Norge, Danmark, Sverige ligger topp tre på Legatum Prosperity Index. Det är en lista som räknat ut och betygsatt vilka av världens länder som är ”bäst att leva i”, där de väger in massor av faktorer, som; välfärd, demokrati, personlig frihet, utbildning, hälsa, delaktighet i samhället, rättssäkerhet, trygghet, korruption, ekonomi, miljöarbete, arbetslivsmöjligheter osv.
Klicka på bilden för att förstora den
Avpixlat skriver mängder av artiklar, som många SD-anhängare tror blint på. De sprider vidare och upprepar över hela internet att vi inte har någon välfärd kvar, att Sverige är en diktatur, att det inte finns någon yttrandefrihet och att vanliga arbetarmänniskor och pensionärer inte har några pengar…
Varje gång jag kommer till mindre samhällen runtom i Sverige, slås jag av i princip samma tankar och känslor. Man vandrar mellan nedlagda industrier, tråkiga bostadsområden, dåligt underhållna byggnader och möts i större utsträckning av vilt brölande och gastande tonårsgäng på helgkvällarna. Gäng, i första hand bestående av tonårskillar som tycker de är asballa för att de vågar säga ord som ”fitta”, ”knulla” och ”runka”. Eller andra gäng av tonårstjejer som tycker de är minst lika balla för att de på minsta lilla sätt kan efterlikna tjejerna i storstan med enorma handväskor och solglasögon samt urringningar som når ner till naveln.
I Stockholm bryr jag mig sällan om gängen av tonåringar, de får härja som de vill, men på mindre ställen väljer jag oftare att ta omvägar kring ungdomsgängen i hopp om att inte behöva utsättas för deras brölanden och gastanden.
Går jag på krogen i dessa mindre samhällen, hör jag många säga att ”detta ställe är så härligt, här blandas så många stilar och olika typer av människor”. Men tittar jag mig omkring, är ofta kroggästerna som hämtade ur Pistvakt; vissa någorlunda uppklädda för kvällen, andra besöker krogen i orangea Helly Hansen-kläder och träskor eller gummistövlar – i bästa fall gympaskor. Och i bästa fall återfinner man 50 personer i lokalen.
Går jag på krogen i Hudiksvall – där jag själv är uppvuxen – noterar jag att det fortfarande är ungefär samma människor som går på lokalpubarna och blir dyngraka som när jag bodde där för 13 år sedan. Det är på dessa lokalkrogar ett desperat raggande som jag inte kan påminna mig att jag sett någon annanstans i världen. Man raggar på det mesta som rör på sig, bara det är av det motsatta könet.
Jag slås av nedlagda industrier och verkstäder, ödetomter och hyreshus som delvis gapar tomma. Människor som klär sig sjaskigt, men förmodligen inte av dålig smak utan helt enkelt på grund av dålig ekonomi. Jag möter bland folk på dessa orter en bitterhet och en frustration över att livet inte blivit ”mer” än vad det blivit. Man jobbar i kassan på Ica, som undersköterska på ålderdomshemmet eller i bästa fall som lärare på den lokala skolan. Man har blivit förälder tidigt i livet, när barnen sedan kommer upp i tonåren och klarar sig själva några timmar på helgkvällarna passar man på att ta igen lite förlorad ungdom och springer på de lokala krogarna och raggar lammkött.
Innerst inne hade man egentligen velat göra något helt annat med sitt liv, men när barnen kom ”blev det inte tillfälle” utan man blev kvar på den lilla orten och med något låglöneyrke utan yrkesutbildning i bagaget. När man sedan når en ålder på 45+, infinner sig bitterheten över att livet inte blivit vad man hoppades på i sin ungdom. Desperat försöker man istället ta tillbaka sin ”förlorade ungdom” när barnen blivit så stora att man kan lämna dem ensamma några timmar.
Nej, jag tänker inte säga att jag lyckats bättre eller är en bättre människa bara för att jag valt att en gång flytta ifrån en av dessa små utflyttningsorter. Var och en kan göra sina aktiva val i livet och det är fullt möjligt att göra val i livet även om man hunnit få barn.
När jag återvänder till Hudiksvall och Söderhamn – de två städer som min uppväxt varit uppdelad mellan – märker jag av en rädsla bland folk för hur livet i storstan är. Man anser att det är farligt och alltför stressigt i städer som Stockholm och att man knappt vågar gå utanför dörren utan att vara beväpnad till tänderna.
Samtidigt finns exakt samma förutfattade meningar om småstäder bland infödda storstadsbor. Att småstadsbor är inskränkta, sunkiga, smaklösa och så vidare.
Precis som man kan säga att afrikaner generellt är svarta och asiater snedögda, kan man kanske hävda att småstadsbor i Sverige är på ett sätt och svenska storstadsbor på ett annat sätt. Man kan på ett grovt sätt generalisera människor på många sätt, sen finns givetvis otroligt många undantag.
Jag valde att flytta ifrån en mindre ort medan jag var väldigt ung, det behöver förstås inte betyda att jag ”lyckats” bättre i livet än någon som inte valde att göra detsamma. I mina ögon har man ”lyckats” i livet om man har ett liv som man är lycklig och känner sig tillfreds med. Saken är just att jag upplever att fler tycks känna sig tillfreds med sina liv i storstan än på mindre orter. Just på många småorter upplever jag en bitterhet som jag inte alls ser i storstan, jag ser inte samma panikraggande på krogarna i storstan – utan istället en lättsammare och behagligare stämning bland kroggästerna. Folk går ut för att ha trevligt, inte för att panikragga sista kvarten innan stängning.
Men fördomarna kring hur människor är i andra delar av landet bygger på samma okunskap, precis som rasism också bygger på okunskap. Det man inte vet något om är det man fruktar som allra mest. Har du aldrig satt din fot utanför Stockholms län, kanske det inte är så konstigt att du fruktar för det som eventuellt kan finnas där. Precis som för småstadsbor som knappt satt sin fot i Stockholm men ändå tror sig veta exakt hur farligt, stressigt och hemskt det är i storstäderna.
