Kategoriarkiv: Krönikor

Krönikor

Därför bör en nationell kulturkanon förkastas

Bland de större kulturpolitiska debatter som ägt rum i Sverige på senare år hör tveklöst frågan om införandet av en nationell kulturkanon. Frågan har under mandatperioden aktualiserats på grund av att regeringen Kristersson avser att införa denna typ av kanon.

Förslaget tycks vara ett krav från Sverigedemokraterna (SD) och Kristdemokraterna (KD), men ansvarigt statsråd för att förverkliga detta förslag är Parisa Liljestrand från Moderaterna (M). Som nytillträdd kulturminister berättade hon i en SVT-intervju att hon var positivt inställd och var övertygad om att en kulturkanon kunde fungera som en ”enande kraft” i ett splittrat och
polariserat samhälle.

I Tidöavtalet (s. 62) beskrivs uppdraget om tillsättning av en nationell kulturkanon på följande vis: ”Ett uppdrag ges att tillsätta fristående expertkommittéer i syfte att inom skilda kulturformer ta fram förslag på svensk kulturkanon. Tillsättningen av ledamöter i expertkommittéerna ska utgå från konstnärlig kompetens i respektive fält.” Som man märker i denna avtalstext, framgår inga förklaringar kring vare sig relevans eller funktion som en nationell kulturkanon ska ha. Dock när regeringen i december 2023 beslutade om direktiven för den kommitté som skulle framlägga ett förslag på en nationell kulturkanon beskrev man att det skulle vara ”ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering”.

Jag tillhör dem som anser att planerna på att införa en nationell kulturkanon bör skrotas helt och hållet. Utgångspunkten för min kritik är de nyckelord som anges i kommitténs uppdragsbeskrivning: ”bildning”, ”gemenskap” och ”inkludering”. Om jag ska sammanfatta min kritik i en enda mening, handlar det om att jag av principiella skäl anser att staten överhuvudtaget inte ska lägga beslag på enskilda konstnärers verk och än mindre av ideologiska skäl upphöja dem i nationens förmenta intresse.

När det gäller bildning, är den följdriktiga frågan hur man definierar detta begrepp. Ordet ”bildning” härrör från tyskans bildung, som tillkom under 1800-talet via bildningsromaner, det vill säga, skönlitterära berättelser om människors inre utveckling under livets gång. Insikten att människan inte är färdigutvecklad från allra första början, utan besitter förmågan att förändras genom kunskapsinhämtning. Den inre utvecklingen blev upphöjd till ett ideal under 1900-talet av en rad folkrörelser under 1900-talet, däribland arbetarrörelsen, frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen. Bildningsidealet kom att lägga grunden för framväxten av föreningslivet, studieförbund, folkbibliotek och folkhögskolor, och blev sedermera en svensk tradition. Enligt svenska Nationalencyklopedin positioneras bildningsbegreppet ofta i ett motsatsförhållande till utbildning: ”Medan utbildningens mål är en bestämd och begränsad yrkeskompetens, syftar bildning till en omvandling av hela människan”.

Den följdriktiga frågan är: kan bildning gå hand i hand med nationalism, vars ideologiska tankegods som idén om kulturkanon grundar sig på? Det är möjligt att det kan fungera under vissa omständigheter, förutsatt att man ställer stolthet åt sidan. Men, relationen mellan bildning och nationalism förblir ändå ansträngd och komplex eftersom det förhållandet skapar ett ständigt beroende av definitioner för att kunna stabiliseras – något som i sin tur vidare ständiga risker för uppluckringar, i samband med väsensskilt olika tolkningar när det hela ska konkretiseras och praktiseras.

Bildning grundar sig i ett öppet och kritiskt reflekterande förhållningssätt, som möjliggör inte bara intellektuell utveckling hos individen, utan i förlängningen tillgängliggör en mångfald av perspektiv, som inte är avhängig nationella tillhörigheter och gränser. En nationell kulturkanon riskerar att förstärka ett snävt, nationalistiskt perspektiv och därigenom skapa en statisk och steriliserad syn på kultur, som inte på något sätt avspeglar kulturbegreppets mångfacetterade rörlighet i tid och rum. Eller som Mats Malm, ständig sekreterare i Svenska Akademien, formulerade det: ”en nationell kanon sätter ideologi före litteraturens egen kraft”. I det här fallet en ideologi som nyttjar kulturkanon för att understödja kulturella och historiska narrativ i syfte att stärka en antydd större politisk agenda. Mot denna bakgrund riskerar man att förvanska bildningsbegreppets underliggande syfte, som är att kritiskt reflektera och analysera snarare än att bekräfta förutbestämda uppfattningar.

