Etikettarkiv: fördomar

Krönikor

Om rasism och föräldrars ansvar (del 1)

Gästkrönika av Tant Ninette

Finns det rasism eller ej?

Som jag ser det finns det två sätt att förhålla sig till rasism och särbehandling när man själv har barn av annan hudfärg än man själv:

•  att le lite åt det och lära barnen att det inte är så farligt att bli kallad för elaka saker (för då är dom ju inte elaka), att härda ungarna.

•  att förklara åt barnen att det är elakt att säga så, att dom inte behöver acceptera att bli kallade elaka saker eller särbehandlade. Att lära barnen att deras föräldrar står på deras sida oavsett vad som händer.

The Hidden Beauty!
VinothChandar / Foter / CC BY

Nr 1 utgår från att det är skillnad på rasism och rasism, och det är inte så farligt att bli kallad för elaka saker om föräldern med sitt beteende visar att det inte är farligt. Nr 2 utgår från att det finns rasism i samhället, och att den kan ta sig flera olika uttryck. Men det är lika jobbigt för barn att bli utsatta för rasistiska uttryck som precis all annan sorts mobbning/särbehandling (som t.ex. att få höra att man är tjock, för smal, underlig, annorlunda — ja, allt som sticker ut från normen)

Min premiss är att det finns rasism i vårt samhälle. Det är här som mina och andras åsikter går isär, för det finns en del som av någon anledning inte vill acceptera att rasism förekommer, och det är precis av den anledningen som jag är så glad att det äntligen förekommer en debatt om det i både Sverige och Finland. Om ens första premiss är att det inte finns rasism så blir det mycket svårare att göra nånting åt saken. Steg ett i problemlösning är att definiera problemet, och om man inte ens inser att man har ett problem så kan man aldrig komma vidare och hitta en lösning.

Jag utgår alltså från att rasism förekommer. Barn behöver lära sig hur de skall hantera rasism när de blir utsatta för det. Barnen behöver ord för rasism, behöver få prata om det hemma så att de har ett lämpligt ordförråd när behovet uppstår i skolan och med kompisarna. Egentligen tycker jag det här är nånting som alla barn behöver lära sig, för det handlar ju om att man skall respektera andra och respektera olikheter, vad dom än består av.

Det är inte sagt att barnen själva kommer med frågor kring rasism — det är föräldrarnas sak att prata om det, precis som det är vår sak att prata om barnens ursprung, trauman och allt annat viktigt i våra barns liv. Man kan inte ge barnen ansvaret att starta alla såna diskussioner, men man kan respektera om dom inte vill snacka om det just då när föräldrarna kommer med sin input. Det gäller att ge öppningar, visa att man vågar prata om såna saker i denna familj precis som när det gäller alla andra saker som är jobbiga. Om inte föräldrarna visar att dom är öppna för att prata om jobbiga saker, kommer barnen inte heller att ta upp såna saker med föräldrarna.

Att prata om rasism är lite som att prata om sex. Det är alla föräldras ansvar att lära sina barn att vara ansvarsfulla och respektfulla mot sina egna och andras kroppar. Det är inte det lättaste för föräldrar att prata om, men det är nödvändigt.

Det gäller att ta fatt i vardagssituationer som kan ge upphov till givande diskussioner

Det här är jag inte ensam om att tänka — det finns en stor mängd med litteratur om detta med rasism och hur man skall prata med sina barn om det, och en jättebra text hittar du här: Transracial Parenting in Foster Care and Adoption. Strengthening Your Bicultural Family

Citat från denna text:

I often felt crazy, doubting my perceptions of racist situations, because I was told I was being ”too sensitive” and ”too serious.” At some point I gave up trying to talk to my family about what I was going through, and resigned myself to expecting less in the way of support and understanding from them. I felt alienated from my family and friends, and totally alone as the only person of color I knew who was coping with a racist reality.

En del tycks tro att barn inte får god självkänsla om man påpekar att folk beter sig rasistiskt mot dem. Newsflash — man kan få god självkänsla och ändå veta om att folk beter sig rasistiskt. En god självkänsla består inte i att växa upp i en bubbla av godhet och alla bara smilar mot en och regnbågar dyker upp och enhörningar hoppar omkring. En god självkänsla uppkommer när ens föräldrar ser en och accepterar en som den man är och älskar en som den man är. Att berätta för sina barn att man tycker om dom just som dom är, med sin ljusa/bruna hud, med sitt raka/lockiga hår eller vad det nu är. Med alla fel och skavanker, just för att dom är den dom är.

Fortsätt och läs Del 2 här!

Gästkrönika av Tant Ninette

Artiklar

Om bemötande av…

Jag anser mig vara lyckligt lottad som växt upp med föräldrar som under stora delar eller hela sitt yrkesliv arbetat med barn och ungdomar med olika utvecklingsstörningar eller funktionshinder. Dessutom har jag flera nationaliteter i min familj. Det gör att min tolerans är inbyggd redan sen barnsben. Därför irriterar jag mig oerhört på när folk intar en nedlåtande attityd mot människor som inte tillhör normen.

Synliga eller trodda olikheter ger varierande bemötande.

Jag satt i baksätet på mina föräldrars bil häromdagen och vi kom in på detta med rasism och intolerans. Jag berättade att jag hade tänkt skriva om det här med bemötande, och det blev en lång diskussion om hur man använder just det ordet. Så kortfattat som möjligt tänkte jag berätta hur jag ser på ordet och dess innebörd beroende på hur det används.

I diskussioner med några av medarbetarna här på Motargument fick jag reda på att bemöta, det är minsann ett positivt laddat ord. Man bemöter människor med artighet, vett och etikett och hyfs. Typ. Jag håller inte riktigt med, men jag köper att ordet kan användas i positiva sammanhang. Däremot retar jag mig på när folk (generalisering, jag vet) i största allmänhet inte förstår eller vill förstå att ordet också kan användas i negativ mening.

Låt mig förklara hur jag menar.

Så fort en människa ställer sig utanför normen – medvetet, ofrivilligt eller utan att vara medveten om det, så ställs vi inför en utmaning. Hur ska vi bemöta den här personen. Det spelar inte så stor roll vari olikheten ligger; det kan vara att personen valt att klä sig på ett annorlunda eller utmanande sätt, att denne tillhör HBTQ-rörelsen, har ett funktionshinder vi inte vet hur vi ska hantera, eller för den delen – kommer från ett annat land. Så fort det handlar om en grupp vi kan applicera en större mängd trodda egenskaper om, förutsätter vi att alla personer inom den gruppen har alla dessa egenskaper. Som till exempel tror vi gärna att funktionshindrade är mindre intelligenta, att de inte kan kommunicera ordentligt, att de behöver hjälp, för att inte tala om att det är synd om dem.

Det här är tyvärr en attityd som finns överallt, även inom omsorgen med föregående studier där man får lära sig att bemöta framtida funktionshindrade eller utvecklingsstörda. Det vill säga; glömma bort att de är individer, och dessutom bete sig snällt på ett sätt som förnedrar och idiotförklarar personen man har framför sig.

Respektlöst och ouppfostrat, menar jag att det är.

Ungefär samma egenskaper belägger vi invandrare med, fast ur ett annat perspektiv. Oavsett om vi är rasister eller antirasister buntar vi ihop dem alla och funderar över hur vi ska bemöta dem för att ge dem vårt färdiga koncept över hur de bäst ska integreras – helst utan att fråga dem. Vi intar en nedlåtande attityd i vårt bemötande, därför att de är nya i landet, ur vårt perspektiv har de inte någon kunskap, de kan inte språket och förstår därför inte den kunskap vi försöker förmedla – gärna genom att klappa dem på huvudet. Vi vill gärna tro om oss själva att vi tar hand om dem och hjälper dem in i samhället, men vi glömmer bort att även invandrare är individer som förhoppningsvis och troligtvis har egna idéer om hur de vill komma in i vårt samhälle. Även här intar vi en attityd av snällhet som har en grundton av tycka-synd-om-syndromet. Tanken är god, men resultatet ger en passiv individ som sjunker längre och längre in i en situation där andra tar hand om allt.

Tycka-synd-om-syndromet på flera nivåer

Vi kanske inte medvetet tycker synd om exempelvis funktionshindrade och invandrare, men det är någonting som pågår i flera samhällsskikt. Som privatpersoner är det lätt att tycka synd om någon i stället för att hysa empati och förståelse för en annans situation. Tycka-synd-om och empati är två helt skilda saker, och det bör man ha i åminne.

Utöver det personliga tycka-synd-om, tycker man gärna synd om, som kommunpolitiker, landstingspolitiker och riksdags-/regeringspolitiker. Man går kanske ut på studiebesök på en dagverksamhet, på ett flyktingboende, eller kanske till och med på någon av ABF’s eftermiddagsfikaträffar för nyanlända. Man ser, reflekterar och tänker att man ändå har en himla tur som har det så bra som man har det. Och så intar man en attityd som är just nedlåtande, överdrivet snäll och förstående, även om man tror att man är sådär lagom svenskt snäll.

Tja, dumsnäll, kanske. Utan förståelse för hur den reaktion och attityd man förmedlar kan vara långt mer sårande och förnedrande än om man skulle vara elak. Ren elakhet är lättare att förstå än en dumsnäll elakhet inlindad i bomull.

