På senare tid har det dykt upp något märkligt i mitt synfält. Ett företag som heter Bildombudsmannen (Staffan Teste) har börjat stämma folk som använder andras bilder utan tillstånd. Att bryta mot upphovsrätten är ju inte bra, men det som gör det här lite udda är att företaget skickar räkningar direkt, utan att först be de som (eventuellt) brutit mot upphovsrätten chansen att först ta bort bilden.
När det hade drabbat InteRasistMen googlade jag lite och noterade att många har råkat ut för Bildombudsmannen. Tillvägagångssättet är alltid detsamma. Plötsligt dyker det upp ett brev med en uppmaning om att betala ett belopp som kan variera. Jag har sett allt mellan 8.900 kr (vanligaste beloppet) och 24.625 kr.
För privata bloggen Rockfashion gick summan från 8.900 till 4.000 via förlikning i tingsrätt.
För Genusfotografen gick summan från 24.625 till 15.000 efter förhandlingar två advokater mellan.
De begärda summorna verkar alltså vara mycket väl tilltagna. ”Bildombudsmannen” Staffan Teste har själv inga betänkligheter utan tycker att man ska betala om man felat. Punkt.
Företaget är med allt att döma uschligt.
Nå, tillbaka till antirasisterna.
Interasistmen.se fick den 9 augusti en faktura på 50.000 kr av den islamofobiska tidningen Dispatch International. Anledningen är att de publicerat en av Dispatch bilder, för att i journalistiskt syfte demonstrera tidningens rasism (bilden fanns i detta inlägg, men är tillfälligt borttagen). Interasistmen.se har valt att bestrida, så vi får se hur det slutar.
Den 12 september fick de en ny faktura. Från Bildombudsmannen den här gången. Beloppet var nu nedsatt till 15.000 kr.
Interasistmen har alltså inte uppmanats att ta bort bilden innan räkningen kom. De bestrider och har svarat genom att erbjuda ett par rikskuponger.
Jerlerup och Nikke är det än värre med. Där är det nämligen så att det politiska riksdagspartiet, Sverigedemokraterna, stämt respektive privatperson för att ha använt deras partisymbol och logotype, blåsippan.
Först och främst är det så att sverigedemokraterna själva på deras egen webb har gjort loggan tillgänglig för nedladdning. I högupplöst format för den som så önskar. Så här ser det ut på deras webb:
Torbjörn Jerlerup har publicerat en tecknad satir där blåsippan avbildats på två par byxben. Personen bakom har ett hakkors på sina byxben. Personerna trampar på en svensk flagga. Jerlerups blogginlägg hittas här. Han fick ett brev och uppmanas att betala 14.500 kr.
Nikke Lindqvist har en teckning där en streckgubbe kastar Sverigedemokraternas blåsippa i en papperskorg. Tänk Sverker i Plus. Han har använt teckningen ett flertal tillfällen. Här är ett. Nikke uppmanas att betala 20.500 kr. Nikke uppmanar förresten att andra som råkat ut för samma sak ska höra av sig till honom.
Ingen av de kontaktade har någonsin uppmanats av Sverigedemokraterna att ta bort bilderna. De har bara helt sonika fått varsin betalningsuppmaning.
Förlåt, men jag tycker att det är häpnadsväckande.
Jag vet ärligt talat inte hur landet ligger juridiskt. En massa googlande säger att satir ger visst utrymme, men i grunden är upphovsrättsskyddet starkt. I vilket fall som helst är anspråksbeloppen sannolikt alldeles för höga. Men…
Det är framförallt uselt eftersom det här är så tydligt att det handlar om ett riksdagsparti som ogillar att de kritiseras. Demokratiska partier borde ha hög tolerans för politisk satir, så som det anstår en demokrati. Speciellt provocerande är det när det här kommer från Sverigedemokraterna, som alltid klagat högst av alla på nedtystning och censur. Senast nu vid kyrkovalet.
SD uppmanar alltså till att ladda ner och använda deras logga. Sen, om de av någon anledning inte gillar hur loggan har använts, verkar de ta sig rätten att skicka en faktura. Wtf? Jag gjorde en snabbgoogling och hittade den här krönikan av Anna Dahlberg i Expressen.
Såg ni blåsippan i bilden till vänster? Har Sverigedemokraterna kanske skickat en faktura till Expressen för att de använt blåsippan i ett för partiet ofördelaktigt bildmontage? Naturligtvis inte. De skulle aldrig ta den striden med en mäktig tidning.
Gästkåseri, sampublicerat med benäget tillstånd från Omaskerat
— ”Jag gillar att gnälla över samhällsproblem utan att sätta mig in i dem grundligt. Trots det så är jag grym på att ge analyser om hur samhällsproblemen påverkar framtiden och vad som har gett upphov till de samhällsproblem vi ser idag. I grund och botten så brukar dessa analyser gå ut på att jag helt enkelt reagerar över det jag ser. Sen att det inte ger någon egentlig substans i de ämnen jag diskuterar på nätet spelar mindre roll. För skulle jag få en knivig motfråga eller om någon skulle råka syna mina ihåliga argument, ja då kan jag alltid posta en länk från någon halvtaskig nyhetsblogg som gör sanningar av att rycka saker ur sin kontext. Eller länka till youtubefilmer. Youtubefilmer är nämligen alltid sanna. Så måste det ju vara.
Jag vill inte att Mohammed ska få några tusenlappar i bidrag när han kommer till Sverige. Jag har däremot inga problem med att Wallenberg och Savén tjänar miljarder på skattebetalarnas bekostnad. Jag kopplar besparingskraven inom vården till invandrare trots att det sker offentliga upphandlingar där den som lägger lägst bud ska vårda våra äldre och där kapitalister drivs av vinstintresse före vårdintresse. Att systemet uppenbarligen är ruttet spelar inte så stor roll. För det är jag inte speciellt intresserad av att diskutera och ser man till det parti jag röstar på och promotar i var och varannan uppdatering på Facebook så har jag ingen ambition av att skrota systemet. Det är ju lättare för mig att skylla besparingskraven på Mohammed. Han får ju etableringsbidrag och en rad andra bidrag som jag mer än gärna vill belysa så fort jag får chansen. Att Mohammed inte ens har rätt till alla de bidrag jag gärna tar upp spelar inte så stor roll. För står det på en bild på Facebook så måste det ju vara sant. Inte ens när socionomer sågar mig vid fotknölarna kan jag revidera mina felaktiga uppgifter.
