Alla inlägg av Redaktionen Motargument

Motarguments redaktion.
Krönikor

Ang REVA, inre gränskontroll och den migrationspolitiska överenskommelsen (2)

Gästinlägg av Jakop Dalunde (Mp), del två

När det gäller utvisningarna så bör även en sak klarläggas. Dessa beslutas av Migrationsverket och migrationsdomstolarna – inte av regering eller riksdag. Som underlag för dessa beslut ligger Utlänningslagen, som antogs med brett parlamentariskt stöd den 31/3 2006, under en socialdemokratisk regering.

Wild small flowers / Florecillas silvestres
. SantiMB . / Flowers Photos / CC BY-NC-ND

Trots att vissa vill skapa den bilden, så är det inte så att tjänstemännen på Migrationsverket sett bilder på Maria Ferm och Tobias Billström dricka té och därmed börjat utvisa fler.

Vill man påverka själva utvisningsbesluten måste alltså lagstiftningen ändras. MP förhandlar fortfarande med regeringen om att förbättra lagstiftningen och detta går frustrerande långsamt. Men på inget sätt har MPs förhandling lett till att lagstiftningen har försämrats.

Jag vill upprepa detta – man kan ifrågasätta Miljöpartiet för brist på lagförbättring, men det finns ingen lagförsämring att kritisera.

Så till sist – REVA och den inre gränskontroll. Låt mig först börja med en passage från en artikel i Fokus:

Redan 1999 satt den socialdemokratiska regeringen och filade på en proposition om EU:s Schengensamarbete. En viktig pusselbit i den nya ordningen var den så kallade inre utlänningskontrollen. Eftersom en av de stora idéerna med EU var att riva gränserna mellan medlemsländerna, skulle polisen kompenseras med möjligheter att kontrollera folk inom länderna.

Den dåvarande regeringen ville redan då ändra lagen så att den inre utlänningskontrollen skulle få göras om det framstod som befogat att kontrollera en utlänning.

Låt oss fortsätta med ett citat från ett regleringsbrev anno 2005, sänt av regeringen Person (då både V och MP var stödpartier):

Regeringens mål att värna asylrätten förutsätter att de som har lagakraftvunna avvisnings- och utvisningsbeslut lämnar landet.

Som en uppföljning av uppdraget av den 4 december 2003 till Migrationsverket och Rikspolisstyrelsen att se över samordningen mellan de båda myndigheterna av arbetet med att verkställa avvisnings- och utvisningsbeslut (UD2003/58636/MAP) skall Migrationsverket redovisa vidtagna åtgärder i syfte att underlätta verkställighetsarbetet med avvisnings- och utvisningsärenden.

Vidare skall verket föreslå åtgärder för att minska tiden från lagakraftvunnet beslut till utresa. Även förslag på åtgärder som förbättrar samordningen mellan Migrationsverket, polismyndigheterna, nationellt, regionalt och lokalt kan redovisas. Uppdraget skall redovisas senast den 30 september 2005.

Detta regleringsbrev har laga kraft, till skillnad från MPs ramöverenskommelse med regeringen. Det som står här skall ordagrant verkställas av berörda myndigheter.

Ytterligare en passage från den tidigare Fokus-artikeln:

I polisens regleringsbrev för 2009 skrev regeringen att Rikspolisstyrelsen, Migrationsverket och Kriminalvården tillsammans ska »öka antalet verkställigheter«.

Inom polisen och Migrationsverket kokades uppmaningen ner till olika åtgärder: ett pilotprojekt i Malmö, säkrare hantering av id-handlingar och så vidare. Ett av projekten fick namnet Reva – Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete – och gick ut på att införa en ny metodik i byråkratin. Det handlade bland annat om att tjänstemän skulle ta över ärenden när deras kolleger blev sjuka och att rangordna ärenden efter svårighetsgrad.

Reva handlade alltså inte om polisens identitetskontroller i tunnelbanan och på landets gator. Trots det blev Reva samlingsnamnet på de nya metoderna i landets medier.

Uppdraget att verkställa utvisningar genom inre gränskontroller  härstammar alltså ursprungligen från Schengenprojektet, initiativet togs av Socialdemokraterna och utvecklades på uppdrag av det moderata justitiedepartementet under förra mandatperioden – långt innan och helt frikopplat från Miljöpartiets ramöverenskommelse med regeringen.

Varför står det då i ramöverenskommelsen om att “arbetet med att öka effektiviteten i såväl det självmanda som det tvångsvisa återvändandet ska fortsätta”?

Detta är en inriktning som regeringen har haft långt före migrationssamarbetet och innebär att det arbetet som pågår med avvisningar kommer att fortsätta. Det är inte en del av de nya reformer vi är överens om att genomföra och regeringen behöver inte heller vårt stöd för detta arbete då det inte finns en samlad majoritet mot inriktningen. Det är alltså inget som Miljöpartiet möjliggjort, utan ett arbete som pågår sedan 2009 och därmed inte något vi lyckats riva upp eller ändra.

