De senaste månaderna har det framkommit att en, eller flera, skolor skulle ha erbjudits propalestinsk propaganda: svenska skolelever sägs ha fått ta del av ett studiematerial med en karta där Israel är raderat, det finns inte. Istället finns Palestina med på nämnda karta.
Det är Tobias Petersson, ordförande i PPI (Perspektiv på Israel), ett proisraeliskt nätverk bildat 2013, som i ett öppet brev till skolkommunalrådet i Malmö, Anders Rubin, kräver svar på vilka skolor som använder sig av det nämnda materialet. Rubin uppmanas att agera ”mot ansvariga på skolor som tillåtit detta”, samt ta reda på vilken organisation som ursprungligen ligger bakom utbildningsmaterialet.
Brevet står att läsa i sin helhet här. Det handlar om en textbok, ”Jag tillhör Palestina”, som påstås försköna terrorism och våld, samt demonisera Israel. Detta material påstås strida mot svenska skolans värdegrund, vilken kräver att undervisningen ska vara saklig och allsidig.
I brevet läser vi följande:
”Första sidan inne i den helt arabiskspråkiga boken ”Jag tillhör Palestina” pryds av en karta. ”Detta är Palestina” står det ovanför kartan. […] Det finns ingen gräns dragen efter 1949 års stilleståndslinjer (brukar också refereras till som 1967 års gränser). Israel är utraderat och Tel Aviv existerar inte”
Vid närmare efterforskning har följande framkommit: jag har, via Petersson själv, delgivits att skolan (1 skola, inte flera) i fråga är Apelgårdsskolan i Malmö. Skolan har många arabisktalande elever. Jag har kontaktat skolledningen och de hälsar att det inte har haft något samarbete med PRC (Palestinska rättvisecentret), organisationen som sägs ha varit drivande i att indoktrinera svenska barn. Märk väl att det talas om flera skolor och om ”Malmös skolelever”, och det insinueras att denna internationella palestinska kampanj ingått i den lärarledda undervisningen.
Det handlar alltså inte om att svenska skolbarn får ta del av antiisraelisk propaganda, eller att rektor eller lärare på Apelgårdsskolan har ansvar för att det arabiska studiematerialet ”Jag tillhör Palestina” har delats ut.
Det handlar om att en förening som hyr skollokalerna på helgerna har haft Palestina-studier som en del av lördagsskolan. Föreningen, Al-Hikma, har i sin tur haft besök av PRC.
Att boken är skriven på arabiska gör det orimligt att det skulle förhålla sig på det sätt som Petersson försöker påskina. Så allt detta förefaller vara en icke-fråga, då allt verkar som att den använts i endast denna förening, och då har nått endast de barn som närvarat på lördagar.
Tobias Peterssons brev, och upprördhet, kan eventuellt grunda sig i att en muslimsk förening hyr lokaler i en skola och bedriver lördagsskola med propalestinskt utbildningsmaterial.
Det rör sig alltså inte om att vinklad propaganda skulle ingå i lärarledd undervisning på ett antal kommunala skolor i Malmö, eller att svenska skolbarn får lära sig att Israel inte finns.
Att föreningar, oavsett inriktning, ser sig ha i uppdrag att sprida sin världsuppfattning, är inget märkligt, eller nytt för den delen. Om det kan man tycka vad man vill, men det är inte exklusivt för Al-Hikma eller PRC. Mer om detta går att läsa här.
Det står fastslaget i grundskolenämndens beslut från november 2014 att utomstående föreningar som vill hyra lokaler i kommunala skolor i kontraktet ska klargöra syftet med verksamheten. Kontraktet mellan Apelgårdsskolan och Al-Hikma skrevs i februari 2013.
Detta är en indikation på hur viktigt det är att vi alla är kritiska, noggranna, och granskar information. Det finns risker att vi utsätts för vinklade, falska nyheter. Många har ofta en agenda, och det är upp till oss att välja att avgöra om vi ska tro på allt vi läser, eller ser, eller om vi först vill ta reda på vad som faktiskt stämmer, innan vi tar ställning.
Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på sexism. Vi fortsätter med antisemitism.
Antisemitism är en viss uppfattning om judar som kan uttryckas som hat mot judar. Retoriska och fysiska uttryck för riktas mot judar och icke-judar och/eller deras egendom, mot judiska gruppers institutioner samt religiösa byggnader och platser.
En samling attityder och diskurser om judar som bland annat handlar om negativa differenser och uteslutning, om förträngningar, projektioner och fantasier. Vad som skiljer antisemitismen från andra liknande rasistiska och främlingsfientliga diskurser är dess långa historiska roll i den västerländska civilisationen och speciellt de starka inslagen av tro på judarnas makt, moraliska mindervärdighet och ondska. Antisemitism kan inte tolkas eller förstås utan att det sätts in i ett historiskt sammanhang.
Begreppet antisemitism är en sammansättning av förleden ”anti-” (mot), mellanleden ”semit” (användes regelmässigt under rasbiologins storhetstid för att klassificera nedanstående folkgrupper i Mellanöstern och Afrikas horn) och efterleden ”-ism” (ideologisk inriktning) och innebär rasism/hat gentemot judar, såväl ur etnisk som religiös kontext.
Det var tysken Wilhelm Marr som 1873 lanserade företeelsen och antisemitismen var en del av dåtidens ”rasvetenskap” och rasistiska föreställningar. En indelning av antisemitism i fyra historiska grundformer presenteras i boken ”Was ist Antisemitismus?” (Wolfgang Benz 2004):
Kristen antijudaism – fokuserar på kritik mot religionen
Modern/rasistisk antisemitism – fokuserar på etniciteten
Antisionistisk antisemitism – fokuserar på motstånd till den etnisk-religiösa nationalismen, dvs används som kritik mot sionism
Det förekommer diskussioner, liksom det gör för islamofobi, kring huruvida antisemitism, ska betraktas som en form av rasism. De som motsätter sig att antisemitism skulle vara rasism hänvisar till religionen. Inom forskningen har antisemitism kommit att innefatta individ- och samhällsnivå, dvs såväl individuella och kollektiva handlingar som handlingar. För att överbrygga eventuella oenigheter om huruvida antisemitism ska betraktas som rasism har sociologen Helen Fein beskrivit antisemitism på följande sätt:
Antisemitism är en bestående latent struktur av föreställningar fientliga mot judar som kollektiv, vilka på det individuella planet manifesteras som attityder, i kulturen som myter, ideologi, folkliga traditioner och bildspråk, samt i handlingar som social eller legal diskriminering, politisk mobilisering mot judarna och kollektivt eller statligt våld, vilket resulterar i och/eller syftar till att fjärma, driva bort eller tillintetgöra judar just för att de är judar.
