Etikettarkiv: svenskhet

Artiklar

Är det jag som borde vara misstänkt?

Jason Diakité, mer känd som Timbuktu, är idag en av Sveriges mest framgångsrika artister. Låttexterna har, alltsedan begynnelsen år 2000, genomsyrats av både ett starkt, genuint samhällsengagemang och av ett tydligt politiskt budskap. Jason Diakité har genom åren visat att han är en viktig röst i samhällsdebatten och är också engagerad i den antirasistiska kampen.

I slutet av förra året erhöll Jason 5i12-priset för att ”han visat hur man både i ord och toner kan förena ett stort artisteri med ett personligt engagemang i viktiga samhällsfrågor. Han har även genom konkret handling gjort många värdefulla humanitära insatser över världen”. I samband med prisutdelningen framförde han ett uppmärksammat tal om antirasism och svenskhet, något som, förutom att det var ett känslosamt ögonblick för både Jason och för oss som lyssnade, rörde om en hel del i debatten. Som en följd av talet samlade sig mer och mindre kända kollegor för att ge artisten sitt stöd i manifestationen #jagärjason. Senaste albumet innehåller låten Misstänkt, som är ytterligare ett inlägg i samhällsdebatten. Detta är Jasons ord. Detta är Jasons upplevelse. Därför låter jag texten stå för sig själv.

 

Misstänkt (med Seinabo Sey & Beldina)


Om du vill titta snett, ställ dig på diagonalen
You know?Timbuktu_2011
Det är över. Det är så över

det här är tjugohundratalet o mycket har hänt men
i Norge e jag svensk hemma e jag utländsk ye
ja ni som vet vet
man vill ju rulla genom livet o endast bedömas på sin fethet
så många gånger jag blitt stoppad av polisen
fått misstänkta blickar när jag går in i butiker
o frågan jag möts av om och om igen igen
hej var kommer du från egentligen
mammas släkt e slaver farsans dom va slavar
men nu står jag här jag tror att jag stannar kvar va
född o uppvuxen i det mellanförskapet
kanske mina barns rötter kommer brygga det gapet
inte sagt med bitterhet jag snackar verklighet
för den jag är definieras inte av ärftlighet
jag menar verkligen jag vet min hudfärg är vacker
precis som våran framtid kanske

ser dej titta snett som om jag vore speciell
blicken följer varje steg som jag tar här
vet du ser mej som samhällets fiende
e det jag som borde va misstänkt misstänkt misstänkt

Det här att man e misstänkt till motsatsen bevisas
man känner sej instängd i en fyrkant
klurigt att förklara men man känner när det händer
i 55 länder på 6 kontinenter
o jag har fällt tårar slagsmål några
när komma in på klubben inte kom på frågan
inga högervindar ska få släcka min låga
o skällsord biter inte nu när jag tål allt
apljud från vakterna på Kramers hörna
när norrmalmspiketen gav mej slag o törnar
jag är bara en men jag skriver för tusen
om det e byggt i strukturen så river vi husen
jag släpper sorgen fri jag släpper ilskan också
våran värld e kry kan någon ringa doktorn
för jag ska upp till toppen o det e jävligt brant
men jag har vatt på botten så jag e jävligt stark

ser dej titta snett som om jag vore speciell
blicken följer varje steg som jag tar här
vet du ser mej som samhällets fiende
e det jag som borde va misstänkt misstänkt misstänkt

Jag är inte ens arg längre
Jag känner mig fan upprymd
Jag vet var vi står
Jag vet vad som är vad
Och jag vet vad den blicken betyder
Och den biter inte på mig
Längre
Oh nej!

– Det är det jag snackar om i denna låten också, jag skämdes ett bra tag
För att mina föräldrar snackade inte ren svenska
Och jag såg annorlunda ut än alla andra kidsen
– Jag har känt att jag ibland måste vara bättre än de andra
Med tanke på mitt efternamn och var jag kommer ifrån
Som man har känt ibland man måste ge mycket mer än de andra
Jag menar, jag hade inte varit där ja är idag om inte jag hade jobbat hårt varje dag och kämpat

Jag har tidigare berört det kollektiva ansvar vi har i den antirasistiska kampen. Den krönikan heter Tillsammans kan vi.

Artiklar

Ett Sverige byggt på mångfald

En krönika av Alexander Louhichi

För varje dag som går där toleransen minskar och segregationen ökar utvecklas det extrema och radikala tankesättet i våra samhällsgrupper. Att förespråka kärlek och tolerans är något som vi måste fortsätta med trots svåra tider. Vi som vet hur man får kontakt med en större grupp av människor måste utnyttja detta och se hur man kan skapa något fint utav det.

När invandrare kommer till Sverige blir de oftast mottagna på två olika sätt, antingen med en öppen famn eller med en stängd famn. På samma sätt som varje individ vill få ett fint välkomnande måste man också acceptera ett underlag i förståelse av rädsla för det okända.

Detta kan illustreras på följande sätt: Två personer möter varandra, en nyanländ invandrare och en svensk individ. Kärleken mellan dessa människor möts genom kramen som bevisar bekvämligheten i välkomnandet. Denna kram kommer att styra samhällsutvecklingen för båda personerna när det gäller toleransen och förståelsen för olika samhällsgrupper. Om den ena personen öppnar sina armar fullt ut måste även invandraren göra detta eftersom kärleHands Of Harmonyken bör vara likvärdig. Om den nyanlända invandraren håller ner sina armar och låter sig bli omfamnad utan att ge en likvärdig respekt för sig själv tillbaka kommer denne person att uppslukas av den svenska identiteten. Problemen skapas när någon av individerna vill omfamna den andra men istället får den andra partens händer i revbenen, för att på så sätt utnyttja kärlekens sårbarhet genom att uppvisa fientlighet. Detta är ett fenomen som vi ser på många håll runt om i Sverige idag.

Jag har alltid firat jul. Jag skrev detta i en artikel som jag publicerade för medlemmarna i IFS och kommentarerna var väldigt varierande. Många undrade hur det kan komma sig att en muslim firar jul, med tanke på att det är en kristen högtid. Mitt svar blev att om vi förespråkar kärlek och tolerans men inte gör något åt det, hur ska vi då kunna förvänta oss att andra gör det?

