Alla inlägg av Redaktionen Motargument

Motarguments redaktion.
Artiklar, Myter

Den generösa flyktingpolitiken är en skröna

Det händer ibland att man hamnar i diskussion med människor om svensk flyktingpolitik. Alltför ofta får man höra att den svenska flyktingpolitiken är alldeles för generös.

Klicka för större bild.
Klicka för större bild.

Vid sådana här tillfällen brukar jag ta ett djupt andetag och fråga: ”Hur menar du nu?” Svaret är som väntat en lång harang om att vi måste ta hand om de vi redan har (som om vi pratade om kattungar eller burfåglar), att vi tar in hur många flyktingar som helst och att det förväntas komma typ 40.000 Syrier i år.

Då tar jag ett nytt djupt andetag och säger lugnt att ”Nej, vi tar inte in speciellt många flyktingar och att det i prognoserna beräknas kunna komma 40.000 asylsökande innebär inte att det faktiskt kommer att göra det och det betyder inte att alla dessa får stanna.”

Den jag diskuterar med kanske nu fnyser och säger något i stil med: ”Äh det vet man väl, det står ju i tidningarna om att vi tar emot alla som kommer hit.”

Nu är det dags för två eller tre djupa andetag och frågan: ”Hur många procent av de asylsökande tror du får uppehållstillstånd?”
Svaret jag får brukar ligga på 80-90%.

Vid det här laget har jag plockat upp mobilen eller datorn och gått in på Migrationsverkets hemsida, statistiksidan och hittar lätt aktuell statistik och kan upplysa min medmänniska att det rörde sig om 34 % under år 2012.

Klicka för större bild.
Klicka för större bild.

Trettiofyra procent av hur många? År 2012 sökte 43 887 personer asyl i Sverige, av dessa var 3578 ensamkommande barn. Sammanlagt under 2012 avgjordes 36526 asylärenden. (Ungefärlig handläggningstid är 4-5 månader) Av dessa 36 526 personer fick 12 576 av dom uppehållstillstånd i Sverige.

12 991 personer, män, kvinnor och barn avvisades, utvisades, skickades ut, bort eller hem till det de flytt ifrån. Sverige avvisar fler än vi tar emot, i processen kränker vi även de mänskliga rättigheterna. Sverige har dömts fler än 20 gånger i internationella domstolar för brott mot migranters mänskliga rättigheter.

 

Cirka trettontusen människor är inte många. Det är en piss-in-Mississippi. Det är inte generös flyktingpolitik, snarare snål och omänsklig.

/Loan Sundman

Läs även:
Dagens Arena: ”Myt att svensk flyktingpolitik är generös”

Krönikor

Är "näthatet" större hot än upphovsrättsindustrins närstående rättigheter?

Gästartikel av ”Farmor Gun” (skrivet 8/1)

Jag vet inte hur ofta jag sett och hört journalister vältra sig i detta, som de kallar ”näthat”. Igår var det Kulturnyheterna som orerade och beredde väg för Expressens Thomas Mattsson. I en kommentar förklarade han varför Expressen valt att moderera kommentarerna

gun_svensson_2
Gun Svensson. (Foto Carl Johan Rehbinder)

Vad som inte framgår är om Expressens journalister hanterar den moderationen själva eller om uppgiften köps av ett externt företag som specialiserat sig på uppgiften. Minns att jag vid något tillfälle föreslagit att uppgiften – om inte journalisterna själva klarar av den – kunde vara en praktisk uppgift i journalistutbildningen, där blivande journalister gavs tillfälle tränas i att hantera fenomenet med aktivister på nätet, som vräker ur sig otidigheter. I en del fall i brist på sakliga argument, men alltför ofta helt medvetet för att därmed skapa ett klimat där demokratiska ideal kan ifrågasättas. Journalisten Leo Lagercrantz visar prov på det senare när han kräver att möjligheten att vara anonym ska förbjudas.

En googling på sökordet ”näthat” ger på 0,32 sekunder 483 000 träffar. Värnamo Nyheters Lars Alkner dristar sig till att dra paralleller mellan hatet på Palmes tid och idag i inlägget Hatet hotar demokratin. Där är det Alkners påstående att hatet ”garanterat hade varit massivt om internet funnits på Palmes tid” som skaver. Helt klart var hatet redan då massivt i de kretsar där det odlades, men med hjälp av internet hade det blivit synligt på ett helt annat sätt och möjligt att hantera och bearbeta av flera än de närmast berörda. Miljön på nätet är precis som i samhället i övrigt, men med den skillnaden att det vi gör blivit synligare för omgivningen och förstärker talesättet ”Det du sätter fokus på får du mera av”.

Såg senare i går kväll del 1 av den franska dokumentären Hitlers tid i Kunskapskanalen och fick en lektion i hur det blev möjligt för Hitler och kretsen runt honom att succesivt vinna en stor del av det tyska folkets röster i demokratiska val och därefter manövrera sig fram till positionen som diktator. Då var det ett skådespel med politisk retorik, vilka kulminerade vid nationalsocialisternas Nürnbergdagar. Nürnberglagarna som användes för att fånga intresset samtidigt som främst kommunister utsattes för våldsprovokationer, togs tillfånga och blev de första att sättas i koncentrationsläger.

I dokumentären visades med hjälp av filmerna ”Trons seger” och senare ”Viljans triumf”, hur Hitler gjorde sig av med partivänner som kunde tänkas hota hans planer att bli envåldshärskare. Dokumentären är i sanning en lektion som heter duga. En historielektion, som vi kan lära en hel del av än idag. Inte minst när det gäller skrämsel som metod och vad som händer när en majoritet inte står upp för meningsmotståndares och minoriteters rättigheter.

