Etikettarkiv: rasism

Artiklar

Var sjätte LO-medlem skulle rösta på Sd

Var åttonde LO-medlem, 12,2 procent, uppgav i september 2012, att de skulle rösta på Sverigedemokraterna om det vore val i dag. I januari hade stödet för Sverigedemokraterna ökat till 16,2 procent, det är nästan var sjätte LO-medlem, enligt den undersökning SVT beställde av SIFO. Detta har väckt en hel del förvåning bland många, inte minst inom arbetarrörelsen. Man kan undra varför, för Sd har sedan 2002 (!) varit det parti som proportionellt sett haft flest LO-medlemmar.

Kan det vara så att Socialdemokraterna och LO har ältat frasen att ”Sd är ett borgerligt parti” så mycket att de missat att Sd:s väljare inte ser sig som borgerliga?

2006

Låt oss kika närmare på hur det förhåller sig med statistiken… Vid valet 2006 fick Sverigedemokraterna 2,93% av rösterna. Det är värt att notera att samma andel, dvs 3%, av LO-medlemmarna röstade på Sverigedemokraterna. Det är höga siffror. Vid studier av fackföreningstillhörigheten för väljare som röstade på SD upptäcker man att hela 56 procent var medlemmar i LO.

LO-dominansen bland SD-väljarna var alltså till och med större än bland socialdemokraterna redan år 2006! 38% av Socialdemokraternas väljare 2006 var LO-medlemmar och 34% av Vänsterpartiets.

Från vänster!

Jag citerar ekonomism.us om tabellen ovan:

Av figuren, som visar partibytare vid valet 2006, framgår att i princip alla sverigedemokraternas nya väljare kom från vänsterblocket. Om man dessutom betänker att de väljare som röstade på kd i valet 2002, men inte 2006, till stor del är väljare inlånade från socialdemokraterna klarnar bilden.

Statistiken kommer från SCB. I deras rapport om valet 2006 står det:

Enligt valundersökningen 2006 vann sverigedemokraterna sina väljare i huvudsak från de tre samarbetspartierna och från gruppen blankröstare. Sverigedemokraternas väljarvinster motsvarar 18 000 väljare från socialdemokraterna, 18 000 väljare från gruppen blankröstare, 10 000 från miljöpartiet och 5 000 från vänsterpartiet. Valets vinnarpartier, de fyra borgerliga allianspartierna, bidrog visserligen också med väljare till sverigedemokraterna, men drar man ifrån väljarströmmarna som lämnade Sd för de olika allianspartierna blir balansräkningen nära noll.

SD i skåne

Det finns en till undersökning som är intressant och som gjordes av SOM-institutet år 2006, om skånska väljare, De okända väljarna, av Anders Sannerstedt. Han skriver;

Sverigedemokraterna har sitt absolut starkaste stöd bland väljare från arbetarhem. Partiet går inte särskilt bra bland företagare eller jordbrukare och har mycket svagt stöd bland akademiker. Detta understryker bilden av Sverigedemokraterna som ett parti som har sitt starkaste stöd i arbetarklassen. För andra europeiska länder är också tendensen att högerextrema partier har starkare stöd i arbetarklassen. Ofta rapporteras också ett starkt stöd från småföretagare, men det gäller alltså inte för Sverigedemokraterna.Uppgiften att försöka attrahera arbetare och småföretagare samtidigt beskrivs av flera forskare som en svår balansgång.

10% av väljarna i Skåne, med arbetarbakgrund, röstade på Sd 2006, enligt undersökningen, som ni kan se i denna tabell ur den rapporten.

Att SD-väljarna kommer från vänstern och har arbetarbakgrund betydde dock inte att de TÄNKTE som socialdemokraterna. Undersökningen om de Skånska väljarna visade också att Sd-s väljare inte såg sig som vänster, utan mer som mittemellan vänster och höger. De var t.ex. för sänkt skatt. Men författaren hävdade ändå:

Vi har inte underlag för att avgöra varifrån Sverigedemokraternas nytillströmmande väljare har kommit. Partiets väljare påminner emellertid i fler avseenden om socialdemokraterna: starkast stöd i arbetarklassen, starkare ställning bland väljare med låg eller medellåg utbildning. Sverigedemokraternas väljare befinner sig heller inte på den åsiktsmässiga högerkanten, utan i mitten. Det förefaller rimligt att våga gissningen att en stor del av Sverigedemokraternas väljare i Skåne 2006 tidigare har stött socialdemokraterna.

Arbetare och SD, mer statistik från 2008

På riksnivå är det fler som klassar sig som arbetare. 2008 gjordes en ny undersökning där man kom fram till att sextiotre procent av Sd:s väljare klassade sig som arbetare, mot 25% i genomsnitt bland väljarna. Andelen LO-anslutna antogs då vara 41%, alltså lika mycket som bland Socialdemokraternas väljare. Detta kan jämföras med Vänsterpartiet som hade 50% av väljarna som definierade sig som arbetare 2008, och 1/3 var LO-anslutna! Undersökningen 2006 (Scb) har mer intressant information om detta. Låt oss titta på en tabell:

55% arbetarklass mot 43% hos sossarna!

Undersökningen 2008 och undersökningarna 2006 (Scb) visar ännu mer intressant statistik. 21% av Sd:s väljare år 2006 var industriarbetare mot 16% av sossarnas väljare och 6% (!) av Vänsterpartiets (sidan 337). Bland gruppen ”övriga arbetare” tillhörde 29% av Sd:s väljare denna grupp, därefter följde även här sossarna med 24% och Vänsterpartiet 21%.

Arbetarrörelsens & S misstag 2010

Med denna statistik som fanns tillgänglig 2010 kan man tycka att arbetarrörelsen borde ha känt till var Sd:s väljare kom från — då det var val — och dragit igång en motoffensiv mot Sd. Tyvärr skedde inte så. Jag frågade väldigt många Socialdemokrater och LO-aktivister vid valet om hur de ville bekämpa Sd. Tyvärr visste ingen (!) av dem att Sd:s väljarbas utgjordes av arbetare och LO-medlemmar. Valarbetarna sa istället unisont att ”Sd är ett borgerligt parti, vars väljare kommer från det borgerliga blocket”.

Om man ska bekämpa något sådant som Sd och få väljare att inte rösta på dem underlättar det om man vet hur deras väljare tänker. Hur ska man bekämpa Sd om man inte ens vet att väljarna kommer från arbetarkretsar och att andelen LO-medlemmar är stor? Anledningen att arbetarrörelsen gjorde detta misstag är nog att Socialdemokraterna och LO tidigt valde taktiken att kalla Sd ett ”borgerligt parti” för att använda Sd som slagträ i debatten mot Alliansen. I det interna Socialdemokratiska materialet inför valet 2010, kunde vi läsa följande:

I en debatt där SD deltar måste debatten handla om värderingar, om höger och vänster och att SD är ett högerparti som nästan alltid stödjer alliansen. I en direkt argumentation mot SD bör följande huvudbudskap framgå: Sverigedemokraterna är ett högerparti med rötterna i nazismen. De är arbetarfientliga, kvinnofientliga och främlingsfientliga. Sverigedemokraterna bryr sig inte om jobbfrågan, de har en oansvarig ekonomisk politik och en politik för ökade klyftor.

För det första var detta katastrofalt eftersom detta till viss del legitimerade Sd. Sd jämfördes med etablerade borgerliga partier, och det gjorde Sd rumsrent. För det andra känner ingen Sd-medlem igen sig i detta.

Hur ska man då kunna bemöta argumenten? Arbetarrörelsen spelade en nyckelroll i det lyckade arbetet mot nazismen på 30-talet och arbetarrörelsen har en nyckelroll att spela i kampen mot rasism och nazism även idag. Arbetarrörelsens roll är så viktig att den inte får schabblas bort av partistrateger som vill använda kampen mot rasism för att ge Alliansen ett tjuvnyp.

För nio år sedan ansåg 55 procent att Sverige tagit emot invandrare i alltför stor omfattning. I dag är den andelen 37 procent. Det går åt rätt håll. Så, snälla arbetarrörelsen! Gör inte om samma idiotiska misstag 2014!

Artiklar

Xenofobi

Gästartikel av Håkan Berg om xenofobi

Rädsla för främlingar är inget ovanligt. I någon mån är nog de flesta rädda för det okända. När denna rädsla övergår i främlingsfientlighet – för det okända, börjar jag bli rädd för det kända.

I'll Give You All I Can...
Brandon Christopher Warren / Love Photos / CC BY-NC

Visst vill människor ofta ha någon att skylla på när saker inte är som de tycker det borde vara, och visst är det alltid lättare att skylla på någon annan.

Långt ifrån alla, men ändock några av dessa xenofober, rättfärdigar sin egen misslyckade livssituation med att skylla den på ”dom där” i stället för att försöka ta tag i sitt eget liv. Man säger saker i stil med ”invandrarna tar våra jobb, det är därför jag tvingas gå på socialbidrag” för att i nästa andetag svära över att ”dom kommer hit och lever på bidrag”.

