Efter att ha läst ett stort antal av SDs motioner så framgår bilden av ett skräckslaget parti. SD är rädda för nästan allt som kommer utifrån och särskilt rädda är de för det som kommer ifrån muslimska länder. Fast de är faktiskt lika rädda för den Svenska ursprungsbefolkningen Samerna.
I motionerna 2012/13:Kr338, Bevara de svenska ortsnamnen i fjällvärlden 2012/13:Kr333 Bevarande av de svenska minoriteternas språk och 2012/13:Kr331Skärpning av språklagen visar SD oro över svenska språket. Ett orosmoment är att Lantmäteriet numera bara vill använda Samiska ortsnamn i fjällvärlden. Ett annat är att Finlandssvenskan och Estlandssvenskan kommer att försvinna ur det Svenska kulturarvet. Största oron verkar vara att svenskan helt kommer att dö ut, för att svenskan ”bara” är huvudspråk och Sveriges officiella språk i internationella sammanhang.
Vi är diskriminerade enligt SD för att det inte står uttryckligen att t.ex. information på matvaror etc. måste vara skrivna på svenska.
Mat är något SD är jätterädda för också enligt motion 2012/13:MJ472Märkning av skäktat kött så luras vi stackars ovetande svenskar att äta Halalslaktat kött för att det fattas märkning på oskäktat kött. Visserligen har jag bara sett märkning av Halalslaktat kött i affärerna, vilket jag har tytt till att det är det som är undantaget, inte regeln. Men SD ser illasinnade Halalslaktande bönder överallt tydligen.
SD har faktiskt en annan lösning på hur vi ska slippa få i oss detta hemska kött, man föreslår utökat forskningsstöd till konstgjort kött. Ja du läste rätt. Konstgjort odlat kött är lösningen enligt motion 2012/13:MJ471 Forskning inom köttodling.
Sd är väldigt rädda för att utländska kvinnor ska komma i obegränsade horder till Sverige för att abortera bort flickfoster motion 2012/13:So582 Könsselektiva aborter, att en lagändring inskränker på aborträtten gör inte så mycket. Däremot är det jätteviktigt att inte staten försöker ”tvinga” fram jämställdhet i barnfamiljer, motion 2012/13:Sf385 Avskaffa jämställdhetsbonusen.
Man är även jätte jätterädd för medicin som kommer från länder som inte är lika duktiga och fina som Sverige, motion 2012/13:So578 Importrestriktioner för att minska resistenta bakterier. Det framkommer dock inte vilka länder SD avser.
SD är rädd för internet och ungdomskultur. Visste du att det är detta som är grunden till prostitutionen i Sverige? Jodå, SD har hittat kärnan i problemet med prostitution, motion 2012/13:Ju394 Kriminalisera sexhandel, lösningen är naturligtvis kriminalisering av sexsäljarna. Det kommer säkert avskräcka ungdomarna från att sälja sig själva.
SD är väldigt rädda för att en massa icke-namngivna organisationer och föreningar, som enligt dem är odemokratiska och våldsbejakande, erhåller skattefinansierat stöd, motion 2012/13:Kr340 Skärpta åtgärder för att förhindra skattefinansierat stöd till icke-demokratiska och våldsbejakande organisationer.
Förfärligt farligt är även allt statligt stöd till mångkulturalistiska verksamheter, även inom ramen för folkbildningen, Motion 2012/13:Kr328 Folkbildningsfrågor.
Jag gissar att rädslan för mångkulturism är grunden för motion 2012/13:K380 Könsapartheid i Sverige. SD är skiträdda att plötsligt så kommer svenska kyrkor införa separata ingångar för män och kvinnor. Svenska bibliotek tvinga kvinnor att hålla sig i ett bakre rum för att inte störa männen. Svenska skolor låta pojkar sitta på främre raden medan alla flickor tvingas sitta längst bak, bakom ett förhänge.
Mest av allt verkar SD vara rädda för att bli diskriminerade. De är väldigt arga på TV4 och vill tvinga det privata tvföretaget att sända SDs valpropaganda, motion 2012/13:K284 Politisk tv-reklam.