Jag ser med fasa på dem som tar ”näthatet” som förevändning för att beskära andras rättigheter. Mest för att slippa vara delaktiga i den demokratiska process som krävs för att vi med demokratiska metoder ska mäkta med att slå vakt om vår egen och andras åsikts- och yttrandefrihet.

Dit hör att fritt kunna utbyta åsikter om det som skrivs och sägs i olika media. Till vår hjälp har vi nätets sökmotorer, som nu är utsatta för krav på ersättning för att de samlar in länkar till material som finns utlagt på nätet. Länkstriden hotar hela internets ekosystem skriver Piratpartiets Anna Troberg idag på SvD Brännpunkt.

Copyriot redogör för hur striden bedrivs på minst tre olika fronter. Markus ”Lake” Berglund, Mårtensson, Anders S Lindbäck, Ajour och många andra skriver intressant och läsvärt om detta.

Jag avrundar med några tänkvärda ord av Khalil Gibran –

”Då en av er faller, faller han för dem som kommer efter honom, som en varning att inte snava på stenen. Ja, han faller för dem som går framför honom och som inte undanröjde stötestenen, fastän de var snabbare och säkrare på foten.”

I ett nötskal är det en påminnelse om att det krävs tolerans, mod och insikt att vara en juste medmänniska i en tid då upphovsrättsindustrins närstående rättigheter ligger som en våt filt över allt vi gör.

Krönikor

Mina tankar om näthat

Gästinlägg av Anny Berglin

Anny2
Anny Berglin

Är det bara jag, eller känns det som att hot på internet har blivit en stor och viktig fråga senaste tiden? Det gör mig glad om det är så, för det är ett stort problem. För individen som får ta emot hoten, såklart, men även för samhället. Bemöts man konstant av hot, nedsättande ord, kränkningar så kommer man till slut inte orka vara med mer.

Det finns en gräns för alla människor, det är jag övertygad om. Jag själv har varit väldigt förskonad. Nog för att jag fått ta emot diverse dynga, inklusive hot om att jag borde våldtas och liknande, men det är inte alls i närheten av vad många andra kvinnliga debattörer har fått stå ut med.

Jag säger inte att män aldrig får motta anonyma hot och kränkningar, verkligen inte, men jag tror att de ser generellt ut på ett annat sätt än de som riktas mot kvinnor. Den uppfattning jag har är att män vanligtvis får hot om fysiskt våld, medan kvinnor får ta emot hot om våldtäkt men de blir också förringade, förminskade, och bemöts med en väldigt nedlåtande attityd. Som kvinna bör man helt enkelt inte ha en åsikt om man frågar de som gömmer sig bakom anonyma konton och lassar hat via Flashback och sociala medier. Som kvinna ska du vara tyst och snäll, helst stå i köket och föda barn. Uttalar du dig om rasism eller feminism – då är det fritt fram att attackera.

Det är beklämmande och jag skräms av den bild som framträtt för mig sedan jag för drygt ett år sedan började utforska den här “världen”. Det är nämligen ungefär ett år sedan vi började komma igång med IRM (Interasistmen.se) och jag började debattera mer, främst i sociala medier, om rasism och främlingsfientlighet. Innan dess hade jag ingen koll om hur man blir bemött, vilka grova saker man kan få kastat i ansiktet. Därför är jag glad och djupt tacksam att det verkar vara en fråga som uppmärksammas och lyfts fram i ljuset. Att det är fler och fler som ställer sig upp och säger att “Nej, det här beteendet är inte okej!”.

Tyvärr räcker det inte att påpeka för den anonyma mobben att det är riktiga människor, människor med tankar och känslor, som de vräker hat över. Tyvärr räcker det inte att “ta debatten”. Tyvärr räcker det inte att försöka borsta av sig hatet och tänka “det som inte dödar, härdar” för små små fragment av det där kryper ändå in under huden. Tyvärr räcker det inte att blunda för att det här är ett riktigt problem och ett hot mot vår demokrati.

Jag hoppas att i och med att frågan lyfts så kommer det också att ge en spegling i hur sådana här kränkningar blir behandlade när de polisanmäls. Att det inte blir direkt “Förundersökning nedlagd” utan att något faktiskt händer. Att de där som sitter bakom sina anonyma konton och kräks ut hot faktiskt får sitt straff. För kanske, kanske, kanske får det någon att tänka efter både en och två gånger innan de trycker på “skicka”.

 

Krönikor

Är multikultur påtvingad?

Det sägs att svenskarna har påtvingats mångkultur. Ja, det påstås att runtom i Europa tvingas människor av sina regeringar till att leva i ”mångkultur”. Det finns också en konspirationsteori som handlar om att politiker och ”mediaeliten” ska ha ”beslutat” om detta i det s.k. ”Lilla Saltsjöbadsavtalet” år 1975. Det hävdas också att den ”mångkulturella utopin” är omöjlig eftersom människor är för olika; ”människor är som olja och vatten”, framförallt när det handlar om européer och muslimer. Men måste ”muslim” direkt utesluta ”europé”?

Om man lyssnar på Kent Ekeroth i P1 Dokumentär kan man förstå att Sd värnar om mångkultur, om än något verklighetsfrånvänt. Enligt Ekeroth bör de olika (unika) kulturerna hållas isär, för annars riskerar vi att få homogen mångkultur i hela världen. Och då blir det inte lika kul att resa. Kulturell ”svensk” likriktning anses vara någonting att sträva efter, medan man förpassar mångkultur till att existera endast på det multinationella planet, bland de olika, unika, kulturellt homogena ”nationalstaterna”.