Polisen har dessutom alltid rätt. Inte ens när de jämför afrosvenskar med djur och trakasserar människor kan jag förstå att bägaren kan rinna över. För polisen har ju alltid rätt. Inte ens när polisen ertappas mörka och ljuga om en dödsskjutning av en åldring så har polisen fel. Sånt ska man inte ens tala om eller spekulera i. För då är man ju vänsterextrem.
Jag håller med Ullenhag när han etnifierar sociala uppror i förorterna. Den stora kärnfrågan är inte varför människor revolterar mot systemet. Det är snarare var föräldrarna till de som revolterar håller hus. Den sociala misär som vissa människor tvingas leva i dagligen ska man inte prata om. Inte heller ska man tro att social upprustning av förorterna är ett vettigt sätt att förebygga sociala revolter på. Militära insatser mot civilbefolkningen är min melodi. Det förordar jag gärna. Ja såvida det inte sker i Mellanöstern för då visar ju islam bara sitt rätta ansikte.
Jag vet att alla världens muslimer är onda. Dessa vill ju islamisera samhället och göra Europa till ett Eurabia. Det är sant, det står i Koranen. Att jag inte ens har läst mer än ett par citat från Koranen spelar mindre roll för det har jag nämligen läst på en blogg. Konspirationsteorier är det inte tal om. Detta är ju dagens sanning. Att Eurabiateorin de facto är en galen konspirationsteori spelar inte heller någon större roll. För en gång så sa en muslim att han vill se fler araber i Europa. Det handelssamarbete som innebar att franska näringslivet i samarbete med arabisktalande länder gav ut en pamflett som hette just Eurabia har inte med saken at göra. Trots att det var just det Eurabiateorins skapare stödjer sin tes på. För det vet man hur alla muslimer är. Att det sedan finns femtioelva olika inriktningar fördelade på 1,5 miljarder muslimer världen över som är svarta, vita, gula, bruna och till och med albino kvittar. För islam är ju per definition alltid samma sak som islamisering. Trots att teologer motbevisar mig så måste det ju vara så. För teologen är ju antagligen bara förblindad av PK.
Expo är AFA. Detta eftersom en person som idag jobbar på Exporedaktionen råkade ha samröre med några som var med i AFA för 20 år sedan. Aftonbladet och Expressen bedriver alltid hets mot mitt parti. Det kvittar om mina riksdagspolitiker beväpnar sig på fyllan och är allmänt vulgärrasistiska. För tar man upp såna incidenter så är det hets mot folkgrupp och antidemokratiskt. Då ska jag givetvis hota de som ifrågasätter mina riksdagspolitikers agerande. För att därefter ursäkta och förringa alla hot som förekommit mot antirasister, bara för att alla antirasister bedriver hat. Antirasister är för övrigt ett kodord för antivit. Det är dagens sanning. Jag lovar.
Jag är övertygad om att 99 procent av alla somalier är analfabeter som har kommit till Sverige för att leva på bidrag. Dessutom är jag övertygad om att dom tar våra jobb. Att jag själv cashar bidrag och är skitnödig över att analfabeter ska sno ett jobb från mig säger dessutom absolut ingenting om mig själv… mer än att…
Jag är en Sverigedemokrat!”
Gästkåseri, sampublicerat med benäget tillstånd från Omaskerat
Ibland hörs argumentet att ”Sverigedemokraterna är inte fascistiska eftersom de är för demokrati”. Detta stämmer inte. 1930-talets fascism har förändrats — liksom även kommunismen och konservatismen. Numera är man för demokrati. Ska man se släktskapet med fascism på 30-talet måste man gå djupare och se vad ideologin var mer, förutom att vara antidemokratisk rörelse.
På 30-talet fanns ingen enhetlig antifascistisk rörelse. Socialdemokratin, vars arbete mot nazismen jag läst mycket om och djupt beundrar, var aldrig en strikt antifascistisk rörelse. Det som många då arbetade mot var totalitära tendenser, dvs kommunister, fascister och nazister. Likadant med liberaler och de demokratiska konservativa grupperna. Skiljelinjerna i 30-talets debatter gick mellan demokrati, respekt för individernas frihet och diktatur, den ”starkes rätt”.
En skribent på Realisten.se, och anhängare av SvP, förklarar deras syn på demokrati.
Socialdemokraternas tidningar och broschyrer från den tiden var fulla av varningar för kommunisters, fascisters, nazisters försök att avskaffa demokratin och deras trampande på minoriteter och majoriteter i kampen för ”den rätta saken”.
Efter kriget förändrades först kommunisterna och sen även den fascistiska högern. Kommunisterna slutade berömma Sovjet och gå över mer och mer till att prata om demokrati som något viktigt. Begreppet Proletariatets diktatur sopades under mattan som en relik från en vanvettig epok, och glömdes bort. Samma utveckling började vi kunna se på 60-talet med den nya högern i Europa. Fascistiska rörelser genomgick samma förändring. Man slutade prata om diktatur, slutade öppet förhärliga våld och krig, och sa sig vara demokratiförespråkare.
Det återstår idag bara några extrema ytterlighetsgrupper som säger sig vara mot demokrati. Närmare bestämt Kommunistiska Partiet och några kommunistiska sekter å ena sidan och nazistiska grupper som Svenska Motståndsrörelsen och Svenskarnas Parti å andra.
Henrik Arnstads bok rekommenderas för alla som vill studera denna förändring av fascismen. Arnstad lutar sig mot Roger Griffins definition av fascism idag (alltså både fascism och nazism ihop).
folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse
Fascism och nazism var antidemokratiska rörelser. Sådana fanns det gott om på 1930-talet. Svartskjortor, brunskjortor, blåskjortorna som ville ena Europa och rödskjortor som ville ha kommunism. Och en mängd konservativa rörelser som fnyste åt ”nymodigheter” som demokrati. Det unika för fascismen/nazismen var att den lutade sig mot nationen, folket, kulturen och rasen och ”de andra” som hotet mot detta.
Rasismen förändrades även efter andra världskriget. Istället för blodet och generna blev KULTUREN det som skulle upprätthållas. Den mytiska rena nationella kulturen. Även här ser man skillnader mellan mer traditionella fascistiska partier, som Svenska Motståndsrörelsen, och nyfascistiska som t.ex. Sverigedemokraterna. Nazisterna vill ‘skydda’ både blod och kultur, Sverigedemokraterna bara kulturen.