Så snälla ni. Oavsett vem ni bemöter i framtiden – fundera på hur ni gör det, vad ni säger, och hur en individ är unik även i ett kollektiv.

Glöm aldrig det.

Relaterat

Om välviljans rasism
Antirasism bygger på rasistiska föreställningar
 Antirasistisk kritik av mångkulturalism

Krönikor, Myter

Fördomar om religioner…

När det gäller religion och ateism finns det en farlig tendens att man drar alla som tycker om det man själv ogillar över en kam. Det är inte ovanligt att religiösa drar alla ”ogudaktiga” ateister över en kam och förklarar att de har moraliska brister. Men det är nog mer vanligt att ateister drar religiösa över en kam och förklarar att de är lite dumma i huvudet, ovetenskapliga och lider av nån sorts storhetsvansinne. Sen har vi givetvis de som pekar ut EN specifik religion som ondskan själv,  som då sverigedemokrater pratar om islam. Detta är också att dra alla över en kam, och destruktivt.

Det här om islam

second impact
Bevis för islams ondska?wstera2 / Foter.com / CC BY-NC-SA

Många med fördomar om islam ser bara till hur fundamentalister och terrorister praktiserar och tolkar islam. Eftersom sharia är det galna kvinnoförtryckare och Saudiarabiens ledarskap hänvisar till är all sharia och hela islam på det sättet, resonerar de.

Ofta hör man folk säga att islam, till skillnad från kristendom, saknar kärleksbudskapet och liknande kristna ord om att ”älska sin nästa som sig själv”. Detta, anser man, gör hela religionen suspekt.

Nu är det en myt att islam saknar kärleksbudet. Men låt oss bortse från det ett ögonblick. Kan man inte tolka och misstolka även kärleksbudet?

Jo, självklart kan man det. Det finns inget i en ideologi eller religion som inte kan tolkas för att rättfärdiga förtryck.

Kristendom och nazism

En religion är bara en religion, inte nåt annat. Om religionen påverkar folk positivt eller negativt beror på vad som är i hjärtat och hjärnan på utövaren, inget annat.

Vi kristna ska inte slå oss för bröstet med kärleksbudskapet eller liknande. Quisling och Joseph Goebbels var båda troende och älskade kärleksbudskapet mer än allt annat. Men de tolkade det på sitt eget sätt. ”Älska din NÄSTA” som dig själv, står det ju i bibeln. Inte älska alla människor, utan BARA NÄSTAN. De som inte var ”nästan”, kunde man ju utrota.

Slaveriet

slavery
Beviset för kristendomens ondska?

De som försvarade slaveriet i Sydstaterna var ”goda kristna”. Det där med kärleksbudet var viktigt för dem också. Om man studerar skrifterna som rättfärdigade slaveriet (de kan läsas på MOA) ser man att kärleksbudet om att göra mot andra vad man vill att de ska göra mot en själv var ett av argumenten FÖR slaveri. Som i ”Slavery ordained by God” där författaren skriver att Jesus förutsatte att varje människa visste sin plats och sin rang och vad som ”förväntades” av dem och att därför kärleksbudet handlar om att de sämre raserna ska LÄRAS och KONTROLLERAS, för om vita var en sämre ras skulle man önskat att de skulle varit slavar.

Ja, det låter flummigt, men  det var ett dräpande argument för slaveriet.

Slaveriförespråkarnas främsta argument mot slaverimotståndarna var nämligen att de som var MOT slaveriet inte ville ge kvinnor samma rättigheter som män. ”Se där”, sa de, ”inte ens ni tror att alla människor ska ha lika rättigheter”. ”Att älska sin nästa som sig själv betyder att man ska finna sig i sin lott i livet. Är man slav ska man älska sin slavägare som en kvinna ska älska sin man som bestämmer över henne”.

Ja, allt kan förvridas och förvändas… Ska man tolka en religion som de värsta utövarna av den religionen ser på den, eller ska man utgå från vad varje människa har för syn på människan och gud?

Ateism

Lenin does interpetive dance
Beviset för ateismens ondska?x-ray delta one / Foter.com / CC BY-NC-SA

Inte bara folk med fördomar om islam drar andra över en kam. Det finns ganska många som har fördomar mot religiösa i allmänhet i Sverige idag. Det lustiga är att de fungerar på samma sätt som de religiösa man träffar på som har fördomar om alla som kallar sig ateister.

Jag minns samtalet jag hade med några kyrkliga amerikaner 2003. Det gällde ateism och frågan om det finns goda ateister. De var 50 år gamla och hade varit med under det kalla kriget, så det första dessa amerikaner tänkte på då de hörde ordet ateism var ”Sovjet”. Om man var ateist betyder det givetvis att man var moraliskt defekt.

Jag fick uppräknat några av historiens värsta ateister, Mao Zedong, Pol Pot, Stalin, Mussolini, kannibalen Jeffrey Dahmer, Nordkoreas ledarskap och Napoleon Bonaparte samt Burmas diktator Than Shwe, och fick frågan om inte jag kunde se vad som var gemensamt mellan dem? Jo, givetvis att de var ateister. Ateister har moraliska defekter och brister i sin empatiska förmåga generellt sett, var vad de sa.

Lite samma sak som man ibland hör för föreningshumanister i Sverige som påstår att alla religiösa lider av storhetsvansinne eller brister i sin vetenskapliga förmåga för att de tror på Gud.

Om man vill kan man förvrida och förvända precis allt till att bli argument FÖR slaveri, förtryck eller massmord. Ingen ideologi eller religion är skyddad från dårars tolkningar. Det bör man tänka på innan man drar alla religiösa (eller ateister) över en kam genom att demonisera deras livsåskådning.

 

Myter

En annan bild av Rosengård

Den mediala bilden av Rosengård i Malmö präglas av rasism, fördomar och okunskap. Det har i media länge målats upp en falsk bild av en statsdel tyngd av kriminalitet och upplopp, en stadsdel där ett besök är förenat med livsfara. Spaltmetrar har fyllts med upprörda medborgares ord, debattörer har menat att man måste ta tag i och prata om det allvarliga problem som de invandrartäta stadsdelarna utgör. Mycket få (även bland anti-rasister) har kritiserat den bild som media har presenterat.

Samtidigt har de nyfascistiska medierna såsom Avpixlat, Nationellt.nu och Fria tider gynnats av den mediala uppmärksamheten kring områden såsom Rosengård. På deras kommentarsfält och i deras artiklar frodas myten om Rosengård som en zon som närmast kan liknas vid en krigszon. Det förfasas över politiker och makthavare som lever isolerade på Söder i Stockholm långt ifrån den kriminella och kaosartade verkligheten många svenskar lever i.

Dessa två bilder hänger ihop, medias beskrivning av områden som Rosengård är en viktig anledning till att vi idag har en allt starkare växande rasistisk rörelse. Det är myter som den om det kriminella Rosengård som har lagt grunden för Sverigedemokraternas frammarsch i politiken. SD har aldrig behövt presentera en egen, en ny samhällsberättelse, de har aldrig behövt förklara invandringen på ett nytt vis: De har redan från början kunnat använda sig av en befäst myt om invandrartäta områden som områden präglade av kriminalitet. Därifrån är steget kort till att komma till slutsatsen att invandrare för med sig kaos och kriminalitet.

I detta bär de stora medierna en enorm skuld, det är deras uppgift att presentera en beskrivning av samhället som stämmer överens med verkligheten. På den punkten har de brustit, istället för att på ett verklighetstroget vis beskriva områden såsom Rosengård har man valt att falla till föga och leverera en falsk och rasistisk bild av våra invandrartäta områden.

Det är de stora mediernas bild av samhället som ligger till grund för SD:s frammarsch det är den bilden som vi måste kritisera, den är rasistisk, den stämmer inte överens med verkligheten.

405996_10151622178043275_123492512_n
Den mediala bilden av Rosengård riskerar att leda till stora polisiära felsatsningar: på bilden är, enligt ögonvittnen, 40 poliser delaktiga i att bryta upp ett slagsmål mellan två män i Rosengård.

Nu till verkligheten, den verklighet som ligger långt ifrån medias beskrivning av samhället med alla rasistiska tolkningar. Rosengård har 15 begångna brott per 100 invånare, Malmö centrum har 38, Göteborgs centrum har 46 och Norrmalm i Stockholm har hela 51. Även stadsdelar så som Östermalm där många av våra makthavare antas bo har högre brottslighet per 100 invånare 22. Hur kan det då komma sig att när man reser, flyttar eller besöker Malmö eller Rosengård ofta får höra ”hur vågar du? Akta så du inte blir skjuten/rånad”, medan man aldrig hör det när man ska ta sig en öl på en av Söders krogar. Det finns bara ett svar på detta; media har matat oss med en felaktig bild av förhållandena. Rosengård är inte ett farligt område. Det är dags att vi börjar inse det.

För oss som inte vill se de rasistiska rörelserna vinna mark är det viktigt att slå hål på myten om det farliga Rosengård. Det är viktigt för oss att avkräva ett ansvar från media. Det är viktigt att vi kräver av media att deras rapportering har någon förankring i de fakta och den forskning som finns till förfogande. Gör vi inte det öppnar vi dörren för rasisterna.

