Den så kallade "massinvandringen"

Personer som är kritiska mot invandringspolitiken brukar ibland nämna hur många personer som invandrat till Sverige ett visst år, och argumenterar för att de tycker att det är alldeles för många. Motargument har granskat siffrorna och redovisar här de senaste 26 åren. Vi har också räknat ut ett årsgenomsnitt.

Immigration till Sverige. Asylsökande som fått PUT samt deras anhöriga. Flyktinganhöriga i proportion till annan anhöriginvandring. Klicka på diagrammet för att förstora det.
Immigration till Sverige. Asylsökande som fått PUT samt deras anhöriga. Flyktinganhöriga i proportion till annan anhöriginvandring. Klicka på diagrammet för att förstora det.

Detta diagram visar antal personer, per kalenderår, som fått permanent uppehållstillstånd, PUT, för flyktingskäl eller skyddsbehov, som kvotflykting eller för humanitära skäl etcetera, markerat med röd stapel. Ovanpå varje röd stapel visas antal anhöriga till personer som har fått PUT i Sverige på grund av flyktingstatus, markerat med rosa staplar. Överst på varje stapel har vi även redovisat med gröna staplar de antal personer som har immigrerat till Sverige som anhörig till exempelvis svenska medborgare, också kallat ”kärleksinvandring”, anhöriga till gästforskare/gäststudenter/gästarbetare och så vidare. Alltså finns det i de gröna staplarna inte några personer som är anhörig till någon asylsökande eller flykting.

OBSERVERA: stapeln längst till höger i diagrammet visar årsgenomsnitt för kalenderåren 1988-2013.

Fotnot: I diagrammet har vi inte redovisat de immigranter som flyttat hit genom EES-avtalet, som är adopterade barn, gäststudenter, gästforskare, de som fått arbetstillstånd redan innan inflyttningen.

Källa: http://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Statistik

Intervju med Gustav Fridolin

Intervju med Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin.

Varför gjorde du reportaget om rasismens historia år 2009? 

Erik Sandberg och jag ville visa hur rasismen sett ut och fått fotfäste, hur Sverige varit del av de sorgliga europeiska beslut som ledde fram till slavhandel, kolonialism och rasismen som idé. Den historien kontrasterar mot bilden av rasismen som något slags naturlig mänsklig reaktion. Det ligger i människans natur att samarbeta med varandra, inte att hata på friddegrund av hudfärg eller konstlade gränser. Men rasismen tjänade syften för de som ville tjäna pengar på slavhandel eller kolonialism, och kom därför att spridas.

I reportaget väljer du att benämna Carl von Linné ”den svenska rasismens fader”. Vi har honom på våra 100-kronorssedlar. Finns det någon annan du hellre skulle se på sedlarna?

Sångerskan Robyn kanske?

Vilka planer har du och ditt parti då det gäller arbete mot rasism? Vad anser du som viktigast att göra för ett bättre samhällsklimat? 

Vi har gjort ett väldigt stort arbete för att samla förslag och idéer mot rasism, som man kan läsa om på omrasism.se Arbetet mot rasism är en av de viktigaste delarna i arbetet för ett bättre samhällsklimat, men där handlar det också om arbete för jämställdhet, jämlikhet och att alla får en ärlig chans i skolan och arbetslivet.

Hur ser ”klimatet” och stämningen ut i riksdagen sen SD har kommit in? Vilka förändringar har Du kunnat märka? 

Jag har lite svårt att jämföra eftersom jag kom in i riksdagen samtidigt som SD.

Om du skulle stå framför oss, antirasister, vad skulle du vilja säga till oss då det gäller framtiden, arbete mot rasism och främlingsfientlighet?

Tack för det ni gör. Vi är duktiga på att ge uppmaningar till varandra, men det är också viktigt att uppmuntra varandra. Många antirasister gör ett oerhört viktigt och bra arbete, säger emot på skolor och arbetsplatser, sluter upp för flyktingar, möts i Kärrtorp, Forserum eller på andra ställen när hatet och rasismen visat sig, för att visa att vi andra – vi som tror på kärleken – är så många fler och så mycket starkare. Tack!

Motargument riktar ett stort tack tillbaka till Gustav Fridolin för att ha ställt upp på intervju för oss!

Reportaget Vår mörka historia, del 1. Se även del 2 och del 3.

Är allt individens ansvar?