Var man bor är inget mått på lycka, måttet ligger snarare i hur man uppskattar sin tillvaro utifrån de förutsättningar man faktiskt har.
Det är alltid trevligt att inse att man inte är ensam om en idé. När vi grundade Motargument var det för att bemöta vardagsrasismens alla myter och argument. När en statlig utredning, Sou 2012:74; ”Främlingsfienden inom oss”, kommer ut, som klart markerar vikten av att man gör exakt detta, är det klart att man blir glad.
Bli glad du också. Ladda hem Westerbergutredningen hos regeringen!
Det finns mycket att hämta i denna utredning för den som vill knäcka och bemöta rasistmyter. Motargument kommer att lyfta fram många exempel på detta framöver.
När det gäller förslagen till lösningar på problemen tror jag Westerbergutredningen är helt rätt ute. Skolan ska behandla alla lika. Det är rätt ställe att utgå från när man arbetar mot främlingsfientlighet och rasism. Information om främlingsfientlighet och för att bemöta rasistmyter har jag inget emot. En stat ska garantera alla människors skydd mot förtryck.
Men det jag är mest imponerad över är metoden, som jag ser som det viktigaste i rapporten. De metoderna måste man se till att sprida till arbetet i skolorna och med information och inte låta rasisters myter och lögner vara oemotsagda.
Om man ska lyfta fram några brister i utredningen skulle jag framför allt framhålla att utredningens stora miss är att man inte tar upp den islamistiska extremismen också. Den grundas också till stor del på främlingsfientlighet och rasism. Fientlighet mot ”kuffar”, otrogna. Problemen med antisemitism i Malmö hänger ihop med förekomsten av radikal islamistisk extremism som finns i Malmö, till exempel. Att inte ta upp detta är en stor miss.
Denna miss är extra klantig eftersom detta är exakt det som rasister och Sverigedemokrater kommer att skjuta in sig på — ”Se på utredningen, de bryr sig inte om islamistisk rasism”.
Rasistiska judar
I detta sammanhang måste det också nämnas att det finns olustiga kommentarer om judar och filistéer på sidan 81 i rapporten. Ord om att judendomen bildades på grund av rasism mot filistéer. Jag kan förstå var Bengt fått det från, eftersom jag vet att han är med i Humanisterna, som ofta pratar om ”biblisk rasism”. Men det är urbota klantigt att nämna det i samma sammanhang som förintelsen.
Lite finkänslighet får man visa när man pratar om folkgrupper, så man inte bidrar till att skapa nya rasistiska myter. Som Westerberg vet sprider antisemiter gärna myter om rasistiska judar.
Inhemsk rasism
När det gäller mytknäckandet skulle jag rekommendera att man i arbetet med landets skolungdom lyfter fram den ”inhemska rasism” som funnits och mer och mer tynar bort och de olika migrationsströmmar som genom åren funnits internt inne i landet.
En gång i tiden var folk från olika delar av Sverige i samma situation som invandrarna till Sverige idag. I migrationens kölvatten uppkom integrationsproblem som överrepresentation i brottstatistiken och ”förortsproblem” i storstäderna, men också mycket rasism. Få kan sätta sig in i detta idag, men de fördomar som en gång i tiden kunde möta en skåning i huvudstaden var så illa att det bara kan jämföras med dagens rasism. Jag har märkt att detta fungerar speciellt bra då man pratar med skolungdomar. De kan då börja ifrågasätta sin syn på andra folk utifrån sin egen närhistoria och hembygd.
Att begreppet rasism begränsas till speciella ”utlänningar” eller vissa grupper som judar, romer och finnar, är inte bra. Det gör att man missar att bemötanden som exakt är som rasism kan drabba andra grupper och möjligheter att pedagogiskt slå tillbaka främlingsfientligheten.
Men helhetsintrycket är positivt, trots dessa missar. Utredningen är värdefull och lägger ribban för debatten. Läs den!
I en tidigare artikel visade jag att ordet kulturmarxist, som används mycket i Sverigedemokraternas retorik idag, härrör från nazismen. Att Sd lånat begrepp från nazismen är inte så egendomligt eftersom Sd grundades av gamla nazister, som t.ex. Anders Klarström. Ett annat begrepp som för 20 år sen bara användes av nazister, men som Sd populariserat, är ordet ”kulturberikare”.
Gammelmedia inbillar sig ofta, och gärna även andra, att invandring och mångkultur ”berikar” Sverige på alla möjliga sätt och det är därmed bra med massiv invandring och mångkultur. Som reaktion på denna helt absurda inställning har det ironiserande begreppet ”kulturberikare” börjat användas flitigt i bloggosfären som ett förtjänstfullt hån mot svensk pk-media. Del i det roliga med begreppet är självfallet den enorma diskrepans mellan medias bild och verkligheten, vilket våldet från vissa invandrargrupper så tydligt visar.
Gammelmedia pratar floskler om hur mycket vi blir ”berikade” men när denna berikning sedan innebär rått och oprovocerat våld, rån, mord och gruppvåldtäkter m.m. sätts medias försök att skönmåla mångkulturen i ett löjets skimmer, milt sagt. Därför är detta begrepp klockrent att använda.
Nazisterna använde inte ordet berikare utan befordrare. ”Kulturträger” (ordagrant kulturdragare eller kulturbärare).
”Vor allem aber die deutsche Kultur ist, wie schon ihr Name sagt, eine deutsche und keine jüdische… Denn wie mußte man uns dankbar sein, daß wir diese herrlichen Kulturträger freigeben und der anderen Welt zur Verfügung stellen. Sie kann nach ihren eigenen Erklärungen nicht einen Grund zur Entschuldigung anführen, weshalb sie diesen wertvollsten Menschen die Aufnahme in ihren Ländern verweigert.”
