Den Sverigedemokratiske riksdagsmannen Thoralf Alfsson var inte nöjd med söndagens partiledardebatt i SVT.
Samtidigt som han ger sin partiledare Jimmie Åkesson en liten känga för att denne var blek i debatten så förklarar han helt frankt att detta berodde på en taktik från SVT:s ansvariga?
Om nu detta hade varit sant så hade det ju naturligtvis varit fruktansvärt orättvist mot stackars Åkesson.
Men istället för att inse att Åkesson inte hade så mycket att komma med under den första timmen i debatten enbart på grund av det faktum att inte några invandringsrelaterade frågor togs upp, så väljer Alfsson att snabbt ta på sig den numer så tämligen slitna offerkoftan.
PK-media hade återigen slagit till! Hu så hemskt!
Dock så fastslår Alfsson triumfatoriskt att när flyktingfrågan diskuterades då fick Åkesson banne mig komma till tals och mer aktivt delta i debatten.
Ja vi som såg debatten kan ju konstatera att Åkesson då verkligen ”blixtrade” till retoriskt när just SD:s kärnämne kom på tal. För dess för innan hade han ju mest som en äggsjuk höna otåligt väntat på den enda politisk fråga han kunde.
Thoralf Alfsson ville ju dessutom att Åkesson kunde ha varit lite tuffare i sin retorik. Alfsson önskade ju uppenbarligen att Åkesson skulle ha använt sig av hans ”lite” hårdare retorik.
Alfssons verbalt ”fantastiska”, men framför allt, hårdare retoriska utspel, där hans islamofobi, främlingsfientlighet och framför allt rasism kommit i dagen hade säkert gjort succé på ett traditionellt SD-möte. Men om Åkesson använt Thoralfs retoriska knep i söndagens debatt, så skulle han förmodligen gjort sig till ett åtlöje.
Man förstår ju att Åkesson till varje pris inte vill att Alfsson ska få medverka i debatter i tv.
Här ett litet axplock av Thoralfs uppfattning om hur hård retorik bör låta. Hämtat från IRM:s kollektion av uttalanden gjorda av Alfsson.
”Inte undra på att deras män är de största gluttarna i simhallar, gym och på badstränder där svenska tjejer är lättklädda. Det säger en hel del om den religionen”.
”Frågan är om det inte är dags att förbjuda islam i Sverige”.”Romer borde jämställas med mc-gäng och islamister”.
”Islam förbjuder mannen att vidröra kvinnor utanför familjen men tittar gör de på svenska kvinnor så ögonen håller på att trilla ur ögongloben”.
”Dessa muslimer som finns i Sverige är av samma skrot och korn då de innerst inne anser att alla som inte delar deras religion är ”otrogna hundar”.
”Det mest negativa under dessa dagar var att jag såg den första kvinnan i Kalmar som bar Niqab. Jag hoppas att denna kvinna kommer att få många Kalmarbor att reagera på vad som håller på att ske. Kvinnans man hade för övrigt alla attribut som en taliban i Afghanistan också bär”.
”De är en belastning och kommer alltid att vara en belastning inte minst på grund av sitt kulturella arv”.
Det inte Åkesson vågar säga i debatterna på grund av att han nu måste uppföra sig ”politiskt korrekt” och värna om partiets uppolerade fasad, det säger Alfsson mer än gärna som den främlingsfientliga rasist han är.
Pew Research Center kunde nyligen presentera data över muslimska attityder gentemot extremism. Uppgifterna redovisar att en majoritet av världens muslimer bekymrar sig över religiös extremism – att många avfärdar Al-Qa’ida och talibaner – och våld i religionens namn. Undersökningsgruppen återfinns i åtskilliga muslimska länder. De kommer från Egypten, Jordanien, Indonesien, Malaysia, Libanon, Palestina, Pakistan, Senegal, Turkiet, Nigeria och Tunisien. 67 procent av de tillfrågade uppvisar en negativ inställning till extremism i sina hemländer. I nationer som Libanon och Tunisien finns sådana uppfattningar bland 70% av befolkningen. Turkiet däremot utmärker sig med de lägsta siffrorna i omröstningen.
Den negativa inställningen reflekteras också i det faktum att man inte sympatiserar med grupper som utför attacker och annat våld för att befrämja sina mål:
Al-Qa’ida som ansvarat för de mest kända och mest förödande terroristattackerna de senaste femton åren, erhåller de mest negativa bedömningarna bland samtliga extremistgrupper i undersökningen. Ett medelvärde om sextiosju procent i elva muslimska länder uppvisar i undersökningen en oförmånlig syn på gruppen. Detta inkluderar en majoritet av muslimerna i Libanon (96%), Jordanien (81%), Turkiet (73%) och Egypten (69%). Över hälften av muslimerna i Nigeria, Senegal, Tunisien, Indonesien och Palestina betraktar Al-Qa’ida negativt. I Pakistan och Malaysia balanseras uppfattningen, men då har många inte återgivit någon åsikt.
Detta kan således förklara Al-Qa’idas egen uppfattning om huvudströmsmuslimernas motarbetande. Politifonen har tidigare skrivit om det:
Den politiska desperation som ständigt gjort sig påmind i det låga antal deltagare som varit villiga att sluta sig till de få som redan fortfarande finns kvar, synliggörs i de meddelanden man förmedlar till omvärlden. Al-Qa’idas försteman, sedan bin Laden dog, föreläste i en video som släpptes 2007, hur “Vi ständigt förblir fångar, och motarbetas med byglar av [huvudströmmens islamiska] organisationer och rörelser, för att inskränka på möjligheterna för kamp. Vi måste slå oss fri från bojorna som står mellan oss och våra skyldigheter.” [Fritt översatt]Inte bara vittnar detta om att al-Qa’ida är försvagade. Det påvisar även hur andra muslimska rörelser “förhindrar kampen” från att fortsätta på den inslagna våldsamma väg som al-Qa’ida vill att muslimer ska ta. Den amerikanska krigsmakten och dess aggression mot islamistiska terrorismen kan inte stoppa terrorism. Muslimer kan stoppa terrorism – så länge de inte motarbetas och nedtystas av oseriösa agitatörer som söker vinna politiska poänger genom att smäda en hel grupp människor och hävda att det inte finns något som heter moderation. Uppenbarligen finns det visst.
