Krönikor

SD & yttrandefrihet

Avpixlat förkunnar på sin hemsida då de vill beskriva deras roll och syfte. De försöker spela på att skriva utifrån att man i själva verket är de enda “sanningsägarna” som försvarar yttrandefriheten. Men denna täckmantel är egentligen bara en förskräcklig manöver, en manöver som är byggd på en oerhört vag grund.

På Avpixlat får du den oretuscherade bilden – och texten.

Sverigedemokraterna har länge försökt föra debatten om att de som parti och grupp helt skulle vara diskriminerade i media. Detta inkluderar att de enträget försöker påstå, inför sina väljare, att de är de enda som vågar föra debatten kring vad som annars döljs och hålls tyst om. Detta gör de i hopp om att dölja sin politiska agenda. Men kan man verkligen hävda att ett parti, som i gallupundersökningarna ser ut som att de tävlar om att bli Sveriges tredje största, är diskriminerat och smutskastat? Och kan man verkligen formulera om yttrandefriheten, från en rättighet till en skyldighet?

PK - politiskt korrekt. Ett begrepp som ofta används i debatten om den så kallade "censuren".
PK – politiskt korrekt. Ett begrepp som ofta används i debatten om den så kallade ”censuren”.

Låt mig börja med att förklara och besvara den sistnämnda frågan. Sverigedemokraterna påstår att all media diskriminerar och tystar dem, men detta får de helt öppet yttra sig om i nästan all media och i alla mediakanaler. På så vis slipper de många gånger faktiskt ta striden om innehållet i deras frågor. Men yttrandefrihet handlar om att fritt få uttrycka sig och opinionsbilda, inte att tvinga medier att släppa fram alla åsikter. Det är en rättighet, inte en skyldighet.

Yttrandefrihet är en rättighet som handlar om att inte bli hindrad från att uttrycka sig fritt, oberoende av vilken åsikt man har och att medier fritt får välja vem som yttrar sig i deras tidning eller kanal. Har man koll på yttrandefrihet blir det uppenbart att Avpixlats och Sverigedemokraternas resonemang är svagt. Tittar man på lagen finns det inte heller någon juridisk censur, inte ens mot invandringskritiska åsikter. Detta skriver Malinka Persson om här och för att återigen citera yttrandefrihetsgrundlagen:

Varje svensk medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, offentliga uppspelningar ur en databas samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. I den får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna grundlag.

Det finns ingen juridisk censur mot dessa typer av åsikter. Om privata medier, som tidningar eller tv-kanaler, skulle välja att inte publicera Sverigedemokraternas eller andras yttranden — är det inte mer än deras förbannade rättighet, i alla fall enligt yttrandefrihetsgrundlagen. Kritik mot deras åsikter är på intet vis censur eller åsiktsförtryck. Men ett av fundamenten i en fungerande demokrati däremot är att bemöta riktig kritik, inte att skjuta den ifrån sig.

Krönikor

Nej, du är ej White Trash!

Uttrycket ”White-Trash” har som så många andra amerikansk-engelska uttryck etablerat sig i det svenska språket. Det är något som bedöms vara fallet i en artikel i Landsorganisationen LO:s tidning Arbetet, publicerad den 2 september 2011 under rubriken ”Om white trash-rasismen”, såväl som i en artikel på nätforumet Avpixlat, publicerad den 5 augusti 2013 under rubriken ”Är du en White Trash-människa?”.

Bedömningen att utrycket ”white trash” blir allt vanligare förekommande stöds av Arbetets research i mediearkivet. Bedömningen stöds av tidningar från (vad som väl bör anses tillhöra) den ideologiska vänstern till den ideologiska högern. Journalister bloggar om ordet i tidningen Nöjesguiden, under rubriker som ”Det vita skräpet”, inklusive deras njutning av att använda det i nedsättande syfte.
Ordet har till och med fått en försvenskad version i form av ”Svenneskräp”. Det förekommer i en bok med samma namn och boken debatteras i Sveriges Televisions TV-soffprogram ”Gomorron”. I boken beskriver författaren det epitetet som något positivt.

Redan på 90-talet hölls ett White-Trash-seminarium Moderna Muséet och fick följande recension:

Det var en bjudning med vin och lite tilltugg, minns dåvarande ‘Bibel’-redaktören Fredrik Strage. Seminariet gick ut på att Lisa Carver stod på en scen och förvandlade snygga stockholmsungdomar till White trash-amerikaner i dåliga kläder från K-mart, ett amerikanskt Galne Gunnar-varuhus.

(Källa: sida 29 i följande uppsats om begreppet ”White Trash” i Sverige).

Kanske upplever även du som läsare samma sak när du konverserar med olika människor? Börjar begreppet ”White-Trash” bli vedertaget? För egen del har jag hört uttrycket av två personer de senaste två åren. Den ena gången med hänvisning till en socialt dysfuktionell familj bestående av etniska svenskar. Den andra gången med hänvisning till den undermåliga skrivförmågan hos en etniskt svensk person. Båda personerna som uttalade ordet ”white trash” var själva etniska svenskar.

07PICT97512
mr. nightshade / Foter / CC BY-NC-ND

”White trash” historik

Ursprunget till ordet ”white trash” myntades några decennier innan det amerikanska inbördeskriget och härrör från de amerikanska sydstaterna och beskriver människor som hade gemensamt att de var vita till hudfärgen, var fattiga och lågutbildade.