För mig verkar det som att dessa personer i själva verket är rädda att bidragspengarna inte skall räcka till dem själva och deras fylla på pizzerian.

Vidare så finns det de som pekar på gatukriminaliteten i samhället och menar att den dels har ökat och att ”invandrare” är överrepresenterade i statistiken. Försök att se den statistik ni hänvisar till ur mer än en synvinkel, var bor majoriteten av dessa kriminella? vilken socialgrupp tillhör de? Ni kanske hittar tydligare mönster där än vad ni kan se i hudfärgen? Det kanske är de ökande klyftorna i samhället som är roten till den, eventuellt, ökande gatukriminaliteten?

Då jag inte sitter inne med det statistiska underlaget kan jag inte uttala mig om varken den påstått ökade kriminaliteten eller de statistiska sambanden mellan den och orsakerna till densamma. Men jag kan, utifrån egna observationer och antaganden, dra slutsatsen att de som hänvisar till dessa siffror och menar att allt är ”massinvandringens fel” endast sökt de samband som passar deras egen agenda.

Många skyller arbetslösheten på ”invandrarna”. Ni som gör så, har ni tittat djupare på arbetslösheten i Sverige? Har ni koll på vilka budgetlagar som svenska politiker, och EU politiker, drivit genom? Är ni medvetna om hur dagens rådande ideologier i väst sätter inflationen i relation till individen?

Är ni medvetna om att arbetslösheten gynnar vissa aktörer i samhället? Har ni en aning om vilka som finansierat alliansens propaganda? Har ni en aning om vilka lobbyister som verkar i Bryssel? Har ni någon gång reflekterat över att det kan finnas en politik bakom klyftorna och arbetslösheten? Eller är det så att ni i själva verket gillar dessa klyftor och segregationen för att ni själva tjänar på det, och ”dom andra” är bra att skylla på? Ett sätt att rikta sökarljuset på någon annan helt enkelt.

Nu blev det kanske lite mycket politik här, men är inte frågan politisk från första början? Arbetslöshet, nivå eller bekämpning, handlar om politisk vilja, viljan att skapa jobb, eller förutsättningar för jobbskapande, åt alla. Olika ideologier ser på det på olika sätt, vissa menar att staten kan skapa arbetstillfällen i bistra tider, andra menar att staten inte ska lägga sig i eller kanske på sin höjd försöka skapa bättre förutsättningar för privat jobbskapande och ytterligare andra menar att allt löser sig som genom ett mirakel bara ”dom andra” försvinner härifrån.

Avslutningsvis vill jag lägga till att jag tror att grogrunden för denna islamofobi, och framför allt xenofobin, är att de räddas argument sällan bemöts med konkreta, trovärdiga, politiska motargument. Oftast skriker man bara ”rasist” åt dem i stället för att försöka se de problem som faktiskt existerar ur andra perspektiv.

När de rädda pekar på problemen, som faktiskt existerar, i och kring en del förorter och säger att de beror på invandring och mångkultur, varför ger då inte nyliberaler sin bild av att det beror på en allt för reglerad marknad? Socialisterna borde påpeka att de tror att problemen kommer sig av rådande klasstrukturer i samhället, och så vidare.

I stället låter man den konservativa synen på samhället som en organism. En organism där varje individ har sin plats och denna ordning är av Gud instiftad och inte bör rubbas, vara den enda som ges utrymme när det kommer till frågor som rör problem i dessa delar av Sverige.

Jag tycker det är konstigt att man låter främlingsfientliga ideologier stå oemotsagda av den egna ideologin. Ända sedan 1991, då Ny demokrati röstades in i riksdagen, har det varit en sanning att ”de andra” är problemet. Ingen har bemött de rädda med egen ideologi. Man har rakt av köpt att problemen i förorterna beror på invandring och mångkultur och försökt angripa det problem som de rädda ”skapat” i stället för att se det ut ifrån sin egen ideologiska vinkel.

Dessutom vill jag påpeka att jag i viss mån bekänner mig till socialkonstruktivismen. Jag tror att om du behandlar en person som kriminell tillräckligt länge så kapitulerar denne inför ditt bemötande och hemfaller åt kriminalitet, eller om alla kallar mig dum så tror jag till slut på er och ser mig själv som dum.

Men jag tycker mig se att kejsaren kanske inte är fullt påklädd, kanske till och med naken.

Som sagt så är detta en helt ovetenskaplig text skriven i ilska och frustration rakt ur hjärtat, men det är inte det som är det viktiga. Det viktiga är att jag önskar att det inte fanns så många rädda människor där ute.

/Håkan.

Artiklar

Islamofobi

Gästartikel av Håkan Berg om islamofobi

Till att börja med vänder jag mig till dem som skulle kunna ha en anledning att faktiskt känna någon form av hot, eller snarare konkurrens, från islam. Ni som är övertygade troende på en annan religion. Er aversion mot islam borde väl rimligtvis komma till uttryck i försök att frälsa dessa stackars syndare från en evighet i fördömelse och straff, alternativt bara strunta i dem och tyst beklaga deras olycka.

Badshahi Mosque July 1 2005 pic32 by Ali Imran (1)
Pale blue dot / Foter.com / CC BY-SA

Och alla som inte är troende, ser ni inte att problematiken inte ligger i en av religionerna? Problemet är väl ändå att man låter—förmodligen—påhittade figurer styra vårt samhälle? Om ni låter en av dessa religioner, oftast verkar det vara en av de abrahamitiska religionerna, få stort utrymme som ni gör så legitimerar ni den religionens makt i samhället som ni tillskriver den.

Det är med andra ord ni som skriker och hatar som ger religionen makt i samhället. Det är inte bara islam ni stärker med detta agerande, alla religioners makt i samhället ökar och därmed ökar även motsättningarna mellan de grupperingar bland troende som predikar hat, inte kärlek.

Det märkligaste är att de religioner som det tycks vara mest spänningar emellan är de abrahamitiska (judendomen, kristendomen och islam), alla tror de på samma Gud, fast på olika sätt. Dessutom är det stora motsättningar inom respektive religion, främst kristendomen och islam verkar det som (katoliker vs. protestanter, shiiter vs. sunniter).

För övrigt så verkar det finnas extremister i alla religioner, och i de abrahamitiska religionerna så verkar fundamentalismen yttra sig i våld. Jag vill inte förespråka någon religion, men det verkar vara färre våldsamma extremister inom buddhismen.

Ni religiösa människor som är rädda för islam, åtminstone ni kristna, försök ta till er av Jesus kärleksbudskap (hade han något hatbudskap?).

Ni upplysta, icke-troende, människor borde ta strid för ökad upplysning i samhället istället för att legitimera religionen som en maktfaktor i samhället.

Jag blir lite rädd när jag ser vilka argument ni islamofober går på, och sprider vidare: ”Barnen får inte sjunga nationalsången och skolavslutningar får inte hållas i kyrkan. Man får inte längre fira lucia och jul i skolan. Skolorna får inte längre servera fläskkött.”

Innan ni gör er till allmänt åtlöje vill jag rekommendera er att vara lite, bara lite, källkritiska och kolla fakta. Varje gång jag bemöter dessa korkade inlägg på Internet och ber den som publicerat det att belägga det fakta möts jag antingen med tystnad eller med ord som ”Men det fattar du väl att det kommer att bli så” eller ”PK-media tystar ner det, det är så men vi får inte veta det”.

I enstaka fall har faktiskt inläggen tagits bort (antagligen eftertankens kranka blekhet), men aldrig har jag bemötts med fakta som visar att det ligger något bakom dessa korkade påståenden. Ändå fortsätter de spridas.

Andra lögner bygger på fakta som sedan förvanskas. ”Nu ska vi tvingas höra på böneutrop 5 gånger om dagen” bygger på att man på ett ställe i landet tillåtit böneutrop från en minaret en gång i veckan (på fredag). Dessutom ligger tydligen inte denna moské i något bostadsområde och kommer därmed inte att störa några boende i området.

Ett annat korkat argument som inte sällan kommer fram är ”tror ni vi skulle få bygga kyrkor och äta griskött i Iran” (eller valfri auktoritär islamistisk hierokrati). Nu är ju Sverige en sekulär, representativ demokrati med religionsfrihet, förvisso med ett kristet förflutet och kristna traditioner. Då är det väl lämpligt att jämföra med ett mer demokratiskt land med muslimska traditioner? Eller menar ni att Sverige skall bli mer som ett kristet Saudiarabien?

Med detta sagt tycker jag inte att islam är bättre än någon annan religion. Islam är lika illa som de andra abrahamitiska religionerna. Det är religion i sig som är problemet enligt mig – alla religioner.

