Etikettarkiv: Israel

Att skuldbeläggas för andras tankar och handlingar

En ständigt återkommande diskussion, som spänner över ett stort spektrum, är diskussionen om att människor förväntas ta, ofta kraftfullt, avstånd från vad andra människor hyser för åsikter eller vilka handlingar andra utför. Det kan handla om åsikter som förfäder, eller föregångare, har uttryckt eller verkat för, eller så kan det röra sig om gärningar som utförs idag, av människor som antas ha samma åsikt som en själv.


När det kommer till att ta avstånd från andras tankar och handlingar, missar vi att det finns en skillnad i kravet på personligt, och kollektivt, avståndstagande. Det är inte rimligt att kräva enskild persons avståndstagande från vad andra gör eller tycker, med motiveringen att man råkar tillhöra ”samma grupp”. MEN vi har alla, oavsett bakgrund eller åsikt, ett kollektivt ansvar att ta avstånd från andra människors ondskefulla handlingar. Detta är dock INTE avhängigt vem du själv är, eller vem du råkar ha en koppling till.

Har vi ett personligt ansvar för vad andra tycker och tänker?

Ska enskilda människor krävas att ta avstånd för att man råkar ha samma tro som t ex radikala islamister i IS eller Boko Haram utger sig för att ha? Den enskilde muslimen, i detta fall, har inget personligt ansvar för vad följare av själlös radikal islamism utför i ”islams namn”. Den enskilde har aldrig något egenansvar för vad andra människor gör eller tänker. I världen finns idag ett utbrett muslimhat, vilket delvis grundar sig i islamistiska extremisters illdåd. I samband med islamistiska terrorattentat blossar hatet upp. Alla muslimer förväntas då göra avbön och öppet ta kraftfullt avstånd från vad terroristerna gör. Det är inte rimligt att ställa det kravet.

Det finns människor som åberopar arvsynd, dvs att åsikter som förfäder haft skulle ärvas av ättlingar. Ättlingar till nazister kan inte anses skyldiga att ta avstånd från vad deras förfäder har gjort eller haft för åsikter. Detta är att skuldbelägga oskyldiga. Aktuella exempel på människor som idag krävs ta avstånd från nazistiska förfäder är drottning Silvia och kronprinsessan Victoria. De ska inte behöva göra det. Att man råkar dela samma gener är inte ett hållbart argument för ett sådant krav.

Vissa tycker att judar ska ta avstånd ifrån staten Israel och dess roll i Israel-Palestina-konflikten. Det är lika befängt att vara av den åsikten som motsvarande i de fall jag nyss tagit upp. En jude, i Israel, eller i någon annan del av världen, har inget individuellt ansvar för Israels illdåd i kriget med Palestina. Samma sak gäller naturligtvis muslimer, som i det globala, eller lokala perspektivet, anses ha ansvar för Hamas roll i samma krig. De kan inte heller anses krävas att ta avstånd.

Sympatisörer till Sverigedemokraterna skuldbelägger ofta Socialdemokraterna för vad som skedde i Rasbiologiska institutets namn, med motiveringen att SD inte existerade för tiden. Det är viktigt att poängtera att Rasbiologiska institutet instiftades efter ett enhälligt beslut av hela riksdagen. Enskilda riksdagsledamöter ska inte skuldbeläggas för vad föregångare beslutat, utan snarare att de i egenskap av sina roller som folkvalda, gemensamt, har en historia de inte kan bortse från. Alla medlemmar i Sveriges riksdag har ett kollektivt ansvar att offentligt beröra, kritisera och ta avstånd från Rasbiologiska institutet, då det är en mörk del av vår gemensamma historia.

Vi har ett kollektivt ansvar att ta avstånd från extrema tankar och handlingar

När man talar om större grupper, politiska partier, eller organisationer där man inte pekar ut enskilt ansvar hos människor, anser jag det rimligt att man tar avstånd från vad andra människor gjort, gör eller har haft för åsikter. Det är en nödvändighet för att vi ska kunna skilja på det goda och det onda. MEN det är gärningarna och åsikterna som ska fördömas. En åsikt är föränderlig, medan en gärning är beständig. En åsikt är påverkbar, antingen genom personlig insikt, eller genom yttre diskussion, eller en kombination av dessa.