/Hiram Li

Källor:

http://www.brottsportalen.se/index.php?curPage=26&kommun=142

http://www.brottsportalen.se/index.php?curPage=29&kommun=110&stadsdel=8

http://debatt.svt.se/2012/03/21/brottsstatistik-visar-att-rosengard-ar-ett-lugnt-omrade/

 

Krönikor

"Menar du att du blir upprörd om någon säger negerboll"

Gästkrönikör: Peter Towers

Från ännu en Facebook-interaktion

Kommentaren som jag fick syn på:

Förstår inte varför nån skulle ta illa upp av ordet negerboll… isåfall har dom egna problem dom borde ta hand om istället för att vilja få lite exponering i nån tidning eller liknande.

fbstartkommentar

Mitt svar (kanske inte mitt mest pedagogiska svar, men jag trumpnade till):

Ja du, vilken psykologisk insikt du verkar ha vad gäller bruna och svarta svenskars sinne. Det vore väl käckt om du kunde vara språkrör för alla oss som är bruna och svarta, eftersom vi inte vet vad vi själva vill och bara är ute efter uppmärksamhet. För någon uppmärksamhet fick vi ju knappast när vi växte upp. Förutom då av raggarna som jagade mig hem ifrån skolan under två års tid för att de ville bonka negerdjävulen, de övriga ständiga negerdjävulkommentarerna, uppmaningen att åka ”hem”, jag vet inte till vad, något fiktivt negerland kanske. Eller min favorit; kaptenen i lumpen när jag tjänade mitt land, som högst medvetet och respektlöst gentemot en hel kontinent använde ordet neger i negativ mening när han talade om afrikanska soldater. Eller när han tillät andra soldater att säga neger till mig när det hettade till, utan åtgärd (å andra sidan tillät han mig att slå den andre killen på käften, så det var ju i.o.f.s rättvist.). Synd bara för de ”negrerna” som ”inte kunde ta för sig”…

Hands Of Harmony
Vermin Inc / Foter / CC BY-NC-SA

Du vet, det funkar inte så bra för bruna och svarta svenskar att å ena sidan bli kallad för negerdjävel och negerhora för att sedan helt släppa den både historiska och omedelbara negativiteten i den benämingen som uppfunnits av europeiska människor och helt glatt gå och fika på en ”negerboll”.

Det är inte heller så kul när man har barn och läser om finurliga Emil, starka Pippi, och obstinata Lotta och om prinsessor med långt hår men där varje bild av ”negrer” är som en hoper hjälplösa kuredutter, ett slags barnmänniskor som inte klarar sig utan Pippis pappa. Eller som den tokroliga svarta pickaninnydockan i Tomtens Julverkstad som säger ”Mami” med skrovlig röst, men där den blonda dockan i kontrast är blond, söt, och säger ”Mommy” med den ljuvaste lilla stämma.

Det finns alltså ett postkolonialt bildspråk vars tradition Sverige också förvaltar som inte ens jag själv var medveten om förrän jag flyttat ifrån Sverige och började tala om svenska traditioner och minnen med folk som inte är ifrån Sverige.

Människor som inte tycker det är självklart att choklad kan beskrivas som ”neger” eller att kineser skall återges som på de svenska godispåsarna till Kinapuffarna.

Detta stereotypa bildspråk har sitt ursprung i USA och kom till under en tid då svarta inte ens kunde använda samma toalett som en vit människa under de amerikanska Jim Crow-lagarna som inte försvann förrän 1965. Efter andra världskriget demoniserades Japaner som gula och fula människor med stora tänder och det satt i under Vietnamkriget likväl. Ungefär som hur islamister beskrivs idag med bombturbaner och som notoriska kvinnohatare. Dessa rasistiska symboler har sedermera övergetts i USA till lättnad för alla med afrikansk och asiatisk börd. Muslimer kämpar fortfarande.

Hur är det att ständigt bli missrepresenterad? En bra jämförelse kanske kan vara att som en vit tysk ständigt behöva bli associerad som nazist. Som lite kuriosa kan nämnas att den sista tvångssteriliseringen av en Samisk kvinna begicks 1967 som en del i en etnisk rensning i Norden, så det är inte så att vi i Norden är oskyldiga till historisk och brutal rasism.

Så vad menas med ”ett postkolonialt bildspråk”, och uttryck som ”vit normativitet” och andra akademiskt klingande dängor? Som ett exempel på vit normativitet låt oss tala om hår. För en liten tjej som växer upp, en ”negerunge” som hon kanske skulle beskrivas av dig och andra (min dotter), hennes bild av vad som är vackert, liknar många andra småtjejers ideal; långt hår. Redan nu vid 4 års ålder gråter hon ofta och är upprörd över att hon inte har samma vackra ”prinsesshår” som hennes kinesiska, indiska och europeiska kamrater (vi bor i Norra Kalifornien i ett av de mest multikulturellt koncenterade områdena i USA). Nästan varenda kväll när hon tar av sig sin tröja drar hon den över huvudet, låter tröjan sitta kvar så att den hänger ”som hår”, och frågar sedan upprepat, uppmanande, bekräftande, ”titta vilket vackert långt hår jag har pappa”. Det kan låta som en liten grej och hade kanske varit det om det hänt endast ett fåtal gånger. Men det sker nästan varje dag i snart ett halvår och det är hjärtskärande för en förälder. Visst, det kommer att gå över, men just vetskapen om att hon gör detta för att hon inte ser sitt eget hår som vackert, för att det har en helt annan karaktär är tråkigt. Sorgligt, t.o.m.

Även den svarta Disneyprinsessan har långt böljande hår. För att få ett sådant hår när man är av afrikansk börd får man antingen shocka det med kemikalier (straight perm) och eller använda s.k. ”hot combs”, värma upp håret och lösa upp krullorna med hjälp av vaselinliknande hårprodukter, vilket tar flera timmar om dagen (vilket min farmors generation gjorde regelbundet för att inte se för mycket ut som ”negrer”). Det är en tradition som pågår än idag världen över, framför allt i södra USA. M.a.o. svarta människors naturliga utseende ses som alltför ”kurreduttit”, primitivt och ”outbildat”. Svarta kvinnor spenderar hundratals, ibland tusentals dollar i månaden för att dölja sitt afrikanska hår. En perm kostar ca $500 gången och många går varje vecka och fixar håret.

Så där har du ”neger”-associationen för en kulturellt svensk människa av delvis (amerikansk) afrikansk börd. En annan åsikt än din egen. Vilken tycker du skall befrämjas? Ditt eget påstående där du redan beslutat för oss vad vi tycker och att vi själva skall tampas med ”våra problem”? Eller finns det utrymme för andra åsikter?

Du har dock rätt i att vi har problem. Tyvärr kan jag inte fixa dem själv och det funkar inte längre att knyta näven i fickan, svälja hårt och hålla käften? Jag har provat det i nu snart 40 år… det blir allt svårare kan jag säga.

Jag tänker så här, kanske det inte är en så stor grej att sluta använda ordet ”neger” eftersom det är både utdaterat, numera utjatat och helt enkelt förolämpande såsom det uppfattas av oss själva. Vad säger du?

Svaret jag fick ifrån den person som jag skrev till:
fbrespons

orkar inte läsa din uppsats just nu, men menar du att du blir upprörd om någon säger negerboll?

Gästkrönikör: Peter Towers

Krönikor

Vit, brun, svart och afro

Gästkrönika av Peter Towers

Minnen av ursprung, färg, ras och klass
Som uppvuxen i Sverige med en vit, svensk mamma och en svart, amerikansk pappa så har jag oftast identifierat mig som en ”brun svensk”. En enkel opretentiös beskrivning av hur jag såg mig själv. Brun och svensk. Ordningen är inte helt oviktig, för nog var jag brun först och svensk i andra hand. Det är svårt att smälta in i ett land som Sverige när man har brunt krulligt hår och en jämn solbränna. Således brun först. Folk som såg mig tänkte ju inte i första hand där går en svensk pojke! De tänkte nog; där går en brun pojke och han verkar vara svensk.

Midsummar berries
Per Ola Wiberg ~ powi / Foter / CC BY

Vilken bra svenska du pratar? Var kommer du ifrån då? Jo, men jag menar var kommer du ifrån.

När jag frågade min mamma när jag var mycket liten varför jag var brun så förklarade hon att jag var ”mulatt”, vilket då ansågs vara en passande beskrivning (en term som sedermera förpassats till arkiven). I ett försök att identifiera mig själv och för att undvika jobbiga följdfrågor när jag träffade nya människor så  började jag därför jag presentera mig med: ”Hej, jag heter Peter och jag är Malutt”…. och om de fortfarande såg frågande ut kunde jag lägga till den biologiska förklaringen att ”min pappa är ifrån amerika och har svarta frön och min mamma har vita ägg, därför är jag brun”. Det svenska 70-talets öppenhet inför sexualitet i aktion. Efter det kom det sällan några fler frågor.

Sedermera blev det ”brun” istället för ”malutt”, det kändes mer naturligt.Under min uppväxt identifierade jag mig med andra bruna människor både med afrikanskt och indiskt arv, men de flesta av mina vänner såg inte ut som jag och det var aldrig några problem med dem. Men häcklingarna från andra ledde mig till Malcolm X, Eldrige Cleaver och Stokely Carmichael (Svarta Pantrarna) i böcker som fanns i min mammas bibliotek. Det var som en liten metamorfos och ett slags ”svart” medvetande började komma över mig, speciellt som mycket av detta utspelade sig i Oakland där min pappa växte upp. Men jag var fortfarande ”brun svensk”.

