Etikettarkiv: Sverigedemokraterna

Artiklar

Granskning av Affes statistikblogg del 3

Jag har inte gjort mig känd för att vara den som tycker att Affes statistikblogg håller vetenskapligt hög nivå. Tvärtom har jag vid flera tillfällen visat på stora brister. Nu är det dags igen, detta är del tre på temat ”Affes ovetenskapliga statistik”.

Affe har skrivit en artikel, en artikel som även publicerats i den antimuslimska tidningen Dispatch International, en tidning som SD har skickat ut till alla sina medlemmar och som bl.a. Richard Jomshof kallat för ”viktig tidning”. Även riksdagsledamot Kent Ekeroth rekommenderar Affes artikel. Det centrala temat i artikeln är att försöka visa på hur invandring har förändrats sedan 1960-talet. Förändringen som Affe fokuserar på är i detta fall hur högt HDI (en ganska trubbig metod som används för att mäta välstånd i en nation) olika invandrargruppers hemländer har: Affe menar att det har skett en förskjutning, att vi idag tar emot allt fler invandrare från länder med mycket låg HDI medan vi på 60-talet tog emot invandrare från länder så som Finland — som Affe menar hade ett högt HDI.

Problemet med den statistiken är dock att måttet HDI först började att användas på 1990-talet. Följaktligen har Affe  använt sig av ett HDI-mått från år 2011 för att försöka peka på något om olika länders välstånd på 60-talet! Då såg naturligtvis världen helt annorlunda ut än vad den gör idag. Finland var långt ifrån det ekonomiskt välmående land det är idag. Att försöka att använda sig av ett HDI-mått hämtat från 2000-talet för att  säga något om hur det såg ut på 60-talet är så uppenbart ovetenskapligt att det närmast bör beskrivas som ren dumhet. På inget vis går det att försvara ett sådant förfarande.

Vidare är ett centralt tema i Affes artikel att invandringen idag är mer lågutbildad än den som kom under tidigare decennier. Ett sådant påstående är felaktigt då den officiella statistiken visar på att andelen  invandrare med minst treårig högskoleutbildning är idag högre än den var innan 90-talet (se diagram).

Diagram utbildningsnivå
Diagram utbildningsnivå

Det är skrämmande att vi i riksdagen har politiker som hänvisar till denna bloggs hopkok, att vi har ett parti i riksdagen som skickar ut en tidning som innehåller denna typ av totalt felaktiga artiklar och  statistik till sina medlemmar. Man kan fråga sig hur man någonsin ska kunna ta dem seriöst när de med orden ”Affes Statistik-blogg har igen en intressant och djuplodande rapport” hänvisar till en blogg som rymmer sådana enorma brister.

/Hiram Li

Krönikor

"Upp till kamp", eller: att våga prata

Gästkrönika av Anny Berglin

Att Sverigedemokraterna ökar i opinionsmätningar tycker inte jag är särskilt märkligt. Inte konstigt alls, på något sätt. Varför? Jo, för att vi lever i en tid där klyftorna bara ökar och det blir allt tydligare vilka som är värda något i kapitalismens samhälle.

Anny
Anny Berglin

Vi har en regering som verkar tycka att arbetslös = lat, som tycker att sjuk = lat och som tycker att det finaste som finns är att jobba. Fast du ska inte nödvändigtvis få en lön som det går att leva på. Samhället går från kollektivet till individen, var man för sig själv. Jobbskatteavdrag i fickan är najs, några extra slantar att stoppa i plånboken. Att de påverkar de som har minst i samhället, det kan man låta bli att tänka på. Sänk skatten för de som har mest, se till att kollektivet betalar läxhjälp och städning för ett fåtal som har råd med det och försämra A-kassan. Trygghet? Bara om du redan har pengar.

Klart som fasen då att SD ökar. I svåra tider är det lätt att lockas av enkla lösningar och det är ju just vad SD erbjuder. Alla problem kan lösas på ett sätt – stoppa invandringen.

Jo jag vet, de har några fler svar på politiska frågor men det mesta har ändå sin grund i att skylla alla problem på en specifik grupp av människor. Klart det är enkelt och tilltalande! Jag har full förståelse för varför man lockas av en enkel världsbild, varför man tjusas av konceptet skylla ifrån sig.

Att se strukturer i samhället, att se klyftor och maktordning och klasser – det är svårt för de flesta. Det är något man aktivt måste välja att lära sig. Därför är jag övertygad om att vi alla måste bli bättre på att våga prata om det. Våga prata feminism, demokrati, solidaritet. Ord som för alldeles för många idag är helt utan tyngd, mening och betydelse.

Klart vi kan förändra. Klart vi kan förbättra. Det är inget särskilt utopiskt i det, det är så världen fungerar. Men vi måste sluta vara lata, sluta vara fega och börja sticka ut hakan lite mer. Vi måste börja förklara steg för steg, för alla runtomkring oss, detta väldigt grundläggande budskap som av vissa tycks vara bortglömt:

Alla människor är lika mycket värda.

Krönikor

Hur mycket gillar vi egentligen "olika"?

Lever vi verkligen i en sann demokrati, samt, gillar vi verkligen ”olika”?

Det har länge pågått en kampanj, vid namn ”Jag gillar olika”. Man har kunnat få denna knapp, eller licens på att man gillar olika på sin Facebooksida för ens vänner att beundra. Eller inte beundra. Oavsett om du beundrar det eller inte så har jag svårt att se någonting vara ”rätt” eller ”fel”. Framförallt i en sann demokrati. Kampanjen ”Jag gillar olika” riktades och hade sitt fokus helt och hållet på invandrar– och flyktingfrågan. Kultur– och religionsfrågan. Jag såg i alla fall ingen som ”gillade olika” när det gäller skor, musiksmak eller någonting annat. Men jag gillar också olika, och olika för mig innefattar precis allting. Allting ifrån politiska åsikter till klädsmak, dock undrar jag om denna kampanj syftade på att precis allting skall vara ”olika”?

ViGillarOlikaLogo

Jag har en uppfattning om att vi kan bära våra knappar eller licenser om hur mycket vi gillar ”olika”, men i sådana fall tar detta gillande stopp vid en fråga – rasismfrågan. Jag har snarare en uppfattning om att vi i Sverige försöker vara så lika varandra som bara möjligt. Till den grad att man inte ens vill tala om vilket parti man röstar på. De människor som trots allt säger sin åsikt, politiska ställningstagande eller på annat sätt ”sticker ut”, ses inte allt för sällan på med ögon vara någonting av en ”rebell”. Någon som just, ”sticker ut”. Det är väldigt ofta jag hör hur någon talar om någon annan, med en lätt beundran i rösten: ”Han/Hon vågar verkligen säga vad han/hon tycker”. Eller ”Han/hon vågar verkligen stå upp för sig själv, och tar ingen skit.”

15-06-10 Lets Go I Want To Go All The Way To The Horizon ~ Explored Front Page :)
Βethan / Foter.com / CC BY-NC-ND

Då beundran för dessa modiga människor är så stark att man till och med berättar om personen vidare likt en historia från medeltiden, så måste det ju också betyda att det inte är allt för vanligt att människor är så pass olika att som alla gånger säger vad de tycker, anser eller har för åsikter. Troligtvis i rädsla för vad andra skall tycka? Är det demokratiskt, eller ”olika”? Det är väl i mina ögon i princip barn som har kvar olik-tänkandet samt äktheten i att säga, tycka och agera så som dem vill – olika. Men å andra sidan är det inte heller helt ovanligt att vi, vuxna föräldrar, snabbt tystar barnen när de agerar olikt oss själva, och säger någonting högt som vi känner ”inte passar in” att säga eller tycka, högt. Exempelvis om de anser och säger att något annat barn är dum, som också har varit dum. Men då det dumma barnets föräldrar också står där och hör allting är rädslan för vad denne förälder skall tycka om oss, inte vårt barn, störe än att låta våra egna barns egna frustration få spelutrymme. Så kontentan blir, vårt barn har blivit utsatt för dumheter av ett annat barn och är arg samt ledsen. Men blir tystad av oss och vi ser inte ens hans/ hennes frustration. Han/ hon får inte känna någon sådan, på grund av hur vi skall bli betraktade. Är detta att ”gilla olika”?