I samband med att Hitler beskriver det ”judiska hotet” mot ”tysk kultur” använder han alltså, i en bisats ordet. Han kallar judarna ”dessa härliga kulturbefordrare”. I övriga delar av talet hittar man ”detta präktiga folk” och liknande beskrivningar. För övrigt avslutas talet med att Hitler skriver att målet för nazisterna var ”judarnas förintande i Europa”.
Om man läser nazitysk propaganda hittar man ofta liknande ironiska formuleringar som den om ”kulturbefordrare”. I partiorganer Völkischer Beobachter liksom i antisemitiska Der Sturmer.
Var fick då Hitler ordet från? Jo, han lånade ordet från första världskrigets tyska krigspropaganda.
Den numera avsomnade bloggaren Fenix skrev om det i en artikel för mer än tio år sen. Jag citerar hen här;
Frankrikes afrikanska befolkning beskrevs 1940 med det nedsättande ”kulturträger”.
KULTURARBETARE MUMBO 1916 tillfångatogs en grupp senegalnegrer vid Verdun. De beskrevs i de franska krigsdagböckerna som stora hjältar. De hade stått emot upprepade gasattacker, 50 timmars granatregn och slagit tillbaka tyska pionjäranfall med eldkastare.
Vatten, förnödenheter och ammunition hade tagit slut redan på ett tidigt stadium. Deras vita franska officerare var förstås de största hjältarna, men ententen var mycket nöjda med sina tvångsrekryterade kolonialnegrer. Tyskarna led en oerhörd chock dessa dagar. För första gången hade deras styrkor, preussiska elitsoldater dessutom, blivit tillbakaslaget av en hop numerärt underlägsna – negrer. Detta var allvarligt. Mycket allvarligt till och med. Tursamt nog hade man slutligen kunnat krossa denna föraktliga lilla hop ”svartingar”, men det hade kostat mycket blod.
Det tyska överkommandot lät avfotografera dem med titeln KULTURTRÄGER och publicerade bilden i sin officiella tidning. Några nummer senare fanns en ny bild. Ett porträttfotografi. Bildtexten är intressant.
Französische Kulturträger: In den Kämpfen bei Verdun gefangener Senegalneger (‘Mumbo’, der Schönste von allen). Källa: Illustrirte Zeitung Nr 3826 (Kriegsnummer 117) sid 558 (J J Weber, Leipzig, oktober 1916)
På bilden ser man en fransk soldat från Senegal. En neger. Av de miljontals bilder, teckningar, etsningar, målningar och fotografier som tyska högkvarteret lät publicera över sina fiendesoldater återfinns aldrig någonsin begreppet KULTURTRÄGER annat än på franska negrer. Ironin är kopplad till hudfärgen. Hade det varit en fransk konstnär, komplett med basker och flaska rödvin, hade ironin varit omöjlig. Hade det varit en fransk vinbonde hade ironin varit omöjlig. Hade det varit en fiskare, en gatsopare eller en sumprunkare hade ironin varit omöjlig. Ironin är enbart kopplad till uppfattningen att samtliga tyska läsare anser sig förmer än den franske soldaten – visserligen hade han utvisat utomordentligt hjältemod, vilket är mera än majoriteten av läsarna – de är förmer enbart p.g.a. en ljusare kulör i skinnet. Inget annat sägs. Däri ligger skämtet – han är en neger – en kulturarbetare – otroligt roligt 1916. Inte kan en neger vara kulturträger. *Hahaha* kluckades det i de Böhmiska och Bajerska drängstugorna.
— Begreppet är en ironi. — Ironin är enbart rasistisk. — Ironin tillkom vid en tid då Adolf Hitler var en gasskadad korpral i ett Bajerskt regemente.
Sverigedemokraterna är nu vårt tredje största parti och antisemiter hotar sedan en tid svenska medborgare i Malmö. Det man accepterar att säga högt om romer och muslimer blir allt grövre. Och när en käck schlagerfarbror (f.d. ledare för Ny Demokrati) startar flyktingförläggning (!), undrar jag om något skört och känsligt i den svenska identiteten blivit blottat, något som förut varit dolt.
Sverige har inte känt av något krig sedan 1814, då Norge tvingades in i union med Sverige. I drygt 200 år har vi undvikit väpnade konflikter, det är sällsynt i Europa. Under första världskriget förklarade Sverige sig neutralt. Likaså 1939, då Tyskland gick in i Polen — Storbritannien och Frankrike kort därpå förklarade Tyskland krig. Sveriges statsminister Per Albin Hansson var tydlig med att Sveriges hållning skulle vara neutral. Tyskland dominerade visserligen Sverige under flera år, tyska soldater och tyskt materiel transporterades på våra järnvägar till tyskarnas krig och invasion av Norge. Tyskland blev vår största handelspartner, 80 procent av vår export gick dit. Till finska vinterkriget förhöll vi oss ”icke krigförande” och bistod Finland med pengar och vapen mot Sovjet. Neutraliteten har hållit Sverige utanför krig och låtit människor leva ett någorlunda normalt liv. Samtidigt har allt ett pris. Vi har lärt oss tystnaden, förmågan och möjligheten att se till ”båda sidor” i en konflikt. Men den neutrala hållningen samtidigt som världen stod i lågor, måste också ha satt andra spår i oss.