Det går heller inte att sätta likhetstecken mellan ‘effektivisering’ och rasprofilerade inre gränskontroller i tunnelbanan. För att citera Rickard Olseke, asylrådgivare åt Röda Korset:

“Polisen ska effektivisera arbetet med att verkställa avvisnings- och utvisningsbeslut.

Men detta innebär inte att polisen ska prioritera så kallad inre utlänningskontroll, varken i Stockholms tunnelbana eller på gator och torg i Malmö. Tvärtom.

Enligt regeringens budgetproposition och regleringsbrev för polisen ska effektiviseringen i stället syfta till att ‘påtagligt öka antalet verkställda beslut avseende personer som är inskrivna i Migrationsverkets mottagande’. Polisen ska alltså prioritera asylsökande som fått avslag och som trots detta bor kvar i Migrationsverkets asylboenden, inte ”jakt” på papperslösa och gömda asyl- sökande.”

Men kan självfallet anklaga MP för att ha misslyckats att bidra till att stoppa de rasprofilerande inre gränskontrollerna – men det går inte att säga att MP var med och införde dem.

Det är fullständigt oacceptabelt att polisen använder sig av mindre ordningsförseelser som plankningskontroller som en förevändning för att göra id-kontroller på människor som de anser ha ett ”utländskt” utseende.

Maria Ferm, rättspolitisk och migrationspolitisk talesperson, har därför lyft frågan i Rikspolisstyrelsens styrelse och krävt svar från ansvarig minister Beatrice Ask.  Det kommer även att motioneras i riksdagen om lagändring av lagen om inre utlänningskontroll.

MPs gruppledare i riksdagen, Gunvor G Ericsson har begärt en aktuell debatt om polisens inre utlänningskontroller.

Partiet har även anmält regeringen till Europeiska kommissionen för att de ska granska huruvida metoderna innebär ett otillåtet intrång i den fria rörligheten inom EU.

Men kan självfallet anklaga MP för att ha misslyckats att bidra till att stoppa de inre gränskontrollerna – men det är svårt att kritisera oss för att vi inte försökt.

Till slut –  jag vill tillstå att det finns en relevant diskussion kring taktiken att förhandla med regeringen istället för att kritisera den utifrån. Det var inget enkelt beslut när vi tog det. Vissa kanske tycker att det var naivt – att det var allt för osäkert om vi faktiskt skulle upp någon förbättring, men jag har svårt att förstå den som påstår att asylpolitiken blivit sämre eller som ifrågasätter våra motiv.

Så kul är det faktiskt inte att fika med Tobias Billström. Även om nätdebatt med vänsterpartister inte heller direkt är någon tebjudning.

Ps. Enligt säkra källor drack för de för övrigt kaffe.

 

Krönikor

SD och kristna värderingar, eller som Fan läser Bibeln

Sverigedemokraterna framhåller ofta och gärna att deras parti värnar om de kristna värderingar som vi historiskt har i Sverige. Men om man skärskådar SDs förhållande till Kristendomen och dess värderingar blir det lätt problematiskt.

När man läser SDs principprogram inleds det med att klargöra att partiet är ett icke-konfessionellt parti som gillar religionsfrihet, så länge det är kristendomen som har företräde. Inga andra religioner, särskilt islam, bör vare sig synas eller höras. För SD är kristendom vad som är den svenska själen. Det är grunden till vår kultur och identitet, enligt SD alltså.

Sverige är och har varit kristet land. Men problemet med SD är att partiet varken har en aning om vad kristendom är eller vad kristna värderingar betyder i vardagen.

Förre riksdagsledamoten Erik Almqvist säger rakt ut att han inte är kristen och det förklarar ju en hel del, för det var inte speciellt kristet att plocka upp järnrör på stan för att använda mot en okänd.

Flera SD-politiker jag har talat med säger sig inte riktigt veta om de är kristna eller ej.

Allt det här är väl ungefär som det är i de flesta andra partier, en mix av troende och ateister. Men förutom KD är det bara SD som framhåller kristna värderingar som något exceptionellt viktigt.

Inom SD kan man skönja tre olika falanger. En del vill ha en helt sekulär stat och slippa all religion (ibland även ta bort religionsfrihet ur grundlagen. Några vill även förbjuda religion).

Andra är typiskt gammaltestamentliga, hämnd, pöbelvälde, lynchmobbretorik: öga för öga, tand för tand.

Den tredje gruppen vill ha tillbaks ”sunda, kristna, svenska, moraliska: Nya Testamentet-värderingar” in i förskolan och i hemmens ”uppfostran”.

Problemet är att den sista gruppen uppenbarligen helt har missuppfattat kristendomen. De har missat att Jesus tillbringade sina första år i livet som flyktingbarn i Egypten. Jesus sa ”Älska din nästa ty hon är som du”. Missat att Jesus förespråkade något som i dag mest kan liknas vid socialism. Jesus som sade: ”Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.”

Grunden i de kristna värderingarna är människokärlek. Jesus förespråkade alla människors lika värde. Hans grundsyn kom ifrån de som kom före honom, och om man nu är troende, från Gud. Så även som gammeltestamentlig SD-anhängare är man helt åt skogen fel ute angående invandrarfrågan.