Olika för mig hade verkligen varit om jag någon gång fick se en förälder både se och förstå sitt eget barns frustration. Oavsett om så det dumma barnets hela släkt står bredvid. Tyvärr fortsätter detta när barnen blir äldre. Där den egenskapen av att själv en gång som barn ha vågat ”sticka ut” och säga ifrån, har övergått till en beundran för dem som faktiskt fortfarande vågar säga till — och ifrån.

Det hade varit något av en ren mardröm om allt och alla var precis likadana. Tänkt likadant, velat likadant, röstat likadant och att alla hade samma politiska ställningstagande. Det för mina tankar mer till Nazityskland eller vilken annan diktatur som helst i världen. Sverigedemokraterna går starkt fram i Sverige och utgör idag Sveriges tredje största parti. Detta har, oavsett vad man anser om det, skett på demokratiska vägar och i en demokrati är det någonting som skall respekteras.

Jag har en granne som är Sverigedemokrat. Hade jag hatat honom för detta, så hade jag varit precis lika stort ”hot emot demokratin” som jag ofta hör att han är. Likaså om jag hade vägrat se, tala med och/eller respektera honom som en människa med lika mycket värde som alla andra människor. Det är trots allt min grundinställning, att alla människor är lika mycket värda — oavsett vad han anser om den saken. Börjar jag se honom som ”mindre” värd kan jag lika gärna ansluta mig till hans ideologier och politiska ställningstaganden. Vad är det då som då gör mig eller mina politiska övertygelser så olik honom eller hans? Jag gillar olika, och han är bara olik mig själv i sitt tänkande, sina intressen, sitt ställningstagande och i sin politiska hållning.

Jag har bytt politisk ideologi, från att vara röd till blå. Jag röstar numer på Moderaterna. Detta av skäl som jag står för, och för mig känns deras politik stå närmare mina åsikter, mitt liv, familj och synen på framtid. Men varenda gång jag nämner detta stöter jag på ifrågasättanden, ifrågasättanden som ”Hur kan du?” och ”fattar du inte?”
—”Jo, jag fattar. Gör du?” Förstår vi egentligen vad en sann demokrati är eller innebär? Det är knappt så jag gör det, men jag finner det inte vara så konstigt att vi är livrädda för att avslöja vad vi röstar på. Vi blir snabbt ifrågasatta och sedda på med ”andra ögon”.

DSC09271

På båda mina händer kan jag räkna ut hur många personer inom min egen bekantskapskrets som hade, eller fortfarande har kvar, den licensen till profilknapp om att de ”gillar olika”. Men när de fick reda på att jag numer är blå, så var det inte lika självklart. En salva av — och uppradande med argument om hur de blå nästintill är omänskliga och helst vill avrätta alla som inte har över en miljon kronor på kontot sköts emot mig. Det lustiga i detta är att en del av dem själva lever som — och utnyttjar moderaternas politik till max, men har lärt sig från barnsben ute ifrån en segregerad förort att det är Socialdemokraterna, eller Vänstern, som gäller.

Men, detta är ingenting jag direkt påtalade till någon av dem. Jag äger inte den rätten och jag blir då själv det ”hot emot demokratin” som jag inte gillar.

Jag försvarade mig inte ens. Av en enda anledning! Jag ska inte behöva försvara mina åsikter i en demokrati, framförallt inte gentemot Facebook-licensierade ”Jag tycker olika” människor. Jag diskuterar dem gärna i en diskussion som innehåller en ömsesidig respekt för bådas ställningstaganden, men jag vägrar att bli ifrågasatt för att jag inte tycker som dem, eller Dig. Vi är helt enkelt olika, med olika bagage och erfarenheter.

Vi tänker olika och ser på saker olika. Inte minst, vi lever våra liv olika, och har våra livssituationer olika och beroende på det ser vi också olika på politik. För mig är det, att ”gilla olika”! Den politik som gynnar Dig, Din Familj, Ditt arbete och Din framtid kanske inte gynnar och/ eller intresserar mig. Är jag mindre värd för det? Eller, ska jag anse Dig vara mindre värd som människa? Är det att vara och gilla olika?

Republican Elephant - 3D Icon
Politisk symbol för republikanska partiet, USADonkeyHotey / Foter.com / CC BY

Att vara olika, och att våga samt tillåtas vara, tänka, tycka och rösta olika är också att vara en demokrati. Jag finner det skrämmande om hela Sverige skulle tycka och tänka som SD. Men jag finner det lika skrämmande om hela Sverige skulle tycka och tänka som V, S, M, KD eller C. Det är för mig, inte att gilla eller vara olika – någonstans. Jag är ganska övertygad om att vissa anser mig vara ”dum i huvudet” eller ”sticker ut”, alldeles för mycket än vad den korrekta ramen tillåter. Jag talar inte skit om någon, utan det här är så jag ser på det och tycker. Så, upp till bevis. Gillar Du verkligen olika? Du behöver inte hålla med mig. Du behöver inte ens tycka om det jag skriver, eller tycker. Men ber du mig att hålla käften, anser mig vara ”dum i huvudet” eller förkastar mina åsikter som ”skit”, så gillar inte heller du ”olika”. Däremot kan Du argumentera emot mig, i sak, och på så vis kanske få mig att ändra min nuvarande uppfattning. Då kanske vi kan komma att se mer ”lika” på saker och ting. Men oavsett om det gäller extremvänster eller extremhöger och argument som ”Men i deras länder skulle jag aldrig få…” Nej, det skulle vi förmodligen inte ”få” göra. Men vad spelar det för roll? Måste Sverige och vi också sjunka till den nivån att man ”inte får”, bara för att man inte ”får” göra det i ett land på andra sidan jordklotet? Oavsett vad vilket annat land än har för syn på främmande religioner eller kulturer, eller mänskliga rättigheter, så har vi vår. Så är det här i Sverige och det är väl ändå ifrån Sverige vi skall utgå ifrån, och vad som gynnar Sverige samt Sveriges medborgare, invandrare och flyktingar bäst.

Democratic Donkey - 3D Icon
Politisk symbol för demokraterna, USADonkeyHotey / Foter.com / CC BY

Jag hoppas att Sverige en dag blir så pass ”olika” att alla vågar säga ifrån, samt vad dem tycker, tänker, anser och även står politiskt. Utan att bli tystade, påhoppade eller ställda emot väggen med en stämpel i pannan som mer utgör en dom.

Men det kräver också att vi de facto gillar olika till den grad att vi ger andra människor, våra grannar, vänner och medmänniskor samma utrymme att kunna göra samma sak.

Förresten, gråter mina barn för att något annat barn har varit dum emot och/eller slagit till dem i lekparken en söndagseftermiddag, så äger de all rätt till att också påtala detta — och — finna tröst hos mig. Det brukar oftast vara löst efter att de bara har fått den bekräftelsen och noteringen av mig av att ha blivit illa behandlade. Oavsett om det andra barnets föräldrar hör på, faktum är att det kan dem faktiskt gott få höra, och på så vis också ta sitt ansvar som föräldrar, och i sin tur uppmärksamma deras barn på att dem vet, samt att man inte skall slåss och/eller vara dum emot andra.

Artiklar

Sluta dalta med SD

Gästartikel av Frilansande Memetiker

Sluta dalta med Sverigedemokraterna — kalla idioti vid dess rätta namn

Det brukar låta som om att Sverigedemokraterna är mobbade, att de behandlas odemokratiskt, att de trakasseras av media och det politiska etablissemanget. Men detta är senare års största politiska bluff, en skickligt skapad image som en skrämmande del av samhället är på väg att köpa. Denna bild av sakers situation är precis vad SD vill att vi ska se och tro på.

Kochs
Truthout.org / Foter.com / CC BY-NC-SA

SD påstår att de inte behandlas som andra partier, och det stämmer, men i helt motsatt riktning mot vad de säger. Faktumet är att det daltas mer med SD än något annat parti. De bedöms med en helt annan måttstock än andra politiker, och de tillåts komma undan med mer rasism än någon annan. Den öppna främlingsfientlighet och fascism som frodas hos SD, deras maffiaorganisation Avpixlat, samt övriga tillhörande grupper är skrämmande (jag orkar inte ens räkna upp exempel, den som vill se kan ta en titt på Inte rasist, men…).

