Etikettarkiv: brottslighet

Artiklar, Myter

Myter om våldtäkt

Sverigedemokraterna påstår att vi ser en dramatisk ökning av antalet polisanmälda våldtäkter. De menar att vi har flest antal polisanmälda våldtäkter i Europa och att de anser detta i sig är mycket skrämmande. Att merparten av polisanmälningarna inte leder till något åtal är än värre enligt dem. Dags för Motargument att knäcka några myter.

Polisanmälda våldtäkter

Påstående: Sverige har flest antal polisanmälda våldtäkter i Europa.
Sanning: Det stämmer, och tillgänglig statistik talar för att det faktiska antalet våldtäkter har ökat under senare år.

Motargument visar därmed att vi inte räds för att publicera sverigevänliga sanningar.

Sverige har en könsneutral, mycket bred definition av begreppet våldtäkt. Till skillnad från andra länder, t.ex. Finland, krävs inte ett heterosexuellt samlag med penetration, det räcker med en handling som är jämförbar. En målsägande kan inte heller dra tillbaka sin anmälan, eftersom brotten faller under allmänt åtal. Det spelar ingen roll om personen sover, är mycket berusad eller liknande. Sex med en person under 15 år är våldtäkt, oavsett samtycke.

Anmälningsbenägenheten har ökat kraftigt i Sverige de senaste 30 åren. Toleransnivån är dessutom mycket låg i dagens samhälle – de våldtagna går till polisen och gör anmälan, och istället för att förtränga händelsen åker de till sjukhuset för att bli undersökta.

I Sverige kriminaliserades våldtäkt inom äktenskapet år 1965. I vissa europeiska länder, så som Schweiz, Tyskland och Finland, dröjde detta ända till 1990-talet. I Frankrike kriminaliserades det först år 2006. Att våldtäkt inom äktenskapet faller under allmänt åtal är långt ifrån självklart, i vissa europeiska länder, t.ex. Schweiz,  har det gjort det i mindre än 10 år. Där ses våld och övergrepp i nära relationer som en privatsak, något som stannar bakom stängda dörrar. I vårt grannland Finland visade en undersökning att så mycket som 74 % av de tillfrågade ansåg att kvinnor fick ”skylla sig själva”.

En epidemi av sexualbrott?

Myt: En epidemi av sexualbrott sveper över Sverige.
Sanning: Det har varit en kontinuerlig ökning av antalet polisanmälda sexualbrott i flera decennier, men enligt NTU (Nationella trygghetsundersökningen) har andelen av alla tillfrågade personer som uppger att de har blivit utsatta för sexualbrott legat på en relativt låg och stabil nivå sedan mitten av 2000-talet.

Påstående: Endast 13 % av de polisanmälda våldtäkterna går till åtal.
Sanning: Antalet eller procentandelen faktiska åtal säger inget om antalet brott som klarades upp. Bevisläget vid sexualbrott är svårt, ofta står ord mot ord och ibland finns inga synliga skador. Rättsväsendet kan inte godtyckligt åtala personer, ett samhälle med hög rättssäkerhet måste ha höga beviskrav. År 2012 klarades 51 % av våldtäkterna upp, och när ett våldtäktsfall väl går till åtal har Sverige den högsta andelen fällande domar.

Numbers And Finance
kenteegardin / Foter / CC BY-SA

Att x antal våldtäkter polisanmäls är inte samma sak som att x antal våldtäkter inträffat. Dessutom kan en brottsrubricering komma att ändras under varje respektive utredning. Anmälningsregistret innehåller således statistik som måste tolkas med stor försiktighet. Jag menar inte att informationen är oanvändbar, men för att få en bättre bild av den faktiska situationen måste vi inhämta information från flera olika källor, det kan vara vanskligt att enbart använda anmälningsstatistiken som en indikation på brottsnivån i ett samhälle.

Det stora problemet med statistik är att man kan läsa den ‘som fan läser bibeln’. Kan man inte tolka statistiken så är den bara siffror. Sverigedemokraterna ‘plockar russin ur kakan’. Rent hypotetiskt kan till exempel 2000 personer polisanmäla att de blivit trakasserade för att de fått reklam i brevlådan trots att det står ”nej tack” på den. Det är inte brottsligt att stoppa reklam i någons brevlåda, även om några kan anse att det är förbannat irriterande. De 2000 anmälningarna kommer antagligen att åka i papperskorgen med motiveringen ”brott kan ej styrkas”, men oavsett vad som händer med dessa polisanmälningar kommer de att finnas i anmälningsregistret.

För att krångla till det ännu mer räknar alla länder statistik på olika sätt, vilket gör det ganska svårt att jämföra brottsligheten i olika länder. Sverige använder sig av metoder som gör att den polisanmälda brottsligheten i Sverige uppfattas som högre än i andra länder. Och något som vi alla alltid bör ha väldigt, väldigt klart för oss är att det är väldigt få människor som faktiskt begår brott. Oavsett hudfärg, kultur, religion eller nationalitet.

Jag trivialiserar inte sexualbrottsligheten på något sätt, det vore en skymf mot de utsatta. Men den ”sexualbrottsvåg som drabbat Sverige” är inte den veritabla katastrof som Jimmie Åkesson basunerar ut. Han tar en liten del av ett stort problem. Och förvränger den medvetet. Sedan dras den upp som kanin ur en hatt när det är dags att hålla tal. Simsalabim!