Min mamma och pappa är inte födda i Sverige, jag är det. Jag är svensk, känner mig i hög grad svensk och jag vill leva och jag vill dö i Norden. Men när jag råkar på människor som pekar finger åt och skuldbelägger andra bara för att de är annorlunda, då reagerar jag på ett helt annat sätt än mina vänner, vars föräldrar är födda här och vars familjer levt i vårt land sedan generationer. För jag upplever ofta då invandrare och religion kommer på tal att det blir otydligt i Sverige. Det är lite som med politik, det talar vi inte gärna om. Vi blir blyga och mumlar artigt något generellt, sedan talar vi hellre om vädret eller fotboll. Den något glasartade men vänliga blicken då till synes obehagliga samtalsämnen kommer på tal och den därpå följande tystnaden, är något jag aldrig riktigt förstått mig på. Det var något jag inte fick med mig hemifrån. Har alltid ställt mig undrande till den där tystnaden. Men nu tycker jag mig se spår av vad den handlar om, denna böjelse till luddighet då invandrare och politik förs på tal. Kan det vara spåren av 200 års neutralitet som nu blivit synlig? Den svenska konsten att inte lägga sig i, att ta det lilla lugna och att förstå båda parter. Blir den tydligare nu då extrema vindar blåser över hela Europa och skapar oro också här? Har den svenska identiteten som neutral och balanserad blivit störd av EU-medlemskap och invandring? Hur ska vi svenskar förhålla oss neutrala och balanserade, när vi plötsligt står mitt i och inte längre kan hålla oss utanför?
Det blir allt svårare att vara svensk på det viset. Att förhålla sig neutral kanske inte längre är möjligt? Europa är en allt tydligare del av vårt Sverige, vi är inte utanför längre, vi är mitt i det. Går det ens att låtsas vara neutral då? När främlingshat och rasism blir tydligare, hur kan vi stå neutrala i det?
Min mamma kommer ihåg Rikskristallnatten. Den 7-13 november 1938, då Nazisterna brände 1400 synagogor och bönehus, krossade omkring 7500 skyltfönster och misshandlade judar, kvinnor, barn. Omkring 1500 judar dog under det som kom att kallas Kristallnatten. Hon berättar hur hon kommer ut från skolan och såg män med påkar, såg slagsmålen, blodet och krossat glas överallt. ”Snälla Gud låt pappa vara i livet!”, var det enda hon tänkte. Hon sprang hem genom vansinnet, sprang för allt hon var värd genom slag, förstörelse och skrik. Hon berättar att hennes pappa kommit hem på kvällen, oskadd. Hela natten hade de legat i hennes säng och han hade hållit om henne hårt. Han hade tröstat henne, lugnat henne. Hela natten hade han gjort det för hon var utom sig. Min mamma berättar om det och om när himlen blev svart om dagen, för alla bombplan som kom med döden. Om sådant berättar min mamma. Min far smugglades över sundet av en vänlig svensk skeppare då nazister marscherade in i Danmark. Det var den 9e april 1940. Det är ekon från deras erfarenheter, den tiden av förföljelser och övergrepp jag hör då människor nu blir utpekade av inget annat skäl än sin etniska härkomst eller sin religiösa tillhörighet. När människor blir misshandlade och bespottade för att de inte är som ”vi”, då hör jag mina föräldrars erfarenheter.
Och därför, när romer nu blir betraktade som tjuvar, muslimer som terrorister och svarta som lata utsugare av vårt system, förstår jag inte varför statsminister Fredrik Reinfeldt är så anonym och inte heller varför partiledare Löfvén intar en så neutral position. Nu längtar jag efter tydlighet, inte svensk neutralitet. Fast jag vet att både statsminister Reinfeldt och partiordförande Löfvén är för vår demokrati. Fast jag vet att de anser gränslöshet i vilken form det vara må, är motbjudande så önskar jag att de sa det lite oftare. Att de sa det lite högre, att de visade det lite tydligare och att de gjorde det just nu. Jag önskar mig det.
Min känsla är att vi behöver kliva fram ur vår invanda historiska identitet, och titta på hur vi ska vara Svenskar nu i vår tid. Vi är inte skyldiga historien något alls, förutom att känna till något om våra förfäders del i den. Historien sätter osynliga spår i oss, den gör saker med generationerna och vi har en skyldighet att veta något om det. Då har vi en möjlighet, en chans att undvika att i slentrian och okunskap göra om samma misstag. För vår egen och våra barns skull — låt bli att säga ”jag visste inte”. Det håller inte.
När någon pekar finger och beskyller en människa, behöver vi visa vilka vi är, var vi står och vi bör göra det innan neutraliteten ställer oss där vi inte vill vara.
Man rycktes med av stundens stämning – och ingen som inte levat i Tredje riket kan göra sig en föreställning om det stundom övermäktiga psykiska tryck man var utsatt för. Man var inte tillräckligt väl informerad och förväxlade propagandateser med fakta. En några och tjugo år ung journalist från det, trots allt, demokratiskt anständiga och i umgängesformerna hyggliga Sverige kastas – kastar sig – plötsligt ut i en värld av politiska lidelser, där råheten satts i system och populariserats.
Så beskriver Agne Hamrin sin upplevelse av det politiska klimatet i Tyskland de år han befann sig där, dvs. åren innan Hitlers maktövertagande -33. Han lyckades bli utvisad från Tyskland ganska kort tid därpå, eftersom han skrivit en artikel i Jönköpings Posten som beskrev det allra första mordet på en jude. En händelse han blev vittne till av en slump och enligt de myndighetspersoner – från båda länderna – han kom i kontakt med var det såpass ”känsligt” att det var bäst att hålla tyst och erkänna att han kan ha misstagit sig! Det gjorde han inte, och blev således utvisad.
Jag hittade till boken genom en tråd på Facebook som diskuterade det politiska klimatet i Sverige, inte minst med tanke på Sverigedemokraternas intåg i maktens finare korridorer. Specifikt efterfrågade jag hur ”vanligt folk” diskuterade i Tyskland under 30-talet. Hur gick fikadiskussionerna? Vad tyckte och tänkte mannen på gatan? Vad diskuterades runt middagsborden?