När det gäller gemenskap och inkludering på det sätt som regeringen åberopar, finns två grundläggande problem. För det första skapar man risker för osynliggörande av motsättningar och skiljelinjer som kultur ofta eftersträvar att exponera. Förutsättningen för att upprätthålla gemenskap och inkludering är att skapa så konfliktfria zoner som möjligt, men kultur har aldrig varit konfliktfri.

I likhet med statsvetaren Ulf Bjereld anser jag att en levande kultur bör utmana gränser, ifrågasätta maktstrukturer och avtäcka konfliktförhållanden. Några exempel på svenska kulturskapare som på olika sätt gjort just detta hör Carl Jonas Love Almqvist, August Strindberg, Vilhelm Moberg, Ingmar Bergman, Karin Boye, Sara Lidman och Elisabeth Ohlsson. Mig veterligen har ingen av dessa ägnat sin estetiska verksamhet av nationalistiska skäl, utan tvärtom genom konstens kraft och möjligheter har de ämnat levandegöra olika samhällskritiska och existentiella frågor. Hur hänger denna inställning samman med anspråket på samhällsgemenskap? Ska alla invånare göra en och samma tolkning av verkens innehåll för att upprätthålla en tillgjord konsensus?

För det andra tenderar en kulturkanon att dikteras av samhällsgrupper – företrädelsevis vita män från det övre samhällsskiktet – som historiskt sett haft dominerande inflytande, vilket skapar en normativ uppfattning om vad ”riktig” kultur bör vara. Uppfattningar som i praktiken underminerar strävandet efter både gemenskap och inkludering. Om andra grupper och deras kultur utesluts ur denna kulturkanon kan det skapa en oroväckande signaleffekt om att de inte fullt ut tillhör nationen. Kraften i den signaleffekten bör man aldrig underskatta.

Källor:

SVT: Nya kulturministern Parisa Liljestrand (M): ”Kulturkanon kan vara en enande kraft”

Tidöavtalet

Regeringen: En svensk kulturkanon ska tas fram

Nationalencyklopedin: Bildning

DN: Mats Malm: Svenska Akademien har inte till uppdrag att renodla svenskheten

Ulf Bjereld: Farorna med en kulturkanon

I fokus, Krönikor

Ytterhögerns korståg mot ”Woke”

”Ingen” vill längre vara ”woke”, sägs det i media. Detta innan gemene svensk ens hunnit uppfatta vad det är.

Uppmaningen ”woke” kommer från USA:s medborgarrättsrörelse under tidigt 1900-tal. Ordet förekom ännu tidigare i bemärkelsen ”vaken”, ”uppvaknande”.

Detta då när svarta — med slaveriet i färskt minne — lynchades av självutnämnda nazistgarden och portades från stora delar av samhället genom förhatliga ”whites only”-skyltar. USA:s stenhårda raslagar försatte miljontals människor i livsfara, fattigdom och förnedring. ”Stay woke” var en uppmaning att se, uppmärksamma och reagera. Ett rop på rättvisa och lika rättigheter.

Ordet ”woke” tog ny fart under Black-lives-matter-rörelsen på 2010-talet, efter att polisingripanden lett till dödsfall bland svarta. Därefter har begreppet vidgats till kamp mot annan diskriminering, normkritik och även klimatfrågor.   

Idag bedriver ytterhögern ett internationellt korståg mot ”Woke”. Det bekrigas med samma kraft som islam, liberalism, ”mångkultur” och ”politisk korrekthet”. Smala debatter ska ge sken av att traditionella luciatåg är hotade, eller att någon förment vänsterideologi håller på att ta över samhällsinstitutionerna. Donald Trump och Viktor Orbán står i främsta ledet. ”Allt woke blir skit”, säger Trump. Tankesmedjan Timbro kallar ”Woke” för extremt och destruktivt.