Integration är ett samhällsfenomen som styrs av majoritetens inställning gentemot det okända. Att leva i ett land som står i kontrast med den egna kulturen och det egna språket är en utmaning för individen som, allt som oftast övergår i försiktighet och återhållsamhet. En del bedriver en aktiv diskussion om hur viktigt det faktiskt är att den nyinkomne invandraren på egen hand lär sig språket. När man hör det bör man ställa sig själv några frågor: Vad har jag gjort för att förbättra integrationen? Hur ställer jag mig till en situation där en individ behöver hjälp för att kunna ta sig framåt ?

So this is where your cup of Starbucks startsFöreställ dig att du står i kö på ICA och ska betala för de varor som du har plockat på dig. Längst fram står det en person som vill fråga om något, men har svårt för att uttrycka sig. Situationen skapar en längre och längre kö och folk börjar bli arga. Vad skulle du göra i denna situation? Skulle du hjälpa till för att försöka förklara för kassören vad personen försöker säga? Eller skulle du svära för att få ut din ilska?

Denna situation må vara ganska simpel i ett integrationsarbete men den formar grunden för hur samhället bör se ut, samt hur vi måste agera för att öppna våra armar till trygghetens Sverige.

Hur man än vrider och vänder på integrationsfrågan faller ansvaret på oss alla. Vi måste se till att accelerera utvecklingen genom att skapa en välfungerande integrationskampanj. Om vi lämnar ansvaret på individen kommer vi att se ytterligare problem runt om i våra större städer.

För Tolerans,

Alexander Louhichi

Vårt behov av berättelser

Jag minns en bok som fanns i mitt hem då jag var liten. Det var en bok med olika tips om vad man skulle göra om man hamnade i kris någon gång. Jag tror boken hette ”överleva”. Där fanns många knep. Om man hamnade i flygolycka över Stilla Havet, eller utsattes för jordbävning eller vulkanutbrott berättade boken vad man kunde göra. Samma om man gick vilse i skogen eller hade lidit skeppsbrott i hajrika vatten. Ett kapitel handlade om vad jag kunde göra för att överleva ett atomkrig. Där fanns faktiskt rådet att man kunde gömma sig i en frys eller ett kylskåp då det smällde.

Ett kapitel handlade om hur man ska överleva om man blir kidnappad. Där berättades det om personer som kidnappats av gerillarörelser. En annan berättelse handlade om kidnappning vid bankrån.

De råd boken gav minns jag än idag. Det löd ungefär så här:

”Om kidnapparen hotar att döda dig ska du prata med denne. försök berätta om ditt liv och om dina barn eller föräldrar. Var så personlig du kan. Varför tror ni man sätter munkavel och ögonbildel på kidnappningsoffer? Jo, för det är svårare att mörda och hata någon som man sett i ögonen och som inte bara är anonym utan som har ett namn, en bakgrund och en framtid.”

Jag minns att jag senare läste om de nazityska bödlar som sköt judar utanför gettona i Baltikum. Det hände mer än en gång att soldaterna bröt ihop och inte kunde skjuta mer eftersom ett tänkt offer vänt sig om, tittat bödeln i ögonen och sagt ”mitt namn är Levy”… Då minns jag den pittoreska boken om överlevnad från 70-talet.

Det är där någonstans jag tror att kampen mot rasism också börjar: med berättelserna.

Vi och dem

Ska antirasismen vinna på sikt kan vi inte leva i samhällen där människor delar in folk i vi och dem. Vi måste hitta sätten att överbrygga misstänksamhet och fiendskap och skapa gemenskap. Skapa möjligheter för folk att finna ett ”vi” som förenar.

Varför tror ni rasister generaliserar? Jo, för då slipper de se sin medmänniska som en medmänniska. Det är lättare att anonymisera och hata en person om denne ses som t.ex. en ”jude” med vissa egenskaper som alla judar anses ha, eller en ”muslim” i mängden av alla som följer islam.

Det är lättare att vara rädd för någon vars berättelse man inte hört, och vars namn man inte känner. Någon som är anonym och som man kan spegla sina fördomar i.

Ju mer vi ser individerna ju omöjligare blir det att dra människorna över en kam och sprida generaliserande hat om dem. Den anonyma personen får ett ansikte och då man får ta del av dennes berättelse skapas tillfällen till gemenskap. Han eller hon är inte längre anonym utan har ett namn, en bakgrund och en framtid.