Och bara så att alla verkligen, verkligen ska förstå hur utbredd diskrimineringen av svenskar i Sverige är så har man även lagt en motion om detta. Den bygger visserligen på hörsägen och inte på evidensbaserade utredningar, men för SD är sånt bara detaljer, motion 2012/13:A385 Intensifierat arbete mot svenskfientlighet.
Att läsa SDs motioner är som att se in i ett parallellt universum där rädslan styr, visst en och annan motion har varit helt sansade och ok, t.ex. motion 2012/13:So576Suicidprevention som handlar om hur man ska förebygga självmord. Men att straffbelägga s.k. uppmuntran till självmord känns väl inte så genomtänkt. Det är iofs vidrigt och djupt omoraliskt att uppmuntra någon att ta livet av sig, men brottsligt?
Andra har formuleringar som får en att undra hur de tänker egentligen. I motion 2012/13:Ju392 Juridiskt skydd för ofödda barn som handlar om ofödda barns juridiska skydd om modern utsätts för våld. Vad menar Mattias Karlsson och Julia Kronlid med den här meningen: ”Med anledning av vad som ovan anförts föreslår vi att ofödda barn som mot moderns viljautsätts för våld skall ges status som brottsoffer.”?
Brukar gravida kvinnor i SDs paralleluniversum vilja bli misshandlade och sparkade i magen?
Sverigedemokraterna för en rädslans politik. Rädsla är grunden till rasism och SD är ett rasistiskt parti.
Massinvandring, demografisk explosion, invasion och ännu värre saker vrålas ut. Det låter som att mängden främlingar växer ohämmat och explosionsartat. Några av de som är mest kritiska till invandringspolitiken brukar också försöka hävda att Sverige ”hämtar” eller ”importerar” invandrarna hit. Men har någon verkligen tittat på riktiga fakta och siffror om hur många som kommer varje år? Vilka är dom? Och hur många nyanlända är det som stannar kvar?
Sverigedemokraterna skriver rena rama lögner i sina riksdagsmotioner i oktober 2012:
Är allt detta avsiktlig skrämselpropaganda, eller beror det enbart på bristande läsförståelse & matematikkunskaper?
Antal asylsökande personer som under år 2011 fick permanent uppehållstillstånd var 12 726 personer. Till detta kan man lägga till de 3 037 anhöriga till asylsökande. Alltså en summa på 15 763 personer. Årsgenomsnitten för antal asylansökningar som godkänts är ca 14 000/år (under de senaste 23 åren) respektive anhöriga till asylsökande ungefär 5 600/år. Sammanlagt ca 19 600/år i snitt. (Om man skulle undanta toppåren vid kriget i f.d. Jugoslavien så sjunker årsgenomsnitten ca 4 500 personer till ca 15 000/år)Jämför med ett fullsatt Globen per år!
Hur stort är Sverige?
Hela befolkningen är lite fler än 9,5 miljoner invånare. Centrala Stockholm, Göteborg och Malmö är väldigt tättbefolkade och har brist på lediga bostäder. Stockholms kommun har till exempel 4 618 invånare per kvadratkilometer. Men alla vill inte bo där, och alla behöver inte heller bo på exakt samma kvadratkilometrar. Om man gör ett ”matematiskt” experiment och sprider ut hela Sveriges befolkning över all Sveriges mark; blir det endast tjugotre (23,2) personer per kvadratkilometer! tänk dig en fyrkant som är 1 000 gånger 1 000 meter – det är en kvadratkilometer — placera ut 23 personer på den fyrkanten, och säg till om det känns trångt! Sverige är så glest befolkat att hela Sveriges befolkning skulle kunna stå på Öland samtidigt! och få ungefär 140 kvadratmeter mark per person! Och då är resten av Sverige tomt!