Från 15 års ålder — och som hyfsad basketspelare — blev det helt plötsligt en fördel att vara brun. Det var lite coolt, t.o.m. Om vi spelade utanför stan fick jag ibland skriva autografer. Det var kanske spännande för småkillarna i mindre samhällen att träffa en riktig brun basketspelare precis som på TV. Eller nå’t.

Som 19-åring flyttade jag till USA direkt ifrån en svensk medelklassförort in i djupaste East Oakland i Kalifornien under 80-talets crack-era, när Oakland toppade mordstatistiken i USA. En helt ny värld öppnades och jag fick snabbt lära mig hur det var att vara ”svart”. Främst ifrån andra svarta amerikaner; ”Brother”, ”blood”, ”nigger” —”what’s up?” ”Whe’ u from man?”, ”Switzerland?”. “I have a brother who lived in Germany in the military”. “Sweden”. “Ya’ll got som fiiiine women over there, ain’t ya?”.

Det positiva var det omedelbara accepterandet från andra svarta och det kändes helt underbart att kunna smälta in i mängden för första gången i mitt liv. Det kändes bra att vara svart. Men trots det, utan det bagage som kommer sig utav att växa upp i ett område som är fyllt av droger, undermålig utbildning och kriminalitet — och som välrest och mångspråkig, hade jag i slutändan mycket svårt att identifera mig med vad jag uppfattade som ”svarta amerikaner”.

Majstång Norrbärke
YlvaS / Foter / CC BY-NC-ND

Vad jag insåg senare var att jag, min brunhet och eventuella svarthet till trots, bar på ett slags ”vitt rikt privilegierad”. Inte rik på pengar i mitt fall, utan rik på kultur och erfarenheter. Jag gick på i ullstrumporna och höll mig inte inom de osynliga rasgränser som fattiga svarta i många fall målade upp för sig själva och som de sällan eller aldrig klev utanför eftersom de inte hade de sociala verktyg som krävdes. Min ljusare hy, mångspråkighet och exotism spelade säkert en roll till att jag accepterades av andra icke-svarta amerikaner och tilläts kliva inför deras osynliga grind. Bara att vara Europé var en stor fjäder i hatten och att vara ifrån Sverige var ”fantastiskt” för liberala San Francisco Bay Area-bor –”why did you leave?”, kunde de fråga. Jag kände mig då manad att inte bara måla upp Sverige som en slags utopi där alla är snygga, vältränade och har fri sjukvård, och delade med mig av rasistiska erfarenheter, talade om mångkulturalism och dess problem och förklarade hur amerikaniserat Sverige är. Men ganska stolt var jag nog.

Efter ett överlag vänligt mottagande i det amerikanska samhället och där jag snabbt befordrades till ett jobb som servitör på ett internationellt hotell efter blott 5 veckor som diskplockare — den svarta snubben som rekommenderade jobbet till mig hade varit diskplockare i 5 år — så började jag tänka, ”vad är det för fel med de svarta amerikanerna?”. Varför kunde de inte ”rycka upp sig”. Jag lärde mig många år senare att jag hade kritiserat svarta amerikaner precis på samma sätt som andra icke-svarta amerikaner som hade lyckats i livet, där den amerikanska ”Pull YourSelf Up Through Your Boot Straps”-mentaliteten är helgad. Det var ju så enkelt för mig, varför kunde de inte göra likadant. Jag hade fortfarande mycket att lära om insitutionell och historisk rasism.

Jag började bli alltmer deprimerad av Oakland för det var inte roligt att vara svart längre och det kändes verkligen inte som hemma. Vad jag förstod senare var att det jag då tolkade som svart och vitt i själva verket var klasskillnad. Som lägre medelklass-svensk utan några speciella pengar hade jag aldrig identifierat mig som ”rik”. Vi hade bott i lägenhet på Hisingen under min barndom och ganska nyligen flyttat in i ett radhus i Landvetter, en villaförort till Göteborg. Jag hade aldrig haft moped, vi hade inget lantställe och åkte inte på några dyra semestrar. Någonstans här slutade jag aktivt att vara ”svart” eller ”brun”, nu ville jag bara vara svensk. En svensk som dock ”råkade” vara brun och som ”råkade” ha en svart pappa — men ändock en svensk.

Jag sökte upp andra svenskar och umgicks uteslutande med dem som en slags metropolisk världsresenär på min egna om än nya hemmaplan. Där umgicks jag som unga svenskar gör utomlands med festande, beachliv, skidsemestrar och mer festande. Men när festen var över slutade jag att vara svensk och åkte hem till ”svarta” Oakland och till min gammeldags farmor ifrån Louisana och åt fried catfish och greens, plockade upp skräp ifrån gräsmattan, passerade blommorna som lagts ut för någon som skjutits ner ett block ifrån farmors hus och undvek crackheadsen som hängde utanför Liquorstoren när jag väntade på bussen för att åka till jobbet. Det var jobbigt att vara svart i veckorna, men det var kul att vara svensk på helgen.

Väl tillbaka i Sverige igen så försvann ”den svenska känslan”. Jag kände mig inte ens brun längre. I svensk miljö blev jag omedelbart ”svart”. Med en ny stolthet och en känsla av tillhörande något större än jag själv, blev det en period av nolltolerans gentemot n-ordet och rasism. Jag var en mycket arg, ung man som KRÄVDE respekt och med taggarna utåt tolkade jag allt som rasistiskt vilket provocerade fram många konfrontationer där jag tidigare skulle ha använt mig av min multi-kulturella diplomati genom att förstå att de menade ju inte något illa, de visste ju inte bättre. Men nu ville jag personligen straffa de som inte visste hur de skulle uppföra sig gentemot mig och sådana som såg ut som jag. Med hela Oakland i ryggen ville jag hämnas för ett helt liv av oförätter och orättvisor. Men det funkade inte så bra.

Med tiden softade jag ner mig men slutade inte att vara ”svart”, men nu mer på insidan än på utsidan. Jag känner mig fortfarande ”brun” tillsammans med andra svenska ”bruna” barndomskompisar men identifierar mig idag som vuxen, som”svart”. En stor del i det hänger ihop med att jag nu bor i USA. Lustigt nog som ingift i en familj med rötter i Uganda är jag den vitaste familjemedlemmen 🙂 One Love!

P.S. Nyligen blev jag ”afro-svensk”, vilket känns helt OK det med.

Gästkrönika av Peter Towers

Krönikor

Det där om antirasister som använder stereotyper…

Mycket har sagts om stereotyper riktade mot folkslag under den sista tiden. Det är bra. Vi behöver göra oss medvetna om den rasism som finns i vardagsspråket. Att beskriva homosexuella som ”fjolliga fjantar”, att använda uttryck som neger eller kroknästa jude och liknande är verkligen inte bra. Själv välkomnar jag att så många har reagerat över ordet negerboll så att ordet försvinner ur språket. Det är bra och rätt. Samma sak när stereotyper om asiater försvinner, eller stereotyper om kvinnor. Men en del stereotyper anses ännu vara ok, och används till och med av antirasister ibland, som mot funktionshindrade, vita, män, amerikaner eller religiösa. Varför det?

Three magnified morons. Tres idiotas aumentados.
Xosé Castro / Foter / CC BY-NC-ND

Det är väl bara naturligt att språket ändrar sig med åren, och att alla tänker till lite. Läs på om hur vardagsspråket var för lite mer än 100 år sedan. Smålänningsjävlar, lata skåningar, dumma lappar. Ja, kroknästa judar och giriga judar var liksom allmängods i språket. Och avskyvärda ateister hatades givetvis också. Det fanns ett helt språk riktat till kvinnor. Jag har ett gäng bildjournalen från 50-talet. Försök hitta dem på loppis. Det är fascinerande. Det är ett språk som är anpassat till grundtanken att kvinnor är lite opraktiska, dumma och ointellektuella och inte kan handskas med politik (t.ex) på ett avancerat, vuxet eller manligt sätt.

Tack och lov har språket ändrat sig och vi blivit lite mer medvetna om ordens makt.

Men det finns fortfarande några områden där negativa generaliseringar och stereotyper anses vara inte bara tillåtet utan även bra. Det är på sin plats att påminna om det här.

”CP”

För det första; funktionshindrade. Ordet ”CP” verkar helt accepterat som skällsord, liksom ”mongo”. Jag har sett politiker och drivande antirasister använda stereotypen också, vilket är mycket sorgligt. Dessutom utsätts funktionshindrade med t.ex. aspergers och autism för förlöjligande i media och i skämtprogram. Massmedias skriverier om att olika massmördare hade ”den och den diagnosen” med bifogade expertutlåtanden om att ”inte alla” med den diagnosen är farliga, gör ju givetvis sitt till för att skapa problem och fördomar.

”Amerikaner”

New York New York in Las Vegas
Werner Kunz / Foter / CC BY-NC-SA

Frågan är om inte amerikaner är en av de folkgrupper som utsätts för mest fördomar idag i Sverige. Dessutom är det helt ok att driva med ”dumma och obildade” amerikaner. Som det program i radion jag hörde för nån vecka sen där programledaren beskrev en typisk ”amerikan” på besök i Sverige. Obildad, visste inget, brutal, ohyfsad och från en kultur som ansågs vara en katastrof för mänskligheten.