Pyongyang, Nordkorea
Pyongyang, Nordkorea

Kulturell homogenitet, som man verkar sträva efter istället för ”mångkultur”, är möjlig endast i stater som genomför folkmord på sina befolkningsminoriteter. Kulturell isolationism å andra sidan är endast möjlig i absolut stängda fascistiska stater som t.ex. Nordkorea. Är detta verkligen någonting att sträva efter för europeiska stater eller för Sverige? Och vad gör vi då med alla nationella minoriteter som inte har egna stater?

I debatten förenklas verkligheten till den grad att individerna förvandlas till homogena kollektiv, där ”muslim” står i rak motsats till ”svensk”. Det finns dock ingen homogen svensk kultur eller kulturell identitet (inte ens Sd har lyckats definiera den). Och det finns ingen annan homogen kulturell identitet någon annanstans i världen, ingen homogen ”muslimsk identitet”, ingen homogen iransk identitet, osv. Så det finns ingen klar och tydlig helhet att anpassa sin ”främmande” kultur till för att den ska kunna samexistera med den normativa kulturen (i det här fallet svenska).

Alla människor bär på en och samma gång på en mängd olika identiteter, andra identiteter än sin nationella, kulturella eller religiösa identitet, men det är muslimerna som oftast framställs som en kollektiv fara för vårt samhälle. Att svenskar i vardagen inte agerar utifrån att de är svenskar, utan utifrån sitt yrke, sina intressen, sin personlighet eller någonting annat, tas för givet. Detta trots att vara ”svensk” innebär olika saker för olika svenskar. Norrlänningar skiljer sig från Värmlänningar, som i sin tur är annorlunda om man jämför dem med skåningar.

Varför är det så svårt att tänka sig att muslimer också agerar utifrån sin individuella personlighet? Många verkar alltid förutsätta reaktioner utifrån den religion som de tillhör och som de utövar (eller inte utövar) i större eller mindre utsträckning? 
Människor kan behålla sin ”utländska” (eller ”annorlunda”) kulturella identitet utan att därmed utesluta sig själva från den svenska identitetens ramar. En ”utländsk” eller muslimsk identitet måste inte per automatik stå i konflikt med den svenska. Varför funkar t.ex. de svenska, tyska eller franska fotbollslandslagen så bra trots att lagen inte är etniskt homogena? Några av de viktigaste spelarna är till och med muslimer eller har sina rötter i muslimska ”kulturer” (Zidane, Özil, Bajrami, m.fl.).

Är islam verkligen farligt? En religion kan ju inte agera själv, utan behöver aktörer, individer som agerar utifrån den, antingen med godhet eller med ondska. Och vem har sagt att människors agerande alltid först utgår ifrån deras religiösa tillhörighet? Det är inte islam i sig, utan snarare extremisterna som utgör en fara. De är ytterst få, men kan tyvärr ändå vara slagkraftiga. Oavsett vilka de är, har extremisterna sällan något stöd bland vanliga medborgare. Afghaner har länge själva kämpat mot talibanerna. De som spränger människor i bitar i Irak och Pakistan applåderas knappast av offren och deras anhöriga. Det var tydligt efter det lyckligtvis misslyckade dådet i Stockholm att Abdulwahab inte hade något stöd bland de svenska muslimerna, och hade, om han överlevt, fått se och höra endast fördömanden från dem som han ansåg som sina egna. McVeigh och Breivik har sitt stöd i mycket smala extremistiska kretsar. De var varken muslimer eller islamister, men deras övertygelse och agerande gick (och går) i linje med de islamistiska extremisternas: de har mördat människor utifrån sin ideologiska övertygelse.

Det är hatet och extremismen som utgör den verkliga faran, oavsett ideologi, oavsett om den bygger på religiös eller politisk övertygelse. När det gäller påståendet att det mångkulturella samhället orsakar konflikter eftersom olika människor omöjligen kan leva tillsammans (underförstått att ”Vi” därför måste göra oss av med ”Dem”) är det inget annat än villfarelser.
Det är faktiskt möjligt att vara svensk och muslim på en och samma gång. Och betydligt mycket mer än så.



Gästkrönika av K.N.

Krönikor

Snälla vänstermänniskor, sluta med det här…

Gästinlägg från anonym skribent

Det finns mycket mer fördomar mot judar än man kan tro i Sverige. Jag har själv barn som fått höra av både så kallade ”svenskar” och så kallade ”invandrare” att de är judedjävlar och fått höra skämt om ”ugnsbakning” vid hemkunskapen på skolan.

The Wall
Pensiero / Foter.com / CC BY-NC-ND

Det som sker i Malmö, med den öppna antisemitism man ser där, är inte unikt för bara Malmö.

Det finns en annan sorts antisemitism också, som är mer dold, men som gör mig mer ledsen än denna öppna antisemitism. Det är när man som jude får stå till svars för sådant som Israel gör eller anses göra.

Jag vet inte hur många gånger folk som är vänster kommit fram till mig och börjat prata om hur jag kan tolerera en rasistisk stat som Israel eller frågat vad jag anser om t.ex. bosättningarna på Västbanken.

Varför ska jag som jude få sådana frågor? Jag är väl inte kollektivt skyldigt för något som Israel gör bara för att jag bär en judisk symbol i mitt halsband?

Jag är Socialdemokrat och kritisk till Israels politik idag. Jag har vänsterpartistiska och socialdemokratiska vänner och bekanta som klumpar ihop Sverigedemokraterna och Israel därför att Kent Ekeroth kallar sig israelvän och sen får jag stå till svars för varför SD och Israel ”är samma sak”. Hur svarar man på det?

Jag har blivit trött på att ständigt stå till svars för vad Israel gör eller anses ha gjort. Speciellt då detta sägs av personer som inte pratar mycket alls om palestinska extremisters brott. Är det inte en sorts antisemitism det också, att klumpa ihop mig med Israel för att jag är jude och prata illa om mig?