Vi har mycket att lära av 30-talets kamp mot fascism/nazism och kommunism men vi får inte göra misstaget att tro att dagens fascism ser ut som, och bekämpas på, samma sätt som den på 30-talet. Dagens fascism säger sig vara ultrademokratisk. Men kärnan i ideerna är samma: nationen och kulturen står i fokus.
Det finns få personer som har en tunga som är så vass och träffsäker som Soran Ismail. Förutom att gå och se honom uppträda, eller på något av alla de radio- eller tv-program han deltagit i och deltar i så går det att lyssna på det han säger i något av de två radioprat han gjort.
Ett mycket uppskattat prat gjorde han i P1 Sommar, 2012. Under hösten 2012 blossade den s.k. ”järnrörsskandalen” upp, där Soran om och om igen fick återberätta om vad som hade hänt honom 2 år tidigare, då han blev hotad och filmad av tre riksdagsledamöter. All uppståndelse kring Soran och denna incident ledde till att hans nästa prat hördes av många, ett ”Vinterprat” i Sveriges Radio samma år. Efter skandalen pågått i media i några veckor skrev Soran även en mycket uppmärksammad debattartikel i Expressen.
Jag laddade ner och lyssnade på Sorans vinterprat ännu en gång för ett par dagar sedan och ger här en liten smakbit av vad han pratade om;
I samtalet, idag, så missbrukas ofta ordet ’yttrandefrihet’, tycker jag. Efter att man sagt något som sårar så blir svaret, inte sällan: ’men vi har väl yttrandefrihet, får jag inte säga vad jag vill längre?’. Jo, det är klart att du får. Men jag får ju också bli upprörd. Att försvara det man precis har sagt, enbart med att det inte strider mot lagen – det är inte värdigt en vuxen människa. Då kan du lika gärna penetrera en gris och bajsa i ditt handfat, det är nämligen också lagligt. Allt som är lagligt är inte klokt.
Mot slutet av programmet (45:47) får vi ta del av en ljudupptagning från en stand-up-föreställning som Soran gjort. Han berättar om incidenten med SD för kanadensisk radio (KR):
KR: Så du var alltså ute på stan och sedan var du på McDonalds?
— Ja precis.
KR: Vad skulle du göra på McDonalds?
— Eeeh, jag ville ha nuggets…
KR: Ok, vad hände sedan då?
— När jag står i kön och ska beställa mina nuggets så kommer det fram tre män bakifrån, som frågar: ’varför snackar du skit om Sverigedemokraterna för’? För jag hade lagt upp videoklipp på Youtube där jag hade gjort det.
KR: Ok, Sverigedemokraterna är ett politiskt parti i Sverige eller?
— Ja, precis. De sitter i våran Riksdag.
KR: Ok, och de här människorna var sympatisörer med partiet?
— Ehh, nej det var politiker…
KR: Jaha, några… Ute i någon kommun i glesbygden…?
— Neeej, Riksdagen…
KR: Ok… Vad hände sedan då?
— Sen blev det lite hätsk stämning så vakterna där inne på McDonalds föreslår att vi ska gå ut, så går vi ut och fortsätter diskutera och så säger de olika rasistiska och sexistiska saker och förklarar för mig att det ’är inte mitt land’ och att jag har pass spelar ingen som helst roll och det är upp till dem att avgöra och så börjar de tjafsa med någon kille och någon tjej lägger sig i och tycker att det är fegt att gå på tre mot en och då säger de att hon är en hora.
KR: Va? Finns det bevis för det här?
— Ja, det finns på film.
KR: Ah, du har filmat det här?
— Nej det var de…
KR: Vad sa du? Har de själva filmat det här?
— Det var det som hände…
KR: Ok, det är det som är den stora skandalen, så tog det slut där?
— Nä… Eeeh… De gick vidare sen… Och så hittade de några järnrör som låg och skräpade på gatan så de bestämde sig för att… ’ah men vafan… det är bästa att vi plockar upp ett varsitt…’. Och så plockade de upp ett varsitt järnrör och så går de runt på stan och letar upp någon som kanske kan hota dem.
KR: Va, så de går med varsitt järnrör på stan?
— Ja…
KR: Hur vet man det här?
— De fortsatte filma…
KR: Ok, men de har blivit uteslutna ur partiet nu då?
— Nä…
KR: Ok, men väljarstödet – det har minskat?
— Tvärtom… Det… Det är det som händer i Sverige… Hur är läget i Kanada?
Ja, vi kan fråga oss. Vad är det som händer i Sverige? Egentligen?
Sverige är ett föregångsland när det gäller individens rätt att bestämma över sin egen kropp. År 1975 infördes dagens abortlag som innebär att en gravid kvinna har rätt att bestämma om hon vill avbryta graviditeten upp till den 18:e graviditetsveckan. Sedan den 1 januari 2008 har kravet på att kvinnan ska ha anknytning till Sverige i 5 § abortlagen (1974:595) tagits bort.
Sverigedemokraterna anser att den svenska abortlagstiftningen är extrem och menar att man måste ge fostret ökat rättsligt skydd, då rätten till liv innefattar även barnets rätt till liv. Jimmie Åkesson menar att:
Det är ju inte bara så att det handlar om kvinnans rätt till sin kropp, jag har respekt för det givetvis, men här handlar det också om en individ och den springande punkten är när fostret i magen blir en egen individ, och det är det vi menar att där skiljer vi oss litegrann från hur lagstiftningen ser ut i dag.
Abort är ingen mänsklig rättighet
Sverigedemokraterna menar att abort inte är någon mänsklig rättighet, trots att Sveriges lagstiftning konstaterade år 1975 att kvinnan har rätt till fri abort. Björn Söder säger i en debatt i Riksdagen:
Då blir det givetvis komplicerat när den mest grundläggande mänskliga rättigheten är rätten till liv. Det är givetvis komplicerat om det då helt plötsligt ska vara en mänsklig rättighet att släcka ett liv.
Ett resonemang som blir svårt att hävda då artikel 3 i FN:s allmänna generella deklaration om de mänskliga rättigheterna påtalar rätten till liv och rätten till hälsa, vilket innefattar kvinnans rätt till sin egen kropp och bestämmandet över att fullfölja eller avbryta en graviditet. En rättighet som Sverigedemokraterna är ensamma om att kompromissa med.