Pew-studien visar även på oförmånliga attityder gentemot talibanerna i Afghanistan, Boko haram i Nigeria och Hizbollah i Libanon.
Därtill kan man se att de positiva attityderna gentemot självmordsbombningar har rasat genomgående i den islamiska världen i jämförelse med tidigare resultat. Bara i Libanon, där man tidigare kunnat se höga siffror för acceptans (74%), och de tillfrågade ansåg att självmordsbombingar ibland eller ofta kan rättfärdigas, ligger i dag på 33%. Pakistanierna är den undersökningsgrupp som uppvisar lägst stöd för den specifika krigsstrategin. Hela 89% av de tillfrågade opponerade metoden under alla omständigheter.
Studien visade också data som begraver idén om att islam som religiös företeelse triggar igång sympatier för självmordsbombningar:
…Support för självmordsbombningar korrelerar inte med religiositet […]. Generellt är muslimer som ber fem gånger om dagen inte mer troliga att stödja civila måltavlor än människor som ber mindre/färre gånger.
För att jämföra siffrorna kan vi titta till en annan studie som visar på att muslimer är den grupp som i minst utsträckning ger stöd åt att attackera civila måltavlor:
och
Undersökningen visar på att en möjlig majoritet av amerikanerna opponerar sig att en marginaliserad grupp som Al-Qa’ida attackerar civila mål men att man samtidigt på industriell nivå, med hjälp av sofistikerad militär utrustning, sympatiserar med att den amerikanska militären dödar oskyldiga (i betydligt större skala).
Det visar också på att muslimska amerikaner i mindre utsträckning (21%) än sina kristna (58%) och judiska (52%) motsvarigheter, anser att det är rättrådigt att attackera civila. Mormoner (64%) och ateister/agnostiker (58%) uppvisade också högre siffror. Politifonen menar dock inte att dessa data på något vis går att sammanföra med någon grupps religiösa uppfattningar. Till skillnad från politiserande rasister, tillskriver vi inte grupperna som vidhåller dessa uppfattningar en religiös signifikans per se. Vi menar att religiösa övertygelser till och med skulle kunna användas som moralisk måttstock för att motarbeta terrorism (men vidhåller också att religiös retorik i politiska spörsmål kan framkalla destruering).
Det pågår inom vit-makt-miljön en propagandaspridning som tar formen av en folkmordsanklagelse. Påståendet är att ljushyade människor är en sammanhängande grupp, så kallade vita, och att dessa är utsatta för ett pågående folkmord. Relativt ofta anförs FN:s konvention om förebyggande och bestraffning av folkmord som beskrivning av vad som pågår, närmre bestämt artikel II.
Den lyder enligt följande:
I denna konvention förstås med folkmord envar av följande gärningar förövad i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan nämligen,
a) att döda medlemmar av gruppen;
b) att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada;
c) att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor, som äro avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis;
d) att genomföra åtgärder, som äro avsedda att förhindra födelser inom gruppen;
e) att med våld överföra barn från gruppen till annan grupp.
Jag har hämtat översättningen ur Said Mahmoudis antologi Folkrättsliga texter, Norstedts Juridik 2006. Den engelska texten kan läsas här.
Vanligast är att c) används som gärningsbeskrivning av vitmaktförespråkarna och att immigration av andra än ljushyade till länder som Sverige, USA och England påstås vara gärningen. Se exempelvis den presstödsberättigade tidningen Nationell Idag, nynazistiska SMR:s webbplats eller den här tråden på ‘ungdomsforumet’ Hamsterpaj.
Folkmordskonventionen ställer relativt höga krav på vad som utgör folkmord. För det första är folkmord en gärning, där vit-makt-aktivisterna menar att lagstiftning i linje med FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, flyktingkonventionen och andra traktater är själva gärningen. De kallar det för massinvandring och andra skrämselord. Problemet är givetvis att tillåtande av invandring under starkt reglerade former efter demokratiska beslut inte är en gärning av det slag som ändamålet med folkmordskonventionen omfattar. Migrationsrätten är till stor del en följd av FN-traktater och annan folkrätt, så påståendet blir indirekt att FN påbjuder folkmord samtidigt som FN förbjuder folkmord, vilket knappast kan vara avsikten med FN:s regelverk.
För det andra ska gärningen vara förövad i avsikt att förinta människor. Det framgår av preambler till traktaterna (ett slags vägledande förord) samt förarbeten till lagar som utlänningslagen, vilka reglerar rätten till migration, att avsikten med dem inte är att förinta någon människa utan att skydda individuell frihet och göra det möjligt för människor att fly förföljelse och omänsklig behandling.
Vidare påstås att c) är tillämplig på migrationsrättens tillåtande av invandring. Antagandet är alltså att lagstiftningen är påtvingad befolkningen inom dess jurisdiktion, något som är helt på tvärs med hur det demokratiska statsskicket faktiskt fungerar. Det är heller inte så att människor i Sverige tvingas bo på vissa platser eller tvingas att flytta hit, eller på annat sådant sätt tvingas, vilket är något som ordalydelsen i c) kräver för att vara tillämplig på en situation.
Vit-makt-aktivisternas idé är att om en grupp människor är i minoritetsställning gentemot en annan grupp så hotas dess överlevnad. Grupperna som ställs emot varandra är ljushyade gentemot alla andra. Föreställningen är fantastiskt banal och premissen säger i princip att om jag bjuder in tre mörkhyade personer att bo i mitt hem så försöker jag förinta mig själv. Bakom premissen finns en idé om att det pågår ett raskrig, där människor med olika hudfärg är inbegripna i att försöka utrota varandra, vilket alltså även skulle komma till uttryck i parlamentariska sammanhang. Idén tar sig flera olika uttryck, från utgångspunkten att hudfärg medför särskilda politiska intressen och därmed är determinerande för hur människor använder parlamentariska institut till att hudfärg bestämmer att människor vill utrota andra.