Krönikor

SD och rättssäkerheten

Jag anser att ett offentligt register över dömda pedofiler och flerfaldigt dömda våldtäktsmän är en synnerligen dålig idé. Inte för att jag värnar om individerna som skulle finnas i registret, utan för att jag tror att det skulle få katastrofala konsekvenser för rättsväsendet i Sverige. Jag är rädd för att människor skulle kunna ta lagen i egna händer och bilda lynchmobbar, jag ser det som fullt möjligt. När jag bodde i Hälsingland fick jag höra om två mord som skett i den lilla by där jag bodde. I båda fallen handlade det om ”hustruplågare” som invånarna i byn hatade.

Jelly baby lynch mob
eyesore9 / Foter / CC BY-NC-ND

Den första fick hembesök av en grupp män, som ansåg att måttet var rågat. För att förhindra att någon tjallade bestod gruppen av en man ur varje släkt. De drog ut den anklagade på gårdsplanen och slog ihjäl honom. Alla visste, ingen visste.

Även den andra gick ett grymt öde till mötes. Under en dans på en loge bjöds han på en sup runt hörnet utanför. Trodde han i alla fall. Istället fick han en planka i bakhuvudet och precis i rätt ögonblick kom en man med häst och vagn åkande på vägen, varpå kroppen slängdes upp på vagnen och forslades bort. Banemännen gick tillbaka in och när det upptäcktes att en man saknades svarade gruppen; vi hade bara gått ut för att ta en sup. Den saknade mannen hittades aldrig. Den som misstänkts för att vara hustruplågare hade gått upp i rök.

Jag vet inte om de här incidenterna rörde exakt samma personer, men jag vill minnas att det kan ha varit samma konstellation av gärningsmän. Ett medborgargarde – en man ur varje släkt – som tagit lagen i egna händer och försökt att skipa rättvisa. Vad ska man säga? Det är ju svårt att tycka synd om offren, de ansågs skyldiga till brott som ligger långt ner på sympatiskalan. Men vi måste sätta ribban högre när det gäller rättssäkerheten, oavsett vad man anser att en person förtjänar eller inte så måste man hålla sig inom lagens råmärken. Själv har jag massor av åsikter och synpunkter på den svenska kriminalpolitiken (och dess brister), men jag bör och jag måste följa och respektera lagen. Om inte, kan det i förlängningen gå hur illa som helst, då kan Flugornas Herre vara ett faktum.

Sverigedemokraterna hänvisar till att liknande register redan existerar i USA och Kanada. Jag tolkar det som om att de menar att det gör ett svenskt offentligt register helt ok, p.g.a. argumentet: ”alla andra gör det ju”. Vad de inte nämner är att personer som funnits i dessa register misstänks ha blivit mördade p.g.a. ett sådant register. Sexualbrottslingar, särskilt dem som förgripit sig på barn, finner vi längst ner bland bottenskrapet. Det finns en anledning till att dömda i Sverige blir placerade på särskilda avdelningar och anstalter, de anses vara lovligt byte för vissa och skulle högst troligen förvandlas till köttfärs av vissa medfångar, bara tillfälle skulle ges.

Jag känner inte, och begär verkligen inte att någon annan ska känna sympati för dömda sexbrottslingar. Men att låta känslorna ta över är nog det sämsta som kan ske. Då är steget inte långt till en skränande pöbel som mer än gärna vill lösa problem med ‘hälsingemetoden’.

Artiklar

SD och livstid

Sverigedemokraterna påstår att livstids fängelse i praktiken innebär 18 års fängelse enligt rättspraxis. Detta anser de innebär 12 år eftersom de tror att fångar friges efter att ha avtjänat 2/3-delar av sitt straff. Det stämmer inte.

"Two men looked out from prison bars, one saw the mud, the other saw the stars." Frederick Langbridge

År 1991 avtjänade 35 personer livstidsstraff, i september 2013 hade den siffran stigit till 147 personer enligt Kriminalvårdens statistik. Aftonbladet har gjort en granskning som visar ett annat antal bör tilläggas. År 2009 utvidgades straffskalan, och idag är det längsta tidsbestämda straffet 18 år istället för 10 år.

Sedan 2006 kan en livstidsdömd efter 10 års avtjänad tid, ansöka om att få sitt straff tidsbestämt. Ansökan görs vid Örebro tingsrätt som ligger nära Hall, Kumla och Tidaholm. Tingsrätten kan välja att omvandla straffet till minst 18 års fängelse, men att få sin livstidsdom omvandlad är långt ifrån självklart. Mellan 2008 och 2013 avgjordes 137 stycken ärenden. Av dessa fick endast 30 stycken bifall. Här finns mer information om statistiken, www.kvv.se

Det stora problemet med livstids fängelse är att det inte alls minskar brottsligheten i samhället. Det finns inga som helst belägg för det, data och forskning som visar andra resultat mottages tacksamt. Frihetsberövande straff är ineffektiva, men det är ju så tacksamt att se antisocialt beteende som en sjukdom och inte ett symptom. Genom att inkapacitera en enskild individ tror vissa att problemet blir löst. Det är bara att bura in busarna så är allt frid och fröjd. Ropen skalla, kåken för alla! Men livstid på riktigt är mer komplicerat än så.

I Sverige används i regel den nedre delen av straffskalan. Detta har varit praxis i många år. Det innebär inte att de förändringar som skett i rättssystemet de senaste 10-20 åren har varit till gärningsmännens fördel. Preskriptionstiden har tagits bort för vissa brott, straff har skärpts och nya lagar har stiftats.