/Håkan

Artiklar

Sverigedemokraternas partiprogram del 2: människan

Gästartikelserie om Sverigedemokraterna av Ann Karlsson

Jag måste säga att detta kapitel om människan är ett av de mest spännande i Sverigedemokraternas principprogram. Många av de tankar och idéer som presenteras här är så nyskapande att de är svåra att ta in, men jag ska göra ett tappert försök.

Ta bara detta med den nedärvda mänskliga essensen. Jag ska villigt erkänna att jag innan jag läste SD:s principprogram aldrig hört talas om detta tidigare och jag kittlas av tanken: Finns det en osynlig essens som vi ärver, och hur ser den i så fall ut? Tyvärr blir jag något besviken när de senare skriver:

”Någon komplett förteckning över vad som ingår i denna mänskliga essens har vi ännu inte och kommer kanske heller aldrig att få.”

Jimmy Åkesson 2011-07-10
Politikerveckan / Foter.com / CC BY-SA

Jag hoppas innerligt att SD i sina kommande skuggbudgetar kommer avsätta forskningspengar till detta då jag inte tror jag är ensam om att vilja få en djupare förståelse för vad det är. Om jag förstått det hela rätt så delar vissa grupper av människor samma mänskliga essens, något som de inte delar med andra grupper av människor. Jag gissar att detta är något som det rasbiologiska institutet kanske hade kunnat förklara, om det nu hade tillåtits vara kvar.

Något annat som fascinerar mig är detta att SD inte tror att vi människor föds som blanka blad och jag gissar att även detta kan härledas till essensen. De tror helt enkelt inte på det sociala arvet. Vidare skriver de att människan inte föds god och därför är det viktigt att upprätthålla de normer, beteenden och traditioner vi idag har i vårt samhälle. Jag vill inte vara kritisk mot detta förhållningssätt då jag inte är påläst gällande essensen och därför förmodligen inte har en djupare kunskap att kunna analysera detta. Men, kan det finns en risk i att upprätthålla normer och traditioner annan än att den mänskliga utvecklingen stannar av? Jag undrar lite över vem som ska bestämma hur normen ska se ut och om det kommer lagstiftas om hur vår norm ska vara för att undvika en förskjutning av denna. Jag har alltid trott att traditioner lever vidare för att människor vill ha kvar dessa, inte för att de är påtvingade.

För SD är det viktig att bygga ett samhälle som består av människor med samma mänskliga essens och de landar tillslut i följande slutsats:

”Av detta drar vi slutsatsen att en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader har en gynnsam effekt på sammanhållningen, tryggheten och stabiliteten inom ett samhälle.”

Ännu en gång är det ju som sagt svårt att hitta forskningsunderlag som kan bekräfta denna bild med tanke på hur lite forskning det idag har gjorts på den mänskliga essensen (åh, vad jag vill veta vad den är!), men jag tror en får utgå från att SD vet vad de pratar om. Visst hade jag här velat se en klassanalys som visa att ju mindre den ekonomiska klyftan är mellan olika sociala grupper desto mindre motsättningar har vi i vårt samhälle. Men självklart förstår jag att det tar mer tid att göra riktiga analyser än att hänvisa till en (påhittad?) essens som klart gör skillnad på folk och folk. Gissningsvis kan en inte plocka lika många populistiska poäng genom detta, så tror SD valt rätt väg här.

Enligt egen utsago skiljer sig SD:s bild av människan från både liberalismen och socialismen då dessa två ideologier anser att människan i grunden är god. Jag var tvungen att googla för att hitta vilken ideologi som ligger närmast SDs syn på människan kopplat till essensen. Det närmsta jag kommer är punkt 4 i det tyska nazistpartiets partiprogram från 1920-talet där de pratar om att en nation enbart kan bestå av människor med ”tyskt blod”. Funderar på om detta tyska blod  skulle kunna kallas essens, men finner tyvärr inga svar. Det är ju inte säkert en hade upptäckt detta med essens redan på 20-talet. Detta är ju som sagt rena spekulationer från någon som precis lärt sig att vi har en mänsklig essens.

Om en vill vara cynisk går det också att tolka SD:s avsnitt om människa att människor som kommer från olika delar av världen och har olika kulturell bakgrund inte ska leva tillsammans i samma land. För att motivera detta har SD helt sonika hittat på att människor har en så kallad nedärvd essens som bevis för detta. Jag är medveten om att jag bryter mot Godwins lag när jag jämför SD med nazismen, men när en i sitt principprogram börja diskutera raser (vilket är precis vad essensen handlar om) då är det viktigt att dra öronen åt sig och komma ihåg vår historia. För det fanns ett parti i Tyskland, som jag länkat till ovan, som också ville att ett land bestod av renrasiga individer en gång i tiden. Vi vet alla hur det slutade.

Recensioner

Recension: Välviljans rasism, av Adam Cwejman

Välviljans rasism, av Adam Cwejman är en underbart tankeväckande bok. Men efter att ha läst den infinner sig känslan ”var detta allt”? Det är liksom som att halva boken saknas. Som när man ser en Hollywoodfilm utan att få veta hur det går för huvudrollsinnehavarna. Planeras det uppföljare måhända, Välviljans rasism del 2 och 3, kan man fråga?

Question mark
Marco Bellucci / Foter.com / CC BY

Jag har diskuterat mycket med folk som håller på med olika alternativterapeutiska ”självhjälps”-metoder. NLP, regressionsterapier, etc. I dessa kretsar finns det folk som fokuserar mycket på det här med att man ska tänka positivt, affirmationer, lära sig se det positiva i det som sker, sätta positiva mål, etc.

Det är i grunden bra metoder som fungerar, ingen tvekan om det. Problemet är att en del extrema självhjälpsförespråkare är inne på att man inte ska se bakåt alls. Inte fundera över vad som skett, vad som gick fel och varför. För då ältar man problem. Sånt ska man inte tänka på alls. Man ska tänka positivt. 

Å andra sidan finns det de som anser att man inte ska blicka framåt utan BARA gräva i det förflutna terapeutiskt sett. Det är liksom som om balans saknas.

Jag kom att tänka på det när jag läste Adam Cwejmans bok om ”Välviljans rasism”.

Adams bok saknar inte poänger. Att positivt särbehandla en grupp som utsatts för förtryck kan föra med sig problem, som kan bli riktigt farliga om man inte ser upp. Detta sker dels genom att man inte lägger fokus vid meriter och lämplighet utan vid ursprung och grupptillhörighet, vilket ofrånkomligt leder till att man diskriminerar vissa för att hjälpa andra och dels genom att det är lätt att man sätter en ”offerstämpel” på personer, som blir svår att ta bort.

Adam beskriver detta väl.

Det som saknas

Men när man talar om strukturell rasism och folks svårigheter att ta sig fram, vilket de menar KAN bero på rasism, så uppkommer frågan: om man inte är beredd att hjälpa till och lyfta fram en grupp som utsatts för förtryck, hur ska man då hjälpa individerna som kämpar för att göra sig sedda och hörda? Det som en person — som tillhör en grupp som utsatts för mycket diskriminering genom åren — ofta tänker på är nämligen inte bara ”tänk positivt” utan även ”hur ska jag kunna komma förbi de hinder som riktas mot mig för min grupptillhörighets skull på grund av bland annat fördomar”.

Detta berör Adam inte alls i sin bok. Och det förbryllar mig mycket. Jag har funderat på varför. Är det för att han vill provocera och skriva en bok utan att beröra det, eller anser han att problemet inte finns?

Eller är det bara för att han fallit i den debattmässiga fällan att välja sida av myntet, att antingen är man si eller så? Att myntet kan ha två sidor berör han inte.

Bokens framsida Cwejman avslutar sin bok med sina ”lösningar”. De två första lösningarna är att undvika positiv diskriminering (att lyfta fram den grupp som diskrimineras) och att de som drabbats av diskrimineringen ska undvika offermentaliteten. Det vill säga: tänk positivt. Individens inställning betyder allt, som han skriver.

Jag påminner mig om de små flickorna (och deras föräldrar) som var med i en idrottsförening i en by jag känner till. Flickorna var fler än pojkarna i idrottsföreningen och mammorna mer aktiva än papporna, ändå fanns ingen (!) kvinna i styrelsen och inga flickor fick göra nåt viktigt i föreningen. Det hjälpte liksom inte att flickorna och mammorna tänkte positivt. Man fick tvinga föreningen att MEDVETET införa en 50/50-regel för att de ens skulle se kvinnornas och flickornas betydelse.

Det kan hända att 50/50-lösningen var fel, som Adam antyder. Men även om den är fel kommer man inte ifrån att flickorna och kvinnorna hade reella problem att ta sig fram. De var nedtryckta i skorna.

Adam menar att den strukturella rasismen är överdriven i Sverige. Måhända är det så. Men varför denna polarisering? Det hade varit på sin plats att i alla fall beröra de problem, tankar och känslor — de som utsatts för strukturell rasism utsatts för (eller som de anser de varit utsatta för). Inga problematiseringar om vad det innebär att vara den som ”tänker positivt” i en miljö där man trycks ner i skorna institutionellt.