Jag öppnar mina armar för alla sorters åsikter och jag ger kärlek till alla som vill föra en politiskt korrekt debatt. Glöm inte att man aldrig kan bekämpa hat med hat. Vi måste istället bekämpa hat med kärlek.

För att vi ska kunna se till att varje samhällsgrupp i Sverige ska kunna komma överens måste vi förespråka tolerans. Med tolerans menar jag att man måste förstå andras värderingar och principer utifrån deras eget perspektiv. Detta leder till ett större och starkare mångkulturellt samhälle vilket i sin tur kan leda till en större kärlek för medmänniskan. När jag pratar om samhällsgrupper pratar jag inte bara om svenskar och invandrare utan, exempelvis, också mellan folken i före detta Jugoslavien eller mellan araber och judar. Vi lever i ett Sverige byggt på mångfald och detta måste vi värna om för att kunna skapa ett samhälle byggt på kärlek, förståelse och framförallt tolerans.

Krönikor

Vem är svensk?

För ett tag sedan lanserade Volvo en reklamfilm med fotbollsikonen Zlatan Ibrahimovic som huvudrollsinnehavare. Det är svårt att egentligen veta hur Volvo tänkte då de valde att använda Rosengårdssonen i sin reklamkampanj. Om deras avsikt var att skapa intresse och debatt var det ett lyckat drag. Däremot kom debatten inte att handla särskilt mycket om bilmärket, utan det kom i stället att kretsa kring Zlatan och hans identitet som svensk.

Vissa hävdar att Zlatan inte är svensk. Det mesta talar för att det är just det han är.

Zlatan Ibrahimovic delar Sverige i åtminstone två läger. Många har tagit honom till sitt hjärta och ser honom som, förutom en gudabenådad fotbollsspelare, svensk. Andra ser honom som en duktig fotbollsspelare, meeen svensk? Det är han väl ändå inte riktigt? Den sista kategorin personer ser Zlatan varken som svensk eller som en förebild för unga fotbollsspelare. Det finns många saker som talar för att Zlatan är svensk: han är född i Malmö, han är svensk medborgare och han spelar fotboll för svenska fotbollslandslaget. Det är tre, om än inte alls nödvändiga, förutsättningar för att anses vara svensk. I slutänden räcker det med att bara vara svensk medborgare. Men, hävdar en del, han pratar ju inte ‘riktig’ svenska och han beter sig ju inte ‘svenskt’. Då kan man fråga sig, vad är ‘riktig svenska’ och hur beter man sig ‘svenskt’? Det finns inga exakta svar på dessa frågor. Måste man tala utan brytning och måste man bete sig stereotypiskt svenskt för att anses vara svensk? Mitt svar på dessa frågor är otvetydigt nej. För att förtydliga för tvivlarna är jag ledsen att meddela att: Zlatan talar riktig svenska. Han talar Rosengårdssvenska, som liksom Rinkebysvenska och göteborgska är svensk dialekt, och han beter sig precis så som han vill, även om det sticker i ögonen på några. Zlatans språk och Zlatans beteende ifrågasätts av en viss grupp och ligger till grund för att de försöker anse att han inte är svensk. Zlatan har, precis som du och precis som jag, sina fel och brister. Han är, icke desto mindre, ett av alla olika klockrena exempel på en människa som är en del av det nya mångfaldens Sverige, ett Sverige med en blandning av dialekter, språk, kulturer, traditioner och religioner. Det är svårt för vissa att acceptera att det är så här Sverige ser ut idag.

Zlatan och nationalsången

Några anti-zlatanister tycker att det är bedrövligt att han aldrig sjunger nationalsången när svenska herrlandslaget i fotboll ska spela landskamp. Han är inte ensam om att inte sjunga nationalsången för sitt land då det spelas landskamper. Det är hans eget fria val att inte sjunga, det är hans sätt att ladda inför matchen. I reklamfilmen svarar han alla kritiker genom att recitera nationalsången, med ny musik, skapad av Max Martin. Zlatan väljer dessutom att spetsa till det genom att avsluta texten med ”jag vill leva, jag vill dö i Sverige”, i stället för det ursprungliga ”Norden”, vilket säkerligen svider extra mycket för de som ihärdigt påpekar hans brist på svenskhet. Kan man verkligen ändra texten på svenska nationalsången? Att det handlar om det mer preciserade Sverige i slutraden är sekundärt, man får väl ändå inte ändra denna text? Jo, varför skulle man inte kunna få det? Ingen har krävt att det ska bli praxis att sjunga nationalsången på det här ”nya” sättet, även om det trots allt skulle förefalla naturligt.

sd_jimmie_zlatan
Jan Gradvall, journalist på Dagens Industri, ställer i en uppmärksammad intervju frågan ”Vad har du för förhållande till nationalsången?” till Zlatan. Svaret blir:

Jag har ingen relation alls. Just därför vill jag ta tillbaka den. Och att en kille från Rosengård framför nationalsången säger något om Sverige. Jag vill ha ett samhälle där alla får vara med.

Reklamfilmen är så mycket mer än bara marknadsföring av en bil. Den har mycket viktigare uppgifter än så. Den är gjord av Sverige (Made by Sweden), inte i. Tanken med detta torde vara att alla i Sverige är med och skapar, i praktiken bilen, men i teorin mycket mer än så. Med filmen lyckas Volvo, men framför allt Zlatan Ibrahimovic, med att visa upp Sverige av idag. Sverige är ett land där alla som vill ska få vara med. Det spelar ingen roll hur du pratar, hur du är, var du är född eller vilka högtider du väljer att fira eller väljer att inte fira. På två minuter lyckas man, åtminstone vad beträffar aspekten människosyn, med mer än vad den svenska integrationspolitiken någonsin lyckats med. Detta fungerar som ett hårt slag i magen på alla tvivlare, på alla människor i allas vårt Sverige som inte tycker att alla ska få vara med.
Att det är just Zlatan som står för det hårda slaget i magen är naturligt, eftersom han är den svensk som idag lyser allra starkast. Att han dessutom är just en sådan människa som ständigt ifrågasatts för sin svenskhet, gör inte saken sämre. Filmen är viktig på flera plan. Den är viktig för synen på integration, den är viktig för synen på svenskhet och den är, sist men inte minst, viktig för att påvisa att alla människor har ett värde i Sverige, oavsett vilken bakgrund eller vilken personlighet man har. Detta kan bli en del av svensk integrationshistoria. Zlatan är, och vill vara, en del av ett Sverige präglat av öppenhet, mångfald och ett land där alla får vara med och bidra. Han är inte ensam om att vilja det. Förhoppningsvis kan det bidra till att framtidens Sverige blir en bättre plats för oss alla.