De ansågs även generellt vara kulturellt osofistikerade. Rasbiologiska teorier om de som ansågs vara ”White-Trash” utvecklades. Enligt de teorierna härstammade ”white-trash” från europeiska straffångar, kriminella, moraliskt förtappade, genetiskt ointelligenta och fysiskt defekta människor.

Uttrycket ”white trash” har sitt ursprung i den sociala klassen av rika amerikanska sydstatare och i viss mån från medelklassen i den amerikanska Södern. De rika i Sydstaterna utgjordes huvudsakligen av slavägare. I avsaknaden av och förbudet mot adelsskap, ville de ha epitet på andra vita som markerade en klass-hierarki. Att svarta och icke-vita betraktades som lägre stående och inte fullvärdiga människor var lika självklart som fastställt i rådande lagstiftning.

Men Sydstaterna utgjorde i praktiken ett kastsamhälle med överlappande hierarkier av etnisk, kulturell och ekonomisk status.

Vita slavägare utgjorde toppen på hierarkin där de stora slavägarna stod absolut högst. De kontrollerade det politiska och ekonomiska livet. Den vita medelklassen stod där emellan.

Ekonomiskt fanns även en mindre men på flera håll betydelsefull svart medelklass utgörandes av frigivna slavar och deras ättlingar. De var huvudsakligen bosatta i Söderns större städer. Flera av dem tillhörde ekonomiskt en övre medelklass. Ett fåtal levde ännu bättre. Samtidigt var deras sociala och lagliga status kraftigt kringskuren på grund av deras afrikanska ursprung.

I motsatt riktning var de, huvudsakligen fattiga bönder bosatta på kullar med dålig jord eller jägare och enklare hantverkare, en relativt stor andel fattiga vita som fick epitetet ”white trash”. Ekonomiskt sett var svarta slavar de enda som stod lägre i sociokulturell hierarki. Deras enda sätt att tillerkännas högre social status i samhället var att på olika sätt framhäva sin ”vithet” i den betydelse den hade då och senare; nämligen intellektuellt, fysiskt, psykiskt och kulturellt överlägsen alla icke vita. Just på så sätt definierades själva människovärdet allt mer hos den diffusa grupp som kallades för ”white trash”.

Vid slutet av det amerikanska inbördeskriget förändrades radikalt livsförutsättningarna även för den artificiella gruppen benämnd ”white trash”. Även bruket av ordet ”white trash” ändrades.

Slaveriets avskaffande ledde till att svartas sociala mobilitet ökade kraftigt, även om den fortfarande var starkt kringskuren. Svarta och vita möttes fysiskt på ett sätt som aldrig tidigare och de konkurrerade med varandra, om än på ojämlika villkor. Nya och allt starkare segregerande lagar mellan svarta och vita infördes, men slaveriets avskaffande hade ironiskt nog verkat öka behovet för fattiga vita, stämplade som ”white trash” att markera sin ”vithet”.

Samtidigt ökade det lagliga förtrycket av fattiga vita i sydstaterna. Nya delstatslagar stiftades, som grundat på IQ-test, ekonomisk redbarhet och en mängd andra krav fråntog dem möjligheten att rösta.

De sociala stigman hos de som stämplades som ”white trash” och värdet i ”vitheten” urholkades mycket sakta men säkert.

Och fattiga vita sydstatare migrerade i stor skala till industrijobb i de amerikanska nordstaterna och västra USA. Ordet ”white trash” populariserades och blev ett allmänt vedertaget begrepp över hela landet, såväl bland svarta som vita. Bland alla politiska läger. Uttrycket ”white trash” blev en del av amerikansk teater, litteratur och film, tillsammans med besläktade lokalt anknutna ord som ”hicks”, ”hillybillies”, ”okies”, ”rednecks” och ”peckerwoods”. Uttrycket började användas av de som tillhörde denna stigmatiserade grupp som en slags självironisk benämning.

”White trash” var fortfarande knutet till fattiga vita sydstatare, men hade allt mer övergått till att anvädas gentemot alla vita amerikaner som var fattiga och dåligt utbildade.

Svenskar som förvandlas till ”white trash”

Ordet ”white trash” spreds slutligen till andra sidan Atlanten, inbegripet Sverige. Ett Sverige utan ett förflutet av storskaligt slaveri av svarta människor på svensk mark, som fortfarande är ett av världens ekonomiskt mest jämlika länderna och med hög andel högskoleutbildad befolkning.

Ett Sverige som trots de fördomar som givetvis även finns här, internationellt sett haft en väldigt snabb och smidig övergång till ett mångkulturellt och egalitärt samhälle.

Men Sverige befinner sig även i en social och kulturell brytningstid eftersom grunden för vår ekonomi ändras radikalt. Förra seklets övergång från bondesamhälle till industrisamhälle var mångdubbelt mer dramatisk och smärtsam, med snabb urbanisering, trångboddhet, missbruk och våld. Men övergången från bondesamhälle präglades även av sociala reformer, bättre utbildning, bättre boendestandard och långt fler arbetstillfällen inom industri- och tjänstesektorn än de jobb som försvann inom jordbruket.