Plötsligt är fienden: feministisk snöröjning i Stockholm, cykelbanor i Tyskland, icke-binära lucior och sagotanter, under ett importerat begrepp vi saknar relation till och rötter i. Det förlöjligas och förminskas. Exemplen är tänkta att skrattas åt. ”Kulturkriget” kommer från USA. Även Trump skuggboxas mot sagotanter. Arvet efter Martin Luther Kings och Rosa Parks mäktiga och viktiga medborgarrättsrörelse vore väl en för tuff motståndare att ge sig på. Än i alla fall.

Men när Trump säger att ”allt woke blir skit” är det hundra år av medborgarrättskamp — sprungen ur en tid då mängder av svarta kroppar dinglade från träden i södra USA — som han trampar på. Det är ingen slump.

Vad mer vill då ytterhögern knäcka med sitt anti-”woke”, utöver antirasism, antidiskriminering och miljöengagemang? Public Service? Aborträtten? Välfärdssystemet? Minoriteters rättigheter?

Ja – ni vet ju svaret. Dags att, just det, vara lite vaken på vad man retirerar från när nu ”alla” påstås backa från ”Woke”.

Allt medan gemene svensk förvånat undrar vad som pågår.  

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Weimers (SD) statliga torpeder…

Krönika av Pernilla Zethraeus, ny medarbetare hos Motargument.se

EU-parlamentarikern Charlie Weimers (SD) lanserade för en tid sedan det uppseendeväckande förslaget att Sverige med hjälp av Israel och USA borde söka upp och ”likvidera gängledare” i andra länder.

Utspelet, som redan börjat falla i glömska, skulle kunna vara en testballong: ett förslag flertalet väljare väntas ogilla, men som är avsett att så ett frö. Sådana förslag mosas i debatten, självdör men kan återuppstå långt senare i ny tappning när opinionen vants och det politiska landskapet ändrats.

Weimers likvideringsförslag mottogs närmast med gäspningar. Det är anmärkningsvärt med tanke på hur ljumt SD-ledningens avståndstagande från utomrättslig avrättning lät, dessutom med tillägget att Weimers ståndpunkt är ”fullt förståelig på ett känslomässigt plan”. Var det allt, liksom?

Frågan borde egentligen vara hur brott ska bekämpas och vilket rättssystem vi vill ha. Vissa länder har ibland ”löst problem” på Weimers vis. Inte Sverige, som istället försökt få andra länder att utlämna svenska brottslingar så de kan lagföras här. Ett starkare internationellt polis- och rättssamarbete kanske kan behövas, liksom ett aktivare svenskt arbete mot bedrägeribrott och välfärdsbrott. Kunder, kommuner och regioner står idag närmast skyddslösa.

Weimers löser inget av dessa problem. Han har bara levererat ännu ett tröttsamt Sverigedemokratiskt tjuvnyp mot immigranter som grupp – denna gång genom att så grovt vilja kränka rättssäkerheten att man kippar efter andan.

Tiden lär utvisa hur seriöst kravet på statliga torpeder på utländsk mark i fredstid är. Vred sig Sverigedemokraternas ledning i plågor över Weimers tilltag? Eller gillar de utspelet som rasistisk hundvissla och testballong från ett parti som på sikt vill vänja opinionen vid tanken på dödsstraff och/eller summariska processer som en del av svensk rättsskipning?

Weimers har tunga uppdrag — vice ordförande i ”EU:s utskott för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor” — tycks i alla fall sitta i orubbat bo, så den som lever lär få se.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

SVT: Charlie Weimers (SD): Likvidera Rawa Majid

Krönikor

Krönika: Djupt oroad över hot mot demokratin

Krönika av Pernilla Zethraeus

Som gammal demokratipolitiker är jag djupt oroad över hoten mot vår demokrati.

Vi ser allt fler auktoritära inslag i länder som Turkiet, Ungern och Polen. Det fria ordet inskränks. HBTQI-personer hotas. Det går bakåt för demokratin som statsskick. Extremhögern marscherar fram i land efter land. Krigförande stater går bokstavligen över lik för sin sak. 

Rasismen är ett av de hot vi ser. Vår regering, stödda av forna nazistpartiet Sverigedemokraterna, signalerar tydligt att flyktingar bör lämna Sverige. Rasismen mot nationella minoriteter närs på köpet. SD, med en fot i regeringskansliet, säger att judar inte är något problem ”så länge de är få”. Orden ”die juden” och ”helg seger” är andra exempel på deras nazi-lingo. 

Pride kallas ”freakshow”, journalister och politiker för ”klägg”. SD anser att ”vi” inte ”behöver islam i Sverige”. Sekulära muslimer som själva flytt från förtryck buntas därmed enligt rasistisk logik ihop med militant islamism.