 

Läs mera:

Zlatan sågar nationalsången (SvD)

”Skrämmande att antirasister hyllar Zlatanreklamen” (SvD)

Du gamla, du fria: Zlataninvasion i Lappland (Gradvall.se)

Krönikor

Vad äter en Sverigedemokrat?

Kommer ni ihåg radioprogrammet ”Hassan” i P3 och deras busringningar? De är legendariska, vissa av dem får mig att kikna av skratt. En av busringningarna heter ”Vad äter en neger?” och även om den är taskig så får det mig att tänka ”Vad äter en Sverigedemokrat?”

Den gastronomiska aspekten kan tyckas vara trivial, men den är ändå en ganska stor del av vår identitet. Alla människor firar många olika högtider med att stoppa vissa traditionella rätter i munnen. En jul utan skinka, påsk utan ägg och midsommar utan sill är ganska ynkligt. Kräftskiva utan kräftor är meningslös. Personligen begriper jag inte hur folk kan äta fisk som luktar avlopp, men det är en helt annan historia.

Kräftskiva (Swedish crayfish party)Äter Sverigedemokrater ‘osvensk’ mat? Vägrar de att avsluta en blöt kväll på krogen med en kebab eller falafel vid gatuköket? Björn Söder grät ut en gång på ett blogginlägg över den svenska dekadensen efter att han ätit en sillamacka på en mångkulturell festival. Kan det vara så att endast rågmjölsgröt och kanelbullar serverades under Almedalsveckan? Det blev nog knappast baklava till fikat. Själv kan jag äta tillräckligt många bitar för att mörda en diabetiker. Jag får nästan gåshud när jag tänker på de frasiga sötsakerna som är fyllda med hackade pistagenötter.

Mångfalden i samhället har gett oss en mängd olika maträtter som får smaklökarna att jubla. I området där jag bor finns det en fantastiskt välsorterad butik med livsmedel från alla världens hörn. När jag handlade där en gång sade jag rakt ut ”Fatta vad trist det skulle vara om vi inte hade invandrare i Sverige. Då skulle vi sitta här med vår snuskiga pölsa!” Jag fick ett enormt leende och ett rungande gapskratt tillbaka.

Kent Ekeroth, ingen tvingar dig att äta Tabouleh eller Baba ganoush. Vill du tvinga människor att äta stinkande fisk eller dansa runt en enorm fallossymbol klädd i björklöv? Ta på dig en hyrd folkdräkt och ät några kåldolmar. De härstammar från Turkiet förresten.

Gästkrönikör Louise H.

Krönikor

Är du svensk?

Gästinlägg av Enligt Min Humla.

När är man svensk? För mig som har ett av Sveriges vanligaste efternamn, vars förfäder är svenskfödda och lika bleka som jag själv så långt bak jag känner till, är frågan okomplicerad. Ingen ifrågasätter om jag är svensk eller inte. Hittills har ingen ifrågasatt mina barns svenskhet heller (såvitt jag vet), trots att deras morfar är tysk och deras mormor finsk, och så länge deras polska efternamn inte kommer upp kommer ingen heller att göra det. Kanske skulle det vara något annorlunda på en annan ort, en “svenskare” ort, än Södertälje, för hur det än är så kommer de med sitt blonda hår och ljusa skinn alltid att se “svenskare” ut än många av sina kamrater. Kort sagt; så länge man ser “svensk” ut, vilket vanligtvis innebär något ljusare färgtoner, någorlunda “germanska” drag och inte en uppenbart stor eller platt näsa, så ifrågasätts inte ens svenskhet såvida inte en brytning avslöjar en när man pratar.

För den vars utseende inte passar in i den mallen är frågan dock betydligt känsligare, och några uppenbara svar på när man egentligen är svensk ges sällan i debatten. Är man svensk när man är svensk medborgare? Ja, det borde vara ett rimligt kriterium. Trots allt; ett medborgarskap är ett medlemskap i klubben Sverige som också innebär att man har ett inflytande över den eftersom det bland annat innebär att man får rösta på vartfjärdeårsmötet. I en strikt formell, juridisk mening är det glasklart; är man medborgare så är man svensk.

Mer än medborgarskap

Frågan är dock mer komplex än så, för det handlar inte bara om formalia. Det handlar om identitet. Och då blir det smått omöjligt att ge ett konkret svar. En del skulle säga att man är svensk när man själv identifierar sig som svensk, och det är förvisso ett sympatiskt kriterium som jag kan ställa mig bakom. Det där med identitet är upp till en själv, och vi har många identiteter. Själv tänker jag sällan på mig själv som “svensk”, det är inte på långa vägar den viktigaste av mina identiteter, så för det mesta är jag i så fall inte svensk. Vilket förstås kvittar fullständigt, och är en lyx jag kan unna mig eftersom ingen ifrågasätter min svenskhet ändå.

De få gånger jag verkligen känt mig svensk är när jag har varit utomlands.

Jag tror att det är en viktig poäng. När man känner att man sticker ut blir också den egna etniska identiteten starkare, viktigare. Som människor dras vi till våra likar. Det är en instinkt. Först när vår grundläggande identitet är tryggad, när vi är en i mängden, kan vi unna oss att utforska våra andra identiteter. Segregering behöver inte tvingas på, den sker också i viss mån automatiskt när människor söker sig till sina likar.

Inte bara upp till dig

Och frågan kompliceras då ytterligare av att det knappast bara är upp till dig själv att identifiera dig. Din identitet är också förknippad med hur andra ser dig. Så då spelar det ingen roll hur svensk du försöker känna dig, för om andra hela tiden identifierar dig som “icke-svensk”, så kommer minsta motståndets lag och sökandet efter trygghet bland likar att få dig att identifiera dig själv som “icke-svensk”. Och ju starkare motsättningarna är, desto viktigare blir också tryggheten i att omge sig med sina likar.