Män fick allt bättre betalda jobb, samtidigt som allt fler kvinnor kom ut på arbetsmarknaden och ytterligare tusentals människor från hela världen rekryterades till arbeten. Även om det jämlika samhället inte uppnåddes, var det jämlika samhället den allt starkare kulturella normen. Att vara fattig och dåligt utbildad var även då ett stigma, men ett stigma som bekämpades.

Vi blev mer välmående samtidigt och på grund av vår genemsamt förbättrade tillvaro.

”White trash” beskylls för sin egen fattigdom

I dagens Sverige där begreppet ”white trash” etablerar sig i svenskt språkbruk, är trenden den motsatta. Vårt världsberömda sociala skyddsnät nedmonteras samtidigt som allt fler behöver det. Vårt världsberömda utbildningsväsende nedmonteras, samtidigt som det från att ha givit fler möjligheter till arbete blivit en grundförutsättning för arbete. Svårigheterna att få en egen lägenhet till ett drägligt pris ökar i samma takt som allt fler, allt tidigare och allt oftare skaffar sig allt lyxigare lägenheter och villor.

Home Sweet Home
Stuck in Customs / Foter / CC BY-NC-SA

Genom utbildning och en allt effektivare och expanderande informationsteknologi får allt fler svenskar hela världen som arbetsfält och blir oberoende av att arbeta på en viss ort. Detta samtidigt som hela den ekonomiska tillvaron slås i spillror på orter över hela Sverige där nedlagda industrier skapar spökstäder på samma sätt som nedlagda jordbruk tidigare skapat spökbyar. Med många människor som förr pendlade till jobb — pendlar nu mellan socialkontoren, a-kassan och FAS 3.

Den ekonomiska tillväxten ökar stadigt och svenska statsfinanser fortsätter att förbättras samtidigt som allt fler hamnar i långvarig fattigdom.

I viss mån har det ökade välståndet i Sverige nu skett på bekostnad av andras minskade välstånd.

Och som alltid i tider av social oro och med ökande sociala orättvisor måste syndabockar utses och utpekas som skyldiga till andras, även sin egen ofärd.

Som tidigare nämnt är inte Sverige ett samhälle fritt från fördomar men den lika påtagliga som ofrånkomliga globaliseringen, etniska och kulturella mångfalden är tillräckligt djupt rotad för att inte lika lätt och ensidigt kunna bli den allomfattande syndabocken för våra samhällsproblem.

Nerskräpandet av människor i kampen mot rasismen

Lika självklart som de otaliga, grovt lögnaktiga stereotyperna och öknamnen ”svartskalle”, ”pensionsräddare”, ”kulturberikare”, ”invällare”, ”blatte”, ”babbe” existerar, lika självklart bekämpas de av staten, näringslivet, av organisationer, grupper och privatpersoner. Sådana uttryck bekämpas på demonstrationer, manifestationer, i debattartiklar, i det offentliga och privata samtalet.

Men i det ekonomiskt, socialt och kulturellt närmast schizofrena dagens Sverige, kan uttryck som ”white trash” debatteras och fnittras förtjust över i TV-soffor, kräkas ut med förakt på bloggar där författare förhärligar sina egna karriärer, sin klädstil och självutnämnda kulturella sofistikering.

Om de amerikanska sydstaterna etablerade uttrycket ”white trash” utifrån en högerextrem, konservativ kastideologi, har det ekonomiskt, socialt och kulturellt schizofrena Sverige som bejakar upplysning, kunskap och världsvana etablerat uttrycket ”white trash” utifrån en vänsterinriktad ideologi.

Ett schizofrent Sverige där bland annat ledande sverigedemokrater benämns som ”white trash” på grund av sitt beteende, samtidigt som grovt rasistiska hemsidor som Avpixlat, Fria Tider och Nationell.nu med rätta kritiserar ordet ”white trash” för att vara fördomsfullt.

”White trash” — manifestering av överlägsenhet

Dessutom är uttrycket ”white trash” en attack mot andra etniska grupper och individer oavsett deras ursprung, sociala, kulturella och ekonomiska ställning. Vet du varför? Jo, för ”white trash” implicerar att det finns vita människor som inte är ”skräp”. Närmare bestämt de allra flesta vita. Och om så är fallet, varför finns inga motsvarande uttryck bland andra etniska grupper? Varför finns inte utrycket ”black trash”, ”arab trash”, eller ”romani trash”? Ja just det, för att huvudregeln som den xenofobiska hierarki som existerar i västvärlden och därmed även i Sverige, utgår ifrån att vita är ”bra människor” med undantag av ett fåtal. Andra etniska grupper förmodas vara ”dåliga människor” med undantag av ett fåtal.

Städa bort det ”vita skräpet” från ditt ordförråd

Så nej! Du är ingen ”white trash-människa”! Använd inte det ord mot någon.

Du kan inte lyfta upp dig själv eller andra genom att trycka ner andra. Håna inte människor för att de verkar ha sämre utbildning än vad du själv kanske har. Engagera dig politiskt för att ge mer och bättre utbildning åt de som vill utbilda sig. Uppmuntra istället andra att utbilda sig. Många vet, kan och förstår mer genom sina livserfarenheter och yrkeserfarenheter än en del av de som studerat hela sitt liv med höga betyg.