Det är bara att läsa 3 Mosebok 19:34:

”Främlingen som bor hos eder skall räknas såsom en inföding bland eder, du skall älska honom såsom dig själv; I haven ju själva varit främlingar i Egyptens land. Jag är HERREN, eder Gud.”

Mitt förslag till SD om de ska bli minsta lilla trovärdiga är att skippa det där med kristna värderingar. För SD är så långt ifrån kristenhet och dess värderingar som satanisterna också är.

Krönikor

Ang REVA, inre gränskontroll och den migrationspolitiska överenskommelsen (1)

Gästinlägg av Jakop Dalunde (Mp), del ett

Mot bakgrund av debatten kring REVA, inre gränskontroll och den migrationspolitiska ramöverenskommelsen mellan Miljöpartiet och regeringen tänkte jag försöka bidra med lite perspektiv. Texten blir lång, men detta är en komplex fråga som kräver sin utläggning.

Modernisera Sverige; Maria & Peter
Miljöpartiet de gröna / Foter.com / CC BY-NC-ND

Först en innehållsförteckning. Under min tid som språkrör för Grön Ungdom så var jag adjungerad till MPs riksdagsgrupp, partistyrelsen och dess arbetsutskott – därmed var jag delaktig i processen inför den migrationspolitiska ramöverenskommelsen, efter valet 2010. Men sedan jag 2011 avgick som språkrör för Grön Ungdom så har jag ingen formell koppling till MPs partiledning eller de migrationspolitiska förhandlingarna – även om jag fortfarande har viss insikt.

Nåväl. När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen så fanns det en befogad rädsla för att Sverige skulle få samma utveckling som andra länder – Danmark exempelvis – där främlingsfientliga partiers närvaro i parlamenten lett att etablerade partier tagit efter deras politik och retorik.

Vi ville undvika att hela det politiska debattklimatet skulle förskjutas i en rasistisk riktning genom att ta små, men ändå viktiga steg i motsatt riktning och göra politiken mer human. Vi ville möta främlingsfientligheten med det enda den inte tål: mer öppenhet, mer humanism.

För att ställa Sverigedemokraterna off-side inleddes därför en diskussion med regeringen om att samverka kring migrationspolitiska frågor. Bättre att regeringen förhandlar med riksdagens migrationsvänligaste röst än lyssnade på den motsatta.

Denna diskussion mynnade ut i att Miljöpartiet och regeringen den I mars 2011 enades om en ramöverenskommelse som skulle vara ett underlag för migrationssamarbetet under resten av mandatperioden.

Ramöverenskommelsen innehåller generella skrivningar om inriktningen för samarbetet och rådande lag, men också konkreta åtgärder för en mer human politik som till exempel att rätten till familjeåterförening ska stärkas och att papperslösa ska få rätt till vård och skolgång.

Men ramöverenskommelsen är inte i sig en lagtext för riksdagen att godkänna och heller inget regleringsbrev för myndighet att följa. Den har inte i sig någon juridisk kraft. Den är underlag för löpande förhandlingar mellan MP och regeringen – inte för tjänstemän på myndigheter av olika slag.

Kring detta verkar det råda ett stort missförstånd, så jag upprepar det igen.

Alla reformer som finns beskrivna i texten måste – för att bli verklighet – förhandlas fram genom lagändringar, utredningar eller uppdrag till myndigheter.

Det är inte på något sätt så att ramöverenskommelsen ger regeringen carte blanche att göra vad den vill. Den ger inte heller MP makt att stoppa regeringen från att göra sådant vi tycker är dåligt – som rasprofilering i inre gränskontroller. Den är ett underlag för förhandlingar – varken mer eller mindre.

När det gäller vissa frågor har förhandlingarna burit frukt. En fjärde migrationsdomstol inrättas – vilket innebär kortare handläggningstider och därmed kortare tid av ovisshet för asylsökande. Papperslösa kommer få skola och vård – en reform som lös med sin frånvaro i den rödgröna migrationsöverenskommelsen inför valet 2010.

På andra områden går förhandlingarna allt för långsamt, som exempelvis att förändra bestämmelsen om synnerligen ömmande omständigheter – så att fler, inte minst barn, som har bott i Sverige länge eller behöver vård här ska få stanna i Sverige.

Vi har heller inte fått igenom någon amnesti, utan de som har fått avslag på sin asylansökan kommer även fortsättningsvis att avvisas.

(Fortsättning följer)

Krönikor

REVA- en reva i ett demokratiskt samhälle.

REVA är inget annat än en stor blödande reva i ett samhälle som jag vill tro är solidariskt och demokratiskt. Ett samhälle där vi inte dömer människor efter utseende och där vi tar emot människor i behov av hjälp. REVA är ett resultat av en hårdare flyktingpolitik i ”Fort Europa” och främlingsfientliga politiska partiers framgång. I takt med rasism och fördomar växer det ”vita” folket sig starkare, och folket som har ett ”utländskt” utseende, eller för att inte säga är ”icke-vita” blir förföljda och utsatta.