Leif Axmyr har suttit i fängelse sedan 1982, och John Ausonius, mer känd som Lasermannen, fick sin tredje ansökan avslagen 2012. Jackie Arklöv kommer med stor sannolikhet att få skaka galler i många år till. Individer som utgör en extrem fara för samhället är mycket sällsynta, och det finns redan idag möjligheter att frihetsberöva dessa så länge det behövs. Sverigedemokraternas prat om livstidsstraff på riktigt är bara tomma ord, livstidsdömda släpps inte ut ”bara så där”.

Proportionalitetsprincipen är en rättssäkerhetsprincip som innebär att det bör råda balans mellan mål och medel. Om vi tror att den grova brottsligheten ökar så dramatiskt som Sverigedemokraterna vill få folk att tro, kan livstids fängelse ses som ett medel som rättsväsendet borde använda i högre utsträckning.

Att plocka ut enstaka skräckexempel och få dessa att framstå som vardagsmat är en politisk form av falsk marknadsföring, det är en lögn vars syfte är att få den allmänna opinionen på sin sida. När Sverigedemokraterna talar om ”samklang med den allmänna rättsuppfattningen” baseras den på ett rättspatos, som i sin tur baseras på en osann bild av verkligheten.

Sverige är inte dödsdömt, vårt system håller inte på att rasa ihop för att rättsväsendet använder livstidsdomar restriktivt. Det är du och jag som är den allmänna opinionen, och det är vi som kan visa att Sverigedemokraterna är tondöva och att deras melodi klingar falskt.

Krönikor

Goda grannar

Sverigedemokraterna värnar om kvinnorna. Påstår de i alla fall. Att någon i partitoppen kallar en tjej för en liten hora, och en annan kvinna försöker tystas då hon anmäler en partikollega för våldtäkt hör inte till saken.

Får jag berätta om vad en nära vän till mig råkade ut för? Mitt i natten vaknade hon av att hennes kille grävde mellan benen på henne medan han låg bredvid och onanerade. Hon flög upp ur sängen skrek ”vafan håller du på med?!” Killen blev så ledsen och ångerfull, han visste inte vad som hade flugit i honom. Oj, så ångerfull han var. Ändå fortsatte han att utsätta henne för saker som hon inte ville.

När hon till slut tog sig i kragen och lämnade honom skrek han att hon var en jävla hora och att han skulle bränna upp hennes grejer som fortfarande fanns kvar i lägenheten. Och så ville han ha tillbaka julklapparna han hade gett henne. Hon polisanmälde aldrig att hon blivit våldtagen, av sin helsvenska kille.

106/365: not for climbing
DanielJames / Foter / CC BY-NC-SA

Området som jag växte upp i var fullt av barnfamiljer. Ungarna spelade bandy på gatan, det var tårtkalas, grillfester och medelklass i största allmänhet. Det var det bästa stället att växa upp på, men sen visade det sig att det kanske inte var det. Det framkom att en av våra grannar hade förgripit sig på en liten flicka som bodde en liten bit bort på gatan, jag tror hon var runt tre år gammal.

En dag hade hon kommit hem och sagt: ”han hade nyckel, han tittade mig i stjärten”.
Då förstod föräldrarna vad som hade hänt. Flickan var så liten att hon ännu inte kunde prata tydligt, men efter ett tag insåg föräldrarna att det inte var en engångshändelse. Han hade låst in henne och utsatt henne för övergrepp. Helt plötsligt hade vi en pedofil på gatan, en helsvensk pedofil.

Han kom aldrig i närheten av de små barnen på gatan igen. Föräldrarna polisanmälde aldrig mannen, de ville inte utsätta sin dotter för ett nytt trauma. Och alla visste vad han hade gjort. På den tiden fanns det inte vardagspedofiler, det fanns bara snuskgubbar i trenchcoat som försökte bjuda barn på godis och blotta sig.

Jag tror att våldtäktsstatistiken, som visar att antalet anmälningar är fler idag än jämfört med 20 år sedan, inte nödvändigtvis speglar en faktisk ökning. De som idag polisanmäls är gärningsmän som tidigare skulle ha kommit undan. Idag är samhällsklimatet annorlunda, vi sopar inte skiten under mattan på samma sätt som tidigare. Allt var inte bättre förr.

När någon från planeten Tellus, företrädesvis någon med svart hår och inte tydligt vit hudfärg som bosatt sig inom Konungariket Sveriges gränser, är det inte officiellt gångbart att kalla personen ifråga ”svartsk…” (erhm…ja ni vet). Alltså räknar vi bort merparten av de som invandrat till Sverige. De personer med företrädesvis svart hår och inte tydligt vit hudfärg kallar vi i den offentliga debatten för ”invandrare”.

När dessa så kallade ”invandrare” våldtagit någon så påstås det bero på att de gjort det för att de är vandrat in från resten av planeten med alla de skadliga kulturer som finns där. När svenskar våldtar så försvaras det ofta på nätet med att ‘de är sjuka i huvudet’. Hade pojkvännen och grannen behandlats annorlunda om de inte hetat Karlsson, Johansson eller Svensson? Jag tror inte att det finns kulturer som förlåter, accepterar eller uppmuntrar till våldtäkt eller pedofili. Eller har jag fått allt om bakfoten?

När Sverigedemokraterna vill få oss att tro att det är invandrare som våldtar säger jag: Nej, det är det inte. Det är män som våldtar. De utgör en förkrossande majoritet av gärningsmännen i kategorin sexualbrott, 98 %. Där snackar vi överrepresentation i den registrerade brottsstatistiken. Istället för att tänka ”vad är det för jävla fel på er invandrare?” borde vi kanske tänka ”vad är det för jävla fel på er män som våldtar”? Om antalet anmälda våldtäkter ska minska kan ni killar sluta våldta oss tjejer, det är en bra början.