Hade judar eller afrikaner beskrivits så hade det blivit ramaskri!

Som det är nu ser jag till och med ofta ledande antirasister som skriver nedsättande om gruppen ”amerikaner”, speciellt om de är från vänster (tyvärr) och ogillar USA:s politik.

”Vita och män”

Att en grupp är i överläge rättfärdigar ALDRIG hat, rasism, hot eller fördomar mot just den gruppen. Män är i överläge (som grupp) och vita är i överläge (som grupp) det gör att många verkar ta sig friheten att generalisera hej vilt om ”vita” och om ”män”.

Tyvärr har jag ofta sett antirasister som generaliserar över ”vita kränkta” och säger sådant som hade fått dem att gå i taket om det sagts mot någon annan grupp som de uppfattar som varande i ”underläge”.

Det är som att det finns någon form av mental spärr. En spärr som bara ser rasism och fördomar då det drabbar de som DE anser är i underläge.

En hel del rasister anser att de inte är rasister. Många av dom funkar på exakt det sättet. De anser att ”svenskar” är i underläge och ”muslimer” och ”PK-maffian” styr Sverige. När filmen med Kent Ekeroth och Erik Almqvist spreds var det många sverigedemokrater, inklusive dem själva, som försökte rättfärdiga användandet av ord som ”babbe” och ”blatte” med att Sd, och Almqvist samt Ekeroth befann sig i någon form av underläge. Detta rättfärdigade och förklarade användandet av rasistiska stereotyper för en del åskådare.

Så funkar det även för de antirasister som verkar anse att ”vita” och ”män” som grupp ”förtrycker” andra, och att man därför får säga saker som att ”vita är rasister” eller ”män misshandlar”.

Ja, rasister anser att de befinner sig i underläge, och att detta underläge rättfärdigar grova stereotyper och rasistiska generaliseringar!

Problemet med detta är uppenbart. ALLA gör inte det. Men stereotyper gör ingen skillnad mellan män som misshandlar och män som inte gör det eller som till och med BLIR misshandlade av kvinnor; stereotyper drar alla över en kam.

Ibland hör man kritik mot Tidskriften och Stiftelsen Expo, för att de skulle ha för få ”mörkhyade” i sin medarbetarstab. Jag har läst flera som skrivit att Expo inte vet något om strukturellt förtryck på grund av just det. Och då missade dessa kritiker helt att homosexuella, judar och latinamerikaner m.fl. också utsatts för förtryck, är det inte att spotta på folk som utsatts för rasism, diskrimineringar och förtryck att påstå att de inte vet vad förtryck är?

Motargument.se fick höra liknande kritik då vi bildades hösten 2012. Vi hade ingen i gruppen eller bland skribenterna som utsatts för rasism, och som visste vad det var, menade några respekterade debattörer. Nehej. Stereotypiskt tänkande förblindar. Är man inte intresserad av individerna så ser man inte heller till individernas erfarenheter och bakgrund.

”Religiösa” vs ”ateister”

Sen sist men inte minst. Religiösa och ateister får man driva med hur mycket man vill i Sverige.

Det finns ingen hejd på det. Man verkar få påstå vad man vill om religiösa i artiklar, TV-program och bloggar att religiösa har egoproblem eller ‘tror på spöken’ och att de är sämre på vetenskapligt tänkande. Man får driva med folk som ber och folk som tror.

Nu är i och för sig inte religiösa alltid bättre. Religiösa som tar väldigt illa upp då de som grupp dras över en kam kan själva gnälla högt över, och demonisera, ateister och ateism.

Även här ser man ofta uttalade antirasister som inte kan hålla sig från att generalisera negativt.

Strunt är strunt…

Ingen är perfekt. På gott och ont har vi människor förmågan att generalisera och skapa mönster och grupper. Det är av godo för mänskligheten, men har också skapat sjuhelvetes mycket lidande i mänsklighetens historia.

Därför är det viktigt att vi som är antirasister visar vägar och möjligheter till en förändring. Stereotyper kan såra och döda. Glöm inte det. Det gäller även stereotyper mot vita eller män.

Som Gustaf Fröding skaldade:

”Men strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor, och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.”

Kan man inte öppna munnen utan att dra alla afrikaner, muslimer, vita, män eller funktionshindrade över en kam, bör man fråga sig varför man överhuvudtaget ska öppna munnen.

Vi måste bli flera som visar på vägar mot en bättre värld, om inte ens vi antirasister kan sluta med generaliserandet och stereotyperna, vem ska då göra det?

Krönikor

Rasism i nationens intresse

Gästkrönika av Peter Towers.

Jag hittade denna pärla till avhandling som—även om den inte handlar om afrosvenskar—kan utgöra en bra referens när man diskuterar ämnen som identitet, Sverige som postkolonial nation och den betydelse det har i hur minoritetsidentiteter behandlats i det publika rummet och pressen.

Pro-eugenics poster
Brittisk rasbilogogiBen Sutherland / Foter / CC BY

Skriften heter ”Att representera och representeras” (Anna-Lill Ledman) och handlar om hur samiska kvinnor beskrivits i svensk och samisk press mellan 1966-2006.

Ifrån inledningen:

”I Sverige problematiseras sällan frågor kring kolonialism, eftersom landet inte, i jämförelse med andra länder, anses ha varit någon framgångsrik aktör på den internationella koloniala arenan. Själva definitionen av svenskhet bygger på tankar kring rättvisa, frihet och mänsklighet, vilket gör det svårt att acceptera skildringar av ett kolonialt förflutet och en historia av förtryck, och kolonialismen har istället definierats som något som skett utanför Sveriges gränser. Även om Sveriges inspel på en internationell, kolonial skådeplats varit perifer, har landet ändå påverkats av västerländsk, europeisk identitetskonstruktion som i sin tur influerats av koloniala och imperialistiska mönster”

Detta är något det sällan talas om; Sverige som postkolonial nation med en europeisk identitetskonstruktion […] som influerats av imperialistiska mönster.

Det låter väldigt lång bort ifrån den identitet svenskar ofta själva har, där ”själva definitionen av svenskhet bygger på tankar kring rättvisa, frihet och mänsklighet”.

Många svenskar, jag själv inkluderad, tyckte långt in i mitt vuxna liv att Sverige, trots en hel del negativa rasistrelaterade upplevelser som yngre, nog var det ‘bästa’, mest ‘fantastiska’ och mest ‘rättvisa’ landet i världen. Nu är det svårt att avgöra på någon slags rättviseskala kanske, men nog känner jag mig nu senare lite som ett misshandlat barn som glömde bort örfilarna. Med backspegelns klarhet står det klart för mig att anledningen till det var att jag hade mycket av min identitet uppsnurrad i min svenskhet. Att kritisera Sverige var därför att kritisera mig själv, min egen existens. Det beror kanske också på att jag flyttade till USA under en tid då det kändes mycket viktigt att hålla fast vid den svenska identiteten eftersom det land USA hade utvecklats till efter 9/11 mer liknade en fasciststat än det ”friaste landet i världen”. Sverige kändes i jämförelse som ett drömland.

Hur kunde du, mitt kära Sverige?

Men det varade inte länge och snart började Sverige till min ypperliga förvåning följa i USAs fotspår med att jaga terrorister, lyssna på folks telefonsamtal, spela in internettrafik och begå andra övergrepp i ”nationens intresse”. Plötsligt gjorde sig örfilarna påminda. Att övergrepp emot den heliga demokratin inte var något nytt-snarare en utångspunkt än ett undantag-var något som snabbt förankrades av icke-sanerade versioner av historisk och politiska information jag började upptäcka. Den enda anledningen till att jag aldrig upptäckt sådan information tidigare var för att jag inte letat efter den (och varför skulle jag det, Sverige var ju det ‘bästa’ mest ‘rättvisa’ landet i världen)…

Ett politiskt, historiskt och konspiratoriskt intresse slog rot och jag plöjde igenom en hel del litteratur, dokumentärer och artiklar. Jag har ingen universitetsutbildning så det kan hända att jag missat en del som yngre, men ju mer jag grävde desto mer realistisk kändes min nya bild av Sveriges där ämnen som tidigare saknat förklaring blev självklara. Jag började se den historia jag trodde jag kände till i ett helt nytt ljus. Det nya Sverige som växte fram ändrades ifrån min barndoms idealiserade bild till den av en motsvarande halvalkoliserad hustrumisshandlare, som vänsterprasslade, ljög för släkten och skyllde blåmärkena på kapitalismen eller socialismen, beroende på vem man frågade. Jag började kunna dra direkta paralleller till vad jag upplevt tidigare och vad som händer i nutid genom att springa på en stor mängd av information som helt enkelt inte lärs ut i den svenska grundskolan – eller ens talas om i allmänhet. Det är fascinerande för mig hur mycket energi svensk politik och press spenderar på att ondgöra sig över orättvisor i världen men totalt ignorerar våra egna fläskiga skandaler med kort minne.

IMG_0004
JohannCoetzer / Foter / CC BY-ND

Jag insåg att jag under många år befunnit mig i någon slags svensk 60-70-tals solidarietsdemokratisk ideologibubbla där jag på djupet trodde på det mesta av den propaganda jag lärt mig under min uppväxt, och alltid försvarat med näbbar och klor. Inte för att jag kunde backa upp det med fakta utan för att det var allt jag visste och aldrig haft någon anledning att någonsin betvivla.