Att det är en löjlig förutsättning torde vara uppenbart för envar. Ett konkret exempel på att den inte stämmer är Sverige idag, där det finns många minoritetsgrupper med annan hudfärg eller etnicitet än den som emellanåt benämns som etniskt svensk, ett begrepp som i sig är kontroversiellt. Romerna och samerna är exempel på sådana grupper, men för att göra exemplet riktigt tydligt kan vi helt enkelt peka på gruppen somalier istället då de generellt är mörkhyade och är relativt få. Det är knappast så att somalier i Sverige är utsatta för folkmord här, trots att de är i minoritet i förhållande till många andra grupper.
Med gärningsbeskrivningen kraftigt ifrågasatt och påståendet om avsikt helt undanröjt samt resonemanget rörande minoritetsställning avfärdat återstår mycket lite av vit-makt-aktivisternas resonemang. Myten om folkmordet på ljushyade är ändå relativt livskraftig, så vi får antagligen anledning att återkomma till den flera gånger framöver.
Vad är rasism och vad är främlingsfientlighet? Hur ska man förhålla sig när begreppen blandas samman titt som tätt. Det finns en fara med att slarva med begreppen rasism och främlingsfientlighet, skriver forskaren Henrik Arnstad, som också ger en definition av de båda begreppen på sin blogg.
”Främlingsfientlighet är den naturliga misstänksamhet som människor kan känna inför främlingar, det vill säga ett närmast psykologiskt fenomen (till skillnad från den politiskt konstruerade rasismen). Vi kan tänka oss en stenåldersmiljö, där det gällde för den egna gruppen att skydda sitt territorium från andra.
Men rasismen är inte fientlig mot ”främlingar” i allmänhet, utan mot mycket specifika grupper (judar, muslimer, romer, svarta, etc.). Den rasistiskt drivna politiske aktivisten är vidare inte fientlig mot ”främlingar”, utan ofta mot medborgare i det egna landet som inte sällan varit bofasta i flera generationer.
När du som röst i offentligheten kallar exempelvis ett politiskt parti med rasistisk agenda för ”främlingsfientligt” istället för ”rasistiskt” gör du dig alltså inte bara skyldig till felaktig användning av ett ord. Du spelar vidare rasismen i händerna, då även du indirekt kallar den utsatta gruppen för ”främlingar”. Vilket de oftast inte är alls.
Framför allt är inte Sverigedemokraterna ”främlingsfientliga” mot vita ”invandrare” från Norge, USA eller Tyskland – och därmed är de heller inte ”invandringskritiska”. Igår hatade de judar. De hatar de mörkhyade muslimer, såsom ställföreträdande ”judar”. Det har sagts att rasismen ”börjar alltid med judarna och slutar alltid med judarna”.
Och på denna politiska idé har vi ett facit redan. Det stavas Auschwitz-Birkenau.”
När Sverigedemokraterna vill ha ett offentligt register över dömda pedofiler dyker en mängd frågor upp. Helgar ändamålen medlen? Vad skulle det i förlängningen innebära rent praktiskt i samhället? Alla har olika åsikter i den här frågan, och vad man än tycker kommer man att reta upp någon. Ordentligt.
Om du ska arbeta med barn idag vill arbetsgivaren ha ett utdrag ur belastningsregistret. Det är fullt rimligt att kräva tycker jag. Dömda sexbrottslingar bör inte arbeta med barn. Jag tycker också att det är fullt rimligt att det finns olika varianter av utdrag. Ett av dessa är till för personer vars arbetsuppgifter inkluderar kontakt med barn. Har jag en plump i protokollet för att jag har sexuellt ofredat någon är det i allra högsta grad relevant.
Jag tror att ett offentligt register över dömda pedofiler skulle vagga in oss i en falsk trygghet, eftersom de flesta offer är bekanta med gärningsmannen. Det är ofta någon i deras närhet, t.ex. en förälder eller styvförälder. Bilden av en fullständig främling rimmar illa med verkligheten, det är sällan en snuskhummer som står vid ett dagis och dreglar.
Ett offentligt register har andra nackdelar. Det försvårar rehabilitering och ökar det stigmata som omgärdar sexualbrott. Om invånarna på en ort informeras om att en tidigare dömd sexförbrytare flyttar till ett visst område i närheten kommer denne att få det mycket svårt att komma tillbaka till det normala samhället igen, brännmärkningen finns kvar. Även om denna avtjänat sitt utdömda straff. ”Där är pervot som bor i porten bredvid”. ”Den där äckliga jäveln!” Vem vill bo granne med en sådan?
Vårt rättssamhälle bygger på formella straff. Det innebär att det straff som en domstol dömer en person till är det enda som är giltigt i juridisk mening. Sverigedemokraterna vill genom ändrad lagstiftning och straffskärpningar försöka återupprätta deras väljares eventuellt förlorade förtroende för rättsstaten, men samtidigt vill de fritt kunna få hänga ut människor. Detta kan därmed riskera att några personer tar lagen i egna händer. Det är inte bara förkastligt, det är även direkt farligt och ett hot mot enskilda individer. Att informera grannskapet om att en tidigare dömd pedofil flyttat in är en bra början om man vill få personer att lösa, vad de kanske tycker är ett problem, på ett lite mer ‘handgripligt’ sätt.