För många år sedan läste jag en bok som heter Krigarens heder som bland annat förklarade de där mekanismerna, med exempel från det jugoslaviska inbördeskriget. Författaren Michael Ignatieff menade att det inte spelar någon roll om du är familjefar, fabriksarbetare och fotbollsspelare när andra skjuter på dig för att de identifierar dig som serb. Eller bosnier, eller kroat. För när de bara ser dig som serb/bosnier/kroat så är det också så du börjar identifiera dig själv, av rena överlevnadsskäl.

Många identiteter blir det…

I en global värld där vi kan kommunicera med varandra tvärs över klotet, i realtid, borde dessa gamla identifikationer som följer med röda linjer på en karta tappa sin betydelse. Kanske kommer det att göra det så småningom också. Själv identifierar jag mig som Sabre när jag tittar på NHL-hockey om nätterna, och lider (vanligtvis) och gläds (mer sällan) med andra Sabres när Buffalo Sabres spelar. Jag har aldrig satt min fot i Buffalo och sannolikheten att jag någonsin kommer att göra det är inte jättestor, ändå identifierar jag mig starkt med fansen i staden när det är hockey, och som en följd av det får jag också ta del av andra delar av deras liv, historia och kultur, och tvärtom, vilket för oss ytterligare lite närmare. Andra gånger identifierar jag mig mer efter mitt musikintresse och då är mina likar de som gillar samma saker som jag. Med samma följder som ovan. Och vem vet; rätt som det är sitter jag och diskuterar musik och knyter an starkt till någon från Toronto, som jag kvällen före eller efter hatar, för då är det hockey, och då hatar man Toronto. Det hör till om man är en Sabre. Man älskar Buffalo Sabres, har Toronto Maple Leafs som ärkerival och är för alltid bitter över att Brett Hull avgjorde en finalmatch på övertid med ett mål som borde ha varit underkänt, alldeles oavsett vad regelboken säger.

Så svaret på frågan när man är svensk är alltså i mångt och mycket en fråga om identitet, och det räcker inte med ens egen identitet för i slutänden handlar det om hur andra identifierar dig. Det är det som egentligen är frågan, det är så den egentligen borde formuleras. Inte “när är man egentligen svensk?” utan “när börjar andra i samhället definiera någon som svensk?”. Och svaret på det är att det är olika. Ju mer “svensk” du ser ut, desto fortare kommer andra att identifiera dig som svensk. För vi är ju som bekant inte rasister, men…

Läs hela krönikan på Enligt Min Humla.

 

Krönikor

Jimmie Åkesson ratar nationaldagsfirandet!

Gästinlägg från Slutpixlat
Lilla julafton är snart här för alla Sverigedemokrater. Det vill säga nationaldagsfirandet.
Skärmklipp

Något som Jimmie Åkesson uppenbarligen inte vill vara med att fira. Inte på det sätt som det firas på Skansen i Stockholm i alla fall. För efter förra årets nationaldagsfirande på Skansen var Åkesson så djupt besviken att han kände sig tvungen att i media slänga ur sig följande floskler:

I år deltog jag i firandet av nationaldagen på Skansen. Det blev inget firande för hela Sverige, men ett firande för det urbana Stockholm och den etniska mångfald som bara funnits i 30 år. Om nationaldagen ska fortsätta firas på detta sätt, med ett ensidigt internationellt perspektiv med självförnekelse och historielöshet som grundläggande ingredienser, är jag tveksam till att medverka framöver.

Det passar sig alltså inte för herr Åkesson att alla i Sverige får vara med och fira nationaldagen. Enligt Åkesson så skall nationaldagen enbart vara till för svenskar och inga andra.

Ett nationaldagsfirande värt namnet bör enligt min uppfattning vara utformat för att ena nationens medborgare kring de värden som deras samhälle vilar på.
Vad Åkesson egentligen vill ha sagt är att nationaldagen skall firas på de värdegrunder som den Sverigedemokratiska ideologin vilar på.
Det vill säga extrem nationalism kryddat med en överdriven vurm för minnen från fornstora dagar.
Åkesson och Sverigedemokraterna vill helt enkelt göra nationaldagen till sin alldeles egna personliga sak där de drömmer sig tillbaks till tider som sen länge är borta och där inga nysvenskar är tillåtna att delta. Och därmed är Sverigedemokraterna tillbaks på rasismens ruta ett igen. Att särskilja människor i dem och vi.
En liten upplysning till Åkesson och hans Sverigedemokrater är att vi nu faktiskt lever i ett nytt sekel där utvecklingen går framåt, inte bakåt. Och att det i det moderna Sverige finns någonting som heter utveckling. En utveckling mot ett mångkulturellt samhälle där alla — oavsett vilket land de ursprungligen kommer ifrån — har rätt att vara med om de så önskar för att fira Sveriges nationaldag.
För nationaldagen skall vara till för alla. Inte bara för ett fåtal tokstollar som säger sig värna svenskhetens bevarande och utmåla dem som inte håller med som svenskfientliga. Och om det är några som verkligen är just svenskfientliga så är det ju Sverigedemokraterna som genom sin isolationspolitik gentemot omvärlden gör allt för att urholka vad Sverige egentligen står för.
Ett Sverige som värnar om människors lika rätt att vara just människor, oavsett vilket land de kommer ifrån, vilken kultur de har, vilken religion de har, eller vilken sexuell läggning de har. Det om något, är en svensk tradition som bör bevaras.
Så om Åkesson och hans Sverigedemokrater inte önskar delta i nationaldagsfirandet så står det dem fritt. Ni är inte tvingade. Ta er förlegade ideologi och kryp tillbaks under den gråsten av äkta svenskt urberg ni en gång kom fram ur. Det är där ni hör hemma. För ni och era gelikar platsar inte i ett mångkulturellt modernt demokratiskt samhälle.
Karl-Johan Johansson-Svensk för Slutpixlat
Gästinlägg från Slutpixlat
Krönikor

"Folkhemmet” misshandlas av Sverigedemokraterna!

Gästinlägg av Slutpixlat

Begreppet folkhemmet har tyvärr fått en något kantstött betydelse då nu Sverigedemokraterna har anammat det.