Life in the Dark!
VinothChandar / Kids Photos / CC BY

Det var journalisten Linda Stark som kom REVA i Sverige på spåren, när hon fick i uppdrag att undersöka varför papperslösa i Malmö uteblev från förutbestämda träffar hos bland annat läkare.

De uteblir för att de jagas. I tunnelbanan, på gator, i bussar och i affärer. Papperslösa, de som alltså inte befinner sig i Sverige lagligt.

Hur mår en person som saknar ”rätt” att vara här? Vad är det för något hen gömmer sig för, flyr ifrån? Hur kan det komma sig att små papperslösa barn är så rädda för poliser, att när de får syn på en polis, kissar ned sig av rädsla. Vad har de genomlevt i sina hemländer?

Dessa är frågor som jag förmodligen kan få någon sorts svar på, men aldrig komma i närheten av att förstå. Jag kan inte förstå det eftersom jag har papper. Eftersom jag inte har levt i krig och våld. Eftersom jag inte varit rädd för att bli mördad eller våldtagen varje dag jag vaknar.

REVA — ingen vill ta på sig ansvaret för de order som har utfärdats till polisen, ordern om att intensifiera jakten på papperslösa genom att identifiera dem på gator och i tunnelbanan.

Hur identifieras då en ”papperslös”? Hur många gånger frågar polisen ut fel person?

Egentligen är det emot lagen att stanna människor utan misstanke om brott. Det är även olagligt och otäckt att polis stannar och frågar ut en person enbart för sitt utseende. För det måste väl vara utseendet som väcker misstankarna hos polisen?

Mörkt hår? Slöja? Mörk hud? Trasiga kläder? Bruna ögon? Talar annat språk? Ja, det är väl så poliser måste jobba för att stoppa papperslösa?

För de stoppar väl ändå inte sådana som jag? Med fräknar, blont hår och kritvit hud?

Jag förstår att det krävs papper för att befinna sig här i Sverige, förstår också att det finns väldigt många som befinner sig här olagligt. Enligt Migrationsverket är det ca 12 000 ”papperslösa” människor som ska utvisas, de har koll på ca 7500 av dem, men resten har ”gått under jorden”.

Jag hade nog försökt göra samma sak. Hade jag kommit ifrån krig och förödelse, och fått besked om att tvingas återvända, hade jag gömt mig och hoppats på att ingen skulle hitta mig. Hade jag haft familj så hade jag försökt att gömma dem med. Jag tror att det inom varenda levande människa finns något som kallas överlevnadsinstikt. När överlevnaden då är hotad, tror i alla fall jag, att lagar för mig hade spelat mindre roll än själva livet.

Så, 12 000 människor ska ut och hem till länder i krig och förödelse. Eller hem till länder, som kanske inte är i krig och förödelse, men där de på något sätt är otrygga. Migrationsverket säger att det är viktigt att få ut dem för att få plats med nya asylsökanden. Ut med människor som har det svårt, och det kommer ständigt nya människor som har haft det svårt. Nya människor som, om de inte får stanna, kanske tar tillfället i akt och flyr, lever i landet utan papper.

Hur värdigt är det? Att leva i ett land man inte kan ta del av. Att ständigt vara rädd att någon känner igen en, att polisen dyker upp, att man kanske blir sjuk och behöver vård. Låta bli att söka vård eller hjälp när man behöver i rädsla att bli upptäckt. Ett liv i ständig panik och skräck.

De papperslösa, de som lever ett utsatt liv och ett liv i skräck, blir nu ändå mer utsatta då polisen fått ”order” om att öka insatserna för att hitta dem.

Hur det än är, så är REVA ett totalt misslyckande i ett samhälle där vi jobbar mot fördomar. Ett samhälle där vi strävar efter att människor ska vara lika mycket värda — oavsett etnicitet, kön, kroppsfunktion, sexuell läggning, religion m.m.

Det är en insats där polisen är tvungen att använda sig av olagliga metoder för att identifiera eventuellt papperslösa människor. Där polisen är tvungna att gå på sina egna fördomar och andras om hur en papperslös person ser ut.

En hetsjakt. Förföljelse. REVA — en skam för ett solidariskt samhälle och ett tecken på att demokratin fått ett stort blödande sår som bottnar i fördomar och rasistisk politik.

Artiklar

Tid för krafttag mot islamofobin

Gästinlägg av Ung Vänsters ordförande Stefan Lindborg

Idag presenterade Nätverket svenska muslimer i samarbete en rapport om muslimernas situation i Sverige. Den är ett alternativt svar på regeringens rapporter till FN:s kommitté för avskaffande av rasdiskriminering. Muslimers situation är nu så allvarlig att organisationen nu ser sig tvungen att vända sig till FN. Den alarmerande islamofobin har inte uppstått av en slump, utan är ett resultat av en politisk utveckling under det senaste decenniet där muslimer, med framförallt kriget mot terrorism som förevändning, konsekvent har misstänkliggjorts.