Djupare ner i kaninhålet…

I grävandet upptäckte jag att min morfar, Kurt Allan Lundin, deltog i Sveriges Nazistiska frivilligarmé och innan det lärde jag mig att en sådan armé inte existerade. Wow. Jag delade med mig av detta till min familj, men  i traditionellt svenskt sopa-under-mattan-manér hörde jag i princip ingenting annat än en kort kommentar ifrån en av mina bröder. Ingenting av mina kusiner. Helt otroligt att ingen hade något att säga.

Att Kurts fyra döttrar, varav en är min mamma, inte ville prata om det kan jag till en viss del förstå. Men om detta, ändå ganska omvälvande ämne, någonsin kommenterades i övrigt så var det inte ett samtal som jag någonsin fick höra talas om. Det är ju inte ett ämne man vill öppna med på släktträffen kanske, men att inte ens ett enda knyst hördes väl ändå lite märkligt? Det är kanske något jag bör ta upp igen, röra om lite i nazistgrytan och se vem som har fladdermöss i garderoben.

Om mina misstankar stämmer – att min familjs attityd till den egna familjehistorien hellre glöms bort än diskuteras öppet – är det kanske inte så konstigt att andra mer allvarliga ämnen anses vara tabu i samhället i stort, och även de glöms bort.

Skolundervisning i politik och historia – jag är skeptisk

Min kärlek till min familj, och mitt moderland,  har dock inte förlorats för det. Men en djup skepsis till i princip allt jag lärt mig och inte lärt mig, dominerar nu min generella inställning till ämnen framför allt inom politik och historia. Det vi lärde oss i skolan om ‘olagliga’, ‘odemokratiska’ och ‘osolidariska’ metoder, som begicks av diktaturer, bananrepubliker och imperialiststater, hade under alla dessa år varit allra högst levande aktiviteter rätt under näsan på både min egen, min mammas och mina morföräldrars generation hemma i kära lagoma Svedala.

Vare sig man känner igen sig i den där känslan av att ha blivit ”lurad” eller inte; om man åtminstone kan förstå den utgångspunkten innan den mer kompletterande insikten nådde mig, så kan man också förstå den utgångspunkt många svenskar har när det diskuteras ”svenska” ämnen och varför det ofta blir mycket känsligt väldigt snabbt.
Det är för att diskussioner om identitet, svenskhet, kultur och tradition leder till frågor om vad som kan tolkas som en slags svensk ”existentialism”, alltså inte den filosofiska disciplinen utan den medvetandegrund på vilken ens identitet vilar.Det kan låta både självklart och befängt beroende på vem man är.

Att förstå upprördheten

Oavsett hur man ställer sig till det påståendet står det i alla fall klart för mig att vissa svenskar, som ätit pepparkaksgubbar och n-bollar i hela sitt liv samtidigt som de läst Tintin i Kongo och diggat Pippis pappa i Söderhavet, utan att för den delen nödvändigtvis tyckt särdeles illa om eller ens ha tänkt på människor som är svarta och bruna, utifrån sitt perspektiv kan tolka det som ett enormt övergrepp emot deras egen historia om någon vill ta bort det man höll av som barn.
Det är som om någon vill censurera ens egen barndom och ens egen bakgrund. Efter mina egna kompletterande insikter om Sverige och internationell politik i allmänhet kan jag kan i ärlighetens namn förstå det, eftersom jag vet hur det är att vara nästintill sekteristiskt lojal emot någonting, utan att egenligen förstå varför, och tolka världen utifrån ett filter.
Något som jag först inte ens kunde inse var skilt ifrån mig själv.Detta trots att jag identiferar mig som multikulturell, är en individ som bott och arbetat i flera länder och som talar flera språk, som har vänner ifrån olika religioner och nationer och är i övrigt hyfsat kulturellt och internationellt erfaren.

Om världsvana har svårt att se, hur lätt är det för inskränkta?

Hur svårt är det då inte för någon som identifierar sig som ”etnisk svensk” (vad det nu än betyder) som sällan eller aldrig har rest utanför Sverige, som aldrig umgås över kultur- eller språkgränser och som tycker att Sverige är det bästa landet sedan ‘skivat bröd’ (för att direktöversätta det amerikanska uttrycket)?

En människa som utifrån sin egen svenska ”existentiella” tolkning inte ser någon konflikt i att den egna svenskheten är föga nationalistisk, baserad på amerikanska seriesnuttar kring Jul, eller belgiska serietidningar och bakverk som domineras av en produkt som är importerad (choklad).

Nu har ju jag själv gjort allt det där, ätit chokladbakverk och läst serietidningar. Men jag och många andra reagerar annorlunda på den nya utvecklingen. Vi ser den som positiv eftersom ett identitetssökande är en integrerad del i livet för alla som inte tolkas som ”vanliga svenskar, där hur svensk man än är eller känner sig, så är man inte ”vanlig” när man är brun eller svart i de flestas ögon.

Tillbaka till samerna

Vilket leder oss tillbaka till samerna. Trots att samerna vandrade in i Europa och senare till de områden där de traditionellt bott i flera tusen år, långt innan de germanska folkslagen drog norr, så räknas inte samerna som ”vanliga svenskar” heller.

Samerna och språket samiska blev i själva verket inte officellt erkända som minoritetsbefolking respektive minoritetsspråk i Sverige förrän år 2000. Jag minns inga rubriker ifrån den tiden och visste inte om det tills idag när jag läste om det på samirights.org (en samisk intressewebbsida).

Hur länge har inte USA, Kanada, Australien och andra länder arbetat med sin skuld gentemot ursprungsbefolkningar i deras respektive områden och öppet fört samtal om sitt brutala arv?

Oavsett om man anser att det gjorts med framgång eller inte så existerar åtminstone ett samtal. I Sverige har vi knappt börjat ens utanför de egna direkta intressegrupperna. På samma webbsida ovan kan vi lära oss att olika samekommittéer och samfund som tillsatts av regeringen ofta inte haft en enda person med samiskt ursprung med.

När samer fanns med var de i minoritet.

Man kan verkligen fråga sig hur väl sådana konstellationer och de beslut som fattades i samernas sak representerade samiska intressen.

Generellt verkar det inte finnas någon politisk eller samhällelig vilja att öppet tala om dessa ämnen eller att till exempel dra svenska nationalikoners antisemitiska byk ut i öppenheten.

Det är ingen som vill tala om den svenska rashygienen på 20-30 talet. Dokumentären om familjen Bonniers för ett par år sedan var intressant men också väldigt överslätande vad gällde antisemitismen, i syfte att inte trampa på känsliga svenska tår.

Folkmedvetandet måste hinna ikapp innan vi kan gå framåt

Så länge dessa ämnen förblir okända och ignorerade kommer det att existera en oproportionerlig brist på empati och socialt ansvar hos många av de som kallar sig för (men inte är) ”etniska svenskar” och andra som sympatiserar eller flörtar med den numera i stort sett rumsrena xenofobin, i ämnen som behandlar ursprung och identitet.

För att ändra på sådana attityder och trender måste hela det det svenska folkmedvetandet evolveras och först då kommer samtalet om ursprung, hänsyn och empati sluta att fokusera på bakverk och huruvida pepparkakor skall bakas i hjärt-, bock-, eller gubbform.

Istället kommer samtalen att handla om medmänniskor, känslor och tillhörighet oavsett vilken färg man har på sitt skinn eller huruvida skulten är berikad med krulligt, vågigt eller rakt hår.

Krönikor

Att klappa ormen…

Gästinlägg av Nelly Mathilda, en del av en större text som handlar om året 2012.

Det pratades mycket om vardagsrasismen förra året, och hur viktigt det är att ”bekämpa” denna. Vilket förvisso delvis är sant, men vad jag önskar att man lade sin energi på i första hand när det gäller den här frågan är den riktiga rasismen; rasismen som gör att vissa arbetsgivare väljer bort arbetssökande med en viss adress eller efternamn, rasismen som gör att fler med utländskt ursprung åtalas för brott trots att den etniska fördelningen är ganska jämn bland kriminella och rasismen som skapar stora rubriker i tidningarna för att någon vill bygga en plats för sin trosutövning, trots att vårt land hävdar religionsfrihet. Och det som hänt/händer i min gamla hemkommun Tomelilla är verkligen rasism. För att nämna några saker.

Feel So Cold That I Long for Your Embrace
Thomas Hawk / Foter / CC BY-NC

I jämförelse med ovanstående tycker jag att hetsjakten på dem som fortfarande använder ord som ”negerboll” är något patetisk och direkt kontraproduktiv. I en diskussion med ett par bekanta för några veckor sedan, blev jag informerad om att ”om man inte är rasist så borde det vara ganska lätt att lära sig att säga chokladboll istället”. Ptja… Sanning med modifikation säger jag då.