Rasismen har ätit sig djupt in i regeringskansliet. SD:s trollfabrik fortsätter. Vår utrikesminister (M) vill att Sverige tar emot de som är ”lika oss” (vilka ”oss”?) så att det ska bli ”mindre problem”. Uttalandet har av sverigefinnar beskrivits som djupt ohistoriskt. 

Regeringen skär ner på folkbildningssveriges integrationsarbete men beskyller flyktingar för dålig integration. Signalpolitiken ger effekt. Rasifierade känner sig mindre välkomna, även om de så gjort en briljant karriär, talar klingande skånska, lever stillsamt villaliv eller rentav har rötter här sedan generationer.

De krafter som släppts lösa hotar också yttrandefriheten. Forskare trakasseras. Antirasistiskt arbete sker under polisbevakning. Högerextrema försökte nyligen bränna ner V Gävles lokal (belägen i ett bostadshus). Rasifierade och HBTQI-vänliga politiker hotas.
Trots frågans djupa allvar kan vi se rasismen förminskas till billigt debatt-tillhygge. Det är illa. 

Vi borde istället kroka arm för demokratin och mot rasismen. Demokratin som statsskick behöver stärkas och antidemokratiska krafter isoleras, inte ges makt. Rätten att fly slås fast i internationella konventioner. Sveriges nationella minoriteter har rätt till sin status, sina språk och hävdvunna områden. Låt oss ödmjukt se Sveriges yrvakna historiska lärdomar där.

Låt oss också högtidlighålla minnet av novemberpogromerna och låt oss aldrig glömma att demokratin aldrig är gratis eller för evigt given. 

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Texten har tidigare varit publicerad på Arbetarbladet.se 15 november 2024.

Krönikor

Angiveri — Vi och Dom

Den allra första stavelsen av fascism och nazism är att göra skillnad mellan oss och de andra. Det är kontexten. De utpekade, anklagade, svartmålade, utsatta ska i maktens ögon bli anonyma, tärande, snyltare. Mycket arbete läggs på att allmänheten ska luras till att tänka lika.

Den sittande Tidö-regeringen med SD vill kräva att offentligt anställda ska anmäla sina medmänniskor till myndigheterna. Det är bland annat personer som gömmer sig medan de överklagat sina avslag.

Vi tycks ha hamnat i empatilöshetens ständiga månskugga. Se inte längre de människor som desperat försöker få vara kvar till de kan få beviljat uppehållstillstånd. Om vi ser dem i ögonen – då vill makten tvinga oss att anmäla dem.

Sådan politik har testats förr, men då är det bara i auktoritära, totalitära regimer. Motsatserna till vår liberala, öppna demokrati. Vad alla måste inse och förstå är att Sverige tagit små steg fram till något annat som inte är en rättsstat eller fullvärdig demokrati. Vi går över i något annat. Det är vad som är pudelns kärna nu.

Ingen får vara naiv och bli förledd av den monumentala propaganda som väller över oss. Det som alltid glöms bort i debatter om flyktingfrågan: Det är att man flyr ifrån och inte till.

Vad som också är alarmerande är att många tror sig ha rätt till sina förutfattade åsikter om den godtyckligt ihopklumpade gruppen “de där andra”. Fundera på om du själv en dag behöver fly, hur skulle du vilja tas emot i en annan stad, eller i ett helt annat land? Får du rätt att söka asyl där?

Har du någon aning om vad som är solidaritet? Vet du vad ambitionerna med att önska jämlikhet är?

En sak är en totalitär makt väldigt tydlig med att göra. Det är att i många små detaljer demontera bort rättsstaten. Aningslöst, skrämmande. Till sist, för den utsatte, blir det farligt. Nu är det farligt.

Det ständiga arbetet uppifrån med att göra skillnad mellan mig och dig. Som dagens regering arbetar hårt för. Det är klassisk splittringspolitik, på vägen mot fascism. Tidöavtalets parter försöker lägga dimridåer. Det handlar inte om annat än kontroll över makten och maktens kontroll.