Håna inte folk för att du tror att de inte bor lika fint som du själv. Engagera dig politiskt för att alla skall få fler och bättre bostäder till ett rimligare pris istället. Håna inte de som är födda i Sverige men stavar dåligt, liksom du inte bör håna de som flyttat hit och stavar dåligt på det svenska språket.

Håna inte de som är födda i Sverige, lyssnar på dansbandsmusik och klär sig i billiga kläder, liksom du inte bör håna människor som flyttat hit, lyssnar på sina hemländers traditionella musik och kanske även bär billiga kläder.

Och kalla inte människor för skräp!

Krönikor

Och vem fan är du?

Det har skrivits spaltmeter om ämnet strukturell rasism. Trots det är begreppet mycket omstritt. Existerar det eller är det något som folk hittat på? Vilka har isåfall hittat på det, och varför? Vad menas med strukturell rasism, egentligen?

Jag kan utgå från mig själv. Jag är inte född i Sverige och det är mycket tydligt eftersom min hud är brun. Inte på det sätt som en etnisk svensk kan vara solbränt brun. Jag är chokladbrun. Det beror på att jag är född i Indien och blev adopterad till Sverige när jag var 9 månader. Jag är uppvuxen med en förälder från Södermalm i Stockholm och en från Norrland. Deras föräldrar höll hårt på traditioner, vilket innebar en uppväxt med sill, julskinka, gravlax, grisfötter och dopp-i-grytan. Allmänt gnäll om meteorologernas okunskap var stående inslag under hela min uppväxt.

Andreas MeijerMin hud gjorde att jag blev tillsagd att hålla mig borta från skinnskallar, det var tydligen någon sorts människor som hatade mig och kunde få för sig att slå mig. Jag insåg inte då att denna varning bara gällde mig, men inte någon av mina kompisar. Jag blev alltid glad då helt okända människor sade till mig att jag var duktig på att prata, då fick jag för mig att jag var mycket bättre än mina jämnåriga kamrater. Mitt självförtroende för tal och skrift har stärkts tack vare detta, vilket är en positiv bieffekt.

Allt var dock inte bra. När jag gick i sjuan besökte jag fritidsgården. Några ”kamrater” stod vid jukeboxen. En låt — som jag och många andra just då tyckte om — blev på 20 sekunder det absolut värsta jag visste. Någon startade låten ”Push It” av Salt N Pepa. I den tjatiga refrängen ”Oh, Baby Baby, Oh Baby Baby” skrek ett gäng av dem: ”Å Neger-Meijer, Å Neger-Meijer” (jag kallades då främst för Meijer, vilket är mitt efternamn).

Jag såg mig omkring och kunde utläsa hur det förväntades någon reaktion från mig. Inte bara från de som skrek, utan från alla, inklusive personalen. När känslorna går på högvarv och allt fokuseras på att inte börja gråta så är det väldigt långt till att hitta de snabba, avväpnande kommentarerna. Jag tror att jag lyckades pressa fram ett fjantigt leende och pipa: ”Haha, skitkul”, innan jag gick ut därifrån.

Barn mobbar andra barn. Det är inte mer synd om mig för denna incident än vad det är för alla barn som mobbas idag, eller igår, eller imorgon. Det är dock ett av de starkaste minnen som jag har när det gäller egenupplevd rasism.

På gymnasiet förändrades det radikalt. Jag blev tvungen att börja fråga jämnåriga hur deras namn uttalades och stavades eftersom jag aldrig hört något liknande. Det roliga var att jag verkade kunna bli en av dem. Inte fullt ut, för de fattade ju att jag inte var en av dem, men åtminstone till viss del.

Det fanns inte längre utrymme att reta mig på grund av mitt ursprung. Individer kunde växa fram på ett helt annat sätt eftersom nästan alla var olika. I det har jag stärks. I det har jag förstått att jag är den jag är. Jag behöver inte förändra mig, det är inte jag som har fel — det är de som värderar olika människor på helt skilda sätt som har fel.

Jag har full förståelse för den nyfikna frågan om varifrån jag är. Frågan verkar vara naturlig när människor möter andra människor, kanske speciellt då man inte liknar varandra till utseendet. I många år svarade jag bara med min uppväxtort, vilket resulterade i följdfrågan: ”men var kommer du ifrån, egentligen?”. När jag blev tonåring började jag med att svara ”Indien” istället för min hemort. Det gör jag fortfarande, eftersom det är vad som alltid verkar vara väsentligast för de som frågar. Det som verkar definiera min identitet i deras ögon är mängden pigment i min hud. Och jag får fortfarande höra: ”vad duktig du är på svenska” — och aldrig vet om jag ska tacka eller vad jag ska säga.

Blickarna, attityderna och bedömningarna som jag känner att jag får av olika människor är förmodligen likadana som jag kan tänka mig att alla som har mörkare skinn tvingas att möta. Nu kan det vara så att jag bara inbillar mig, vilket de som läser detta förmodligen kommer att påpeka. Det finns dock en sak som gör mig rätt säker på min sak. Förvandlingarna… Förvandlingen som inträffar hos de jag presenterar mig för, eller hos alla som hör mig prata. Då är det som om en slöja faller, hela deras ansikten slappnar av och utstrålar ”skönt! Han kan svenska.”