Alla andra grupper med individer som fick ett uppehållstillstånd 2011, men inte ett permanent, som SD trots det gärna räknar med i sina ”fakta” och riksdagsmotioner och skrämselpropaganda:
• Arbetsmarknadstillstånd 17 877 (de flesta av dessa är tidsbegränsade, 63,5% till max 6 månader, och 12,5% är på max 1 år)
• Anknytningsanhöriga 29 077 (Personer som flyttar ihop med eller gifter sig med en svensk medborgare, som vi skrev om i ”Kärleksinvandring”)
• EES-avtalet 23 226 (arbetsmarknads- eller studerandeskäl, eller anhöriga till dessa)
• Studenter 6 836 (också korta, tidsbegränsade uppehållstillstånd som gäller max 1 år i taget, eller som längst fram till examen)
Antal flyktingar som fick permanent uppehållstillstånd var endast 12 726 personer under hela år 2011!
Antal anhöriga (till flyktingar) som fått uppehållstillstånd år 2011 var endast 3 037 personer!
Sverige växte under 2011 ca 0,17% med de sammanlagt 15 763 personerna.
Är detta en invasion eller en massinvandring?
Ja, det kanske man kan kalla det, om man vill hålla på att tjata om det enorma antalet asylansökningar och försöker att ignorera eller ”glömma bort” olika viktiga detaljer. För man bör komma ihåg att dra från alla de 51 179 personer som utvandrade från Sverige under året. Totalt sett netto-ökade befolkningen med cirka 40 000 utomnordiska invandrare — vilket gjorde att Sverige växte med 0,42%! Och jämför med att det var 20 615 svenska medborgare — som har bott utomlands — som flyttade hem till Sverige under år 2011. Se upp för invasionen! Se upp för svenskinvasionen!
Jag brukar tänka att jag ofta diskuterar och tänker objektivt i olika frågor men i just denna fråga skulle det vara en lögn att påstå det.
Jag skriver utifrån ett individperspektiv som råkar ha en invandrarbakgrund som inte känner sig tillhöra någon speciell grupp, utan jag är en individ som råkat ha haft turen att invandra till Sverige (ej självvalt). Att jag fick komma till Sverige öppnade många möjligheter för mig, som skulle vara omöjliga att få i mitt födelseland. Jag hade turen att få komma till Sverige vid låg ålder vilket har gjort det lättare för mig att lära mig det svenska språket och integreras in i det svenska samhället. Detta måste vara målet för varje invandrare.
Idag och som under den tiden jag kom till Sverige (början av 90-talet) är det tiotusentals människor som söker sig till Sverige. På det tidiga 90-talet var det många människor från det tidigare Jugoslavien och idag är det mycket folk ifrån Somalia, Afghanistan, Syrien m.fl. Oron ifrån samhället både på det nationella-, regionala-, kommunala- och individnivån var under 90-talet hur Sverige skulle klara detta. Det fanns kommunpolitiker som oroade sig över Albaners benägenhet att sno cyklar och individer som oroade sig över om samhället fundamentalt skulle förändras på grund av invandringsvågen.
Idag är oron lika högljudd som på det tidiga 90-talet, trots att undersökningar visar att fler människor idag är positiva till invandring än vad folk var under 90-talet (av invandringskritiker förklaras den positiva synen på invandring bero på att fler av de som svarar på undersökningarna själva är invandrare, frågan som kommer upp för mig när jag begrundar detta är när dessa kritiker anser tiden är kommen att kalla en invandrare för svensk, tar det fem år, 10 år, 15 år eller kanske aldrig?).
Kritik är alltid bra, ett demokratiskt samhälle vilar på att det finns människor som är kritiska mot
det rådande samhällsklimatet och samhället ska inte stänga ut de som inte håller med majoriteten.
Vi blir som ett samhälle friskare av att fler släpps in i den politiska debatten, att partier som Sverigedemokraterna öppet kan få vara kritiska mot invandringen ska varje svensk vara stolt över. Missförstå mig inte, jag håller inte med SD i deras invandringspolitik på något sätt men jag är ändå stolt över att kunna säga att jag bor i ett land där vi inte utestänger människor ifrån den politiska debatten på grund av de inte delar majoritetens åsikt och detta så länge de spelar efter de demokratiska spelreglerna.
