Alla inlägg av Redaktionen Motargument

Motarguments redaktion.
Krönikor

Om rasism och föräldrars ansvar (del 2)

Sista delen av Tant Ninettes gästkrönika

Läs första delen här!

Nolltolerans när det gäller rasism.

Det finns två grundläggande känslor hos människor. Skuld och skam. Skuld är när man har en bra självkänsla och känner skuld över nånting man gjort. Man tar inte åt sig om man får en utskällning, för man vet att det är själva handlingen som är problemet, man själv är en bra individ som föräldrarna älskar. Skam kan uppstå när man känner att det är jag som är problemet, det är jag som är fel, som ingen älskar.

Om man inte affirmerar sina barns känslor utan i stället upprepade gånger säger ”dom menade inte det” eller ”nu är du nog lite väl känslig” så kommer barnet att riskera att känna skamkänslor, och inte lita på sina föräldrar. Såna kommentarer urholkar självförtroendet. Vem skall man sen lita på, om till och med ens egna föräldrar säger åt en att det man känner är fel, att det bara är att skaka av sig elaka kommentarer?

Children in Namibia(1 cropped)
Thomas Schoch / Foter / CC BY-SA

Ett annat problemområde är särbehandling. Många som tillhör majoritetsbefolkningen uppfattar det inte som nånting jobbigt att de vänder sig mot barn som ser annorlunda ut (speciellt om det är tydligt att föräldrarna ser ut som majoriteten) och kommenterar deras utseende. Dom tycker ju bara att dom är snälla när dom säger hur söta ”såna där” är eller vill röra deras hår.

För att citera en annan bloggare med erfarenhet om detta: Sandra:

Så länge man jobbar på sin egen osäkerhet för det som är annorlunda, är man mycket försiktig med vad man säger. Jag tror det är därför jag så ofta får höra att bruna barn är så otroligt mycket sötare än vita barn. Folk känner att de måste säga någonting då de ser mina barn, för de är rädda för den pinsamma tystnaden som det första mötet kan innebära och vill poängtera att de gillar läget.

Sandra snackar om att det blir en motreaktion när man möter nån som sticker ut och är annorlunda och man är ovan att hantera läget, och beter sig kanske inte alltid precis så som man i efterhand hade önskat. Det här är nåt jag kan förstå, det är ett mänskligt beteende helt enkelt, men mitt jobb som förälder är inte att hela tiden gå runt och ha överseende för alla vuxna i vår omgivning som just då inte kom på nåt smart att säga — min roll är att stå på mina barns sida i alla situationer. Mitt jobb är att visa nolltolerans mot rasism.

Att lära ut gränser

Det är vår sak som föräldrar att dra gränserna här och låta våra barn förstå att det är okej att säga åt främmande tanter att dom inte får röra deras hår.

Som min man sade till ett av barnen på HVC-mottagningen en gång: ”Tycker du det är obehagligt när den här främmande tanten talar till dej så här?”

Tanten blev lång i synen och tog kanske illa vid sig, men vårt barn fick en känsla av att pappan stod på barnets sida och uppmärksammade barnets känslor (barnet blev rädd för damen och det såg pappan).

Jag brukar säga ”alla våra barn är vackra” när någon kommenterar våra afrikanska barns utseende, speciellt om det är främmande personer som kommenterar det och specifikt syftar på våra afrikanska barn. ”Du menar säkert afrikan/brun/mörkhyad?” brukar jag säga om n-ordet dyker upp, eller ”du menar säkert biologiska syskon?” när det snackas om riktiga syskon eller ”alla min mans och mina barn är syskon till varandra”. Det brukar få tyst på dom flesta diskussioner (men inte alla).

Det är viktigt att lära sina barn gränser. Ibland finns en tendens att tycka att adoptivbarn är allas ägodelar. Det är så intressant att få veta allt om deras bakgrund och hur det kom sig att dom blev adopterade, så folk tänker inte alltid på att det är känsliga saker som man kanske inte vill diskutera med vem som helst. Jag inbillar mej att det är liknande om man har ett synligt handikapp eller annars sticker ut i samhället. Man blir nån slags mini-kändis som det plötsligt är fritt fram att fråga en massa saker av.

Free Daddy and His Little Shadow Girls at The Skate Park Creative Commons
Pink Sherbet Photography / Foter / CC BY

Jag brukar göra ett tankeexperiment och byta ut mej själv mot en svart kvinna — skulle en svart kvinna få samma frågor? Oftast tror jag att svaret är ”nej” på den frågan. Som adoptivförälder vill man kanske inte diskutera sina barns bakgrund med vem som helst, när som helst. Precis som att våra barn säkert inte vill prata om sina traumatiska historier med helt främmande personer (för alla adoptivbarn har varit genom det värsta trauma ett barn kan vara med om — att förlora sin mamma).

Vem skall vara förebilder för våra barn om inte vi föräldrar? Det är vår sak att sätta gränserna och visa för våra barn att det är okej att sätta gränserna. Man behöver inte ens var ohövlig, det räcker med ett kort ”det är privat”.

Man gör inte sina barn en tjänst genom att lära dom att blunda för problem. Det enda man lär ut i så fall är hur man lever i en illusion, och det är inte hållbart i detta samhälle. Förr eller senare dyker det upp nånting som krossar illusionen, och då har barnet inte de verktyg det behöver för att hantera de känslor som uppstår då. Det är mycket bättre att lära sina barn att hantera sina känslor från första början, att hantera också de svåra känslorna. På det sättet får man en god självkänsla och blir rustad att klara det mesta här i livet.

Jag är inte på något sätt ute efter att omvända folk med mina texter om rasism. Jag är medveten om att jag i många fall talar för döva öron, men jag vänder mig till sådana som är som jag var tidigare. Med det menas personer som kanske inte har tänkt så mycket på saken i frågan. Personer som kanske i okunskap har sagt och gjort dumheter som inte var illa menade, men som ändå blev lite fel. Personer som nu när de vet bättre också agerar på ett annat sätt.

Jag minns hur vi berättade rasistiska vitsar på skolgården när jag var liten, jag har själv deltagit i hur många korkade saker som helst. Det var då det, nu vet jag bättre och då går jag inte runt och håller fast vid min rättighet att kalla saker och ting för sånt som jag lärde mig som liten nu när jag är vuxen och vet att det sårar människor.

Om du vill läsa mer om ämnet rekommenderar jag:

I’m chocolate, you’re vanilla: Raising Healthy Black and Biracial Children in a Race-Conscious World

Twenty Things Adopted Kids Wish Their Adoptive Parents Knew

Does Anybody Else Look Like Me?: A Parent’s Guide To Raising Multiracial Children

För varje dag som går dyker det upp fler artiklar som visar på hur barn blir utsatta för rasism i Finland, i vissa fall det som en del kallar för ”vardagsrasism”, i andra fall sånt som inte ens rasismförnekarna kan förneka är rasism som t.ex. våld. Här finns ett par såna artiklar (endast på finska):

Lapset kärsivät rasismista Suomessa: ”Valitettavan yleistä”

Teit sitten pennun ulkomaalaisen kanssa

Näkökulma: Lottovoitto on lunastettu

Gästkrönikan kan du läsa i sin helhet här: Tant Ninette

Krönikor

Om rasism och föräldrars ansvar (del 1)

Gästkrönika av Tant Ninette

Finns det rasism eller ej?

Som jag ser det finns det två sätt att förhålla sig till rasism och särbehandling när man själv har barn av annan hudfärg än man själv:

•  att le lite åt det och lära barnen att det inte är så farligt att bli kallad för elaka saker (för då är dom ju inte elaka), att härda ungarna.