Jag hade fördomar mot transpersoner tidigare. Egentligen fram tills för ca 10 år sen. Jag hade en generaliserande syn på alla. ”De” var annorlunda och verkade i mina ögon bete sig likadant allihopa. Jag hade fördomar och såg de nog också som ett hot. Jag tog steget ur de fördomarna när jag lärde känna flera transpersoner. Jag fick höra deras berättelser. ”De” fick ett namn, de fick känslor, tankar, liv. Ett förflutet och en framtid och upphörde att vara ”de”. De blev Sara, Karl. De hade en berättelse om deras liv som de hade delat. Och jag kände igen min oro och min glädje i deras oro och deras glädje.

Det är ingen slump att standardrådet vid kidnappningar är att kidnappningsoffret ska försöka berätta om sig och sina nära och kära för att överleva. Som ansiktslösa och anonyma har vi ingen chans. Som individ av kött och blod har vi det.

Gemenskap och samarbete är vår enda chans. Det låter som en klyscha, men så är det.

Därför behövs berättelserna!

Nationella minoriteter: judar

Motargument publicerar en artikelserie om Sveriges nationella minoriteter. Detta är den fjärde och sista delen i serien. Läs gärna tidigare artiklar i serien: Nationella minoriteter: romer, Nationella minoriteter: sverigefinnar och tornedalingar och Nationella minoriteter: samer.

Sverige har fem nationella minoritetsspråk: romani chib, samiska, finska, meänkieli och jiddisch. Det svenska teckenspråket är inte klassat som ett minoritetsspråk men har i språklagen samma status som minoritetsspråken. All offentlig förvaltning har skyldighet att följa språklagen. Den statliga myndigheten Språkrådet har i uppgift att bevaka hur samhället följer dessa skyldigheter.

Jiddisch

Jiddisch har talats i Sverige sedan slutet av 1700-talet, då judar tilläts bosätta sig i Sverige. Omkring 4.000 svenskar talar och förstår i dag jiddisch i olika utsträckning. För många jiddischtalande i Sverige är det inte förstaspråk, men det är starkt förknippat med familjeliv och judisk kultur. Det används bland släkt och vänner och i samband med förenings- och kulturaktiviteter. I dag finns ett nyväckt intresse för jiddisch, också bland svenska judar.

Jiddisch är ett germanskt språk med inslag av hebreiska och slaviska språk, ett språkligt arv från den tid då judarna, under tidig medeltid, bosatte sig på den europeiska kontinenten . En jiddischtalande förstår nästan alltid tyska, men det är inte säkert att det omvända gäller. Jiddisch skrivs med hebreiskt alfabet, även om det idag också skrivs med latinskt alfabet.

Jiddisch är ett extraterritoriellt minoritetsspråk i Sverige, vilket innebär att språkets användare inte kan knytas till något avgränsat geografiskt område. Som ett resultat av jiddischs ställning som minoritetsspråk har Lunds universitet fått regeringens uppdrag att bedriva undervisning och forskning i språket. Det finns även en intresseorganisation för jiddisch, Sveriges Jiddischförbund.

Historia

bild judar 1När flera östeuropeiska städer under 1600- och 1700-talen utvecklades till centra för judiskt liv blev jiddisch det dominerande språket för en stor del av Östeuropas judar. Det betraktades som ett vardagsspråk, till skillnad från hebreiskan som förblev språket för religiösa studier. Antalet jiddischtalande ökade fram till andra världskriget, och under 1930-talet talades språket av omkring 12 miljoner människor världen över. Under Förintelsen försvann praktiskt taget hela den sammanhängande jiddisch-världen, så när som på mindre ortodoxa grupper och invandrarsamhällen utanför Europa.

Judarnas situation i Sverige idag

EU:s organ för grundläggande rättigheter, FRA, har med rapporten Discrimination and hate crime against Jews in EU Member States: Experiences and perceptions of antisemitism lämnat det hittills tyngsta bidraget till vår förståelse av hur den judiska minoriteten i åtta medlemsländer – däribland Sverige – uppfattar sin situation när det gäller antisemitism.

Undersökningens resultat pekar på att judar i de undersökta länderna överlag uppfattar antisemitismen som ett allvarligt problem, men de visar också upp en bild med tydliga skillnader länder emellan. I Sverige uppfattas antisemitismen som ett ”mycket stort” eller ”ganska stort” problem av 60 % av respondenterna. På frågan huruvida antisemitismen under de senaste fem åren uppfattas ha ökat, legat på samma nivå eller minskat var siffran hela 80 % för Sveriges del.