Jag vet mycket väl att jag kan ses som djävulens advokat, men jag har inte för avsikt att försvara våldtäktsmän eller pedofiler. Skulle någon av mina nära och kära drabbas skulle jag bli ursinnig. Men är det ok att exponera personer i förebyggande syfte? Göra det svårt, för att inte säga omöjligt, att tvätta bort en stämpel för att kunna komma tillbaka till samhället? Att personer som förgripit sig på barn kan vilja ha behandling verkar inte Sverigedemokraterna ha tänkt på. Att ett offentligt register kan göra behandlingen totalt bortkastad verkar de inte heller ha tänkt på.
Sverigedemokraterna menar att registret skulle förebygga att tidigare dömda pedofiler från att riskera återfalla i brott, eftersom det skulle finnas en ‘kontrollfunktion’ som de ‘antar’ har en avskräckande effekt. Men om störningen är så allvarlig att det finns en reell risk för återfall hjälper inte straff om det inte kombineras med behandling. Vi kan jämföra det med någon som stjäl. Att bli dömd till bötesbelopp avskräcker kanske en snattare, men inte en kleptoman.
Vad som visat mycket positiva resultat är kognitivt baserade behandlingsmetoder som kombinerar individual- och gruppterapi. Det finns t.ex. medicin som sänker halten av testosteron i kroppen, och idag finns även en anonym hjälplinje. Det är inte bara brottsoffrets liv som förstörs, även brottsoffrets och gärningspersonens familjer påverkas. Alla drabbas på något sätt. Det finns inga vinnare.
”Snarare sabotage i så fall”, säger Mats Lagergren och fortsätter: ”Har man valt vilket parti man ska rösta på, då ser man väl till att hitta valsedlar även om de är gömda”.
Anders Sandström tillägger: ”Om någon ska stå och övervaka valsedlarna blir det även en fråga om integriteten för den enskilde personen som kan kränkas när man väljer sedel”.
Det går även alldeles utmärkt att rösta på valfritt parti, om varje väljare skriver partinamnet på en blank valsedel, naturligtvis under förutsättningen att partiet ställer upp i det val man röstar i. Alla politiska partier kan också själva välja att posta ut sina egna officiella valsedlar till presumptiva väljare om de vill, vilket är tradition att göra i Sverige.
Att säga att avsaknad av Sverigedemokratiska röstsedlar i vallokalen skulle påverka valresultatet är alltså fel. Alla med intentionen att rösta på Sverigedemokraterna i kyrkovalet hade möjlighet att göra just detta.
Sverigedemokraterna påstår att vi ser en dramatisk ökning av antalet polisanmälda våldtäkter. De menar att vi har flest antal polisanmälda våldtäkter i Europa och att de anser detta i sig är mycket skrämmande. Att merparten av polisanmälningarna inte leder till något åtal är än värre enligt dem. Dags för Motargument att knäcka några myter.
Polisanmälda våldtäkter
Påstående: Sverige har flest antal polisanmälda våldtäkter i Europa. Sanning:Det stämmer, och tillgänglig statistik talar för att det faktiska antalet våldtäkter har ökat under senare år.
Motargument visar därmed att vi inte räds för att publicera sverigevänliga sanningar.
Sverige har en könsneutral, mycket bred definition av begreppet våldtäkt. Till skillnad från andra länder, t.ex. Finland, krävs inte ett heterosexuellt samlag med penetration, det räcker med en handling som är jämförbar. En målsägande kan inte heller dra tillbaka sin anmälan, eftersom brotten faller under allmänt åtal. Det spelar ingen roll om personen sover, är mycket berusad eller liknande. Sex med en person under 15 år är våldtäkt, oavsett samtycke.
Anmälningsbenägenheten har ökat kraftigt i Sverige de senaste 30 åren. Toleransnivån är dessutom mycket låg i dagens samhälle – de våldtagna går till polisen och gör anmälan, och istället för att förtränga händelsen åker de till sjukhuset för att bli undersökta.
I Sverige kriminaliserades våldtäkt inom äktenskapet år 1965. I vissa europeiska länder, så som Schweiz, Tyskland och Finland, dröjde detta ända till 1990-talet. I Frankrike kriminaliserades det först år 2006. Att våldtäkt inom äktenskapet faller under allmänt åtal är långt ifrån självklart, i vissa europeiska länder, t.ex. Schweiz, har det gjort det i mindre än 10 år. Där ses våld och övergrepp i nära relationer som en privatsak, något som stannar bakom stängda dörrar. I vårt grannland Finland visade en undersökning att så mycket som 74 % av de tillfrågade ansåg att kvinnor fick ”skylla sig själva”.
En epidemi av sexualbrott?
Myt: En epidemi av sexualbrott sveper över Sverige. Sanning: Det har varit en kontinuerlig ökning av antalet polisanmälda sexualbrott i flera decennier, men enligt NTU (Nationella trygghetsundersökningen) har andelen av alla tillfrågade personer som uppger att de har blivit utsatta för sexualbrott legat på en relativt låg och stabil nivå sedan mitten av 2000-talet.
Påstående: Endast 13 % av de polisanmälda våldtäkterna går till åtal. Sanning: Antalet eller procentandelen faktiska åtal säger inget om antalet brott som klarades upp. Bevisläget vid sexualbrott är svårt, ofta står ord mot ord och ibland finns inga synliga skador. Rättsväsendet kan inte godtyckligt åtala personer, ett samhälle med hög rättssäkerhet måste ha höga beviskrav. År 2012 klarades 51 % av våldtäkterna upp, och när ett våldtäktsfall väl går till åtal har Sverige den högsta andelen fällande domar.
Att x antal våldtäkter polisanmäls är inte samma sak som att x antal våldtäkter inträffat. Dessutom kan en brottsrubricering komma att ändras under varje respektive utredning. Anmälningsregistret innehåller således statistik som måste tolkas med stor försiktighet. Jag menar inte att informationen är oanvändbar, men för att få en bättre bild av den faktiska situationen måste vi inhämta information från flera olika källor, det kan vara vanskligt att enbart använda anmälningsstatistiken som en indikation på brottsnivån i ett samhälle.