•  att förklara åt barnen att det är elakt att säga så, att dom inte behöver acceptera att bli kallade elaka saker eller särbehandlade. Att lära barnen att deras föräldrar står på deras sida oavsett vad som händer.

The Hidden Beauty!
VinothChandar / Foter / CC BY

Nr 1 utgår från att det är skillnad på rasism och rasism, och det är inte så farligt att bli kallad för elaka saker om föräldern med sitt beteende visar att det inte är farligt. Nr 2 utgår från att det finns rasism i samhället, och att den kan ta sig flera olika uttryck. Men det är lika jobbigt för barn att bli utsatta för rasistiska uttryck som precis all annan sorts mobbning/särbehandling (som t.ex. att få höra att man är tjock, för smal, underlig, annorlunda — ja, allt som sticker ut från normen)

Min premiss är att det finns rasism i vårt samhälle. Det är här som mina och andras åsikter går isär, för det finns en del som av någon anledning inte vill acceptera att rasism förekommer, och det är precis av den anledningen som jag är så glad att det äntligen förekommer en debatt om det i både Sverige och Finland. Om ens första premiss är att det inte finns rasism så blir det mycket svårare att göra nånting åt saken. Steg ett i problemlösning är att definiera problemet, och om man inte ens inser att man har ett problem så kan man aldrig komma vidare och hitta en lösning.

Jag utgår alltså från att rasism förekommer. Barn behöver lära sig hur de skall hantera rasism när de blir utsatta för det. Barnen behöver ord för rasism, behöver få prata om det hemma så att de har ett lämpligt ordförråd när behovet uppstår i skolan och med kompisarna. Egentligen tycker jag det här är nånting som alla barn behöver lära sig, för det handlar ju om att man skall respektera andra och respektera olikheter, vad dom än består av.

Det är inte sagt att barnen själva kommer med frågor kring rasism — det är föräldrarnas sak att prata om det, precis som det är vår sak att prata om barnens ursprung, trauman och allt annat viktigt i våra barns liv. Man kan inte ge barnen ansvaret att starta alla såna diskussioner, men man kan respektera om dom inte vill snacka om det just då när föräldrarna kommer med sin input. Det gäller att ge öppningar, visa att man vågar prata om såna saker i denna familj precis som när det gäller alla andra saker som är jobbiga. Om inte föräldrarna visar att dom är öppna för att prata om jobbiga saker, kommer barnen inte heller att ta upp såna saker med föräldrarna.

Att prata om rasism är lite som att prata om sex. Det är alla föräldras ansvar att lära sina barn att vara ansvarsfulla och respektfulla mot sina egna och andras kroppar. Det är inte det lättaste för föräldrar att prata om, men det är nödvändigt.

Det gäller att ta fatt i vardagssituationer som kan ge upphov till givande diskussioner

Det här är jag inte ensam om att tänka — det finns en stor mängd med litteratur om detta med rasism och hur man skall prata med sina barn om det, och en jättebra text hittar du här: Transracial Parenting in Foster Care and Adoption. Strengthening Your Bicultural Family

Citat från denna text:

I often felt crazy, doubting my perceptions of racist situations, because I was told I was being ”too sensitive” and ”too serious.” At some point I gave up trying to talk to my family about what I was going through, and resigned myself to expecting less in the way of support and understanding from them. I felt alienated from my family and friends, and totally alone as the only person of color I knew who was coping with a racist reality.

En del tycks tro att barn inte får god självkänsla om man påpekar att folk beter sig rasistiskt mot dem. Newsflash — man kan få god självkänsla och ändå veta om att folk beter sig rasistiskt. En god självkänsla består inte i att växa upp i en bubbla av godhet och alla bara smilar mot en och regnbågar dyker upp och enhörningar hoppar omkring. En god självkänsla uppkommer när ens föräldrar ser en och accepterar en som den man är och älskar en som den man är. Att berätta för sina barn att man tycker om dom just som dom är, med sin ljusa/bruna hud, med sitt raka/lockiga hår eller vad det nu är. Med alla fel och skavanker, just för att dom är den dom är.

Fortsätt och läs Del 2 här!

Gästkrönika av Tant Ninette

Krönikor

Invandrardebatten var bättre förr

Gästartikel av Andreas Johansson Heinö

Ju mer jag fördjupar mig i invandringsdebatten från 1970-talet, desto tydligare framstår likheterna med dagens debatt. Under eftermiddagen har jag exempelvis läst en intervju från 1977 med dåvarande skolminister Britt Mogård som hela tiden betonade vikten av att prata om individer, inte grupper (Invandrare och minoriteter, Nr 5 1977). Jag har också läst en intervju från 1977 med dåvarande bistånds- och invandrarministern Ola Ullsten, där han bland annat uttryckte att ”vi borde sluta prata om invandrarpolitik (Invandrare & Minoriteter, Nr 3-4, 1977).

Palme 1973
Oiving / Foter.com / CC BY-SA

Från samma år hittar jag också en intervju (Invandrare & Minoriteter, Nr 2 1977) med dåvarande oppositionsledaren Olof Palme som fick frågan vad vi bör göra för att hindra en framväxt av rasism i Sverige. Svaret är intressant, inte minst mot bakgrund av den samtida diskussionen fri rörlighet och rasism:

Palme: ”två ting bör göras. För det första måste vi ha en reglerad invandring, det har jag alltid varit anhängare av. Alltså att vi på ett rimligt sätt, kvantitativt, kan bemästra problemet. För det andra att vi för en konsekvent jämlikhetspolitik. Om någon av dessa två förutsättningar brister, riskerar vi att få svåra problem.”

Palme får också frågan om 1975 års beslut som i praktiken handlade om att förvandla Sverige till ett multinationellt samhälle. ”Inte vill du väl påstå att regering och riksdag hade det svenska folket med sig?”

Palme: ”vi låg före opinionen, det vill jag inte bestrida.”

De flesta av de problem som idag diskuteras fanns med redan på 1970-talet. Oron för framväxande ghetton i förorterna. Främlingsfientlighet gentemot romer och assyrier, de grupper som då upplevdes vara mest svårintegrerade. Till och med platserna var desamma: Rosengård, Rinkeby och Tensta, Södertälje, Borlänge.

Läser man debattinlägg och intervjusvar märker man efter en stund att det är något som fattas. Det är raka svar, reflekterande, faktatunga. Men dagens irriterande retoriska figurer dyker aldrig upp. Det är ingen som säger att ”vi måste våga prata om det här”. Det är inte heller någon som anklagar den som pratar om problem för att ”fiska i grumliga vatten”. ”Hade jag vetat då vad jag vet nu hade jag varit mer restriktiv till den rena arbetskraftsinvandring” säger invandrarminister Karin Andersson 1980 (Invandrare & Minoriteter, Nr 1, 1980). Hon blir inte rasistanklagad för det. Det är överhuvudtaget ingen som debatterar själva debatten.

Jag säger inte att det var bättre förr. Men jag har roligare och lär mig mer när jag läser den tidens debattinlägg.

Krönikor

Negerordstraditionalisten

Gästkrönika av Peter Towers

Negerordstraditionalisten är ett vanligt släkte i landet Sverige där de utmärks genom att de inte har ett uns av rasism flytande i sina ådror. I de enstaka fall då en smula rasism kanske ändå existerar så är negerordstraditionalisten hur som helst antagligen bra mycket mindre rasistisk än den genomsnittliga svensken. I själva verket existerar rasism knappt i Sverige eftersom just svenskar är av tradition väldigt snälla människor helt enkelt, vilket bl.a. utmärks genom hur många utlänningar som ”tillåts få komma hit”.