Röd stuga
Darkangels / Foter.com / CC BY-NC-ND

Ursprungligen betydde ”folkhemmet” ett ställe där fattiga kunde få tillgång till litteratur och samhällsinformation i form av tidningar med mera, till reducerat pris. Dessa slags inrättningar förekom i större städer i Sverige från 1890-talet.

I den utvidgade betydelse som senare socialdemokraterna skulle ge ordet, är begreppet influerat av högerpolitikern och statsvetaren Rudolf Kjellén, som på den tiden var en ansedd statsteoretiker, inte minst i Tyskland, där hans idéer var som mest spridda, genom en omfattande utgivning. Den tyska motsvarigheten under mellankrigstiden kallades Volksgemeinschaft (”Folkgemenskap”), vilken kom att förknippas lika starkt med det Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet som Folkhemmet med Sveriges socialdemokratiska arbetareparti.

Under en remissdebatt 1928 införlivades begreppet ”Folkhemmet” i den socialdemokratiska retoriken av Per Albin Hansson; dessförinnan hade han även övervägt det alternativa, och mer demokratiskt klingande, ”Medborgarhemmet”, men kom slutligen ändå att lägga tonvikten på det förra och mer slagfärdiga begreppet (talet hade rubriken Folkhemmet, medborgarhemmet), och i kontrast till Kjellén och hans – med Wigforss karakteristik – extremt konservativa eller högerradikala kretsar där begreppet tidigare florerat, hade han redan 1921 betonat att det socialdemokratiska ”hemmet” skulle etableras på ”demokratins fasta grund” och bli ett ”gott hem för alla svenskar”.

Hansson menade metaforiskt att Sverige borde bli som ett hem för hela folket, som skulle präglas av samförstånd och jämlikhet; ”Det måste en gång bli så, att klassamhällets Sverige avlöses av folkhemmet Sverige”, som han sade. Och han fortsatte:

”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade.”

Att nu Sverigedemokraterna kapat begreppet folkhemmet, och försöker jämföra sig med socialdemokraterna i den frågan får anses som ett starkt missvisande och på gränsen till ett patetiskt beteende.

För om de är något som SD inte kan leverera i sin folkhemsdröm så är det just grundtankarna i hela folkhemstanken, som Hansson beskrev den.  Ett samhälle där likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet råder. Med andra ord ett gott samhälle för alla som lever i Sverige. Även nytillkomna medborgare, invandrare o flyktingar.

För i Sverigedemokraternas folkhem så finns det inte utrymme för likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet gentemot dina medmänniskor. SD vill gärna ruta in oss i dem och vi och på så vis särskilja sig från mängden på något slags herrefolks manér.

Tror knappast ett det är det folkhemmet som än gång Per Albin Hansson avsåg.

Bättre då att Sverigedemokraterna använder uttrycket folkgemenskap (Volksgemeinschaft) då detta mer ligger i linje med SD:s politiska ideologiska inriktning. Att som SD gör nu, försöka identifiera sig med det av Socialdemokraterna skapade folkhemmet är bara högst löjeväckande från deras sida då de står så långt ifrån den socialdemokratiska ideologin som man bara kan komma.
Låt oss istället mynta ett nytt begrepp eller slogan om ni så vill som bättre stämmer överens med dagens samhälle och det samhälle som majoriteten av svenskarna vill ha: ”Det mångkulturella hemmet.”
Karl-Johan Johansson-Svensk för Slutpixlat
Krönikor

"Menar du att du blir upprörd om någon säger negerboll"

Gästkrönikör: Peter Towers

Från ännu en Facebook-interaktion

Kommentaren som jag fick syn på:

Förstår inte varför nån skulle ta illa upp av ordet negerboll… isåfall har dom egna problem dom borde ta hand om istället för att vilja få lite exponering i nån tidning eller liknande.

fbstartkommentar

Mitt svar (kanske inte mitt mest pedagogiska svar, men jag trumpnade till):

Ja du, vilken psykologisk insikt du verkar ha vad gäller bruna och svarta svenskars sinne. Det vore väl käckt om du kunde vara språkrör för alla oss som är bruna och svarta, eftersom vi inte vet vad vi själva vill och bara är ute efter uppmärksamhet. För någon uppmärksamhet fick vi ju knappast när vi växte upp. Förutom då av raggarna som jagade mig hem ifrån skolan under två års tid för att de ville bonka negerdjävulen, de övriga ständiga negerdjävulkommentarerna, uppmaningen att åka ”hem”, jag vet inte till vad, något fiktivt negerland kanske. Eller min favorit; kaptenen i lumpen när jag tjänade mitt land, som högst medvetet och respektlöst gentemot en hel kontinent använde ordet neger i negativ mening när han talade om afrikanska soldater. Eller när han tillät andra soldater att säga neger till mig när det hettade till, utan åtgärd (å andra sidan tillät han mig att slå den andre killen på käften, så det var ju i.o.f.s rättvist.). Synd bara för de ”negrerna” som ”inte kunde ta för sig”…

Hands Of Harmony
Vermin Inc / Foter / CC BY-NC-SA

Du vet, det funkar inte så bra för bruna och svarta svenskar att å ena sidan bli kallad för negerdjävel och negerhora för att sedan helt släppa den både historiska och omedelbara negativiteten i den benämingen som uppfunnits av europeiska människor och helt glatt gå och fika på en ”negerboll”.

Det är inte heller så kul när man har barn och läser om finurliga Emil, starka Pippi, och obstinata Lotta och om prinsessor med långt hår men där varje bild av ”negrer” är som en hoper hjälplösa kuredutter, ett slags barnmänniskor som inte klarar sig utan Pippis pappa. Eller som den tokroliga svarta pickaninnydockan i Tomtens Julverkstad som säger ”Mami” med skrovlig röst, men där den blonda dockan i kontrast är blond, söt, och säger ”Mommy” med den ljuvaste lilla stämma.

Det finns alltså ett postkolonialt bildspråk vars tradition Sverige också förvaltar som inte ens jag själv var medveten om förrän jag flyttat ifrån Sverige och började tala om svenska traditioner och minnen med folk som inte är ifrån Sverige.

Människor som inte tycker det är självklart att choklad kan beskrivas som ”neger” eller att kineser skall återges som på de svenska godispåsarna till Kinapuffarna.