Kryllar vårt land av ‘HIV-smittade negrer’ och Alexandra-män? Står det en ‘slemmig arab’ och lurar i varje buske? Risken är större att du vaknar med en svensk näve uppkörd i skrevet eller blir tittad i stjärten.

Gästkrönikör Louise H.

Krönikor, Myter

Sanningen?

Jag lade vid ett tillfälle upp en videolänk på Facebook. Videoklippet jag ville tipsa om var ”Jerzy Sarnecki – Min sanning”. Han är Sveriges främsta forskare när det gäller invandring och brottslighet, och han är antagligen den sista människa som en invandrarfientlig person skulle vilja möta i en debatt. Han är även författare till vad jag skulle våga säga är ‘bibeln’ för en kriminologistuderande. Även om man bara vill få en inblick i ämnet är detta den första boken jag skulle rekommendera.

Wanted: Charlie Brown
kevin dooley / Foter / CC BY

Sarnecki är i mina ögon en mycket klok och sympatisk man. När det handlar om invandrare och brottslighet är det lätt att börja skruva på sig, för det är onekligen en het politisk potatis. Och trampar du fel i gungflyn kan det gå riktigt illa. Det här är tyvärr de invandrarfientligas absoluta trumfkort, att det finns invandrare som är  överrepresenterade i brottsstatistiken. Just därför är det av yttersta vikt att beväpna sig med bra motargument som håller för närmare granskning.

Jag vet inte om Sarnecki har nytta av det faktum att han själv är invandrare, och i sanningens namn så bryr jag mig inte heller. Vad jag däremot bryr mig om, och gillar, är att han fullständigt ogenerat pratar om ett ämne som många drar sig för att prata om. Han säger själv att han tycker att det inte finns några frågor som inte får diskuteras.

När Sarnecki var med i ”Min sanning” kom just invandring och brottslighet på tal. Programledaren såg ytterst obekväm ut och sa någonting i stil med ”Jaaaa…. Det här med invandring och brottslighet, det är ju ett rätt känsligt ämne…” varpå han fick svaret ”Ja men invandrarna ÄR överrepresenterade i den registrerade brottsligheten, det är ingen nyhet. Det kom man fram till redan på 1920-talet i Amerika! Och alla svenska studier visar samma resultat”. Det han sedan berättar är något som vissa gärna försöker ignorera eller sopa under mattan.

Vad han syftar på är vad som kallas för Chicagoskolan. Det finns flera olika Chicagoskolor, men den jag talar om är den socialekologiska. Jag rekommenderar den här länken om du vill läsa mer. Under 20-talet bodde en stor mängd invandrare från Europa i Chicago. I de invandrartätaste stadsdelarna var brottsligheten hög, och när invånarna fick det bättre ställt så flyttade de till andra områden. Men de tog inte brottsligheten med sig, problemen fanns kvar oberoende av vilka grupper som bebodde området. Invandrarna kunde inte som individer kopplas till den höga brottsligheten, problemen var låg socioekonomisk status, arbetslöshet, social utsatthet, dåliga bostäder och liknande. Eftersom de som fick det bättre ekonomiskt ställt fick råd att bosätta sig i andra områden, så flyttade de och tog sina resurser med sig, det som de fattigaste stadsdelarna verkligen behövde.

Jag blir ibland anklagad för att leva i någon form av naiv sagovärld där alla är snälla och glada. Denna störda verklighetsuppfattning gör att jag inte ser att invandrare i själva verket bara är pack och cancersvulster på samhällets kropp. Jag är helt enkelt för dum för att fatta att blattarna tar över Sverige.

Alla människor är unika och hur vi uppfattar vår omgivning varierar från person till person. Så vem är jag mest benägen att ta på allvar? Killen på YouTube som menar att det ligger i blattarnas gener att begå brott eller Sarnecki som är Sveriges främsta expert på ämnet? Den senare sågar den nattsvarta bilden som de invandrarfientliga försöker måla upp, och Jerzy lyfter fram och pekar på faktorer som inte är till deras fördel (det finns ganska många sådana faktorer). En svensk tiger? Inte en chans. Jerzy Sarnecki har banne mig mål i mun. Dessutom ser det ut som om en bomb har briserat på hans kontor, det är underbart stökigt med papper och böcker precis överallt. Hur kan man inte gilla honom?

Det finns ett allmänt intresse och då måste man forska om det, för en individs subjektiva bild av hur samhället ser ut är inte ett godtagbart argument. Jag avslutar med kommentaren som jag skrev tillsammans med uppläggningen av videoklippet. ”Tack Jerzy! Tack för din välskrivna kurslitteratur, din kompetens, din gedigna forskning, och sist men inte minst — tack för din frispråkighet. Tack för att du drar ut trollen i solen så att de spricker.”

Gästkrönikör: Louise H.

Krönikor

Avpixlat upptäcker Öland

Avpixlat har upptäckt att det är lite stökigt på Öland ibland. Cyklar stjäls, det sker snatterier ibland och brott. Upplopp, pratar de om. Givetvis skyller de allt på invandrarna. På de som bodde i asylboendena i Lundsgård och andra.

248/365 - Two Fingers of the Water of Life
djwtwo / Foter / CC BY-NC-SA

Nåja, upplopp är väl lite väl att ta i. Där jag bor, Köpingsvik i Borgholms kommun, var det stökigare för något år sen. Sen 2011 har stöket och brottsligheten minskat betydligt. Men det var knappast några asylsökande som stod för de upploppen och brotten.