Abort är enligt Sverigedemokraterna en viktig principfråga. Partiet vill att den fria aborten ska stramas åt och enbart få utföras fram till vecka 12 och inte till dagens vecka 18. Detta trots att 95 % av dagens aborter görs innan vecka 12. Partiet menar att abort fram till vecka 18 tillkom 1975 för att man skulle ha en viss marginal att kunde rädda ett foster och att man med den medicinska utvecklingen nu kan rädda foster tidigare.
Här far Sverigedemokraterna med osanning då svensk lagstiftning säger att om den medicinska utvecklingen går framåt kommer tidsgränsen per automatik ändras.
Abortlagen är föråldrad och förlegad enligt SD
I en motion till Riksdagen skriver Sverigedemokraterna att det även handlar om en harmonisering med Europa. Ett Europa där det i vissa länder, som t ex Irland, råder abortförbud. I en riksdagsdebatt hävdar Björn Söder att:
Om den svenska regeringen då trycker på för att andra länder ska gå i samma riktning som Sverige anser vi att det är fel väg att gå. Därför bör den svenska regeringen tona ned arbetet med att försöka förändra de andra länders abortlagstiftning och kanske mer anpassa sin egen abortlagstiftning efter hur andra länder har det och efter att den medicinska utvecklingen har gått framåt.
Söder menar vidare att:
Vi är öppna med att vi anser att den svenska abortlagstiftningen är föråldrad och förlegad. Det är en lagstiftning som tillkom för 38 år sedan.
Kvinnans rätt till fri abort är alltså föråldrad enligt Sverigedemokraternas politiska idévärld. En modern abortlagstiftningar handlar enligt partiet istället om att begränsa kvinnans abortmöjligheter och inskränka kvinnors rätt till sina egna kroppar. Där FN:s resolutioner vill främja kvinnors rättigheter, där kvinnors rätt till fria och säkra aborter ingår vill alla riksdagspartier utom ett vara med som en tydlig och konsekvent röst. Alla utom Sverigedemokraterna.
Anledningarna till att få göra abort är enligt Sverigedemokraterna mycket få:
Det är givetvis jätteviktigt att man om det föreligger fara för kvinnans liv ska kunna utföra en abort, likaså om kvinnan har blivit utsatt för sexuella övergrepp och så vidare.
Kulturrelativister i abortfrågan
Trots att Sveriges lagstiftning konstaterade år 1975 att kvinnan har rätt till fri abort så hävdar Björn Söder i en riksdagsdebatt att:
Abort är politiskt väldigt känsliga frågor. Vi måste ha respekt för kulturella skillnader vad gäller SRHR och abort. En kulturell skillnad kan vara att man förbjuder preventivmedel och att man förbjuder abort av kulturella, religiösa eller traditionella skäl.
Sverigedemokraterna väljer alltså bort de mänskliga rättigheterna till förmån för kultur, tradition och religion. Vad är nästa steg? Att förbjuda preventivmedel? Där Sverigedemokraterna kallar Sveriges abortlagstiftning för extrem, där kallar jag Sverigedemokraterna för extrema abortmotståndare.
Sverigedemokraterna är inte bara ett främlingsfientligt parti, de är även ett kvinnofientligt parti. Ett parti som har som målsättning att låta kvinnor förlora makten över sina egna kroppar. Att kompromissa med den fria aborten är inte att ta människors sexuella hälsa på allvar.
SD-kvinnors moraliserande skrämselpropaganda
Även Sverigedemokraternas kvinnoförbund, SD-kvinnor, vill gå samma väg som moderpartiet. I en debattartikel tar SD-kvinnor steg längre och bidrar med moraliserande skrämselpropaganda vad det gäller fostrets utveckling och livsduglighet:
Rätten till abort måste alltså sättas i relation till skyldigheten att använda preventivmedel om graviditet är oönskad, och måste även sättas i relation till det ofödda barnets rätt till sitt liv! För ett liv är precis vad det handlar om.
I samma sekund som ägget befruktas finns där allt som krävs för att det med tiden ska utvecklas ett unikt litet barn. Ett barn som vid den övre tidsgränsen för abort, vecka 22, kommit så långt i sin utveckling att det kan uppfatta smak, höra och känna igen moderns röst, och känna. Ultraljudsbilder visar ibland hur barn i vecka 21 både suger på tummen och smeker sig själva i ansiktet.
SD-kvinnor säger även nej till subventionerade aborter för utländska kvinnor.
Fokus ska inte ligga på att få en i många avseenden oetisk svensk abortlagstiftning att omfatta ännu fler människor i ännu fler länder.
Åsa Regnér, generalsekreterare för RFSU, har i en debattartikel föreslagit just subventioner av aborter för utländska kvinnor. SD-kvinnor rasar mot förslaget:
Därmed föreslår hon (Regnér) att svenska skattemedel, som i dagsläget inte räcker till för att ge god vård och omsorg till alla som bor i Sverige, nu dessutom ska användas för att bekosta aborter av utländska kvinnors barn.
Ökad kunskap bättre än inskränkt rätt till abort
Abort ska vara en mänsklig rättighet
Om Sverigedemokraterna avser att vilja minska antalet aborter i Sverige är det i första hand inte rätten till fri abort som ska inskränkas, det är upplysning om sexuell hälsa och preventivmedel det borde satsas på. Att tro att en strängare abortlagstiftning skulle göra avsevärt stor skillnad på antalet aborter är att inte ta människors sexuella hälsa på allvar.
Sverigedemokraterna är ett kvinnofientligt parti då de vill avskaffa den fria aborten, vilket skulle göra kvinnor mindre självständiga. Sverigedemokraterna vill inte ta kvinnorna framåt, utan bakåt. Inom ramen för de mänskliga rättigheterna finns rätten till liv och rätten till hälsa. Kvinnor har rätt till sitt liv, sin hälsa, sin kropp.
Sverigedemokraterna kränker kvinnan när de försöker hindra hennes val att fullfölja eller avsluta en graviditet. I förlängningen blir det även en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Att inte stödja fria, lagliga och säkra aborter som politiskt parti är att vara ett kvinnofientligt parti. Fri abort får aldrig bli en hotad rättighet.
På senare tid har det, mycket tack vare interasistmen.se, framkommit några händelser som är så starka att det ger mig och Motargument anledning att bemöta Sverigedemokratiska politikers kvinnosyn.