Om man undersöker frågan om strukturell rasism bör man vara mycket medveten om etnocentrism och att fördomar väldigt lätt präglar även undersökningar om det. Jag har sett många exempel på detta. Undersökningar från Sydstaterna i USA på 1960-talet som kom fram till att svarta inte strukturellt diskriminerades där, är nog det mest absurda exemplet. Det finns svenska exempel som man kan leta fram och peta i om man vill. Det mest absurda är nog när man inom SL undersökte om funktionshindrade kunder särbehandlades negativt. Svaret var nej. Vid samma tid fanns ingen (!) buss som kunde ta en elrullstol och ingen kunde ta sig in i en tunnelbanevagn på grund av stången mitt för ingången innanför dörrarna på de gamla tågvagnarna, och de stora höjdskillnaderna på perrongerna.

Tyvärr kan vi nog inte förvänta oss någon uppföljare på denna bok. Välviljans Rasism 2 kommer nog inte med de saknade kapitlen. Och det tycker jag är synd. Det är en bra bok som väcker många tankar. Men som lämnar en bitter eftersmak eftersom problem negligeras.

Artiklar

Allting är relativt

Big vs Small
macropoulos / Foter.com / CC BY-NC-ND

Storlek. Förhållande mellan ting. Proportioner. Perspektiv.

Varje bransch har sitt eget fackspråk. Så även fotografi. Jag ska berätta lite om hur fackspråket inom fotografi ser ut och fungerar, och hur man kan använda det för att öka sin egen förståelse och tolerans, samt i samtal med rasister. Jag kan inte garantera att en rasist kommer att förstå de liknelser och metaforer man kan använda sig av, men det är i alla fall värt ett försök.

Följande text är skriven med tanke på hur  en fotograf tänker och agerar, och hur olika element i en bild förhåller sig till varandra.

Perspektiv

Som fotograf väljer man alltid ett perspektiv ur vilket man avbildar sitt motiv. Vi kan förstå ordet perspektiv på flera sätt; dels det rent fysiska, dels ett tankemässigt/teoretiskt perspektiv.

En fotograf rör sig ofta omkring sitt objekt för att hitta det bästa perspektivet. Ibland kräver det att man kliver några centimeter åt höger eller vänster, höjer eller sänker kameran, eller kanske lägger sig på marken för att få det resultat man vill ha. Det gäller att redan innan man flyttar sig, kunna föreställa sig hur bilden ser ut genom kameran.

Utöver det fysiska perspektivet (det vi ser med ögonen) har vi även det teoretiska perspektivet. Beroende på objektet (ett träd visar inte samma sak som barnarbetare i Thailand) kan en fotograf också visa på en händelse ur olika tankemässiga perspektiv. Till exempel kan man fotografera något ur ett ekonomiskt, socialt, feministiskt, politiskt perspektiv, det finns olika sätt att fotografera manliga och kvinnliga ledargestalter… perspektiven är oändliga.

Användning

Det viktigaste att komma ihåg när det gäller perspektiv är att de finns. Att de är flera, och att inget av dem behöver vara mer rätt eller fel än det andra. För att få en större egen förståelse inför andras utgångspunkt i en debatt kan det vara bra att träna upp sin förmåga att se saker ur olika perspektiv. Faktum är att tillvägagångssättet är ungefär likadant, oavsett om det gäller ett fysiskt eller tankemässigt/abstrakt perspektiv. Som betraktare/funderare får man röra sig omkring objektet/den abstrakta tanken, och fundera över vad avsändaren vill att man ska se, alternativt hur man vill att en mottagare ska se.

Perspektivet leder vidare

Beroende på vilket perspektiv man ser något ur, skiljer sig sådant som olika tings storlek, förhållande till varandra, proportioner och så vidare.

Proportioner
Last day in Paris
danorbit. / Amazing Photos / CC BY-NC-ND

Som liten sade man ofta ”fågel, fisk eller mittemellan”. Ungefär så kan man tänka när det gäller somliga perspektiv i fotografi. Antingen fotograferar man ur ett högt perspektiv; alltså högt ovanifrån, eller så lägger man sig på marken och får ett så kallat grodperspektiv (likvärdigt med fiskperspektivet), eller så det ”normala” perspektivet – i normalhöjd. Fågel- och grod(fisk)perspektivet ger deformerade proportioner på objekt. Fotograferar vi en hel människa från hög höjd kan vi notera att dennes överkropp blir överdimensionerad och längre än benen. Lägger vi oss på marken och fotograferar samma person nedifrån, får denne väldigt långa och kraftiga ben och en kort överkropp med ett litet huvud.

Storlek

Prova själv att ställa två personer bredvid varandra, och därefter be den ena backa tio meter. Personen som står längst fram förefaller vara störst, även om det egentligen inte skiljer sig särdeles (om personerna inte är väldigt olika långa, förstås).

Användning

Proportioner och storlek ligger på olika sätt mycket nära varandra. När det gäller proportioner, så är det i samtal om exempelvis statistik rörande invandring, något som hela tiden måste ställas mot något annat. Ett ting (en siffra eller ett visst diagram) har inget eget värde, utan måste ställas mot och relatera till något annat för att få sitt värde. Detta värde kan skilja sig rejält åt, beroende på vem som tittar (det måste alltså inte handla om statistik) och lägger värdet därpå. Gällande storlek är alltings storlek relativt endast i jämförelse med något annat (jfr; Newfoundlandshund mot Jack Russelhund).

Elementens förhållande till varandra

Ett objekts storlek och proportioner skiljer sig alltså beroende på perspektiv. Finns flera bildelement med (till exempel en båt, en ö och en mängd vatten för båten och ön att flyta omkring i) förändras förhållandet mellan dessa beroende på vart man placerar objekten i bildytan. På detta sätt kan man förändra hela betydelsen i en bild. Ger man större plats åt ett bildelement uppfattas det som viktigare, liksom placeringen i bildytan har oerhört stor betydelse för hur en betraktare upplever bilden.

Användning

Här menar jag att man måste beskriva och diskutera en hel situation (hela bilden) och inte ta ett ting ur sitt sammanhang (zooma in på en detalj i bilden). Att ta något ur ett sammanhang gör det osammanhängande, och den som styr samtalet kan vända och vrida på detta ting efter eget behag. Det gör saker obegripliga och gör inte mycket annat än att förvirra motparten. Det gäller alltså att välja om man vill vara den som förvirrar eller om man vill bli förvirrad. Det går också att peka på hos sin meningsmotståndare; att denne enbart skapar förvirring med sina argument.

Tekniskt fackspråk

Som synes ligger det väldigt mycket tekniskt tänkande bakom fotografi. Vad det egentligen handlar om är förmågan att se saker. En fotograf tänker ofta i bilder, och ser bilder överallt i sin omgivning. Som fotograf är man tvungen att lära sig att se världen genom olika glasögon, för att utveckla sitt bildspråk och personliga uttryck. Kameran är endast ett hjälpmedel.

Språket som används inom fotografi samt bildanalys (både av fotografer och konstvetare) är rikt på tekniska termer som går att relatera till många olika saker, inte enbart inom den konstnärliga världen. Man kan säga att det är metaforer som förklarar ett visst fenomen; fenomen som finns på många ställen, beskrivet med olika ord.

Allting är relativt

Vid det här laget torde det vara uppenbart att för en fotograf är ingenting statiskt. Inte heller för den som betraktar ett fotografi. Uttrycket ”det beror på” är högst applicerbart på fotografi och konst/humaniora överlag. Allting är relativt; det beror på hur vi väljer att se något. Ur vilket perspektiv vi väljer att se det. Det man bör vara medveten om är att inget perspektiv nödvändigtvis är med sanningen överensstämmande. Alla perspektiv äger någon form av värdering; vi tycker att det är fint, fult, otäckt, vackert, skrämmande, lugnande, spännande, utvecklande… varje betraktare bär med sig sina egna upplevelser, sina erfarenheter och sin egen person till sitt sätt att betrakta sin omvärld.

Användbarhet

Min förhoppning är att jag ska ha gett dig verktyg att dels förstå hur och varför vi tänker och ser världen på olika sätt, liksom att ingenting med nödvändighet är rätt eller fel. Det är ok att tvivla, att vara osäker, både på det man själv tror och det andra tror och försöker övertyga en om.

abhiomkar / Foter.com / CC BY-NC-ND

Att delta i en debatt handlar om att ge och ta. Det innebär att se och erkänna att motparten kanske har någonting som är ”rätt” eller ”sant” i det den säger. Det betyder dock inte att man måste ha samma åsikt om eventuella lösningar på ett problem, men det är ett sätt att ge som i det långa loppet förhoppningsvis kan få motparten att ge någonting tillbaka. Om inte annat kan det ge en själv ett visst lugn av medvetenheten om att ingen har ”rätt” eller ”fel”, och att det inte handlar om en tävling man måste vinna. Det handlar mer om att förstå och tolerera att andra människor fungerar och drivs av andra saker än en själv, och att värderingar omkring frågor som idag är väldigt heta; nämligen tolerans (som för övrigt kan se väldigt olika ut hos människor), invandringspolitik, migration, kan skilja sig rejält, men att det inte betyder att vare sig du eller din debattpartner är ointelligenta, sjuka i huvudet, fördomsfulla eller vad annat i epitetsväg som kastas mellan lägren.