Varje år, i juni, sker en dramatisk ökning av kriminaliteten, snatterierna och brottsligheten på Öland. Cykelstöld är inte ovanligt, en av mina två cyklar försvann i juni. Men… Det var värre förr, speciellt i mitt Köpingsvik. Slagsmål, fylleri, spyor på vägarna, brottslighet och snatterier. Speciellt på midsommar då både våldtäkter och slagsmål inte var ovanliga.

Men om man ser vem som stökar märker man att det är den midsommarfirande ungdomen. Och de som stod för stöket för några år sedan, då det var värre här, var ganska övervägande blonda och med ett så kallat ”ursvenskt” utseende.

Fast att prata om detta stök passar inte för Avpixlat. Selektiva som de är väljer de ett annat stök, för att kasta skit på invandrarna.

Fast som ett tankeexperiment kan man ju tänka sig vad som skett om någon rasistisk person från något annat land kommit till Öland en typisk midsommar. Med Avpixlats logik om kulturer skulle det ha kunnat låta så här:

”Den svenska kulturen är extremt våldsam och spritfixerad. Dessutom våldtar svenska män mycket…”

 

Artiklar

Utomeuropéer döms hårdare

”Invandrare” och brottslighet brukar man ibland tala om, och vissa talar ofta om det. Tal om ”invandrarnas” överrepresentation i brottsstatistiken hör man ofta sägas som om det är absolut sanning, men det är sällan som någon media eller debattör belyser det faktum att det svenska rättsystemet inte är så rättssäkert för alla människor, framförallt för dem med utomeuropeisk bakgrund.

Cannot see
_Pixelmaniac_ / Foter.com / CC BY-NC-ND

Tove Pettersson, docent i kriminologi, har forskat i ämnet bland annat för Statens Offentliga Utredningar. Resultaten som Pettersson visar är talande. Personer med utomeuropeisk bakgrund riskerar att kroppsvisiteras på lösare grunder, exempelvis när polis misstänker lindriga brott; som innehav av narkotika för eget bruk. Polis hittar dock sällan droger hos dessa misstänkta, vilket tyder på att det krävs en lägre grad av misstanke för att polisen ska kroppsvisitera ”invandrare”.

Personer med utomeuropeisk bakgrund löper ungefär tre gånger så hög risk att dömas till hårdare straff än svenskar när de funnits skyldiga till grova brott, som misshandel eller våldtäkt. När utomeuropéer döms, får de oftare fängelsestraff. Ett tydligt exempel är våldtäkt, där fyra av tio svenskar som döms, döms till vård, medan vård är ett undantag när det gäller dömda med utomeuropeisk bakgrund.

Sarnecki fann i en undersökning av anmälda våldtäkter och våldtäktsförsök i Stockholm mellan 1986-1990 att det var en stor skillnad mellan svenskar och människor utan svenskt medborgarskap vid påföljdsvalet. 16 procent av svenskarna dömdes till sluten psykiatrisk vård mot knappt 3 procent av utlänningarna. Till fängelse dömdes 51 procent av de svenska samt 84 procent av de utländska gärningsmännen (Sarnecki, 1994:70).

(SOU 2005:56)

Petterssons undersökning i SOU 2006:30 visar än en gång att utländsk bakgrund utgör en nackdel vid påföljdsvalet. Det har tagits hänsyn till flera faktorer som skulle kunna förklara skillnaderna, såsom ålder, tidigare fängelsedom och antal brott i domen, men det visar sig trots allt att utomeuropeisk bakgrund innebär en överrisk för fängelsedom. Enligt Pettersson är detta ”ganska graverande för det svenska rättsystemet” (SOU 2006:30, s. 138). Tidigare studier som har gjorts av andra brott, främst rattfylleri, har också visat att personer med utländsk bakgrund döms till fängelse oftare. Därför ”måste frågetecken resas kring rättsväsendet i denna fråga.”

Här passar det bäst med ett citat från Pettersson:

Ibland framförs argumentet att varje fall är unikt med specifika förhållanden att ta hänsyn till, och att detta skulle vara förklaringen till att skillnader i straff, inte en persons utländska bakgrund. Med tanke på att flera undersökningar i Sverige visat på samma resultat finner jag det svårt att tro att detta skulle handla om individuella avvikelser i det enskilda fallet.

(SOU 2006:30)

Forskningen visar om och om igen att personer med utländsk bakgrund, i synnerhet utomeuropeisk bakgrund, löper större risk att dömas till fängelse i Sverige. Resultatet stämmer även överens med internationell forskning inom området, såväl som med tidigare svensk forskning kring diskriminering inom andra områden.

Personer med utomeuropeisk bakgrund är de som känner sig mest utsatta för diskriminering, och forskningen visar att det stämmer, att de faktiskt är utsatta för diskriminering (SOU 2005:56). Detta, om något, nyanserar debatten om att strukturell rasism mer än allt annat handlar om individen och dennes eventuella ”offerkofta”.

Gästskribent: Nedim Kirlic, partipolitiskt och ideologiskt obunden kulturgeograf och statsvetare.

Länkar till Statens Offentliga Utredningar:
SOU 2005:56 ”Det blågula glashuset” (pdf)
SOU 2006:30 ”Är rättvisan rättvis” (pdf)

Fotnot:
Personer med utländsk bakgrund kan ha kommit till Sverige som flyktingar (flykting och invandrare är inte samma sak), eller så kan de rent av vara födda i Sverige. Ordet ”invandrare” skriver jag därför inom citationstecken eftersom det inte är säkert att personerna faktiskt har invandrat.