Detta stereotypa bildspråk har sitt ursprung i USA och kom till under en tid då svarta inte ens kunde använda samma toalett som en vit människa under de amerikanska Jim Crow-lagarna som inte försvann förrän 1965. Efter andra världskriget demoniserades Japaner som gula och fula människor med stora tänder och det satt i under Vietnamkriget likväl. Ungefär som hur islamister beskrivs idag med bombturbaner och som notoriska kvinnohatare. Dessa rasistiska symboler har sedermera övergetts i USA till lättnad för alla med afrikansk och asiatisk börd. Muslimer kämpar fortfarande.

Hur är det att ständigt bli missrepresenterad? En bra jämförelse kanske kan vara att som en vit tysk ständigt behöva bli associerad som nazist. Som lite kuriosa kan nämnas att den sista tvångssteriliseringen av en Samisk kvinna begicks 1967 som en del i en etnisk rensning i Norden, så det är inte så att vi i Norden är oskyldiga till historisk och brutal rasism.

Så vad menas med ”ett postkolonialt bildspråk”, och uttryck som ”vit normativitet” och andra akademiskt klingande dängor? Som ett exempel på vit normativitet låt oss tala om hår. För en liten tjej som växer upp, en ”negerunge” som hon kanske skulle beskrivas av dig och andra (min dotter), hennes bild av vad som är vackert, liknar många andra småtjejers ideal; långt hår. Redan nu vid 4 års ålder gråter hon ofta och är upprörd över att hon inte har samma vackra ”prinsesshår” som hennes kinesiska, indiska och europeiska kamrater (vi bor i Norra Kalifornien i ett av de mest multikulturellt koncenterade områdena i USA). Nästan varenda kväll när hon tar av sig sin tröja drar hon den över huvudet, låter tröjan sitta kvar så att den hänger ”som hår”, och frågar sedan upprepat, uppmanande, bekräftande, ”titta vilket vackert långt hår jag har pappa”. Det kan låta som en liten grej och hade kanske varit det om det hänt endast ett fåtal gånger. Men det sker nästan varje dag i snart ett halvår och det är hjärtskärande för en förälder. Visst, det kommer att gå över, men just vetskapen om att hon gör detta för att hon inte ser sitt eget hår som vackert, för att det har en helt annan karaktär är tråkigt. Sorgligt, t.o.m.

Även den svarta Disneyprinsessan har långt böljande hår. För att få ett sådant hår när man är av afrikansk börd får man antingen shocka det med kemikalier (straight perm) och eller använda s.k. ”hot combs”, värma upp håret och lösa upp krullorna med hjälp av vaselinliknande hårprodukter, vilket tar flera timmar om dagen (vilket min farmors generation gjorde regelbundet för att inte se för mycket ut som ”negrer”). Det är en tradition som pågår än idag världen över, framför allt i södra USA. M.a.o. svarta människors naturliga utseende ses som alltför ”kurreduttit”, primitivt och ”outbildat”. Svarta kvinnor spenderar hundratals, ibland tusentals dollar i månaden för att dölja sitt afrikanska hår. En perm kostar ca $500 gången och många går varje vecka och fixar håret.

Så där har du ”neger”-associationen för en kulturellt svensk människa av delvis (amerikansk) afrikansk börd. En annan åsikt än din egen. Vilken tycker du skall befrämjas? Ditt eget påstående där du redan beslutat för oss vad vi tycker och att vi själva skall tampas med ”våra problem”? Eller finns det utrymme för andra åsikter?

Du har dock rätt i att vi har problem. Tyvärr kan jag inte fixa dem själv och det funkar inte längre att knyta näven i fickan, svälja hårt och hålla käften? Jag har provat det i nu snart 40 år… det blir allt svårare kan jag säga.

Jag tänker så här, kanske det inte är en så stor grej att sluta använda ordet ”neger” eftersom det är både utdaterat, numera utjatat och helt enkelt förolämpande såsom det uppfattas av oss själva. Vad säger du?

Svaret jag fick ifrån den person som jag skrev till:
fbrespons

orkar inte läsa din uppsats just nu, men menar du att du blir upprörd om någon säger negerboll?

Gästkrönikör: Peter Towers

Krönikor

Vit, brun, svart och afro

Gästkrönika av Peter Towers

Minnen av ursprung, färg, ras och klass
Som uppvuxen i Sverige med en vit, svensk mamma och en svart, amerikansk pappa så har jag oftast identifierat mig som en ”brun svensk”. En enkel opretentiös beskrivning av hur jag såg mig själv. Brun och svensk. Ordningen är inte helt oviktig, för nog var jag brun först och svensk i andra hand. Det är svårt att smälta in i ett land som Sverige när man har brunt krulligt hår och en jämn solbränna. Således brun först. Folk som såg mig tänkte ju inte i första hand där går en svensk pojke! De tänkte nog; där går en brun pojke och han verkar vara svensk.

Midsummar berries
Per Ola Wiberg ~ powi / Foter / CC BY

Vilken bra svenska du pratar? Var kommer du ifrån då? Jo, men jag menar var kommer du ifrån.

När jag frågade min mamma när jag var mycket liten varför jag var brun så förklarade hon att jag var ”mulatt”, vilket då ansågs vara en passande beskrivning (en term som sedermera förpassats till arkiven). I ett försök att identifiera mig själv och för att undvika jobbiga följdfrågor när jag träffade nya människor så  började jag därför jag presentera mig med: ”Hej, jag heter Peter och jag är Malutt”…. och om de fortfarande såg frågande ut kunde jag lägga till den biologiska förklaringen att ”min pappa är ifrån amerika och har svarta frön och min mamma har vita ägg, därför är jag brun”. Det svenska 70-talets öppenhet inför sexualitet i aktion. Efter det kom det sällan några fler frågor.

Sedermera blev det ”brun” istället för ”malutt”, det kändes mer naturligt.Under min uppväxt identifierade jag mig med andra bruna människor både med afrikanskt och indiskt arv, men de flesta av mina vänner såg inte ut som jag och det var aldrig några problem med dem. Men häcklingarna från andra ledde mig till Malcolm X, Eldrige Cleaver och Stokely Carmichael (Svarta Pantrarna) i böcker som fanns i min mammas bibliotek. Det var som en liten metamorfos och ett slags ”svart” medvetande började komma över mig, speciellt som mycket av detta utspelade sig i Oakland där min pappa växte upp. Men jag var fortfarande ”brun svensk”.

