Alla inlägg av Maria Robsahm

Korta motargument

NTU:s mätfel finns också när det gäller sexualbrott

Kärnan i NTU:s mätfel handlar om hur många brott som uppges vara polisanmälda. Det finns år då antalet brott som uppges ha polisanmälts ligger relativt nära det verkliga antalet, men i många fall ligger det uppgivna antalet skyhögt över kriminalstatistikens siffror.

År 2016 är exempelvis antalet sexualbrott som uppges ha anmälts 3,5 gånger så högt som det verkliga antalet. Och antalet misshandelsfall som uppges ha anmälts ligger 2,5 gånger för högt.
Vad dessa fel beror på är inte helt klart. Bortfallet är stort – 60%. Det kan handla om skevt urval – att de 60% som blir tillfrågade men inte svarar, inte tycker att saken angår dem eftersom de inte har utsatts.
Men oavsett vad felet beror på så borde detta utredas. Liknande diskussioner har sedan länge förts i USA, där den här typen av brottsofferstudier har gjorts sedan 1970.

Att smärre variationer finns är inte förvånande – de förekommer även i USA. Men då är diskrepanserna åt båda håll – ibland för högt och ibland för lågt, och med några procent.

Problemet med NTU är att diskrepansen är så stor – det handlar om flera hundra procent. Och att uppgifterna i NTU på ett systematiskt vis alltid ligger högre än det verkliga antalet.

Källa: Källa: Kriminalstatistiken & NTU (BRÅ)

Artiklar

Systematiska mätfel i NTU

Det finns två centrala källor när det gäller våldsbrottsligheten i Sverige – kriminalstatistiken över våldsbrott och Socialstyrelsens statistikdatabas över vård för våldsskador.

Därutöver finns NTU – Nationella Trygghetsundersökningen – en årlig brottsofferstudie baserad på intervjuer med ett urval personer i Sverige.

Det handlar om ”självrapporterad utsatthet” – personerna får själva uppge om de har utsatts för brott. Ingen kontroll av uppgifterna görs.

Ett centralt motiv att göra denna studie är att få en bild av det s k mörkertalet – de brott som aldrig polisanmäls.

Därför är det också en smula komplicerat att granska denna studie – den handlar ju om sådant som inte finns registrerat någon annanstans.

En kategori frågor handlar om misshandel.

Den första grafen ger antalet självrapporterade fall av misshandel 2009 – 2016. Ökningen är dramatisk – från 381 000 fall 2009 till 711 000 år 2016.

Men det finns ett avgörande problem med siffrorna från NTU
I genomsnitt en tredjedel av alla händelser uppgavs vara polisanmälda. Men om vi nu jämför med det faktiska antalet polisanmälda fall av misshandel så är skillnaden mycket stor.

2016 var antalet som uppgavs vara polisanmälda mer än dubbelt så högt som kriminalstatistikens korrekta siffror.

Denna diskrepans sätter frågetecken kring alla siffror från NTU. Att den kraftiga ökningen inte heller motsvaras av en ökning från sjukvårdsdata och kriminalstatistiken understryker att en viss försiktighet bör iakttas när det gäller NTU:s siffror.

Men det är inte bara kriminalstatistiken som ger oss en varningsflagga inför siffrorna i NTU. Även när det gäller antalet personer som fått vård för våld så finns det frågetecken.

Var fick 43 000 människor vård?

Förra året var det 56 000 personer som sökte vård för skador av våld. Det är i alla fall det resultat som NTU presenterade i sin årliga rapport.

Antalet personer som uppgav att de utsattes för misshandel under åren 2009 – 2018 ökade kraftigt. Från 174 000 år 2009 till 285 000 förra året.

Ett antal av dessa personer uppger att de hade uppsökt vård för skador av detta våld. Men det finns ett avgörande problem med dessa siffror.

Om vi jämför med Socialstyrelsens statistikdatabas över antalet personer som fått vård för våld* så ser vi en stor skillnad.

Drygt 12 000 fick förra året vård för våld enligt Socialstyrelsen, men enligt NTU var det 4,5 gånger så många eller drygt 43 000 fler.
Denna diskrepans är genomgående för alla redovisade år.
Var fick dessa människor vård egentligen?

