Gästinlägg av Marco Helles
Sverige kommer inte att bli ett bra land att leva i för någon av oss i framtiden om vi inte gör det till ett bra land för varenda en av oss. Det är inte de framgångsrika som definierar ett lands karaktär utan hur landet behandlar och bemöter sina minst lyckosamma invånare. ”Equal in dignity” – jämlika i värdighet – är fortfarande vår största utmaning.
En god vän omformulereade detta till ”Sverige kommer att bli ett bra land att leva i för oss alla i framtiden om vi gör det till ett bra land för varenda en av oss. Det är hur landet behandlar och bemöter sina minst lyckosamma invånare som definierar dess karaktär. ”Equal in dignity” – jämlika i värdighet – är fortfarande vår största utmaning. Vi har en möjlighet att möta den tillsammans.”
Det var USA:s Theodore Roosevelt som i ett tal, 1912, sa liknande: ”This country will not be a permanently good place for any of us to live in unless we make it a reasonably good place for all of us to live in.” Jag skulle stryka ”reasonable”. Det ska vara gott att leva för alla.
I nationalistisk yra hyllar vi våra hjältar. Det är möjligt att vi behöver dem för självkänslans skull. Hjältarna inom idrotten, de framgångsrika musikerna, våra författare, våra innovatörer inspirerar oss och ger oss en känsla av framgång. Vi jämför oss med andra. När våra hjältar misslyckats är det katastrof, fiasko, skandal och skam. Är vår självkänsla så bräcklig? Vad är det som definierar en nations karaktär och framgång?
Det finns andra hjältar som kämpar i det tysta. De verkliga vardagshjältarna. De som trots motstånd, svåra ekonomiska förhållanden och under stora personliga uppoffringar för andras skull gör våra liv bättre (många av dem lever under hot, spott och spe). Deras kamp gör att vi alla får ett bättre liv. Varför skulle inte deras strävan kunna definiera vår nations karaktär? Att den nationella självkänslan får ett boost genom värderingar, beteenden och övertygelsen om mänskliga rättigheter för alla? Att stoltheten kommer från en ödmjuk värdighet och inte från brösttonerna mot andra? Att det här är ett land där självkänslan byggs upp av respekt för varandra? Att de minst lyckosamma kan leva ett bra och värdigt liv?
Sverige är i en märkbar brytningstid. Är detta ett land för alla, eller är detta primärt ett land för människor av den rätta sorten? Vad kommer att definiera vår karaktär om några decennier? Kommer alla, det vill säga var och en, kunna leva ett bra liv här.
Om det vore sant, skulle vi ha mycket att vara stolta över.
Motargument 