Nazipropaganda i det ockuperade Polen 1942.
Antisemitism har existerat sedan medeltiden
Företeelsen antisemitism, ett samlande begrepp för judehat, har flera hundra år på sitt europeiska samvete. På medeltiden utsattes judar för attacker utförda av kristna kyrkan. Det mest dokumenterade, och välkända, exemplet på antisemitism är Förintelsen, folkmordet på 6 miljoner judar under andra världskriget, iscensatt av Adolf Hitler och Nazityskland. Nazisterna såg judar som ett hot mot den s k ”ariska rasen” och dess överlevnad. På senare tid har antisemitismen i Europa ökat, något som inneburit att allt fler judiska institutioner utsatts för attacker samtidigt som judiska slagord vid demonstrationer har blivit allt mer förekommande.
På Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA):s hemsida kan vi läsa en del om vilka förklaringar till antisemitism som kan tänkas finnas. Det finns ingen enskild orsak till antisemitism, utan man brukar tala om ett antal – den judefientliga tanketraditionen som utvecklades inom kristendomen och faktumet att judar inte erkänner Jesus som Messias är vedertagna förklaringar till antisemitism. Den kristna läran anser att judendomens existens skulle ha upphört i samband med Jesu födelse. Under de första århundradena efter Kristus skapades en antijudisk teologi som gav judarna skulden för korsfästelsen av Kristus.
Under medeltiden stiftades diskriminerande lagar gentemot judar. De religiösa och ekonomiska rättigheterna begränsades. Judegetton bildades och särskilda kläder och kännetecken infördes för att särskilja judar från kristna. Med tiden skapades fler och fler anklagelser och myter kring judar. Exempel på myter är att judar skulle vara Djävulens redskap som utförde ritualmord på kristna barn och förgiftade brunnar. På så sätt fick judarna skulden för pesten. Anklagelserna svartmålade judar såsom ondskefulla och farliga – och därmed mindre mänskliga.
Antijudisk propaganda 1942.
Politiska konflikter, ekonomiska kriser och sociala motsättningar gav den moderna antisemitismen bränsle i början av 1900-talet. Industrialismen med tillhörande militanta nationalism, bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland, första världskriget, massarbetslöshet, svaga demokratier och Depressionen var alla bidragande orsaker till den politiska extremism och att antijudiska strömningar och konspirationer exploderade.
Efter Förintelsen hade antisemitismen svårt att få fäste, folkmordet på judarna gjorde att judehat inte ansågs rumsrent. Icke desto mindre har den antijudiska tanketraditionen hela tiden funnits där och myter och konspirationsteorier har levt kvar. Judefientlighet har förekommit i såväl nazistiska/högerradikala grupperingar som i Sovjetunionen och andra kommunistiska stater i Östeuropa, där vi kunnat bevittna mången antijudiska politiska kampanjer.
Antisemitism i Mellanöstern
Konflikterna i Mellanöstern i allmänhet, och Israel-Palestinakonflikten i synnerhet, liksom kriget i Irak och den globala terrorismen, är några orsaker till den antisemitism vi ser idag. Mycket av antisemitismen idag har sitt ursprung i fördomar och gamla myter och konspirationer som lever kvar. Enligt BRÅ (Brottsförebyggande rådet) har många antisemitiska hatbrott i Sverige sin orsak i hur människor ser på konflikten i Palestina. Det är viktigt att poängtera att kritik av Israels politik och agerande inte är antisemitism. Däremot kamoufleras ibland antisemitism som ”israelkritik”, på samma sätt som att muslimhat ibland kamoufleras som ”islamkritik”.
Antisemitismen vi idag kan se i muslimska och arabiska länder har ett flertal orsaker. Under medeltiden var judehatet hos muslimer inte lika utbrett som hos kristna, även om det förekom fördomar gentemot judar också hos muslimer. I slutet av 1800-talet ”exporterade” kristna församlingar i Mellanöstern den europeiska antisemitismen. Den ökade judiska invandringen till Palestina och det sionistiska projektet (bildandet av Israel), plussat med Nazitysklands propaganda, arabnationalismens framväxt och den europeiska kolonialismen samt det slutgiltiga utropandet av Israel 1948 bidrog till att den muslimska antisemitismen ökade.
Orsaken till att judehatet kvarstått är den eviga Israel-Palestinakonflikten och faktumet att många länder i Mellanöstern brister i både demokrati och yttrandefrihet. Flera mellanösterndiktaturer sprider officiellt antisemitism. Den radikala islamismen är en starkt bidragande faktor till den muslimska antisemitism vi kan se idag. Också religiösa grupperingar i Europa och andra delar av världen påverkas av den radikala islamismens propaganda. Förklaringar till detta kan möjligen hittas i politiskt, socialt och ekonomiskt utanförskap.
Antisemitisk graffiti i Oslo 1941.
Än idag är antisemitismen en drivande kraft i de samtida högerextrema och ultranationalistiska partier och rörelser vi kan se i Europa. I den så kallade vit makt-rörelsen är judehatet fortfarande kärnan i ideologin. Vi kan idag se två former av högerextremism; den ena med antisemitism som fokus och den andra med islamofobi som fokus.
Antisemitiska myter och konspirationsteorier
Det har genom alla tider förekommit massor med myter och konspirationer om judar. Några av de vanligast förekommande är att:
judar är giriga
judar mördade Jesus
judar styr över media och världsekonomin
alla judar ansvarar för Israels politik på Gaza
1979 såg konspirationsteorin ZOG (Zionist Occupation Government) dagens ljus. Det är, framför allt, antisemitiska, nazistiska och ultranationalistiska rörelser som hävdar att judarna i hemlighet styr ett givet land (oftast åsyftas andra länder än Israel) och att landets regering blott är en marionettregering. Teorin går ut på att judiska organisationer styr media, bankväsende, regering, militär, domstolsväsende och polis på ett diskret och ”omärkbart” sätt.
En ständigt återkommande konspirationsteori är den om Rothschild, en berömd bankfamilj, som ska symbolisera judisk makt och global sammansvärjning. Denna konspiration har fått nytt liv och används flitigt i antisemitisk propaganda än idag.