Om man gör så mot en muslim och låter muslimen stå till svars för vad islamistiska extremister gjort, är det islamofobi. Så visst är det antisemitism att döma mig på grund av vad Israel gör bara för att jag är jude.

Det är alltför vanligt och det är lika fel som att döma muslimer bara för att de är muslimer.

Snälla ni vänstermänniskor som gör detta (för nästan bara folk från vänstern gör sådant mot mig) sluta med det. Ni sårar mig!

PS

Ett exempel på svar till denna artikel hittar vi här. /redaktionen

Krönikor

"Upp till kamp", eller: att våga prata

Gästkrönika av Anny Berglin

Att Sverigedemokraterna ökar i opinionsmätningar tycker inte jag är särskilt märkligt. Inte konstigt alls, på något sätt. Varför? Jo, för att vi lever i en tid där klyftorna bara ökar och det blir allt tydligare vilka som är värda något i kapitalismens samhälle.

Anny
Anny Berglin

Vi har en regering som verkar tycka att arbetslös = lat, som tycker att sjuk = lat och som tycker att det finaste som finns är att jobba. Fast du ska inte nödvändigtvis få en lön som det går att leva på. Samhället går från kollektivet till individen, var man för sig själv. Jobbskatteavdrag i fickan är najs, några extra slantar att stoppa i plånboken. Att de påverkar de som har minst i samhället, det kan man låta bli att tänka på. Sänk skatten för de som har mest, se till att kollektivet betalar läxhjälp och städning för ett fåtal som har råd med det och försämra A-kassan. Trygghet? Bara om du redan har pengar.

Klart som fasen då att SD ökar. I svåra tider är det lätt att lockas av enkla lösningar och det är ju just vad SD erbjuder. Alla problem kan lösas på ett sätt – stoppa invandringen.

Jo jag vet, de har några fler svar på politiska frågor men det mesta har ändå sin grund i att skylla alla problem på en specifik grupp av människor. Klart det är enkelt och tilltalande! Jag har full förståelse för varför man lockas av en enkel världsbild, varför man tjusas av konceptet skylla ifrån sig.

Att se strukturer i samhället, att se klyftor och maktordning och klasser – det är svårt för de flesta. Det är något man aktivt måste välja att lära sig. Därför är jag övertygad om att vi alla måste bli bättre på att våga prata om det. Våga prata feminism, demokrati, solidaritet. Ord som för alldeles för många idag är helt utan tyngd, mening och betydelse.

Klart vi kan förändra. Klart vi kan förbättra. Det är inget särskilt utopiskt i det, det är så världen fungerar. Men vi måste sluta vara lata, sluta vara fega och börja sticka ut hakan lite mer. Vi måste börja förklara steg för steg, för alla runtomkring oss, detta väldigt grundläggande budskap som av vissa tycks vara bortglömt:

Alla människor är lika mycket värda.

Krönikor

Hur mycket gillar vi egentligen "olika"?

Lever vi verkligen i en sann demokrati, samt, gillar vi verkligen ”olika”?

Det har länge pågått en kampanj, vid namn ”Jag gillar olika”. Man har kunnat få denna knapp, eller licens på att man gillar olika på sin Facebooksida för ens vänner att beundra. Eller inte beundra. Oavsett om du beundrar det eller inte så har jag svårt att se någonting vara ”rätt” eller ”fel”. Framförallt i en sann demokrati. Kampanjen ”Jag gillar olika” riktades och hade sitt fokus helt och hållet på invandrar– och flyktingfrågan. Kultur– och religionsfrågan. Jag såg i alla fall ingen som ”gillade olika” när det gäller skor, musiksmak eller någonting annat. Men jag gillar också olika, och olika för mig innefattar precis allting. Allting ifrån politiska åsikter till klädsmak, dock undrar jag om denna kampanj syftade på att precis allting skall vara ”olika”?

ViGillarOlikaLogo

Jag har en uppfattning om att vi kan bära våra knappar eller licenser om hur mycket vi gillar ”olika”, men i sådana fall tar detta gillande stopp vid en fråga – rasismfrågan. Jag har snarare en uppfattning om att vi i Sverige försöker vara så lika varandra som bara möjligt. Till den grad att man inte ens vill tala om vilket parti man röstar på. De människor som trots allt säger sin åsikt, politiska ställningstagande eller på annat sätt ”sticker ut”, ses inte allt för sällan på med ögon vara någonting av en ”rebell”. Någon som just, ”sticker ut”. Det är väldigt ofta jag hör hur någon talar om någon annan, med en lätt beundran i rösten: ”Han/Hon vågar verkligen säga vad han/hon tycker”. Eller ”Han/hon vågar verkligen stå upp för sig själv, och tar ingen skit.”

15-06-10 Lets Go I Want To Go All The Way To The Horizon ~ Explored Front Page :)
Βethan / Foter.com / CC BY-NC-ND

Då beundran för dessa modiga människor är så stark att man till och med berättar om personen vidare likt en historia från medeltiden, så måste det ju också betyda att det inte är allt för vanligt att människor är så pass olika att som alla gånger säger vad de tycker, anser eller har för åsikter. Troligtvis i rädsla för vad andra skall tycka? Är det demokratiskt, eller ”olika”? Det är väl i mina ögon i princip barn som har kvar olik-tänkandet samt äktheten i att säga, tycka och agera så som dem vill – olika. Men å andra sidan är det inte heller helt ovanligt att vi, vuxna föräldrar, snabbt tystar barnen när de agerar olikt oss själva, och säger någonting högt som vi känner ”inte passar in” att säga eller tycka, högt. Exempelvis om de anser och säger att något annat barn är dum, som också har varit dum. Men då det dumma barnets föräldrar också står där och hör allting är rädslan för vad denne förälder skall tycka om oss, inte vårt barn, störe än att låta våra egna barns egna frustration få spelutrymme. Så kontentan blir, vårt barn har blivit utsatt för dumheter av ett annat barn och är arg samt ledsen. Men blir tystad av oss och vi ser inte ens hans/ hennes frustration. Han/ hon får inte känna någon sådan, på grund av hur vi skall bli betraktade. Är detta att ”gilla olika”?