* Socialstyrelsens Statistikdatabas ger antal personer som fått vård för våld (diagnoskoder X85-Y09) i slutenvård (inlagda på sjukhus) och/eller specialiserad öppenvård.

Källa: Kriminalstatistiken & NTU (BRÅ) samt Socialstyrelsens Statistikdatabas.

Korta motargument

Utomeuropeiskt födda män mest utsatta för våld

Vi talar ofta om förövare som utrikes eller inrikes födda. Men i det här sammanhanget handlar det om brottsoffer. Mer specifikt de människor som utsatts för våld.

Följande är en nyskapad graf med data från Folkhälsomyndighetens bearbetning av Socialstyrelsens Patientregister.

Grafen beskriver våldsrelaterade skador och hur de har utvecklats sedan 2006.

Om vi ser till hela befolkningen så kan vi se att skador av våld har minskat successivt under hela perioden från 31,0 till 18,1 per 100 000 invånare (över 15 år).

Om vi delar upp det efter födelseland och kön så kan vi samtidigt se stora variationer. Det har minskat i alla undergrupper men skillnaderna mellan grupperna är mycket stora.

Utomeuropeiska män är mest utsatta för våld – ungefär dubbelt mot gruppen svenska män. Samtidigt är minskningen störst i just den gruppen.

Källa:

Folkhälsomyndighetens bearbetning av Socialstyrelsens Patientregister

Korta motargument

Ingen korrelation mellan utrikes födda och våldsbrott

All tillgänglig deskriptiv statistik visar att våldsbrottsligheten i Sverige INTE har ökat de senaste tio åren.

Kriminalstatistiken och Socialstyrelsens Patientregister över personer som fått vård för våldsskador talar ett entydigt språk – våldet har inte ökat.

Detta får naturligtvis konsekvenser för en grundläggande myt som sprids av dem som hävdar att våldet har ökat. Deras egentliga intresse är att bevisa att den påstådda ökningen av våld beror på invandringen.

Men eftersom våldet inte har ökat så blir denna hypotes omedelbart falsifierad.

Följande graf visar relationen mellan antalet utrikes födda och antal polisanmälda våldsbrott.

De senaste tio åren har antalet utrikes födda ökat kontinuerligt.

Under samma tid har antalet polisanmälda våldsbrott varit i stort sett oförändrat.

Det finns alltså ingen korrelation mellan antal utrikes födda och antal våldsbrott.

* Våldsbrott =
Brottsbalken 3 kap – Brott mot liv och hälsa,
6 kap. 1, 4 § – Våldtäkt inkl. grov,
8 kap. 5, 6 § – Rån inkl. grovt,
17 kap. 1, 5 § – Våld mot tjänsteman

Korta motargument

En pinsam analytiker på Försvarshögskolan

Han har titeln ”senior analytiker för asymmetriska hot på Försvarshögskolan”.

Och han borde veta bättre.

Men Henrik Häggström är en av dem som jämför sprängningarna i Sverige med Afghanistan.

”Man får nog gå så långt som till Afghanistan för att hitta en liknande situation som påminner om den som sker i Sverige.”

Och så lägger han till:

”Och då är det naturligtvis per capita räknat.”

Jag har skrivit bl a om detta i dag på magasinet Paragraf.
https://www.magasinetparagraf.se/…/196410-vem-ar-det-egent…/

Men låt mig ändå här fördjupa mig en smula i hur en person som Häggström kan nå denna bisarra slutsats att vi skulle ha det som i Afghanistan.

 

Allt kokar ner till att det bor fler människor i Afghanistan än i Sverige…

624 sprängningar där är 1,7 per 100 000 inv. och 162 sprängningar i Sverige är 1,6 per 100 000 inv.

Och detta är det enda han bryr sig om.

Men Häggström nämner inte antalet skadade och döda.

I Afghanistan förra året dog 3408 människor och 3674 skadades i sprängningar.

I Sverige förra året skadades en (1) person. Ingen dog.

Jämförelsen mellan Sverige och Afghanistan blir pinsam.

Om det är ”analytiker” av Häggströms kaliber som räknas bland de främsta i landet så är vi illa ute.