Skyltfönstret till en bokhandel (oktober 1941) som dessutom skyltar med antisemitisk litteratur.
Sions vises protokoll, som har visat sig vara en lögn, har saluförts på Adlibris hemsida fram till 2013, och på Bokus.com fram till så sent som 2014. Protokollet, som används flitigt i antijudisk propaganda före, under och efter andra världskriget, har lögnaktigt påståtts vara ett dokument från sionistkongressen 1897 i Basel. Dokumentet sägs innehålla bevis för den påstådda judiska sammansvärjningen och det planerade världsherraväldet. Så sent som 2005 presenterade Iran en nytryckt engelskspråkig utgåva av dokumentet.
Ett verktyg för antisemitismens fortlevande är förintelseförnekare, dvs människor som inte accepterar de bevis som finns för folkmordet på judar under andra världskriget. Det finns grader av förintelseförnekelse, en del avfärdar hela Förintelsen, andra menar att det var långt färre judar som mördades. De väljer att kalla sig själva revisionister. Förintelseförnekelsen började i samband med Nazitysklands fall, då tidigare förespråkare för judeutrotning ifrågasatte såväl fynd från koncentrationslägren som överlevares berättelser.
Med tanke på hur historien gjort antisemitismen en otjänst är det märkligt att det fortfarande förekommer judehat. All rasism är oförlåtlig. Konspirationerna, myterna och förintelseförnekare gör att antisemitismen kan fortleva.
Sverigedemokraterna pratar ofta vitt och brett om att hjälpa dem i närområdet. Men vad är det? Israel tar inte emot en enda flykting medan grannländerna Libanon och Turkiet tagit emot väldigt många. Israel säger: ”hjälp dem i närområdet”. Närområdet för dem är Syrien.
Faktum är att enligt internationell lag har Libanon inte en större skyldighet att hjälpa någon från Syrien än Sverige har, men de har gjort det ändå, uppskattningsvis upp emot 1,3 miljoner flyktingar (Libanon hade ca 4,5 miljoner invånare innan kriget i Syrien). Till stor del för att de är tvingade att göra det. De kunde inte spärra gränserna så som Israel kunde göra det.
Det egentliga närområdet är området där kriget pågår. Ofta har man, genom historien, bett folk att stanna i det område de kom från.
Så resonerade svenska regeringen på 1930-talet när vi inte ville ta emot judiska flyktingar. De skulle hjälpas i närområdet (Nazityskland) eller skeppas över till Palestina, ansåg regeringen. Alltså avvisades judar tillbaka till Tyskland.
Förhållandena i flyktingläger är inte alls bra. Det är en vidrig miljö. Bättre än döden, men vidrigt. Är det så konstigt om folk som hamnat där vill fly så de kan försöka få en chans att börja LEVA – inte bara överleva?
Men vissa, som Kent Ekeroth i SD, tycks anta att alla som vill försöka komma hit är parasiter och lögnare som bara vill komma åt svenskarnas pensionspengar:
En ständigt återkommande diskussion, som spänner över ett stort spektrum, är diskussionen om att människor förväntas ta, ofta kraftfullt, avstånd från vad andra människor hyser för åsikter eller vilka handlingar andra utför. Det kan handla om åsikter som förfäder, eller föregångare, har uttryckt eller verkat för, eller så kan det röra sig om gärningar som utförs idag, av människor som säger sig vara av samma åsikt som en själv.
En viktig ingång i det här med att ta avstånd från andras tankar och handlingar, är att det ligger en fundamental skillnad i kravet på personligt, kontra kollektivt, avståndstagande. Min tanke är i alla fall att det inte är rimligt att avkräva avståndstagande av enskilda människor beträffande vad andra gör eller tycker, utifrån att man råkar tillhöra ”samma grupp”. Däremot vill jag understryka att vi alla, oavsett bakgrund eller åsikt, har ett kollektivt ansvar att ta avstånd från andra människors ondskefulla handlingar. Men detta är INTE avhängigt vem du själv är, eller vem du råkar ha en koppling till.
Har vi ett personligt ansvar för vad andra tycker och tänker?
Ständigt återkommande diskussioner pågår om huruvida enskilda människor ska avkrävas avståndstagande för att man råkar ha samma tro som t ex radikala islamister i IS, eller Boko Haram, utger sig för att ha. Den enskilda muslimen, i detta fall, har inget personligt ansvar för vad följare av själlös radikal islamism utför i ”islams namn”. Den enskilde har aldrig något egenansvar för vad andra människor gör eller tänker. I världen finns idag ett uttalat muslimhat, vilket i mångt och mycket, grundar sig i islamistiska extremisters fruktansvärda illdåd. I samband med islamistiska terrorattentat blossar detta hat upp, och alla muslimer förväntas göra avbön och öppet ta kraftfullt avstånd från vad terroristerna gör. Personligen tycker jag inte att det är rimligt att ställa det kravet.
Ättlingar till nazister kan, på liknande vis, inte anses skyldiga att ta avstånd från vad deras förfäder har gjort eller haft för åsikter. Återigen har individen ingen del i detta. Att anse att nazistättlingar, d v s människor som, oturligt nog, råkar vara besläktade med aktiva nazister, ska ta avstånd från vad andra, brutalt och villkorslöst, har gjort är inget annat än att skuldbelägga oskyldiga. Aktuella exempel på människor som idag avkrävs avståndstagande från sina nazistiska förfäder är drottning Silvia och kronprinsessan Victoria. Personligen är jag av åsikten att de inte ska behöva göra det. Att man råkar dela samma gener är inte ett hållbart argument för ett sådant krav.
Det finns röster som uttrycker att judar ska ta kraftigt avstånd ifrån staten Israel och dess roll i Israel-Palestina-konflikten. Det är, enligt mig, lika befängt att vara av den åsikten som motsvarande i de fall jag nyss tagit upp. En jude, i Israel, eller i någon annan del av världen, har inget individuellt ansvar för Israels illdåd i kriget med Palestina. Samma sak gäller naturligtvis muslimer, som i det globala, eller lokala perspektivet, anses ha ansvar för Hamas roll i samma krig. De kan inte heller anses skyldiga avståndstagande. Beträffande judar och muslimer gäller detta naturligtvis de som inte ”ställer sig på samma sida” som Israel eller Hamas. Återigen kan inte enskilda judar eller muslimer skuldbeläggas för vad som händer i kriget mellan Israel och Hamas. Jag anser att därför kan de inte heller avkrävas aktivt avståndstagande.