Dessutom, om man vill vara lite elak, så kan det ju vara roligt att tvinga sin meningsmotståndare att tänka efter, att kräva mer än statistik och källor på allt som sägs.

För hur som haver; åtminstone är min egen personliga åsikt att migrationspolitik och invandringsdebatten handlar mindre om ekonomi och mer om ideologi och människosyn.

Krönikor, Myter

Vita privilegier, myter och verklighet

Gästkrönika av Saladin

Innan någon spricker av ett eller annat skäl – nej, detta inlägg syftar inte till att motsäga att det skulle finnas ett vitt privilegium. Det är allmänt känt att om man kommer från vissa delar av världen och har en viss etnisk bakgrund så åtnjuter man – i vissa sammanhang – trovärdighet, yrkes- och livsförmåner som andra av annan härkomst inte gör. Från att ha varit en idé som beskrev vinstlottsdragarens sits i grav vardagsrasism när den var som värst, apartheid, har uttrycket numera utvidgats till att användas för att benämna flertalet samhällsproblem på flera plan, framförallt i västvärlden. I och med att samhällen kan ses som en kropp, med flera samverkande och nätverkande organ och funktioner, är det inte sällan så att problem på en plats ger upphov till symtom och manifestationer på flera platser.

Toki, my new Himstedt
MiriamBJDolls / Foter.com / CC BY-NC-ND

Vardagsrasismen är i min åsikt en sådan åkomma som skapar multipla och stora krusningar/vågor på samhällsvattnet. Samtidigt är begreppet inte så pass löst sittande med sin historiska förankring att det kan implementeras efter smak och tycke utan några om och men. Nuförtiden ter det sig lika rimligt bland en del antirasister att koppla ihop det vita privilegiet med slängd arbetsansökan p.g.a. namnet Fatima som med att inte ha kommit in på Handels när man egentligen hade kassa betyg. I sådana fall blir användandet en ogenomtänkt semantisk import av ett historiskt förankrat begrepp och man spränger in det i kontext där det inte är helt oproblematiskt. När detta inlägg inte kan ta sig an den stora diskussionen med globala aspekter på det vita privilegiet kan man utan tvekan grubbla över det under svenska förhållanden. I ett Sverige där ideologiska fallenheter delar upp land och rike i potentiella småemirater vågar jag påstå att manifestationen av vita privilegiet fått törnar av skakande karaktär.

Jag tycker mig se ett visst vitt privilegium som är kopplat till etnicitet/hudfärg, men även ett visst ”vitt” privilegium som är ett sociopolitiskt tillstånd. Dessa kan finnas samtidigt eller visa sig separata utan nödvändigt behov av överlappning. I det senare privilegiet är man given rang utifrån ett sociopolitiskt sammanhang och den privilegierade behöver definitivt inte sin hudfärg för att vara ”vit”. ”Vitheten” ligger i den ikonisering som följer när personen har de ”vita” rena åsikterna och politiska böjelserna i kontexten. Här är privilegiet i händerna på den som har massornas uppmärksamhet och kan orera med förmånen att ifrågasättas betydligt mindre och senare än andra. Det är en medveten favorisering med att ha fördelen av de dubbla måttstockarna. Och det är när det första privilegiets position finns tillsammans med den andra formen av privilegium — VITT privilegium (kombinationen kommer att skrivas med versaler) — som farorna börja blixtra extra mycket i kanterna. Inom antirasismen finns detta, och det skrämmer mig.

I regel verkar det medfölja vitheten/”vitheten” ett sanningsmonopol över tillvaron. Förmånen att definiera, verifiera och falsifiera det objektiva, rätten att fastslå sanningar och falskheter. Det brukar skämtas att folk med vitt privilegium inte ser rasism eftersom de själva inte drabbas. Men detta är ett påstående med modifikation, då detta är lika förankrat hos den vite/”vite”/VITE som hos den som har något av privilegierna men som menar sig kritisera det med ett utifrån-perspektiv. Med andra ord — det kanske krävs en med vitt/”vitt”/VITT privilegium att se och erkänna det vita privilegiets form och bredd, men då är man själv i en lika starkt privilegierad sits. Här har antirasistiska rörelsen i Sverige devierat. När rörelsen består av både etniska svenskar och svenskar med utländskt ursprung så omhuldas den av ett tjockt täcke med ”vithet”, och man pekar självsäkert och gärna på vitt privilegium som förklaring till rasismens överlevnad. I detta görs det inte sällan anspråk på att — just — omdefiniera vad som är/inte är rasism, oftast med argument som inte är bättre än opponents anspråk.

blue hair
merwing✿little dear / Foter.com / CC BY-NC-ND

I det uppskruvade och högt tempererade debattklimatet börjar denna konfliktartade syn bli alltmer problematisk med breda konsekvenser. Att stödet för hatiska politiska partier och organisationer ökar är en inte helt osannolik sådan konsekvens då debattklimatet handlar lika mycket om tal som om agerande ute i samhället. Här är det vita/”vita”/VITA privilegiet också självtalande i de risker som folk tar. Det är utan tvekan ett underförstått privilegium att veta att vad som än händer, vilka konsekvenser ens agerande än får, så kommer man i egenskap av vit/”vit”/VIT alltid klara sig bättre än alla andra. Därmed kan man töja och passera gränser, man kan provocera, skruva upp och attackera eftersom någonstans i en finns det en trygghet att när räkningen kommer så är det oftast andra som betalar det mesta av priset.

Det är lika illasittande att förankra konceptet med samhällsprivilegium i hudfärgen helt och hållet som att förneka att även ”vita” kan ha, och missbruka, privilegium. När problem finns så är de aggregerade och slår till med kraft för flera. Det är min klara uppfattning i dagens Sverige att när antirasisten verkligen betraktat sig själv utifrån och insett sitt eget privilegium som antirasismen kan börja förändra av egen ansträngning. För bakom varje misslyckad antirasistisk rörelse finns ett vitt, ”vitt” eller VITT okonfronterat privilegium.

Bildkälla

Artiklar, Myter

"Älskade fascism"…

Vi publicerar här ett utdrag ur Henrik Arnstads bok: ”Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia” som utkom i mars 2013.

Fascismen är en man. Detta är sant, oavsett ansträngningarna hos kvinnliga fascistiska aktivister. Att vara man i moderniteten ”är att vara normbärare”, skriver historikern Yvonne Hirdman. Detta gäller överallt. Men även Hirdman framhåller fascismen som en extremisering av maskulinum. Ingen annan ideologi har samma uttalade manifestation av manlighet, maskulinitet och virilitet som fascismen. Den stora frågan för alla fascismer – även nutidens – har i stället varit exakt vilka egenskaper som ska bygga Den nye fascistiske mannen.

Sitting Lady Falls
quas / Water Photos / CC BY-NC-SA

Den västerländska modernitetens traditionella uppfattning om män bygger på övertygelsen om att en ”verklig man” är oföränderlig. Sann maskulinitet utgår från biologi. Mannens kropp styr hans handlingar – och konstruerar vissa ”sanningar”, exempelvis att män av naturen är mer våldsamma än kvinnor eller att deras okontrollerbara sexualdrift leder till våldtäkter. På samma sätt anses den manliga kroppen medföra vissa begränsningar, till exempel i fråga om att ta hand om småbarn. Dessa uppfattningar existerade inom könspolitik var den än uppstod – inte bara inom fascismen, påpekar maskulinitetsforskaren R.W. Connell: ”Hur man än ser det är politik nästan alltid detsamma som mäns politik. Männen överväger i kabinett, generalstaber, statsförvaltning, politiska partier och påtryckningsgrupper likaväl som ledande befattningar i företagen.”

Denna generella manlighet var inget problem för fascismen när ideologin profilerade sig med maskulinitet som ett eget kännetecken. Fascismen gjorde sig ultramaskulin – på samma sätt som den var ultranationalistisk. Genom att erövra maskuliniteten som sin domän kunde fascismen omedelbart dra fördel av det samhälleliga bifall som tankarna om ”äkta män” väckte. Fascismen kunde spinna vidare på den maskulina populärkulturen. Genom att utnyttja en ideal manlighet som kunde beskådas överallt fick både fascismen som sådan och dess specifika maskulinitet ökad legitimitet. Mellankrigstidens maskulina ideal – på bioduken, i romaner och serietidningar – var cowboyer, äventyrare och privatdetektiver. Därav en del av fascismens succé under tidsperioden. Den nye fascistiske supermannen var en kraftfull bild som funnit fotfäste överallt i samhället – även hos antifascister. Genom denne idealman byggde fascismen ett varumärke: kärlek till äventyr och heroism samt hyllandet av våld. Via maskuliniteten ”tillfredsställdes både behovet av individuella hjältedåd och en önskan att sjunka ner i ett ärorikt kollektiv”, skriver historikern James Anthony Mangan.