Varför kommer de undan med sådant? Jo, därför att journalister och skribenter i Sverige har under flera år matats med attityden att man måste vara försiktig när man skriver om SD. Denna attityd kan delas upp i olika kategorier:

1. Den mesiga: ”Om du skriver något dåligt om SD så mobbar du dem och är odemokratisk”
2. Den cyniska: ”Om du skriver något dåligt om SD så ger du dem uppmärksamhet och de kommer att få fler röster”
3. Den skrämda: ”Om du skriver något dåligt om SD så kommer du att få motta hot och trakasserier från deras anhängare”

Jag ska ta dessa en i taget.

1.

Idén om att all kritisk granskning av SD, samt att kalla dem vid deras rätta epitet ”främlingsfientliga” och ”rasister”, är odemokratisk mobbing — det är bara en idé som framgångsrikt drivits av SD:s sympatisörer i målsättning att försöka slippa all kritik. Det har gått så långt att folk räds att skriva något minsta negativt om SD för att de vill slippa höra den jobbiga talkören om att man är odemokratisk (vare sig den kommer från SD-anhängare eller folk som ”inte gillar SD, men de är ju ändå demokratiskt valda”).
Vad är resultatet? Plocka fram slumpvis utvald artikel om rasismincident involverande SD och tänk dig att detta hänt inom vilket annat parti som helst. Hur stor hade skandalen blivit? Garanterat större. Om Beatrice Ask och Anders Borg sprungit omkring med järnrör och skrikit ”blatte-lover”, hade de fått vara kvar i M ens en sekund? Knappast.

Men när det gäller SD så tassas det försiktigt och man håller tillbaka på fördömande ord för man vill ju inte verka odemokratisk. Men märkligt nog är SD det enda parti som man är en odemokratisk mobbare om man granskar, och det borde verkligen säga något om hur inplanterad den bilden är av partiets anhängare. SD bedöms med en helt annan måttstock än andra partier, och det är så de vill ha det.

2.

Från diverse oroade antirasister kommer ofta det varnande påpekandet att om man ger SD negativ uppmärksamhet så kommer de bara att växa och man gör sig själv en otjänst och bör därför hålla tillbaka på alltför negativa uttalanden.

Jag finner detta en extremt nedlåtande attityd till alla väljare. Det som de säger är att svenska folket är beredda att rösta på ett parti bara för att det får uppmärksamhet, även negativ. Att folk är beredda att rösta på ett parti bara för att de blir mobbade (kom ihåg från punkt 1 att granskning tolkas som mobbing). Att folk är beredda att komplett bortse från vad ett parti står för och rösta på dem bara för att jävlas med etablerade politiker.

Rush, Kochs
Truthout.org / Foter.com / CC BY-NC-SA

Då ska man fråga sig: hur pass moget är sådant röstande? Hur pass respektabelt ställningstagande är det? Hur pass dum i huvudet är man om man röstar utifrån de riktlinjerna?

Ja, jag erkänner att en del av väljarna går efter de linjerna, och jag tänker inte hålla tillbaka när jag säger att de är idioter. Även om SD verkligen var utsatta för mobbing så skulle jag inte rösta på dem eftersom deras sakpolitik är åt helvete. Jag är också less på de etablerade partierna och skulle vilja ge dem en känga, men inte fan gör jag det genom att rösta på ett parti som är sämre på alla sätt och vis!

Jag har ingen, noll, zero respekt för att någon röstar på SD bara för att vara anti, och det borde ingen annan ha heller. Och att tro att hela svenska folket resonerar på det viset blottlägger en väldigt cynisk och negativ bild av väljarkåren.

Lyckligtvis tror jag att de flesta medborgare är mognare än så. Jag tror att de flesta människor vill rösta utifrån sakpolitik och är kapabla att skaffa sig en resonabel ståndpunkt om vilket parti de ska rösta på (förutsatt att de får tillgång till ordentlig granskning från media, se punkt 1). SD har visat en märklig förmåga att öka i opinionsundersökningar varje gång de gör bort sig och varit rasistiska lite för öppet, men det måste slå i ett tak, för inget parti kan växa för evigt på negativ uppmärksamhet.

Vi måste sluta agera utifrån den nedlåtande tanken ”Jag är minsann smart nog att genomskåda SD, men alla andra kommer ju rösta på vad som än står i tidningen om”. Om du själv ser dig som vettig, våga utgå från att de flesta andra människor också kan vara det.

Vi måste våga uppmärksamma dåliga saker kring SD utan att tro att hela svenska folket är dumma boskap som röstar på vilket parti vars logga man än viftar framför dem.

3.

Det är extremt obehagligt hur alla journalister, tjänstemän och offentliga personer som uttalar något negativt om SD eller ens bedriver granskning av dem utifrån normal standard, utsätts för hot och trakasserier av en armé av nättroll påhejade av utpressarorganisationen Avpixlat, kopplad till SD via järnrörshuliganen Kent Ekeroth som fortfarande är med i partiet. De säger sig agera i demokratins namn, men all rasism och förtryck berättigas med ett påstått underläge, och det som nu sker i Sverige är jämförbart med det som drabbar regimkritiska skribenter i auktoritära stater som Ryssland, Eritrea, Venezuela, Iran m.fl., med skillnaden att SD inte är ett regeringsparti utan bara ett minoritetsparti. Vi behöver göra ett stort offentligt upprop till stöd för pressfriheten och för journalisters rätt att göra sitt jobb utan att leva i rädsla. Alla som värnar det öppna samhället måste ta detta på allvar och agera.

Kochs (Shady)
Truthout.org / Foter.com / CC BY-NC-SA

Jag har ägnat väl mycket tid redan åt att såga SD:s sakpolitik för de lögner och skrämselpropaganda den är baserad på, och jag tänker inte här gå djupare in på varför den är fullständigt värdelös och vidrig för mänsklig värdighet. I brist på sakliga skäl att rösta på SD ser jag att de som ändå gör det är antingen rakt ut rasister och tilltalas av det om faller ur partiföreträdarnas glappande munnar, eller så letar de enkla förklaringar till vad som är fel i deras liv och orkar inte med att läsa på innan de uttalar åsikter, eller så brister de i empati och tror att solidaritet stannar vid en nationsgräns, eller så vill de jävlas med etablissemanget och röstar i ren trots.
I alla ovanstående fall är det en fullständigt idiotiskt ställningstagande. Nej, jag tänker inte linda in det! Folk som röstar på SD är okunniga idioter med hemsk människosyn.

Vi måste sluta dalta med SD, vi måste sluta gå på deras taktiker för att slippa granskning, vi måste sluta tassa runt dem i rädsla av vad folk på nätet ska säga om oss. Vi måste säga emot varje gång deras kommentarsfältstroll försöker sprida de normer som jag tagit upp i detta inlägg.

Vi måste sluta låtsas som att det är synd om dem. De gottar sig i varje gång de inte blir inbjudna till en fotbollsmatch eller Nobelfest, och media spelar med i det hela och låter dem få enkla oförtjänta offerpoäng, trots att privata sammanslutningar får bjuda in vilka de än vill. Vill du ha en fascist vid ditt middagsbord? Du är inte odemokratisk om du säger nej. Sluta låtsas att SD ska ha rätt att vara med överallt, och att de ska få gråta ut i pressen när de inte får det, och att det skulle vara logiskt att de får röster av den anledningen.

Vi måste sluta köpa deras problemformuleringar i stil med ”Hur mycket invandring tål Sverige?”. Vi ska inte ”ta debatten” med dem, för det finns ingen vettig debatt att ta.

Richard Dawkins har sagt att han aldrig ställer upp på debatt med kreationister, och det kan ju verka dumt då han ger intrycket av att vara feg trots att han skulle krossa dem brutalt om han väl försökte. Men hans förklaring är att åhörare tenderar att se en debatt som en kamp mellan två likvärdiga sidor där bägge har något vettigt att säga, och således riskerar man att ge legitimitet åt en motståndare som bara har skitsnack att komma med, kanske med resultat att folk lockas dit.

Allt snack om att ”ta debatten” ger bilden av att SD har något att komma med, trots att de bara ger rasistisk dynga. De är inget vettigt oppositionsparti, de har inga bra lösningar att presentera, men all missriktad respektfullhet göder bara bilden att de är en legitim aktör med något viktigt att säga.