Personer som har träffat mig många gånger kan någon gång råka använda en eller annan rasistisk åsikt eller uttryck — ibland även på ett sätt som verkar vara så att jag förväntas hålla med dem. Och då hörs ofta förevändningen: ”men jag menar ju inte dig, du är ju svensk”… Jo, jag vet att jag är svensk, men tack för att du kände att det behövde förtydligas…

Jag kommer inte att förklara för alla att jag faktiskt är svensk och att de inte behöver använda engelska när de ska inleda diskussion med mig. Jag har faktiskt fullföljt en del konversationer helt på engelska bara för att personen verkar vara rätt trevlig — även då jag redan hört denne tala svenska med andra.

Vissa verkar mena att det bara är att vänja sig. Jag tror inte att någon kan vänja sig vid att oftast bli betraktad som mindre värd och med dåliga kunskaper om… ”allt”. Vissa emotsätter sig felbehandling och diskriminering, dessa ses på som ”jobbiga, gapiga och gnälliga”. Det kan låta som att jag är gnällig. Jag betraktar dock inte detta som ett stort problem i mitt liv. Varför gnäller jag på detta då?

Vi formas av många olika saker. Vår familj, kultur, kön, ålder och sociala status brukar vara de vanliga påverkansfaktorerna. Vad som glöms bort är hur vi blir bemötta av andra, som kategoriserar sig själva i en annan grupp än vår.

Jag generaliserar grovt här, avsiktligt, för att göra en poäng:
Män behandlar kvinnor på ett sätt och män på ett annat, och vice versa. Personer som hör till arbetarklass behandlar varandra på ett sätt inom gruppen och personer utanför på ett annat sätt, och detta gäller personer i andra samhällsklasser. Du blir olika behandlad utifrån vilken grupp du anses tillhöra, utav den person som bemöter dig och vad den anser att den själv har för grupptillhörighet.

En person som har ett namn du inte känner igen och har en hudfärg som inte liknar din egen, kommer inom denna struktur betraktas som att hen tänker på ett annat sätt och är svår att kommunicera med. Vi bemöter människor utefter våra förutfattade meningar, eller våra fördomar baserade på eventuella tidigare möten med andra som delar yttre egenskaper med denna person som du nyss träffat.

Genom vårt bemötande så kommer vi också att bidra till att forma den människan, bit för bit, möte för möte. Förväntningarna och fördomarna som är baserade på kön, etnicitet, klass etc. kommer att påverka. Försök att inte bemöta nästa person utifrån någon norm eller dina egna fördomar. Bemöt alla på det sätt som du skulle bemöta någon du tycker om. Börja där. Sen när du bildat dig en egen uppfattning om personen så bör du kunna umgås med hen på ett sätt som du vet att den egentligen vill bli bemött.

/ Andreas Meijer, andreasmeijer.wordpress.com

Titta på en mycket bra föreläsning om att bemöta människor: Gillis Herlitz föreläsning.

Krönikor, Myter

Stoppa skadliga riter

Gästkrönika från Anders Hesselbom
Riskerna med rituell omskärelse, alltså religiöst eller kulturellt motiverat avlägsnande av förhud, varierar med hur de olika riterna ser ut. Att vi accepterar att denna sed får fortgå, kostar några barnaliv per år — bara i västvärlden. Ibland får barnet infektioner och ibland leder det till sterilitet. Även ett s.k.”lyckat” ingrepp har inneburit en omotiverad risk för den som utsätts och leder till onödigt lidande.

circumcision set
istolethetv / Foter / CC BY

Ett sätt att ducka för kulturellt eller religiöst motiverade riter är att bara försöka rationalisera kring fenomenet. En del försöker hindra kritik mot omskärelse genom att t.ex. påstå att det finns hygieniska skäl bakom. Hygien-argumentet är pseudovetenskap, kopplingen eller korrelationen mellan hygien och förhud är fortfarande ej medicinskt bevisad.

Bland de riter som förekommer hittar vi t.ex. de där en rabbin med sin mun suger upp en droppe blod från förhuden. Barnets smärta anses av vissa vara ett självändamål. Även här håller man den pseudovetenskapliga flaggan högt. Bland judiska utövare förekommer föreställningen att spädbarnets smärta på något sätt skulle bidra till bildandet av självkännedomen.

Det finns sällan verkliga medicinska skäl att utföra en omskärelse, men det förekommer. Riskerna och de ev. negativa konsekvenserna blir ofta begränsade eftersom ingrepp genomförs av kompetenta läkare med sterila verktyg.

Många religioner har spända förhållanden till sex och barnaalstring, och ett av de verkliga motiven bakom omskärelse är att det gör onani aningen mer omständigt än vad det behöver vara.

Anders Hesselbom
Anders Hesselbom

I många kulturer anses onani vara uttryck för sjukliga fixeringar. Ett närliggande område är synen på preventivmedel och abort, något som också orsakat ofattbara kvantiteter av onödigt lidande.

För min del finns det inga som helst tvivel om att en eventuell kränkning av vuxnas religionsfrihet — när vi avråder från religiöst eller kulturellt motiverad omskärelse — är ett långt mindre problem. Vi ska inte fortsätta se mellan fingrarna på en avskyvärd hantering av barn eller vara rädda för att applicera vår moral på vad vi anser är vidriga religiösa yttringar.