Kollektivt avståndstagande är, möjligen, ett sätt att få människor med extrema åsikter att förändra sitt tankesätt. Partier som nämnts ovan, samt muslimska och judiska samfund, är exempel på instanser som spelar en viktig roll i arbetet med att förändra, och påverka, människors gärningar och åsikter av idag. Organisationer, politiska partier och avhoppare från extremistiska grupperingar bär större ansvar när det gäller att fördöma, kritisera och ta avstånd från vad man har stått för tidigare. Om det har skett för länge sedan, eller nyligen, spelar ingen roll i sammanhanget.

Vi ska inte glömma att Vänsterpartiet var uttalade kommunister fram till 1990.  I viss mån har vänsterpartister tagit avstånd från sin historia. Man har inte ett individuellt ansvar, undantaget de som var med under den kommunistiska eran, MEN det föreligger ett kollektivt ansvar hos alla vänsterpartister. SD, och deras sympatisörer, förnekar fortfarande sin nazistiska, och rasistiska, bakgrund, trots att den omtalade vitboken publicerades för en tid sedan. I SD finns det fortfarande många som hyser dessa åsikter. Förhållningssättet till den egna historien blir, följaktligen, att man väljer att inte tala om ”elefanten i rummet”.

Vad det beror på kan man naturligtvis diskutera i oändlighet. För att SD, likt V, ska kunna betraktas som ett seriöst parti, måste de tydligt markera mot de åsikter som parterna stått för historiskt. Annars är risken att både deras politiker beskylls för att ha samma politiska åsikter som föregångarna. Ponera att en vänsterpartist talar sig varm för Lenin, eller att en sverigedemokrat hyser sympati för Adolf Hitler. Visst är det inte mer än rimligt att dessa inte längre kan vara en del av partiet, och därför måste uteslutas?

Vi får inte glömma att vi alla är en gemensam kollektiv del av mänskligheten, och har ett ansvar att ta avstånd från illgärningar, oavsett vem eller vilka som utför dem. Vi måste alla tydligt markera, och ta avstånd från, rasism, nazism, islamism och kommunism, och alla brott och skoningslösa handlingar, samt förtryck, som dessa genererat genom historien, och än idag.

IHRA-definitionen av antisemitism ett hot mot yttrandefriheten

Vi måste kunna kritisera Israels politik utan att stämplas som antisemiter. Sedan 2016 har den så kallade IHRA-definitionen av antisemitism – framtagen av International Holocaust Remembrance Alliance – fått global spridning. På ytan verkar definitionen ofarlig och till och med nödvändig: att motverka antisemitism är en självklarhet i varje demokratiskt samhälle. Men bakom formuleringarna döljer sig ett verktyg som i praktiken hotar yttrandefriheten och tystar politiska röster, särskilt dem som framför kritik mot staten Israel.


IHRA-definitionen säger att antisemitism är ”en viss uppfattning om judar som kan uttryckas som hat mot judar”. Men definitionen innehåller också elva exempel, där flera uttryckligen kopplar antisemitism till viss typ av Israelkritik. Ett exempel som ofta lyfts fram är att det betraktas som antisemitiskt att påstå att ”existensen av en stat för det judiska folket är ett rasistiskt projekt”.

Med sådana formuleringar riskerar man att sammanblanda antisemitiska uttryck med legitim kritik av Israels politik, något som slår hårt mot propalestinska röster, aktivister, akademiker och människorättsorganisationer. I länder som Storbritannien och Tyskland har IHRA-definitionen redan använts för att stoppa föreläsningar, dra in finansiering och tysta kritiska röster i det offentliga rummet. Sverige är på väg i samma riktning när vissa universitet, myndigheter och politiker förespråkar att definitionen ska tillämpas även här.

Flera länder har däremot valt att ompröva eller avstå från att tillämpa IHRA-definitionen. Irland, Norge och Nederländerna har uttryckt kritik eller valt alternativa definitioner. I Kanada och USA har ett stort antal universitet avböjt att införa IHRA med hänvisning till den akademiska friheten.

Sveriges regerings beslut och tillämpning

Den svenska regeringen har formellt erkänt och ställt sig bakom IHRA:s arbetsdefinition av antisemitism. Detta beslut togs som en del av Sveriges engagemang inom International Holocaust Remembrance Alliance och har legat till grund för flera nationella åtgärder mot antisemitism.

Det är värt att notera att Israel är ett av medlemsländerna i IHRA, vilket har lett till kritik om att staten har oproportionerligt inflytande över definitionens utformning och tillämpning.

Formellt erkännande: IHRA-definitionen används som verktyg för att identifiera och bekämpa antisemitism i olika sammanhang på regeringsnivå.