/C.S. Berglöv

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

OS: Islamofobi och colorism bakom hat mot boxare

Vi behöver snacka lite om skillnaden i reaktionerna på Imane Khelifs och Lin-Yu Yings medverkan i OS. Exakt samma misstankar har skickats ut mot båda dessa kvinnor efter att de i sina respektive viktklasser slog sina ryska motståndare i förra VM. Efter det kom det plötsligt beslut att dessa två ”misslyckats” i könstester och de stängdes av från fortsatt tävlan mitt under pågående turnering. De hade alltså båda kört flera matcher innan de plötsligt stängdes av. Avstängningar som IBA vägrat lägga fram belägg för eller motivera.

IBA har stängts av som internationellt organ efter att det bl a uppdagats att de tidigare fixat matcher till fördel för ryska boxare och deras ledning står Putin nära. När OS drog igång kom därför icke-verifierade påståenden om att både Khelif och Ying har XY-kromosomer och höga testosteronnivåer. Inför OS har de dock inte failat något test, och bevis för bl a höga testosteronnivåer saknas helt.

Nu till skillnaden i reaktionerna. Khelif och Ying är ganska exakt lika framgångsrika i sina viktklasser. Efter Yings match mot Uzbekistans Sitora Turdibekova kom också utspel om det ”orättvisa” i att tävla mot en person med XY-kromosomer. Trots att det igen inte är något som bevisats att Ying har. Trots att anklagelserna alltså är densamma mot både Ying och Khelif, trots att de vinner i ungefär samma utsträckning och trots att motståndare använder anklagelserna mot dem när de är dåliga förlorare så är det Khelif den mesta uppståndelsen cirkulerar kring. Varför?

Svaret är tyvärr rätt enkelt. Det handlar om islamofobi och colorism. Colorism är hur rasism påverkar i ökande styrka ju längre ifrån ett ljushyat ideal någon anses vara. Östasiater möter många olika former av rasism och är utsatta i ett västerländskt samhälle. Samtidigt konstrueras rasismen till viss del runt östasiater som de ”bra, nästan vita” invandrarna. De som inte är ”som de andra” (läs bruna) människorna. I situationen Khelif och Ying blir det tydligt då så mycket fokus läggs på att just Khelif skulle vara så tydligt mycket mer av ett ”monster” än Ying där Khelifs mörkare drag överdrivs och hon tillskrivs ett kvinnohat som drivkraft som påstås vara talande för muslimer…

I länken till the Guardians artikel finns ett videoklipp där Khelif själv berättar om sin upplevelse kring hatet mot henne.

Följ Vardagsrasismen på Instagram: https://www.instagram.com/vardagsrasismen/

The Guardian: Boxer Imane Khelif speaks of ‘bullying’ in gender eligibility row – video

Krönikor

Påstått svåra frågor för antirasister (del 3) – kriminella invandrare

Som en före detta SD-väljare som har avradikaliserats och sedan många år tillbaka varit aktiv antirasist, medgrundare och del av redaktionen på Motargument så har jag ofta sett samma typ av påståenden och retoriska frågor repeteras om och om igen av högerextremister av alla dess sorter riktade mot antirasister. Frågor som i deras värld helt förstör antirasisters världsbild och argument. I denna serie går jag i korthet igenom en del av dem och ger mitt svar på dessa.

Kriminella invandrare

Är det något som högerextremister satsat stenhårt på i sin propaganda så är det att lyfta fram kriminella invandrare som skäl till varför deras rasistiska politik behövs. ”Titta på denna invandrare som kallar denna svensk (obs de menar vita svensk) för svennejävel”, ”Titta här begår denna invandrare ett förnedringsrån de misshandlar och förnedrar dessa svenska (vita) ungdomar!” och ”Kolla statistiken här det syns tydligt att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken!” osv osv.

Så hur ser en antirasist på kriminella? Tja, det finns många viktiga poänger att göra här jag kommer bara ta upp några av dem.

En viktig poäng är att ett icke-rasistiskt samhälle bedömer en kriminell invandrare och kriminell infödd svensk med samma måttstock. Varken hårdare eller mjukare. Rasistisk politik är att bedöma kriminella invandrare hårdare.

En annan poäng är att undersökningar visar att invandrare är betydligt mer otrygga än infödda svenskar, och  en uppenbar orsak är att den kriminalitet som oftast diskuteras i medierna, särskilt nu med gängvåld, är våld som främst gör invandrare i förorterna otrygga. De invandrare som bor i förorten vill ha trygghet och att deras barn inte ska riskeras dras in i gäng. De vill inte ha sin familj och grannfamilj utkörda ur landet tillbaka till det otrygga land de flytt ifrån. Det rasistiska partiet SD låtsas bry sig om otryggheten i förorten, men i själva verket vill de bara ha bort invandrare. Klassisk rasistisk politik.