I den inhemska debatten används ofta Rasbiologiska institutet, instiftat 1922 och nedlagt 1958, som argument av sympatisörer till partier som inte fanns då det begav sig. Naturligtvis var själva inrättandet av institutet, och genomförandet av idéerna grymt, ytterst rasistiskt och människofientligt. Så sent som 1976 avskaffades lagen om tvångssterilisering. Detta vidimerar, menar jag, nuvarande riksdagspartiers, inklusive Miljöpartiet och Sverigedemokraterna trots att de inte existerade då, ansvar i de vidrigheter som förekom under en väldigt lång tid i Sverige. Med ansvar avser jag inte att enskilda riksdagsledamöter ska skuldbeläggas för vad föregångare beslutat, utan snarare att de i egenskap av sina roller som folkvalda, gemensamt, har en uppgift de inte kan bortse från. Alla medlemmar i Sveriges riksdag har ett kollektivt ansvar att offentligt, beröra, kritisera och ta avstånd från Rasbiologiska institutet, mot bakgrund av att det utgör en mörk del av vår gemensamma historia, och tog sig uttryck i grymheter baserade på en fruktansvärd människosyn. Jag skulle önska en större öppenhet kring detta, och menar att riksdagspartierna har ett kollektivt ansvar för att det inte ska vara ett tabubelagt ämne.
Vi har ett kollektivt ansvar att ta avstånd från extrema tankar och handlingar
Skärmdump från Twitter
Tankegången får mig att flytta fokus från det personliga till det kollektiva avståndstagandet. Då det handlar om större grupper, politiska partier, eller organisationer där man inte pekar ut enskilt ansvar hos människor, anser jag det rimligt att man offentligt gör avbön, eller tar kraftfullt avstånd från vad andra människor gjort, gör eller har haft för åsikter. Det är en nödvändighet för att vi överhuvudtaget ska kunna skilja på vad som är gott och ont i vår värld. Märk väl att jag anser att det är gärningarna och åsikterna som ska fördömas. En åsikt är föränderlig, medan en gärning är beständig. En åsikt är påverkbar, antingen genom personlig insikt, eller genom yttre diskussion, eller genom en kombination av dessa. Kollektivt avståndstagande är, möjligen, ett sätt att få människor med extrema åsikter att förändra sitt tankesätt. De riksdagspartier som nämnts ovan, samt muslimska och judiska samfund, är exempel på instanser som har en viktig roll i arbetet med att förändra, och påverka, människors gärningar och åsikter av idag. Organisationer, politiska partier och avhoppare från extremistiska grupperingar har ett större ansvar när det gäller att fördöma, kritisera och ta avstånd från vad man har stått för tidigare. Om det har skett för länge sedan, eller alldeles nyligen, spelar ingen roll i sammanhanget.
Vi ska inte glömma att Vänsterpartiet var uttalade kommunister fram till 1990, då kommunismen föll i Östeuropa. I viss mån har vänsterpartister sedan dess tagit avstånd från sin historia. Men det finns mycket övrigt att önska vad gäller dagens V-politiker. Detta ser jag inte som att man har ett individuellt ansvar, undantaget de som faktiskt var med under den kommunistiska eran, utan att det föreligger ett kollektivt ansvar som delas av alla vänsterpartister. Sverigedemokraterna, och deras sympatisörer, förnekar fortfarande sin nazistiska, och rasistiska, bakgrund. I Sverigedemokraterna finns det fortfarande många som hyser dessa åsikter. Förhållningssättet till bakgrunden blir, följaktligen, att man väljer att inte tala om ”elefanten i rummet”. I fallet SD upprepar sig detta förhållningssätt oupphörligen.
Vad det beror på kan man naturligtvis diskutera i oändlighet. För att de, likt Vänsterpartiet, ska kunna betraktas som ett seriöst parti, åligger det dem att tydligt markera mot vad man har haft för åsikter i historien. Det finns annars risk att både V- och SD-politiker beskylls för att fortsatt ha samma politiska åsikter som föregångarna. Vänsterpartiet har kommit mycket längre i denna process än vad SD har gjort. Idag känns det främmande att SD faktiskt någon gång skulle ta detta ansvar. Ponera att en vänsterpartist talar sig varm för Lenin, eller att en sverigedemokrat hyser sympati för Rudolf Hess. Visst är det inte mer än rimligt att dessa inte längre kan vara en del av partiet, och därför måste uteslutas?
Vi ska inte glömma att eftersom vi alla är en del, en gemensam kollektiv del, av hela mänskligheten, så har vi alla ett ansvar att ta avstånd från illgärningar, oavsett vem eller vilka som utför dem. Vi måste alla tydligt markera, och ta avstånd från, rasism, nazism, islamism och kommunism, och alla brott och skoningslösa handlingar, samt förtryck, som dessa genererat genom historien, och än idag. Om vi väljer att göra detta avståndstagande officiellt, som t ex statsministern gjort, och måste göra, i samband med terrorattentat, eller uttalat i mindre sammanhang, spelar mindre roll. Det är viktigt för vår gemensamma, och kollektiva, identitet, att vi gör ett ställningstagande beträffande extrema åsikter och fruktansvärda, inhumana, handlingar. Det vi nu talar om är folkmord, förtryck, diktaturer och snedvridna människosyner. Någorlunda normalt funtade har väl, förhoppningsvis, uppfattningen om att detta är avskyvärda tankar och handlingar.
Alla människor bär ansvar för sina egna åsikter och handlingar. Däremot kan man aldrig bära ansvar för vad andra människor tycker eller gör. Min poäng är att generellt sett ska man inte avkrävas ansvarstagande, men vissa instanser är undantagna denna poäng. Du, eller jag, ska aldrig belastas, eller känna skuld för vad andra inom vår ”grupp” har, eller har haft, för sig. Oavsett vad det handlar om.