Olika för mig hade verkligen varit om jag någon gång fick se en förälder både se och förstå sitt eget barns frustration. Oavsett om så det dumma barnets hela släkt står bredvid. Tyvärr fortsätter detta när barnen blir äldre. Där den egenskapen av att själv en gång som barn ha vågat ”sticka ut” och säga ifrån, har övergått till en beundran för dem som faktiskt fortfarande vågar säga till — och ifrån.

Det hade varit något av en ren mardröm om allt och alla var precis likadana. Tänkt likadant, velat likadant, röstat likadant och att alla hade samma politiska ställningstagande. Det för mina tankar mer till Nazityskland eller vilken annan diktatur som helst i världen. Sverigedemokraterna går starkt fram i Sverige och utgör idag Sveriges tredje största parti. Detta har, oavsett vad man anser om det, skett på demokratiska vägar och i en demokrati är det någonting som skall respekteras.

Jag har en granne som är Sverigedemokrat. Hade jag hatat honom för detta, så hade jag varit precis lika stort ”hot emot demokratin” som jag ofta hör att han är. Likaså om jag hade vägrat se, tala med och/eller respektera honom som en människa med lika mycket värde som alla andra människor. Det är trots allt min grundinställning, att alla människor är lika mycket värda — oavsett vad han anser om den saken. Börjar jag se honom som ”mindre” värd kan jag lika gärna ansluta mig till hans ideologier och politiska ställningstaganden. Vad är det då som då gör mig eller mina politiska övertygelser så olik honom eller hans? Jag gillar olika, och han är bara olik mig själv i sitt tänkande, sina intressen, sitt ställningstagande och i sin politiska hållning.

Jag har bytt politisk ideologi, från att vara röd till blå. Jag röstar numer på Moderaterna. Detta av skäl som jag står för, och för mig känns deras politik stå närmare mina åsikter, mitt liv, familj och synen på framtid. Men varenda gång jag nämner detta stöter jag på ifrågasättanden, ifrågasättanden som ”Hur kan du?” och ”fattar du inte?”
—”Jo, jag fattar. Gör du?” Förstår vi egentligen vad en sann demokrati är eller innebär? Det är knappt så jag gör det, men jag finner det inte vara så konstigt att vi är livrädda för att avslöja vad vi röstar på. Vi blir snabbt ifrågasatta och sedda på med ”andra ögon”.

DSC09271

På båda mina händer kan jag räkna ut hur många personer inom min egen bekantskapskrets som hade, eller fortfarande har kvar, den licensen till profilknapp om att de ”gillar olika”. Men när de fick reda på att jag numer är blå, så var det inte lika självklart. En salva av — och uppradande med argument om hur de blå nästintill är omänskliga och helst vill avrätta alla som inte har över en miljon kronor på kontot sköts emot mig. Det lustiga i detta är att en del av dem själva lever som — och utnyttjar moderaternas politik till max, men har lärt sig från barnsben ute ifrån en segregerad förort att det är Socialdemokraterna, eller Vänstern, som gäller.

Men, detta är ingenting jag direkt påtalade till någon av dem. Jag äger inte den rätten och jag blir då själv det ”hot emot demokratin” som jag inte gillar.

Jag försvarade mig inte ens. Av en enda anledning! Jag ska inte behöva försvara mina åsikter i en demokrati, framförallt inte gentemot Facebook-licensierade ”Jag tycker olika” människor. Jag diskuterar dem gärna i en diskussion som innehåller en ömsesidig respekt för bådas ställningstaganden, men jag vägrar att bli ifrågasatt för att jag inte tycker som dem, eller Dig. Vi är helt enkelt olika, med olika bagage och erfarenheter.

Vi tänker olika och ser på saker olika. Inte minst, vi lever våra liv olika, och har våra livssituationer olika och beroende på det ser vi också olika på politik. För mig är det, att ”gilla olika”! Den politik som gynnar Dig, Din Familj, Ditt arbete och Din framtid kanske inte gynnar och/ eller intresserar mig. Är jag mindre värd för det? Eller, ska jag anse Dig vara mindre värd som människa? Är det att vara och gilla olika?

Republican Elephant - 3D Icon
Politisk symbol för republikanska partiet, USADonkeyHotey / Foter.com / CC BY