Utbildningsinsatser: Definitionen har integrerats i utbildningssystemet med program för lärare och elever samt kampanjer riktade till allmänheten.

Nationella handlingsplaner: Sverige utvecklar handlingsplaner där IHRA-definitionen är en referenspunkt, med insatser inom rättsväsendet, utbildning och civilsamhället.

Men trots detta stöd råder en livlig debatt i Sverige. Många kritiker varnar för att IHRA-definitionen kan inskränka yttrandefriheten genom att tysta legitima röster som kritiserar Israels politik, särskilt i frågor som rör Palestina och ockupationen.

Kritik mot IHRA-definitionen – internationellt och i praktiken

IHRA-definitionen kritiseras skarpt av över 200 internationella forskare, jurister och experter som menar att den suddar ut gränsen mellan antisemitism och legitim kritik mot staten Israel. Den används som ett politiskt verktyg för att skydda Israel från ansvar och för att censurera människorättsförsvarare, akademiker, journalister och konstnärer.

Kritiken pekar på att definitionen är:

  • Vag och juridiskt osäker.
  • En sammanblandning av judar som folk och staten Israel som politisk enhet.
  • Ett instrument för att tysta propalestinsk aktivism.
  • Ett hot mot den fria akademiska och politiska debatten.
  • Ett hinder för kampen mot verklig antisemitism genom att utvattna begreppet.

I vissa delstater i USA har IHRA-influerad policy gått så långt att det är olagligt att bojkotta Israel, vilket ytterligare visar på riskerna med att blanda samman kritik av en stat med hat mot en folkgrupp.

Väldokumenterade människorättsbrott kräver kritik

Det handlar inte om åsikter utan om väldokumenterade övergrepp bekräftade av FN, Amnesty, Human Rights Watch och israeliska organisationer som B’Tselem:

  • Ockupation och olagliga bosättningar på Västbanken, i strid med internationell rätt.
  • Tvångsförflyttningar och rivningar av palestinska hem.
  • Blockaden av Gaza, klassad som kollektiv bestraffning av FN.
  • Oproportionerligt militärt våld, ofta mot civila mål, vilket kan utgöra krigsbrott.
  • Apartheidliknande system enligt flera människorättsorganisationer.
  • Godtyckliga gripanden, inklusive av barn, utan rättslig prövning.
  • Skjutningar av obeväpnade demonstranter, möjliga brott mot mänskligheten.
  • Massiva bombningar där sjukhus, skolor och flyktingläger träffats.
  • Över 52 500 döda – majoriteten kvinnor och barn.
  • Över 100 dödade journalister – det dödligaste kriget för pressfriheten i modern tid.
  • FN och hjälporganisationer varnar för svält som vapen – barn dör och över en miljon människor riskerar hungersnöd.

Att kritisera detta är inte antisemitism. Det är en plikt i ett demokratiskt samhälle.

Ett bättre alternativ – Jerusalem Declaration on Antisemitism

Som svar på problemen med IHRA-definitionen har över 200 forskare och experter tagit fram ett alternativ: Jerusalem Declaration on Antisemitism (JDA). JDA gör en tydlig åtskillnad mellan antisemitism och politisk kritik av Israel och värnar både judars trygghet och yttrandefriheten.

Vi måste kunna kritisera staters politik utan att tystas genom vaga och politiskt motiverade antisemitismdefinitioner. IHRA-definitionen utgör ett hot mot yttrandefriheten och demokratin. Sveriges formella stöd för IHRA bör följas av en öppen diskussion om hur vi bäst bekämpar antisemitism utan att censurera legitima röster. Vi behöver en definition som skyddar både judars säkerhet och demokratisk debatt – inte en som tystar kritik.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Källor:

IHRA (International Holocaust Remembrance Alliance): Working Definition of Antisemitism

#NOIHRA

Regeringen: Strategi för att stärka judiskt liv och motverka antisemitism i Sverige

Regeringen: Sveriges första strategi för att stärka judiskt liv och motverka antisemitism

SR: När Israelkritik klassas som antisemitism

Att kritisera Israel är inte antisemitism

”Varför är det ett sådant fokus på Israel? Varför engagerar inte andra konflikter världen över människor lika mycket? Varför just Israel? Detta är inget annat än antisemitism.”

Kritiken och påståendet ovan kommer från personer som oftast försvarar Israels politik. Detta bör inte avfärdas varför det är av stor vikt att fördjupa sig i orsak och verkan.