I denna krönika har jag behandlat muslimer, judar, nazistättlingar och rasbiologi. De tre förstnämnda är exempel på ”grupper”, på vilka kravet på avståndstagande, enligt mig, inte är rättfärdigat. Vad gäller Rasbiologiska institutet så är det ett exempel på en företeelse där ingen enskild individ ska behöva göra avbön, eller ta avstånd från den grymhet institutet innebar för människor. Däremot finns ett kollektivt ansvar hos våra folkvalda att våga beröra och diskutera det som föregångare röstat fram. Likaså finns ett kollektivt ansvar hos vänsterpartister och sverigedemokrater att inte mörka sin bakgrund. Dessa partier har lyckats olika bra med just det.
Det finns många andra människor som är offer för liknande skuldbeläggning, och som också förväntas göra avbön eller ta avstånd från vad andra människor tänker eller vilka handlingar de begår. Men de får bli ämne för en annan text.
Vi bär alla ett ansvar, på ett eller annat sätt, inför oss själva, och andra, att ta avstånd från alla tvivelaktiga åsikter och omänskliga handlingar runt omkring oss, här i Sverige och i resten av världen. Att däremot avkräva enskilda muslimer, judar eller nazistättlingar avståndstagande för vad andra gör, eller har gjort, är inte människovärdigt. Det innebär en vidrig skuldbeläggning av människor som inte har någonting med åsikterna, eller illgärningarna, att göra. Kollektivt ansvarstagande, från officiella instanser, är en helt annan sak. Där är det nödvändigt, och där ska det tas på stort allvar. Det är nämligen till gagn för hela mänskligheten.
Om du har debatterat konflikten mellan Israel och Hamas har du säkert fått höra att ”många vill jämställa all kritik mot Israel med antisemitism”. Eller ”du tror verkligen att all kritik av Israel är antisemitism”. Idag översvämmas nätet av hat mot judarna, och ofta när man påpekar att hat är hat får man höra dessa ord. Därför behövs en guide på svenska med exempel på kritik mot Israel som har gått överstyr och blivit antisemitisk.
I denna artikel ska jag ta upp två saker som man bör ha i åtanke.
1) Det är oftast antisemitiskt då man säger ”judarna”om man menar Israel.
Ganska självklart eller hur? De som styr i Israel är oftast judar men alla judar är inte israeler och alla judar i Israel håller inte med om vad deras ledare gör heller.
Personen ovan trodde jag var jude och ”råkade” skriva att ”ni” mördar en folkgrupp. Sen jämställs israeler med judar och det sägs att det inte är synd om judarna, på grund av Israels politik.
”Judarna använder cancerbomber”.
Visst, Israel är en judisk stat. Men det rättfärdigar inte användningen av begreppet ”judarna” eftersom det går lika bra att säga ”israelerna”.
2) Det kan vara antisemitiskt även om ordet jude inte alls används.
Antisemiterna fokuserar inte längre på judarna. De pratar oftare om ”sionisterna”, ”Israels världsmakt”, ”finansintressena i världen”, ”Rothschilds makt”, ”Goldman Sachs makt” och sådant. Ahmed Ramis grovt antisemitiska hemsida Radio Islam är ett bra exempel på hur man använder orden judar och sionister som synonymer.
Även om du inte använder ordet jude kan du uttala dig antisemitiskt. Det sker om du använder dig av samma liknelser och överdrifter om ”sionister” och ”Israel” som används mot judarna. Det sker också om du använder samma sorts rasistiska liknelser som brukar användas mot judar, det vill säga du kallar sionister ”giriga”, pratar om att ”de styr världen”, eller att du antyder att sionisterna förintade judar eller inledde andra världskriget. Också judiska blodsmyter presenteras ofta i sionistisk förpackning, vilket inte är bra.
Om du är muslim så har du säkert reagerat på hur islamister demoniseras för att, genom dem, komma åt alla muslimer. På samma sätt kan en demonisering av sionisterna slå mot alla judar.
Det där med att kalla sionister för nazister var något som fascisterna började med runt 1950. Då uppdaterades myterna kring Sions vises protokoll med idén att sionisterna låg bakom nazismen. För det första är det en lika grov generalisering som att kalla alla islamister för nazister (som Anders Behring Breivik gör), och för det andra är det så att sionister är judar och nazisterna faktiskt utrotade judarna. Lite opassande alltså.
Läs gärna mer om ”hur man kritiserar Israel utan att låta som en antisemit” på denna Tumblr blogg.
Fight in the cause of God against those who fight you, but do not transgress limits. God does not love transgressors.
/Koranen
Israels bomber mot barn är vidriga. Men låt oss prata ett ögonblick om Hamas. Jag har pratat med flera personer den sista tiden som är aktiva mot Israels krig och för palestiniernas rättigheter, eller som är aktiva i det muslimska Sverige. Jag har frågat varför antisemitismen sprider sig och varför Hamas inte kritiseras. Svaren jag fått har chockat mig djupt.
Det är svar som kommer från bra personer som hatar antisemitism och ogillar Hamas, egentligen.
Om kritik mot Hamas:
Det går inte.
Om nån får reda på att jag kritiserar Hamas är jag körd. Jag skulle ses som en Mossadagent.
Det går inte. Tror du nån skulle komma till demonstrationen om jag fördömde Hamas som Israel för krig mot och som palestinierna sluter upp kring?
Hamas är palestiniernas sista hopp… De har ingen annan som slåss för deras sak.
Mitt under ett brinnande krig, när nästan alla stödjer Hamas, även de som är kritiska. Nej det går inte.
En annan jag pratade med sa detta:
Jag är mot Hamas, men nu är de och palestinierna under attack. Det finns en tid för kritik mot Hamas och det är inte nu.
[Jag påpekade då att hen inte kritiserat Hamas tidigare, även då inget krigande skett. Inte heller har Ship to Gaza någonsin kritiserat Hamas.]
Ja men Israel har hotat Gaza sen 1948 nu. Och tror du att nån palestinier skulle sluta upp kring Ship to Gaza om vi kritiserade Israel och Hamas lika mycket? Skulle vi ens få komma in i Gaza?
[Så du erkänner att Hamas är så tyranniskt att Ship to Gaza inte ens skulle komma in om ni kritiserade Hamas?]
Hamas är Gaza, man måste samarbeta med lokala myndigheter.
Hjälp! Det är illa, det är fan jätteilla.
Hamas är EXTREMA antisemiter, de har skrivit i sitt program att de flesta judar ska dödas och fördrivas från Mellanöstern och de citerar Sions vises protokoll. De hyllar självmordsbombare som dödat barn i Israel och de skjuter raketer som slår ner i Israel och de dödar och skadar civila araber och judar där. Hamas har satt demokratin ur spel i Gaza och förföljer oliktänkande.