Igår skrev företrädare för organisationen på Aftonbladets debattsida:

HAPPY RAMADHAN [Mobarak Alaikom Al Shahar]
radiant guy / Amazing Photos / CC BY-SA

”Det verkliga hotet mot demokratin är inte ’radikaliserade muslimer’ utan snarare ojämlikhet där muslimer just nu är på den förlorande sidan.

Svenska muslimer upptar i dag den roll i det svenska samhället som tidigare har hållits av grupper som judar, romer och resande med mycket tragiska resultat.”

Avsikten med att lyfta fram citatet ovan är inte att relativisera andra rasistiska uttryck än de islamofoba. Antisemitism och antiziganism fortsätter att vara allvarliga samhällsproblem, såväl i Sverige som i andra delar av världen. Men den som verkligen vill förstå vår tids rasism kan inte bortse från diskrimineringen och hatet mot muslimer. Det är i huvudsak kring islamofobin som extremhögern i Västeuropa har byggt sitt politiska projekt. Islamofobin är idag det farligaste uttrycket för rasism i Sverige. Det måste vänstern och den antirasistiska rörelsen dra slutsatser av.

Islamofobin är ingen abstrakt tankefigur. Den är något som drabbar människor konkret i vardagen. Den finns på arbetsmarknaden, där personer med arabisktklingande namn diskrimineras, och på en bostadsmarknad där segregationen breder ut sig. Den syns på gator och torg, som i Forserum där somalier systematiskt trakasserades och i Tomelilla där en kvinna med slöja och hennes sexåriga dotter fick ta emot glåpord och stenkastning. Hetsen och diskrimineringen som muslimer utsätts för i vardagen, legitimeras av en politisk utveckling där rasistiska krafter flyttar fram sina positioner.

Det nya millenniets första decennium präglades av det så kallade kriget mot terrorismen. Det var något som möjliggjorde att etablera en falsk bild, långt in i det politiska etablissemanget, av islam och muslimer som ett hot mot väst. Kriget mot terrorismen har legitimerat krig och ockupationer, men också en terrorlagstiftning som inte bara kränker grundläggande rättsprinciper utan som också leder till att islamofobin normaliseras.

Idag pratar världens ledare inte längre om kriget mot terrorismen, men terrorlagstiftningen finns kvar. I artikeln på Aftonbladets debattsida kan man läsa att av 26 kända frihetsberövanden i enlighet med den nya terrorlagstiftningen, har samtliga gripna varit muslimer. Bara två av de 26 fallen har lett till fällande domar. Nätverkets krav på en sanningskommission för att utreda effekterna av terrorlagstiftningen borde vara en självklarhet för alla som vill stå upp för rättssäkerheten.

På Aftonbladets debattsida kan man läsa att 40 procent av de muslimska samfunden har utsatts för attacker under de senaste åren. Det har handlat om skadegörelse, hot och misshandel av församlingens medlemmar. I en sådan situation måste varje antirasist kunna se att religionsfriheten i praktiken är begränsad för väldigt många människor. Därför är det idag en uppgift för vänstern att stå upp för alla människors rätt att utöva sin religion. Attacker mot religion och religiösa uttryck – särskilt mot islam och muslimer – används idag som ett verktyg för att sparka nedåt.

I en tid där islamofoba föreställningar blir ett allt mer accepterat inslag i samhällsdebatten, utgör kampen mot rasismen och hatet mot muslimer en ödesfråga. Rasistiska strömningar växer sig starkare i ett Europa där klasskillnaderna ökar, samhället dras isär och arbetarrörelsen inte förmår att utgöra ett alternativ. Vår utmaning är att vägra låta vare sig religionskritik, så kallad säkerhetspolitik eller abstrakta ursäkter om att skydda svenska värderingar bli en förevändning för rasism. Att vara antirasist handlar i första hand inte om att tycka eller tänka, det handlar om vad man gör och de faktiska konsekvenserna av det. För att bryta den rasistiska utvecklingen krävs en stark antirasistisk folkrörelse. Den har vi alla – du såväl som jag – ett ansvar för att bygga.

Krönikor

En nations karaktär

Gästinlägg av Marco Helles

Sverige kommer inte att bli ett bra land att leva i för någon av oss i framtiden om vi inte gör det till ett bra land för varenda en av oss. Det är inte de framgångsrika som definierar ett lands karaktär utan hur landet behandlar och bemöter sina minst lyckosamma invånare. ”Equal in dignity” – jämlika i värdighet – är fortfarande vår största utmaning.

King Carl XVI Gustaf at National Day 2009
Bengt Nyman / Foter.com / CC BY

En god vän omformulereade detta till  ”Sverige kommer att bli ett bra land att leva i för oss alla i framtiden om vi gör det till ett bra land för varenda en av oss. Det är hur landet behandlar och bemöter sina minst lyckosamma invånare som definierar dess karaktär. ”Equal in dignity” – jämlika i värdighet – är fortfarande vår största utmaning. Vi har en möjlighet att möta den tillsammans.”