Att vara olika, och att våga samt tillåtas vara, tänka, tycka och rösta olika är också att vara en demokrati. Jag finner det skrämmande om hela Sverige skulle tycka och tänka som SD. Men jag finner det lika skrämmande om hela Sverige skulle tycka och tänka som V, S, M, KD eller C. Det är för mig, inte att gilla eller vara olika – någonstans. Jag är ganska övertygad om att vissa anser mig vara ”dum i huvudet” eller ”sticker ut”, alldeles för mycket än vad den korrekta ramen tillåter. Jag talar inte skit om någon, utan det här är så jag ser på det och tycker. Så, upp till bevis. Gillar Du verkligen olika? Du behöver inte hålla med mig. Du behöver inte ens tycka om det jag skriver, eller tycker. Men ber du mig att hålla käften, anser mig vara ”dum i huvudet” eller förkastar mina åsikter som ”skit”, så gillar inte heller du ”olika”. Däremot kan Du argumentera emot mig, i sak, och på så vis kanske få mig att ändra min nuvarande uppfattning. Då kanske vi kan komma att se mer ”lika” på saker och ting. Men oavsett om det gäller extremvänster eller extremhöger och argument som ”Men i deras länder skulle jag aldrig få…” Nej, det skulle vi förmodligen inte ”få” göra. Men vad spelar det för roll? Måste Sverige och vi också sjunka till den nivån att man ”inte får”, bara för att man inte ”får” göra det i ett land på andra sidan jordklotet? Oavsett vad vilket annat land än har för syn på främmande religioner eller kulturer, eller mänskliga rättigheter, så har vi vår. Så är det här i Sverige och det är väl ändå ifrån Sverige vi skall utgå ifrån, och vad som gynnar Sverige samt Sveriges medborgare, invandrare och flyktingar bäst.

Democratic Donkey - 3D Icon
Politisk symbol för demokraterna, USADonkeyHotey / Foter.com / CC BY

Jag hoppas att Sverige en dag blir så pass ”olika” att alla vågar säga ifrån, samt vad dem tycker, tänker, anser och även står politiskt. Utan att bli tystade, påhoppade eller ställda emot väggen med en stämpel i pannan som mer utgör en dom.

Men det kräver också att vi de facto gillar olika till den grad att vi ger andra människor, våra grannar, vänner och medmänniskor samma utrymme att kunna göra samma sak.

Förresten, gråter mina barn för att något annat barn har varit dum emot och/eller slagit till dem i lekparken en söndagseftermiddag, så äger de all rätt till att också påtala detta — och — finna tröst hos mig. Det brukar oftast vara löst efter att de bara har fått den bekräftelsen och noteringen av mig av att ha blivit illa behandlade. Oavsett om det andra barnets föräldrar hör på, faktum är att det kan dem faktiskt gott få höra, och på så vis också ta sitt ansvar som föräldrar, och i sin tur uppmärksamma deras barn på att dem vet, samt att man inte skall slåss och/eller vara dum emot andra.

Artiklar

Får det lov att vara en negerboll?

Erik Vilde, trubadur
Foto: Malinka Persson

Erik Vilde, trubadur

Erik Vilde har producerat och spelat in sin egen musik sedan många år tillbaka. Hans musik kännetecknas av humor, och han har förmågan att driva med sig själv och sitt liv.

För några år sedan skrev och spelade han in låten Negerboll. Han gjorde en enkel video där han själv spelar gitarr till egen sång, och lade upp den på Youtube.

Motargument.se publicerar nu Eriks låt, Negerboll, med Eriks välsignelse.

Erik Vilde: Negerboll

 (inspelad för Youtube 2007)

Artiklar

Vem är kulturmarxist?

Den som frågar en bibliotekarie om ordet kulturmarxism kommer att få ett ganska specifikt svar. Det kommer med all största sannolikhet att handla om Frankfurtskolans verk, föregångare och efterföljare. Namn som Lukács, Adorno, Horkheimer, Habermas, Marcuse och Benjamin torde nämnas, och ett stort men ändå begränsat antal böcker nämnas såväl som rekommenderas.

Det är en ganska smal corpus som efterfrågas, och den som tvivlar kan begå en smula empiri och besöka närmaste bibliotek. (Jag föreslår närmaste universitets- eller högskolebibliotek, pga större urval, men du gör som din metodik förespråkar.)

mimax / Foter.com / CC BY-NC-SA

Eller, med andra ord: om du letar efter riktiga kulturmarxister, så är det ingen direkt hemlighet var de finns. De har varit igång i över ett halvt sekel, trots allt.

På senare tid verkar begreppet ha vidgats en smula. Inte av bibliotekarierna, dock, utan av personer som enligt fördomarna inte besöker bibliotek särskilt ofta.

Tydligen så har det blivit något av ett standardbegrepp för ”folk som säger saker jag inte håller med om, rent generellt”. Feminister —> kulturmarxister. Vänsterpersoner —> kulturmarxister. Högerpersoner —> kulturmarxister. Piratpartister —> kulturmarxister. Påven —> kulturmarxist. ABF —> kulturmarxister. Timbro —> kulturmarxister. Fredrik Reinfeldt —> kulturmarxist. Ganska precis alla utom Adorno och gänget har på senare tid blivit kallade för kulturmarxister, och gränsen mellan icke-kulturmarxism och kulturmarxism verkar vara lika vag som den beryktade tiden mellan hägg och syren.

Detta är inte en tillfällighet. Eftersom begreppet ‘kulturmarxist’ inte har ett uns att göra med reellt existerande kulturmarxister, utan med gruppdynamiken inom den sfär av människor som frekventerar sidor som Avpixlat. En dynamik som finner sig vara ständigt under attack, som finner sig vara föremål för permanenta angrepp från alla håll, och som sålunda behöver ett samlingsbegrepp för sådana angripare. ‘Kulturmarxister’ är detta samlingsbegrepp, och är en synonym till dessa angripare.

Det spelar ingen roll vilka dessa angripare är, vad de gör eller ens om de råkar ha någon poäng eller inte — de är angripare, och bör betraktas som sådana. Och behandlas som sådana, med all den fientlighet den egna gemenskapen kan uppbringa.

På så vis kommer det sig att större delen av världen betraktas som kulturmarxistisk. Och med detta blir gemenskapen allt immunare mot influenser utifrån — avvikande idéer kan avfärdas genom att klassas som kulturmarxistiska, och debatter som skulle kunna påvisa interna motstridigheter inom gemenskapen kan sopas under mattan på ett systematiskt vis.