/ Anders Hesselbom, gästkrönikör. Redigerat av Johan Löfström

För fördjupning i ämnet, läs debattartikeln i sin helhet på Anders blogg.

Kvinnlig omskärelse ur ett muslimskt perspektiv

Artiklar

Nationella visar sin nazism

Gästinlägg av Slutpixlat. Den nynazistiska hat- och rasistsajten Nationell.nu ställer några, enligt vad de anser är aktuella frågor till sina läsare. Detta borde för övrigt utgöra det slutgiltiga beviset för att nationalister och nationalsocialister i nutid och deras sajt Nationell.nu är nazistiska.

Vad borde hända med makthavarna ansvariga för det multietniska tortyrmordet på svenska folket?

Svarsalternativen i den webenkät som de nu haft ute är lika vidriga som de individer som ligger bakom denna skitsajt:
Aktuell_fr_ga

Enda rätta ordet man kan komma på i sammanhanget när det gäller denna så kallade enkät är: vidrigt och högst osmakligt.

Dessa hat- och rasistsajter såsom Avpixlat, Exponerat, Fria Tider, Realisten, Framåt, Nordfront, Nationaldemokraterna, m.fl. har naturligtvis inget berättigande i ett demokratiskt samhälle då deras enda mål är att sprida hat och rasism som är byggda på grumliga ideologier från förr. Och det är något som vi definitivt kan vara förutan.

Curt Latinosson för Slutpixlat

Krönikor

Antirasism har ingen politisk färg

Vissa människor verkar ibland tro att de har monopol på antirasism. Det var precis vad som hände mig, när jag efter valet 2010 engagerade mig i många facebookgrupper i kampen mot SD. Välgörenhets- och kulturevenemang diskuterades, jag erbjöd mig som ideell musiker, men blev dissad för att jag hade röstat på ”fel” block.

Vi som håller på Alliansen i valet 2010 – och tar avstånd från SD!
— Så heter en grupp på facebook, som startades 9 månader innan valet 2010.

Gummy Racism
Antirasism har ingen politisk färgCalidenism / Foter / CC BY-NC-SA

Samtidigt som jag blev lättad över att det fanns en grupp jag kunde gå med i (vilket jag gjorde) blev jag också lite arg för att alliansröstare ens ska behöva förklara, nästan ursäkta sig, att de är emot SD. Jag vet nog ingen partiledare som gått ut så hårt mot SD som Fredrik Reinfeldt – innan, under och efter valet 2010.

Vad gjorde jag åt mitt intresse för evenemang med syfte att främja jämlikhet och mångfald? Jag gjorde det enda jag kunde göra: skapa ett eget kulturevenemang. Detta var under en period i mitt liv när jag hade både stora ekonomiska och hälsorelaterade problem – men jag tog tag i det, för att jag tyckte det var så viktigt!

Det tog många dagar och nätter att planera och organisera, samtidigt som jag studerade på heltid och drogs med en grav rygginflammation. Jag hittade musiker och medhjälpare, som liksom jag tycker att ett samarbete över blockgränserna är viktigt, och evenemanget genomfördes.

Vad vill jag säga med detta? Skryta om hur duktig jag är? Nej, jag berättar det här för att det gör mig så förbannad när folk, trots mitt engagemang, påstår att jag inte skulle ha någon rätt att kalla mig antirasist.

Jag har inte bestämt mig för hur jag ska rösta i valet 2014. Jag är 27 år och i en fas där jag börjar ”hitta mig själv”. Jag är alltså inte en ”högerröstare”, bara en ”högerröstare i valet 2010”. Varför jag valde att rösta som jag gjorde för 3 år sedan berodde på olika faktorer, bland annat:

  • Jag tyckte att det fanns interna motsättningar hos de rödgröna och att detta inte alls var något märkbart problem hos Alliansen.
  • Som nämnts ovan hade jag rygginflammation under den perioden (augusti-november). Jag fick usel vård (läs: ingen alls) hos den allmänna vården, och excellent vård hos den privata, vilket jag var i desperat behov av!
  • Alliansen verkade vara det klokaste alternativet för att få majoritetsregering och för att hindra SD från att bli vågmästare.

Om jag tycker att privatägd vård ibland kan vara ett fördelaktigt komplement till den allmänna vården, gör det att jag inte längre har befogenhet att få kalla mig antirasist?
Att jag anser att Alliansens jobbpolitik är bättre, gör det mig till mindre av en antirasist?

Min klara ståndpunkt är att inget av detta ovanstående försämrar det jag vill, eller kan, eller bör göra emot rasism. De som verkar vara mest kategoriska inser kanske inte sina egna skygglappar, exempelvis de som försöker påstå att alliansväljare inte kan vara ”riktiga” antirasister.

Kan ni låta var och en — som vill engagera sig — få göra det? Kan ni ta alla på allvar? Alla bör stå upp emot rasism — oavsett politisk färg!

/Andrea Daleflod

Recensioner

Möta det annorlunda

Efter många om och men fick jag tid till att se denna föreläsning, som jag blivit rekommenderad för några månader sedan. Såhär i efterhand är jag mycket glad att jag sett den och inser att jag borde ha gjort det på en gång, för den var mycket nyttig.

gillisURTyvärr kan vi inte bädda in klippet direkt här på sidan, så du får klicka dig vidare: Föreläsning med Gillis Herlitz

Föreläsaren heter Gillis Herlitz som är forskare, antropolog och etnolog.