Det stora problemet med statistik är att man kan läsa den ‘som fan läser bibeln’. Kan man inte tolka statistiken så är den bara siffror. Sverigedemokraterna ‘plockar russin ur kakan’. Rent hypotetiskt kan till exempel 2000 personer polisanmäla att de blivit trakasserade för att de fått reklam i brevlådan trots att det står ”nej tack” på den. Det är inte brottsligt att stoppa reklam i någons brevlåda, även om några kan anse att det är förbannat irriterande. De 2000 anmälningarna kommer antagligen att åka i papperskorgen med motiveringen ”brott kan ej styrkas”, men oavsett vad som händer med dessa polisanmälningar kommer de att finnas i anmälningsregistret.
För att krångla till det ännu mer räknar alla länder statistik på olika sätt, vilket gör det ganska svårt att jämföra brottsligheten i olika länder. Sverige använder sig av metoder som gör att den polisanmälda brottsligheten i Sverige uppfattas som högre än i andra länder. Och något som vi alla alltid bör ha väldigt, väldigt klart för oss är att det är väldigt få människor som faktiskt begår brott. Oavsett hudfärg, kultur, religion eller nationalitet.
Jag trivialiserar inte sexualbrottsligheten på något sätt, det vore en skymf mot de utsatta. Men den ”sexualbrottsvåg som drabbat Sverige” är inte den veritabla katastrof som Jimmie Åkesson basunerar ut. Han tar en liten del av ett stort problem. Och förvränger den medvetet. Sedan dras den upp som kanin ur en hatt när det är dags att hålla tal. Simsalabim!
Om man läser en aning mellan raderna i Jimmie Åkessons självbiografi ser man att frågan om varför han gick med i partiet 1995 fortfarande är mycket känslig för honom och för Sverigedemokraterna. Många tror att han gick med i opposition till de fascistiska och extremnationella tendenser som fanns i partiet, och som påstås ha ‘avskaffats’ då. En hel del tyder på att det var tvärtom, att det var fascismen han lockades av.
När sverigedemokrater pratar om Vänsterpartiet väljer de ofta att fokusera på partiets historik. De påstår att partiet inte gjort upp med sin bakgrund. När Lars Ohly satt som partiordförande påpekades det ofta, och med viss rätt, att han slirade när han skulle prata om sin bakgrund i det ännu på 80-talet Sovjetvurmande Vpk. Men Vänsterpartiet har kastat ut kommunismen och gjort bra ansatser till att göra upp med sin historia (läs Vitboken här). Frågan är om man kan säga samma sak om Sverigedemokraterna?
Min fråga efter att jag läst igenom hela Jimmie Åkessons biografi har varit: hur hanterar Jimmie Åkesson det här med partiets förflutna?
Jimmie Åkesson menar att partiet förändrades i och med att Anders Klarström lämnade partiledarskapet och Mikael Jansson blev den nya ordföranden. Detta skedde mars 1995 och i samband med det ska Åkesson ha blivit medlem i SD.
Det var då jag själv kom in i bilden. Allt som hände dessförinnan vet jag egentligen väldigt lite om. Att vi hade stora brister är dock ställt utom allt tvivel, och det finns liksom ingen anledning att ge sig in i en diskussion om hur allvarliga de bristerna egentligen var. (sidan 119)
De meningarna sammanfattar allt Jimmie Åkesson säger att han har att säga i ämnet; ‘Jag vet inget och det finns ingen anledning för mig att veta något.’
Det beteendet påminner mig om en ung kommunist jag mötte för några år sen som gått med i det parti (SKP) som på 1980-talet hette APK och tog emot pengar från Sovjet, prisade diktaturer och var emot demokrati. På min fråga om vad han ansåg om allt detta svarade han bara: ”Jag vet inget om hur det var i Sovjet och vad APK gjorde innan min tid, och det finns ingen anledning för mig att ta reda på det.”
Detta sades av en naiv finnig tonåring. Jag tror knappast att Jimmie Åkesson är så naiv. Det är klart han vet vad SD och BSS gjorde innan 1995. Han vet att tidigare partiledare hade porträtt av Hitler hemma på sin vägg och Mein Kampf på hedersplats i bokhyllan. Han vet att partiet kryllade av gamla nazister och att partiet var grovt öppet rasistiskt. Han är liksom inte dum!
Men Jimmie Åkesson slirar… Han slirar faktiskt väldigt mycket på den här frågan i boken. Så mycket att det blir tydligt att den är känslig för honom. Varför detta naiva påstående om att ”han inte vet och inte vill veta”?
Det var ändå, trots allt prat på andra sidor i boken om problemen under 1991-1994, något som fascinerade honom med Sd redan då.
Att det var något han fångades av även innan mars 1995 förstår man också om man läser boken. Hans lärare i skolan var negativ till Sd så redan hösten 1994 blev han ”nyfiken” på Sd. (läs Principprogram_1994 och S D-Kuriren_nr_22, och SD-Kuriren_nr_21!) Vad var det i det nazianstrukna partiet – med allt prat om patriotism, Ultima Thule och Karl XII – som fascinerade honom? Det måste ha varit något.
På andra ställen i boken får man en insikt i det. Det visar sig att Åkesson gillar partiprogrammets formuleringar 1989 (som ni kan läsa här: För Sveriges bästa Sds program Antaget vid årsmöte 10 juli 1989.) Den ideologiska ansatsen där ”påminner om den socialkonservatism vi bygger det nuvarande principprogrammet på” (sidan 68). På sidan 239 pratar Åkesson om åren 1991-1994 som ”de vilsna åren”. Åren innan 1991 var alltså inte vilsna utan tvärtom partiets sanna ”rötter”.
Om man kikar närmre på den ‘Nationaldemokratiska studentförening’ som Åkesson och hans kamrater grundade i Lund runt 1998 kan man kanske få en del av svaren. Den studentföreningens hemsida finns ännu kvar på nätet: http://hem.passagen.se/ndl/ndl.