Det var USA:s Theodore Roosevelt som i ett tal, 1912, sa liknande: ”This country will not be a permanently good place for any of us to live in unless we make it a reasonably good place for all of us to live in.” Jag skulle stryka ”reasonable”. Det ska vara gott att leva för alla.

I nationalistisk yra hyllar vi våra hjältar. Det är möjligt att vi behöver dem för självkänslans skull. Hjältarna inom idrotten, de framgångsrika musikerna, våra författare, våra innovatörer inspirerar oss och ger oss en känsla av framgång. Vi jämför oss med andra. När våra hjältar misslyckats är det katastrof, fiasko, skandal och skam. Är vår självkänsla så bräcklig? Vad är det som definierar en nations karaktär och framgång?

Det finns andra hjältar som kämpar i det tysta. De verkliga vardagshjältarna. De som trots motstånd, svåra ekonomiska förhållanden och under stora personliga uppoffringar för andras skull gör våra liv bättre (många av dem lever under hot, spott och spe). Deras kamp gör att vi alla får ett bättre liv. Varför skulle inte deras strävan kunna definiera vår nations karaktär? Att den nationella självkänslan får ett boost genom värderingar, beteenden och övertygelsen om mänskliga rättigheter för alla? Att stoltheten kommer från en ödmjuk värdighet och inte från brösttonerna mot andra? Att det här är ett land där självkänslan byggs upp av respekt för varandra? Att de minst lyckosamma kan leva ett bra och värdigt liv?

Sverige är i en märkbar brytningstid. Är detta ett land för alla, eller är detta primärt ett land för människor av den rätta sorten? Vad kommer att definiera vår karaktär om några decennier? Kommer alla, det vill säga var och en, kunna leva ett bra liv här.

Om det vore sant, skulle vi ha mycket att vara stolta över.

Artiklar

Därför är Avpixlat en pratsajt

Det pratas mycket på Avpixlats hemsida. Närmare bestämt i kommentarsfälten. Men hur står det till med helt egenproducerade nyheter på Avpixlat egentligen? Med anledning av att en av våra kära läsare hävdar att Avpixlat publicerar nyheter som inte vanliga medier tar upp, finner Motargument skäl att redovisa de korrekta omständigheterna.

En av våra läsare har i en och samma diskussionstråd lagt upp en och samma länk tre gånger. Länken går till en nyhetsnotis publicerad på Avpixlat. Notisen beskriver hur en vänsterpartist som synes vara rattfyllerist har dömts till böter för att ha framfört ett motorfordon samtidigt som hon har haft en relativt hög promillemängd alkohol i sitt blod.

I can't believe the news today...
Thomas Leuthard / Foter.com / CC BY

Nyheten härrör emellertid inte från uppgifter som Avpixlat införskaffat på egen hand. Den härrör i själva verket från en artikel från Nya Wermlands Tidningen (NWT). Avpixlat har även en länk till NWT:s artikel på sin hemsida.

I NWT:s artikel hänvisas därutöver till en artikel i tidningen Dalslänningen som beskriver hur samma vänsterpartist som synes vara rattfyllerist råkade ut för hårda bud i Mellerud.

Närmare bestämt beskrev tidningen Dalslänningen vänsterpartistens tidigare kombination av alkoholdrickande och bilkörning.

Det är således inte Avpixlat som i det aktuella fallet publicerar nyheter som övriga medier inte tar upp. Det är istället övriga medier som publicerar nyheter som Avpixlat sedan sprider vidare.

Och nu återrapporteras samma nyhet av oss på Motargument, samtidigt som flera läsare av Avpixlat anklagar övriga medier (inklusive oss) för att aldrig sprida negativa nyheter om politiker och partier med vänsterinriktad ideologi.

Motargument vill för övrigt uppmana Avpixlats läsare att leta noggrannare efter länkar till originalartiklar som Avpixlat länkar till. Detta för att förhoppningsvis få insikten om att Avpixlat i sådana fall ej är först med nyheten.

Samma läsare har även anklagat Motargument för att sprida hat mot SD. Detta på grund av en artikel som undertecknad har skrivit; En artikel som visade att sverigedemokraterna vill att det skall vara förbjudet att få uppehållstillstånd i Sverige genom att ha tvingat en här boende person att gifta sig med den invandrade. En artikel som påtalade att det i Sverige redan är förbjudet att få uppehållstillstånd genom att ha tvingat en här boende person att gifta sig. I artikeln informeras för övrigt om att ingen i Sverige har rätt att tvinga någon att gifta sig.

Motargument överlåter åt sina läsare att själva ta ställning till hur det ligger till. Vi efterlyser mindre tomt prat och mer substans från Avpixlats läsare när de kritiserar oss.

Artiklar

Islam är ingen ideologi

Centralt i den antimuslimska teoribildningen är idén om att islam inte är en religion utan en totalitär ideologi. Tesen har fått stor genomslagskraft i antimuslimska miljöer, och framförs av bland annat Tryckfrihetssällskapet och företrädare för SD.