Istället ska de granskas på samma nivå som alla andra politiker, och presenteras för de byfånar de är. I riksdagen ska de isoleras så att vi kan minimera den skada de ställer till med.

De vi måste resonera med är SD:s väljare. Fråga dem varför de röstar på SD, skärskåda deras resonemang och visa på de enorma hålen i dem och hur felaktigt de har tänkt. Naturligtvis kommer många av dem att reagera tjurigt och envist. Jag kallade dem precis idioter i denna text, klart som fan att varje SD:are som läser detta kommer att hålla fast vid sin ståndpunkt i ren trots!

Men sådant varar inte för evigt. Fakta, rationalitet och empati har en tendens att bryta igenom varje hårt skal av ilska och rädsla, och det är sådant vi måste bombardera SD-anhängarna med varje dag. Vi måste fortsätta sprida tanken att öppenhet och värdighet är bättre än fördomar och fientlighet.

Det kommer att ta lång tid att nå fram till många av dem, och vi kommer kanske för överskådlig tid att ha ett främlingsfientligt parti för okunniga väljare i riksdagen. Men det är bättre att vara ärlig och tålmodig än att i artighetens namn ge legitimitet åt idioti och låta rasister komma undan med hemskheter.

Sluta upp med slappheten och urskuldandet av främlingsfientlighet, stå upp för ordentlig granskning, bedöm folk efter den standard man kan förvänta sig av vuxna människor, och fortsätt kämpa för mänsklig värdighet!

Gästartikel av Frilansande Memetiker

Krönikor

Det där om demokrati och invandring…

Folk som är mot invandring säger ofta att man infört mångkultur i Sverige, och drivit igenom dagens invandringspolitik, utan att fråga medborgarna om de vill det. Jag måste ge dem rätt i det. Det finns många saker som politiker beslutat om över huvudet på folk och invandringspolitiken är bara en av de sakerna. Det skrämmande är att när man pratar med politiker så ger de ofta kritikerna rätt i detta. Jag har ofta hört argument om att ”det finns vissa saker som man inte bör fråga folk om”, eller ”medmänsklighet kan inte regleras demokratiskt” när jag påpekat bristen på demokratisk debatt.

Election MG 3455
Demokrati är väl mer än ett papper i en låda, eller?Rama / Foter / CC BY-SA

Jag är positiv till både mångkultur och invandring. I grunden är jag globalist och tror på en värld, utan gränser, Jag tror att hela världen kommer att gå igenom samma utveckling som länder gjorde för 150 år sen. För 200 år sen hade man i praktiken inrikes passtvång i Sverige, man hade tullar och murar och strikta regler som förhindrade folk att röra sig fritt. Idag kan vi utan stora problem flytta mellan två byar i Sverige, samma utveckling går hela mänskligheten mot.

Men jag är inte bara globalist, jag är demokrat också. Jag tror på demokrati och demokrati betyder att folk i gemen ska få vara med och besluta över sin framtid.

Detta brister idag. Folk har knappast fått vara med och besluta om vi ska ha en stor invandring eller inte. Och… Jag har hittills inte mött en enda politiker som ansett att folk direkt fått vara med om att fatta dessa beslut heller. Man anser att det ”gått demokratiskt till” eftersom folkvalda politiker tagit besluten, men inte mer.

Tvärtom. Det mest skrämmande är att väldigt många av dem anser att folk INTE ska vara med och besluta om sådant. ”Vi kan inte gå emot FN”, ”medmänsklighet kan man inte låta folk vara med och besluta om”, ”vissa saker bör de folkvalda själva sköta om” är inte ovanliga reaktioner jag hört.

Politikerförakt

Detta skapar problem.

Om man börjar prata med sverigedemokraternas väljare märker man direkt att de har mycket lågt förtroende för politiker, val och demokratin i Sverige idag.

Sverigedemokrater litar väldigt lite på politikerna. Enligt VALU har bara 1/4 mycket, eller ganska stort förtroende för politiker.

Kan detta bero på att folk inte känner sig delaktiga i den förändring som sker i Sverige idag? ja, vad tror ni?

Demokratin har ett egenvärde

Jag anser att en del av orsaken till den främlingsfientlighet vi har idag i Sverige, och integrationsproblemen, beror på att politikerna aldrig frågade medborgarna för 50, 60 och 70 år sedan om de ville förändra Sverige, införa mångkultur och öka invandringen från några promille per år till nästan en procent per år.

Men, bör man låta folk vara med och besluta om sånt här då? Om du tillhör de som frågar det, sitter du nog redan och småhoppar i din stol. Du tycker kanske det låter rasistiskt att man ens ska fråga folk om en sån sak.

Då får jag fråga vad mer vi ska undanta från demokratin? äldrevård, sjukvård, skola, dagis, eller? Vid de tidpunkter då man infört något stort och nytt i socialsystemet har man oftast haft en stor och grundlig debatt, för och emot. Om pensionen, om arbetarskyddet, om arbetstider, om vad det betyder att förändra Sverige i framtiden på det sättet. Ofta har vi haft riksdagsval och öppen debatt i samhället kring detta, om det är rätt eller fel. Och ändå betyder invandringen och det mångkulturella samhället MYCKET mer för Sverige. Det är en förändring i klass med införseln av demokratin, protestantismen och den kristna tron i Sverige. Så mycket förändras Sverige av det.

Min poäng är att om man inte har med sig folk på en så genomgripande reform, så skapar man problem.

Vi har en förbannad tur att integrationen gått så bra som den har i Sverige (och resten av Europa) med tanke på hur lite man brytt sig om att försöka få med folk, och än mindre hur man efterfrågat efter folks åsikt i saken.

Tyvärr tänker många politiker som Peter Sutherland, FN:s talesperson i Migrationsfrågor, gör. Han höll ett tal för exakt ett år sen som osade av förakt mot demokratin. Sutherland vill att man struntar i befolkningen och ”undergräver” idén om det monokulturella samhället.

Jag är också mot det monokulturella samhället och extremt mycket för mångkultur, men jag är också DEMOKRAT. Ett diktatoriskt beteende är diktatoriskt även om en person anser sig vilja göra ”goda” saker genom odemokratiska metoder.

När jag blickar tillbaka på 1900-talet ser jag många områden där de styrande gav befolkningen fingret och bara sa ”det bestämmer vi, skit i det ni”. Vi var hemliga medlemmar i NATO och skulle bombats tillbaka till stenåldern med atombomber vid krig mellan Nato och Sovjet, men befolkningen hölls utanför och fick inte ens veta. Ja, i många andra områden har det varit så, som avregleringen av den svenska ekonomin, utrikespolitiken, etc.

Det handlar inte om att vara för eller mot. Jag hade troligen varit för ett öppet Natomedlemskap under det kalla kriget, precis som jag hade varit för ett avreglerat näringsliv och hade förespråkat så öppna gränser som möjligt. Det är toppstyrningen jag är kritisk till.

Om man fattar beslut över huvudet på folk skapar man problem, hur svårt ska det vara att förstå det?

Artiklar

Oblivion

Oblivion är ett engelskt ord som betyder glömska. I dagens politiska klimat där media i egenskap av att vara den tredje makten och agent, hela tiden utkräver nya nyhetsstoff, kan det lätt hända att politiska händelser fort faller i glömska.

Ibland granskas inte nyhetsstoffen tillräckligt noga för att kunna analyseras av konsumenten/väljaren, som ofta får förlita sig på medias rapportering av hur de som har fått vårt förtroende att styra vårt land sköter sitt jobb. En händelse där den tredje makten verkligen gjort grova misstag angående politikers agerande är av rapporteringen av den s.k. ”SD-gate”; där ledande representanter för Sverigedemokraterna hade ägnat sig åt aktiviteter som kan räknas som brottsliga — dock vid tidpunkten av avslöjandet av media hade preskriptionstiden redan gått ut. De tre Sverigedemokratiska representanterna varav två — Kent Ekeroth och Erik Almqvist — var riksdagsledamöter vid avslöjandet, samt den tredje, Christian Westling som bl.a. satt i Sverigedemokraternas Stockholm Stads styrelse samt i deras utrikespolitiska råd. Här nedan beskriver jag kort den s.k. ”SD-gate”, detta för att jag vill ge en inblick i vad som kan ske när media missköter sitt uppdrag vilket är att granska makten. När den tredje makten faller i glömska kan det få väldiga konsekvenser för hela samhället.