Picaninny Freeze
Deeceevoice / Foter / Public domain

Negerordstraditionalisterna är så milda till sinnet och orasistiska att de friskt kan använda sig av vilka uttryck som helst, och göra anspeglingar till vad som helst när det gäller personer av annan kulturell eller nationell härkomst än de själva, eftersom negerordstradionalisternas själar är lite ädlare än andra människors. Vilket framgår av det speciellt orasistiska sätt som just negerordstraditionalisterna säger, t ex ”negerboll” (vilket vem som helst borde fatta att det ju för fan inte alls är rasistiskt, ju).

”Neger”, är bara ett ord liksom och betyder förresten bara svart, det vet ju alla. Så vad är problemet? ”Nigger”, kan man ju förstå, det låter ju lite mer rasistiskt men å andra sidan så kallar ”de” sig ju själva för ”nigger”, det kan man se på TV och höra i ”deras” rapmusik, så de får väl skylla sig själva i så fall… Trots det, så säger Negerordstraditionalisten sällan ”nigger” utom möjligtvis i undantagsfall om negerordstraditionalisten blir förbannad på en ”neger”. Men det har ju ingenting med rasism att göra, utan för att de blivit förbannade. Är det kanske politiskt inkorrekt att bli arg nu också?

Hur känner man i övrigt igen en negerordstraditionalist? Förutom den icke-rasistiska glorian som lyser ett par centimeter ovanför deras hjässa så hänvisar de ofta till en ”negerkompis” som inte hade någonting emot att bli kallad ”neger” när de var yngre. ”Negerkompisen”, är inte sällan en person adopterad ifrån ett afrikanskt land uppvuxen i en svensk småstad till vita svenska föräldrar och var den enda afrikaättade personen i det lokala samhället. ”Negerkompisen” minns negerordstraditionalisten varmt, kunde både vräka i sig negerbollar och skämta om att strypa en neger när han tog en skit, minsann, och inte fan lipade han för det eller tyckte synd om sig själv som ”negrerna” gör idag.

Negerordstraditionalisten blev dessutom tilltalad som ”svenne” flera gånger av ”negerkompisen”, och negerordstraditionalisten kontrade då tillbaka med ”du då, din djävla neger” och så skrattade de hjärtligt tillsammans, samtidigt som en solens stråle bröt sig igenom molntäcket och lyste upp deras harmoniska orasistiska lycka.

Negerordstraditionalisten kan även flankeras av en polare med arv ifrån Finland som inte alls blir upprörd över att någon vill fika med ”finska pinnar”, fotbollskompisen ifrån Serbien som själv kallar sig blatte, snubben ifrån Irak som förvisso blev förbannad när han hörde ”sandneger” för första gången, men som nu skämtar om det själv och skriker svennebanan tillbaka. Samt tjejen som jobbar i affären som nog är adopterad ifrån Korea eller nå’t, som garvar åt sucki-sucki fucki-fucki skämt.

I negerordstraditionalistens värld är det egentligen bara allas djävliga gnällighet som hindrar den underliggande idylliska rasharmonin som existerar inom honom eller henne att spridas till andra för att sedan dominera det skandinaviska landskapet. Om alla i själva verket kunde vara lite mer som negerordstraditionalisterna skulle jorden nog vara ett lite bättre ställe att leva på.

På sistone, förstås, har även negerordstraditionalisterna börjat tycka att det är lite väl mycket tjafs. Va’ fan, det är ju nästan att man förstår ju de i SD alltså, vi svenskar måste ju också få uttrycka oss. Det är väl inget fel på ”negrer” och ”svartskallar” så länge de inte gnäller eller skall hålla på och ändra på allting hela tiden. Här i Sverige så är vi förvisso helt orasistiska men framför allt så är vi SVENSKA.

Gästkrönika av Peter Towers

Myter

En annan bild av Rosengård

Den mediala bilden av Rosengård i Malmö präglas av rasism, fördomar och okunskap. Det har i media länge målats upp en falsk bild av en statsdel tyngd av kriminalitet och upplopp, en stadsdel där ett besök är förenat med livsfara. Spaltmetrar har fyllts med upprörda medborgares ord, debattörer har menat att man måste ta tag i och prata om det allvarliga problem som de invandrartäta stadsdelarna utgör. Mycket få (även bland anti-rasister) har kritiserat den bild som media har presenterat.

Samtidigt har de nyfascistiska medierna såsom Avpixlat, Nationellt.nu och Fria tider gynnats av den mediala uppmärksamheten kring områden såsom Rosengård. På deras kommentarsfält och i deras artiklar frodas myten om Rosengård som en zon som närmast kan liknas vid en krigszon. Det förfasas över politiker och makthavare som lever isolerade på Söder i Stockholm långt ifrån den kriminella och kaosartade verkligheten många svenskar lever i.

Dessa två bilder hänger ihop, medias beskrivning av områden som Rosengård är en viktig anledning till att vi idag har en allt starkare växande rasistisk rörelse. Det är myter som den om det kriminella Rosengård som har lagt grunden för Sverigedemokraternas frammarsch i politiken. SD har aldrig behövt presentera en egen, en ny samhällsberättelse, de har aldrig behövt förklara invandringen på ett nytt vis: De har redan från början kunnat använda sig av en befäst myt om invandrartäta områden som områden präglade av kriminalitet. Därifrån är steget kort till att komma till slutsatsen att invandrare för med sig kaos och kriminalitet.

I detta bär de stora medierna en enorm skuld, det är deras uppgift att presentera en beskrivning av samhället som stämmer överens med verkligheten. På den punkten har de brustit, istället för att på ett verklighetstroget vis beskriva områden såsom Rosengård har man valt att falla till föga och leverera en falsk och rasistisk bild av våra invandrartäta områden.

Det är de stora mediernas bild av samhället som ligger till grund för SD:s frammarsch det är den bilden som vi måste kritisera, den är rasistisk, den stämmer inte överens med verkligheten.

405996_10151622178043275_123492512_n
Den mediala bilden av Rosengård riskerar att leda till stora polisiära felsatsningar: på bilden är, enligt ögonvittnen, 40 poliser delaktiga i att bryta upp ett slagsmål mellan två män i Rosengård.

Nu till verkligheten, den verklighet som ligger långt ifrån medias beskrivning av samhället med alla rasistiska tolkningar. Rosengård har 15 begångna brott per 100 invånare, Malmö centrum har 38, Göteborgs centrum har 46 och Norrmalm i Stockholm har hela 51. Även stadsdelar så som Östermalm där många av våra makthavare antas bo har högre brottslighet per 100 invånare 22. Hur kan det då komma sig att när man reser, flyttar eller besöker Malmö eller Rosengård ofta får höra ”hur vågar du? Akta så du inte blir skjuten/rånad”, medan man aldrig hör det när man ska ta sig en öl på en av Söders krogar. Det finns bara ett svar på detta; media har matat oss med en felaktig bild av förhållandena. Rosengård är inte ett farligt område. Det är dags att vi börjar inse det.

För oss som inte vill se de rasistiska rörelserna vinna mark är det viktigt att slå hål på myten om det farliga Rosengård. Det är viktigt för oss att avkräva ett ansvar från media. Det är viktigt att vi kräver av media att deras rapportering har någon förankring i de fakta och den forskning som finns till förfogande. Gör vi inte det öppnar vi dörren för rasisterna.