Mitt problem med de högljudda invandringskritikerna och SD är att de i sin kritik mot invandringspolitiken utgår ifrån premisser som inte är sanna och använder fakta över enskilda händelser för att döma ut hela grupper av människor för vad individuella människor har gjort. SD:s och många invandrarkritikers poäng har varit att det svenska samhället går back — både ekonomiskt och socialt — på invandringen. Man har i olika politiska utspel från basen till ledningen av partiet sagt att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Man har visat på ett antal BRÅ-rapporter som tydligen ska stödja deras antagande. Dessa rapporter skrevs innan 2006. Ett av de stora problemen med SD är att de fokuserar på historien i större utsträckning än på framtiden. Problem som framtida arbetskraftsbrist, eller lågt barnafödande har SD svårt att ge några svar på. Vad man dock bestämt sig för är att invandring inte kan vara lösningen, detta trots att praktiska empiriska bevis visar på att invandring är lösningen.
Gästkrönika av T.G.
Världen är ett färgglatt ställe att vara på. En del länder är kanske mer kontrastrika än andra, och då menar jag genom krig eller andra umbäranden. Sverige, på det stora hela, är dock ett land där det finns många färger och nyanser.
Det är något som verkar ha gått Sverigedemokraterna helt förbi. Deras politik verkar se världen ur ett helt svartvitt perspektiv – vilket jag på ett sätt känner igen, eftersom jag själv har ett liknande seende. Skillnaden mellan mig och Sd är att min värld är svartvit ur ett visuellt perspektiv, medan deras är svartvit ur ett socialt, ekonomiskt och idébaserat perspektiv. Till skillnad från Sd kan jag också välja vad jag vill se i svartvitt, om jag vill se det i svartvitt, eller om jag för en gångs skull vill välja att se det i färg – eller åtminstone i en gråskala.
Problemet med Sd’s politik, som jag ser det, är att för dem är det antingen eller. Jag tänker bland annat på hur de ser på brottslighet bland invandrare, och hur de på något sätt missar att en ung man från ett land i krig, troligen har svårt att anpassa sig till en helt ny kultur som dessutom inte befinner sig i krig. Och det är givet att han har det problemet. Det vore väldigt märkligt om han inte hade det. Tyvärr är det ju så att detta ibland kan resultera i att nämnde unge man hänfaller till kriminalitet, och det är på det stora hela destruktivt och allmänt sett som dåligt. I Sd’s värld är det antingen eller. Antingen ska denne man anpassa sig och helst assimileras till 100%, eller så ska han utvisas. Man ger ingen tid eller direkt möjlighet för honom att få till exempel psykologisk hjälp att ta sig igenom traumat från det krig och eventuellt den familj och de vänner han lämnat bakom sig. Han får heller inte någon ytterligare hjälp att anpassa sig till det nya samhälle han befinner sig i.
Något annat jag tycker att Sd har missat helt och hållet, är att ett mynt alltid har en fram- och en baksida. De verkar ha tappat förmågan att se världen ur något som helst annat håll än sitt eget. Det här, anser jag, är att verkligen aktivt välja hur man vill se världen (läs gärna min krönika om seendet). Det är skrämmande eftersom det också visar på hur både politiker och anhängare till Sd har förlorat sin empati. Att inte kunna föreställa sig hur en annan person har eller har haft det är ett väldigt stort minus för en politiker. Att inte förstå att det är viktigt att ibland ta hand om och hjälpa andra människor så att de på sikt ska kunna återgälda detta genom att bli en självklar del av samhället. Att inte förstå att den ekonomiska biten inte är en förlust, utan en omfördelning av pengar som hela tiden är i rörelse.