En tredje poäng är att invandrare är överrepresenterade bland riskfaktorerna som orsakar kriminalitet. Detta är en realitet och det svenska rättssystemet är inte rättvist. Det finns undersökningar som visar att invandrare eller snarare folk som rasifieras som icke-vita (ser ut som icke vita) misstänkliggörs i högre grad av polisen. Det finns också undersökningar på att invandrare diskrimineras i alla led i rättsprocessen samt döms hårdare, särskilt i fall det sitter SD-politiker i domstolen. Det i kombination med att invandrare som grupp har det sämre socioekonomiskt i samhället jämfört med vita svenskar leder till en naturlig överrepresentation av invandrare som är dömda brottslingar.

Jag har skrivit om hur brottsstatistik kan hanteras rasistiskt i den här artikeln och jag har skrivit om min personliga avradikaliseringsprocess och om hur högerextrem propaganda om kriminella invandrare användes för att radikalisera mig i den här artikeln.

/ ”Johan”

F d SD-väljare och idag aktiv antirasist.

Krönikor

Påstått svåra frågor för antirasister (del 2) – konservativa muslimer

Som en före detta SD-väljare som har avradikaliserats och sedan många år tillbaka varit aktiv antirasist, medgrundare och del av redaktionen på Motargument så har jag ofta sett samma typ av påståenden och retoriska frågor repeteras om och om igen av högerextremister av alla dess sorter riktade mot antirasister. Frågor som i deras värld helt förstör antirasisters världsbild och argument. I denna serie går jag i korthet igenom en del av dem och ger mitt svar på dessa.

Konservativa muslimer

Då och då ser man högerextremister prata om muslimer som är anti-HBTQ eller som tycker att kvinnor ska vara hemma och ta hand om barnen. Högerextremas argument är då att detta är bevis på att muslimer som grupp inte hör hemma i väst och ska därför ”dra tillbaka dit de kom ifrån” (underförstått: tillbaka till ett konservativt hemland).

Har ni tänkt på att de nästan aldrig pratar om dessa muslimer som ”konservativa muslimer” ? Det är för att en stor del av högerextremister är själva konservativa, de är ofta själva anti-HBTQ och antifeminister. Men de vill inte att deras ”fina vita” konservatism ska befläckas av de ”bruna smutsiga muslimernas” konservatism. De vita konservativa är bättre än de bruna konservativa, alltså undviker de att prata konservatism och istället försöker ställa den konservativa muslimen mot det progressiva väst. Som om de stod upp för progressivism. Spoiler: det gör de inte.

Så hur tänker jag som antirasist om konservativa muslimer? Jag är själv väldigt progressiv och tycker att samhället är bättre ju mer progressivt det är, men jag ser på konservativa muslimer på samma sätt som jag ser på konservativa kristna, judar, hinduer, ateister eller andra: Alla har rätt att tycka och tänka vad de vill så länge de följer lagen och alla oavsett härkomst etnicitet eller religion ska behandlas lika inför lagen, och även ha lika mycket rätt att stanna i Sverige. Detta är ingen svår fråga för mig personligen eftersom det bara handlar om att bedöma alla medborgare med samma måttstock och att inte vara en hycklande rasist.

/ ”Johan”

F d SD-väljare och idag aktiv antirasist.

Krönikor

Påstått svåra frågor för antirasister (del 1) – minoriteter som röstar på SD

Som en före detta SD-väljare som har avradikaliserats och sedan många år tillbaka varit aktiv antirasist, medgrundare och del av redaktionen på Motargument så har jag ofta sett samma typ av påståenden och retoriska frågor repeteras om och om igen av högerextremister av alla dess sorter riktade mot antirasister. Frågor som i deras värld helt förstör antirasisters världsbild och argument. I denna serie går jag i korthet igenom en del av dem och ger mitt svar på dessa.