I Italien 1919 skapade fascismen en verklighetens idealman – Benito Mussolini personligen. ”Il Duce” manifesterade aktivt och medvetet en mytisk bild som maskulin nietzscheansk övermänniska, med inflytande från futurismens kvinnohatande manlighetskult. Visuellt dramatiserades Mussolini som den perfekte fascisten utifrån teatraliska gester som var överraskande effektiva. Offentligt var han ständigt medveten om sitt manliga kroppsspråk: händerna på höfterna, fötterna brett isär, käken spänd och stirrande hård blick. Oftast filmades eller fotograferades han – som offentlig talare – nedifrån, för att ge ett överväldigande intryck. Denna mistica fascista (”fascistiska mysticism”) underströk att Mussolini hade åstadkommit sin fantastiska karriär på egen hand, en fascismens och maktpolitikens selfmade man. Han var krigshjälte, fysiskt stark och atletisk. Han avbildades som idrottsman och kraftkarl – ryttare, fäktmästare, simmare, gymnast, tennisspelare, skidåkare och boxare. ”Han lät sig fotograferas springande tillsammans med soldater, skördande druvor och råg tillsammans med bönder. Samtidigt som han exponerade sin nakna överkropp”, skriver historikern Gigliola Gori. Det var uttryckligen förbjudet att fotografera eller avbilda Mussolini i sammanhang som kunde förknippas med sjukdom eller ohälsa. Tvärtom personifierade han det antika romerska idealet om mens sana in corpore sano – ”en sund själ i en sund kropp”.

Fascismens manlighetsideal hörde nära samman med den övergripande idén om ett samhälle i förfall, om en degenererad nation på gränsen till kollaps. Om fascisterna misslyckades med att återskapa en nationell maskulinitet skulle landet möta apokalypsen. Den största delen av detta feminina förfall hade uppstått i modernitetens storstäder. Fascismen ville bota den urbant feminine mannen med hjälp av friluftsliv, fysisk aktivitet och traditionella agrara sysselsättningar – därav dessa ständiga framställningar av hur Mussolini hjälpte till med skördar på landsbygden. Den jordbrukande mannen som ”riktig karl” var en viktig del av fascismens alternativa modernitet. Denna strävade inte efter att göra Italien mer agrart, tvärtom. Däremot skulle maskuliniteten hos bonden importeras in i storstaden och den nya tiden. Även industriarbetaren – liksom till och med den rasistiska stereotypen av afrikanen – kunde framhållas som överlägset maskulina. Fascismen ansåg att de urbana tjänstemännen utmärktes av livsfarlig vekhet, eftersom de inte härdades av äldre tiders hårda tillvaro på landsbygden.

Mussolinis tankegång var att storstäderna växte eftersom de drog till sig unga män från landsbygden, men att så fort de urbaniserades så minskade dessa mäns sexuella förmåga. Till slut skulle de bli sterila och inte längre bidra till befolkningsökningen. Storstaden förvägrade mannen den hälsosamma, eviga kampen mot naturen. Urbaniteten hindrade mannen från att mäta sina krafter och sin maskulinitet mot vildmarkens grymheter och fiendskap. Samtidigt ansågs den feminine stadsmannen olycklig, eftersom den lycklige bondens naturliga liv mytifierades av Mussolinis regim.

Storm Over the Fenceline
ecstaticist / Foter.com / CC BY-NC-SA

Fascismen vid makten kunde därmed erbjuda den urbane medelklassmannen en enkel utväg från sin feminina tjänstemannatillvaro. Genom att på kvällar och helger sätta på sig sin fascistiska uniform och delta i någon maskulin aktivitet – gevärsskytte, marscherande eller liknande – blev fascismens maskulinitet ett litet söndagsäventyr.

Dessa aktiviteter beskrevs som ”terapier” för maskulinitet, precis som den styrkekrävande idrotten – som i sin tur anknöt till strid och krigföring. Historikern Sandro Bellassai skriver: ”Upphöjelsen av krigaren knöts till ett specifikt kulturellt klimat, där förlusten av viril härstamning, demografiska problem och därmed den minskade kvaliteten hos ’rasen’ samt hyllandet av spänning och ’ett liv i fara’ sattes i motsats till den tröttande monotonin i medelklassexistensen.”

Fascismen var därmed den enda ideologi som erbjöd ett motgift inom alla de fält som sammanföll inom tankegångarna om en degenerering av samhällelig maskulinitet. Den enda utvägen ur feminiseringens dödsfälla var en fascistisk uppgradering av krigiska dygder. Krigets krav på hierarki – liksom dess våldsamhet – skulle överföras på det fascistiska civila samhället. Bellassai har använt sig av fascistiska romaner som källmaterial i sin forskning. Den italienske författaren Mario Carli skrev 1930 om kriget som ”något sublimt eftersom det tvingar varje man att välja mellan heroism och feghet”. Carli fortsatte: ”På den ena sidan finns den fege, den mjuke, den hysteriske, den feminine, lipsillen, mammapojken; på den andra sidan den starke, den medvetne, idealisten, farans mystiker, den hetlevrade hjälten och viljans hjältar.”

Rent konkret uttryckte sig denne fascistiske man i squadristi, fascistiska våldsverkare som reste landsbygden runt på lastbilsflak och utövade våld mot socialister. Detta var alltså inte enbart en politisk manifestation, utan även konkret terapi för att skapa män av veka storstadsbor; feminina civilister som ifördes svart skjorta och beväpnades. Därigenom förvandlades samtliga till maskulina krigare. Den fascistiske journalisten Mino Maccari skrev att det handlade om att ”göra italienarna – av utlänningar betraktade som pastaätare, mandolinspelare, och så vidare – till män”.

Ultranationalismen, våldet och mannen skulle lyfta Italien från dekadensens avgrunder. Krig är för mannen vad moderskap är för kvinnan, fastslog Mussolini: Våldet är Guds röst! Våldet är naturens egen rättvisa!

Fascismens urbana antimaskulinitet hade en konkret manifestation som gick under benämningen ”den intellektuelle”. Modern, reflekterande och vek – ett barn av bourgeoisien. Total avsaknad av virilitet, glasögonprydd och uppblandad med rasistiska föreställningar om judiskhet. Detta tolkas ofta felaktigt som att fascismen var antiintellektuell. Så var inte fallet; kunskap och intellektuell skärpa kunde hyllas av fascismen. Men den fascistiske intellektuelle fick inte vara feminin – hans kompetens måste kombineras med maskulina förmågor och en imponerande muskulatur, som kanske inte var fysisk men åtminstone själslig. Idealet syns i män som Nietzsche, Wagner och D’Annunzio. En fascistisk och maskulin intellektuell var en orädd gestalt som strävade bortom kända gränser, en andens krigare och äventyrare. Den feminine intellektuelle däremot var ett negativ av den fascistiske maskuline idealmannen. Därmed var feminin intellektualism detsamma som ”infertil intelligens”, eller för att citera en samtida fascistisk källa: ”Dess funktion är i själva verket feminin, men utifrån fenomenets vidrigaste betydelse. För det är en femininitet som aldrig kommer att innebära moderskap.”

Ett annat begrepp som användes för att beskriva intellektualism var ”senilitet”. Motsatsen – den positiva maskuliniteten – kopplades ihop med fascismens hyllande av ungdom. Giovinezza! En dynamisk fascistisk kraft som drogs mot framtiden, som hyllade den eviga pånyttfödelsen av ständigt nya generationer. Idealfascisten var ”en ung man. Och med ung så syftar vi på djärvhet, uppriktighet, frihet i tanke och tal och handling; kärlek till faran, viljans kraft, fallenhet för våld, bekymmerslöshet, ande och tro.”

After the Storm
ToniVC / Foter.com / CC BY-NC-ND

Den unge mannen skulle spela med livet som insats och leka med döden, han borde berika sitt blod med granatsplitter och krut. Han måste återföda sig själv, som maskulinitet. Eller för att tala med fascisten Mario Carli: ”En helt ny mänsklig varelse! Ett färskt exempel på italiensk virilitet!” Detta tankesätt hade en högst påtaglig inverkan på Benito Mussolini personligen, skriver historikern Barbara Spackman: ”Mussolini rakade sin skalle så att inga grå hårstrån skulle förstöra intrycket av en man i sina bästa år. Han fick helt enkelt inte bli gammal. Ljuset hölls tänt långt in på nätterna i hans kontor vid Piazza Venezia, inte bara för att signalera hans flit utan även hans goda vigör och uthållighet. Han fick aldrig ses utföra icke-virila aktiviteter (termen non virili användes), exempelvis dans. I stället visades han upp som deltagare i virila sporter som ridning, flygning, motorcykelkörning och så vidare.”