Nytt om 30-talet
Några saker var nyheter för mig, som delvis förändrar min bild av hela ”berättelsen” om upprinnelsen till andra världskriget. För det första verkar inte Hitler varit någon begåvad eller ens lysande talare:
Men detta är ju vanvett! Hur är det möjligt att folk låter sig hypnotiseras av den där mannen? Jag antecknade, jag skrev och fick tryckt: ”— inte ens Hitler som talare verkade suggererande. Och ändå skall ju Hitler vara störst just som — talare. Det finns ingenting fascinerande hos mannen, man har absolut ingen känsla av att stå inför en överlägsen personlighet, och det förefaller otroligt att han kan fängsla massorna så som han ändå faktiskt gör. Redan ett ringa mått av intellektuell kyla och kritisk sans tycks mig vara nog för att gardera sig…”
Alltså mera ett ”fenomen” än en retorisk mästare. På ett annat ställe i texten beskriver Hamrin hur förklaringen snarare låg hos publiken än hos talaren; breda lager av fattigdom och hopplöshet. Han prövade t.o.m. på att försörja sig som gatumusikant tillsammans med några vänner en dag för att förstå situationen. Från morgon till dess solen gick ned sjöng de på gatan för att tjäna ihop till mat för dagen.
Den andra aspekten som var en nyhet för mig var den ringaktning som Tysklands ledargestalter innan Hitler visade en av den parlamentariska demokratins grundläggande ordningar — genomlysningen av lagförslag hos parlamentet. Med hjälp av olika ”trick” lyckades motsvarigheten till regeringen gå förbi parlamentet, dvs. passera den kanske viktigaste granskaren av lagtext för att på så sätt behålla mer makt hos sig själva. Detta var en medveten strategi för att minska oppositionspolitikern Hitlers inflytande och frammarsch. Som misslyckades fatalt!
Vilket för mig till den tredje nyheten: Hitler hade aldrig egen majoritet! Som mest hade han 43% av rösterna — vid maktövertagandet. Detaljerna om hur det gick till får läsaren bekanta sig själv med genom att läsa boken.
Frälsaren
Kvällen efter ceremonin då den tidigare ”landsfadern” Hindenburg lämnade över Tyskland till ”führern” Hitler innehåller en scen jag vill belysa. När Hamrin är på väg tillbaka längs Berlins gator lägger han märke till något som går utöver de obligatoriska paraderna och gevärssaluterna. I fönster efter fönster och balkong efter balkong ser han utplacerade porträtt av Adolf Hitler, med små ljus omkring. Han får en Déjà vu av det han ser (inte minst p.g.a. sin förtrogenhet med Italien — andra halvan av boken handlar mer om Italien än Tyskland). Det är helgonet som smyckas ut likt de små ritualplatserna typiskt för katolska länder. Frälsaren har kommit!
Nationalstaten var död redan då
Hamrin reste runt i flera av Europas länder från -31 och framåt, och hamnade till slut i Italien. Dessförinnan hade han bland annat besökt Estland, England och Polen. I Polen fick han erfara vilken smältdegel av olika kulturer som Europa redan då bestod av, och konstaterar att den homogena nationalstaten är ett hopplöst projekt och en vansinnig idé.
Jag är inte säker på att den här boken har gett mig ett helt fullödigt svar på de frågor jag ställde i Facebooktråden, men den har definitivt gett mig en bättre inblick i hur det var i Tyskland dessa ödesdigra år.
Att få tag på boken
Om du vill läsa boken tror jag det lättaste är att hitta den på ett bibliotek. Jag hittade den genom att googla på ”antikvariat” och skicka mailförfrågan till två-tre stycken.
Evolution. Ett otäckt ord på många sätt. Förändring. Utveckling. Det gamla försvinner in i minnenas dimmor, och försvinner så småningom i historiens varande där individen är ganska ovidkommande och de stora skeendena är mer intressanta.
Vissa grupperingar av rasister vill hålla blodet och genpoolen ren.
Ibland diskuterar jag med nära vänner om evolutionen, hur den fungerar, men framför allt hur många människor reagerar och agerar när djurarter håller på att dö ut. Vi är helt överens om att de flesta människor har väldigt svårt att acceptera att vissa saker är helt naturliga och kommer att ske vare sig vi vill eller ej. Som till exempel delfinerna. De kommer att dö ut, förr eller senare. Försöken att rädda dem är väldigt fina, omtänksamma och mänskliga, men i slutänden kommer vi att förlora delfinerna. Vi kommer att ha delfinskelett hängandes på museer och det kommer att finnas barnböcker som förklarar hur delfinerna levde, hur de såg ut (jfr barnböcker om t ex dinosaurier) och så vidare. Det är kanske inte något du och jag kommer att uppleva under vår livstid, men det kommer att hända. Förr eller senare.
Det är naturligt för folk (såsom i folkslag, individer och grupper av individer) att flytta på sig. Det är så utveckling förs framåt, vilket också innebär förändring. Den matematiken är väldigt lätt att förstå sig på. Det är också naturligt att man bosätter sig på ett nytt ställe om man flyttat sig en längre sträcka. På den nya platsen är det heller inte helt osannolikt att man hittar en partner, om man inte redan har en. Det innebär att blod blandas med blod, nya band skapas, nytt liv ser dagsljuset. Så har det sett ut förr, så kommer det att se ut framledes.
När två individer, grupper av individer eller två folkslag möts, är det inte alls konstigt att det blir konflikt. Tänk bara på de ungdomsgäng som rör sig i storstäderna. De rör sig i olika områden av staden och ibland blir det sådana konflikter dem emellan att det utbryter gängkrig. Ungefär samma effekt blir det när något nytt och okänt kliver in i våra liv. Vi blir som tagna på sängen av det nya och det är lätt att hamna i en anfall-är-bästa-försvar-ställning. Det är inget konstigt, utan en djupt rotad instinkt. Alla människor fungerar olika, och den här skräcken som är mer en instinkt än något annat, stiger till olika nivåer hos oss alla. Vad det handlar om är förmågan att ta till sig nya tankar och idéer, och det är inte alltid helt lätt. Som jämförelse kan vi ta en kvinna som levt singel väldigt länge, och så kommer en man in i hennes liv – och han diskar på ett helt annat sätt. Tanken på att göra något på ett helt annorlunda sätt än det man känner till kan ibland kännas oöverstiglig.