Att slåss rättvist är inte att gå över gränsen för rättvis krigföring. Hamas går över gränsen.
Eller är det rättvist att döda israeliska barn men fel att döda palestinska barn? Eller är det så enkelt att det alltid är lika fel att döda barn?
Ship to Gaza har aldrig med ett ord kritiserat Hamas. Oftast nämner inte de som arrangerar demonstrationer mot kriget Hamas’ roll, och gör de det så är det i lama ord, med nån liten undangömd kommentar på max en halv mening.
Att Hamas gömmer sig bakom civilbefolkningen i Palestina, avrättar oppositionella, och skjuter raketer mot Israel rättfärdigar INTE Israels bomber men det är en del av problemet. Tror ni verkligen att Israel kommer att sluta kriga så länge Hamas styr Gaza?
Tänk er att de mest extrema hökarna i Israel, som Kach, som vill utrota palestinier på riktigt, hade styrt Israel. Så illa är det. Miljoner människor som egentligen är mot kriget i Palestina stödjer det av en enda orsak, nämligen att judehatarna i Hamas driver kriget.
Genom att inte markera avstånd till Hamas gör palestinavännerna exakt det som hökarna i Israel och rasister som hatar muslimer och palestinier VILL att de ska göra. De VILL att palestinavännerna INTE ska ta avstånd från Hamas. Så länge palestinavännerna sluter upp kring Hamas kan de fortsätta påstå att ”Hamas=GROV antisemitism=Palestina=muslimer” och förespråka än mer krig och än tuffare lösningar.
Hamas förtrycker palestinier lika mycket som Israel gör det. Ja, mer, eftersom Hamas styr i Gaza.
Att stå på palestiniernas sida i konflikten är att ta avstånd BÅDE från Israels bomber och Hamas OCH ANTISEMITISKA UTTALANDEN I VILKEN FORM SOM HELST.
Vad känner du när du läser att Anders Behring Breivik anser att muslimer och palestinier bör dödas för att de är en pest som hotar världen? Känns det bra när du läser det? Och vad känner du när du läser att någon stödjer Breivik och tycker att han är bra, eller framställer honom som ”det sista hoppet för väst”? Du mår illa, eller hur? Du funderar nog på att ringa polisen också, för det ÄR illa att tycka så!
Det är så de flesta judar känner då de hör någon prata väl om Hamas, eller ser en Hamas-flagga vaja för vinden. Vare sig du gillar det eller inte är det så de känner inför tanken att någon kan hylla en rörelse som säger sig vilja döda judar, som anser att judar är lögnaktiga och tjuvaktiga, som pratar väl om Hitler, som stödjer terrorism och som citerar Sions vises protokoll.
Bör en pro-israel ta avstånd från Breivik och Kach, bör en pro-palestinier ta avstånd från Hamas? Ja, vad anser du?
Vid demonstrationen mot nazisterna på kristallnatten i Stockholm nu i helgen var det en person som tog med sig en israelflagga. Detta väckte ont blod hos en del av vänsteraktivisterna som blev mer arga på israelflaggan än på nazisterna.
Palestinaflaggor anses inte vara något problem. Sådana ser man ofta på antirasistiska demonstrationer. Men israelflaggor ska tydligen förbjudas.
Och inte nog med att en del vänsterfolk vill förbjuda symbolen för Israel; en del går längre och hatar själva davidsstjärnan – oavsett om den sitter på en israelisk flagga eller inte. Jag känner folk som blivit utsatta för hat eftersom de klart visat att de är judar, och burit davidsstjärnor, i demonstrationer mot rasism. ”Inga israelvänner här”, heter det.
Jag vet att det finns en del folk inom vänstern i Sverige som tycker det är svårt att samordna demonstrationer och evenemang med representanter för det judiska Sverige. I Helsingborg ville en del vänsteraktivister dra samman ett evenemang mot nazismen på kristallnatten för något år sedan och fick inte med sig några judiska representanter. Aktivisterna frågade mig varför. Jag googlade på namnen på de ledande organisatörerna där och hittade artiklar som talade väl om det antisemitiska Hamas. Dessutom berättade en judisk bekant att han fått tillsägelse av en av organisatörerna att inte bära ”israeliska symboler” på en antirasistisk demonstration i Helsingborg tidigare.
Det var den judiska symbolen, davidsstjärnan, han bar. Är det så konstigt att vänstern i Helsingborg har svårt att få judar med sig på sina antirasistiska evenemang då?
Israels flagga får bäras – inte minst på kristallnattsdemonstrationer
När judar känner att de inte kan ha med sig israels flagga på demonstrationer mot kristallnattens nazism är det något som är fel.
Och det värsta är att de vänsterextrema tillåts uttrycka sitt hat utan att andra i vänstern reagerar nämnvärt mot det. Antirasister borde ju bli rasande över att folk som bär israelflaggor mobbas ut vid antirasistiska evenemang.
Så, här kommer några tips för vänsterfolk som undrar varför de har så svårt att få judiska representanter att delta i deras antirasistiska evenemang.
Mycket av judehatet sen andra världskriget har varit förklätt som antisionism och anti-israelisk retorik. Till och med antisemiter som Ahmed Rami och Gyllene Gryningen pratar oftare om ”sionismen som ”problemet” snarare än judarna. Israelkritik och kritik mot sionismen KAN vara antisemitisk. Är den ensidig och överdrivet ”demoniserande” eller generaliserande ÄR den troligtvis antisemitisk. Ett exempel på det senare är frasen ”sionister är rasister”. Sionister är lika lite en enhetlig grupp som judar eller muslimer är det. Så om ni skanderar att ”sionism är rasism” kommer troligen en hel del folk att dra sig för att delta. En del skulle kalla er antisemiter eftersom ni låter EXAKT som Ahmed Rami och nazisterna.
Om ni anser att Israels flagga bör förbjudas men inte Palestinas flagga, är det ett uttryck för fördomar av något slag. Det är i högsta grad inkonsekvent. Om ni inte vill dra in konflikten i mellanöstern i det antirasistiska arbetet så ska givetvis inte heller palestinas flagga tillåtas. Inte heller bör kurdiska flaggor tillåtas – för de vill ju också ha en stat för sitt folk – likt judar en gång ville.