Den uppmärksamme anar ett självhat utifrån fascismens förakt för den borgerlige mannen, det vill säga medelklassmannen. För samtidigt var det just denna lägre medelklass – bestående av lärare, affärsidkare och tjänstemän – som utgjorde fascismens tidigaste och starkaste stöd i samhället. Ändå drabbades ”den mediokra medelklassen” särskilt hårt av propagandan om maskulinitet. Medelklassens ”mellanman” beskrevs som förmedlare av feminina tendenser just genom sin vardaglighet. Lösningen blev till stor del personlig, där den enskilde manlige medelklassfascisten i sin PNF-uniform uppmuntrades till att projicera dessa värden på sina grannar. Särskilt om dessa inte var lika aktiva fascister som han själv, och exempelvis inte deltog i helgaktiviteter.

I Nazityskland byggde maskulinitetskulten på historiska arv, framför allt det tidiga 1900-talets ungdomsrörelser. Den typiske nazistledaren var född åren 1890–1900 (Adolf Hitler 1889, Hermann Göring 1893, Joseph Goebbels 1897, Heinrich Himmler 1900 och så vidare) och formades av dessa rörelser under sina tidiga levnadsår. Detta tyska manliga kamratskap – Männerbund – var huvudsakligen en medelklassrevolt mot borgerlig modernitet och hade extra starkt inflytande hos tyska unga män som med knapp marginal undslapp första världskriget. I Nazitysklands ”ungdomsverksamhet, i frikårerna och i nazistpartiet som sådant hade Männerbund en kraftfull närvaro”, skriver Martin Durham. Men kulturen kring dessa exklusivt manliga miljöer var också en källa till oro hos den nazistiska eliten, maskulinitetskulten var inte oproblematisk. En stående stereotyp – särskilt av tyska nazister inom dagens populärkultur – är homoerotiken, det vill säga att de avbildade nazisterna i hemlighet har homosexuella böjelser. Detta står i skarp kontrast till att homosexuella förföljdes och mördades av Nazityskland under Förintelsen. Paradoxen är ingen efterhandskonstruktion, framför allt SS-ledaren Heinrich Himmler hyste oro för att Männerbund skulle uppmuntra homosexualitet.

Onekligen fanns det ett starkt homoerotiskt drag hos fascismens hyllande av den manliga kroppen, som skulptural viril manifestation av den ideala maskuliniteten. Glorifieringen av brödraskapet, den exklusivt manliga sammanslutning som utförde heroiska stordåd, förutsatte villkorslös kvinnlig frånvaro. Genom att undvika kvinnor skapades virila, kamratliga och osjälviska enklaver som kontrasterades mot den könsblandade tillvaro som präglade bourgeoisien. Riktiga karlar behövde inga kvinnor. Initialt hade nazistpartiet en viss tolerans gentemot homosexualitet, framför allt inom stormtrupperna SA. Men massmordet på SA-män under de långa knivarnas natt sommaren 1934 satte stopp för denna politik. Homohatet tog vid, ideologiskt motiverat av att homosexualitet var ett hot mot folkets fortplantning och överlevnad. En tydlig gräns sattes för den exklusiva manligheten inom nazistiska organisationer. De manliga idealen – som hämtades från soldatlivet – tilläts inte gå för långt, bland annat därför att den fascistiska ideologin uppmuntrade kvinnlig aktivism.

Principen var att manliga och kvinnliga fascistiska organisationer skulle arbeta parallellt, vid varandras sida. Det hindrade inte att ord som styrka, handlingskraft och ungdom var – för en fascist – självklart maskulina. Till och med det kvinnliga moderskapet kunde tolkas maskulint, eftersom dess syfte var att producera maskulina soldater och kadrer av nya, unga och framför allt manliga fascister. Det gällde nu, det gällde i morgon – och det fortsätter att gälla inför framtiden.

Henrik Arnstad
Vi publicerar här ett utdrag ur Henrik Arnstads bok: ”Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia” som utkom i mars 2013.
Artiklar

Medborgaren Nyamko Sabuni

I min förra artikel Oblivion skrev jag om det viktiga att inte låta Sverigedemokraterna bestämma diskursen angående invandringsfrågan. Detta för att det lätt kan göra oss andra passiva till att försöka hitta en lösning på de frågor och problem som invandring kan ställa.

I månaden som gick avgick Nyamko Sabuni som jämställdhetsminister och biträdande utbildningsminister. Sabuni har gjort en spikrak karriär från egenföretagare till maktens korridorer. Hon har under sju år hunnit bli integrationsminister, jämställdhetsminister och biträdande utbildningsminister. Hennes framgångar har främst varit att sätta hedersrelaterade frågor på agendan genom olika utspel som till exempel gynekologiska undersökningar för muslimska flickor.

Stockholm. Rosenbad. Estocolmo.
J. A. Alcaide / Water Photos / CC BY-NC-ND

Andra utspel har varit om två månaders mindre mammaledighet för utländska kvinnor som inte fått uppehållstillstånd. Både dessa utspel har möts med gillande men också skepticism. De positiva till Sabunis utspel har varit ”Jan Björklund-liberaler” allmänt kända som ”batongliberaler”. Som enligt mig delvis har anammat sverigedemokraternas diskurs angående

Jag som liberal tycker att Sabunis utspel var väldigt oliberalt. Inte för att hennes premisser är fel, för de instämmer jag i:

  • Att det finns problem med hederskultur och att man då måste bedriva en politik emot det.
  • Invandrarkvinnor har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden och därför måste man bedriva politik som vänder på trenden.

Vad jag tycker är oliberalt med hennes utspel är lösningen på problemen. Det eftersom man inte vet exakt vilka eller hur många flickor som lever i hederskultur där de tvingas till könsstympning. Men hon vill att alla tjejer skall genomgå undersökning hos gynekolog. Det drabbar alla som möjligen kan tillhöra gruppen muslimer, samma sak är det med invandrade mödrar som med morot och piska ska komma fås ut i arbetslivet. Även om förslaget om mindre mammaledighet för invandrarmödrar ämnar till ett positivt resultat så är förslaget oliberalt. Om man vill få ut fler kvinnor i arbete så är en individualisering av föräldraförsäkringen att föredra av en som kallar sig liberal. Kort och gott kan man säga att Sabuni förordar att medlen helgar ändamålen som är att nå positiva resultat med oliberala medel.  

Sabuni med sin afrikanska bakgrund har setts som ett tillskott i en politisk maktelit som består av män som är vita och gamla. Det har bekanta till mig med både utländsk och svensk bakgrund påtalat. Som regel i samband med hävdandet att Sabuni är en ursäkt för Reinfeldtregeringens försök att driva igenom en invandrarpolitik som skulle ha betraktats som rasistisk om inte Sabuni gjorts till frontfigur i sådana frågor. Felen med detta argument är många, men den viktigaste är att man tar ifrån den integritet och intellekt som Sabuni besitter.

Med tanke på den debatt som Adam Cwejman blottat med sin bok Välviljans Rasism får det mig att tänka på att argumentet om att Sabuni skulle vara en ursäkt för att driva en ”rasistisk” invandringspolitik.

Vad som är häpnadsväckande med detta argument är att en del människor, både etniska svenskar och svenskar med invandrarbakgrund, är att de inte kan tro att det finns invandrare som kan ha en åsikt om svensk invandringspolitik som inte stämmer överens med deras ”icke rasistiska” åsikter.  Problemet med denna syn tycker jag är att man skapar en syn om att rasism är något som enbart kan komma från en viss folkgrupp och att de som faller offer för deras rasism ej kan vara rasister.

Hur som helst. Trots sina utspel har Sabuni fått föga eller ingen alls offentlig kritik ifrån några av de ledande institutionerna som säger sig jobba emot rasism, som organisationer som Centrum Mot Rasism och Afrosvenskarnas riksförbund (ASR). I det sistnämnda fallet har jag inte hört en enda kritik mot Sabunis utspel. Varför kan man fråga sig?

Organisationer som ASR och Centrum Mot Rasism är ju väl etablerade organisationer. I alla fall etablerade nog för att få medias uppmärksamhet.  De har bland annat varit mycket framgångsrika i sin kritik mot Tintin I Kongo, konstutställningen (som ville uppmärksamma könsstympning av kvinnor i Afrika) av Makode Linde; där en tårta föreställande en svart kvinna (Linde) med blackface blev uppäten av kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth. ASR Krävde kulturministern avgång.

ASR uppmärksammande av dessa frågor och händelser är välbehövliga men deras patos för de förtryckta grupperna var nästan bortblåst när de lät en minister föreslå lagstiftning som pekar ut grupper på grund av deras religion, kultur och geografiska ursprung.