Vissa grupperingar av rasister vill hålla blodet och genpoolen ren. Jag säger att det inte är möjligt. Sverige har aldrig varit homogent och kommer aldrig att bli det. Vi har alltid haft invandring på ett eller annat sätt, och det kommer vi att fortsätta ha, statsekonomin obeaktat. Fransmännen som invaderade kungarnas och drottningarnas hov, sydeuropeerna som kristnade landet under vikingatiden, vallonerna som flyttade hit för att arbeta, de europeiska konstnärerna som kom hit för att måla våra kyrkor, italienarna som också de kom hit för att jobba.. det svenska folket har redan ett så utblandat blod att det är fånigt att tro att vi ska kunna behålla det ”rent”.
Dessutom skulle svenska folket på sikt riskera att försvinna om vi inte tillät nytt blod att komma in. Att stänga våra gränser skulle åstadkomma precis det som rasisterna (nu generaliserar jag grovt) anklagar folken i Pakistan och Afghanistan för; kusingifte och inavel.
Att vinna eller försvinna
Det var bättre förr.. eller?
Den som har möjlighet att så att säga vinna och klara sin arts eller sitt folks överlevnad längst, är den som kan acceptera förändringar och utveckling. Den bakåtsträvande kan inte se en framtid utan vill hela tiden tillbaka till en tid romantiserad – det var bättre förr, säger man och tänker tillbaka. Men gårdagen kan vi aldrig få igen, den är ett förbrukat ögonblick. Därför kan vi endast titta åt ett håll; framåt, och fundera över hur vi kan slänga oss ut i det okända utan rädsla men med viljan att lära oss nya saker, utvecklas och förändras.
Det är den största vinsten.
Här kan du se filmen skapad av De Odödliga, som gav mig tanken till den här krönikan.
”Antirasister hatar oss! De är våldsamma, kriminella, extrema…”
Det finns flera konstiga missuppfattningar kring antirasism, aktiva antirasister och människorättsaktivister. Den mest besynnerliga är att antirasister skulle vara intoleranta, hatiska och åsiktsförtryckare.
Utan någon annan jämförelse, föreställ dig en cigarettrökare och en vän till denne — som är emot tobak. Cigarettrökaren kanske inte tänker så mycket på sin vana, men hens vän, kanske gör det p.g.a. en eller flera olika av dessa anledningar: hälsa, kostnaderna, moraliskt, miljön…
De här två personerna kan vara vänner, men de kan samtidigt ha helt motsatta åsikter om tobak.
Om rökaren någon gång skulle bestämma sig för att försöka sluta, då kommer hen säkert att få uppmuntran och stöd av sin vän. Och om rökstopps-försöket skulle misslyckas, då tror jag att vänskapen fortfarande ändå finns kvar där, kanske även med förhoppningar om att nästa försök att sluta röka kommer att lyckas bättre någon gång i framtiden.
En främlingsfientlig person har ofta intoleranta åsikter emot andra människor, baserade på olika generaliseringar eller elaka stereotyper. Det är enbart sådana åsikter som antirasister är emot. Det är inte personen som bär på åsikten som antirasister skulle ogilla eller hata. En stor andel av alla antirasister har ofta förmågan att kunna acceptera, respektera och tolerera alla människor — oavsett deras egenskaper eller bakgrund.
Optimistiska, humanistiskt lagda människor bär med sig olika tankar och förhoppningar om att vem som helst har möjlighet att kunna lära sig nya saker. Att även en person som har en kraftig fobi har en förmåga att ta till sig kunskap, insikter och nya sätt att tänka eller att vänja sig av med vanor eller ovanor. Personer med fobier har goda möjligheter att mildra eller att helt bli fri från sin rädsla.
Klicka på bilden för att förstora
Rasister har rätt att uttrycka sina åsikter, men de har inte rätt att stå helt oemotsagda. Sverigedemokraterna, Svenskarnas Parti, ”De odödliga” & Svenska Motståndsrörelsen får gärna kritisera invandringspolitik och antirasister, bara de är beredda på att deras människofientliga åsikter alltid kommer att kunna kritiseras. Men en rasist bör inte förvänta sig att de med sina argument eller skrämselpropaganda kan övertala eller övertyga någon annan att börja bli rädd för eller att hata främlingar.
Om du känner dig hatad av någon antirasist, försök föreställ dig att du provar byta åsikt för en liten stund. Försök att acceptera, tolerera att alla människor har olika religion, språk, sexuell läggning, kultur och hudpigment. Inbillar du dig att antirasisten kommer att fortsätta hata dig, med dina nyvunna insikter och åsikter? Och dina vänner blir säkert jätteglada för din skull, om de är dina riktiga vänner, för att röka cigaretter eller att hata människor är bara onyttiga ovanor. Företeelsen som blev kritiserad har försvunnit — men du som människa finns kvar.
Detta är inledningen till en serie av åtta artiklar om myter kring invandringen. Artikelserien har skrivits av Andreas Meijer, talesperson för Gröna Partiet.
Missnöjet bland svenskar när det gäller invandring och invandringspolitik växer sig starkare. I skrivande stund är det sommaren 2012 och det multikulturhatande partiet Sverigedemokraterna har snart kommit halvvägs i sin första mandatperiod i Sveriges riksdag. Det är skillnad på hur den allmänna debatten ser ut gällande SD. Från att ha varit något föraktat i de flesta svenskars ögon till att bli SD med hela svenska folket. Nu menar jag inte att de flesta håller med om vad de säger, men deras ord börjar få tyngd och deras åsikter börjar bli folkets åsikter i mångt och mycket. Vems skulden är (om jag får säga så), har debatterats. Den är inte SD:s i alla fall eftersom de strävar mot att den värdegrund de sätter upp skall appliceras på samhället.