/Hiram Li

Källor:

http://www.brottsportalen.se/index.php?curPage=26&kommun=142

http://www.brottsportalen.se/index.php?curPage=29&kommun=110&stadsdel=8

http://debatt.svt.se/2012/03/21/brottsstatistik-visar-att-rosengard-ar-ett-lugnt-omrade/

 

Krönikor

"Menar du att du blir upprörd om någon säger negerboll"

Gästkrönikör: Peter Towers

Från ännu en Facebook-interaktion

Kommentaren som jag fick syn på:

Förstår inte varför nån skulle ta illa upp av ordet negerboll… isåfall har dom egna problem dom borde ta hand om istället för att vilja få lite exponering i nån tidning eller liknande.

fbstartkommentar

Mitt svar (kanske inte mitt mest pedagogiska svar, men jag trumpnade till):

Ja du, vilken psykologisk insikt du verkar ha vad gäller bruna och svarta svenskars sinne. Det vore väl käckt om du kunde vara språkrör för alla oss som är bruna och svarta, eftersom vi inte vet vad vi själva vill och bara är ute efter uppmärksamhet. För någon uppmärksamhet fick vi ju knappast när vi växte upp. Förutom då av raggarna som jagade mig hem ifrån skolan under två års tid för att de ville bonka negerdjävulen, de övriga ständiga negerdjävulkommentarerna, uppmaningen att åka ”hem”, jag vet inte till vad, något fiktivt negerland kanske. Eller min favorit; kaptenen i lumpen när jag tjänade mitt land, som högst medvetet och respektlöst gentemot en hel kontinent använde ordet neger i negativ mening när han talade om afrikanska soldater. Eller när han tillät andra soldater att säga neger till mig när det hettade till, utan åtgärd (å andra sidan tillät han mig att slå den andre killen på käften, så det var ju i.o.f.s rättvist.). Synd bara för de ”negrerna” som ”inte kunde ta för sig”…

Hands Of Harmony
Vermin Inc / Foter / CC BY-NC-SA

Du vet, det funkar inte så bra för bruna och svarta svenskar att å ena sidan bli kallad för negerdjävel och negerhora för att sedan helt släppa den både historiska och omedelbara negativiteten i den benämingen som uppfunnits av europeiska människor och helt glatt gå och fika på en ”negerboll”.

Det är inte heller så kul när man har barn och läser om finurliga Emil, starka Pippi, och obstinata Lotta och om prinsessor med långt hår men där varje bild av ”negrer” är som en hoper hjälplösa kuredutter, ett slags barnmänniskor som inte klarar sig utan Pippis pappa. Eller som den tokroliga svarta pickaninnydockan i Tomtens Julverkstad som säger ”Mami” med skrovlig röst, men där den blonda dockan i kontrast är blond, söt, och säger ”Mommy” med den ljuvaste lilla stämma.

Det finns alltså ett postkolonialt bildspråk vars tradition Sverige också förvaltar som inte ens jag själv var medveten om förrän jag flyttat ifrån Sverige och började tala om svenska traditioner och minnen med folk som inte är ifrån Sverige.

Människor som inte tycker det är självklart att choklad kan beskrivas som ”neger” eller att kineser skall återges som på de svenska godispåsarna till Kinapuffarna.

Detta stereotypa bildspråk har sitt ursprung i USA och kom till under en tid då svarta inte ens kunde använda samma toalett som en vit människa under de amerikanska Jim Crow-lagarna som inte försvann förrän 1965. Efter andra världskriget demoniserades Japaner som gula och fula människor med stora tänder och det satt i under Vietnamkriget likväl. Ungefär som hur islamister beskrivs idag med bombturbaner och som notoriska kvinnohatare. Dessa rasistiska symboler har sedermera övergetts i USA till lättnad för alla med afrikansk och asiatisk börd. Muslimer kämpar fortfarande.

Hur är det att ständigt bli missrepresenterad? En bra jämförelse kanske kan vara att som en vit tysk ständigt behöva bli associerad som nazist. Som lite kuriosa kan nämnas att den sista tvångssteriliseringen av en Samisk kvinna begicks 1967 som en del i en etnisk rensning i Norden, så det är inte så att vi i Norden är oskyldiga till historisk och brutal rasism.

Så vad menas med ”ett postkolonialt bildspråk”, och uttryck som ”vit normativitet” och andra akademiskt klingande dängor? Som ett exempel på vit normativitet låt oss tala om hår. För en liten tjej som växer upp, en ”negerunge” som hon kanske skulle beskrivas av dig och andra (min dotter), hennes bild av vad som är vackert, liknar många andra småtjejers ideal; långt hår. Redan nu vid 4 års ålder gråter hon ofta och är upprörd över att hon inte har samma vackra ”prinsesshår” som hennes kinesiska, indiska och europeiska kamrater (vi bor i Norra Kalifornien i ett av de mest multikulturellt koncenterade områdena i USA). Nästan varenda kväll när hon tar av sig sin tröja drar hon den över huvudet, låter tröjan sitta kvar så att den hänger ”som hår”, och frågar sedan upprepat, uppmanande, bekräftande, ”titta vilket vackert långt hår jag har pappa”. Det kan låta som en liten grej och hade kanske varit det om det hänt endast ett fåtal gånger. Men det sker nästan varje dag i snart ett halvår och det är hjärtskärande för en förälder. Visst, det kommer att gå över, men just vetskapen om att hon gör detta för att hon inte ser sitt eget hår som vackert, för att det har en helt annan karaktär är tråkigt. Sorgligt, t.o.m.

Även den svarta Disneyprinsessan har långt böljande hår. För att få ett sådant hår när man är av afrikansk börd får man antingen shocka det med kemikalier (straight perm) och eller använda s.k. ”hot combs”, värma upp håret och lösa upp krullorna med hjälp av vaselinliknande hårprodukter, vilket tar flera timmar om dagen (vilket min farmors generation gjorde regelbundet för att inte se för mycket ut som ”negrer”). Det är en tradition som pågår än idag världen över, framför allt i södra USA. M.a.o. svarta människors naturliga utseende ses som alltför ”kurreduttit”, primitivt och ”outbildat”. Svarta kvinnor spenderar hundratals, ibland tusentals dollar i månaden för att dölja sitt afrikanska hår. En perm kostar ca $500 gången och många går varje vecka och fixar håret.

Så där har du ”neger”-associationen för en kulturellt svensk människa av delvis (amerikansk) afrikansk börd. En annan åsikt än din egen. Vilken tycker du skall befrämjas? Ditt eget påstående där du redan beslutat för oss vad vi tycker och att vi själva skall tampas med ”våra problem”? Eller finns det utrymme för andra åsikter?

Du har dock rätt i att vi har problem. Tyvärr kan jag inte fixa dem själv och det funkar inte längre att knyta näven i fickan, svälja hårt och hålla käften? Jag har provat det i nu snart 40 år… det blir allt svårare kan jag säga.

Jag tänker så här, kanske det inte är en så stor grej att sluta använda ordet ”neger” eftersom det är både utdaterat, numera utjatat och helt enkelt förolämpande såsom det uppfattas av oss själva. Vad säger du?

Svaret jag fick ifrån den person som jag skrev till:
fbrespons

orkar inte läsa din uppsats just nu, men menar du att du blir upprörd om någon säger negerboll?

Gästkrönikör: Peter Towers

Artiklar

Granskning av Affes statistik blogg, del 2

Jag skrev en granskning av Affes statistikblogg nyligen som bemöttes med en replik av Affe själv, en replik där den anonyma bloggaren försöker försvara sina ovetenskapliga metoder. Man skulle kunna önska att Affe istället för att vilt slå ifrån sig, faktiskt tog till sig av kritiken och omvärderade en del av sina totalt undermåliga ”rapporter”. En sådan önskan är naturligtvis hopplös då det inte råder någon tvekan om att Affe inte har något som helst intresse i att sammanställa fakta på ett vetenskapligt vis, utan endast söker att befästa sina fördomar och främja sina politiska motiv.

public anger
how will i ever / Foter / CC BY-SA

Repliken som Affe publicerat innehåller — precis som det mesta på bloggen — många vetenskapliga tveksamheter och underliga ställningstaganden. Jag ska börja med den första delen av repliken.