Dessutom livnär sig både antisemiter och islamofober på Israel/Palestina-konflikten och använder detta för att kamouflera och rättfärdiga sitt hat mot judar eller muslimer.

Hat mot en folkgrupp ska aldrig under några omständigheter accepteras varför självrannsakan och självinsikt är nödvändigt.

Att dissekera och bottna i egna åsikter om varför Israel/Palestina-konflikten engagerar är varje människas ansvar.

Kritik mot Hamas är inte per automatik muslimhat, lika lite som kritik mot Israels regim per automatik skulle vara antisemitism. Att avfärda ett växande engagemang mot orättvisor som antisemitism är inte bara felaktigt – det är dessutom direkt farligt, särskilt för judar.

Det handlar ytterst sällan om om hat – utan om rättvisa

Israel/Palestina-konflikten väcker stort engagemang i sociala medier, på gatorna och i politiken. Det tar sig uttryck i protester, manifestationer och upprop för palestiniernas och israelernas rättigheter. Det är sällan antisemitism som driver stödet för Palestina, det handlar om mänskliga rättigheter, rättvisa och motstånd mot förtryck.

Verkligheten för palestinier väcker engagemang
  • Ockupation och olagliga bosättningar på Västbanken, i strid med internationell rätt.
  • Tvångsförflyttningar och rivningar av palestinska hem.
  • Blockaden av Gaza, som FN klassar som kollektiv bestraffning.
  • Oproportionerligt militärt våld, ofta riktat mot civila mål, vilket kan utgöra krigsbrott.
  • Apartheidliknande system, enligt Amnesty, Human Rights Watch och israeliska B’Tselem.
  • Godtyckliga gripanden, inklusive barn, utan åtal eller rättslig prövning.
  • Skjutningar av obeväpnade demonstranter, vilket kan utgöra brott mot mänskligheten.
  • Extrema bombningar: tiotusentals bomber har fällts över Gaza. Sjukhus, skolor och flyktingläger har träffats. Över 30 000 människor har dödats – majoriteten kvinnor och barn.
  • Enligt en rapport från FN:s särskilda rapportör har vissa uttalanden och handlingar från israeliska företrädare liknats vid folkmord.
  • 100 journalister har dödats – det dödligaste kriget för journalister i modern historia.
  • FN och hjälporganisationer larmar om svält som vapen – barn dör och över en miljon människor riskerar hungersnöd.

    Hamas, dvs de som kämpar för Palestinas självständighet, är klassade som en terrororganisation på grund av deras judehat, våldsamma metoder och attacker mot civila mål. Emellertid vill vi poängtera Israels agerande som stat, eftersom det har ett särskilt ansvar enligt internationell rätt.

Det finns andra möjliga orsaker till det globala engagemanget:

  • Konflikten har pågått väldigt länge
    Konflikten är en av världens mest långvariga som har pågått i generationer utan att någon lösning verkar nära.
  • Historiska och koloniala rötter
    För vissa är det ett exempel på vad de uppfattar som kolonialism eller etnisk rensning. Andra ser det som en legitim kamp för överlevnad och nationell säkerhet. Båda narrativen har starka historiska rötter, vilket gör att folk världen över identifierar sig med olika sidor.
  • Den berör tre världsreligioner
    Jerusalem är helig för judar, muslimer och kristna. Det är inte bara en fråga om mark, utan om identitet, religion, historia och ideologi.
  • En av världens mest dokumenterade konflikter
    Bra internetinfrastruktur och engagerade parter gör att varje händelse snabbt sprids via media. Dessutom är Israel närmare västerländska journalister och ett klickbete.
  • Diasporan i Europa
    Judiska och muslimska grupper i Europa har starka band till regionen, vilket gör konflikten högaktuell även här.
  • Stormakternas roll
    USA:s stöd till Israel och Irans stöd till palestinska grupper gör konflikten till en del av ett större geopolitiskt spel.
  • Högre förväntningar  Israel
    Israel utger sig för att vara Mellanösterns enda demokrati, det väcker höga förväntningar om respekt för internationell rätt och mänskliga rättigheter till skillnad från Palestina som är statslös.
  • Förintelsen  en moralisk lärdom
    Efter att sex miljoner judar mördades i ett försök att utplåna ett helt folk bär historien med sig en särskild moralisk vikt: att förstå lidande, och att aldrig låta något liknande ske igen. Därför får anklagelser om folkmord än mer reaktioner.