Skulden skulle kunna vara de tidigare politikernas, eftersom de inte har varit tydliga med vilken politik som skall föras gällande invandrare, flyktingar och migration. Heller har inget syfte med varför vi skall ta emot invandrare över huvudtaget framlagts för allmänheten. Där har skolan och utbildningsväsendet en roll att spela — och i förlängningen en skuld.
Andreas Meijer
Massinvandring är ett begrepp som florerar i diskussionen och ingen vet riktigt vad det är, om den finns och hur den påverkar oss. Ordet skrämmer dock så pass mycket att partier kan gå till val genom att trycka på massinvandringens potentiella samhällsförfall.
Media har följt med på tåget och är polariserad. Antingen är det artiklar som skall få befolkningen att se all skada som invandrare, eller personer med annan etnisk bakgrund än svensk, åsamkar samhället. Eller så är det artiklar om hur människor med annan etnisk bakgrund blir särbehandlade, eller kränkta, av människor och samhälle. De siffror som faktiskt skulle kunna lugna debatten har inte presenterats i debatten och det verkar heller inte som att det är någon som vill ta fram dessa siffror.
Varför det finns människor som vill fly från sina länder har heller inte förklarats. Ibland är förklaringen krig. Ibland något annat. Men det verkar inte finnas så mycket om vad som ligger bakom krigen, om det inte är inbördeskrig — då pekas gärna enskilda krigsherrar ut som slaktare och fascister. Inte ofta får vi ta del av vår roll i det hela. Det är sällan de ekonomiska faktorerna tas med i krigsorsaken. Ekonomiska faktorer som har gjort att länder finns, varifrån människor emigrerar på grund av dåliga förhållanden. Ekonomiska faktorer som har sett till att somliga länder inte har någon infrastruktur att tala om — vilket i sig innebär misär. Ekonomiska faktorer som gör att de inte kan bygga upp sina länder. Ekonomiska faktorer som till största delen beror på — oss (med ”oss” menas hela västvärlden och det postindustriella samhället).
Genom denna artikelserie vill jag gå igenom somliga argument som SD, och andra organisationer, har för att peka ut invandrarna som syndabockar, för att bemöta dem sakligt och i så stor grad som det är möjligt — faktamässigt. Dessa aspekter kommer jag att koppla till den kända historieskrivningen, eftersom detta med invandring inte är något nytt och att det finns flera anledningar till att det är fler som flyttar från Mogadishu till Tensta än tvärtom. Vi behöver inte gå så långt tillbaka i människans historia för att se hur det började. Vi kan gå ännu kortare tillbaka för att se vad som hände sedan, främst för att det fortfarande händer. Vad är det som händer? Ja vi kommer till det…
Uppdelningen av texten kommer inte att följa en strikt kronologisk ordning eftersom vissa saker måste tas upp utanför kronologi.
Stellan Bojerud är överstelöjtnant, militärhistoriker, författare, debattör och nu riksdagsledamot för Sverigedemokraterna. Jag såg Stellan Bojeruds namn första gången i min personliga blogg då jag skrev om att Sverigedemokraterna utan tvekan är ett parti med rasistiska åsikter och värderingar.
Super alla som bor i Hälsingland? Är alla ryssar fyllerister? (Bild från sovjettiden. Grisarna säger: ”och de kallar oss svin”)
Nästa gång jag såg namnet blev när det nyligen skrevs om honom på hemsidan InteRasistMen (IRM). Artikeln handlar om att Stellan har kommenterat på den nazistiska bloggen ”Realisten” i samband med att en man fått sitt öga utstucket med en skruvmejsel av sin thailändska flickvän.
Stellan kommenterade inlägget med att thailändare blir snabbt berusade när de dricker och att de ofta blir våldsamma av alkohol. När IRM sedan intervjuar honom säger han att Asiater tillhör muslimer ”light” och är ganska så fredliga människor (såvida de inte dricker).
Angående huruvida de tål alkoholexponering eller inte svarar Stellan följande:
Det är ju känt att indianer, eskimåer, samer och asiater har en avsevärt lägre tolerans för alkohol än vad vi här i brännvinsbältet har. Det är bara att konstatera att det är ett fysiologiskt faktum.
IRM fortsätter sin intervju med Bojerud.
Du skriver även att de blir våldsbenägna?-Ja.De blir våldsamma?-Ja vi har ju ett fall här med en thailändsk flicka som körde in en skruvmejsel i ögat på sin karl.
Men betyder det att alla thailändare blir våldsbenägna när de dricker?
-Jag kan inte uttala mig generellt.
Jag har samiskt påbrå och kan inte låta bli att fundera över om Stellan kanske har rätt. Kanske tål jag inte alkohol lika väl som de i ”Brännvinsbältet”? Konstigt! Jag har fått för mig att alkoholtolerans är något dynamiskt och har sett väldigt få (dvs inga) studier som visar på att den skulle bero på vår etniska tillhörighet.
Min morfar var en mycket våldsam man. Han tog livet av sig långt innan jag föddes. Han slog min mormor ganska så frekvent och blev mer våldsam då han drack. Han hade mörkt hår och hette Arne. Han var född och uppvuxen i Hälsingland.
Jag skulle vilja påstå att ALLA män som är uppvuxna i Hälsingland dricker mer än män uppvuxna i andra delar av landet. Utan att generalisera för mycket skulle jag också vilja påstå att de som heter Arne och har mörkt hår är mer våldsbenägna än de som heter Lars och har ljust hår.
Vad jag precis gjorde är att jag använder erfarenheter ur min vardag eller omgivning, och drar hela grupper över en och samma kam. Precis som Stellan Bojerud gör.
Något mycket lustigt är ju att Stellan först säger sig veta att asiater tål mindre alkohol än vi i väst och att de blir våldsbenägna när de dricker och sen säger han ”Jag kan inte uttala mig generellt” . Men det var ju precis det du gjorde Stellan, GENERALISERADE!