Det här med den förlorade empatin gäller för övrigt även i debatt med människor av annan åsikt än Sd eller partiets anhängare. Jag har skrivit om det tidigare, skriver det igen och kommer troligen att skriva om det vid något annat tillfälle; personer med främlingsfientliga åsikter kan inte ta kritik för vad de säger eller gör. Oavsett vad man säger (om man inte håller med dem, förstås) så är man en fiende. Jag förstår inte riktigt hur de tänker när de i en så kallad debatt, inte gör något annat än anklagar och kommer med diverse statistik som åtminstone jag själv inte vet hur jag ska förhålla mig till (men då är jag å andra sidan väldigt skeptisk till statistik överlag). De klarar inte av att hantera motpartens ifrågasättande av deras siffror eller andra så kallade fakta, eller för den delen vart de hittat sin statistik. Det enda de gör är att fräsa och spotta som svar.
I rasisternas värld är det enkelt att leva och veta vad man ska göra. Antingen är det svart eller så är det vitt. Man väljer den ena sidan och strider mot den andra. Så enkelt är det.
SD skriver: ”2010 ökade antalet asylsökande med hela 32% till 31 819”
Massinvandring, demografisk explosion, invasion och ännu värre begrepp skriks ut. Det låter som att mängden växer okontrollerat och explosionsartat. Och det påstås ofta att Sverige — eller s.k. ”landsförrädare” — ”hämtar” eller ”importerar” hit asylsökare. Men har någon tittat på exakt hur många som kommer hit varje år? Och vilka har funderat över hur många nyanlända det är som stannar kvar?
Asylsökande är personer som kommit hit och söker skydd och fristad, det är ingen siffra som vi kan styra eller bestämma över. Siffran varierar kraftigt över månader och år, och antalet beror alltid på situationen i deras hemländer som har gjort att de känner sig tvungna att lämna uppväxtplatsen och släktingar. Ingen kan förutse när — eller var — nästa inbördeskrig bryter ut. Eller vilket land som kommer drabbas av missväxt och torka. Och vi kan aldrig ”planera” eller göra prognoser över hur många personer som kommer fly från förföljelse och tortyr.
Antal asylsökande brukar ofta diskuteras, men då glöms ofta att samtliga dessa personer ej får stanna. Det är endast antalet ansökningar om permanenta uppehållstillstånd (förkortas vanligtvis PUT). Statistiken över ansökningar är inte fakta på hur många flyktingar som får stanna och bosätta sig i Sverige. Det finns statistik på nästan allt — varför inte kolla hur det ligger till? Diagram över asylsökande 1989-2011 Klicka på diagrammet för att förstora det. De röda staplarna i diagrammet är antalet asylansökningar per år. Årsgenomsnittet för asylansökningar är den röda, vågräta, streckade linjen. Den röda kurvan är ett släpande uträknat fyraårsgenomsnitt, som visar på trenden.
År 2010 ökade antalet asylsökande till Sverige med hela 32% till 31 819. Under 2011 har rekordtrenden hållit i sig med 29 648 sökanden.[…]Trenden visar på att Sverige ligger på rekordhöga nivåer…
Avpixlat pumpar ut nyheter om att Migrationsverket justerar upp sin prognos över väntade antal asylansökningar från Syrien och Somalia under nästa kalenderår.
Att asylansökningar från syriska medborgare har ökat med 928%, beror på att det historiskt sett varit få flyktingar som kommit från Syrien till Sverige per år. Det är 4 297 syrier som har ansökt om asyl i Sverige under de första nio månaderna hittills i år, mot endast 418 under samma tidsperiod föregående år. Och vi får inte glömma den uppenbara orsaken; det är hemska förhållanden för civilbefolkningen i de länderna just nu! Det är de enda anledningarna till den höga, chockartade procentuella ökningen.
Från Somalia är det 3 824 personer, från Afghanistan 3 478 och från Serbien är det 1 785 asylansökande, under årets första nio månader. Dessa exempel är utvalda för att det är de här nationaliteterna som just nu är överst i storleksordningen i statistiken hittills i år. Sammanlagt 13 384 personer. De ryms alla i Globen i Stockholm — samtidigt!
Beviljade uppehållstillstånd är i genomsnitt 14 073 personer per år (se den gröna streckade linjen i diagrammet ovan). Antal personer som fick uppehållstillstånd var 12 726 personer under hela år 2011, det är alltså lägre än genomsnittet! Och det är ungefär hälften av genomsnittligt antal asylansökningar per år!