Detsamma gäller för begrepp så som ”politiskt korrekt”. Hur många diskussioner dör inte efter invändningen ”var inte så djävla politiskt korrekt”?

Om du är en flitig användare av liknande begrepp — ta då en närmare titt på hur, när och varför dessa begrepp används. Rent generellt.

Jag lovar. Det är inte kulturmarxistiskt alls.

Artiklar

Sluta dalta med SD

Gästartikel av Frilansande Memetiker

Sluta dalta med Sverigedemokraterna — kalla idioti vid dess rätta namn

Det brukar låta som om att Sverigedemokraterna är mobbade, att de behandlas odemokratiskt, att de trakasseras av media och det politiska etablissemanget. Men detta är senare års största politiska bluff, en skickligt skapad image som en skrämmande del av samhället är på väg att köpa. Denna bild av sakers situation är precis vad SD vill att vi ska se och tro på.

Kochs
Truthout.org / Foter.com / CC BY-NC-SA

SD påstår att de inte behandlas som andra partier, och det stämmer, men i helt motsatt riktning mot vad de säger. Faktumet är att det daltas mer med SD än något annat parti. De bedöms med en helt annan måttstock än andra politiker, och de tillåts komma undan med mer rasism än någon annan. Den öppna främlingsfientlighet och fascism som frodas hos SD, deras maffiaorganisation Avpixlat, samt övriga tillhörande grupper är skrämmande (jag orkar inte ens räkna upp exempel, den som vill se kan ta en titt på Inte rasist, men…).

Varför kommer de undan med sådant? Jo, därför att journalister och skribenter i Sverige har under flera år matats med attityden att man måste vara försiktig när man skriver om SD. Denna attityd kan delas upp i olika kategorier:

1. Den mesiga: ”Om du skriver något dåligt om SD så mobbar du dem och är odemokratisk”
2. Den cyniska: ”Om du skriver något dåligt om SD så ger du dem uppmärksamhet och de kommer att få fler röster”
3. Den skrämda: ”Om du skriver något dåligt om SD så kommer du att få motta hot och trakasserier från deras anhängare”

Jag ska ta dessa en i taget.

1.

Idén om att all kritisk granskning av SD, samt att kalla dem vid deras rätta epitet ”främlingsfientliga” och ”rasister”, är odemokratisk mobbing — det är bara en idé som framgångsrikt drivits av SD:s sympatisörer i målsättning att försöka slippa all kritik. Det har gått så långt att folk räds att skriva något minsta negativt om SD för att de vill slippa höra den jobbiga talkören om att man är odemokratisk (vare sig den kommer från SD-anhängare eller folk som ”inte gillar SD, men de är ju ändå demokratiskt valda”).
Vad är resultatet? Plocka fram slumpvis utvald artikel om rasismincident involverande SD och tänk dig att detta hänt inom vilket annat parti som helst. Hur stor hade skandalen blivit? Garanterat större. Om Beatrice Ask och Anders Borg sprungit omkring med järnrör och skrikit ”blatte-lover”, hade de fått vara kvar i M ens en sekund? Knappast.

Men när det gäller SD så tassas det försiktigt och man håller tillbaka på fördömande ord för man vill ju inte verka odemokratisk. Men märkligt nog är SD det enda parti som man är en odemokratisk mobbare om man granskar, och det borde verkligen säga något om hur inplanterad den bilden är av partiets anhängare. SD bedöms med en helt annan måttstock än andra partier, och det är så de vill ha det.

2.

Från diverse oroade antirasister kommer ofta det varnande påpekandet att om man ger SD negativ uppmärksamhet så kommer de bara att växa och man gör sig själv en otjänst och bör därför hålla tillbaka på alltför negativa uttalanden.

Jag finner detta en extremt nedlåtande attityd till alla väljare. Det som de säger är att svenska folket är beredda att rösta på ett parti bara för att det får uppmärksamhet, även negativ. Att folk är beredda att rösta på ett parti bara för att de blir mobbade (kom ihåg från punkt 1 att granskning tolkas som mobbing). Att folk är beredda att komplett bortse från vad ett parti står för och rösta på dem bara för att jävlas med etablerade politiker.

Rush, Kochs
Truthout.org / Foter.com / CC BY-NC-SA

Då ska man fråga sig: hur pass moget är sådant röstande? Hur pass respektabelt ställningstagande är det? Hur pass dum i huvudet är man om man röstar utifrån de riktlinjerna?

Ja, jag erkänner att en del av väljarna går efter de linjerna, och jag tänker inte hålla tillbaka när jag säger att de är idioter. Även om SD verkligen var utsatta för mobbing så skulle jag inte rösta på dem eftersom deras sakpolitik är åt helvete. Jag är också less på de etablerade partierna och skulle vilja ge dem en känga, men inte fan gör jag det genom att rösta på ett parti som är sämre på alla sätt och vis!

Jag har ingen, noll, zero respekt för att någon röstar på SD bara för att vara anti, och det borde ingen annan ha heller. Och att tro att hela svenska folket resonerar på det viset blottlägger en väldigt cynisk och negativ bild av väljarkåren.

Lyckligtvis tror jag att de flesta medborgare är mognare än så. Jag tror att de flesta människor vill rösta utifrån sakpolitik och är kapabla att skaffa sig en resonabel ståndpunkt om vilket parti de ska rösta på (förutsatt att de får tillgång till ordentlig granskning från media, se punkt 1). SD har visat en märklig förmåga att öka i opinionsundersökningar varje gång de gör bort sig och varit rasistiska lite för öppet, men det måste slå i ett tak, för inget parti kan växa för evigt på negativ uppmärksamhet.