Efter att ha surfat omkring en stund på Stellan Bojeruds namn så får jag en känsla av att han är en mycket trångsynt man med rasistiska åsikter. Han är dessutom riksdagsledamot för Sverigedemokraterna. Han är ett typexempel på en sådan som Jimmie Åkesson borde sparka ut med sin nya ”nolltolerans-metod”. Nolltoleransen är ett försök till att vinna fler väljare och inte alls ett försök till att hålla partiet fritt från rasistiska värderingar.
Om det vore det senare så skulle inte Kent Ekeroth, Björn Söder och Stellan Bojerud få vara kvar i SD. Inte ens Jimmie själv skulle kunna stanna om de fullföljde sin nolltolerans.
Stellan Bojerud må vara väldigt kunnig inom den svenska militärhistorien men är han förstående och tolerant?
Jag skulle vilja påstå att Stellan i allra högsta grad sysslar med rasistiska uttalanden.
Ta bara detta citat direkt taget i från Stellans egen blogg:
Nuvarande politik är ett svek mot de nödlidande i tredje världen. Enskilda unga eller medelålders “flyktingbarn” som är klädda i senaste märkeskläder och har guldhaldsband, mobiltelefon och dyr klocka prioriteras och omhuldas som “barn” i Sverige, medan de verkliga flyktingbarnen går under i främmande land.”
Exakt vilka menar du Stellan? Vilka är det som går runt med guldhalsband och märkeskläder som i sin tur bidrar till att flyktingbarnen i tredje världen inte får den hjälp de behöver? Vad kostar dina kostymer?
Det är väl ändå inte så att staten försörjer invandrare med dyra märkeskläder istället för att bistå med hjälp till andra länder? Hör du inte själv hur det låter?
Trots rasistiska uttalanden så är det ändå inte de som fascinerar mig mest när det kommer till Stellan Bojerud.
Min privata blogg existerar inte längre. Jag valde att radera den för ett tag sedan då jag kände att tiden inte riktigt räcker till. Däremot sparade jag ”intressanta” kommentarer och printade ut dem. En av dem var från Stellan Bojerud. Bilden kan ni se i slutet av min artikel.
Den där SD-skrivningen om svenskhet tycker jag inte är så lyckad. Men så är det med alla politiska program. Man gillar inte allt, men får det s a s på köpet om man väljer partiet av andra skäl. Man kan ogilla Jimmie Åkesson, men han är ingen idiot. Tvärt om är han mycket intelligent. Min hustru är med i SD och hon är kommunrevisor i Sundbyberg. Hon är från Laos, uppvuxen i Thailand samt utbildad i Schweiz och Sverige.Inom SD Sundbyberg är 40% av medlemmarna själva invandrare (Danmark, Chile, Finland, Frankrike, Kina, Laos, Rumänien, Serbien, Tyskland, Ungern och Österriket). Detta med svenskhet kan ju inte vara så viktigt. Det räcker med ömsesidig respekt. Vår lokala pub frekventerades av amerikanen Mike, som tyvärr flyttade till Tyskland. Han var Mike. Han var en av oss! Min adoptivdotter är från Indien och gift med en man från Gambia. De har 3 barn. Dessa är mina barnbarn.De är födda i Sverige och uppväxta här och de har svenska som modersmål. De är alltså svenskar, men tillhör etniskt sett inte den kaukasiska rasen, men det kan man leva utan.
Slutligen: Du skriver VÅR demokrati. Får inte jag och min familj vara med i er demokrati? Stellan Bojerud Fd riksdagsledamot SD
Då kan jag inte låta bli att ställa en nyfiken fråga här. Det där med att Thailändare lättare blir berusade och är våldsbenägna när de dricker, är det något Stellan har egen erfarenhet av månne?
Detta med svenskhet kan ju inte vara så viktigt. Det räcker med ömsesidig respekt.
Om det nu inte är så viktigt med ”svenskhet” så funderar jag på varför Sverigedemokraterna envisas med att gräva ner sig i just precis DET begreppet? Tycker Stellan själv att han visar ömsesidig respekt i sina uttalanden om Thailändare och ”medelålders flyktingbarn” ?
Min adoptivdotter är från Indien och gift med en man från Gambia. De har 3 barn. Dessa är mina barnbarn. De är födda i Sverige och uppväxta här och de har svenska som modersmål. De är alltså svenskar, men tillhör etniskt sett inte den kaukasiska rasen, men det kan man leva utan.
När någon börjar att prata i ”rastermer” om människor så går det kalla kårar i min ryggrad.
Stellan skriver att hans barnbarn betraktas som ”svenskar” trots att de inte tillhör den ”kaukasiska rasen” för det kan man tydligen leva utan.
Det är mycket luddigt det Stellan skriver lite varstans på nätet. Han verkar vara en man som tycker väldigt mycket men saknar belägg för det han skriver. Dessutom fascinerar det mig att en man med en sådan mångkulturell familj gör de rasistiska uttalanden som han gör. För att svara på din fråga Stellan, jo din familj får väldigt gärna tillhöra demokratin här i Sverige. Ditt parti däremot är det enda partiet i riksdagen som vill stänga ute människor på grund av etnisk tillhörighet och ursprung.
I Stockholm bryr jag mig sällan om gängen av tonåringar, de får härja som de vill, men på mindre ställen väljer jag oftare att ta omvägar kring ungdomsgängen i hopp om att inte behöva utsättas för deras brölanden och gastanden.
Nej, jag tänker inte säga att jag lyckats bättre eller är en bättre människa bara för att jag valt att en gång flytta ifrån en av dessa små utflyttningsorter. Var och en kan göra sina aktiva val i livet och det är fullt möjligt att göra val i livet även om man hunnit få barn.
Sverige har inte känt av något krig sedan 1814, då Norge tvingades in i union med Sverige. I drygt 200 år har vi undvikit väpnade konflikter, det är sällsynt i Europa. Under 
Så beskriver 
Motargument 