Myter

Myter om våldsbrott, del 5: Är det bättre att bli våldtagen av någon man känner?

Våldtäkterna inomhus ökar – våldtäkter med okänd förövare minskar.

I min genomgång av olika myter kring brottslighet utgår jag från en kommentar från en person som inte tror på statistiken om det minskande våldet. Det stämde inte med hans intryck av att läsa dagstidningen:

Så här skrev han:

”Ja får inte debet och kredit och stämma.
Statistiken visar på att våldet har minskat.
Hur kan det vara så när varje dag
1. minst en person blivit bragt om livet,
2. en eller flera våldtäkter,
3. bilar som brinner,
4. sprängdåd med bomber
5. rån
6. och inbrott
Står det och läsa varje morgon man öppnar en dagstidning.
Misstänker att statistiken inte överensstämmer med verkligheten.”

Jag betar av hans påståenden från slutet och nu är det alltså dags att titta närmare på

VÅLDTÄKTER

Det finns en utbredd föreställning att en typisk våldtäkt är en okänd man som hoppar på sitt offer utomhus en mörk natt.

Men dessa våldtäkter är undantag.

De allra flesta – ca 85% – av alla polisanmälda våldtäktsbrott sker inomhus.

Den vanligaste våldtäkten begås av en förövare som brottsoffret känner. Mycket ofta har de en relation.

Sedan 2009 har antalet polisanmälda våldtäkter ökat men hela ökningen handlar om våldtäkter inomhus. Våldtäkterna utomhus har minskat med en femtedel (19 %).
Varje våldtäkt är en tragedi för den kvinna som utsätts.Och det enda som borde gälla är nolltolerans. Men för att kunna motarbeta dessa brott måste vi ha korrekta fakta.

Att bli våldtagen av någon man känner är också en tragedi.

Och när det står i tidningen om en man som gripits misstänkt för våldtäkt så är det sannolikt en man som känner sitt offer.

Myter

Myter om våldsbrott, del 4: ”Bilar som brinner”

I min genomgång av olika myter kring brottslighet utgår jag från en kommentar från en person som inte tror på statistiken om det minskande våldet. Det stämde inte med hans intryck av att läsa dagstidningen:

Så här skrev han:

”Ja får inte debet och kredit och stämma.
Statistiken visar på att våldet har minskat.
Hur kan det vara så när varje dag
1. minst en person blivit bragt om livet,
2. en eller flera våldtäkter,
3. bilar som brinner,
4. sprängdåd med bomber
5. rån
6. och inbrott
Står det och läsa varje morgon man öppnar en dagstidning.
Misstänker att statistiken inte överensstämmer med verkligheten.”

Jag betar av hans påståenden från slutet.

Och nu är det alltså dags att titta närmare på BILAR SOM BRINNER.

MYT:
”Bilbränderna bara ökar hela tiden”

FAKTA:
Bilbränder visade tidigare en ökande trend men antalet har stadigt minskat sedan 2016.

Jag har nyligen skrivit om detta och det väckte starka reaktioner.

Trots att ingen kunde påpeka att något var fel så ansåg somliga (med anknytning till promillepartiet Medborgerlig Samling) att mina siffror var vilseledande. Det är de inte.

Fakta är mycket enkla. Statistiken från Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) är tydlig. Och det är mycket enkelt för var och en att själv kolla deras pedagogiskt utformade statistikdatabas.

Sedan 2016 har bilbränderna minskat i hela landet.
Vi kan också se att det mer specifikt har minskat i storstäderna och att den största minskningen har skett i Malmö.

Från statistik från Försäkringsbolagen vet vi också att en betydande andel av de bilar som brann var försäkringsbedrägerier, där bilarnas ägare betalade pengar för att bilarna skulle bli satta i brand. Vilket motsäger vulgärbilden att det är sysslolösa ligister i ”utsatta områden” som sätter eld på bilar.