Är det rekordhöga nivåer? en rekordtrend? Massinvandring?
Om du anser att antal asylansökningar är något viktigt att fokusera på, då får du göra det! Eller så kan du titta i diagram och i statistik och se hur det svänger! Tänk kritiskt, granska och fundera på varför du tror att någon vill att du ska fokusera på antal asylansökningar på ett enda enskilt år, istället för på antalet utfärdade uppehållstillstånd!
Genom alla mina 34 år har orden ”rasist” och ”rasism” varit synonymt med etniska svenskar som ogillar, trakasserar, verbalt eller fysiskt angriper andra personer för att de är mörkhyade och så kallade icke-svenskar. Men detta var inte den första rasism jag stötte på under min uppväxt. Min första kontakt med ren rasism och fördomar på grund av etnisk tillhörighet var den rakt motsatta, den ifrån icke-svenskar gentemot svenskar.
Tommy Deogan
Men inte heller då, på den tiden, för över femton år sedan var dessa hatbrott eller fördomar någonting som det lades någon vikt på ifrån vare sig skolan, kommun eller vuxenvärld. Möjligtvis för att bilden av ”rasism” är så fyrkantigt inrutat i våra sinnen att rasism kan endast Svenskar utsätta andra för. Jag minns så väl hur Greker stolt gick med sin nations flagga på jackärmen, likaså Iranier, Turkar och även Finnar. Men så fort en kvinnlig klasskompis till mig sydde fast den Svenska på sin, sågs detta som ”hets mot folkgrupp”.
Idiotin var redan då total gentemot den vuxenvärld som tillät en viss rasism, men inte en annan.
Är det en sak som jag verkligen vill lära mina barn så är det vara stolta över sitt land, Sverige. Där de kan gå till skolan utan att behöva oroa sig för regnande bomber, där de utbildar sig, där de skaffar sina egna familjer, där deras farbror ligger begravd men kanske framförallt, för att deras land hjälper — och tar emot människor i nöd ifrån andra länder. Det, om något, är verkligen någonting att vara stolt över. Oavsett om inte deras skolor sjunger den Svenska nationalsången på skolavslutningar, tar jag dom stolt i händerna och sjunger så att hela taket lyfter.
Kanske ligger det en extra motivation i detta för mig, då jag aldrig riktigt kunnat släppa de åren i min tidiga grundskola då jag fick uppleva rasism på nära håll för första gången. Under min uppväxt och bland mina vänner i Hallonbergen samt generationerna 1975 – 1980 fanns det inga som helst tankar på vem som var svensk eller inte svensk. Hallonbergen var väldigt integrerat och alla umgicks med alla. Det handlade snarare om hjärtat och vänskapen man bar på, snarare än hudfärgen.
Sedan skedde någonting som jag aldrig förstod. Etniska grupper började dra sig till varandra, Iranier med Iranier, Turkar med Turkar och Somalier med Somalier. Vad som blev tydligast var hur gruppen ”svenskfödda” ungdomar hamnade längst ner på stegen i dessa gruppers ögon. Till den grad att många med denna så kallade ”omvända” synen ofta gick bet. Bara för att en kille var svensk trodde man att han var en enkel måltavla som man både kunde kalla för ”tönt” och sedan hoppa på. Dock slutade allt för ofta dessa slagsmål i att den Svenskfödde stod upp, och tittade ner på den andre som i sin tur kom tillbaka med en armé av kompisar för att hämnas på ”svennen”.
Detta var ingen ”isolerad händelse” som jag vet att många skolor och kommuner, även min egen, ville få det till. Det var så omfattande att det nästan vallfärdade svenskfödda ungdomar som tröttnat på denna rasism till extrema högergrupperingar. Väl där satte man en stämpel på honom, att vara ”på glid”. Vad som dock från den tiden till skrivande stund konstant varit mest på glid är vuxenvärld, skola och kommun.