Juni 2010

The Grey Men of AusterityUnder november 2012 framkom att SD-politiker varit inblandade i en händelse som skedde i valkampanjen sommaren 2010. Många har glatt sig åt att Erik Almqvist och Kent Ekeroth har avslöjats och nu får betala ett pris för sina lögner och förvanskningar — i alla fall Almqvist. Andra pratar om att detta är nonsens, utan menar på att det pågår en häxjakt på SD-politiker. I bl.a. nättidningen Fria tider kan man läsa exempel om andra politiker som har betett sig illa men som ändå fått en till chans och menar att det är dubbelmoral att kräva SD-politikernas avgång. Företrädare för SD:s ungdomsförbund tycker att SD:s partiledare agerat förhastat och borde inte ha sparkat Almqvist utan stått vid hans sida.

Något jag tycker är utmärkande angående drevet mot Almqvis och Ekeroth samt kritiken mot detta är att nästan alla bortser ifrån vad Almqvist och Ekeroth verkligen har gjort. De har förvanskat och ljugit om innehållet i en video som de själva spelade in och använt det för att smutskasta och förtalat Soran Ismail bara några månader innan det är riksdagsval.

Detta tycker jag är ett överfall mot demokratin, men ingen av SD:s försvarare verkar betänka detta men inte heller media har lagt någon vidare stor vikt på detta. Jag vet att det finns de som sympatiserar med Almqvist och Ekeroth och som kommer att fortsätta göra det genom att fortsätta att rösta på SD och dess politiker. Därför är jag inte alls säker på att denna händelse och framtida händelser kommer att skada SD så hår. Som jag ser det beror SD:s framtida utveckling på den ekonomiska situation som Sverige befinner sig i och kommer att befinna sig i. SD kommer att spela på folks känslor, man kommer att fortsätta att använda sig av argument så som ”somaliska analfabeter” kontra svenskfödda arbetare som blir varslade, uppsagda och som kan få problem.

Valkampanjen 2014

När det kommer till nästa val kommer många människor rösta efter vad de har i plånboken. Vilket är ett olyckligt resultat av en dålig ekonomi och en allt för orolig värld, men tyvärr försåtligt för den individ som känner sig maktlös över sin livssituation. Individer som känner maktlöshet tenderar söka sig till likasinnade som genomlever samma situation; ett vi-mot-dom-argument som avgörs mer av ekonomiska premisser än mänskliga tenderar att blossar upp. Beroende på hur den tredje makten hanterar sin roll som informationskälla kommer SD:s framtid avgöras.

Media bör inte ägna sig åt att skriva snaskiga rubriker som inte tjänar till annat än till att sälja extra många tidningar. Jag eftersöker djupa analyser om Sverigedemokraternas invandringspolitik men även också de andra partiernas, för de är inte utan skuld, utan de har varit och är en del av problemet, genom att inte ta itu med frågan. När Centerpartiets idéförslagsprogram — som bland annat innehöll fri invandring som vision — var klar så var medias reaktion häpnadsväckande. Istället för att berömma Centerpartiet för deras modiga förslag så valde de flesta tidningar att istället fokusera — som de beskriver otydligt och löjligt, kanske för tidningsförsäljningens skull — på andra förslag som inte är lika viktiga i nuvarande samhällsklimat. Rubriker som ”Annie Lööf var för månggifte” eller ”Annie Lööf kallar till krismöte” fick istället ta plats, när kanske rubrikerna kunde varit ”SD får se upp för Centerns förslag” eller ”Jimmy Åkesson kallar till krismöte angående centerns förslag”, men tyvärr verkar media mer intresserade av att mata massorna med betydelselösa rubriker som inte leder till någonting annat än till ett klimat där SD fritt får härja fritt och styra diskursen av invandringspolitiken. För media verkar det som om det räcker med att utmåla SD som ett rasistiskt parti som och där med har man gjort sitt arbete.

Genom sitt agerande bidrar media till att diskussionen om invandringspolitik görs på Sverigedemokraternas villkor, det vill säga att det är SD som får sätta agendan på debatten och vi andra får förhålla oss till det. Ett exempel på detta är att diskussionen om invandrare inte så mycket handlar om invandrare  som en hel grupp utan om somalier eller människor ifrån mellanöstern, vad dessa två grupper har gemensamt är att de är muslimer och svåra att integrera. Dessa är de premisser vi utgår ifrån när Centerpartister i Bohuslän utrycker sig så här om partiets egna idéförslag:

Om idéprogrammets vision går igenom kommer Sverige att överbefolkas av illitterata storfamiljer” och att dessa ”löser arvsskiften med kalasjnikovs.

Man kan undra var denna retorik har sin grund och vem som egentligen sätter agendan om invandringspolitiken. Men det är som sagt inte bara ”den tredje makten” som missat sin roll som agent utan även regeringen och riksdagen. Riksdagsmän och regeringsföreträdare kan inte stå vid vägkanten och vänta på att media ska använda SD som slagträ för att uppnå egna politiska vinster med rubriker som ”Björklund till angrepp på rödgrönas SAMARBETE MED SD” eller  ”S anklags för SD-samarbete”. Politiska företrädare behöver verkligen nu komma med bra argument-för det finns ett flertal- till varför vi skall ha fortsatt invandring, hur vi kan överkomma de svårigheter som vi står inför nu. Många fler måste bemöta ”argument” med argument och inte bara med att hoppas att SD gör bort sig själva.

Jag tror att vi och alla andra måste fråga oss själva vad det är för terräng vi försöker utkämpa denna ”kamp” i. Ska vi öka vi-mot-dom-känslorna hos det andra lägret eller ska vi försöka att övertala de med våra argument? Ska vi skrämma bort de som ännu inte gått till andra lägret genom känslomässiga argument som de kanske inte prioriterar just nu vid dessa tider?

Alla människor är inte idealister, många är kortsiktiga och själviska. Detta behöver inte alls betyda att de är rasister eller främlingsfientliga, utan bara att de är ej öppna nog att kunna se det långsiktiga och det positiva i att få fler nya grannar, medmänniskor till sin hembygd.

/ Telason Getachew

Myter

En annan bild av Rosengård

Den mediala bilden av Rosengård i Malmö präglas av rasism, fördomar och okunskap. Det har i media länge målats upp en falsk bild av en statsdel tyngd av kriminalitet och upplopp, en stadsdel där ett besök är förenat med livsfara. Spaltmetrar har fyllts med upprörda medborgares ord, debattörer har menat att man måste ta tag i och prata om det allvarliga problem som de invandrartäta stadsdelarna utgör. Mycket få (även bland anti-rasister) har kritiserat den bild som media har presenterat.

Samtidigt har de nyfascistiska medierna såsom Avpixlat, Nationellt.nu och Fria tider gynnats av den mediala uppmärksamheten kring områden såsom Rosengård. På deras kommentarsfält och i deras artiklar frodas myten om Rosengård som en zon som närmast kan liknas vid en krigszon. Det förfasas över politiker och makthavare som lever isolerade på Söder i Stockholm långt ifrån den kriminella och kaosartade verkligheten många svenskar lever i.

Dessa två bilder hänger ihop, medias beskrivning av områden som Rosengård är en viktig anledning till att vi idag har en allt starkare växande rasistisk rörelse. Det är myter som den om det kriminella Rosengård som har lagt grunden för Sverigedemokraternas frammarsch i politiken. SD har aldrig behövt presentera en egen, en ny samhällsberättelse, de har aldrig behövt förklara invandringen på ett nytt vis: De har redan från början kunnat använda sig av en befäst myt om invandrartäta områden som områden präglade av kriminalitet. Därifrån är steget kort till att komma till slutsatsen att invandrare för med sig kaos och kriminalitet.

I detta bär de stora medierna en enorm skuld, det är deras uppgift att presentera en beskrivning av samhället som stämmer överens med verkligheten. På den punkten har de brustit, istället för att på ett verklighetstroget vis beskriva områden såsom Rosengård har man valt att falla till föga och leverera en falsk och rasistisk bild av våra invandrartäta områden.