 

 

Myter

Myter om våldsbrott, del 3: ”Sprängdåd med bomber”

I min genomgång av olika myter kring det här med att brottsligheten bara ökar och ökar utgår jag från en kommentar från en person som inte tror på statistiken om det minskande våldet. Det stämmer inte med det intryck som skribenten hade av att läsa dagstidningen:

Så här skrev han:

”Ja får inte debet och kredit och stämma.
Statistiken visar på att våldet har minskat.
Hur kan det vara så när varje dag
1. minst en person blivit bragt om livet,
2. en eller flera våldtäkter,
3. bilar som brinner,
4. sprängdåd med bomber
5. rån
6. och inbrott

Eftersom jag betar av hans påståenden från slutet och det första inlägget handlade om inbrott och det andra om rån så är det nu dags att titta närmare på nummer 4. sprängdåd med bomber.

Sprängningar

MYT:
”Sprängningar är något nytt.”

FAKTA:
De skapade inte samma rubriker.

Titta på bifogade faksimil av en notis i DN 13 januari 1955.
Notisen handlar om ett inbrott mot en juveleraraffär i Stockholm.
Men här finns också intressant information om andra brott.
200 inbrott. På tio dagar.
20 inbrott varje dag.
Enbart i Stockholm….
”frågan är väl om inte det är en rekordsiffra”

Den avslutande meningen är intressant:

”Utom inbrottstjuvar har vi också haft dynamitarder. Sex sprängningar sedan den 1 januari är siffran, och även den är ovanligt hög.”

Ja, siffran var säkerligen ovanligt hög.
Men inte så hög att den i januari 1955 skapade en rubrik.

Tvåhundra inbrott och sex sprängningar.
På tio dagar. 1955.
Enbart i Stockholm.
Men någon rubrik blev det inte.

Låt mig i sammanhanget understryka att jag inte är ute efter att säga att allt är frid och fröjd idag eller att allting var värre förr. Det jag vill påminna om är att vi ska försöka bevara vår känsla för sammanhang och kontext. Bombdåd och sprängningar är inget nytt.

Och vi ska inte underskatta medias avgörande roll.

—-
Översikt om sprängningar nu och då.

När det gäller bombdåd så är det mycket svårt att hitta någon samlad statistik. I kriminalstatistiken försvinner sprängningarna under rubriken allmänfarlig ödeläggelse som ju även kan inkludera annat.

Och i Socialstyrelsens två register över skadade (Patientregistret) och döda (Dödsorsaksregistret) så skilde man tidigare inte mellan skador och dödsfall som berodde på skjutvapen och de som berodde på sprängning. Det är först en bit in på 2000-talet som vi kan hitta specifik statistik om människor som fått vård eller omkommit till följd av sprängningar. Under de senaste 15 åren rör det sig om ett fåtal. Ett flertal år är siffran noll.

Vi som är något äldre har egna minnen av en rad bombdåd som skadade och dödade människor. Från 1970-talet och framåt är några av de mest spektakulära följande:

* Västtyska ambassaden. April 1975. Tre döda.
* Åklagare Sigurd Denckers villa i Nacka den 16 juli 1982. En död.
* Skatteskrapan i Stockholm 22 februari 1983. En död.
(Båda dessa ”Bombmannen” Lars Tingström)
* Restaurang Fontainebleau i Stockholm 31 december 1982.
* Militärt mobiliseringsförråd i Järna utanför Södertälje 12 november 1986. Järnaligan. Flera ton sprängmedel användes och ledde till en enorm explosion där flera hektar skog jämnades med marken och skyltfönster krossades i Järna fem kilometer därifrån.
* Brevbomb. Mordet på Efat Ghazi, Västerås 6 september 1990.
* Lidingö Tennishall, 1997. ”OS-bombaren”.
* Bilbomb i Nacka mot två journalister. 28 juni 1999. Två svårt skadade.
* Bilbomb i Malmö mot en polis. 30 juni 1999. En svårt skadad.

Detta är ett axplock. Jag gör inga anspråk på att ha fått med alla. Alla kompletteringar välkomnas.

Det som är intressant därutöver är att de återkommande ”krigen” mellan olika MC-gäng misstänks ingå i motivbilden kring flera av de sentida bombdåd som skett under 2000- och 2010-talet. Däribland sprängningen av Outlaws lokaler utanför Åtvidaberg, i september 2007, då en människa dog.