Från 15 års ålder — och som hyfsad basketspelare — blev det helt plötsligt en fördel att vara brun. Det var lite coolt, t.o.m. Om vi spelade utanför stan fick jag ibland skriva autografer. Det var kanske spännande för småkillarna i mindre samhällen att träffa en riktig brun basketspelare precis som på TV. Eller nå’t.

Som 19-åring flyttade jag till USA direkt ifrån en svensk medelklassförort in i djupaste East Oakland i Kalifornien under 80-talets crack-era, när Oakland toppade mordstatistiken i USA. En helt ny värld öppnades och jag fick snabbt lära mig hur det var att vara ”svart”. Främst ifrån andra svarta amerikaner; ”Brother”, ”blood”, ”nigger” —”what’s up?” ”Whe’ u from man?”, ”Switzerland?”. “I have a brother who lived in Germany in the military”. “Sweden”. “Ya’ll got som fiiiine women over there, ain’t ya?”.

Det positiva var det omedelbara accepterandet från andra svarta och det kändes helt underbart att kunna smälta in i mängden för första gången i mitt liv. Det kändes bra att vara svart. Men trots det, utan det bagage som kommer sig utav att växa upp i ett område som är fyllt av droger, undermålig utbildning och kriminalitet — och som välrest och mångspråkig, hade jag i slutändan mycket svårt att identifera mig med vad jag uppfattade som ”svarta amerikaner”.

Majstång Norrbärke
YlvaS / Foter / CC BY-NC-ND

Vad jag insåg senare var att jag, min brunhet och eventuella svarthet till trots, bar på ett slags ”vitt rikt privilegierad”. Inte rik på pengar i mitt fall, utan rik på kultur och erfarenheter. Jag gick på i ullstrumporna och höll mig inte inom de osynliga rasgränser som fattiga svarta i många fall målade upp för sig själva och som de sällan eller aldrig klev utanför eftersom de inte hade de sociala verktyg som krävdes. Min ljusare hy, mångspråkighet och exotism spelade säkert en roll till att jag accepterades av andra icke-svarta amerikaner och tilläts kliva inför deras osynliga grind. Bara att vara Europé var en stor fjäder i hatten och att vara ifrån Sverige var ”fantastiskt” för liberala San Francisco Bay Area-bor –”why did you leave?”, kunde de fråga. Jag kände mig då manad att inte bara måla upp Sverige som en slags utopi där alla är snygga, vältränade och har fri sjukvård, och delade med mig av rasistiska erfarenheter, talade om mångkulturalism och dess problem och förklarade hur amerikaniserat Sverige är. Men ganska stolt var jag nog.

Efter ett överlag vänligt mottagande i det amerikanska samhället och där jag snabbt befordrades till ett jobb som servitör på ett internationellt hotell efter blott 5 veckor som diskplockare — den svarta snubben som rekommenderade jobbet till mig hade varit diskplockare i 5 år — så började jag tänka, ”vad är det för fel med de svarta amerikanerna?”. Varför kunde de inte ”rycka upp sig”. Jag lärde mig många år senare att jag hade kritiserat svarta amerikaner precis på samma sätt som andra icke-svarta amerikaner som hade lyckats i livet, där den amerikanska ”Pull YourSelf Up Through Your Boot Straps”-mentaliteten är helgad. Det var ju så enkelt för mig, varför kunde de inte göra likadant. Jag hade fortfarande mycket att lära om insitutionell och historisk rasism.

Jag började bli alltmer deprimerad av Oakland för det var inte roligt att vara svart längre och det kändes verkligen inte som hemma. Vad jag förstod senare var att det jag då tolkade som svart och vitt i själva verket var klasskillnad. Som lägre medelklass-svensk utan några speciella pengar hade jag aldrig identifierat mig som ”rik”. Vi hade bott i lägenhet på Hisingen under min barndom och ganska nyligen flyttat in i ett radhus i Landvetter, en villaförort till Göteborg. Jag hade aldrig haft moped, vi hade inget lantställe och åkte inte på några dyra semestrar. Någonstans här slutade jag aktivt att vara ”svart” eller ”brun”, nu ville jag bara vara svensk. En svensk som dock ”råkade” vara brun och som ”råkade” ha en svart pappa — men ändock en svensk.

Jag sökte upp andra svenskar och umgicks uteslutande med dem som en slags metropolisk världsresenär på min egna om än nya hemmaplan. Där umgicks jag som unga svenskar gör utomlands med festande, beachliv, skidsemestrar och mer festande. Men när festen var över slutade jag att vara svensk och åkte hem till ”svarta” Oakland och till min gammeldags farmor ifrån Louisana och åt fried catfish och greens, plockade upp skräp ifrån gräsmattan, passerade blommorna som lagts ut för någon som skjutits ner ett block ifrån farmors hus och undvek crackheadsen som hängde utanför Liquorstoren när jag väntade på bussen för att åka till jobbet. Det var jobbigt att vara svart i veckorna, men det var kul att vara svensk på helgen.

Väl tillbaka i Sverige igen så försvann ”den svenska känslan”. Jag kände mig inte ens brun längre. I svensk miljö blev jag omedelbart ”svart”. Med en ny stolthet och en känsla av tillhörande något större än jag själv, blev det en period av nolltolerans gentemot n-ordet och rasism. Jag var en mycket arg, ung man som KRÄVDE respekt och med taggarna utåt tolkade jag allt som rasistiskt vilket provocerade fram många konfrontationer där jag tidigare skulle ha använt mig av min multi-kulturella diplomati genom att förstå att de menade ju inte något illa, de visste ju inte bättre. Men nu ville jag personligen straffa de som inte visste hur de skulle uppföra sig gentemot mig och sådana som såg ut som jag. Med hela Oakland i ryggen ville jag hämnas för ett helt liv av oförätter och orättvisor. Men det funkade inte så bra.