Det är de stora mediernas bild av samhället som ligger till grund för SD:s frammarsch det är den bilden som vi måste kritisera, den är rasistisk, den stämmer inte överens med verkligheten.

405996_10151622178043275_123492512_n
Den mediala bilden av Rosengård riskerar att leda till stora polisiära felsatsningar: på bilden är, enligt ögonvittnen, 40 poliser delaktiga i att bryta upp ett slagsmål mellan två män i Rosengård.

Nu till verkligheten, den verklighet som ligger långt ifrån medias beskrivning av samhället med alla rasistiska tolkningar. Rosengård har 15 begångna brott per 100 invånare, Malmö centrum har 38, Göteborgs centrum har 46 och Norrmalm i Stockholm har hela 51. Även stadsdelar så som Östermalm där många av våra makthavare antas bo har högre brottslighet per 100 invånare 22. Hur kan det då komma sig att när man reser, flyttar eller besöker Malmö eller Rosengård ofta får höra ”hur vågar du? Akta så du inte blir skjuten/rånad”, medan man aldrig hör det när man ska ta sig en öl på en av Söders krogar. Det finns bara ett svar på detta; media har matat oss med en felaktig bild av förhållandena. Rosengård är inte ett farligt område. Det är dags att vi börjar inse det.

För oss som inte vill se de rasistiska rörelserna vinna mark är det viktigt att slå hål på myten om det farliga Rosengård. Det är viktigt för oss att avkräva ett ansvar från media. Det är viktigt att vi kräver av media att deras rapportering har någon förankring i de fakta och den forskning som finns till förfogande. Gör vi inte det öppnar vi dörren för rasisterna.

/Hiram Li

Källor:

http://www.brottsportalen.se/index.php?curPage=26&kommun=142

http://www.brottsportalen.se/index.php?curPage=29&kommun=110&stadsdel=8

http://debatt.svt.se/2012/03/21/brottsstatistik-visar-att-rosengard-ar-ett-lugnt-omrade/

 

Artiklar

Granskning av Affes statistik blogg, del 2

Jag skrev en granskning av Affes statistikblogg nyligen som bemöttes med en replik av Affe själv, en replik där den anonyma bloggaren försöker försvara sina ovetenskapliga metoder. Man skulle kunna önska att Affe istället för att vilt slå ifrån sig, faktiskt tog till sig av kritiken och omvärderade en del av sina totalt undermåliga ”rapporter”. En sådan önskan är naturligtvis hopplös då det inte råder någon tvekan om att Affe inte har något som helst intresse i att sammanställa fakta på ett vetenskapligt vis, utan endast söker att befästa sina fördomar och främja sina politiska motiv.

public anger
how will i ever / Foter / CC BY-SA

Repliken som Affe publicerat innehåller — precis som det mesta på bloggen — många vetenskapliga tveksamheter och underliga ställningstaganden. Jag ska börja med den första delen av repliken.

Affe menar där att jag gör en stor sak av en tillspetsad formulering. Det är en mening där Affe hävdar att invandrare nu står för majoriteten av alla brott, ett påstående som helt saknar belägg då den statistik som Affe använder sig av för att grunda påståendet endast mäter i hur stor utsträckning vissa grupper blir anmälda. Inte hur många brott som begås av olika grupper. Detta är naturligtvis ett allvarligt fel i en ”rapport” som aspirerar på att ha så pass stor trovärdighet så att även riksdagsledamöter kan forma sina politiska ställningstaganden på den. Faktumet är att den typ av fel inte bara sker i början av texten utan att det är ett genomgående tema texten igenom.

Affe skriver till exempel följande:

Invandrare har länge varit överrepresenterade i brottslighet

Här gör sig Affe skyldig till samma fel som i den inledande meningen i ”rapporten”, felaktigheten ligger i att påståendet saknar belägg! Det enda korrekta skulle vara att påstå att invandrare är överrepresenterade bland de brott som blir polisanmälda.

Genom den typen av felaktigheter får Affe det att låta som att det finns belägg för ett påstående — som saknar vetenskaplig grund. Det är ett oärligt, ovetenskapligt och tydligt politiskt motiverat vis att presentera ”fakta” på. Den typen av felaktigheter och felsyftningar bör aldrig avfärdas som oviktiga detaljer, de skulle med all säkerhet resultera i ett underkänt eller åtminstone ett krav på ändring på vilket universitet som helst i landet.

Är invandrarnas brottslighet statisk?

Vidare till den andra delen av Affes replik, en del som komiskt nog behandlar just det tema som del två i denna artikel serie ursprungligen var tänkt att avhandla. Det rör sig om det helt ogrundade antagandet att invandrarnas brottslighet är statisk, att invandrarnas överrepresentation i anmälningsstatistiken endast beror på att de är invandrare. För att tydliggöra det resonemang som Affe använder sig av ska jag ställa upp en metafor:

Föreställ er en by med hundra invånare, 95 av dem är ”svenskar” och 5 kommer från Irak. Tänk er att det i byn finns tre kriminella, som står för alla brott, en är irakier och två är svenskar. Det betyder att irakierna i vår tänkta by står för 33% av alla brott. Tänk er nu att det 10 år senare kommer ytterligare 5 irakier till byn. Enligt Affes sätt att tänka skulle detta leda till att irakierna stod för 50% av all brottslighet. Men stämmer då detta antagande? Är det bara etnicitet som avgör hur brottsbenägen en individ är. Finns det belägg för att anta att de ”nyanlända” från irak har exakt samma brottsbenägenhet som de irakier som redan bodde i byn? Går det att belägga att inget i byn kan ha ändrats som påverkar den totala brottsbenägenheten?

Sådana teser saknas det helt och hållet belägg för och det tänkesättet är också helt orimligt. Det finns hundratals olika faktorer som påverkar brottsligheten, den är inte frånkopplad från samhället, en grupps överrepresentation är inte statisk och det är helt rimligt att anta att det sker förändringar i representationen. Exempel på faktorer som kan påverka anmälningsfrekvensen (först och främst när man talar om tämligen små grupper som t.ex. de ”irakier” som Affe talar om) är det faktum att det ofta är en mycket liten grupp som begår en stor del av alla brott. Hamnar dessa individer i fängelse kan det ske stora statistiska förändringar i brottsligheten.

Vidare så är det ett belagt faktum att socioekonomisk status påverkar anmälningsfrekvensen för olika grupper, förändringar i den kan orsaka stora statistiska förskjutningar. Även tillgängligheten av olika former av droger och då främst alkohol kan påverka brottsligheten för olika grupperingar. Listan kan göras lång och det råder ingen tvekan om att för att förstå brottsligheten kan man inte haka upp sig med ett rasistisk tänkande kring att olika etniska grupperingars brottslighet är statisk, för ett sådant påstående saknas det belägg.

För en seriös skattning av olika gruppers överrepresentation i anmälningsstatistiken måste man ställa frågan; ”vad beror överpresentationen på?” Den frågan ställer Affe sig aldrig, där tas svaret för givet! På ett fördomsfullt och totalt ovetenskapligt vis tar Affe för givet att överrepresentationen grundar sig i etnicitet. I och med detta faller också hela Affes resonemang, det kan ske förändringar i brottsligheten, det gör det och det kommer alltid göra det. De som idag är överrepresenterade kan imorgon vara underrepresenterade. Det finns inga belägg för att brottsbenägenheten beror på etnicitet snarare tvärtom.

Hiram Li

Källor:

http://www.migrationsinfo.se/valfard/kriminalitet/

http://www.bra.se/bra/forebygga-brott/upprepad-utsatthet.html

http://www.bra.se/bra/brott–statistik.html#&panel1-1

http://www.accentmagasin.se/okategoriserade/starkt-samband-mellan-alkohol-och-grova-brott/

http://www.brottsrummet.se/sv/alkohol-och-droger

http://hig.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:431682

http://www.vardguiden.se/Tema/Psykisk-ohalsa/Vald-och-overgrepp/Vald-och-alkohol/

http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=1357859&fileOId=1357860

http://affes.wordpress.com/2013/01/02/granskning-av-affes-statistik-del-1-replik/#comments

Invandrarna och brotten 1 – Samtliga brott

 

Recensioner

"Positiv antirasism" av Expo

Malinka Persson skrev nyligen en recension om Expos bok ”Positiv antirasism”. Även jag har läst boken och har kommentarer. Expo försöker bana nya vägar för antirasismen och det bådar gott.