Självklart finns antisemitism i världen, och den måste fördömas, bekämpas och aldrig tillåtas. Men att stämpla alla som kritiserar Israels politik som antisemiter är ett svek. Dels ett svek mot de palestinier som ber om solidaritet, men också mot de judar som kämpar mot verklig antisemitism. Det urvattnar begreppet och gör det svårare att ta verklig antisemitism på allvar.

Vi måste kunna särskilja stat från folk

Israel är en stat – inte ett folk. Även om det judiska folket har en lång historia och stark koppling till regionen bör vi kunna skilja på ett folks existens och regeringspolitik. Att kritisera Israels regering är inte detsamma som att kritisera det judiska folket. Vi måste kunna granska Israel, precis som vi granskar alla andra stater.För i slutändan handlar det om trovärdighet:

Om alla som ropar efter rättvisa för Palestina stämplas som antisemiter – vem kommer då att ta verkliga antisemiter på allvar?


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Sjuksköterskor säger sig ha mördat israeler

Jag hoppas och tror att detta var ett sjukt skämt från deras sida. Att de endast härmade och drev med de israeliska soldater som i chattroulette har snackat om hur de avrättat spädbarn eller hur många palestinier de dödat på olika sätt. OM det efter utredning visar sig att de har missbrukat sitt arbete inom vården för att döda israeler så är det verkligen helt åt helvete och just varför det är så farligt att envisas med ”Israel = det judiska folket”, och ”alla israeler bär ansvar för vad regeringen gör”.


Detta är också varför jag vägrar gå med på narrativet att alla vuxna israeler per automatik är att se som militära mål. Ja, jag håller med om att Israels sätt att göra alla som gjort militärtjänstgöring (= I princip hela befolkningen) till reservmilitärer gör att skiljelinjen mellan civila och militärer blir lite mer luddigt. Men civila finns. Likaså köper jag inte argumenten att om de som fötts i Israel väljer att stanna där så har de accepterat att vara ockupanter och därmed vara legitima mål. Vi människor är flockdjur, att flytta långt bort från sin familj är ett stort steg att ta och inte något som går att förvänta sig att någon ska göra enkelt.

Även om vi leker med tanken att dessa sjuksköterskor mördar israeler de kunnat bekräfta varit militärer på plats i Gaza så blir detta inte okej. Dödsstraff är skit och att själv ta på sig rollen som både domare och bödel är ännu mer skit. I upprördhet och ilska är det lätt att motivera varför detta skulle vara okej eller varför israeler skulle förtjäna whatever de drabbas av. Problemet är att vi inte kan komma framåt med sådana resonemang. Dels för att det inte går att bygga ett fredligt samhälle på tankar om blodig hämnd, dels för att med den formen av argument så okejar vi indirekt Israels regim.

Trots allt är det just hämnd, ”de stöttar Hamas” och ”ingen är oskyldig i Gaza” de främsta argumenten som stöder Israels agerande. Ska vi ha ett moraliskt övertag i kampen för palestiniers rättigheter måste vi göra bättre än att själva hemfalla till rasism som driver sionisternas våld mot det palestinska folket.

/Paula D.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Lästips:

DN: Sjuksköterskor påstår att de dödat israeler

The Guardian: Sydney nurses stood down after claiming they would kill Israeli patients in social media video

Politiseringen av antisemitism – Del 6: Sammanfattning och slutsats

Detta är den sista delen i en artikelserie om politisering av antisemitism. Det finns diskussioner om antisemitismens varierande uttryck och hur antisemitism politiseras på olika sätt. Den här artikelserien har fokuserat på hur antisemitism politiseras genom att sammanblandas med kritik mot Israel. Artikelserien framhåller bland annat vikten av kontext för att förstå. Huvudargumentet var att experter som bör bidra till ökad förståelse för detta, tyvärr ibland bidrar till motsatsen genom att osynliggöra eller vantolka den kontext som Israelkritik sker i och på så vis bidrar till en politisering av antisemitism.


Detta är olyckligt av många skäl. När begreppet antisemitism politiseras riskerar dess självklara moraliska kraft att gå förlorad och rädslan att bli anklagad för antisemitism avtrubbas. Till detta följer en risk att verklig antisemitism inte blir tagen på allvar. Samtidigt misstänkliggörs antikolonialism och kampen för självbestämmande.