Denna form av rasism där svenskfödda barn och ungdomar får ta så mycket skit, dagligen, är det knappt någon som vill se eller höra talas om. Men den existerar, den existerar i bred utsträckning. Resultatet av detta hamnade, om möjligt, än mer på glid. Svenskfödda ungdomar drog sig antingen till destruktiva grupperingar eller förvandlade sig själva till, ”icke-svenskar” (?) Det totalt snedvridna i detta är att svenskfödda barn och ungdomar i invandrartäta miljöer själva började bryta och medvetet försämra sitt svenska tal. Man kunde nästan tro att de kommit ifrån mellanöstern igår när man hörde dom prata. Vilket gäller ännu idag. Att vara ”svensk” blev så synonymt med att vara en tönt, mes och svag individ. Till denna grad existerar den s.k. ”omvända” rasismen.
Enbart orden ”omvänd rasism” talar sitt tydliga språk om hur vi ser på saken. Rasism gäller endast och enbart om svenskfödda eller vita riktar den emot icke-svenskar eller icke-vita. I andra fall heter det ”omvänt”. Dock är den rasismen precis lika mycket — och lika vidrig rasism som den, i våra sinnen ”korrekta”. I allt annat gäller regeln att man själv måste kunna må bra, för att hjälpa andra. Men inte när det kommer till detta. I en nödsituation på ett flygplan handlar det om att själv sätta på sig sin egen syrgasmask innan man hjälper andra. Detta är inte för att man är en egoist, tvärtom. Kan man själv inte andas är sannolikheten stor att barnet bredvid inte får på sig sin mask heller.
Alla dessa populära s.k. ”coacher” skriker ut sina mantran; ”Kan du inte älska dig själv, kan du heller inte älska andra…!” och vi köper detta med hull och hår! Alla älskar sig själva, men endast lagom mycket.
Om vi implementerar detta mantra till Sverige, Svenskar och invandrare så blir det genast skrattretande. Är det någonting vi inte får vara, av någon orsak, i detta land så är det att vara stolta över det. Stolthet över Svea Rike blir genast synonymt med Nazism. På liknande trångsynta sätt blir jag lika förbluffad över människor som kallar supportrar för huliganer, för att de hejar på ett lag, bär lagets halsduk eller uttrycker sin stolthet över att heja på just det laget. Det är en skrämmande trångsynthet och okunskap, så att man blir rädd. Säga vad man vill om USA, men en sak har de lyckats med. Det är att skapa Amerikaner — såväl infödda som inflyttade. Hur kan det komma sig att det skulle klassas för ”rasistiskt” om den Svenska polisen, likt den Amerikanska, hade den Svenska flaggan på jackor, bilar och foton? Vet vi överhuvudtaget vilket land det är vi lever i själva?
De enda gånger då man får uppleva den Svenska stoltheten och gemenskapen är vid ett fotbolls-VM eller EM, eller utomlands. Utomlands blir alla tok-svenskar och både kramar samt middagsbjudningar delas ut till alla andra Svenskar, endast för att de är Svenskar. Skulle man så endast bjuda på en kaffe till någon lika okänd här hemma, i tunnelbanan skulle man troligtvis klassas som psykiskt sjuk och polis skulle tillkallas. Direkt.
Väl hemma i Sverige igen så återgår vi till vår vardag. En vardag där Svenska barn i vissa miljöer tidigt får lära sig och växer upp med det faktum att de inte får vara stolta över sitt moderland, där alla andra nationers flaggor utgör stoltheter, förutom deras egen. Framförallt, där Svenska barn och ungdomar ”emigrerar” på plats, önskar de vore av annan nationalitet och förlorar så väl tal som den viktiga Svenska kulturen.
Jag själv är född i Sverige, med föräldrar från Indien. Mina barns mamma är Svenska och mina barn är Svenskar. Det är jag förbannat stolt över, och det skulle inte förvåna mig en sekund om någon eller några läsare av denna text hädanefter även kallar mig för rasist! Men jag är inte rädd för att bli kallad ”rasist” och jag kan bara önska att många fler ”Svenskfödda” också släpper den rädslan för att ersätta den med sunt förnuft, rättvisa och en insikt på skillnaden mellan att älska, stolthet samt rasistiskt förakt.