I studien ställdes även frågan om respondenterna någonsin undvek att bära eller uppvisa föremål eller symboler, till exempel kippa, Davidsstjärna eller mezuza, som skulle kunna identifiera dem som judar. Sverige var det land som hade den högsta andelen, 34 %, som ”alltid” undvek detta.

bild judar 2Jag känner mig ibland chockerad över att mina barn, som är tredje generationens svenskar, inte känner sig trygga.
Man, 50–54 år, Sverige
Jag skulle vilja bära en Davidsstjärna som smycke, men jag är rädd för att jag skulle angripas och ställas till ansvar för Israels politik.
Kvinna, 35–39 år, Sverige

I Länsstyrelsens samrådsmöten med Judiska Centralrådet och Sveriges Jiddischförbund är en återkommande fråga säkerhetsproblemen för den judiska minoriteten. Trots tillfälliga extra bidrag ansträngs den judiska församlingens ekonomi då man finansierar en stor del av säkerheten med egna medel. Säkerhetsproblemen leder till att många väljer att inte öppet visa sin judiska identitet vilket är särskilt allvarligt utifrån barns och ungas lagstadgade rättigheter att utveckla sin identitet och minoritetskultur.

I samråden framkommer kontinuerligt ett missnöje med att lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk ger olika rättigheter till minoriteterna. Judiska Centralrådet förordar att Stockholm blir ett förvaltningsområde för den judiska gruppen. Då mycket av judiska institutioner finns i regionen utgör Stockholm en bas för service och kultur för en stor mängd judar inom hela Stockholms län och även nationellt.

/Andrea Daleflod

Ett Sverige byggt på mångfald

En krönika av Alexander Louhichi

För varje dag som går där toleransen minskar och segregationen ökar utvecklas det extrema och radikala tankesättet i våra samhällsgrupper. Att förespråka kärlek och tolerans är något som vi måste fortsätta med trots svåra tider. Vi som vet hur man får kontakt med en större grupp av människor måste utnyttja detta och se hur man kan skapa något fint utav det.

När invandrare kommer till Sverige blir de oftast mottagna på två olika sätt, antingen med en öppen famn eller med en stängd famn. På samma sätt som varje individ vill få ett fint välkomnande måste man också acceptera ett underlag i förståelse av rädsla för det okända.

Detta kan illustreras på följande sätt: Två personer möter varandra, en nyanländ invandrare och en svensk individ. Kärleken mellan dessa människor möts genom kramen som bevisar bekvämligheten i välkomnandet. Denna kram kommer att styra samhällsutvecklingen för båda personerna när det gäller toleransen och förståelsen för olika samhällsgrupper. Om den ena personen öppnar sina armar fullt ut måste även invandraren göra detta eftersom kärleHands Of Harmonyken bör vara likvärdig. Om den nyanlända invandraren håller ner sina armar och låter sig bli omfamnad utan att ge en likvärdig respekt för sig själv tillbaka kommer denne person att uppslukas av den svenska identiteten. Problemen skapas när någon av individerna vill omfamna den andra men istället får den andra partens händer i revbenen, för att på så sätt utnyttja kärlekens sårbarhet genom att uppvisa fientlighet. Detta är ett fenomen som vi ser på många håll runt om i Sverige idag.

Jag har alltid firat jul. Jag skrev detta i en artikel som jag publicerade för medlemmarna i IFS och kommentarerna var väldigt varierande. Många undrade hur det kan komma sig att en muslim firar jul, med tanke på att det är en kristen högtid. Mitt svar blev att om vi förespråkar kärlek och tolerans men inte gör något åt det, hur ska vi då kunna förvänta oss att andra gör det?

Jag öppnar mina armar för alla sorters åsikter och jag ger kärlek till alla som vill föra en politiskt korrekt debatt. Glöm inte att man aldrig kan bekämpa hat med hat. Vi måste istället bekämpa hat med kärlek.

För att vi ska kunna se till att varje samhällsgrupp i Sverige ska kunna komma överens måste vi förespråka tolerans. Med tolerans menar jag att man måste förstå andras värderingar och principer utifrån deras eget perspektiv. Detta leder till ett större och starkare mångkulturellt samhälle vilket i sin tur kan leda till en större kärlek för medmänniskan. När jag pratar om samhällsgrupper pratar jag inte bara om svenskar och invandrare utan, exempelvis, också mellan folken i före detta Jugoslavien eller mellan araber och judar. Vi lever i ett Sverige byggt på mångfald och detta måste vi värna om för att kunna skapa ett samhälle byggt på kärlek, förståelse och framförallt tolerans.