Det finns många skäl att kritisera Israel, men mycket av kritiken mot Israel är ensidig. Det nämns att landet har problem med rasism, att det finns demokratiproblem och förtryck av palestinier, men ofta utelämnas att grannländerna är sju resor värre. Rasismen mot judar i Palestina och Israels grannländer är faktiskt ett problem. Israeler har skäl att vara rädda för t.ex. Hamas. Hamas skriver i sitt partiprogram att de vill utrota alla judar, och citerar myten om Sions vises protokoll. Det pratas ganska allmänt om ”judarna” som problemet till och med i palestinsk statsmedia. Detta är ett GIGANTISKT problem, vare sig du anser det eller inte. Och det är INTE Israels fel att antisemitismen sprids.
Lyft gärna fram Ship to Gaza i antirasistiska sammanhang. Men om ni gör detta utan att kritisera Hamas och fördöma Hamas antisemitism så är ni ensidiga och därmed sprider ni den rasism ni säger er vilja förhindra.
Om ledande politiker som säger sig tro på ”judiska konspirationer (som ”broderskaparen” Kaba i Malmö) deltar bör ni inte vara förvånade om judiska representanter inte vill delta. Inte heller om islamiska Förbundet, Ifis, deltar som arrangörer eller om folk som Mahmoud Aldebe tillåts härja fritt. Judar brukar inte tycka om antisemitism. Minst av allt vill de se detta på demonstrationer mot nazismen.
Om du ogillar denna text bör du fråga dig varför. Du kanske tycker att den känns generaliserande om vänstern, trots att jag skriver ”DELAR AV VÄNSTERN”. Bra! Tänk dig då hur det känns för en jude, sionist eller israelvän att se generaliserande hat mot dem på kristallnatten.
Anser du att det palestinska och kurdiska folket ska ha en stat men att det var fel att judarna ville ha en stat för hundra år sen, så är du inkonsekvent.
Sist men inte minst: På kristallnatten bör man hålla KÄFT om vilken flagga en jude, eller en person som är aktiv mot antisemitism väljer att bära, eller vilken symbol denne väljer att visa upp då denne demonstrerar mot antisemitism.
Judehat har en tvåtusenårig historia i Europa. Begreppet antisemitism myntades av tysken Wilhelm Marr 1879, för att ge judehatet en mer ”vetenskaplig” prägel i likhet med de -ismer som då tävlade om européernas gunst, såsom socialism, liberalism och nationalism. Före emancipationen av judarna i Väst- och Centraleuropa, under första hälften av 1800-talet, var judehatet eller judeföraktet främst präglat av religiösa föreställningar mot judendomen av ersättningsteologisk typ. Från 1800-talets mitt fylldes det religiösa judehatet på med rasistiska tankegods. Trots emancipationen och nedmonteringen av ghettona och en omfattande integration, assimilation och t.o.m. konvertering av många judar, fortsatte antisemitismen att utgöra en stark kraft i Europa. Detta utnyttjades av populistiska politiker. Rasismen var ”tidsandan” och påverkade politiken, vetenskapen och samtalstonen i Europa under nära 100 år och ledde till historiens värsta folkmord, under andra världskriget.
I dagens Sverige och trots förföljelserna i Malmö, är förståelsen av antisemitismen inte så självklar som man skulle kunna tro. Ytterst få åtalas, än mindre fälls för antisemitiska brott, d.v.s. hets mot folkgrupp — mot judar. Åklagarna lägger ner vad som verkar vara solklara fall i ”brist på bevis”. Detta trots förekomsten av både klassisk antisemitism och en antisemitism som använder sig av Israel som förevändning för att manifestera sitt judehat. Relevant är därför att ta del av hur EU definierar antisemitismen. Förutom självklara uttryck för hat, förakt och kollektivt skuldbeläggande, behandlas även exempel på hur antisemitism manifesterar sig i förhållande till den judiska staten — Israel. De är:
Förnekelse av det judiska folkets rätt till självbestämmande, t ex genom påståendet att staten Israels existens utgör en rasistisk skapelse.
Tillämpning av dubbla måttstockar genom att kräva ett agerande av Israel som inte förväntas eller krävs av någon annan demokratisk nation.
Användning av symboler som är förbundna med klassisk antisemitism (t.ex. påståenden om att judar dödade Jesus eller om ritualmord) för att karaktärisera Israel eller israeler.
Jämförelser mellan dagens israeliska politik och nazisternas politik.
Att hålla judar som kollektiv ansvariga för staten Israels agerande.
Det påpekas också att kritik mot Israel i paritet med vad andra länder utsätts för, inte är att betrakta som antisemitism. USA:s UD definierar antisemitism på ett nästan ordagrant sätt.
Som stöd för minnet kan man komma ihåg de tre D:na — demonisering, delegitimisering och dubbla måttstockar.
Dessa definitioner torde förenkla begreppsförvirringen.
Efter det andra världskriget skedde flera stora folkfördrivningar. Polacker, tyskar, finnar, ryssar, balter, kineser, japaner och andra — vars släkt kanske i vissa fall bott tusentals år på en viss plats — fördrevs från sina hem då gränserna justerades.
Under mellankrigstiden skedde liknande folkfördrivningar, och mest känd av dessa är nog fördrivningen av grekerna från västra Turkiet. Där hade greker bott i tusentals år och därifrån fördrevs folken på 20-talet.
I mina ögon är dessa folkfördrivningar brott mot mänskligheten. I samband med krig bestämmer politiker sig för att ”tömma” områden på den befolkning som bott där sen urminnes tider eller så låter man inte flyktingar komma tillbaka.
Folkförflyttning
En annan stor folkförflyttning skedde i samband med att Israel bildades efter andra världskriget. 720.000 palestinier och 850.000 judar flydde eller fördrevs från sina hem utan att få pengar med sig och utan rätten att komma tillbaka och leva tryggt.
Den ena av dessa folkförflyttningar hör man talas om än idag: den palestinska. Anledningen är tragisk. Bisarrt nog är palestinierna den enda grupp som förflyttades på 40-talet som aldrig togs emot som medborgare i de länder de flydde till. De omgivande länderna ville inte det utan lät flyktingarna bo i flyktingläger så man kunde använda dem som schackpjäser i konflikterna med Israel. Man räknar med att det finns 4,5 miljoner palestinska flyktingar idag. Flyktingstatusen har alltså gått i arv från barn till barnbarn till barnbarnsbarn.