1076När en del av de som är mot Sverigedemokraterna ska bemöta Sd så vänder de partiet och väljarna ryggen och ignorerar dem, saboterar för dem och fokuserar på att visa varför man bör vara MOT Sverigedemokraterna och MOT rasismen.

Problemet med det är att om för många gör så så kan det få en negativ effekt. Om folk uppfattar att de behandlas som idioter och mindre vetande så reagerar de så klart. Så var det under valkampanjen 2010.

Det var ganska få som 2010 bemödade sig med att ta debatten MOT Sverigedemokraterna på ett djupare plan, och bemöta deras idéer och argument. Sd:s politik förblev i praktiken ganska oemotsagd under hela valkampanjen trots att mängder av folk sa att rasism är fel och att man bör vara MOT Sverigedemokraterna.

Man får inte glömma att mycket få röstade på Sverigedemokraterna för att de var rena rasister, eller för att de var intoleranta. De flesta röstade antagligen på Sd för att de känner sig oroliga för sin egen och sina barns framtid i Sverige, för att de är oroade över ekonomin, över de ekonomiska nedskärningarna, över demokratin, över brottsligheten.

Ja, kanske det viktigaste skälet till varför Sd fick röster var nog att folk inte känner sig sedda eller lyssnade på. Att avståndet mellan valda och väljare upplevs för stort. Att demokratin har problem.

Ska man stoppa Sd räcker det alltså inte med att ”bara” vara ”mot” Sverigedemokraterna, mot rasismen och att uppmana andra att vara det också, anser jag. Man måste gå djupare och bemöta Sd:s metod och syn på människan och man måste försöka ge folk alternativ till Sd.

Den slutsatsen har Expo också kommit fram till, verkar det som.

Samexistens, identitet och konflikt

Till min stora glädje har en del organiserade antirasister börjat bana nya vägar för sin kamp. D.v.s de har kommit fram till att det inte bara räcker att vara ”mot”, att man måste kunna visa vad antirasism står för också.

Daniel Poohl och Alexander Bengtsson från EXPO har gett ut en bok tillsammans: positiv antirasism. Jag var på en pubafton där boken presenterades förra året och har läst boken (71 sidor) och måste säga att jag blev positivt överraskad då jag läste den. Daniel och Alex söker nya vägar för att komma åt problemet med rasism och intolerans i samhället och resultatet syns i denna bok.

Vad har författarna för idéer om detta?

Deras tanke är att den antirasistiska rörelsen till större delen har arbetat ”mot”, och i mindre grad brytt sig om att ta reda på vad man är för och i alltför ringa grad vilka problem och utmaningar vi står inför i samhället. Problemet med detta är att ett sånt synsätt ofta blir utopiskt. Att bara vi alla ”gillar olika” och så blir det fred och samförstånd, och samhället blir rikt. Så enkelt är det inte.

Samexistens och konflikt är två nyckelord författarna använder för att beskriva vad de är ”för”. Och det är bra. Samhället har aldrig varit den homogena utopi som många sverigedemokrater beskriver det som. Det har alltid funnits enorma skillnader och konflikter. Förr var det ”klasskillnader” och skillnader mellan stånden, mellan borgare, präster, adel, bönder och mellan dessa och de fattigaste. Dessa skillnader har upphävts, men andra skillnader finns, med konflikter och utmaningar och möjligheter…

Ska man stoppa intoleransen måste man bemöta detta, anser de. Utifrån förståelsen att verkligheten inte är ”utopisk”, dvs problem finns, och kommer alltid att finnas. Det behövs en djup ideologisk debatt. Olika politiska grupper, med olika ideologier borde bemöta Sd på sitt eget sätt; liberaler från en liberal synvinkel, och socialdemokrater från en socialdemokratisk. Men det måste ske med djup och i alla politiska områden, inte bara i kampen mot intoleransen.

Som Daniel Poohl sa på pubkvällen jag besökte då boken presenterades:

En djup och grundlig debatt stärker demokratin. När partier liknar varandra för mycket, när de upplevda skillnaderna är få och budskapet utslätat tappar folk förtroende för partierna och i en sån politisk miljö frodas extremism.

Så sant, så sant! Tänk om fler hade kommit till den insikten 2010.

Konsekvens

Själva det antirasistiska arbetet måste bedrivas konsekvent. Intolerans, generaliseringar och liknande måste bemötas varifrån de än kommer och mot vem de än riktas, skriver författarna.

Dessutom ber de politikerna att inte använda Sverigedemokraterna, och det antirasistiska arbetet, som ett slagträ mot andra politiska motståndare.

Den antirasistiska debatten har förvandlats till ett Svarte-Petter-spel, skriver de, där politiska motståndare har placerat intoleransen i knäet på varandra. Röster inom högern har gnällt på att vänstern är antisemitisk medan röster inom vänstern säger att högern är islamofobisk.

Det bör tilläggas, anser jag, att valet 2010 gick till på samma sätt. Socialdemokraterna och fackföreningarna började mot slutet av valet att säga att Sd var ett ”borgerligt parti”, i syfte att svartmåla Alliansen. Problemet med det var att Sd:s väljare oftast är folk som är dödströtta på det politiska spelet, som misströstar om demokratin. Om de får se ett sånt politiskt taskspel så stärks deras förtroende för Sverigedemokraterna. Så skedde 2010 och varje ord från Alliansen om att V och Sd var lika, eller från S om att Sd är ”borgerligt” stärkte Sd.

Kort och gott. Politisk taktik och fulspel gynnar inte kampen för varken demokrati eller antirasism.

Möten

Det är i folks vardag man kan bemöta, och bekämpa rasism och fördomar, skriver Poohl och Bengtsson. Ytterst handlar det om möten mellan folk och kulturer.

Själv skulle jag tillägga möten med de intoleranta, med de som har grova fördomar och rasistiska idéer och med alla de som gett upp hoppet om politiker, demokrati och val. Med de som är rädda…

Möten mellan människor är liksom den naturliga sammanfattningen av vad antirasism på ett djupare, positivt plan, handlar om. Boken avslutas därför med en serie exempel på hur föreningar på gräsrotsnivå fört folk närmare varandra.

Och där boken slutar vill jag också sluta min recension.

De antirasister jag känner som bäst bemött intolerans och rasism är de som jobbat med ungdomar och redan varit vana vid den uppsjö av olika kulturer som ungdomskulturen består av. Att få skejtare, hårdrockare, hiphopare och datanördar att mötas är inte helt olikt hur man får folk från olika kulturell bakgrund att mötas. Men de har alltid fått grupperna att mötas i kampen för något gemensamt, eller för någon annans väl och ve. Om kampen bara förs för det egna intresset, är det ofta dödfött.

Läs boken om positiv antirasism.

Krönikor, Myter

Enkätundersökning av Sverigedemokraternas väljare

Sverigedemokraterna må vara ett parti som jag själv inte röstar på och som jag personligen anser står för rasistiska värderingar. Jag trodde inte att det var möjligt att ett sådant parti med så starka patriotiska åsikter skulle hamna i Sveriges Riksdag. Innan valet 2010 har jag sett den främlingsfientliga politiken stiga i andra Europeiska länder, men jag trodde inte att den trenden skulle komma hit. Nu är den här och trots skandaler inom partiet verkar SD till och med öka sitt väljar-stöd.

Det är ganska lätt att göra sig lustig över SD:s utspel och mediafloppar, men jag tror inte att det främjar debatten. Jag tror att vi behöver bemöta, inte partiet i sig, men åtminstone de som röstar. Kanske har de någonting att säga? Kanske kan vi dra nytta av att lyssna till dem?

Förut påstods det att det var mest arbetslösa människor som röstade på SD, men nya studier visar att så är inte fallet. Däremot tyder studier gjorda på SD:s väljare att de flesta är lägre utbildade än genomsnittet och oftast män. De allra flesta som röstar på SD gör det på grund av invandringsfrågan och flyktingpolitiken, men verkar ganska splittrade i de övriga frågorna i partiet.

