördömas, bekämpas och aldrig tillåtas. Men att stämpla alla som kritiserar Israels politik som antisemiter är ett svek. Dels ett svek mot de palestinier som ber om solidaritet, men också mot de judar som kämpar mot verklig antisemitism. Det urvattnar begreppet och gör det svårare att ta verklig antisemitism på allvar.

Vi måste kunna särskilja stat från folk

Israel är en stat – inte ett folk. Även om det judiska folket har en lång historia och stark koppling till regionen bör vi kunna skilja på ett folks existens och regeringspolitik. Att kritisera Israels regering är inte detsamma som att kritisera det judiska folket. Vi måste kunna granska Israel, precis som vi granskar alla andra stater.För i slutändan handlar det om trovärdighet:

Om alla som ropar efter rättvisa för Palestina stämplas som antisemiter – vem kommer då att ta verkliga antisemiter på allvar?


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.