Först och främst, ett ord blir inte rasistiskt förrän värderingen finns bakom. Om du någon gång hör mig säga ordet ”neger” (jo, det händer) så är det inte för att jag är rasist eller på något sätt ser ner på människor som är mörkare än mig och nej, du kan inte heller tillskriva mig den åsikten. För TROTS att jag vet att man inte ”ska” använda sig av ordet för att någon kan bli ”kränkt” så har jag en hel del mörka vänner som känner precis tvärtom och verkligen ogillar att bli kallad saker som ”färgad” (är vi beiga färglösa då, eller?) och därför föredrar att bli kallad neger. Detta är inget som jag har bestämt åt dem och jag kan inte säga till dem att de har fel, för det är ju faktiskt dem det handlar om. Detta gör att jag varierar mellan ordet ”neger” och ”svart” beroende på vilket sammanhang jag befinner mig i. Men eftersom ”neger” är det första av dessa ord som jag lärt mig, händer det att jag vid trötthet faller tillbaka till detta ord, för det är enklast för hjärnan. Och jo, jag är fullt medveten om att det även finns dem som tar illa upp av ordet ”neger”, men någonstans måste man nyansera hur man tänker och känner.

Kränkt Skåning?

Är det t.ex. rimligt att jag blir skitförbannad och skriver arga blogginlägg varje gång någon refererar till mig som ”halvdansk” eller påtalar att jag ”inte kan prata svenska ordentligt” p.g.a. mitt skånska ursprung? Tydligen inte, för varje gång jag påtalat att vi skåningar fortfarande blir diskriminerade (tillsammans med samer, gutar, finlandssvenskar och andra folkgrupper i minoritet inom Sveriges gränser) p.g.a. hur vi pratar eller hur vår kultur ser ut så anses jag vara mer eller mindre rabiat. Folk har avföljt mig på Twitter enbart för att jag tyckte att vi i alla fall kunde få tillbaka vår historia, d.v.s. att Sverige erkänner vad man gjorde mot oss under snapphanekriget och även erkänner oss som minoritet, i likhet med organisationer som Euro Minority och därmed även ger oss rätt till det språk vi nu håller på att förlora efter flera hundra år av utstuderad försvenskning. Tror jag att Skåne hade klarat sig alldeles utmärkt utan Sveriges inblandning? Definitivt. Men det handlar mer om att Sverige styrs av en bunt idioter än att jag är en rabiat separatist  Det går dessutom inte att undgå att Skåneland rent geografiskt ser annorlunda ut än resten av Sverige varför många beslut som fattas kring Sverige inte alltid passar oss här nere i söder. Man kan bli arg för mindre. T.ex. om någon kallar ett bakverk för ”fel” namn. (Vad ska vi egentligen göra med alla dessa människor som kallar makroner för ”mackaroooner”????!! Jag kräver uppror! Inte det? Hmmm…)

Albino rattlesnake
Tambako the Jaguar / Foter / CC BY-ND

Nå väl, nog om Skåne och kränkningarna som jag m.fl. bara ska acceptera och svälja, tillbaka till vardagsrasismen. Som jag skrev ovan tror jag att pikar om ”chokladbollar” och att tillskriva folk åsikter enbart baserat på ordval är direkt kontraproduktivt.

Hur människor fungerar

Nu ska jag berätta lite om hur människodjuren fungerar! Vi människor är både vanedjur och flockdjur. Vi känner oss som tryggast när vi får vandra tillsammans med andra och följa våra rutiner. Inget skakar vår värld så mycket som när kollektivtrafiken flippar ut och vi blir sena till jobbet. Skämt åsido, när vi vant oss vid något som fungerar (oavsett om det fungerar bra eller dåligt rent logiskt) så har vi väldigt svårt att ändra på detta. En annan sak vi har svårt för är att lära oss språk efter att vi nått en viss ålder, vilket gör att folk som jag som är uppväxta med att säga ”negerboll” (utan att innerst inne tänka ”jävla slavnegerjävlar, döööö!”) istället för ”chokladboll” har väldigt svårt att lära om. Det kan tyckas enkelt att byta ut ett enda ord, men tro det eller ej, hjärnan är upptagen med att tänka på annat i vuxen ålder. Baskunskaperna för överlevnad har den ju redan så varför lägga energi på dessa när barnen måste matas och chefens röv behöver slickas? Så det är alltså rent biologiskt jävligt svårt för människodjuren att göra detta enkla byte.

En annan farlighet med att lägga för mycket vikt och värderingar i enstaka ord är att folk slutar prata och uttrycka sina känslor på ett adekvat sätt. Jag pratar med många människor, men det är väldigt få människor som jag kan prata fritt med utan att känna att jag behöver väga mina ord i varje mening och vice versa. Det är ruskigt obekvämt inte bara att behöva göra det, utan även att sitta mittemot någon som desperat försöker undvika att förolämpa mänskligheten.

Jag har hellre en vän som öppet är rasist än en vän som är smygrasist. Av många anledningar. För det första kan jag med en person som öppet är rasist diskutera åsikterna och känslorna som ligger bakom rasismen, för det andra kan både jag och min vän lära oss av varandra ifall vi undviker att döma varandra på förhand. Och det är väl just däri mitt problem med ”bekämpandet av vardagsrasismen” ligger, att man dömer folk när man tillrättavisar, snarare än utbildar och nånstans i allt detta förstår man inte att man då gör exakt samma sak som rasisterna: dömer folk man inte känner p.g.a. skitsaker. Jag har slutat döma folk helt och hållet. Jag har lärt mig att alla har sin historia, sina gener och sina rädslor. Och det är just det rasism är, en rädsla.

Att bota rasism

När någon är rädd för ormar så försöker vi inte ”bota” dem genom att kasta stenar mot huvudet eller strypa dem med en boa, utan först börjar vi med att titta på bilder av ormar tills det slutar vara läskigt, sen övergår vi till att titta på verklighetstrogna ormdockor osv tills patienten till slut vågar klappa en livs levande orm. Så varför gör vi inte samma sak med rasisterna? Varför trycker vi ner deras huvuden i ormgropen direkt? Varför tror vi att vi är bättre än dessa ”förvirrade själar”? Varför tror vi oss ha rätten att kränka och trycka ner dessa människor när vi inte ger dem samma rätt? Vi kan inte deras historia, vi vet inte varför dom börjat hata och vara rädda och vi kan inte lära oss det heller om vi skrålar våra bannor så högt att vi inte hör vad dom säger.

1357032156357
Foto av skribenten

Efter valet 2010 (som jag faktiskt ställde upp i :D ) fick SD två mandat mer än i föregående val här i Malmö. Röster skrek att ”vi skåningar var rasister så det var väl väntat” och liknande saker. Jag tänker inte förneka att en och annan rasistisk eller nazistisk organisation har sitt ursprung här i Skåne, men det betyder inte heller att alla som röstade på SD är rasister. Men vi har problem här i Malmö. Vissa beror på invandringen, eller snarare på hur vi hanterar invandringen.

Invandrares syn på integrationspolitiken

De senaste två åren har jag bedrivit en alldeles egen liten studie i mitt huvud på vem det faktiskt var som lade sin röst på detta främlingsfientliga parti och varför. Eftersom den stereotypa Sverigedemokraten är en lågutbildad man i åldern 18 och uppåt från landsbygden (gärna med föräldrar som är kusiner eller liknande) så tänker jag inte ta med dessa i min studie. (Observera gärna hur jag likt andra ”antirasister” beskriver en klassisk Sverigedemokrat.)

Först ut är invandrarna som fått nog av den icke existerande integrationspolitiken. När jag då försiktigt försökt säga ”jamen… Dom är ju rasister och vill kasta ut folk som dig?” har responsen varit ”ja, men å andra sidan är SD dom enda som ens påtalar att det finns ett problem”. Livsfarligt. Det är precis sånt här som inte får hända i ett modernt och öppet samhälle, att folk håller käften för att slippa bli tillskriven åsikter man de facto inte har. Eller ännu värre, håller käften för att partiet inte tillåter en att tala öppet.

Integrationspolitik på allvar

Vi har problem med hur vi tar emot invandrare och flyktingar. T.ex. räknar man på att en flykting ska vara integrerad och ”klar svensk” inom 5 år. Detta utan att ta hänsyn till diverse olika faktorer så som fysiska och psykiska krigsskador, i de fall då det handlar om krigsflyktingar. När det handlar om politiska flyktingar och då framför allt folk som flyr p.g.a. sin sexuella läggning, tror man inte på folks historier och misstror alla eventuella pappersdokument man har lyckats få med sig. Man blundar för att det fortfarande finns dödsstraff för homosexualitet på flera platser i världen. Man blundar även för att inte alla platser i världen har något så fint som en sekulariserad stat och att tron på fel gud (eller ingen gud alls för den delen) kan vara tillräckligt för att utplåna ett helt folk. Dessa människor, som misstros av våra myndigheter så till den grad att man skickar iväg små barn, gamla, ensamma och sjuka till ovissheten, hellre än ge någon en (andra) chans, stannar inte sällan kvar i Sverige efter utvisningsbesked.

Vi har massor av ”papperslösa” i Malmö, vilket också har lett till en enorm svart marknad där dessa utnyttjas som slavar. Den generella psykiska hälsan i Malmö är under all kritik och med en icke fungerande psykiatri i staden är det förståeligt. Dessutom förlitar man sig på att frivilligorganisationer som Röda Korset ska hantera och behandla alla fall av psykiska krigstrauman. Varför finns det inte en speciellt inriktad psykiatrisk avdelning för trauma i en stad som Malmö?

Riktig rasism

Nu börjar vi komma in på dom riktiga kränkningarna som faktiskt påverkar folks liv negativt.