Artiklar

Jimmie Åkessons Gulagläger

I en partiledarutfrågning i TV4 Nyhetsmorgon inför valet 2010 utfrågades Jimmie Åkesson bland annat om uttalanden från hans parti om att leasa platser i ryska fängelser.

Hans inledande svar på frågan var att det kunde ses som ”lite skoj men visst man kan se det lite allvarligt också”.

När Jimmie Åkesson pressades av reportrarna huruvida han menade allvar svarade han slutligen:

”Men visst, det är klart att vi skulle kunna leasa fängelseplatser utomlands också om vi saknar plats.”

SD:s politiska uttalande har sedan dess hängt i luften. Främst är det SD som fokuserat sig på praktiska frågor som platsbrist inom svensk kriminalvård. Kritikerna har mest lämnat ospecifika åsikter om att förslaget är dåligt.

Men handlar dessa förslag (som får ses som unika för ett svenskt riksdagsparti i svensk politisk demokratisk historia) verkligen om huruvida SD:s förslag är ”bra” eller ”dåligt”?

  1. Det är relativt dyrt att hålla fångar inlåsta. Ett tänkbart förslag är att låta polisens Nationella Insatsstyrka rusa in i fängelserna med skarpladdade automatkarbiner och summariskt meja ner de intagna. Eller skall vi ha lite mer nyans och endast låta polisen skjuta ner livstidsdömda. Intagna dömda för våldtäkt och sexualbrott mot barn också?
  2. Polisiära förundersökningar är dyra. Är det kanske dags att polisen sätter ett tak på hur många mordutredningar som behöver göras per år?
  3. Socialförsäkringssystemen i Sverige är dyra. Kan det vara på sin plats att införa ett lotteri för hur många som skall beviljas sjukpenning per år?

Diskussionen kring sådana frågor borde aldrig vara föremål för diskussioner kring om mina hypotetiska förslag ovan är ”bra” eller ”dåliga”.

De ska framförallt kritiseras för att de är olagliga. Det är förslag som skulle vara olagliga om så 100 % av Sveriges riksdag godkände dem. Olagliga om så Lagrådet inte hade något att erinra och olagligt om samtliga domstolar och svenska myndigheter lojalt tillämpade sådana förslag omsatta i lagändringar.

Olagliga därför att de skulle strida mot de mänskliga rättigheterna.

Mina slutsatser kan tyckas uppenbara men uppenbarligen har de inte varit uppenbara när SD:s tal om att leasa fängelser kommit på tal.

2 kap. 7 § regeringsformen som utgör svensk grundlag, stadgar att ingen svensk medborgare får landsförvisas eller hindras att resa in i riket.

Artikel 9 i Förenta Nationernas deklaration om de universella mänskliga rättigheterna stadgar att ingen godtyckligt får landsförvisas.

Att med tvång placera svenska medborgare i exempelvis ryska fängelser skulle således strida dels mot grundlag och dels mot de mänskliga rättigheterna.

Om detta har inte sagts ett ord. Tanken tycks ej ha föresvävat journalister, anhängare av förslaget, dess kritiker och den viktiga frågan som uppstår är: hur stor är kunskapen om SD:s konsekvent människorättsfientliga politik?

Svingande med järnrör och förolämpande skällsord är något som går att titta på, lyssna på och därmed förstå i samma sekund som de svingas och uttalas. Frågan är hur ofta svenska journalister anser sig kunna ha tid att begrunda, ta reda på och uttrycka de mer övergripande konsekvenserna av SD:s människorättsfientliga politik?

Det räcker med en lungt och sansat talande partiledare i nyheternas morgonprogram för att politiska förslag om fängelser i Ryssland mest skall leda till lite fnysningar och lite korta frågor om SD menar allvar.

Men allvaret i förslag i sig inses inte förrän svenska fångar börjar fösas in i flygplan på väg till sibiriska fångläger. Det är först då som de konkreta bilderna och slutligen dess konsekvenser börjar fastna på tillräckligt många reportrars och nyhetsredaktörers näthinnor.

Och hur ligger det till med de mänskliga rättigheterna i den dagliga tillämpningen av frihetsberövade människor på svenska fängelser i förhållanden, jämfört med fängelser i Ryssland?

1 kap. 4 § fängelselagen (2010:610) stadgar:

”4 § Varje intagen ska bemötas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med frihetsberövandet.”

Ett kortare nyhetsinslag från Voice of America visar en omfattande och systematisk misshandel av fångar i ryska fängelser. En del av filmerna skapas och visas för nyintagna fångar i syfte att visa vad som gäller.

SD:s givna svar skulle kunna bli att de inte skulle skicka fångar till fängelser där övergrepp sker. Men hur har de tänkt sig att kunna garantera en sådan sak? För svenska myndigheter har ingen jurisdiktion över utländska fängelser. Justitieombudsmannen, Justitiekanslern, svensk polis, Kriminalvårdens disciplinära myndigheter, Statens Personalansvarsnämnd, svenska domstolar och svenska åklagare kan inte granska, utreda eller beivra ev. övergrepp i ryska fängelser.

Det är inget svårt att konstatera.

Vilka instanser har det riksdagspartiet tänkt skall kunna garantera kriminalvårdens respekt för de intagnas människovärde, enligt 1 kap. 4 § fängelselagen?

antonychammond / Foter.com / CC BY-NC-SA

Det var därför som en stor del av alla erfarna och intelligenta reportrar påpekade dessa problem med sverigedemokraternas politik, efter partiets framlagda idéer om svenska fångar i ryska fängelser.