Han talar om möten mellan människor. Han visar också hur de etiketter vi försöker klistra på andra — och oss själva — har stor makt att påverka vår världsbild. Genom exempel från vardagen får vi ta del av vikten med att ”se människan” och vilka problem i kommunikation som kan uppstå när vi väljer att inte se människan vi möter eller att enbart se de etiketter vi redan satt på den.

Gillis beskriver bland annat hur handläggare reagerar när en person från Somalia bemöts.

Begrepp som exkludering och inkludering och dess faktiska innebörd — fördomar på gott och ont. Makten i samhörigheten och hur inkludering kan göra att vi tycker och handlar tvärt emot våra värderingar.

Vilka krav jag kan ställa på de jag möter, när jag har bestämt mig för att inte enbart agera på fördomar och etiketter. Att möta människor som gömmer sig bakom sin etikett.

För mig som blivande pedagog tycker jag att Gillis Herlitz ger ett mycket bra exempel på hur man med humor och engagemang kan tala om svåra saker med att vara människa. Normal och vanlig är synonymer, däremot ligger det olika värderingar i dessa ord. Precis som skillnaden mellan att vara Onormal eller att vara Ovanlig…

Föreläsningen är 52 minuter lång, men väl värd den tiden!

Recensioner

Recension: Camila & Mireya

Motargument rekommenderar en podcast du kan ladda ner till din mp3-spelare, telefon eller dator — som är inspelade diskussioner mellan två mycket kloka personer, som är vänner och som helt uppenbart har stort intresse och brinnande passion för samhällsfrågor.

CamilaMireyaProgrammen med Camila Astorga Díaz och Mireya Echeverría Quezada är dialoger som innehåller massor med nutidsämnen, fakta, åsikter och perspektiv. Det rör sig i huvudsak kring genusfrågor, diskriminering, klass- och näthat. Det märks att både Camila och Mireya är välutbildade och har rik erfarenhetskälla att gräva ur, det gör dialogerna underhållande och väldigt relevanta. Ibland ger de också boktips och recenserar andra saker som man blir intresserad av att söka upp.

I avsnitt 9, från maj 2013, gör podcasten ett dokumentärt nedslag mitt i Husby. Det blir ett unikt tidsdokument med synnerligen personlig vinkel. Men i flera andra avsnitt använder de bl.a. utgångspunkter i sina föräldrars liv och bakgrund – kombinerat med insikt i hur det är för andra personer — när de vänder och vrider på olika strukturella diskrimineringar på arbetsmarknaden och orättvisor.

Kanske planerar Camila och Mireya i förväg vilket ämne de ska prata om i varje avsnitt, kanske är det improviserat, men det blir aldrig styltigt eller slarvigt. Alla diskussioner känns spontana. En bonus för formatet, där en röst alltid hörs som ur en telefon (i de flesta avsnitten) och den andra rösten är inspelad i perfekt ljudkvalitét. Detta är kanske en oavsiktlig nödlösning för att de bor i olika städer, men det känns som en planerad och ”designad” ljudbild. Jag lyssnar mer än gärna på samma avsnitt flera gånger.

Jag håller inte alltid med i varje åsikt eller analys. Ibland gör de lite för ytliga, svepande kopplingar och några gånger gör de grova generaliseringar om företeelser. Men varje gång som jag reagerat så, då funderar jag på om de försökt göra någon avsiktlig poäng genom att formulera sig på det viset. Och eftersom de levererar flera ledtrådar så känns det som att man kan lära sig något tack vare det.

Camila och Mireyas podcast känns positiv för mig och mina fördomar. Denna podcast är sällsynt bra, den får mig att känna att jag vill ta reda på hur jag har komponerat min egen omvärldsuppfattning. Det, i kombination med det lättförståeliga och lättlyssnade språket, gör att jag ger Camila och Mireya mitt högsta betyg.

Du kan ladda ner podcasten på iTunes. De har även en facebook-grupp.

Krönikor

Avpixlat upptäcker Öland

Avpixlat har upptäckt att det är lite stökigt på Öland ibland. Cyklar stjäls, det sker snatterier ibland och brott. Upplopp, pratar de om. Givetvis skyller de allt på invandrarna. På de som bodde i asylboendena i Lundsgård och andra.

248/365 - Two Fingers of the Water of Life
djwtwo / Foter / CC BY-NC-SA

Nåja, upplopp är väl lite väl att ta i. Där jag bor, Köpingsvik i Borgholms kommun, var det stökigare för något år sen. Sen 2011 har stöket och brottsligheten minskat betydligt. Men det var knappast några asylsökande som stod för de upploppen och brotten.

Varje år, i juni, sker en dramatisk ökning av kriminaliteten, snatterierna och brottsligheten på Öland. Cykelstöld är inte ovanligt, en av mina två cyklar försvann i juni. Men… Det var värre förr, speciellt i mitt Köpingsvik. Slagsmål, fylleri, spyor på vägarna, brottslighet och snatterier. Speciellt på midsommar då både våldtäkter och slagsmål inte var ovanliga.