För nästa grupp människor som röstade på SD var även dom missnöjda med myndigheternas och samhällets agerande, denna grupp innehåller sjuka, fattiga och andra i utanförskap. Och lever man i utanförskap så söker man sig till andra i utanförskap, oavsett om man lever där av samma anledning. Samma problematisering nämndes här. ”Ingen annan tar upp frågan om sjukförsäkringen, fattigdom och utförsäkringarna”. Det ironiska i detta är att alla dessa frågor och problem som ger ett ytterst icke-liberalt parti röster, är frågor som liberaler verkligen borde arbeta med. För det handlar om frihet och integritet. Många förstår inte under vilken lupp vi sjuka lever, hur beroende vi är av andras välvilja och hur mycket kränkningar vi får ta, dagligen! Från allt och alla. Vänner som fiender. Och när jag påpekar detta för andra så får jag inte sällan höra saker som ”var glad att du inte bor i USA, då hade du inte fått nånting om du var sjuk!” eller ”tänk på barnen i Afrika”. Fast nu lever jag varken i Afrika eller USA, jag lever i Sverige där jag betalat hög skatt i många olika modeller för att ha en försäkring som löser ut när och om något går åt helvete. Vi har en regeringsform som garanterar alla medborgare en bostad och att myndigheterna ska tjäna medborgarna, inte tvärtom. Ändå dräps folk dagligen indirekt av myndigheternas beslut och vi har gott om hemlösa i Sverige som inte gjort det valet själva.

När regering och riksdag missar att se dessa människor, svarar de genom att inte rösta på de vanliga trötta partierna och smarta rasister ser och utnyttjar detta. När sedan alla deras motståndare börjar kasta bajs på dem kan de även spela ut offerkortet och påstå sig vara missförstådda.

/Nelly Mathilda

Krönikor, Myter

Myt: Konspirationsteorier

Konspirationsteorier verkar få mer utbrett stöd i Sverige. Man hör allt fler “vanliga” Svenssons prata t.ex. om att amerikanarna själva kanske sprängde World Trade Center. Och även hos några politiker kan man spåra vissa av deras idéer till olika konspirationsforum. Vad ska man göra åt teorierna?

Konspirationsteorier är främst ett resultat av att man försöker hitta så enkla, generaliserande förklaringar som möjligt på väldigt komplexa frågor. Det är ibland svårt att förstå en värld full av nyanser, variationer och färgskalor jämfört med de enklast möjliga svart-vita lösningar. Det är förrädiskt. Det kan nämligen kännas tryggt att tro sig ha det enda rätta svaret på alla frågor.

Upptäcka mönster i slumpmässig data

socialstrukturInformationssamhället har lett till att enorma mängder information finns tillgänglig. Det finns de som söker mönster och kopplingar mellan till synes slumpmässiga detaljer och fullständigt oberoende fakta. Pattern Recognition eller Apophenia.

Det dyker upp påstådda komplotter överallt, som sprids fort, så att vissa entusiaster kommer börja att ifrågasätta det mesta som sker omkring dem, inklusive de välkända vetenskaperna och erkända faktauppgifterna.

Personer som tänker på detta viset ser inte på vad beslutsfattare och media skriver, säger och gör. De tittar istället på vilka organisationer de är med i och hur olika personer känner varandra, eller vilken religion de har. Guilt By Association. En del ser judar, muslimer eller frimurare som hotet. Världen blir som ett gigantiskt flödesschema med individer som kopplas till andra individer. Och allt som folk i detta flödesschema gör, säger eller tänker tolkas som delar av stora och välplanerade konspirationer

Om NÅGOT inte är som folk säger det ska vara blir det till deras “tydliga bevis”. Varje liten detaljrapport om olika världshändelser skärskådas, stämmer inte allt ihop logiskt, betyder detta automatiskt att det är bevis för att en stor “cover up” pågår. Konspirationsentusiasten har höga trösklar för att lita på vad den s.k.”PK-media” påstår, men är oerhört naiv och går på synbara lögner som står på nätet, även om de inte är baserade på mer än en elak stereotyp om främlingar med en viss religion.

Vetenskapsförakt

Den som tror på konspirationer inbillar sig att hen har information som få andra har. Och eftersom vetenskapsmän, politiker och experter får uttala sig i media, och aldrig avslöjar någon komplott, så “vet man mer än vad experterna säger!” Det skapar illusionen i deras hjärnor av att de “vet” något viktigt och betydande. Eftersom “alla andra ljuger” så kommer de att vägra lyssna och att vägra tro på allmänheten, inte ens då det finns tydliga motbevis till teorierna.

Många “bevis” för ett flertal konspirationer är så banala att de i många fall lätt kan motbevisas med hjälp av enkla vardagsexperiment eller att läsa några olika fristående och oberoende allmänvetenskapliga websidor.

Auktoritetstro

En viktig sak är att visa hur ledarna och “tänkarna” bakom konspirationsteorierna fungerar. Ofta lever de inte som de lär. Ledarna kan och bör synas i sömmarna. Då vinner man mycket genom att kontrastera vad personen säger med hur de agerar. Man kan även visa hur fel de tänker och har tänkt om olika saker. Alla förutsägelser som inte slagit in, etc…

I många fall kan man också ta hjälp av avhoppare. Dessa kan vittna om hur man hanterat fakta i rörelsen. Hur man hanterat varandra. Hur ledarna fungerat och manipulerat.

Konspirationsentusiasternas forum, grupper och sammanslutningar funkar ofta som en slags sekter. Man kan därför lära sig en hel del av hur experter som bekämpar sekter resonerar.

Visa på de absurda konsekvenserna

Nope.
Flооd / Foter / CC BY-NC-ND

Konspirofilerna är dualister, vill väldigt gärna reducera allt till falska dikotomier. Deras värld är val mellan gott och ont. Man kan visa upp gråskalor och nyanser i alla argument och försöka visa hur man skiljer mellan hypoteser och absoluta sanningar.

Konsekvensen av att inbilla sig att förintelsen inte inträffade borde då betyda att många hundratusentals romer, judar, handikappade m.fl konsekvent i alla dessa år har ljugit, med exakt samma lögner, om allt vad de tvingades uppleva och genomlida under andra världskriget. Det bör bli en orimlig tanke att så många olika grupper överlevande skulle berätta samstämmiga historier på så många olika språk, även för de mest hjärntvättade troende förnekare.

Det finns förintelseförnekare, och personer som tvivlar på om förintelsen inträffat. De som lockas av de här idéerna, kan man få att tänka till ordentligt genom att man visar källor som de själva anser är sanna. De tror per definition inte på något som handlar om utrotningen av judar eller romer, så då tar man andra exempel. Nazisterna dolde inte sina avsikter! Visar man bevisen för utrotning av de handikappade eller de dokument där Hitler beordrar att man ska svälta ihjäl miljontals ukrainare och ryssar, då tvivlar vissa självklart på dessa dokuments äkthet, men en del kan börja tänka till!

Får man den som tror på konspirationer att se hur fel denne tänker kan man få han eller henne att helt överge konspirationstänkandet. Och, framför allt, man kan få denne att ifrågasätta de som levererar alla olika konspirationsteorierna.

Varför är det farligt?

De som varnar för “hemliga” konspirationer drivs ofta av ett patos att vilja “rädda Sverige”. Det förstärker känslan av att de är unika, hemliga superhjältar och är de enda som sitter inne med sanningen som så många andra inte förstår. Och patoset blir kittet som svetsar samman gruppen som förenas i kampen mot alla oliktänkande i majoriteten av folket “som inte inser faran”!

Konspirationsteorier och dess sekteristiska tänkande tar kål på möjligheterna till individuellt kritiskt granskande och rimligt, logiskt tänkande. På grund utav att de inbillar sig att de “ser” farliga hot, där det inte finns några, så vet de inte vad de ska tro på eller vem de ska våga lita på.

Vi som inte kan eller vill försöka se mönstren blir hotade och beskyllda för att dels “inte våga se sanningen” och även för att “försöka dölja sanningen”.

Och framför allt ingår kritiker i konspirationsplanerna, man tillhör “fiendesidan”. Granskar man teorierna blir man även utmålad som delaktig till att vilja ”förinta människor”, att ”utföra ett folkmord”, “folkutbyte” som pågår i tysthet… och  som enligt deras egen logik är en sanning som endast de här fåtalet arga, unga männen bakom sina datorer har kunnat lista ut.

Det är dags att börja bemöta de som sprider konspirationsteorier i Sverige. Alltför många unga faller i fällan att lita på all skrämselpropaganda och få sin världssyn smalna av till att mest bara se världen som svart och vit.

Men försök inte censurera konspirationsentusiasterna!

Tro inte att man stoppar dem genom att försvåra för dem att göra sig hörda! Alla försök till att släta över, bagatellisera är farligt. Censur, eller när de själva upplever att de blir censurerade eller förtryckta är en sak som de frodas av! Konspirationsteorier gynnas om de möts av usel journalism och okritisk uppmärksamhet, men de gynnas än mer om de bara bemöts av tystnad, eller försök att stoppa deras arbete.

Som med nästan all extremism är det tydliga motargument och idéer som har chans att börja förändra folk och deras åsikter!
———

Vill du läsa mer kring konspirationsentusiaster och teorier: www.motargument.se/tags/konspirationsteorier
ligator.wordpress.com