Badshahi Mosque July 1 2005 pic32 by Ali Imran (1)Tesen i sig rymmer inga stora vetenskapliga kvaliteter och är på samtliga punkter falsk, men då den har fått så pass stor spridning att den idag ofta används som en standardförklaring till att angripa islam och muslimer är det på sin plats att ge tesen ett ordentligt bemötande. Det finns många akademiker som har avfärdat påståendet, men på Internet lyser seriösa bidrag med sin frånvaro. Detta är ett försök att kort och koncist bemöta tesen.

Påståendet bottnar sig i en tro på att islam per definition är politisk, att det egentligen inte finns någon skillnad mellan islam och islamism (politisk islam). Denna idé rymmer många missförstånd och förenklade förklaringar och är först och främst helt historielös. För att bena ut alla missförstånd och all begreppsförvirring ska vi nu först betrakta dessa fenomen var för sig.

Islamism eller politisk islam är en politisk ideologi vars historia är tämligen kort; de första ansatserna gjordes i början av 1900-talet. Det verkliga genomslaget för islamism kom dock först på 70-talet. Islamism har inte funnits som politisk idé i större delen av islams historia. Idag finns det flera olika inriktningar av islamism och ideologin i stort har många anhängare. Att religionen har fått ligga till grund för en politisk ideologi är inget som är unikt inom islam, det förekommer även inom kristendomen. I Europa är kristdemokratin en av de starkaste politiska rörelserna, deras politik grundar sig i kristen religion.

Islam är en världsreligion med en över tusenårig historia, som i sina politiska anspråk skiljer sig lite från andra världsreligioner såsom kristendomen. Religionen har många anhängare med olika tolkningar av Koranen, majoriteten av dem tillkänner sig inte till politisk islam. Bland alla muslimer världen över finns det stort stöd för de rent religiösa inriktningarna, de som inte blandar ihop politik och tro. Den mest utbredda formen av personlig islam är sufismen (folklig islam). Mellan sufister och islamister råder mycket kyliga relationer.

Bara det faktum att islams historia är mycket längre än den politiska islams historia, bör göra det tydligt för alla att islam inte är synonymt med islamism. Vidare bör det faktum att islam rymmer troende som inte blandar ihop religion och politik vara bevis nog för att säga att islam inte är en ideologi.

För att göra det ännu tydligare kan vi betrakta historien, vi kan se hur de gamla muslimska rikena var utformade och om det i dem fanns en sammansmältning av religion och politik. Ser vi till de medeltida muslimska rikena kan vi se att i de muslimska rikena liksom i de kristna gav religionen en viss form av legitimitet till de världsliga ledarna; i de kristna rikena var kungen ”kung av guds nåder” — i de muslimska kalifaten ”de troendes härförare”. Detta hindrade inte dem i något av fallen att agera utifrån egna intressen, krigen och de politiska utspelen hade i de allra flesta fall rent världsliga förtecken. De religiösa ledarna var underställda de världsliga ledarna, och i slutändan var det alltid sultanens ord som gällde även om de bröt mot Koranen. Någon rätt till uppror mot de ledare som bröt mot Koranens riktlinjer fanns inte. Historien talar sitt tydliga språk, religionen och den världsliga makten var inte sammansmält i en symbios.

Vidare kan man konstatera att islam saknade och saknar än idag en centraliserad religiös instans, så som Vatikanstaten inom katolicismen. Det finns ingen institutionaliserad auktoritet inom islam som har tolkningsföreträde av guds ord. Detta gör islam till en mycket individualiserad religion, en religion där individen är ansvarig för sin relation till gud. En religion där tolkningen av Koranen kan skilja sig starkt mellan olika grupper.

Med andra ord finns det inget stöd för att säga att islam per definition är en ideologi. De muslimer som inte tillkänner sig islamismen (och de är i majoritet) är ett bevis på detta. Historien visar också att det i de muslimska staterna inte har varit norm att låta religion och världslig makt smälta ihop till en symbios. Detta gör att vi kan konstatera att islam i första hand är ett religiöst projekt och har alltid varit det.

 

/Hiram Li

Källor: Knut S. Vikör, Motgift: redaktör Sigve Indregar , Flamme Forlag & Forlaget Manifest, Oslo 2012

Mohammad Fazlhashemi, Vems islam, Norstedts, Stockholm 2008

Krönikor

Människovärde versus ekonomi

Det är bedrövligt att man ens kan komma på tanken att fråga sig vilka människor vi har råd att ha i vårt samhälle. Jag läste nyligen en debattartikel av Kent Revedal där han diskuterar debatten angående assistans för personer med funktionshinder, och där kostnaderna ställs mot människovärdet.

Det finns stora likheter i de diskussioner och samtal som förs om både personer med funktionshinder samt personer av utländskt ursprung (det vill säga; invandrare). På precis samma sätt likställer man ett större antal individer till en massa och placerar etiketter ovanpå dessa, så att man tryggt och säkert kan plantera dem i en ekonomisk kalkyl.

Snyggt och prydligt.