Kristna Värdepartiet

Ett gästinlägg från Politifonen

Kristna Värdepartiet startades den 4 januari 2014. Ett parti som menar att partiet startades för att många väljare med kristna värderingar har kommit att känna sig allt mer politiskt hemlösa i det svenska politiska klimatet.  Partiet bygger alltså på en kristen värdegrund, där den viktigaste politiska utgångspunkten är människovärdet. Utifrån detta menar partiet att det därför är högst naturligt att den politiska plattformen innebär en stark tro på familjens värde och stora betydelse för individ och samhälle.

I partiets principprogram kan vi läsa:

Människovärdesprincipen säger att varje människa är enormt värdefull enbart i kraft av att hon är människa, och att varje människa är lika värdefull som varje annan människa. Detta värde gäller från och med befruktningen och till en naturlig död.

Partiet talar om ”den naturliga familjen” och menar att alla samlevnadsformer inte är likvärdiga. Partiet menar att relationen mellan man och kvinna har avgörande betydelse för både individen och för samhället.

Det är i det intima umgänget mellan en man och en kvinna som barn blir till – barn som både behöver och har rätt till sina båda föräldrar. Vi är övertygade om att det monogama och livslånga äktenskapet bäst motsvarar barnens behov och önskningar. Vi tror också att livslång trohet ligger i vuxnas sanna intresse. Staten ska främja denna typ av livgivande och utvecklande gemenskap genom passande lagstiftning och beskattning.

Real Christians Do Not SinUtifrån partiets tanke om familjens värde motsätter man sig allt statligt stöd till propaganda som riktar sig till ungdomar och som likställer den homosexuella livsstilen med det heterosexuella äktenskapet. Partiet motsätter sig också statligt stöd till en sex- och samlevnadsundervisning som inte betonar äktenskapet och den relationella sidan av samlivet. Partiet säger nej till ”allt statligt stöd till intresseorganisationer (t.ex. RFSU och RFSL) som under förespegling att ge saklig information och fakta riktat till ungdomar, i själva verket driver en agenda att föra fram sina egna värderingar, som strider mot den traditionella kristna synen på sexualitet, trohet och äktenskap, och dessutom ofta mot föräldrarnas värderingar.”
Den 28 februari polisanmäls partiet efter en diskussion kring homosexualitet på Twitter. Här påtalar Kristna värdepartiet att homosexuella relationer inte är lika mycket värda som heterosexuella relationer. Det skrivs att homosexualitet handlar om att utnyttja varandra sexuellt, alltså någon slags antydan om att homosexuell kärlek är någon form av våldtäkt. Vidare menar man att samkönade relationer inte handlar om kärlek. Det är alltså ett politiskt parti som officiellt uttalar mycket kränkande åsikter om en hel befolkningsgrupp.

Election MG 3455Kristna Värdepartiet är ett parti som får vara med i riksdagsvalet hösten 2014. De samlade in 1.800 namnunderskrifter – 300 fler än de 1.500 som behövs för att ställa upp i riksdagsvalet. De utmanar Kristdemokraterna, och vill också ta röster från Sverigedemokraterna.

Partiet vill minska statens inflytande vad gäller allt – utom människors sexualliv. De menar att det inte är en rättighet att omdefiniera äktenskapet och säga att det är vad som helst. Mats Selander, en av talespersonerna för partiet, menar att ”Man kan liksom inte ta vilket ord som helst och klistra på vad som helst, och säga att ”jag har rätten att bli respekterad och accepterad i mina nydefinitioner”. Absolut inte. Om någon säger så här: ”jag ser mig själv som en kanin, och jag har rätten att göra det juridiskt”. Det har du inte alls. Du har inte alls rätten att definiera dig själv som en kanin. Och på samma sätt menar vi faktiskt att äktenskapet inte kan omdefinieras, för äktenskapet är per definition en relation mellan en man och en kvinna.”.

Vi ser ett politiskt parti som agerar moralister, vilka har för avsikt att hålla i taktpinnen.