Här har vi nyligen läst ännu en kontroversiell, men tyvärr inte särskilt förvånande debattartikel från en politiker i Sverigedemokraterna. På NA.se (Nerikes Allehanda) rasar Anders Östlund, oppositionsråd för SD i Örebro, över att det egna länets landsting erbjuder gratis preventivmedel för alla upp till 25 år. Anders uppmaning till alla unga kvinnor som han anser är ”för blyga för att våga fråga efter kondom, men för kåta för att låta bli” lyder:
Skippa p-pillrens ”alltid redo”, betvinga kättjan, granska grabben och låt honom tråna ett tag tills ni vet vad han går för.
Betvinga kättjan? Låt honom tråna? Har Östlund månne glömt bort vilket århundrade vi lever i? Amanda Björkman, ledarskribent på NA, bemöter kritiken på ett mycket bra sätt. Jag kunde inte sagt det bättre själv:
Kvinnors kroppar har betraktats som egendom i alla tider. Anders Östlunds resonemang är inget undantag, utan målar upp en bild av kvinnors sexualitet som någonting skrämmande som behöver kontrolleras, tyglas och godkännas.
Vidare uppmanar han att ”skippa aborterna och skaffa er de barn ni förmodas vilja ha”.
Verkligen? I en debattartikel som handlar om att avstå från p-piller? Har jag missat något? Använder man p-piller för att man VILL bli gravid? Har SD-politiker inget bättre för sig än att skriva totalt ologiska artiklar?
Det finns inget parti som folk litar på längre. Det finns ingen som lyssnar på vad folk tycker, svensken tystas ner. Tiga i samhället, i sitt eget land. Våldet växer, kriminaliteten ökar, ingen gör något.
Men Kontulainen finner tydligen inte detta viktigt, då hon i ljudinspelningar har ertappats med att säga saker som ”Jag tycker du betett dig ganska dåligt och gett SD dåligt rykte” och ”Ja, men om du är en sådan skvallerkärring att du går till tidningarna tycker jag att du ska lugna ner dig” till den kvinnliga partikollegan.
Som om det inte vore nog med Kontulainens hårda ord har bland annat Jenny Manners, ordförande i SD Haninge, utsatt den berörda kvinnan för offentligt näthat, kryddat med ett litet skämt:
SD är inget kvinnovänligt parti. SD är inte ett parti för vare sig män eller kvinnor som står för jämställdhet i ett modernt samhälle. Inte heller är SD ett parti för personer som vill utnyttja sina mänskliga rättigheter, såsom att anmäla trakasserier. Inte ens om du är aktiv i partiet.
När jag läser webbsidor som Vita Kränkta Män (facebooksida), Inte Rasist, Men (antirasistisk webbtidning) och andra sidor som gör sig lustiga över de galenskaper som våra vardagsrasister sysslar med så upptäcker jag en sak. Det är mycket fokus på att SD diskrimineras – än mer när jag läser SD-positiv media. Med partiets historia, är det så konstigt?
”Till skillnad från samtliga andra riksdagspartier som ger utförliga beskrivningar om ursprung, förankring, utveckling och historiska kopplingar ter sig Sverigedemokraterna tämligen ovilliga att diskutera sin historia. Detta borde föranleda andra aktörer i offentlig debatt att i större utsträckning göra det åt dem.”
SD är inget nytt parti. Partiet har funnits sedan 1988. Men enligt SD skall denna historia inte synas. Det vore inte riktigt bra.
Tydlig rasism
Vi kan i medierna se hur sverigedemokratiska politiker gör uttalanden som är direkt rasistiska. Exempel ett, i vilket namnet tagits bort då personen lämnat SD:
Två poliser som kom till platsen följde XXXXX (SD) in och blev vittne till hur hen enligt uppgift förolämpade vakten med anspelningar på dennes invandrarbakgrund, spottade i luften och gjorde grisljud. Det visade sig att XXXXX (SD) inte hade blivit rånad på sin ryggsäck, den återfanns sedan, kvarglömd på en restaurang.
Exempel två, även här har namnet strukits, då personen lämnat SD:
Hjärtat skriker: Jag vill totalförbjuda Islam, kriminalisera den muslimska tron och straffbelägga all muslimsk verksamhet i hela världen
Det finns människor som röstar på SD för att ”röra om i grytan” eller för att de är ”missnöjda” med regeringen. Att röra om i grytan genom att rösta på människor med denna etik är underligt. Att SD skulle stå emot etablissemanget stämmer inte heller, eftersom SD röstar som Alliansen i de flesta frågor:
BSS är SD:s ursprung. Inget att hymla om.
”I de 235 fall där SD har varit vågmästare har man enbart röstat emot regeringen 19 gånger. Alltså har man valt att rösta så att regeringens förslag vunnit 216 av 235 gånger.” – Länk till Alliansfritt Sverige
SD:s ursprung – Bevara Sverige Svenskt
Att det framkommer så många rasistiska tillmälen från SD-politiker är inte så konstigt. SD har sitt ursprung i Bevara Sverige Svenskt, BSS, som bl.a. ville att det endast skulle vara människor som var etniskt besläktade med nordbor som skulle få kallas flyktingar… Att rösta på SD är att rösta på de personer som jag ovan citerat. Svårare än så är det inte.
Vill man ha en fungerande välfärd så är det knappast SD som är rätt val. De anser sig bli diskriminerade för att de väljer att stå för åsikter som går emot de flestas värderingar. Det är klart att det finns människor som delar värderingarna, de ska ju få komma till tals de också — det är ett fritt land där åsiktsfrihet råder. Det kan dock vara bra att veta vilken åsikt som stöds i och med vilken lapp som läggs i valurnan.
Denna krönika är skriven av Andreas Meijer. Läs gärna fler texter av Andreas på hans blogg, Världen, politiken och miljön.
Avpixlat förkunnar på sin hemsida då de vill beskriva deras roll och syfte. De försöker spela på att skriva utifrån att man i själva verket är de enda “sanningsägarna” som försvarar yttrandefriheten. Men denna täckmantel är egentligen bara en förskräcklig manöver, en manöver som är byggd på en oerhört vag grund.
På Avpixlat får du den oretuscherade bilden – och texten.