De som röstar på SD är inte nödvändigtvis de man tror, jag har länge haft fördomar och stereotyper för hur en SD-väljare är och lever. Men allteftersom partiet växer så har jag upptäckt att min bild av en SD-väljare inte alltid stämmer, utan många som röstar är helt ”vanliga” människor. Människor som tycker att Sverige är ett land som håller på att gå under på grund av den ”massiva” invandringen. Människor vars förutsättningar i landet blir sämre på grund av sämre tider och som behöver någon eller något att skylla på. Det kan vara precis vem som helst i din närhet som lägger sin röst på SD. Du behöver inte ens veta om det, sannolikheten att du inte vet om det är stor eftersom det är en skam för många av SD:s väljare att gå ut med vilket parti de väljer. En skam och en risk att få samhällets förakt och kanske bli arbetslös utifall deras politiska värdering blir känd.

Jag valde att göra en enkel, liten enkät-undersökning för att få lite svar på de frågor jag har haft kring väljarna. Jag ville komma dem lite närmare och försöka att förstå varför de lägger sin röst på ett parti som Sverigedemokraterna. Jag tror att det är först när vi kan förstå det som vi kan hitta bättre verktyg för att börja motargumentera och försöka vinna tillbaka de väljarna till de andra partierna. Min undersökning är inte på något sätt den absoluta sanningen och det finns utrymme för att de som har fyllt i enkäten bara har hittat på, men vi kan ju ponera att de talar sanning.

Det är ca 130 personer som har svarat på undersökningen. Av dessa var 23 stycken kvinnor och resten män. Åldrarna varierar från 17 år och upp till 74, majoriteten av de som svarat var emellan 30 och 50 år. När det gäller Civilstatus så var det blandade svar, många hade partner men en stor del av de som har svarat var singlar. Kanske ger singellivet mer tid att reflektera över hur Sverige skulle bli bättre utan invandring? Finns det inte en myt som säger att de inte bara tar våra jobb utan också våra potentiella partners?

Geografisk placering visade sig vara mest Stockholm och neråt, det var bara ett fåtal som bodde i mellersta delarna av Sverige och ytterst få som bodde i Norra Sverige. Föga förvånande var att många bodde i Skånetrakten, där SD:s stöd är rätt så starkt.

Punkten som fascinerade mig mest är frågan om Yrke, då jag också tidigare har trott att de allra flesta som röstar SD var arbetslösa som eventuellt tycker att deras livssituation skulle bli bättre med mindre invandring. En del var studerande och en del hade gått i pension, men de flesta av de som svarat har ett yrke. När jag läser igenom listan av yrken så blir jag lite ställd. Som jag skrev innan är det absolut inte säkert att de som har svarat talar sanning, men om det stämmer så förvånar det mig vilka ”högstatusyrken” vissa av de som svarat har. Projektledare på ett större företag, IT-konsult, Civilingenjör, Affärsbiträde, Undersköterska, Personlig assistent, Forskare, Psykolog, Tandläkare, Matematiker, Egen företagare med 25 anställda, Statstjänstemän, Ekonom, Advokat, Statsvetare, Lärare, Lagerarbetare, Receptionist, Byggarbetare, VVS-tekniker, Producent, IT-chef, Snickare, Kock, Bibliotekarie, Professor, Kompositör, Akademiker, Journalist, Författare och Revisor, dessa är ett urval av alla yrken som de svarande i enkäten har och som ni ser är variationen stor.

Tänk att det finns en lärare på ditt barns skola som röstar SD, eller psykologen du går till för att prata, författaren vars bok du läser och kocken som lagar din middag ute på restaurangen, tänk dig att vem som helst i din omgivning i detta nu väljer att rösta på SD och du har ingen aning. För hur ska vi få veta det när det är så tabufyllt och skamligt att rösta på dem?

De flesta som svarat på enkätundersökningen har sitt val av parti hemligt för sin omgvining på grund av riskerna det medför att låta valet bli offentligt.

Jag tror att det är när vi hånar och förlöjligar SD:s väljare vi gör dem som union starkare. Vi trycker in dem i ett hörn, där deras politiska övertygelse bara växer sig starkare på deras valmöten och i deras sociala medier. De kanske till och med känner att de på något sätt ”räddar” landet Sverige fast vi bara inte vet om det ännu. Vi kommer att förstå det sen och då kanske de till och med är övertygade om att vi kommer känna en tacksamhetsskuld till dem.

På frågan om vilket parti som de röstat på innan (dvs vilket parti som förlorat en väljare till SD) så blev jag återigen lite förvånad. Jag hade en förutfattad mening om att antingen så har de innan röstat på något konservativt parti som KD eller så är de missnöjda med högerblocket, men även den röda sidan har förlorat en hel del väljare till SD. Ungefär lika många hade röstat på Socialdemokraterna innan som på Moderaterna, tydlig majoritet var ändå partierna på högersidan som M, KD och FP. Som enskilda partier så var det V och C som var minst förekommande i svaren, alltså ett vänsterparti och ett högerparti.

Det kanske är omöjligt att svara på varför människor väljer bort ett parti för ett annat men i frågan om vad som skulle få väljaren att återigen rösta på ett annat parti än SD så var den övergripande tonen ”Om ett parti på allvar tar tag i integrationsproblematiken och invandringsfrågan”. Vissa svar var givetvis annorlunda och tydde på starka rötter i att ”Bevara Sverige Svenskt”, men en hel del människor verkade rösta på SD i rent missnöje. En del skrev även det att de röstar på SD ”för att röra om i grytan” och visa sin protest mot den sittande regeringen, och för att de upplever att inget annat parti på allvar driver frågorna kring invandring och integration.

Sen förekom det också en hel del myter som att vi till exempel skulle ha någon form av ”massinvandring” i landet eller att Sverige var utsatt för något som kallas ”Islamisering”. Någon svarade att denne var trött på ”araberna” och därför röstade på SD. Den personen hade för övrigt inga andra politiska frågor som intresse utan enbart det, att få ut ”araberna” ur landet.

Det absolut lustigaste svaret på valet av SD som parti var att partiet värnade om ”klimatfrågan” och tycker att vindkraft är vansinne. Att det var lustigt för mig var för att jag inte ens hade en aning om var SD står i miljöfrågor och att jag inte ens i min vildaste fantasi kunde tro att någon röstar på SD för miljöns skull.

Min slutsats är att undersökningar av liknande slag som jag har gjort borde intressera de flesta politiker i Sverige, eftersom det är politikerna som förlorar sina väljare till SD. Jag tror att lågkonjukturen i Sverige bidrar till SD:s ökade stöd, när det är tufft behöver man skylla på någon. Det, vardagsrasism och okunskap. Vi behöver fortsätta bemöta alla myter kring invandring men också lyfta debatten upp ur sandlådan och bemöta de som väljer att rösta på SD istället för att håna dem. Om vi inte förstår varför de röstar på SD och vad som krävs för att de ska rösta annorlunda så är det ganska svårt att vända trenden. Det är också viktigt att alltid prata om vardagsrasismen. Gör det! När någon säger något som låter rasistiskt och kränkande kan du själv ta bladet ifrån munnen och prata om det.

Anna Siekas, Motargument.se
Anna Siekas, Motargument.se

Politiker måste ta bladet ifrån munnen både när det gäller SD:s politik men också när det kommer till integration/invandringsfrågor. Det är inte farligt att prata om det, det är farligare att inte prata om det och naivt att tro att vi kan tysta bort ett parti som har ca 8-11% i olika opinionsmätningar.

Sen är det dags att lägga ned ”hihi-haha”-debatten, det är alldeles för enkelt att göra sig rolig över SD:s misstag, dessutom tror jag att den typen av taktik bara leder till en starkare känsla av samhörighet inom partiets väljare.

Nu när jag har gjort min reflektion så lämnar jag över stafettpinnen till mina medarbetare på motargument.se som har lovat att de ska kika lite på myterna och konspirationsteorierna i svaren för att sedan bemöta dem. Något jag tycker är intressant är att SD tycker att det inte är rasistiskt att kollektivisera alla muslimer, vilket betyder att SD verkar ha en egen syn på vad rasism är som skiljer sig ifrån samhällets.

Jag tackar verkligen alla som har deltagit och lovar att era IP-adresser är säkra hos mig, om inte någon betalar ett bra pris för dem.

Jag inser att du som läser detta är så pass begåvad med humor att du inser att det där sista var ett skämt.

Anna Siekas för Motargument.se