Religionssociologen Meredith McGuire menar i sin bok Religion: The social context att religioners relation till sexualitet präglas av att sexualitet är något som har med kaosmakter att göra, något som hotar ordningen och det stabila. Därför görs det religiösa försök att kontrollera människors sexualitet. Hösten 2009 fattade Svenska kyrkans kyrkomöte ett historiskt beslut när man gjorde det möjligt för personer av samma kön att ingå äktenskap genom kyrklig vigsel. Svenska kyrkan menar att de ”vill stödja och välsigna trofasta relationer, både vad gäller par med samma kön och par med olika kön.” Svenska kyrkan påpekar därmed att de tar avstånd från moralism vad det gäller människors sexualitet.

Homosexualitet som begrepp uppkom i slutet av 1800-talet. Idéhistorikern Maja Larsson påpekar i boken Den moraliska kroppen att införandet av begreppet ”homosexualitet” även innebar föreställningar om ”heterosexualitet”. Utan homosexualitet – ingen heterosexualitet. Det ”normala” ställdes mot det ”onormala”. I individernas arbete med att identifiera sig själva sexuellt tycktes det finnas ett behov av att poängtera det som var avvikande. Detta är något som vi idag åter kan se i Kristna Värdepartiets principprogram. Partiet understryker vad som är normalt och vad som är onormalt, vilken sexualitet som har ett värde, vilken kärlek som är på riktigt. Enligt deras moral, enligt sig själva som tolkningsföreträdare.

Kristna Värdepartiet verkar helt ha glömt WHO:s definition av sexualitet:

Sexuality is a central aspect of being human throughout life encompasses sex, gender identities and roles, sexual orientation, eroticism, pleasure, intimacy and reproduction. Sexuality is experienced and expressed in thoughts, fantasies, desires, beliefs, attitudes, values, behaviours, practices, roles and relationships. While sexuality can include all of these dimensions, not all of them are always experienced or expressed. Sexuality is influenced by the interaction of biological, psychological, social, economic, political, cultural, legal, historical, religious and spiritual factors. (WHO, 2006)

Vidare poängterar WHO människans sexuella rättigheter:

The application of existing human rights to sexuality and sexual health constitute sexual rights. Sexual rights protect all people’s rights to fulfil and express their sexuality and enjoy sexual health, with due regard for the rights of others and within a framework of protection against discrimination.  (WHO, 2006, uppdaterad 2010)

Det Kristna Värdepartiet offrar människovärdesprincipen. De ruckar på tanken om att människovärdet innebär att vi alla är bärare av ett unikt och absolut människovärde. Kristna Värdepartiet frångår människovärdesprincipen och dess tanke att varje människa ska behandlas med respekt, att varje människa har mänskliga rättigheter. Etik handlar om människan, hennes natur och värde. Här kan Kristna Värdepartiet mena att de håller sig till en ”kristen etik”, men, enligt den kristna etiken är vi alla lika inför Gud. Det är alltså Guds, inte Kristna Värdepartiets, dom som gäller. Bibeln påtalar att den som är fri från synd kastar den första stenen. Där borde Kristna Värdepartiet hitta sitt etiska förhållningssätt. Där borde de inse att de ska sluta kasta stenar. Stenar som de inte har rätt att kasta. Inte ens enligt sin egen tro.

//Jeni Al – Politifonen

Mänskliga rättigheter 21

Motargument publicerar en artikelserie om mänskliga rättigheter och om andra rättigheter som ingår i de konventioner som Sverige anslutit sig till. Vi inleder med FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Den första versionen antogs och publicerades den 10:e december 1948.

FRA debate: voting 2
anna_t / Foter / Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 2.0 Generic (CC BY-NC-SA 2.0)

Artikel 21

1. Var och en har rätt att delta i sitt lands styre, direkt eller genom fritt valda ombud.
2. Var och en har rätt till lika tillträde till offentlig tjänst i sitt land.
3. Folkets vilja skall utgöra grundvalen för statsmakternas myndighet. Folkviljan skall uttryckas i periodiska och verkliga val, som skall genomföras med tillämpning av allmän och lika rösträtt och hemlig röstning eller ett likvärdigt fritt röstförfarande.

Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna

Eftersom erkännandet av det inneboende värdet hos alla som tillhör människosläktet och av deras lika och obestridliga rättigheter är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen,
Eftersom ringaktning och förakt för de mänskliga rättigheterna har lett till barbariska gärningar som har upprört mänsklighetens samvete, och då skapandet av en värld där människorna åtnjuter yttrandefrihet, trosfrihet och frihet från fruktan och nöd har tillkännagivits som folkens högsta strävan,
Eftersom det är väsentligt för att människorna inte som en sista utväg skall tvingas att tillgripa uppror mot tyranni och förtryck att de mänskliga rättigheterna skyddas genom rättsstatens principer,
Eftersom det är väsentligt att främja utvecklingen av vänskapliga förbindelser mellan nationerna,
Eftersom Förenta Nationernas folk i stadgan åter har bekräftat sin tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, den enskilda människans värdighet och värde samt mäns och kvinnors lika rättigheter och har beslutat att främja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor under större frihet,
Eftersom medlemsstaterna har åtagit sig att i samverkan med Förenta Nationerna säkerställa en allmän och faktisk respekt för och efterlevnad av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna,
Eftersom en gemensam uppfattning om innebörden av dessa rättigheter och friheter är av största betydelse för att uppfylla detta åtagande, tillkännager generalförsamlingen denna allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna som en gemensam norm för alla folk och nationer i syfte att alla människor och samhällsorgan med denna förklaring i ständig åtanke skall sträva efter att genom undervisning och utbildning främja respekten för dessa rättigheter och friheter samt genom progressiva åtgärder, både nationellt och internationellt, se till att de erkänns och tillämpas allmänt och effektivt både bland folken i medlemsstaterna och bland folken i områden som står under deras jurisdiktion.

Källor:

Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna, utgiven i ett häfte på svenska (men finns översatt till 360 språk) vid 60-årsjubiléet av antagandet och kunggörandet den 10:e december 1948.

Svenska regeringens websida om mänskliga rättigheter, där man hittar information om alla konventioner Sverige anslutit sig till.

FN:s deklaration om mänskliga rättigheter finns även på wikipedia

Vill du läsa deklarationen på ditt språk så finns de officiella översättningarna här.

Snabblänkar till Artikel 20 <<< >>> Artikel 22

Mänskliga rättigheter 20

Motargument publicerar en artikelserie om mänskliga rättigheter och om andra rättigheter som ingår i de konventioner som Sverige anslutit sig till. Vi inleder med FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Den första versionen antogs och publicerades den 10:e december 1948.

Banksy in Boston: Detail of the NO LOITRIN piece on Essex St in Central Square, Cambridge
Chris Devers / Foter / Creative Commons Attribution-NonCommercial-NoDerivs 2.0 Generic (CC BY-NC-ND 2.0)

Artikel 20

1. Var och en har rätt till frihet i fråga om fredliga möten och sammanslutningar.
2. Ingen får tvingas att tillhöra en sammanslutning.

Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna

Eftersom erkännandet av det inneboende värdet hos alla som tillhör människosläktet och av deras lika och obestridliga rättigheter är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen,
Eftersom ringaktning och förakt för de mänskliga rättigheterna har lett till barbariska gärningar som har upprört mänsklighetens samvete, och då skapandet av en värld där människorna åtnjuter yttrandefrihet, trosfrihet och frihet från fruktan och nöd har tillkännagivits som folkens högsta strävan,
Eftersom det är väsentligt för att människorna inte som en sista utväg skall tvingas att tillgripa uppror mot tyranni och förtryck att de mänskliga rättigheterna skyddas genom rättsstatens principer,
Eftersom det är väsentligt att främja utvecklingen av vänskapliga förbindelser mellan nationerna,
Eftersom Förenta Nationernas folk i stadgan åter har bekräftat sin tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, den enskilda människans värdighet och värde samt mäns och kvinnors lika rättigheter och har beslutat att främja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor under större frihet,
Eftersom medlemsstaterna har åtagit sig att i samverkan med Förenta Nationerna säkerställa en allmän och faktisk respekt för och efterlevnad av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna,
Eftersom en gemensam uppfattning om innebörden av dessa rättigheter och friheter är av största betydelse för att uppfylla detta åtagande, tillkännager generalförsamlingen denna allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna som en gemensam norm för alla folk och nationer i syfte att alla människor och samhällsorgan med denna förklaring i ständig åtanke skall sträva efter att genom undervisning och utbildning främja respekten för dessa rättigheter och friheter samt genom progressiva åtgärder, både nationellt och internationellt, se till att de erkänns och tillämpas allmänt och effektivt både bland folken i medlemsstaterna och bland folken i områden som står under deras jurisdiktion.

Källor:

Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna, utgiven i ett häfte på svenska (men finns översatt till 360 språk) vid 60-årsjubiléet av antagandet och kunggörandet den 10:e december 1948.

Svenska regeringens websida om mänskliga rättigheter, där man hittar information om alla konventioner Sverige anslutit sig till.