Sverigedemokraterna har länge försökt föra debatten om att de som parti och grupp helt skulle vara diskriminerade i media. Detta inkluderar att de enträget försöker påstå, inför sina väljare, att de är de enda som vågar föra debatten kring vad som annars döljs och hålls tyst om. Detta gör de i hopp om att dölja sin politiska agenda. Men kan man verkligen hävda att ett parti, som i gallupundersökningarna ser ut som att de tävlar om att bli Sveriges tredje största, är diskriminerat och smutskastat? Och kan man verkligen formulera om yttrandefriheten, från en rättighet till en skyldighet?
PK – politiskt korrekt. Ett begrepp som ofta används i debatten om den så kallade ”censuren”.
Låt mig börja med att förklara och besvara den sistnämnda frågan. Sverigedemokraterna påstår att all media diskriminerar och tystar dem, men detta får de helt öppet yttra sig om i nästan all media och i alla mediakanaler. På så vis slipper de många gånger faktiskt ta striden om innehållet i deras frågor. Men yttrandefrihet handlar om att fritt få uttrycka sig och opinionsbilda, inte att tvinga medier att släppa fram alla åsikter. Det är en rättighet, inte en skyldighet.
Yttrandefrihet är en rättighet som handlar om att inte bli hindrad från att uttrycka sig fritt, oberoende av vilken åsikt man har och att medier fritt får välja vem som yttrar sig i deras tidning eller kanal. Har man koll på yttrandefrihet blir det uppenbart att Avpixlats och Sverigedemokraternas resonemang är svagt. Tittar man på lagen finns det inte heller någon juridisk censur, inte ens mot invandringskritiska åsikter. Detta skriver Malinka Persson om här och för att återigen citera yttrandefrihetsgrundlagen:
Varje svensk medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, offentliga uppspelningar ur en databas samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. I den får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna grundlag.
Det finns ingen juridisk censur mot dessa typer av åsikter. Om privata medier, som tidningar eller tv-kanaler, skulle välja att inte publicera Sverigedemokraternas eller andras yttranden — är det inte mer än deras förbannade rättighet, i alla fall enligt yttrandefrihetsgrundlagen. Kritik mot deras åsikter är på intet vis censur eller åsiktsförtryck. Men ett av fundamenten i en fungerande demokrati däremot är att bemöta riktig kritik, inte att skjuta den ifrån sig.
Vissa människor verkar ibland tro att de har monopol på antirasism. Det var precis vad som hände mig, när jag efter valet 2010 engagerade mig i många facebookgrupper i kampen mot SD. Välgörenhets- och kulturevenemang diskuterades, jag erbjöd mig som ideell musiker, men blev dissad för att jag hade röstat på ”fel” block.
Vi som håller på Alliansen i valet 2010 – och tar avstånd från SD!
— Så heter en grupp på facebook, som startades 9 månader innan valet 2010.
Samtidigt som jag blev lättad över att det fanns en grupp jag kunde gå med i (vilket jag gjorde) blev jag också lite arg för att alliansröstare ens ska behöva förklara, nästan ursäkta sig, att de är emot SD. Jag vet nog ingen partiledare som gått ut så hårt mot SD som Fredrik Reinfeldt – innan, under och efter valet 2010.
Vad gjorde jag åt mitt intresse för evenemang med syfte att främja jämlikhet och mångfald? Jag gjorde det enda jag kunde göra: skapa ett eget kulturevenemang. Detta var under en period i mitt liv när jag hade både stora ekonomiska och hälsorelaterade problem – men jag tog tag i det, för att jag tyckte det var så viktigt!
Det tog många dagar och nätter att planera och organisera, samtidigt som jag studerade på heltid och drogs med en grav rygginflammation. Jag hittade musiker och medhjälpare, som liksom jag tycker att ett samarbete över blockgränserna är viktigt, och evenemanget genomfördes.
Vad vill jag säga med detta? Skryta om hur duktig jag är? Nej, jag berättar det här för att det gör mig så förbannad när folk, trots mitt engagemang, påstår att jag inte skulle ha någon rätt att kalla mig antirasist.
Jag har inte bestämt mig för hur jag ska rösta i valet 2014. Jag är 27 år och i en fas där jag börjar ”hitta mig själv”. Jag är alltså inte en ”högerröstare”, bara en ”högerröstare i valet 2010”. Varför jag valde att rösta som jag gjorde för 3 år sedan berodde på olika faktorer, bland annat:
Jag tyckte att det fanns interna motsättningar hos de rödgröna och att detta inte alls var något märkbart problem hos Alliansen.
Som nämnts ovan hade jag rygginflammation under den perioden (augusti-november). Jag fick usel vård (läs: ingen alls) hos den allmänna vården, och excellent vård hos den privata, vilket jag var i desperat behov av!
Alliansen verkade vara det klokaste alternativet för att få majoritetsregering och för att hindra SD från att bli vågmästare.
Om jag tycker att privatägd vård ibland kan vara ett fördelaktigt komplement till den allmänna vården, gör det att jag inte längre har befogenhet att få kalla mig antirasist?
Att jag anser att Alliansens jobbpolitik är bättre, gör det mig till mindre av en antirasist?
Min klara ståndpunkt är att inget av detta ovanstående försämrar det jag vill, eller kan, eller bör göra emot rasism. De som verkar vara mest kategoriska inser kanske inte sina egna skygglappar, exempelvis de som försöker påstå att alliansväljare inte kan vara ”riktiga” antirasister.
Kan ni låta var och en — som vill engagera sig — få göra det? Kan ni ta alla på allvar? Alla bör stå upp emot rasism — oavsett politisk färg!
(Artikel från en kvinnlig gästskribent. Hon har tidigare förföljts av SD-politiker och vill därför vara anonym)
Sverigedemokraterna fick 2011 ett kvinnoförbund som kallar sig SD-Kvinnor. Kvinnoförbundet vill vara ett komplement till Sverigedemokraterna genom att förtydliga, fördjupa och vidareutveckla partiets politik ur ett kvinnligt perspektiv. Vidare vill de försöka ge stöd och uppmuntran till alla aktiva kvinnor så att de lättare ska kunna utvecklas och avancera inom partiet.
På onsdag debatteras kulturbudgeten i riksdagen och Mattias Karlsson (kulturutskottet) kommer att företräda partiets linje. Bland annat vill man avveckla stödet till Världskulturmuseet, till etniska föreningar och till partiernaskvinnoorganisationer (som varje år erhåller mångmiljonbelopp).