Det är idiotiskt att palestinierna inte tilläts flytta hem och få full medborgarstatus efter kriget mot Israel 1948. Men lika galet är det att de än idag är flyktingar. Tänk er att polacker eller tyskar eller finnar än idag skulle vara flyktingar i flyktingläger efter att de fördrevs 1945?!
De judiska flyktingarna
Boken jag recenserat handlar om de judiska flyktingarna. De är mer bortglömda i debatten. Detta beror kanske på att de mottogs direkt som medborgare i Israel. Hade dessa flyktingar ännu levt i stora flyktingläger och använts som schackpjäser i maktspelet hade det kanske varit annorlunda.
Eller så beror det på att man i debatten hellre pratar om de palestinska flyktingarna eftersom de judiska flyktingarna ofta ses som tillhörande ”förtryckarsidan” i den svenska debatten?
Boken är viktig eftersom den beskriver det utbredda judiska livet i många länder i mellanöstern och nordafrika. I tusentals år bodde det judar i Irak, Egypten, Libyen och andra länder men idag bor bara en handfull judar i dessa länder.
Boken beskriver också antisemitismen som många judar mötte i dessa länder. Den visar att livet inte var så lätt och tillvaron så fredlig.
Men det viktigaste är att boken beskriver vad som skedde på 1930-talet, 40-talet och framåt.
När britterna beslöt att ge judarna en fristad i Palestina växte antisemitismen i hela den omgivande regionen. Och när 1948 Israel bildades bröt helvetet lös.
Arabförbundets lagförslag
Redan innan Israel bildades hade länderna runt Israel bestämt sig för att utvisa judarna eller tvinga dem till absolut lojalitet. Att vara sionist (dvs för Israels bildande) skulle anses som brott. Arabförbundet la t.ex. fram ett förslag till lag där detta formulerats:
1. Från och med (datum), ska alla judiska medborgare av (landets namn) anses vara medlemmar av den judiska minoritetens stat Palestina och registrera sig hos myndigheterna i regionen i vilken de bor, ange namn, exakt antal familjemedlemmar, adresser, sina bankers namn och summan av sina tillgångar i dessa banker. Denna formalitet ska genomföras inom sju dagar.5. Den jude vars aktiviteter avslöjar att han är en aktiv sionist, kommer att bli betraktad som politisk fånge, och kommer att interneras på ett speciellt ställe av polisen eller regeringen. Hans ekonomiska resurser kommer inte att frysas utan konfiskeras.
För att ses som sionist räckte det att vara positiv till Israel eller till att judar fanns överhuvudtaget i Palestina. I korthet betydde det att judarna i arabländerna skulle fråntas eller vägras medborgarskap och deras tillgångar frysas. De som misstänktes vara sionister skulle fängslas och få sina tillgångar konfiskerade. Denna politik genomfördes också i land efter land med start 1948. I norra Afrika inte förrän på 50-talet då länderna där blev självständiga.
Idag bor det bara några tusentalet judar kvar i arabvärlden. Då, 1948, bodde närmare 900.000 judar i arabvärlden och endast 650.000 i själva Israel.
Det är bra att boken skrivits och publicerats, för att bringa lite balans i debatten om folkfördrivningarna i Mellanöstern. Men, lika lite som fördrivandet av tyskar och polacker och japaner 1945 bör vara en sak som påverkar politiken idag borde fördrivandet av palestinier och judar 1948 vara en sak som påverkar politiken idag, egentligen. Att flyktingfrågan ännu är brännhet och aktuell är tragiskt, mycket tragiskt.
Gjort är gjort. Nu är det så att folk fördrevs för 70 år sen. Vi kan inte börja ändra tillbaka gränser och kasta ut folk som ägt ett hus i generationer. Lika lite i Polen, som Ryssland, Kina, Korea, som i Tjeckien som i Israel eller i Egypten. Vi måste undvika att liknande galenskaper sker i framtiden, det är det viktiga idag, inte att börja flytta tillbaka folk och därmed skapa nya flyktingar.
Och därför behöver vi lyssna till berättelserna om de stora folkfördrivningarna, så vi lär av de gångna misstagen.
Det finns mycket mer fördomar mot judar än man kan tro i Sverige. Jag har själv barn som fått höra av både så kallade ”svenskar” och så kallade ”invandrare” att de är judedjävlar och fått höra skämt om ”ugnsbakning” vid hemkunskapen på skolan.
Det som sker i Malmö, med den öppna antisemitism man ser där, är inte unikt för bara Malmö.
Det finns en annan sorts antisemitism också, som är mer dold, men som gör mig mer ledsen än denna öppna antisemitism. Det är när man som jude får stå till svars för sådant som Israel gör eller anses göra.
Jag vet inte hur många gånger folk som är vänster kommit fram till mig och börjat prata om hur jag kan tolerera en rasistisk stat som Israel eller frågat vad jag anser om t.ex. bosättningarna på Västbanken.
Varför ska jag som jude få sådana frågor? Jag är väl inte kollektivt skyldigt för något som Israel gör bara för att jag bär en judisk symbol i mitt halsband?
Jag är Socialdemokrat och kritisk till Israels politik idag. Jag har vänsterpartistiska och socialdemokratiska vänner och bekanta som klumpar ihop Sverigedemokraterna och Israel därför att Kent Ekeroth kallar sig israelvän och sen får jag stå till svars för varför SD och Israel ”är samma sak”. Hur svarar man på det?
Jag har blivit trött på att ständigt stå till svars för vad Israel gör eller anses ha gjort. Speciellt då detta sägs av personer som inte pratar mycket alls om palestinska extremisters brott. Är det inte en sorts antisemitism det också, att klumpa ihop mig med Israel för att jag är jude och prata illa om mig?
Om man gör så mot en muslim och låter muslimen stå till svars för vad islamistiska extremister gjort, är det islamofobi. Så visst är det antisemitism att döma mig på grund av vad Israel gör bara för att jag är jude.
Det är alltför vanligt och det är lika fel som att döma muslimer bara för att de är muslimer.
Snälla ni vänstermänniskor som gör detta (för nästan bara folk från vänstern gör sådant mot mig) sluta med det. Ni sårar mig!
PS
Ett exempel på svar till denna artikel hittar vi här. /redaktionen
Palestinaflaggor anses inte vara något problem. Sådana ser man ofta på antirasistiska demonstrationer. Men israelflaggor ska tydligen förbjudas.
Motargument 