Det finns alltså en hel del sprängningar i massmedias bevakning genom åren. Men även här finns ett stort mörkertal. Särskilt när vi går tillbaka i tiden. Och kanske är det just i detta vi kan finna en förklaring till att det för många kan förefalla som om sprängdåd är något nytt.

Att läsa notisen från DN publicerad i januari 1955 berättar något.

Tack till Claes Tullbrink för faksimilen ur DN

Feature image attribution:
© Nevit Dilmen [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)]

Myter

Myter om våldsbrott, del 2: ”Rånen blir bara fler och fler”

Nu är det dags för nästa myt.

I första delen citerade jag en kommentar kring det här det minskande våldet och att det inte tycktes stämma med det intryck som skribenten hade av att läsa dagstidningen:

Så här skrev han:

”Ja får inte debet och kredit och stämma.
Statistiken visar på att våldet har minskat.
Hur kan det vara så när varje dag
1. minst en person blivit bragt om livet,
2. en eller flera våldtäkter,
3. bilar som brinner,
4. sprängdåd med bomber
5. rån
6. och inbrott”

Eftersom jag betar av hans påståenden från slutet och förra inlägget handlade om inbrott så är det nu dags att titta närmare på det här med rån.

RÅN

MYT: ”Rånen blir bara fler och fler.”

FAKTA: Antalet rån uppvisar en svagt nedåtgående trend de senaste tjugo åren. Särskilt de senaste sex åren har det minskat.

Butiksrån har halverats sedan 2009, medan personrån har legat på ungefär samma nivå.

Värdetransportrån och bankrån har nästan helt upphört.
1999 var det 57 värdetransportrån – 2018 var det ett (1).

Ett litet tillägg till det här med rån.

De senaste tio åren har alla typer av rån minskat – utom rån mot personer under 18 år, som nu är tillbaka på samma nivå som för tio år sedan.
Minskningen är tydlig när det gäller butiksrån, bankrån och personrån mot vuxna.
Personrån mot unga minskade successivt fram till 2013 för att därefter öka och denna typ av rån är nu tillbaka på samma nivå som för tio år sedan.
Medias fokus är självklart:
”Personrån mot unga ökar!”

Det är ju det där med kontexten. Sammanhanget.
Att ge hela bilden.

När läste ni senast att rånen har minskat i Sverige?


Feature image attribution:
© Nevit Dilmen [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)]

Myter

Myter om våldsbrott, del 1: ”Inbrotten bara ökar och ökar”

Ganska ofta får jag kommentarer om att statistiken måste vara fel.

Det handlar om folk som inte kan tro att våldet har minskat när de varje dag upplever motsatsen – via media.

Jag tänkte nu utgå från ett av alla dessa meddelanden och beta av påstående efter påstående.

Så här skrev han:

”Ja får inte debet och kredit och stämma.
Statistiken visar på att våldet har minskat.
Hur kan det vara så när varje dag
1. minst en person blivit bragt om livet,
2. en eller flera våldtäkter,
3. bilar som brinner,
4. sprängdåd med bomber
5. rån
6. och inbrott
Står det och läsa varje morgon man öppnar en dagstidning.
Misstänker att statistiken inte överensstämmer med verkligheten.”

Okej, här har vi alltså en rad påståenden om brottslighet i vårt land. Jag börjar nerifrån med punkt nr 6.

Inbrott

MYT:
”Inbrotten bara ökar och ökar”

FAKTA:
Sedan början av 1990-talet har de polisanmälda inbrotten minskat stadigt.
2018 var det hälften så många inbrott som 1977.
Minskningen gäller alla kategorier av inbrottsstöld.

Det faktiska antalet polisanmälda inbrott har alltså halverats – med tanke på att vi idag är två miljoner fler så handlar det per capita om en minskning på 59% sedan 1977.

Vad kan det då finnas för felkällor här? Kan det vara så att inbrotten inte alls har minskat utan bara polisanmälningarna? Sannolikheten för detta är noll. Alla dessa typer av inbrott har en koppling till försäkringar. För att få ut ersättning på en hemförsäkring krävs polisanmälan.

Fakta kvarstår: Inbrotten har halverats i vårt land.

Featured image attribution:
© Nevit Dilmen [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)]