Faktum är att antirasism och antikolonialism är förankrade i samma idé om ett grundläggande människovärde. Intolerans och fientlighet mot andra på grund av etnicitet och religion är främmande för denna rättighetsbaserade grundsats och där det förra tar form har det senare övergetts. Experter bör tydliggöra dessa skiljelinjer istället för att sudda ut dem.

Politiseringen av antisemitism – Del 5: Avlegitimering av politiska aktörer

Experter har en viktig uppgift i att identifiera stereotypa och antisemitiska föreställningar i vår samtid, hjälpa oss tolka dem, förstå historiska idéströmningar som gett upphov till dem. Tyvärr bidrar många experter istället till en politisering av antisemitismbegreppet genom att knyta det allt hårdare till kritik mot Israel. I föregående del av denna artikelserie beskrevs hur experter ofta antar en historierevisionistisk ansats när de sammanblandar antisemitism med Israelkritik. Genom att fördunkla historien sker ett skifte i perspektiv på hur olika ställningstaganden och handlingar kan förstås i relation till Israel-Palestina och antisemitism. I denna del beskrivs kortfattat hur detta leder till att politiska aktörer misstänkliggörs och framställs som illegitima.  


Att det totala perspektivskiftet inbegriper en avlegitimering av politiska aktörer märks av på många håll. Ett exempel är misstänkliggörandet av den palestinska solidaritetsrörelsen BDS för att den inte är ”för en judisk stat någonstans i det historiska Palestinaområdet”, som statsvetaren Anders Persson beskrev i en rapport för Segerstedtsinstitutet. I ett avgörande stycke noterade Persson att inte heller den liberala journalisten Peter Beinart är för en judisk stat i Israel-Palestina. Trots detta lät han Beinarts position kontrastera BDS-rörelsens underförstått antisemitiska (men snarlika) position. Det är svårt att tolka detta på annat sätt än en avlegitimering av palestinier och solidaritetsrörelsens politiska aktörer.

Avlegitimering av BDS har pågått under lång tid och har lett till politisk repression på olika håll i Europa. Bland annat antog tyska parlamentet en motion 2019 som fördömde BDS och landets politiker är nu i färd med att förbjuda rörelsen. I Frankrike har politiken gått i samma riktning.

I kontrast har inhemska instanser såväl som Europadomstolen för mänskliga rättigheter dömt ut bestraffning av personer som uttrycker stöd för BDS då detta inte utgör hatbrott utan kränker yttrandefriheten och andra mänskliga rättigheter. BDS, som förespråkar fredliga påtryckningsmedel (bojkott, avyttring och sanktioner), menar själva att de kämpar för palestinska rättigheter och håller öppet för olika lösningar, inklusive en tvåstatslösning där palestinier får åtnjuta lika rättigheter i enlighet med folkrätten.

Detta var del 5 av 6 i en artikelserie om antisemitismens politisering. I nästa del sammanfattas de argument som framförts i artiklarna och ett par av riskerna med politiseringen av antisemitism framhålls.


Källor:

Göteborgs Universitet: Anders Persson: Israel-Palestinakonfliktens påverkan på antisemitism i Sverige: världsbilder, delegitimering och tankestrukturer

The New York Times: German Parliament deems B.D.S. movement antisemitic

DW: Germany passes controversial antisemitism resolution

ELSC: German Case Law: A Coherent Set of Principles for Challenging Anti-BDS Resolutions

Amnesty: France: Landmark ECtHR judgement finds boycott campaign against Israel cannot be criminalized

BDS Movement FAQs

Politiseringen av antisemitism – Del 4: Historierevisionism

Experter har en viktig uppgift i att identifiera stereotypa och antisemitiska föreställningar i vår samtid, hjälpa oss tolka dem, förstå vilka historiska idéströmningar som gett upphov till dem. Tyvärr bidrar många experter istället till en politisering av antisemitismbegreppet genom att knyta det allt hårdare till kritik mot Israel. Detta är del 4 av en artikelserie i 6 delar om politiseringen av antisemitism. I föregående del beskrevs hur samtida politiska verkligheter vantolkas när antisemitismanklagelser riktas mot demonstranter. Här framhålls en historisk dimension i kritiken.