FN:s deklaration om mänskliga rättigheter finns även på wikipedia

Vill du läsa deklarationen på ditt språk så finns de officiella översättningarna här.

Snabblänkar till Artikel 19 <<< >>> Artikel 21

Utanförskapets förbannelse

De svarta människorna på gatorna blir bara fler och fler, de bidrar inte alls till samhället. Det bekymrar mig extra mycket när jag ser dem tigga på gatorna i våra turiststäder som Agadir och Marrakech, vad ska turisterna tro om Marocko?”

Mannen arbetar för en statligt finansierad välgörenhetsorganisation som erbjuder socialt och ekonomiskt stöd till marockanska familjer. Trots att humanitet är ett av ledorden för organisationen har han inte mycket till övers för de migranter från Afrika söder om Sahara som idag lever som papperslösa i Marocko.

”De skapar en negativ bild av vårt land, de bidrar inte och de integreras inte i vårt samhälle”, förklarar mannen för mig när vi möts på ett café i Tangers myller.

Mannen är inte ensam i sin frustration. Migranterna själva berättar för mig hur glåpord, stenkastning och andra kränkningar hör till deras vardag.

”Vi kritiseras alltid för att inte bidra till samhället. Det ironiska i kritiken är att vi inte tillåts bidra, vi vill ju inget hellre än att arbeta men vi får inte”, säger en ung man från Senegal som lever som papperslös i Marocko sedan tre år.

I Marocko är det i princip omöjligt för flyktingar att få legal status idag; migranterna som anländer med arbete i Europa som mål blir ofta kvar i Marocko efter att Europas gränsbevakning intensifierats. Här lever de utan möjlighet att arbeta och söka bostad. Alternativet som kvarstår blir att tigga ihop pengar på gatan eller sälja pappersnäsdukar för ett par kronor. Utanförskapet och utsattheten blir ett faktum, och rasism och våld kommer som ett brev på posten.

Trots att Marocko är ett extremfall är kopplingen mellan utanförskap och rasism dessvärre inte något unikt för Marocko. När människor inte ses som en del av samhället, utan som någon som är här ”på nåder”, en belastning, då skapas de första hindren för ett inkluderande samhälle.

Migranterna som kommer till Marocko vill arbeta och skapa sig en ljusare framtid, men byråkratiska hinder och en växande rasism i det marockanska samhället håller dem kvar i ett allt djupare utanförskap.
Migranterna som kommer till Marocko vill arbeta och skapa sig en ljusare framtid, men byråkratiska hinder och en växande rasism i det marockanska samhället håller dem kvar i ett allt djupare utanförskap.

Politikerna har länge lagt sina pannor i djupa veck för att bryta utanförskapet. Arbete och språkträning hävdas vara den bästa medicinen. För de senegalesiska männen jag pratat med i Marocko är detta också universallösningen; de vill inget hellre än att arbeta. Givetvis är arbete och språkkunskap centrala delar i skapandet av ett inkluderande samhälle. Men det finns en fara i att stirra sig blind på dessa delar. Risken finns att de människor som inte klarar av de krav som dagens etableringsprogram ställer, istället hamnar i ett än djupare utanförskap.

48 % av de som ansöker om asyl i Sverige idag åberopar att man utsatts för tortyr i sitt hemland. Den typen av erfarenheter har en enorm inverkan på individens förmåga att studera och arbeta. En psykolog som arbetar med tortyrskadade flyktingar har beskrivit det som att: ”flyktingarna som kommer till Sverige har just sprungit ett maratonlopp, dagens etableringsprogram innebär för många att de tvingas springa ytterligare ett maratonlopp innan man hunnit hämta andan”.

En drömtillvaro hade givetvis varit ett samhälle där det finns utrymme för dessa olika förutsättningar att delta, utan att någon lämnas isolerad utanför. Men hur kan vi skapa förutsättningar där de som vill bidra tillåts göra det och inte bryts ner av negativa attityder? Och hur kan vi skapa utrymme för tortyrskadade och traumatiserade människor att få bearbeta sina erfarenheter och ”hämta andan”?

Med våra röster i årets viktiga politiska val har vi möjlighet att visa vilket samhälle vi vill leva i. Men låt oss även visa detta under årets övriga dagar, genom att bemöta människor som söker både skydd och arbete i Sverige, med medmänsklighet och respekt för de erfarenheter som många bär på.

/Klara Ljungberg