I en intervju under SD-kvinnors första Almedalsvecka, 2011, menar Hanna Wigh, styrelseledamot i SD-kvinnor och i Sverigedemokraternas partistyrelse, att den svenska jämställdhetspolitiken är ett ”skämt” där kvinnor ”ses som offer”. Wigh förkastar även tanken att det skulle råda någon form av patriarkal könsmaktsordning i Sverige. SD-kvinnor säger sig vilja ha ett sant jämställt samhälle.
På SD-kvinnors hemsida skriver man att de vill se åtgärder mot hot och trakasserier. De påpekar att de själva har blivit utsatta för bland annat våld, hot, sexuella trakasserier och skadegörelse på grund av deras politiska åsikt.
Detta är inte värdigt ett demokratiskt samhälle, och det är inte heller värdigt ett jämställt samhälle. Kvinnor ska på samma sätt som män ha tillträde till den demokratiska arenan utan att behöva utsättas för våld, hot, sexuella trakasserier, andra trakasserier eller skadegörelse.
Sexuella trakasserier
Vad händer när sexuella trakasserier och sexuellt våld förekommer inom det egna partiet? Vad händer när enskilda SD-kvinnor tycks bli offer för en partiintern patriarkal könsmaktsordning? Under juli har vi fått uppgifter om att ett ”toppnamn” inom SD har polisanmälts för misstänkt våldtäkt av en kvinnlig partikamrat, samt misstänks för flera sexuella trakasserier av flera SD-kvinnor. De sexuella trakasserierna uppges ha pågått under flera veckor. Polisen lade ner förundersökningen avseende våldtäkt med motiveringen att brott ej kan styrkas.
I samband med dessa uppgifter i medierna berättade tidigare nämnda styrelseledamot Hanna Wigh att även hon utsatts för sexuella trakasserier av samma påstått högt uppsatta partikamrat under ett års tid.
De är inte ensamma om sin erfarenhet inom partiet. Även SD-kvinnorna Elisabeth Nirholt, tidigare riksombudsman för SD, samt Therese Kanervainen, politisk sekreterare tillika styrelseledamot för SD Botkyrka och ledamot av Botkyrka kommunfullmäktige, berättar om samma sak.
Dessa fyra kvinnor har en sak gemensamt: de har alla som SD-kvinnor berättat om sexuella trakasserier från personer i sitt eget parti.
Partiet har varit förvånansvärt bra att ha att göra med. De berättade att de skulle stötta mig om jag ville gå ut och prata om det här. Linus Bylund och Björn Söder har varit väldigt stöttande.
Nu har Wigh gått ut och pratat om vad som hänt, men var är Linus Bylunds och Björn Söders offentliga stöd till Wigh? Var finns dessa mäns aktiva, offentliga avståndstagande från trakasserier och diskriminering av kvinnor? Wigh uttalar en förvåning om att partiet varit bra att ha att göra med. Wigh säger att:
Det är en trygghet att partiet lyssnar till kvinnor, det finns en sorts sexism bland många, men i partiet finns det en trygghet i att man som kvinna blir hörd.
Hörd av ”vem” kan man fråga sig? Hörd av män inom SD och i så fall är det däri tryggheten ligger? Och minst lika viktigt, vem blir man trodd av?
Misstro mot kvinnor förutsätts
När hon själv uppger sig ha utsatts för sexuella trakasserier av en högt uppsatt SD-man förutsätter hon att hon ska bli misstrodd, just därför att hon är kvinna.
Den 18 juli 2013 säger Wigh till Sveriges Radio
När det gäller sexuella trakasserier i arbetet är det något man förutsätter att man ska bli misstrodd som kvinna för.
Att Wigh är kvinna ses alltså som en försvårande omständighet. Vidare säger Wigh att rädslan att smutsa ner partiet är så stor att hon avstått att berätta om de sexuella trakasserier som pågått i ett års tid.
Besök i hemmet efter avslöjande
ThereseKanervainen är sjukskriven sedan hon anmält de sexuella trakasserierna och hennes upplevelse är att hon frusits ut från partiet. Efter att Kanervainen valt att tala med Expressen om det som hänt, fick hon hembesök av SD-politikerna Robert Stenkvist och Östen Granberg.
De stod utanför min dörr och plingade på. Östen stod utanför och höll utkik, de plingade på som fan och stod där väldigt länge medan jag satt på golvet och gömde mig.
Varför hembesöket skedde menar Kanervainen själv handlar om publiceringen i Expressen:
Jag tror att det antingen är att det vill tysta mig, eller så kommer de hit med en uppsägning som de vill att jag ska skriva under.
När Expressen senare talar med SD:s partisekreterare Martin Kinnunen kan besöket hos Kanervainen bekräftas. När Kinnunen inte tror att Expressen reporter hör, säger Kunninen till en person i bakgrunden:
”Sedan hade de väl en baktanke att be henne hålla käften.”
Kvinnoförbundet tysta om SD-mäns sexism
Samtidigt måste frågor ställas till Wigh, för var tog Wighs egna uttalanden vägen när Sverigedemokraternas Erik Almqvist vid den så kallade järnrörsskandalen kallade en tjej för ”lilla horan”? Varför fanns ingen markering från Wigh när Kenth Ekeroth knuffade en tjej emot en bil i samma skandal? När talade Wigh med styrka om det oacceptabla i att en SD-politiker tog en kvinna på brösten i en simhall?
Angående sexuellt våld och sexuella trakasserier så säger Wigh till Aftonbladet den 18 juli att ”Finns det alkohol och människor så händer sådant här. Vi dricker för mycket i det här landet.” I den svenska kulturen är kombinationen alkohol och människor vanlig. Skall man enligt Wighs logik utgå ifrån att flertalet av de miljontals män som ibland eller ofta blir berusade gör sig skyldiga till sexuella trakasserier?
Dessutom, vad anser då SD-kvinnor om den ”hederskultur” de så tydligt drar slutsatser kring, dricks det för lite eller för mycket? Eller lagom? Utsattes Hanna Wigh, Elisabeth Nirholt, Therese Kanervainen, samt den alltjämt anonyme polisanmälande kvinnan enbart för sexuella trakasserier av en eller flera män då det konsumerats mycket alkohol? Gäller detsamma för andra SD-kvinnor som upplever sig sexuellt trakasserade av män?