Det var alltså i själva verket så att allt det som normala människor skulle betrakta som det snurriga och vilsna med Sd före 1994 var vad Jimmie Åkesson fascinerades av. Det extrema nationalistiska arvet i partiet med flertalet olika nazister runt 1988-89 har Åkesson inget emot. Han har inget emot det fascistiska arvet. Det som skilde Åkesson från de andra vid tidpunkten 1995 var metoderna. Åkesson ville försöka bedriva ‘polerad’ politik utan skinheads och för extrem retorik.
Ingenstans ser man det tydligare än i vad Åkesson och hans studentkamrater gjorde i Lund 1999. Då gjorde han ett försök att rädda de nazistiska traditionella demonstrationerna till Karl XII:s minne vid Tegnérstatyn.
Lars Hulthen
Åkesson skriver i Satis Polito en hel del om Nationaldemokratiska studentföreningen han var med att grunda i Lund, och där han varit en drivande kraft. Han är än idag stolt över den ”symboliska” kampen för att hylla Karl XII i Lund.
Demonstrationerna till minne av Karl XII hade hållits årligen sen 60-talet. Det ar den s.k. 30-novemberföreningen, ledd av den öppna fascisten Lars Hultén som var ledande medlem i Sveriges Nationella Förbund. Han lär för övrigt ha varit medlem även i Sd, fram tills för ett par år sedan. 1991 stoppade antirasister det årliga firandet vid Tegnérstatyn. Hulténs kamrater försökte fortsätta firandena efteråt, mer i skymundan. Men drömmen om att återuppliva kransnedäggningen vid Tegnérstatyn hölls levande.
INGEN som var med på den tiden kan ha missat det faktum att de som genomförde hyllningar och demonstrationer på Karl XII:s dödsdag var drivna nazister.
1999 var jag mycket i Lund och kom i kontakt med en del rasister i Hulténs utkant. Det var bl.a. en grupp extremkatoliker med fascistiska ideal. De sa sig vilja återuppliva traditionen vid Karl XII:s dödsdag, och det var mycket prat om en viss studentförening som gjorde ett tappert försök att göra just detta. Det var Åkessons Nationaldemokratiska studentförening, NDL, som låg bakom försöket att återuppliva demonstrationerna, men utan öppen nazism påstod man:
Den 30 november samlades ett tiotal medlemmar av NDL för att högtidlighålla minnet av kung Karl XII och de stupade soldater som följde honom i försvaret av fosterlandet. NDL:s ambition är att återuppta firandet av 30 november, utan stök, bråk och nazister. Årets firande gick mycket lugnt tillväga, troligtvis beroende på spontaniteten. Ingen, inte ens medlemmarna, visste i förväg om att något firande skulle ske. Vid Tegnérstatyn i Lundagård lästes dikter, skrivna av deltagarna själva, i ljuset av en enda flammande fackla. Arrangemanget avslutades med kransnedläggning, Tégners ”Karl XII”, en tyst minut för de stupade karolinerna och sedan hurrande för konungen och fosterlandet. Därefter bjöd ordförande Richard Jomshof på glögg och pepparkakor, och kvällen kunde anses lyckad och gemytlig.
Tidigare under kvällen hade vänsterextremister från bl a Syndikalisterna, Ung Vänster och Ungsocialisterna drivit omkring i Lund och brutit upp gatsten. Dessa hade poliserna omhändertagit.
Väl framme vid statyn tändes ett ljus och en fackla. Därefter höll NDL-ordföranden Richard Jomshof ett kort inledningstal om varför vi samlades för att högtidlighålla Hjältekonungen Carolus XII. Några förbipasserande stannade till och lyssnade intresserat. Richard Jomshof läste Esaias Tegnérs dikt om Karl XII och därefter läste NDL:s sekreterare Björn Söder en egen hyllningsdikt i ljuset av facklan. Efter diktläsningen lades en blomma ned vid statyn vilket följdes av en tyst minut till minnet av Konungen och hans tappra soldater som stred och föll för vårt fädernesland. Ceremonin avslutades med ett fyrfaldigt hurra.
Därefter spred sig deltagarna för att sedan sluta upp med de andra NDL:arna och avsluta kvällen på en gemytlig pub.
Vi vill, från styrelsen, tacka alla som deltog samt polisen för deras insats för att skydda mötesfriheten och de demokratiska rättigheterna som tyvärr inte längre är några självklarheter i vårt land. Den frihet som Karl XII slogs för kanske vi också får börja slåss för. Det fanns många anledningar till att hylla Konungen igår.
Det var alltså inte så att Åkesson hade något emot allt vurmande för nationen, Karl XII och all hetsretorik mot invandrare och landsförrädare. Tvärtom. Han hade inte heller något emot att bygga vidare på öppna nazistiska och fascistiska projekt bara man undvek den öppna nazismen.
Åkesson tog ett öppet nazistiskt projekt, rensade bort mycket öppen nazism, men ville behålla den idémässiga kärnan och idealen som de gamla nazisterna spred. Så gjorde han i Lund 1999 när han återupplivade demonstrationerna vid Karl XII:s dödsdag. Var det måhända på samma sätt han resonerade då han såg en möjlighet att förändra Sd?
Om man enbart tittar på ytan verkar det inte finnas några partier i Sverige som är mot ”folkstyre”. Alla pratar väl om det. Men om man tittar lite närmare så ser man att det än idag finns grupper och partier som gärna vill försöka avskaffa demokratin och införa diktatur.
Än lever Mao… Kommunistiska Partiet hyllar en av de värsta massmördarna i historien. Det är givetvis lika illa som att hylla Hitler och Himmler.
Detta är högst relevant eftersom vi behöver lära oss att känna igen och bemöta alla slags antidemokratiska argument. Det finns en uppsjö av små grupper som vill avskaffa demokratin. Alla utgår från samma motivation: att man vill exkludera grupper av människor från demokratin.
