När någon talar om ”hedersvåld” föreställer vi oss gärna ett våld med religiösa eller kulturella förtecken som handlar om att upprätthålla en familjs eller en släkts heder. Något som man anser inte tidigare funnits i Sverige. Invandrarna kom hit med våldtäkter, kebab och pizza — plötsligt hade vi ”importerat” en hederskultur, något som tidigare aldrig funnits i Sverige och som kommer försvinna bara vi kastar ut alla invandrare; ”Inga invandrare — inga våldtäkter!”

Jag påstår att det är kvalificerade dumheter. Jag påstår att allt våld på något sätt handlar om att upprätthålla heder. Oavsett om det sker på skolgården, på fotbollsmatchen, på krogen eller i hemmet så handlar det om heder. När hedern är i fara tar vissa till våld. Våld som konfliktlösningsmetod. Våld för att återupprätta den förlorade hedern. Hedern som förlorats när fel lag vann, när någon var ”stöddig” i krogkön, när någon körde om eller när flickvännen var otrogen.

Våld har funnits i vår ”svenska” kultur så länge som det går att minnas. Från vikingarnas tid och framåt finns det berättelser om svenska män som slagit och utövat våld mot kvinnor. Jag vet många kvinnor som har blivit eller fortfarande blir slagna utan att det har funnits någon koppling till religion eller utländsk bakgrund. Min mormor blev regelbundet slagen av min morfar i många år, tills han en dag tog sitt liv. Jag vet en kvinna vars mamma blev mördad av sin man, efter många år av systematiskt våld.

Det finns män som slår män. Kvinnor som slår kvinnor. Kvinnor som slår män och män som slår kvinnor. I nära relationer är män som slår kvinnor överrepresenterat världen. Kvinnor har alltid blivit slagna och mördade. Överallt i hela världen. Att påstå att våld mot kvinnor och våldtäkter skulle ha kommit till Sverige med invandringen är alltså helt absurt och motsägs enkelt av varenda historiebok. Våld mot kvinnor har alltid funnits här. Våld har inget kön. Våld har ingen etnicitet. Våld har ingen ålder. Våld är våld och vår fokus bör ligga på att det är fel, var det än sker.

Bilden är tagen i samband med en pjäs

Det är för mig obegripligt att vi inte frågar oss varför vi fostrar människor som använder våld som konfliktlösningsmetod. Istället fokuserar vi på offret och ifrågasätter. ”Varför går hon inte efter det första slaget?” är en fråga som lägger över skulden och ansvaret på kvinnan. Jag menar att en viktigare fråga är ”Varför slår han det där första slaget?” Han är ju också en produkt av vårt samhälle. Var har han lärt sig att våld kan lösa konflikter och vad är det han saknar? Vad ligger bakom dessa mäns handlande ? Hade vi kunnat upptäcka de här männen mycket tidigare ? Finns det ett mönster med våldsproblematik i dessa mäns uppväxt?

Genom att se mannen som slår och våldtar som en produkt av samhället och försöka förstå honom gör vi det möjligt att jobba förebyggande för att få färre sådana män i framtiden. Att försöka förstå någons agerande och bakgrund handlar inte om att ursäkta ett beteende utan är ett måste för att kunna jobba förebyggande.

För att minska våldet i samhället måste vi säga nej till allt våld, i alla situationer. Redan på dagis. Hur många har inte sett pojkar slåss ute på skolgården viftat bort det med ”Pojkar är pojkar”? Hur många har inte sett vuxna män slåss på krogen för att upprätthålla heder och ära? Det där krogbråket borde fördömas lika slagkraftigt som rånaren som slår ned sitt offer. Vi måste sluta ursäkta kvinnovåld med att ”han kunde inte behärska sig” på grund av något som hon gjorde. För att inte tala om våldet inom fotbollskulturen… Genom att förstå de som använder sig utav våld kan vi också spegla var i vårt samhälle vi kan göra förändringar.

Flickor får underkasta sig redan i tidig ålder. De får vänta på sin tur, sitta snällt och fint. Bråkar pojkarna med dem, får de lära sig att det beror på att ”pojkarna är kära i dem”. Samtidigt får flickorna ett verbalt ordförråd som många pojkar saknar. Hur kan vi åstadkomma förändring om vi inte lär pojkar att prata och uttrycka vad de känner i stället för att slåss?

Jag skulle kunna skriva en mängd områden där vi kan göra stora insatser för att förebygga våld i nära relationer. Kanske tycker någon att jag lägger stor fokus på män som slår kvinnor och därmed glömmer bort det andra våldet i nära relationer. Det som sker i samkönade relationer eller det våldet som utövas av kvinnor emot män. Men det gör jag inte. Jag tycker att allt våld ska uppmärksammas och motarbetas, var det än sker i samhället. Vi måste säga nej till allt våld.

Självklart ska det som vi traditionellt benämner hedersvåld motarbetas, men denna viktiga fokus får inte leda till att vi glömmer eller trivialiserar det våld som ”svenska” kvinnor blir utsatta för. Vi får inte tro att att det inte förekommer inom ramen för ”svensk” kultur och därmed osynliggöra det. Vi får inte glömma min mormor, hennes mor och hennes mormor. Vi får inte glömma min före detta skolkamrat som nyss har fått skyddad identitet för att man finner att det finns en risk att hon kan bli dödad av sin före detta pojkvän om han får reda på var hon bor. Det är viktigt att vi vågar se för att annars blir det ett hån mot alla kvinnor som är utsatta för våld och övergrepp där förövaren inte har en utländsk bakgrund. Som att de inte finns. Genom att erkänna att allt våld egentligen handlar om heder och att alla kvinnor som mördas i Sverige idag, oberoende av kulturell och etnisk bakgrund, mördas av heder kan vi också motverka detta våld.

20 mördade kvinnor. Av dessa är 1-3 den typ av mord som vi traditionellt kallar för hedersmord. 30 000 anmälda våldsbrott mot kvinnor i hemmet. 120 000 förmodade våldsbrott mot kvinnor i hemmet.  Varje år. Vi kan kalla det vidrigt, obegripligt, oacceptabelt. Men knappast för ett problem som kom hit med ”invandrarna” (vilka de nu är?). Så när Sverigedemokraternas kvinnor går ut med en lista på 32-punkter där fokus är att förhindra så kallat hedersvåld i Sverige, utfört av personer med utländsk bakgrund, kan man fråga sig om deras verkliga agenda handlar om verklig omtanke för våldsutsatta kvinnor eller om att smutskasta invandrare.

Anna Siekas