Vi måste sluta agera utifrån den nedlåtande tanken ”Jag är minsann smart nog att genomskåda SD, men alla andra kommer ju rösta på vad som än står i tidningen om”. Om du själv ser dig som vettig, våga utgå från att de flesta andra människor också kan vara det.

Vi måste våga uppmärksamma dåliga saker kring SD utan att tro att hela svenska folket är dumma boskap som röstar på vilket parti vars logga man än viftar framför dem.

3.

Det är extremt obehagligt hur alla journalister, tjänstemän och offentliga personer som uttalar något negativt om SD eller ens bedriver granskning av dem utifrån normal standard, utsätts för hot och trakasserier av en armé av nättroll påhejade av utpressarorganisationen Avpixlat, kopplad till SD via järnrörshuliganen Kent Ekeroth som fortfarande är med i partiet. De säger sig agera i demokratins namn, men all rasism och förtryck berättigas med ett påstått underläge, och det som nu sker i Sverige är jämförbart med det som drabbar regimkritiska skribenter i auktoritära stater som Ryssland, Eritrea, Venezuela, Iran m.fl., med skillnaden att SD inte är ett regeringsparti utan bara ett minoritetsparti. Vi behöver göra ett stort offentligt upprop till stöd för pressfriheten och för journalisters rätt att göra sitt jobb utan att leva i rädsla. Alla som värnar det öppna samhället måste ta detta på allvar och agera.

Kochs (Shady)
Truthout.org / Foter.com / CC BY-NC-SA

Jag har ägnat väl mycket tid redan åt att såga SD:s sakpolitik för de lögner och skrämselpropaganda den är baserad på, och jag tänker inte här gå djupare in på varför den är fullständigt värdelös och vidrig för mänsklig värdighet. I brist på sakliga skäl att rösta på SD ser jag att de som ändå gör det är antingen rakt ut rasister och tilltalas av det om faller ur partiföreträdarnas glappande munnar, eller så letar de enkla förklaringar till vad som är fel i deras liv och orkar inte med att läsa på innan de uttalar åsikter, eller så brister de i empati och tror att solidaritet stannar vid en nationsgräns, eller så vill de jävlas med etablissemanget och röstar i ren trots.
I alla ovanstående fall är det en fullständigt idiotiskt ställningstagande. Nej, jag tänker inte linda in det! Folk som röstar på SD är okunniga idioter med hemsk människosyn.

Vi måste sluta dalta med SD, vi måste sluta gå på deras taktiker för att slippa granskning, vi måste sluta tassa runt dem i rädsla av vad folk på nätet ska säga om oss. Vi måste säga emot varje gång deras kommentarsfältstroll försöker sprida de normer som jag tagit upp i detta inlägg.

Vi måste sluta låtsas som att det är synd om dem. De gottar sig i varje gång de inte blir inbjudna till en fotbollsmatch eller Nobelfest, och media spelar med i det hela och låter dem få enkla oförtjänta offerpoäng, trots att privata sammanslutningar får bjuda in vilka de än vill. Vill du ha en fascist vid ditt middagsbord? Du är inte odemokratisk om du säger nej. Sluta låtsas att SD ska ha rätt att vara med överallt, och att de ska få gråta ut i pressen när de inte får det, och att det skulle vara logiskt att de får röster av den anledningen.

Vi måste sluta köpa deras problemformuleringar i stil med ”Hur mycket invandring tål Sverige?”. Vi ska inte ”ta debatten” med dem, för det finns ingen vettig debatt att ta.

Richard Dawkins har sagt att han aldrig ställer upp på debatt med kreationister, och det kan ju verka dumt då han ger intrycket av att vara feg trots att han skulle krossa dem brutalt om han väl försökte. Men hans förklaring är att åhörare tenderar att se en debatt som en kamp mellan två likvärdiga sidor där bägge har något vettigt att säga, och således riskerar man att ge legitimitet åt en motståndare som bara har skitsnack att komma med, kanske med resultat att folk lockas dit.

Allt snack om att ”ta debatten” ger bilden av att SD har något att komma med, trots att de bara ger rasistisk dynga. De är inget vettigt oppositionsparti, de har inga bra lösningar att presentera, men all missriktad respektfullhet göder bara bilden att de är en legitim aktör med något viktigt att säga.

Istället ska de granskas på samma nivå som alla andra politiker, och presenteras för de byfånar de är. I riksdagen ska de isoleras så att vi kan minimera den skada de ställer till med.

De vi måste resonera med är SD:s väljare. Fråga dem varför de röstar på SD, skärskåda deras resonemang och visa på de enorma hålen i dem och hur felaktigt de har tänkt. Naturligtvis kommer många av dem att reagera tjurigt och envist. Jag kallade dem precis idioter i denna text, klart som fan att varje SD:are som läser detta kommer att hålla fast vid sin ståndpunkt i ren trots!

Men sådant varar inte för evigt. Fakta, rationalitet och empati har en tendens att bryta igenom varje hårt skal av ilska och rädsla, och det är sådant vi måste bombardera SD-anhängarna med varje dag. Vi måste fortsätta sprida tanken att öppenhet och värdighet är bättre än fördomar och fientlighet.

Det kommer att ta lång tid att nå fram till många av dem, och vi kommer kanske för överskådlig tid att ha ett främlingsfientligt parti för okunniga väljare i riksdagen. Men det är bättre att vara ärlig och tålmodig än att i artighetens namn ge legitimitet åt idioti och låta rasister komma undan med hemskheter.

Sluta upp med slappheten och urskuldandet av främlingsfientlighet, stå upp för ordentlig granskning, bedöm folk efter den standard man kan förvänta sig av vuxna människor, och fortsätt kämpa för mänsklig värdighet!

Gästartikel av Frilansande Memetiker