Försök att avpolitisera sker inte enbart genom att samtida politiska verkligheter vantolkas. Det sker också genom en marginalisering av det historiska sammanhang som ger innebörd åt denna samtid. Ett centralt exempel är frågan om Israel har rätt att existera som en judisk stat. Att ifrågasätta detta anses enligt en till synes växande skara experter vara ett uttryck för antisemitism. I P1:s Filosofiska Rummet slog professor emeritus Lars Dencik nyligen fast att när man ”inte ger staten [Israel] rätt att existera som stat, då är den [kritiken] antisemitisk”. I en ny rapport om gränsen mellan Israelkritik och antisemitism slår statsvetaren Anders Persson lika säkert fast att det är antisemitiskt att propagera för att Israel ska besegras genom väpnat motstånd.

Genom att likställa ifrågasättande av staten Israel och dess legitimitet med judefientlighet förs frågan om antisemitism in i en politisk diskussion som grundar sig i historiska anspråk. Sedan åtminstone mitten av 1930-talet har palestinier fört en bred antikolonial kamp med såväl fredliga som icke-fredliga metoder. Motståndet ökade i takt med de motsättningar som, enligt historikern Benny Morris, var inbyggda i Storbritanniens koloniala Palestinamandat (1923-1948). Mandatet syftade till att upprätta ett judiskt hemland i Palestina genom judisk migration från Europa utan att åsidosätta den lokala (arabiska) befolkningens medborgerliga rättigheter. Ilan Pappé har visat hur den etniska rensningen av palestinier påbörjades från februari 1948, alltså månader före Israels bildande. Över 700 000 palestinier fördrevs, flydde och förvisades under det kriget. Efteråt krävde palestinier, med stöd av FN, rätten att återvända till sitt hemland tillsammans med sina ättlingar. Den officiella linjen i Israel har konsekvent varit att detta skulle innebära slutet för Israel som ”judisk och demokratisk” stat, då arabiska medborgare återigen skulle utgöra majoritet.

Frågan om återvändande och Israels tillblivelse är i grunden politiska frågor som inte slentrianmässigt kan avfärdas som antisemitism. Sådana anklagelser vilar därför på en exkludering av palestiniernas historiska erfarenheter och strävan efter självbestämmande. Med detta som utgångspunkt ligger det nära till hands att anta att stöd för palestinierna motiveras av antisemitism snarare än sann solidaritet. Detta är vad vi nu ser i politiseringen av antisemitism: en historierevisionism som underkänner de politiska dimensionerna till förmån för en alternativ förklaringsmodell som läggs som ett täcke över konfliktens politiska verklighet.

Detta var del 4 av 6 i en artikelserie om politiseringen av antisemitism. I nästa del beskrivs hur politiska aktörer avlegitimeras genom lösryckta anklagelser om antisemitism.

Källor:

SR: ”Var går gränsen mellan antisemitism och Israelkritik?”

Verso Books: The Nakba and the ethnic cleansing of Palestine

Göteborgs Universitet: Robin Bankel: ”The Palestinian Threat”

Politiseringen av antisemitism – Del 3: Avpolitisering

Experter har en viktig uppgift i att identifiera stereotypa och antisemitiska föreställningar i vår samtid, hjälpa oss tolka dem, förstå vilka historiska idéströmningar som gett upphov till dem. Tyvärr bidrar många experter istället till politisering av antisemitismbegreppet genom att knyta det hårdare till kritik mot Israel. Detta är del 3 av en artikelserie i 6 delar. I föregående del behandlades vikten av kontext för att förstå antisemitism och att kontexten ofta osynliggörs när anklagelser om antisemitism riktas mot Israelkritik. Detta sker bland annat genom en avpolitisering av mellanösternkonflikten.


När svepande anklagelser om antisemitism riktas mot demonstranter som skanderar kontroversiella slagord (t.ex. ”From the river to the sea, Palestine will be free”) är den kontext som avses att slagorden sker i en eftervärld präglad av de brutala övergrepp som Hamas och andra grupper från Gaza genomförde 7 oktober 2023. Att just detta är den bakgrund mot vilken slagorden ska förstås är dock långtifrån självklart. När protesterna tog fart hade tusentals civila i Gaza redan utplånats i Israels urskillningslösa terrorbombningar. Av oklar anledning förefaller olika debattörer ogiltigförklara denna kontext. Att Israel under snart sex decennier har ockuperat och koloniserat Palestina genom en brutal regim som enligt världens ledande människorättsorganisationer har utvecklats till apartheid avskrivs också som tänkbart motiv bakom de kontroversiella protestropen.