Att vara en blond flicka innebär att man blir tillskriven en identitet som är full av nedsättande fördomar om könshierarkier och kvinnlig sexualitet. Det innebär en plågsam synlighet; bilar som tutar, gubbar som stirrar och pojkar som kallar en för hora.
Anmärkningsvärt är att sverigedemokratiska män själva sysslar med det som de kallar för ”sverigefientliga trakasserier”. Dels exemplen ovan, med flertalet och upprepade fall av sexuella trakasserier och sexuellt våld. Därutöver mot bakgrund av den så kallade ”järnrörsskandalen” där SD:s dåvarande riksdagsman Erik Almqvist hänvisade till en kvinna med orden:
skit i den lilla horan!
Där Almqvist menade att Soran Ismail:
…argumenterar som en liten fitta!
Där SD:s sittande riksdagsman Kenth Ekeroth knuffade en kvinna mot en bil:
Vi har också ett exempel med Jimmie Åkessons tidigare sekreterare Alexandra Brunell.
Hon är numera tjänsteledig. När Brunell tillträder sin tjänst är det inte hennes kompetens som sekreterare som presenteras. Inte ett ord om den. För Aftonbladet beskriver Sverigedemokraternas kanslichef Mikael Valtersson Brunell som en;
modebloggerska och fotomodell som ofta syns runt krogarna på Stureplan.
Egentligen är inte det något fel. Vårt problem sen tidigare är att vi har en image av att vara väldigt mycket landsbygd och unga män med relativt låg utbildning. Vill vi växa i Stockholm är det ju bra att vi får personer med en lite annan bild, säger han.
Brunells utseende är alltså det viktiga.
Under SDU:s kongress 2012 förnedrades Jimmie Åkessons fästmö Louise Erixon ifrån talarstolen av Stefan Lundkvist då han skrek att hon skulle hålla sina och partiledningens ”slemmiga händer borta”.
SDU:s förbundssekreterare menade även att Erixon skulle ha tagit ”sängkammarvägen” till partitoppen. Här skall sägas att SD-kvinnors Wigh reagerade negativt på den incidenten, men faktum kvarstår att kvinnor utsätts för sexism inom partiet. Erixon sexualiserades och objektiviserades. Hennes egen kompetens förringades, ifrågasattes, ja, förnekades.
SD-kvinnors ord gäller inte dem själva
Kära SD-kvinnor, ingen man har rätt att nedvärdera er som kvinna genom trakasserier. I ett jämställt samhälle värderas män och kvinnor lika. Ni SD-kvinnor poängterar på er hemsida att jämställdhet nås genom aktiva värdediskussioner. Ni skriver om öppen dialog och ärliga chanser. Varför ger ni inte er själva era egna ord?
Ni skriver att ert jämställda samhälle är ett samhälle där ni får välja fritt. Therese Borg skriver i artikeln ”SD — ett parti för helt vanliga kvinnor” den 21 november 2012 att:
Sverigedemokraterna är ett parti som värnar kvinnors rättigheter i allra högsta grad. Både SD och SD-Kvinnor står för lika rättigheter och skyldigheter för män och kvinnor.
Men så är, uppenbarligen, inte fallet.
Ni menar att Sverigedemokraterna vill ge er styrka och förmåga att ta eget ansvar genom att säga nej till kränkande och särbehandling av kvinnor. Ändå står ni här idag, med ett medlemskap i ett parti som inte ger er styrka eller förmåga att säga nej. Ett parti som enligt er själva får er att förutsätta att ni inte kommer att bli trodda när ni berättar om sexuella trakasserier. Ett parti där ni upplever er skrämda, utfrysta och marginaliserade där ni talar öppet om upplevda sexuella trakasserier.
Ni säger nämligen inte nej, för ni är tysta som ett kollektiv. På SD-kvinnors hemsida finns inte en kommentar eller en artikel som beskriver, än mindre tar ställning i frågan om sexuella trakasserier och diskriminering av kvinnor inom ert parti.
SD och SD-Kvinnor jobbar för att både kvinnor som män ska uppleva förbättrad trygghet såväl i hemmet som i det offentliga rummet, och vill lägga extra fokus på att hjälpa de som idag är mest utsatta i samhället
I det sverigedemokratiska rummet är kvinnan inte trygg på det sättet som en kvinna har rätt till. Ni tillhör idag en grupp som är utsatta. Hur kan ni hjälpa er själva? Jo, genom att tala med SD-män om det som SD-kvinnor menar att de tror på. Tala högt om jämlikhet, trygghet och om ett Nej till kränkningar.
Kvinnor i andra politiska partier, organisationer, företag, arbetsplatser och församlingar, har fått föra denna kamp. När skall ni SD-kvinnor börja er?
Ni vet att allt fler SD-sympatisörer privat, på Facebook och i andra sociala medier, allt högre, allt oftare, under allt intensivare raseri, förnekar, förkastar, trivialiserar och försöker tysta ner den sexism som även existerar inom SD. När skall ni SD kvinnor som grupp höja era röster och visa ert raseri mot sexismen inom SD?
Det är dags för er att ge det kvinnliga perspektivet till er själva. Det är dags för er att inta era positioner i det som ni kallar för ett sant jämställt samhälle. I det som ni kallar för ett jämställt parti. Genom ett kraftigt ökat stöd från kvinnliga väljare, kan SD expandera ytterligare och på ett sätt som hittills inte skett. En sådan process kräver er medverkan och er ledning. Både genom era politiska förslag och aktiviteter, men även som levande exempel på hur kvinnor betraktas av SD och inom SD. På hur ni betraktar er själva och den plats ni tar er inom SD. På era egna villkor.
Ni SD-kvinnor måste utmana SD-männen i en öppen och sann dialog om huruvida ert parti är ett jämställt parti eller inte!
Det är framförallt uselt eftersom det här är så tydligt att det handlar om ett riksdagsparti som ogillar att de kritiseras. Demokratiska partier borde ha hög tolerans för politisk satir, så som det anstår en demokrati. Speciellt provocerande är det när det här kommer från Sverigedemokraterna, som alltid klagat högst av alla på nedtystning och censur. Senast nu vid kyrkovalet.
När Expressen senare talar med SD:s partisekreterare Martin Kinnunen kan besöket hos Kanervainen bekräftas. När Kinnunen inte tror att Expressen reporter hör, säger Kunninen till en person i bakgrunden:
Motargument 