En anledning till att man har valt att inte kritisera Sabunis utspel kan kanske ligga att hon är svart och därför valt att tiga och om det skulle visa sig vara så, då är det mycket olyckligt. För utgår man ifrån att Sabunis utspel ej kan ha rasistiska företecken för att hon är en svart kvinna, har man en overklig bild av vad rasism är.

En annan anledning till att Sabuni undsluppit kritik från ASR skulle kunna vara Sabunis koppling till ASR där hon tidigare varit projektledare. Sabunis bror Kitimbwa Sabuni är den nuvarande talesmannen och samordnaren för ASR. Om det är så att släktskapet mellan Nyamko och Kitimbwa ställer sig i vägen för en möjlig kritik mot Nyamko från ASR, då råder det ett moraliskt och etiskt förfall inom ASR. Och nu kommer vi tillbaks till inledningen av denna text: att ASR och Centrum Mot Rasism får bestämma diskursen för vad som ska anses vara rasism och inte rasism är fel på många plan, här är två viktiga:

  • ASR och Centrum Mot Rasism som säger sig representera afrikaner och andra invandrare, vilket jag inte ifrågasätter. Däremot motsätter jag mig att två organisationer ska föra talan för hundratusentals människor i frågor som de inte konsulterat med de som de säger sig representera.
  • ASR och Centrum Mot Rasism är elitistiska organisationer som ser grupper framför individer och där av utgår ifrån premisser som kanske inte delas av den ”grupp” de representerar.

Jag tycker att Nyamko Sabuni som offentlig person visat sig vara en mycket kompetent person med så pass mycket integritet att hon kan ha egna åsikter och agera utifrån dem. Håller jag med hennes åsikter?

Nej, inte de utspel som jag har tagit upp här. Sabuni är en individ som har gjort en resa ifrån Burundi till Sverige som politisk flykting, boende i en Stockholmsförort till att bli minister, det i sig är en bragd att hurra för många gånger om.

Artiklar

”Antivitismen” – Del 4 – rasism mot icke-svarta i Afrika

Motargument fortsätter att granska ideologin om den så kallade ”Antivitismen”. För en enklare förklaring av ideologin hänvisas till tidigare artiklar i serien.

Ett av argumenten som ”antivitist”-ideologerna driver är att afrikanska eller asiatiska länders regeringar aldrig skulle anklagas för rasism om de på olika sätt skulle försöka göra sina befolkningar mer etniskt homogena.

Motargument har  i artikeln ”Antivitismen Del 3 – Invandring och rasism i Japan”,  granskat Japans invandringspolitik och invandringslagstiftning. Detta eftersom just Japan anväds av ”antivitist”-ideologerna i ett försök att påvisa att landet har ett kompakt motstånd mot invandring och som dessutom inte kritiseras för denna påstådda invandringspolitik.

Motargument visade att påståendena var grundlösa. Men hur förhåller det sig med invandringspolitiken i afrikanska länder? ”Antivitismen Del 2” visade hur Angola och Mocambique villigt mottagit ett relativt stort antal invandrare från Portugal under de senaste åren.

Rasistiska och xenofoba motsättningar mellan olika folk i Afrika, är precis som samma företeelser i Europa väldokumenterat, men det ligger utanför ämnet för denna artikel. Finns exempel som påvisar anklagelser om rasism gentemot ”vita” människor och andra etniska grupper i Afrika som har ett utomafrikanskt ursprung? Och om svaret är ”ja”, har en sådan rasism fördömts internationellt eller nationellt? Något som ”antivitist”-ideologerna hävdar inte är fallet.

För att få en bättre bild av läget väljer vi att studera Zimbabwe, Sydafrika och Uganda.

Zimbabwe

Mugabe
Al Jazeera English / Foter.com / CC BY-

Zimbabwes inrikespolitik har under de senaste tjugo åren präglats av att ett stort antal vita jordbrukare fått sin mark tvångskonfiskerad. I samband med den processen har även ett antal vita lantbrukare dödats av polis och andra grupper kopplade till den zimbabwiska regeringen. Det skall också nämnas att många zimbabwier som är oppositionella gentemot Zimbabwes regering misshandlats och dödats, alternativt flytt landet.

Exakt vad konfiskeringen av land från vita beror på och om det kan anses vara ”rättfärdigt” är en komplicerad fråga och ligger utanför ramen för denna artikel. Det är samtidigt värt att notera att Zimbabwe tidigare gick under namnet Rhodesia och styrdes av en vit minoritetsregim som utövade strukturell rasism mot svarta.

Det väsentliga i sammanhanget är att Zimbabwes president Robert Mugabe anklagats för rasism av bl.a. Dr John Sentamu, ärkebiskopen  av York i Storbritannien. Ärkebiskopen är själv en svart man och invandrad från Uganda.

Sentamu uttalade till brittiska medier år 2007:

”Mugabe är den värsta sortens rasistiska diktator”

Sentamu menade vidare att Mugabe angriper vita på grund av deras rikedomar, och genomfört en ”Orwellisk vision”, där de tidigare förtryckta tagit på sig rollen som förtryckare och glänser i sina diktatoriska förmågor.

Sentamu fortsatte sin kritik genom att hävda att Storbritannien måste komma ifrån sitt ”koloniala  samvetsskuld när det kommer till Zimbabwe”, samt att ”tiden för enbart afrikanska lösningar är över”

Sentamus uttalanden citeras och uppskattades även på Stormfronts hemsida, som är en relativt välkänd högerextremistisk hemsida under parollen ”White Pride – World Wide”. En hemsida som ”Antivitist”-ideologerna svårligen lär kunna klassa som ”antivit”.

Säkert är att Zimbabwe är ett land som kritiserats internationellt för rasism av människor med olika etniciteter och extremt olika politiska åsikter. Från brittisk-ugandiska ärkebiskopar till nazistiska högerextremister.

Sydafrika

Viva Julius Malema, Viva!
Vark1 / Foter.com / CC BY-SA

 

Det sydafrikanska regeringspartiet ANC:s ungdomsorganisation leddes tidigare av Julius Malema, men avsattes senare av ANC. Malema hade bland annat uttryckt sitt stöd för Robert Mugabe och offentligt sjungit den i Sydafrika förbjudna sången ”Skjut Boern” (Boer betyder = bonde på Afrikaans och är ett namn för ätlingar till huvudsakligen franska hugenotter som invandrade till Sydafrika under tidigare sekler).

Anklagelser om rasism gentemot Malema  har även framförts av Russel Loubser, professor i ekonomi vid University of Witwatersrand i Sydafrika.

Malema dömdes sedermera av en sydafrikansk domstol för hets mot folkgrupp på grund av sitt sjungande men fortsatte att sjunga sången ”Skjut Boern” även efter domen fallit.

Anklagelser Om rasism framförts med emfas gentemot svarta politiker i Sydafrika. Anklagelser som utreds och som inte resulterat i statligt sanktionerade repressalier mot de som anklagar. Anklagelser och som prövas av ANC, tillika Sydafrikas största och mäktigaste politiska parti som styr landet. Anklagelser som även resulterat i straffansvar utdömt av sydafrikanska domstolar.

Uganda

Idi Amin
a-birdie / Foter.com / CC BY-NC

I Uganda har man under lång tid haft etniska motsättningar mellan främst svarta ugandier och etniska indier. Även här är orsakerna komplicerade och mångfacetterade och anklagelser om rasism och diskriminering mellan grupperna är ömsesidiga. De ligger utanför ramen för artikeln.

Den viktiga frågan i sammanhanget är om den politik som olika ugandiska regeringar fört gentemot den indiska befolkningen, likväl som attityder hos svarta uganider gentemot indier, lett till större nationell och internationell kritik för att vara rasistisk.

En artikel och ett TV-reportage om återvändandet av uganider av indiskt ursprung till Uganda, sänt i den världsomspännande TV-kanalen ”Al-Jazeera” visar hur Ugandas indiska befolkning fördrevs under 70-talet på order av landets dåvarande militärdiktator Idi Amin. Samma ugandier med indiskt ursprung och deras ättlingar som på uppmuntran av Ugandas nuvarande president återvänder till landet.

Reportaget anger även att en ”djuprotad rasism gentemot asiakter fortfarande existerar i landet”.

Det får därmed även förstås att rasismen existerat under den period då ugandierna med indiskt ursprung fördrevs från Uganda.

Det skulle kunna göras fler exempel som visar att ”Antivitismen”-ideologerna har fel, men de som presenterats ovan lär tydligt visa att även svarta människor och regeringar i länder med svart majoritetsbefolkning i Afrika anklagas för rasism gentemot icke-svarta.

”Antivitist”-ideologerna uttalar ständigt sitt slagord ”Antirasist är bara ett kodord för Antivit”.

Vi på Motargument vill istället hävda att ”antivit” bara är ett kodord för omfattande lögner.