Förutom att de inte riktigt gjorde det så att svenska lyssnarna förstod innebörden.

Reportrarna har endast återgivit Jimmie Åkessons uttalanden, samt frågat om han skojat eller menat allvar med att hyra ryska fängelser.

Sverigedemokraterna vill i någon form göra ”svenskfientlighet” till ett brott. Förslaget kan diskuteras i sig, likväl som partiets önskan att låta svenskar kunna bli brottsoffer för hets mot folkgrupp. Något jag personligen stödjer.

Med en oprecis definition av ”svenskfientlighet” som brott finns en överhängande risk att brottet istället får en bred användnng som allt mer kan användas för fängslande av politisk opposition. Det har skett tidigare i europeiska länder. Det sker i dagens Europa, bland annat i Vitryssland. Det håller på att ske i ytterligare andra europeiska länder. Kan det tänkas ske i ett Sverige styrt av en regering och riksdag kontrollerad av sverigedemokraterna?

Men nästa fråga som rimligen kan ställas, är hur en svensk kriminalpolitik (styrd av Sverigedemokraterna) skulle kunna utdöma fängelse för en hittills odefinierad brottsrubricering av ”svenskfientlighet” kombinerad med ryska fängelser som väntar på att ta emot fångar dömda för ”svenskfientlighet”.

Är det långsökt att tänka sig att även politiska fångar skulle deporteras till ryska fängelser bortom kontroll av svenska myndigheter?

Tills vi får klara svar från sverigedemokraterna gällande hur de tänker anpassa sin kriminalvårdspolitik och sin reformering av yttrandrefrihetsbrott i linje med de mänskliga rättigheterna finns risken för en skrämmande framtid.

En framtid med Jimmie Åkessons Gulagläger.

Tänker svenska journalister ställa sig själva den frågan? Tänker de ställa frågor till sverigedemokraterna kring om sverigedemokraternas politik är förenlig med mänskliga rättigheter?

För ytterligare information om situationen i ryska fängelser hänvisas till länkarna nedan:

http://www.guardian.co.uk/world/2012/nov/29/russian-prison-violence-video-beaten

http://www.state.gov/j/drl/rls/hrrpt/2009/eur/136054.htm

http://www.youtube.com/watch?v=8-BqksjUNg0

http://en.rian.ru/world/20120110/170695115.html

Artiklar

Granskning av Affes statistik blogg, del 2

Jag skrev en granskning av Affes statistikblogg nyligen som bemöttes med en replik av Affe själv, en replik där den anonyma bloggaren försöker försvara sina ovetenskapliga metoder. Man skulle kunna önska att Affe istället för att vilt slå ifrån sig, faktiskt tog till sig av kritiken och omvärderade en del av sina totalt undermåliga ”rapporter”. En sådan önskan är naturligtvis hopplös då det inte råder någon tvekan om att Affe inte har något som helst intresse i att sammanställa fakta på ett vetenskapligt vis, utan endast söker att befästa sina fördomar och främja sina politiska motiv.

public anger
how will i ever / Foter / CC BY-SA

Repliken som Affe publicerat innehåller — precis som det mesta på bloggen — många vetenskapliga tveksamheter och underliga ställningstaganden. Jag ska börja med den första delen av repliken.

Affe menar där att jag gör en stor sak av en tillspetsad formulering. Det är en mening där Affe hävdar att invandrare nu står för majoriteten av alla brott, ett påstående som helt saknar belägg då den statistik som Affe använder sig av för att grunda påståendet endast mäter i hur stor utsträckning vissa grupper blir anmälda. Inte hur många brott som begås av olika grupper. Detta är naturligtvis ett allvarligt fel i en ”rapport” som aspirerar på att ha så pass stor trovärdighet så att även riksdagsledamöter kan forma sina politiska ställningstaganden på den. Faktumet är att den typ av fel inte bara sker i början av texten utan att det är ett genomgående tema texten igenom.

Affe skriver till exempel följande:

Invandrare har länge varit överrepresenterade i brottslighet

Här gör sig Affe skyldig till samma fel som i den inledande meningen i ”rapporten”, felaktigheten ligger i att påståendet saknar belägg! Det enda korrekta skulle vara att påstå att invandrare är överrepresenterade bland de brott som blir polisanmälda.

Genom den typen av felaktigheter får Affe det att låta som att det finns belägg för ett påstående — som saknar vetenskaplig grund. Det är ett oärligt, ovetenskapligt och tydligt politiskt motiverat vis att presentera ”fakta” på. Den typen av felaktigheter och felsyftningar bör aldrig avfärdas som oviktiga detaljer, de skulle med all säkerhet resultera i ett underkänt eller åtminstone ett krav på ändring på vilket universitet som helst i landet.

Är invandrarnas brottslighet statisk?

Vidare till den andra delen av Affes replik, en del som komiskt nog behandlar just det tema som del två i denna artikel serie ursprungligen var tänkt att avhandla. Det rör sig om det helt ogrundade antagandet att invandrarnas brottslighet är statisk, att invandrarnas överrepresentation i anmälningsstatistiken endast beror på att de är invandrare. För att tydliggöra det resonemang som Affe använder sig av ska jag ställa upp en metafor:

Föreställ er en by med hundra invånare, 95 av dem är ”svenskar” och 5 kommer från Irak. Tänk er att det i byn finns tre kriminella, som står för alla brott, en är irakier och två är svenskar. Det betyder att irakierna i vår tänkta by står för 33% av alla brott. Tänk er nu att det 10 år senare kommer ytterligare 5 irakier till byn. Enligt Affes sätt att tänka skulle detta leda till att irakierna stod för 50% av all brottslighet. Men stämmer då detta antagande? Är det bara etnicitet som avgör hur brottsbenägen en individ är. Finns det belägg för att anta att de ”nyanlända” från irak har exakt samma brottsbenägenhet som de irakier som redan bodde i byn? Går det att belägga att inget i byn kan ha ändrats som påverkar den totala brottsbenägenheten?