Affe menar där att jag gör en stor sak av en tillspetsad formulering. Det är en mening där Affe hävdar att invandrare nu står för majoriteten av alla brott, ett påstående som helt saknar belägg då den statistik som Affe använder sig av för att grunda påståendet endast mäter i hur stor utsträckning vissa grupper blir anmälda. Inte hur många brott som begås av olika grupper. Detta är naturligtvis ett allvarligt fel i en ”rapport” som aspirerar på att ha så pass stor trovärdighet så att även riksdagsledamöter kan forma sina politiska ställningstaganden på den. Faktumet är att den typ av fel inte bara sker i början av texten utan att det är ett genomgående tema texten igenom.

Affe skriver till exempel följande:

Invandrare har länge varit överrepresenterade i brottslighet

Här gör sig Affe skyldig till samma fel som i den inledande meningen i ”rapporten”, felaktigheten ligger i att påståendet saknar belägg! Det enda korrekta skulle vara att påstå att invandrare är överrepresenterade bland de brott som blir polisanmälda.

Genom den typen av felaktigheter får Affe det att låta som att det finns belägg för ett påstående — som saknar vetenskaplig grund. Det är ett oärligt, ovetenskapligt och tydligt politiskt motiverat vis att presentera ”fakta” på. Den typen av felaktigheter och felsyftningar bör aldrig avfärdas som oviktiga detaljer, de skulle med all säkerhet resultera i ett underkänt eller åtminstone ett krav på ändring på vilket universitet som helst i landet.

Är invandrarnas brottslighet statisk?

Vidare till den andra delen av Affes replik, en del som komiskt nog behandlar just det tema som del två i denna artikel serie ursprungligen var tänkt att avhandla. Det rör sig om det helt ogrundade antagandet att invandrarnas brottslighet är statisk, att invandrarnas överrepresentation i anmälningsstatistiken endast beror på att de är invandrare. För att tydliggöra det resonemang som Affe använder sig av ska jag ställa upp en metafor:

Föreställ er en by med hundra invånare, 95 av dem är ”svenskar” och 5 kommer från Irak. Tänk er att det i byn finns tre kriminella, som står för alla brott, en är irakier och två är svenskar. Det betyder att irakierna i vår tänkta by står för 33% av alla brott. Tänk er nu att det 10 år senare kommer ytterligare 5 irakier till byn. Enligt Affes sätt att tänka skulle detta leda till att irakierna stod för 50% av all brottslighet. Men stämmer då detta antagande? Är det bara etnicitet som avgör hur brottsbenägen en individ är. Finns det belägg för att anta att de ”nyanlända” från irak har exakt samma brottsbenägenhet som de irakier som redan bodde i byn? Går det att belägga att inget i byn kan ha ändrats som påverkar den totala brottsbenägenheten?

Sådana teser saknas det helt och hållet belägg för och det tänkesättet är också helt orimligt. Det finns hundratals olika faktorer som påverkar brottsligheten, den är inte frånkopplad från samhället, en grupps överrepresentation är inte statisk och det är helt rimligt att anta att det sker förändringar i representationen. Exempel på faktorer som kan påverka anmälningsfrekvensen (först och främst när man talar om tämligen små grupper som t.ex. de ”irakier” som Affe talar om) är det faktum att det ofta är en mycket liten grupp som begår en stor del av alla brott. Hamnar dessa individer i fängelse kan det ske stora statistiska förändringar i brottsligheten.

Vidare så är det ett belagt faktum att socioekonomisk status påverkar anmälningsfrekvensen för olika grupper, förändringar i den kan orsaka stora statistiska förskjutningar. Även tillgängligheten av olika former av droger och då främst alkohol kan påverka brottsligheten för olika grupperingar. Listan kan göras lång och det råder ingen tvekan om att för att förstå brottsligheten kan man inte haka upp sig med ett rasistisk tänkande kring att olika etniska grupperingars brottslighet är statisk, för ett sådant påstående saknas det belägg.

För en seriös skattning av olika gruppers överrepresentation i anmälningsstatistiken måste man ställa frågan; ”vad beror överpresentationen på?” Den frågan ställer Affe sig aldrig, där tas svaret för givet! På ett fördomsfullt och totalt ovetenskapligt vis tar Affe för givet att överrepresentationen grundar sig i etnicitet. I och med detta faller också hela Affes resonemang, det kan ske förändringar i brottsligheten, det gör det och det kommer alltid göra det. De som idag är överrepresenterade kan imorgon vara underrepresenterade. Det finns inga belägg för att brottsbenägenheten beror på etnicitet snarare tvärtom.

Hiram Li

Källor:

http://www.migrationsinfo.se/valfard/kriminalitet/

http://www.bra.se/bra/forebygga-brott/upprepad-utsatthet.html

http://www.bra.se/bra/brott–statistik.html#&panel1-1

http://www.accentmagasin.se/okategoriserade/starkt-samband-mellan-alkohol-och-grova-brott/

http://www.brottsrummet.se/sv/alkohol-och-droger

http://hig.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:431682

http://www.vardguiden.se/Tema/Psykisk-ohalsa/Vald-och-overgrepp/Vald-och-alkohol/

http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=1357859&fileOId=1357860

http://affes.wordpress.com/2013/01/02/granskning-av-affes-statistik-del-1-replik/#comments

Invandrarna och brotten 1 – Samtliga brott

 

Krönikor, Myter

Enkätundersökning av Sverigedemokraternas väljare

Sverigedemokraterna må vara ett parti som jag själv inte röstar på och som jag personligen anser står för rasistiska värderingar. Jag trodde inte att det var möjligt att ett sådant parti med så starka patriotiska åsikter skulle hamna i Sveriges Riksdag. Innan valet 2010 har jag sett den främlingsfientliga politiken stiga i andra Europeiska länder, men jag trodde inte att den trenden skulle komma hit. Nu är den här och trots skandaler inom partiet verkar SD till och med öka sitt väljar-stöd.

Det är ganska lätt att göra sig lustig över SD:s utspel och mediafloppar, men jag tror inte att det främjar debatten. Jag tror att vi behöver bemöta, inte partiet i sig, men åtminstone de som röstar. Kanske har de någonting att säga? Kanske kan vi dra nytta av att lyssna till dem?

Förut påstods det att det var mest arbetslösa människor som röstade på SD, men nya studier visar att så är inte fallet. Däremot tyder studier gjorda på SD:s väljare att de flesta är lägre utbildade än genomsnittet och oftast män. De allra flesta som röstar på SD gör det på grund av invandringsfrågan och flyktingpolitiken, men verkar ganska splittrade i de övriga frågorna i partiet.

De som röstar på SD är inte nödvändigtvis de man tror, jag har länge haft fördomar och stereotyper för hur en SD-väljare är och lever. Men allteftersom partiet växer så har jag upptäckt att min bild av en SD-väljare inte alltid stämmer, utan många som röstar är helt ”vanliga” människor. Människor som tycker att Sverige är ett land som håller på att gå under på grund av den ”massiva” invandringen. Människor vars förutsättningar i landet blir sämre på grund av sämre tider och som behöver någon eller något att skylla på. Det kan vara precis vem som helst i din närhet som lägger sin röst på SD. Du behöver inte ens veta om det, sannolikheten att du inte vet om det är stor eftersom det är en skam för många av SD:s väljare att gå ut med vilket parti de väljer. En skam och en risk att få samhällets förakt och kanske bli arbetslös utifall deras politiska värdering blir känd.