Men om man ser vem som stökar märker man att det är den midsommarfirande ungdomen. Och de som stod för stöket för några år sedan, då det var värre här, var ganska övervägande blonda och med ett så kallat ”ursvenskt” utseende.

Fast att prata om detta stök passar inte för Avpixlat. Selektiva som de är väljer de ett annat stök, för att kasta skit på invandrarna.

Fast som ett tankeexperiment kan man ju tänka sig vad som skett om någon rasistisk person från något annat land kommit till Öland en typisk midsommar. Med Avpixlats logik om kulturer skulle det ha kunnat låta så här:

”Den svenska kulturen är extremt våldsam och spritfixerad. Dessutom våldtar svenska män mycket…”

 

Krönikor

Åtgärda hedersvåld utan rasistiska lagförslag

Hedersvåld är en komplex fråga med flertalet olika nyanser.
Det är ett av de kända samhällsproblemen där familjer ställer sig som en spärr gentemot individens egen vilja, eller rättare sagt rätten till att kunna få styra sitt eget liv. Kontroll, förföljelse, hot, misshandel, ja, till och med mord är vanliga brott i sammanhanget.

Lady Justice

Det är inte ovanligt att föräldrar kastar ut sin son på gatan efter att de fått reda på hans homosexualitet. En dotters oplanerade graviditet kan ligga till grund för misshandel i en del familjer. Vissa föräldrar är redo att till vilket pris som helst hindra att deras son eller dotter gifter sig med en person som har en annan etnisk eller religiös bakgrund. Sådana här familjer bor både på Östermalm såväl som i Rinkeby, både i Norrland och i Södermanland.

Oavsett om man konverterar till eller från kristendom, islam, judendom, är det möjligt att konvertiten mobbas, hotas och trakasseras av sin egen familj.

Faktum är att hedersvåld ibland kan leda till så kallat hedersmord. Öppen homosexualitet, oplanerad graviditet, giftermål med någon av en annan etnisk, religiös eller social bakgrund, friheten att välja livspartner eller klädstil — har under lång tid varit otillåtet i en rad länder styrda genom diktatur eller på annat sätt dominerade av grupptänkande enligt hårt styrda sociala normer.

En del människor lever fortfarande kvar i samma mentalitet. Antingen genom ett kulturellt arv från det land som de själva eller deras föräldrar kommer ifrån. I vissa fall finns den genom uppväxt som etniskt svensk med etniskt svenska föräldrar.

Hanna Gadban, som kallar sig själv muslimsk feminist och rättsaktivist, skrev i Svenska Dagbladet den 2 augusti 2013, en artikel om den så kallade hedersvåldsproblematiken. Hon visar tydligt att hon känner till problemets orsaker liksom konsekvenser (vilket många andra är medvetna om och redo att stödja). Hennes förslag för att försöka åtgärda problemet är dock nästan lika förskräckliga som hedersvåld.

Hanna Gadban generaliserar grovt om alla människor med invandrarbakgrund genom kravet att alla invandrare ska underteckna avtal som binder dem till att inte begå något brott i Sverige under tiden de söker svensk medborgarskap. Hon verkar anse – liksom Kent Ekeroth gör – att invandrare generellt är potentiella hedersmördare.

Skall serber skriva under att de inte är och kommer aldrig bli krigsförbrytare? Skall araber skriva under att de inte är och aldrig kommer att bli självmordsbombare? Med tanke på att en ökänd maffiaboss som bor i Sverige kommer från Sarajevo, kanske jag själv borde skriva ett intyg om att jag aldrig kommer vilja bli en maffiaboss i Stockholm under tiden jag väntar på besked om mitt medborgarskap.

Ungefär så ser fördomsfulla politiska förslag ut i praktiken. Man ska aldrig på förhand döma andra i en folkgrupp efter vad enstaka individer i den gruppen än må ha gjort eller kan misstänkas komma att göra i framtiden.

Den här kända generaliseringen, föraktet, och fördömande av människor känner vi väl igen från den högerextrema sidan, deras hatsajter på Internet och deras anonyma debattörer liksom hos Sverigedemokraternas riksdagsmän.

Nu ser vi detsamma från en person som betraktar sig som ”muslimsk feminist”, som trots sina kunskaper i frågor om hedersvåld är svår att se i ett seriöst arbete med problemet.

 

För att åtgärda hedersvåld krävs flera olika vägar

En utgångspunkt är kunskap och upplysning genom skolorna. Frågor gällande hedersvåld/mord bör hanteras med kraft inom den kommunala socialtjänsten. Det kan tilläggas att flera kommuner redan idag utbildar sin personal på området.

I de här frågorna möter vi ständigt samma återkommande problem: Socialens administratörer som inte kan erbjuda någon skydd, eller som inte förstår problematiken, överbelastade psykologer som saknar erfarenhet, brist på poliser som kan agera med en enklare lagstiftning om rätt till skyddad identitet. Bristen på ett effektivt skydd från sociala myndigheter och rättsväsendet kan drabba kvinnor bosatta på Gärdet såväl som i Fittja.

Lösningen ligger aldrig i att generalisera om folkgrupper, genom att döma någon på förhand eller misstänka någon som potentiell brottsling.

Ida Dzanovic