Sådana teser saknas det helt och hållet belägg för och det tänkesättet är också helt orimligt. Det finns hundratals olika faktorer som påverkar brottsligheten, den är inte frånkopplad från samhället, en grupps överrepresentation är inte statisk och det är helt rimligt att anta att det sker förändringar i representationen. Exempel på faktorer som kan påverka anmälningsfrekvensen (först och främst när man talar om tämligen små grupper som t.ex. de ”irakier” som Affe talar om) är det faktum att det ofta är en mycket liten grupp som begår en stor del av alla brott. Hamnar dessa individer i fängelse kan det ske stora statistiska förändringar i brottsligheten.

Vidare så är det ett belagt faktum att socioekonomisk status påverkar anmälningsfrekvensen för olika grupper, förändringar i den kan orsaka stora statistiska förskjutningar. Även tillgängligheten av olika former av droger och då främst alkohol kan påverka brottsligheten för olika grupperingar. Listan kan göras lång och det råder ingen tvekan om att för att förstå brottsligheten kan man inte haka upp sig med ett rasistisk tänkande kring att olika etniska grupperingars brottslighet är statisk, för ett sådant påstående saknas det belägg.

För en seriös skattning av olika gruppers överrepresentation i anmälningsstatistiken måste man ställa frågan; ”vad beror överpresentationen på?” Den frågan ställer Affe sig aldrig, där tas svaret för givet! På ett fördomsfullt och totalt ovetenskapligt vis tar Affe för givet att överrepresentationen grundar sig i etnicitet. I och med detta faller också hela Affes resonemang, det kan ske förändringar i brottsligheten, det gör det och det kommer alltid göra det. De som idag är överrepresenterade kan imorgon vara underrepresenterade. Det finns inga belägg för att brottsbenägenheten beror på etnicitet snarare tvärtom.

Hiram Li

Källor:

http://www.migrationsinfo.se/valfard/kriminalitet/

http://www.bra.se/bra/forebygga-brott/upprepad-utsatthet.html

http://www.bra.se/bra/brott–statistik.html#&panel1-1

http://www.accentmagasin.se/okategoriserade/starkt-samband-mellan-alkohol-och-grova-brott/

http://www.brottsrummet.se/sv/alkohol-och-droger

http://hig.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:431682

http://www.vardguiden.se/Tema/Psykisk-ohalsa/Vald-och-overgrepp/Vald-och-alkohol/

http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=1357859&fileOId=1357860

http://affes.wordpress.com/2013/01/02/granskning-av-affes-statistik-del-1-replik/#comments

Invandrarna och brotten 1 – Samtliga brott

 

Artiklar, Myter

Ingen samband mellan invandring och otrygghet

Dagens Nyheter skrev nyligen en artikel om brottslighet och trygghet i svenska kommuner. I den redovisade de en rapport av SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) om vilka som är de ”säkraste” kommunerna.  Theo Bodin gjorde ett jämförande diagram där trygghet för kommuninvånare jämförs med invandringen i kommunerna. Det diagrammet, som vi fått lov att publicera,  visar att det inte finns något samband mellan invandring och otrygghet pga brottslighet i svenska kommuner.

Så här skrev DN:

Vill du känna dig trygg ska du flytta till Öckerö i Göteborgs skärgård. Det är den kommun som får bäst siffror när Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har rankat landets kommuner i fråga om trygghet.

I botten på listan kommer Helsingborg, Sollefteå och, allra längst ner, Malung-Sälen. SKL har jämfört antalet våldsbrott, personskador, bränder och stölder per tusen invånare. Det ger en helhetsbild av trygghetsområdet.

Det var alltså denna information om brottslighet i kommunerna som Bodin bestämde sig för att jämföra med invandringen för att avslöja myten om att invandringen skulle skapa brottslighet. Så här ser den ut!

Vi kontaktade Bodin och bad honom berätta mer. Så här skrev han:

Grafen gjordes apropå en artikel om trygghet i olika kommuner.

SKL har jämfört fyra faktorer per tusen invånare i landets kommuner: Anmälda stöld- och tillgreppsbrott, anmälda våldsbrott, utvecklade bränder i byggnad och antal inskrivna på sjukhus minst ett dygn till följd av oavsiktliga skador.

Jag hämtade information om andelen av befolkningen med utländsk bakgrund i alla Sveriges kommuner på SCBs webplats.

Sedan gjorde jag en scatterplot i SPSS med andelen invandrare på Y-axeln och SKLs sammanvägda otrygghetsindex på X-axeln.

Jag beräknade en linjär regression, dvs den linje genom alla punkter som ger det totalt kortaste avståndet mellan punkterna och linjen. Detta är en standardiserad statistisk metod som används i många sammanhang.

Sambandet mellan två faktorer (i detta fall utländsk bakgrund och otrygghet) uttrycks som R^2 (korrelationskoefficient) och går mellan -1 och 1. 1 betyder att det är ett perfekt positivt samband och -1 att det är ett perfekt negativt samband. 0 betyder att det absolut inte finns något samband. I detta fall är R2=0,0004. Det är så nära noll man kommer i sådana här sammanhang.