Jag valde att göra en enkel, liten enkät-undersökning för att få lite svar på de frågor jag har haft kring väljarna. Jag ville komma dem lite närmare och försöka att förstå varför de lägger sin röst på ett parti som Sverigedemokraterna. Jag tror att det är först när vi kan förstå det som vi kan hitta bättre verktyg för att börja motargumentera och försöka vinna tillbaka de väljarna till de andra partierna. Min undersökning är inte på något sätt den absoluta sanningen och det finns utrymme för att de som har fyllt i enkäten bara har hittat på, men vi kan ju ponera att de talar sanning.

Det är ca 130 personer som har svarat på undersökningen. Av dessa var 23 stycken kvinnor och resten män. Åldrarna varierar från 17 år och upp till 74, majoriteten av de som svarat var emellan 30 och 50 år. När det gäller Civilstatus så var det blandade svar, många hade partner men en stor del av de som har svarat var singlar. Kanske ger singellivet mer tid att reflektera över hur Sverige skulle bli bättre utan invandring? Finns det inte en myt som säger att de inte bara tar våra jobb utan också våra potentiella partners?

Geografisk placering visade sig vara mest Stockholm och neråt, det var bara ett fåtal som bodde i mellersta delarna av Sverige och ytterst få som bodde i Norra Sverige. Föga förvånande var att många bodde i Skånetrakten, där SD:s stöd är rätt så starkt.

Punkten som fascinerade mig mest är frågan om Yrke, då jag också tidigare har trott att de allra flesta som röstar SD var arbetslösa som eventuellt tycker att deras livssituation skulle bli bättre med mindre invandring. En del var studerande och en del hade gått i pension, men de flesta av de som svarat har ett yrke. När jag läser igenom listan av yrken så blir jag lite ställd. Som jag skrev innan är det absolut inte säkert att de som har svarat talar sanning, men om det stämmer så förvånar det mig vilka ”högstatusyrken” vissa av de som svarat har. Projektledare på ett större företag, IT-konsult, Civilingenjör, Affärsbiträde, Undersköterska, Personlig assistent, Forskare, Psykolog, Tandläkare, Matematiker, Egen företagare med 25 anställda, Statstjänstemän, Ekonom, Advokat, Statsvetare, Lärare, Lagerarbetare, Receptionist, Byggarbetare, VVS-tekniker, Producent, IT-chef, Snickare, Kock, Bibliotekarie, Professor, Kompositör, Akademiker, Journalist, Författare och Revisor, dessa är ett urval av alla yrken som de svarande i enkäten har och som ni ser är variationen stor.

Tänk att det finns en lärare på ditt barns skola som röstar SD, eller psykologen du går till för att prata, författaren vars bok du läser och kocken som lagar din middag ute på restaurangen, tänk dig att vem som helst i din omgivning i detta nu väljer att rösta på SD och du har ingen aning. För hur ska vi få veta det när det är så tabufyllt och skamligt att rösta på dem?

De flesta som svarat på enkätundersökningen har sitt val av parti hemligt för sin omgvining på grund av riskerna det medför att låta valet bli offentligt.

Jag tror att det är när vi hånar och förlöjligar SD:s väljare vi gör dem som union starkare. Vi trycker in dem i ett hörn, där deras politiska övertygelse bara växer sig starkare på deras valmöten och i deras sociala medier. De kanske till och med känner att de på något sätt ”räddar” landet Sverige fast vi bara inte vet om det ännu. Vi kommer att förstå det sen och då kanske de till och med är övertygade om att vi kommer känna en tacksamhetsskuld till dem.

På frågan om vilket parti som de röstat på innan (dvs vilket parti som förlorat en väljare till SD) så blev jag återigen lite förvånad. Jag hade en förutfattad mening om att antingen så har de innan röstat på något konservativt parti som KD eller så är de missnöjda med högerblocket, men även den röda sidan har förlorat en hel del väljare till SD. Ungefär lika många hade röstat på Socialdemokraterna innan som på Moderaterna, tydlig majoritet var ändå partierna på högersidan som M, KD och FP. Som enskilda partier så var det V och C som var minst förekommande i svaren, alltså ett vänsterparti och ett högerparti.

Det kanske är omöjligt att svara på varför människor väljer bort ett parti för ett annat men i frågan om vad som skulle få väljaren att återigen rösta på ett annat parti än SD så var den övergripande tonen ”Om ett parti på allvar tar tag i integrationsproblematiken och invandringsfrågan”. Vissa svar var givetvis annorlunda och tydde på starka rötter i att ”Bevara Sverige Svenskt”, men en hel del människor verkade rösta på SD i rent missnöje. En del skrev även det att de röstar på SD ”för att röra om i grytan” och visa sin protest mot den sittande regeringen, och för att de upplever att inget annat parti på allvar driver frågorna kring invandring och integration.

Sen förekom det också en hel del myter som att vi till exempel skulle ha någon form av ”massinvandring” i landet eller att Sverige var utsatt för något som kallas ”Islamisering”. Någon svarade att denne var trött på ”araberna” och därför röstade på SD. Den personen hade för övrigt inga andra politiska frågor som intresse utan enbart det, att få ut ”araberna” ur landet.

Det absolut lustigaste svaret på valet av SD som parti var att partiet värnade om ”klimatfrågan” och tycker att vindkraft är vansinne. Att det var lustigt för mig var för att jag inte ens hade en aning om var SD står i miljöfrågor och att jag inte ens i min vildaste fantasi kunde tro att någon röstar på SD för miljöns skull.

Min slutsats är att undersökningar av liknande slag som jag har gjort borde intressera de flesta politiker i Sverige, eftersom det är politikerna som förlorar sina väljare till SD. Jag tror att lågkonjukturen i Sverige bidrar till SD:s ökade stöd, när det är tufft behöver man skylla på någon. Det, vardagsrasism och okunskap. Vi behöver fortsätta bemöta alla myter kring invandring men också lyfta debatten upp ur sandlådan och bemöta de som väljer att rösta på SD istället för att håna dem. Om vi inte förstår varför de röstar på SD och vad som krävs för att de ska rösta annorlunda så är det ganska svårt att vända trenden. Det är också viktigt att alltid prata om vardagsrasismen. Gör det! När någon säger något som låter rasistiskt och kränkande kan du själv ta bladet ifrån munnen och prata om det.

Anna Siekas, Motargument.se
Anna Siekas, Motargument.se

Politiker måste ta bladet ifrån munnen både när det gäller SD:s politik men också när det kommer till integration/invandringsfrågor. Det är inte farligt att prata om det, det är farligare att inte prata om det och naivt att tro att vi kan tysta bort ett parti som har ca 8-11% i olika opinionsmätningar.

Sen är det dags att lägga ned ”hihi-haha”-debatten, det är alldeles för enkelt att göra sig rolig över SD:s misstag, dessutom tror jag att den typen av taktik bara leder till en starkare känsla av samhörighet inom partiets väljare.

Nu när jag har gjort min reflektion så lämnar jag över stafettpinnen till mina medarbetare på motargument.se som har lovat att de ska kika lite på myterna och konspirationsteorierna i svaren för att sedan bemöta dem. Något jag tycker är intressant är att SD tycker att det inte är rasistiskt att kollektivisera alla muslimer, vilket betyder att SD verkar ha en egen syn på vad rasism är som skiljer sig ifrån samhällets.