Högersidan
Svenskarnas Parti och Svenska Motståndsrörelsen är två av dessa. De säger sig vara för folkstyre men när man frågar dem lite närmare är de hatiska mot dagens demokrati och vill avskaffa den.
”Demokratin” vi har idag är inte lösningen på problemet utan snarare orsaken till det. Det är ”demokratins” furstar som tvingar föroreningar i alla dess former ned i halsen på allt som andas och lever, i den eviga jakten på ändlös profit.
De säger att de vill bygga ett system där bara etniska svenskar ska kunna utöva reellt inflytande och där alla ”landsförrädare” och ”främmande invasionsstyrkor”, inte ska få samma rättigheter som etniska svenskar. Vad det senare är får man veta med besked på deras hemsidor. Det blir långa listor av politiker, journalister, judar, muslimer och bloggare om man sammanställer allt som de definierar som landsförrädare.
Genom den enorma invandringen från muslimska länder har många som kritiserar denna pågående politik kommit att omfamna judar och Israel. På samma sätt finns det många som är starkt kritiska till det judiska inflytandet som tycks se islam som en allierad. Jag ser båda som en del av en utländsk invasion av Sverige…
Vänstersidan
Kommunistiska Partiet är ett annat parti som vill exkludera folk. Partiet är kanske mest känt för att de hyllar Nordkorea som ett förebildsland. Men det är värre än så. Partiet säger öppet att de vill införa ”proletariatets diktatur” och i det systemet, och det efterföljande ”kommunistiska folkstyret” ska de personer och grupper som är mot kommunismen inte få komma till tals. Förutom dessa ”kontrarevolutionärer” ska ”bourgeoisien” (d.v.s. alla som inte anses vara ”arbetarklass”) exkluderas samt ”folkets exploatörer och förtryckare”.
Partiet anser dessutom att man ska kunna använda våld mot dessa grupper:
När detta väl är sagt tvingas jag dessvärre återgå till mitt mer hårdföra jag, ty grunden för debatten är huruvida socialismen av demokratiska skäl måste respektera kontrarevolutionens demokratiska rättigheter. Det anser jag inte, lika lite som jag anser att de borgerligt demokratiska rättigheterna är ”eviga och självklara mänskliga rättigheter… Socialismen är det ena klassens undertryckande av den andra, med våld om så krävs.
Revolutionära Fronten (RF) och Antifascistisk Aktion (AFA) är grupper som anser att man får använda våld för att bekämpa det som de definierar som ”hot”. Fascister och rasister är legitima måltavlor enligt båda grupperna. RF anser dessutom att staten och borgerliga partier ska få bekämpas med våld.
…vi kommer att bemöta, med all vår förmåga, alla attacker mot arbetarklassen. Detta inkluderar allt från statliga attacker i form av lagförslag till att konfrontera nazister och fascister som nu växer sig starkare… Att bekämpa antidemokrater med demokratiska medel ser vi som idealistiskt och naivt. Vi har istället valt att vara militanta och rakryggade i vårt motstånd mot den statliga och utomparlamentariska rasismen… Vi kommer aldrig att ställa oss bakom en helt fredlig linje. […] Vi hävdar istället att vi kan välja att agera precis som vi vill. Vad nöden kräver, och vad som är taktiskt rimligt och genomförbart…
Det finns goda skäl för oss att hålla koll på dessa och andra antidemokratiska grupper – att vi lär oss genomskåda deras argument, politiska agendor och avslöjar deras ideologier. Det finns fler grupper. Läs om dem på Antidemokratismen i Sverige idag.
Är homofobi lika allvarligt som rasism? De flesta skulle kanske svara nej på denna fråga. Men, om vi tittar på hela världen? Majoriteten av världens människor har olika fördomar mot homosexuella. Vissa menar att homofobi är LIKA skadligt som rasism, ja, till och med skadligare.
Frågan är högaktuell i samband med debatten om politikern Elisabeth Svantesson och församlingen Kristet Center i Örebro. Svantesson har inte uttalat sig homofobiskt, så vitt man vet. Vad betyder det då att hon är med i en församling som anser att homosexualitet är synd?
För de flesta på denna planeten betyder det inte ett smack eller så applåderar man det, klappar Kristet Center på axeln och säger ”BRA SAGT!!!”
Men det börjar växa fram en bredare förståelse för att homosexuella har exakt samma rättigheter, där går vi i Sverige i förgrunden.
Rasism och homofobi är inte samma sak men får samma konsekvenser. Barn blir mobbade, folk blir diskriminerade, folk dras över en kam, liv förstörs, lögner och hat sprids och samhället klyvs. Politiskt motiverade homofober i många länder fängslar, mördar och torterar människor bara för deras sexuella preferenser. Homosexuella förbjuds vara föräldrar och dödas ibland om de försöker, deras barn utsätts för livslångt lidande. Jag själv anser att vi har kommit så långt i Sverige att vi faktiskt kan börja ställa krav på de som är homofober. Och vi kan faktiskt kräva en viss nolltolerans mot det.
Så hur beter vi oss då med de religioner och organisationer som anser att homosexualitet är ”skadligt”?
Mitt enkla svar är: Bemöt de som anser att homosexualitet är skadligt och anser att homosexuella är ett hot, på liknande vis som du skulle bemöta de som anser att judendom eller islam är skadligt och att det är hotfullt att vara jude eller muslim.
Olika människor reagerar givetvis olika på rasism och homofobi. Några reagerar skarpt mot det, andra uttalar sig partitaktiskt innan de fördömer något – medan andra blir rasande varje gång de stöter på rasism och homofobi.
Men många är livrädda för homofobi. De är lika rädda för det som många muslimer är för muslimhat och judar för judehat. Ibland måste man ta till liknelser för att försöka få folk att förstå.
Därför har jag googlat på Ulf Ekman och homosexualitet, tog första bästa artikel och bytte ut orden ‘homosexualitet’ mot ‘judendom’ och ‘svenska kyrkan’ mot ‘samhället’. Det görs i det citerade exemplet som följer här nedan.