Oavsett var man står i frågan politiskt är det tydligt att anklagelserna syftar till att avpolitisera demonstranternas budskap. Man berövar budskapet dess politiska kontext och ersätter det med en egen verklighetsbeskrivning som ger en tydlig moralisk slutsats. I själva verket leder det till motsatsen. Antisemitismen politiseras när diskussionen glider allt längre ifrån definitionen om hat, fientlighet, diskriminering och intolerans mot judar och allt närmare en politisk konfrontation om konfliktens verklighetsbeskrivning.

Detta var del 3 av 6 i en artikelserie om politiseringen av antisemitism. I kommande del diskuteras hur kontexten osynliggörs av experter och debattörer genom historierevisionsim.


Källa:

AP News: Amnesty joins rights groups in accusing Israel of apartheid

Politiseringen av antisemitism – Del 2: Vikten av kontext

Experter har en viktig uppgift i att identifiera stereotypa och antisemitiska föreställningar i vår samtid, hjälpa oss tolka dem och förstå vilka historiska idéströmningar som gett upphov till dem. Tyvärr bidrar många experter istället till en politisering av antisemitismbegreppet genom att knyta det allt hårdare till kritik mot Israel.


Politiseringen av begreppet tycks bottna i ett osakligt antagande om att kritik och protester men även våld som riktas mot Israel och israeler per automatik grundar sig i en fientlighet mot judar som grupp. I Sverige har vi sett hur demonstranter som skanderar ramsor med Israelkritiskt budskap masstämplas som antisemiter. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt slagorden ”From the river to the sea, Palestine will be free”. En del ”liberala” politiker anser att ramsan är så problematisk att de vill förbjuda den helt. Forskare från det nationella resurscentret Segerstedtsinstitutet menar att de som skanderar slagorden i demonstrationstågen ger uttryck för antisemitism. Kontexten är, enligt forskarna, helt avgörande.

Det är korrekt att kontexten avgör. Förekommande exempel på när ramsan blir ett uttryck för antisemitism snarare än del av en politisk kamp är när den skanderas mot personer för att dessa bär kippa eller davidsstjärna eller för att de besöker synagogan. I sådana fall är det tydligt att judar får stå till svars för något som staten Israel gör, alltså en rasistisk kollektiv skuldbeläggning.

I politiseringen av begreppet antisemitism behandlas kontexten emellertid annorlunda. Snarare än att kontexten lyfts fram så reduceras och fördunklas den.

Detta var del 2 av en artikelserie i 6 delar. I del 3 diskuteras hur kontexten reduceras genom avpolitisering.


Källor:

DN: ”Kriminalisera uppmaningar till Israels utplånande”

DN: ”Många svenskar är blinda för antisemitiska budskap”

Politiseringen av antisemitism – Del 1: Inledning

Forum för levande historia beskriver antisemitism som ett samlingsbegrepp för hat och fientlighet mot judar. Vi ser nu en ökad antisemitism i form av kritik, hot, våld och hat riktat mot judar för att de är judar. Vid sidan av explicita hatmotiv är det vanligt att kritiska diskussioner om Israel glider över i antisemitiska föreställningar om judar som onda och unikt mäktiga. Den senare föreställningen utgör ett särdrag för antisemitismen och är särskilt farligt då idén om en överlägsen ondskefull grupp ökar toleransen för kritik och attacker mot gruppen som sådan.


Experter har en viktig uppgift i att identifiera stereotypa och antisemitiska föreställningar i vår samtid, hjälpa oss tolka dem och förstå vilka historiska idéströmningar som gett upphov till dem. Tyvärr bidrar många experter istället till en politisering av antisemitismbegreppet genom att knyta det allt hårdare till kritik mot Israel.

Detta är inledningen och del 1 av en artikelserie i 6 delar som behandlar politiseringen av antisemitism som uppstår när begreppet blandas samman med Israelkritik. Den andra delen (del 2) framhåller vikten av kontext för att förstå antisemitism. I de tre efterföljande artiklarna beskrivs hur kontexten ofta osynliggörs när Israelkritik framställs som antisemitism genom ”Avpolitisering” (del 3), ”Historierevisionism” (del 4) och ”Avlegitimering” (del 5). Artikelserien avrundas med en kort sammanfattning och diskussion om riskerna med att antisemitism politiseras, inklusive risken att antisemitism urholkas som antirasistiskt begrepp (del 6).


Källor:

Forum för levande historia: Antisemitism

Svenska kommittén mot antisemitism: Niclas Blom och Mathan Shastin Ravid: Tips till lärare som undervisar om antisemitism