Mazzali:
MAZZALIARMADI.IT / Foter.com / CC BY-SA

Jag förstår viljan och behovet att vilja ha saker och ting, fysiska eller abstrakta, snyggt placerade i prydliga rader. Det känns tryggt. Men när man glömmer bort människan eller människorna som gömmer sig bakom de här siffrorna eller bokstäverna i en mapp på datorn eller en pärm i bokhyllan… då har man halkat av vägen och kommit ganska snett.

För om ni är intresserade av en hemlighet så kan jag berätta att alla siffror har en människa bakom sig. En enskild individ med ett alldeles eget namn, en egen identitet, egna föräldrar, syskon, kusiner, barn, make/maka, sina egna erfarenheter, kunskaper, sätt att se världen, kanske ur ett religiöst, politiskt, filosofiskt eller annat spännande perspektiv… det kan vi inte veta på förhand.

Det är bedrövligt att vi ska leva i ett samhälle som värderar siffror och prydlighet högre än människorna som bor i samhället självt. Likaså att vi alla ingår i en stor, grå massa av liv som på det stora hela ingen bryr sig om. Det är förskräckligt att vi inte ser längre än näsan räcker och normaliserar allt vi känner till, allt vi känner igen… resten är onaturligt på ett eller annat sätt, och stoppas därför ihop till en prydlig pappershög på ett prydligt skrivbord, in i en prydlig pärm i en prydlig bokhylla i ett prydligt kontor.

Min önskan är att alla främst respekterar varandra. Människor får ha olika åsikter. Men det vore fantastiskt om vi kunde ta och komma ihåg att vi alla trots allt är människor. Människor av kött och blod. Med önskningar och drömmar. Med familj och vänner. Ett liv. Ett liv värt mer än hudfärg, kultur, eventuella funktionshinder, religion…

Ett liv med outsägligt större värde än världens alla gemensamma resurser.

Krönikor

Horribel argumentation emot rasism

Gästinlägg av Fanny Åström

Jag läste detta inlägg hos A sorta mission om folk som argumenterar emot Sd/rasism (två ord som beklagligt ord börjat användas som synonymer) med att prata om hur bra Ibrahimovic är. Jag har flera problem med detta, dels det som tas upp i texten om att de som säger så fortfarande upprätthåller en skillnad mellan vi och dom och därför intar approachen ”invandrare är inte som vi, men vi kan acceptera dem ändå” typ.

Zlatan Ibrahimović
prettyfriendship / Foter.com / CC BY-SA

Ett annat problem jag har med det är hur folk alltid ska hålla på och argumentera med så kallat goda exempel. Tänk om vi inte hade haft framstående ”invandrare” (jag åsyftar här snarare alla som kan komma att uppfattas som invandrare, snarare än de som verkligen har invandrat) i Sverige? Hade det då varit okej med rasism? Jag menar, till exempel personer som söker asyl i Sverige har ofta tunga trauman i bagaget och detta kommer troligen att leda till att de har det jävligt mycket svårare för sig i livet. Om man ska se det rent krasst så är det nog en samhällsekonomisk förlust att ta emot asylsökande, i alla fall bra mycket dyrare än att ta emot arbetskraftsinvandring, eller ännu bättre: än att låta dem vistas olagligt i landet och smörja kugghjulen genom att jobba för orimligt låg löner på någon lunchrestaurang.

Dessutom är det ju knappast så att Åkesson vill kicka ut samtliga med utländskt påbrå. Jag tror till exempel att hen tycker att det är utmärkt att vi har Ibrahimovic. De som hen och övrigt pack i det där partiet har något emot är knappast ”duktiga” invandrare som ”anpassar sig” och blir framgångsrika, det hen har något emot är de som kostar pengar och ställer till bråk.

Nu är det såklart så att denna inställning till ”invandrare” som andra klassens medborgare som måste sköta sig bättre än ”svenskar” skadar alla ”invandrare”, men det är fortfarande inte så retoriken ser ut och därför blir det tyvärr lite av ett slag i luften.

När en argumenterar emot rasister med argument som att vi ”tjänar på invandringen” så har vi accepterat grundpremissen att invandringen är något som vi måste tjäna på. Det är att spela på deras planhalva och att acceptera reducerandet av människor till pengar, kostnader och inkomster.

Så länge vi bedömer människors värde utifrån hur de presterar så kommer vi inte att skapa en vettig invandringspolitik. Anledningen till att jag vill ha fri invandring är inte att jag tror att Sverige som land kommer tjäna på det (med detta inte sagt att vi inte kan det) utan att jag anser att människovärdet står över de eventuella vinster eller förluster vi kan tänkas göra på det hela. Därför är jag helt ointresserad av att tala om invandringens eventuella kostnader eller vinster, vilka ”invandrare” som visat sig vara en tillgång och så vidare och så vidare. Det är banne mig inte relevant, för värnandet om människovärdet måste sträcka sig utanför detta.

Alltså det är skitbra att folk vänder sig mot rasism, men även argumentation för en bra sak kan vara helt horribel och dessutom bidra till att stärka världsbilden som rasismen grundar sig på.