Detta kan anses vara viktigt, för Ekman är pro-Israel vilket gör att väldigt många som är pro Israel gärna talar väl om Livets Ord, Ulf Ekman och om Svantessons Kristet Center i Örebro. Skulle dessa personer även ha talat lika väl om dem om de pratat om judar som de pratar om homosexuella?
Sen ber jag dig rannsaka din själ (för att använda ett kristet uttryck). Är det ok, med homofobi, eller är det lika illa som rasism?
Existens om judendomen
TV-programmet ”Existens” hade ett hårt vinklat program om judendomen häromdagen. Ifall du missade det så kan du se det här. Det är ju inte direkt några nyheter med innehållet i detta program. Det handlade om samhällets inställning till och hantering av problematiken. Det var ett enda långt inlägg för att judar skall få gifta sig och att samhället skall välsigna detta och kalla det för äktenskap. Alltså, man vill använda samma ord som används för heterosexuella äktenskap. Annars är det diskriminering enligt juden Lars Gårdfeldt…
Programmet hade en del bisarra inslag i typisk ”Existens” -stil. Under det att bibelordet i GT från 3 Mos 20:13 visas, där Gud uttryckligen förbjuder judendom, visas också bilder från någon gammal film där någon står framför en avgudabild och ett altare. En man trycker in en annan man i en eld och han brinner upp. Associationerna är rätt uppenbara. Dåligt, osakligt och osmakligt. Det är så propagandistiskt att det blir pinsamt.
Den bild man vill visa upp av kristna som inte tror som ”Existens” är rätt uppenbar. Dessa framställs som hatiska, redo att döda judar och bränna upp dem i eld. Beskrivningen kan knappast med all välvilja i världen kallas saklig men det var nog inte heller meningen. Tvärtom är den osaklig med besked och är väl istället, minst sagt, snudd på förtal.
Kristna bygger inte primärt sin moral på detta ord ur 3:e Mosebok. Inte heller läser vi GT som om det skulle följas bokstavligt idag. Den som är lite insatt i teologi, och jag tror att programledaren i ”Existens” har läst åtminstone några sådana kurser, vet att GT:s föreskrifter i ceremoniallagen om offer, seder och bruk m.m. inte tillämpas bokstavligt i den nytestamentliga församlingen. Däremot fortsätter morallagen, 10 Guds bud att gälla. Dessa bud sammanfattas i det nya bud som Jesus ger, kärlekssbudet. Detta kärleksbud utgår ifrån Biblens syn på Guds kärlek, inte en sekulariserad modern variant. I detta sammanhang är det som NT av omsorg om oss människor, varnar för judendom och kallar det för synd, Rom. 1:27, 1 Kor.6:9, 1 Tim. 1:10.
Att i vår tid våga kalla judendom för synd, tillsammans med otukt, pornografi, mord, stöld, vrede, lögn etc åstadkommer ju ofta ett ramaskri både utanför och innanför de kristna leden. Här är det ju viktigt att visa att Gud är barmhärtig och god. När han tar itu med synden älskar han ändå syndaren. Men när kristna inte vill vara lagiska eller moraliserande böjer de sig ofta för den sekulariserade tidsandan. Resultatet blir att man legitimerar synden. Det mår ingen bättre av.
Att som Gårdfelt i Existens ”dissa” delar av Bibeln och av Pauli undervisning för att den inte passar hans agenda gör ju att man måste fråga sig hur mycket av trosinnehållet han egentligen vill hålla kvar vid. I samma anda som K.G. Hammar vill han kasta en hel del av Bibelns innehåll på ”historiens skräphög” för att kunna hålla fast vid sin livsstil. I ett modernt samhälle har han naturligtvis friheten att leva som han vill. Däremot har han, och andra, knappast friheten att mer eller mindre skriva om Bibeln och ändra på den klassiska tron när den inte passar dem personligen.
Ur kommentarsfältet under artikeln:
Judendom har hela tiden varit och är för mig och säkert de flesta i Sverige någonting onaturligt… Vi måste förstå att Gud har skapat oss människor och att kärleken kommer från Gud. Därför måste vi rätta oss efter vad Guds ord säger. Detta är sanningen: Läs Rom 1:26
Det är givetvis helt rätt att vilja avkräva förtydligande svar från en person som umgås i kretsar som är antisemiter eller homofober. Debatten om Omar Mustafa tidigare i år handlade inte om vad Mustafa själv anser utan om organisationer han leder och är med i. På samma sätt har moderaten Waberi kritiserats. Det är helt rätt. Och på samma grunder kan man be att Svantesson tar avstånd från homofobi i organisationer hon är med i.
Det spelar ingen roll om en person är med i en muslimsk eller katolsk eller kristen grupp. Om den gruppen predikar judehat eller homofobi har jag all rätt att kräva att politiska partier reagerar mot detta. Ett minimum är att partierna begär klara avståndstaganden mot eventuell homofobi eller antisemitism eller islamofobi som den gruppen sprider, om de sprider det. Om detta innebär att politikern tvingas ta avstånd från mycket av det som påven, sin moské eller sin församling i Örebro säger och kanske riskerar att bryta med mycket av sin religiösa bakgrund, så spelar det ingen roll. Det är bara något som individer bör göra i ett civiliserat samhälle! Lika lite som religion ska tillåtas vara en ursäkt för rasism ska det tillåtas vara en ursäkt för homofobi!
Att ens Svantesson kunnat bli riksdagsman för M utan att kravet på avståndstagande ställts är ganska oerhört, anser jag. Och pratar vi om en som dessutom ska bli minister. Då vill jag veta vad denne anser om sin församlings eventuella homofobi och om Livets Ord och Ulf Ekmans homofobi.
Om du ska arbeta med barn idag vill arbetsgivaren ha ett utdrag ur 
Motargument 