Jag tackar verkligen alla som har deltagit och lovar att era IP-adresser är säkra hos mig, om inte någon betalar ett bra pris för dem.

Jag inser att du som läser detta är så pass begåvad med humor att du inser att det där sista var ett skämt.

Anna Siekas för Motargument.se

 

Krönikor

Vit, brun, svart och afro

Gästkrönika av Peter Towers

Minnen av ursprung, färg, ras och klass
Som uppvuxen i Sverige med en vit, svensk mamma och en svart, amerikansk pappa så har jag oftast identifierat mig som en ”brun svensk”. En enkel opretentiös beskrivning av hur jag såg mig själv. Brun och svensk. Ordningen är inte helt oviktig, för nog var jag brun först och svensk i andra hand. Det är svårt att smälta in i ett land som Sverige när man har brunt krulligt hår och en jämn solbränna. Således brun först. Folk som såg mig tänkte ju inte i första hand där går en svensk pojke! De tänkte nog; där går en brun pojke och han verkar vara svensk.

Midsummar berries
Per Ola Wiberg ~ powi / Foter / CC BY

Vilken bra svenska du pratar? Var kommer du ifrån då? Jo, men jag menar var kommer du ifrån.

När jag frågade min mamma när jag var mycket liten varför jag var brun så förklarade hon att jag var ”mulatt”, vilket då ansågs vara en passande beskrivning (en term som sedermera förpassats till arkiven). I ett försök att identifiera mig själv och för att undvika jobbiga följdfrågor när jag träffade nya människor så  började jag därför jag presentera mig med: ”Hej, jag heter Peter och jag är Malutt”…. och om de fortfarande såg frågande ut kunde jag lägga till den biologiska förklaringen att ”min pappa är ifrån amerika och har svarta frön och min mamma har vita ägg, därför är jag brun”. Det svenska 70-talets öppenhet inför sexualitet i aktion. Efter det kom det sällan några fler frågor.

Sedermera blev det ”brun” istället för ”malutt”, det kändes mer naturligt.Under min uppväxt identifierade jag mig med andra bruna människor både med afrikanskt och indiskt arv, men de flesta av mina vänner såg inte ut som jag och det var aldrig några problem med dem. Men häcklingarna från andra ledde mig till Malcolm X, Eldrige Cleaver och Stokely Carmichael (Svarta Pantrarna) i böcker som fanns i min mammas bibliotek. Det var som en liten metamorfos och ett slags ”svart” medvetande började komma över mig, speciellt som mycket av detta utspelade sig i Oakland där min pappa växte upp. Men jag var fortfarande ”brun svensk”.

Från 15 års ålder — och som hyfsad basketspelare — blev det helt plötsligt en fördel att vara brun. Det var lite coolt, t.o.m. Om vi spelade utanför stan fick jag ibland skriva autografer. Det var kanske spännande för småkillarna i mindre samhällen att träffa en riktig brun basketspelare precis som på TV. Eller nå’t.

Som 19-åring flyttade jag till USA direkt ifrån en svensk medelklassförort in i djupaste East Oakland i Kalifornien under 80-talets crack-era, när Oakland toppade mordstatistiken i USA. En helt ny värld öppnades och jag fick snabbt lära mig hur det var att vara ”svart”. Främst ifrån andra svarta amerikaner; ”Brother”, ”blood”, ”nigger” —”what’s up?” ”Whe’ u from man?”, ”Switzerland?”. “I have a brother who lived in Germany in the military”. “Sweden”. “Ya’ll got som fiiiine women over there, ain’t ya?”.

Det positiva var det omedelbara accepterandet från andra svarta och det kändes helt underbart att kunna smälta in i mängden för första gången i mitt liv. Det kändes bra att vara svart. Men trots det, utan det bagage som kommer sig utav att växa upp i ett område som är fyllt av droger, undermålig utbildning och kriminalitet — och som välrest och mångspråkig, hade jag i slutändan mycket svårt att identifera mig med vad jag uppfattade som ”svarta amerikaner”.

Majstång Norrbärke
YlvaS / Foter / CC BY-NC-ND

Vad jag insåg senare var att jag, min brunhet och eventuella svarthet till trots, bar på ett slags ”vitt rikt privilegierad”. Inte rik på pengar i mitt fall, utan rik på kultur och erfarenheter. Jag gick på i ullstrumporna och höll mig inte inom de osynliga rasgränser som fattiga svarta i många fall målade upp för sig själva och som de sällan eller aldrig klev utanför eftersom de inte hade de sociala verktyg som krävdes. Min ljusare hy, mångspråkighet och exotism spelade säkert en roll till att jag accepterades av andra icke-svarta amerikaner och tilläts kliva inför deras osynliga grind. Bara att vara Europé var en stor fjäder i hatten och att vara ifrån Sverige var ”fantastiskt” för liberala San Francisco Bay Area-bor –”why did you leave?”, kunde de fråga. Jag kände mig då manad att inte bara måla upp Sverige som en slags utopi där alla är snygga, vältränade och har fri sjukvård, och delade med mig av rasistiska erfarenheter, talade om mångkulturalism och dess problem och förklarade hur amerikaniserat Sverige är. Men ganska stolt var jag nog.

Efter ett överlag vänligt mottagande i det amerikanska samhället och där jag snabbt befordrades till ett jobb som servitör på ett internationellt hotell efter blott 5 veckor som diskplockare — den svarta snubben som rekommenderade jobbet till mig hade varit diskplockare i 5 år — så började jag tänka, ”vad är det för fel med de svarta amerikanerna?”. Varför kunde de inte ”rycka upp sig”. Jag lärde mig många år senare att jag hade kritiserat svarta amerikaner precis på samma sätt som andra icke-svarta amerikaner som hade lyckats i livet, där den amerikanska ”Pull YourSelf Up Through Your Boot Straps”-mentaliteten är helgad. Det var ju så enkelt för mig, varför kunde de inte göra likadant. Jag hade fortfarande mycket att lära om insitutionell och historisk rasism.

Jag började bli alltmer deprimerad av Oakland för det var inte roligt att vara svart längre och det kändes verkligen inte som hemma. Vad jag förstod senare var att det jag då tolkade som svart och vitt i själva verket var klasskillnad. Som lägre medelklass-svensk utan några speciella pengar hade jag aldrig identifierat mig som ”rik”. Vi hade bott i lägenhet på Hisingen under min barndom och ganska nyligen flyttat in i ett radhus i Landvetter, en villaförort till Göteborg. Jag hade aldrig haft moped, vi hade inget lantställe och åkte inte på några dyra semestrar. Någonstans här slutade jag aktivt att vara ”svart” eller ”brun”, nu ville jag bara vara svensk. En svensk som dock ”råkade” vara brun och som ”råkade” ha en svart pappa — men ändock en svensk.

Jag sökte upp andra svenskar och umgicks uteslutande med dem som en slags metropolisk världsresenär på min egna om än nya hemmaplan. Där umgicks jag som unga svenskar gör utomlands med festande, beachliv, skidsemestrar och mer festande. Men när festen var över slutade jag att vara svensk och åkte hem till ”svarta” Oakland och till min gammeldags farmor ifrån Louisana och åt fried catfish och greens, plockade upp skräp ifrån gräsmattan, passerade blommorna som lagts ut för någon som skjutits ner ett block ifrån farmors hus och undvek crackheadsen som hängde utanför Liquorstoren när jag väntade på bussen för att åka till jobbet. Det var jobbigt att vara svart i veckorna, men det var kul att vara svensk på helgen.