Med tiden softade jag ner mig men slutade inte att vara ”svart”, men nu mer på insidan än på utsidan. Jag känner mig fortfarande ”brun” tillsammans med andra svenska ”bruna” barndomskompisar men identifierar mig idag som vuxen, som”svart”. En stor del i det hänger ihop med att jag nu bor i USA. Lustigt nog som ingift i en familj med rötter i Uganda är jag den vitaste familjemedlemmen 🙂 One Love!

P.S. Nyligen blev jag ”afro-svensk”, vilket känns helt OK det med.

Gästkrönika av Peter Towers

Artiklar

Viktigt visa hur Sverigedemokraterna är rasistiska

Rasism har blivit lite av ett skällsord. Det är viktigt att vara exakt när man bemöter Sverigedemokraterna. Att bara haspla ur sig att SD är rasistiskt är inte nog, man måste även visa VARFÖR man anser att partiet är det och HUR de är det.

Dekal från SD. Från mitten av 90-talet.

Att SD vill minska invandringen är inte en rasistisk åsikt. Det är en i mitt tycke konstig åsikt. Att vilja minska invandringen till 10% av idag är som att vilja minska antalet brandstationer, sjukhus, vägar eller skolor till 10% av idag. En konstig åsikt, men fullt legitim.

Det som aldrig får anses legitimt och rumsrent är SD:s syn på svenskhet där folk med invandrarbakgrund ses som ”mindre svenska” eller att generalisera negativt om invandrare som ”brottsliga” eller islam som ”nazistiskt”.

På samma sätt är det tydligt att SD vill sätta sin egen nation främst och att vara hatisk mot det främmande: ”det är inte ditt land, det är mitt land!”.

När åsikten att man vill minska invandringen kombineras med negativa generaliseringar om andra folk, och en begränsad syn på svenskhet, då uppstår rasism!

Kulturell rasism, diskrimineringar & generaliseringar

Sverigedemokraternas rasism syns nog bäst i hur de tillåter och uppmuntrar till negativa generaliseringar om islam och muslimer. Även i hur de på liknande sätt generaliserar om romer och afrikaner eller om invandrare och brottslighet.

Hatet mot islam är i synnerhet skrämmande eftersom det tagit sig former som är väldigt lik den klassiska antisemitismen, så som t.ex. nazister spridit hat mot judar genom åren. Islam och muslimer demoniseras och beskrivs som en invasionsstyrka som håller på att ta över Europa, som terrorister, och galningar.

”Islam är det största hotet mot västerlandet”— Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder under Almedalsveckan 2011”Tidningen rapporterar om en mörk framtid där den europeiska kontinenten hyser en allt större andel muslimer, vilket – om ingenting görs – oundvikligen kommer att leda till en omfattande islamisering och en framtid där det sekulära och demokratiska Europa står inför det värsta hotet någonsin – långt värre än tidigare hot från nazism och kommunism…Den låga nativiteten bland Europas folk kombinerat med en ökande massinvandring och en betydligt högre nativitet bland vissa invandrargrupper, kommer att ”fundamentalt” förändra vad vi i dag kallar Europeisk kultur och samhälle, om ingenting drastiskt görs.”

— Blogginlägg av Sverigedemokraternas riksdagsledamot Richard Jomshof 2009.

”Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år.”

— Jimmie Åkesson på Aftonbladets debattsida 19/10 2009.

”Islamiseringen är dagens viktigaste politiska fråga. Antingen går vi under med en suck, eller också gör vi motstånd. Nu är vi inne i en ny fas i ett uråldrigt krig som går 1400 år tillbaka i tiden […] islam är en imperialistisk ideologi som arbetar för världsherravälde. Men det finns hopp. Fler och fler partier i Europa inser islamiseringshotet. 2010 kommer SD in i riksdagen, så att det äntligen kan bli slut på det mångkulturella eländet!”

— Sverigedemokraternas riksdagsledamot Kent Ekeroths tal under partiets landsdagar 2009.

Exakt detta är de bästa bevisen för rasismen inom SD.

(Interasistmen har skrivit en kort genomgång av hur man kan bedöma att Kent Ekeroth är rasist som vi också rekommenderar.)

Synen på svenskhet

SD:s dekal från mitten av 90-talet.

Man ser rasismen i SD också på hur de ser på svenskhet. Vi citerar Niklas Orrenius i Expressensom skrivit om det bra;

Soran Ismail, uppväxt i Knivsta är inte svensk, enligt Almqvist: — Du är svenskfientlig, säger Erik Almqvist. Men Soran Ismail framhärdar. Sverige är mitt land, säger han. Det gör Almqvist förbannad:— Nej, det är inte ditt land, det är mitt land.

Det här resonemanget om svenskhet kom lite i skymundan i förra veckan. Då handlade mycket av upprördheten om järnrör och grova ord: ”blatte-lover, hora och babbe”.

Men egentligen är ”det är inte ditt land”-snacket det mest intressanta med filmen. Det understryker vilken extrem syn ledande SD:are har på svenskhet. Det räcker inte med att vara svensk medborgare…

Niklas Orrenius påminner om att 2007 hetsade partiets representanter mot Zlatan på samma sätt:

SD-toppen Mattias Karlsson sade i ”Ekot” att Zlatan Ibrahimovics kroppsspråk och sätt att prata inte är svenskt, i hans ögon. Det var i mars 2007. En aprilmorgon, en månad senare, satt jag på X2000-tåget söderut tillsammans med Jimmie Åkesson… När tåget börjat rulla frågade jag Åkesson om Zlatan Ibrahimovic. Höll han med sin kompis och partikollega Mattias Karlsson om att ­Zlatans sätt att vara inte är svenskt?SD-ledaren svarade ja:— Jag delar Mattias resonemang… Han spelade i alla fall för Sverige. Sedan om han var legosoldat eller inte, det vet jag inte…

Nu, fem år senare, är SD ett riksdagsparti – vars ledare varnar för muslimer.

Sorteringen fortsätter. Svenskar – icke-svenskar. Pålitliga – opålitliga…

I den snäva synen på svenskhet kommer SD:s särart fram.

Exakt så, tendenserna att dra folk över en kam! Tendenserna att villkora vad som är svenskhet visar att partiet inte bara accepterar en främlingsfientlighet utan även rasism. Rasism så som det definieras då hat mot kultur ersatt hat mot ras. Att kalla en spade för en spade är viktigt då man bemöter SD politiskt. ”SD är rasistiskt… därför att”!