Minoriteter som röstar på SD

Dessa har synts enormt mycket i debatten. Det kan vara folk med bakgrund i Afghanistan, Iran eller andra länder i Mellanöstern. Det kan vara finska SD-politiker och väljare, judiska SD-politiker och väljare, romer och andra minoriteter. I högerextrem propaganda används de på många olika sätt. Ett av de viktigaste är att felaktigt måla upp SD som ett icke-rasistiskt parti: ”Om SD var antisemitiskt så skulle de inte ha judiska politiker!”, ”Om SD var rasistiskt så skulle de inte ha politiker med invandrarbakgrund!” och ”SD är inte rasistiskt, jag känner flera invandrare som röstar på SD!” osv osv. Ni har hört argumenten tusen gånger.

Dessa argument är lika vanliga som de är lätta att motbevisa:

Ja, SD har politiker med minoritetsbakgrund, men minoriteter kan vara rasister. Detta är ett faktum, alltså är minoriteter i SD är inget bevis för att SD är ett icke-rasistiskt parti.

Ja, det finns SD-väljare som är minoriteter, men som sagt så kan minoriteter vara rasister och att rasister röstar på ett rasistiskt parti är bara logiskt och inget bevis för att SD inte är ett rasistiskt parti.

En viktig orsak till att det finns minoriteter som röstar på sd är att de applicerar ”min fiendes fiende är min vän”-logiken. Är man t ex en syriansk kristen eller en svensk jude som hatar muslimer så kan man se SD som allierade. Då är det lätt att försöka se mellan fingrarna på antisemitismen och det allmänna hatet mot ”MENA-folk” i SD och fokusera på att SD delar ens muslimhat.

/ ”Johan”

F d SD-väljare och idag aktiv antirasist.

Krönikor

SD:s murar mot ”folkutbyte”

1 kommentar

Gästkrönika av Peter Robsahm

Vi är många som larmat om det här – i åratal.

Det är inte så att vi känt det på oss. Vi har vetat.

Vi har skrikit ”varg” fler gånger än någon velat lyssna och varenda gång vi gjort det har det faktiskt varit sant.

Nazister skämtar man inte om. Inte på det sättet.

Precis som i 1930-talets Tyskland, har dagens vitväktare och samhällsomstörtare flyttat fram sina positioner. Och samtidigt som alla tittat åt det håll de pekat, har nya strategier tagits fram.

Demokratins och frihetens begravningskostym har sytts i det tysta.

”Snart är vi där”, skrev Ylva Eggehorn, ”när det kommer som måste komma, efter ett övermod som vårt”. Och övermodet har varit skamligt övertydligt – redan från början.

Och inte bara övermodet, förresten. Lismandet och krusandet har varit rent vämjeligt att behöva betrakta.

Aldrig tidigare i svensk politisk historia har några fått komma undan med så mycket skit och verbalt avskräde, som Sverigedemokraterna. För att inte tala om alla lik i garderoben som inte bara skramlat, utan konstant trillar ut pladask på golvet; mitt framför fötterna på dessa kostymnazisters välgörare, mecenater och sektanhängare med sina röstsedlar i högsta hugg.

Där kan vi snacka om troll. Det har gått troll i hela skiten. Baklås.

Och under tiden som församlingen går ner på knä och tillber sin marionettmästare, hårdnar retoriken.

Till slut kan vad som helst formuleras. Inga ord väcker längre anstöt.

”Mitt Europa bygger murar”.

Lyssna på hur det låter. Smaka på vämjelighetens innebörd.

Man påstår sig vilja ha tillbaka ett ”folkhem” och ett svunnet Sverige; som det var ”på den gamla goda tiden”.

Nåväl, när var Sverige sådant? När byggde det här landet murar och stängde till, så att allt liv fått kippa efter andan?

Och nu också ”folkutbyte”. En terminologi som vore omöjlig att använda i det Sverige SD påstår sig vilja retirera till.

Den ”Vita rasen” känner sig hotad.

Men alla vi då, som ger fan i rastänket och förkastar det här skitsnacket? Vi finns ju också – i allra högsta grad.

Ska detta pack få föra även vår talan?!

Håller vi tyst?

Vi pratar ibland om vilken värld vi ska lämna över till våra barn och barnbarn.

I det här fallet är frågan högst relevant.

Varför, medan vi ändå har chansen, låter vi det gå så långt att framtidens svenskar som nu oskyldigt springer omkring och letar efter regnbågens början – som barn ju gör – ska behöva fråga ”varför lät ni det hända”?

Ja, varför släpper vi in nazismens avskräde och ger dem gratisbiljetter till en föreställning de vill lägga ner?

Nu är tid att fatta rätt beslut.