Väl tillbaka i Sverige igen så försvann ”den svenska känslan”. Jag kände mig inte ens brun längre. I svensk miljö blev jag omedelbart ”svart”. Med en ny stolthet och en känsla av tillhörande något större än jag själv, blev det en period av nolltolerans gentemot n-ordet och rasism. Jag var en mycket arg, ung man som KRÄVDE respekt och med taggarna utåt tolkade jag allt som rasistiskt vilket provocerade fram många konfrontationer där jag tidigare skulle ha använt mig av min multi-kulturella diplomati genom att förstå att de menade ju inte något illa, de visste ju inte bättre. Men nu ville jag personligen straffa de som inte visste hur de skulle uppföra sig gentemot mig och sådana som såg ut som jag. Med hela Oakland i ryggen ville jag hämnas för ett helt liv av oförätter och orättvisor. Men det funkade inte så bra.

Med tiden softade jag ner mig men slutade inte att vara ”svart”, men nu mer på insidan än på utsidan. Jag känner mig fortfarande ”brun” tillsammans med andra svenska ”bruna” barndomskompisar men identifierar mig idag som vuxen, som”svart”. En stor del i det hänger ihop med att jag nu bor i USA. Lustigt nog som ingift i en familj med rötter i Uganda är jag den vitaste familjemedlemmen 🙂 One Love!

P.S. Nyligen blev jag ”afro-svensk”, vilket känns helt OK det med.

Gästkrönika av Peter Towers

Krönikor

Nidstång mot rasism och nazism

Många rasister har valt att lyfta fram det s.k ”nordiska” som ett föredöme, något som ska vara ”bättre” än det s.k. utländska. Såväl nazistpartier till Sverigedemokraterna kontrasterar detta ”urnordiska” med det utländska för att driva hem rasistiska poänger. Det gör att man i skolor, och hos SÄPO och polisen,  brukar ange ”intresse för runor” som ett av varningstecknen för att någon ung människa håller på att bli nazist, OM det kombineras med fördomsfulla uttalanden om invandrare.

Rasisters tal om det ”nordiska” ställer till mycket för de som är antirasister och älskar det gamla nordiska. Därför återpublicerar vi, med författaren Carl Johan Rehbinders tillstånd, den nidstång han skrev 1998 över rasister som missbrukar den gamla nordiska historien.

*****

Växjö
YlvaS / Foter / CC BY-NC-ND

Nidstång

Att sätta nid mot någon är en form av verbal förbannelse, som man tog oerhört hårt på under vikingatid och dessförinnan. Ordets makt var mycket stor, ansåg dessa så framgångsrika krigare, och därför var det en allvarlig sak att sätta nid, för att inte tala om att få ett nid uttalat över sig.

I Egil Skallagrimssons saga omtalas en träta mellan Egil och kung Eirik Blodyx, som gjort Egil djupt orätt och dessutom gjort honom fredlös. Detta blir en ganska blodig historia med många döda i bägge läger. När Egil har dräpt ett stort antal av Eiriks fränder och följeslagare på ön Herdla, sätter han i vredesmod upp en hasselstång på toppen av denna ö, med ett avhugget hästhuvud riktat in mot land, och på denna stång ristar han runor med en förbannelse över konung Eirik och drottning Gunnhild. Han framsäger då denna besvärjelse:

”Här sätter jag upp nidstång, och vänder jag detta mot konung Eirik och drottning Gunnhild — vänder jag detta nid mot de landvättar som i landet bo och bygga, så att de alla fare villa vägar, ingen hände att han hemvist hitte, förrän de driva konung Eirik och drottning Gunnhild ur landet.” Enligt sägnen tog det inte lång tid förrän nidet fick sin verkan, och Eirik Blodyx och hans drottning Gunnhild flydde till de brittiska öarna.

”Fetta nid” som du kan läsa här nedan är en länk i en kedja av digitala nidstänger, uppsatta på hemsidor runt om i Norden, och det vänder sig mot alla dem som missbrukar våra gamla heliga symboler och smutsar vårt land med hat och osämja. Det bör tilläggas att detta nid inte endast vänder sig mot en viss liten, lätt identifierad grupp av unga män, utan även mot alla som svarar mot beskrivningen i nidet. Det är också viktigt att förstå att detta nid inte är ovillkorligt, att det bara drabbar dem som framhärdar i sitt destruktiva beteende. Förlåtelse och tolerans är viktiga grundprinciper för andligt sinnade personer, och ingen oskyldig skall urskiljningslöst drabbas.

Viktigt är också att komma ihåg hur statsmakterna samverkar i att göra dessa missledda personer långt kraftfullare än de skulle ha varit av egen kraft — politiker i feghet och opportunism, köpmän och media i vinningslystnad och sensationsmakeri.

Jag reser nid!


Jag reser nid mot alla de
som befläckar vårt ärevördiga folk
med ovärdiga handlingar.

Jag reser nid mot alla de
som lånar heliga symboler
Gungner, Mjölner och Heliga Stavar
Odins spjut, Tors hammare
och runor från Odin givna
Och drager dem i smuts
med oheliga dåd.

Jag reser nid mot alla de
som i fula dräkter
och kala hjässor
såväl som kritstreck
och kravatt
missbrukar våra förfäders visdom
vår forna sed
och vår nutida tro.

Jag reser nid mot alla de
som vill tysta andras munnar
för att de själva skall höras
med sitt enfaldiga skrål.

Jag reser nid mot alla de
som sätter sig själva över andra
på grund av sin blekhet
Som trampar på andra
på grund av hudens färg,
främmande tungotal
eller annan tro.

Över dessa illnidingar
nedkallar jag alla krafter!

Jag kallar vättar och småfolk
att klia deras kroppar
och störa deras sömn

Jag kallar alvsmeder
att slå järnringar
runt deras bröst
att deras ande få trångt
och luften i deras lungor
ej räcker till
att ropa onda ord ut

Jag kallar rimtursar
Ur Nifelhels djup
Att de må frysa till sin död
Innan de får tillfälle
att andra själar frysa ut

Jag kallar Surt och hans eldtursar
Att de må brinna till sin död
Innan andra brinner
för deras händer

Jag kallar Loke
att han må förvrida deras syn
så att de slår varandra ner
innan de slår andra ner

Jag kallar Freja
På det att illvilliga kvinnor
aldrig får en man till sin bädd
Och aldrig kan sätta söner
eller döttrar till jord
så länge de vill hindra
andra därtill

Och jag kallar Frej
att illvilliga män
får sin mandom snöpt
och aldrig kan skapa gott
för sig själva
och aldrig får vare sig frid
eller skörd
så länge de vill hindra
andra därtill.

Jag kallar Tor
På det att han skyddar oss
mot demonisk ondska
och jag nedkallar hans vrede
mot illnidingar
som andra illa vill.

Jag kallar Odin
Allfader
Han som gav människan ande
Han som med sina bröder
Höner och Lodur
Gav människan liv
Kropp och själ
Ask och Embla
Man och kvinna

Jag kallar Odin
Och nornorna;
Urd, Verdandi och Skuld
Som tillsammans dömer
Var och en efter döden
Att de må döma
dessa illnidingar hårt
Och att de ej ens efter död
Kommer undan sina ondskans dåd
mot andra söner och döttrar
av Ask och Embla

Jag sätter detta nid
Till dess
att dessa ondskans och dumhetens
dreglande lakejer
avbön gör
Och låter var och en
vara vid sin mark, sitt folk
och sin tro
Var än i vår värld
de må sätta sitt bo.

 

___________________
Grimner 1998-02-04

Läs även författarens artikel om ”Bajs i grytan”.