Genom alla år har jag knappt sett en enda artikel eller nyhet som belyser den rasism i Sverige som vi kallar för ”omvänd”. Trots att tusentals barn lider av den, dagligen och bokstavligt talat skäms över att vara födda i Sverige.
Bo Hansson säger ”Svarting” i radio, och det blir ett ramaskri som heter duga. En lärare på högstadiet kallar en av sina elever för ”Svenne”, och ingen bryr sig. Vi måste börja bry oss. Vi måste visa vägen för nya generationer barn och ungdomar att det är helt okej, snudd på en självklarhet, att man skall vara stolt över — och älska sitt land. Vi, vuxna, måste börja lära oss skillnaderna. För så länge vi blundar, lider minst lika många Svenska barn och ungdomar som icke-svenska barn och ungdomar av den fula, vidriga, trångsynta och kunskapsfattiga rasismen. Den är varken ”omvänd” eller ”vänd”. Den är vad den är!
Precis som den Svenska flaggan länge, uppenbarligen, har erövrats av extrema högertankar har de även lagt monopol på ordet ”omvänd rasism.” De enda som kan neutralisera och normalisera detta är vi själva. Kanske är det så att ingen vågar tala om denna ”omvända rasism” då det har blivit ett starkt mantra för högerextrema och främlingsfientliga tankar. Tar man orden i sin mun innebär det kanske att man blir klassad som ”rasist”. Även denna extremt omfattande och snudd på feg rädsla måste också brytas. Svenska lärare vågar inte se problemet i skolkorridorer och agera, om han eller hon skulle nämna att det finns en ”omvänd rasism” är rädslan påtaglig för att denne själv blir anklagad för att vara en. Är vi verkligen så rädda om vad andra människor, som varken betalar vår hyra, ger oss mat på bordet eller bidrar med någonting i våra liv, tycker om oss?
Även för oss antirasister, så är den Svenska flaggan vår flagga. Ordet ”omvänd rasism” existerar fortfarande och den är lika vidrig som den ”andra” rasismen vi alltid talar om.
För oss är denna typ av rasism, den ”omvända”, precis lika viktig att bekämpa, belysa och prata om. För mig är rasism inte ålagd någon hudfärg eller tillhör något etniskt ursprung. Vare sig den visar sig gentemot en icke-svensk till en svensk, eller tvärtom så är den precis lika feg, okunnig och fyrkantig. Jag vet inte hur många gånger i mitt liv som jag hör att Sverige skulle vara bättre utan Svenskar. Precis som jag hör att Sverige skulle vara ”bättre” utan icke-svenskar. Inget av dessa tankesätt ter sig vara mer intelligent än den andra.
I Sverige talar vi så ofta och stolt om våra demokratiska rättigheter, inte minst när vi blickar emot ”andra länder”. Men hur bra är detta egentligen när vår nations flagga knappt vågar användas, för att den anses vara ”stötande”. Likaså upplevs det vara ”rasistiskt” att sjunga vår egen nationalsång. Kanske är det därför vi super oss dyngraka och skriker ut nationalsången på charterresan, lika ofta som ett alarm på snooze. Vi vågar inte ens använda och belysa ord som ”omvänd rasism”. Allt detta har extremhögern lagt beslag på, och vi sitter snällt och tittar på helt tysta. Vi gör dom dessutom den stora tjänsten att vi accepterar att de lagt beslag på det, genom att själva vägra vifta med flaggan, sjunga vår egen nationalsång eller belysa den ”omvända rasismen”.
Personligen är jag och min granne de enda som har den Svenska flaggan på vår uteplats hissad året runt. Mina föräldrar invandrade ifrån Indien på 70-talet, och min grannes fru invandrade ifrån Thailand runt 2005. Vi har båda fått höra att den kan vara ”stötande”. Det jag finner mest stötande är; de som anmärker på att Svenska flaggan kan vara ”stötande”, hur de själva gått på extremhögerns erövringar och att de accepterat dessa. Min andra tanke är; ”Vet de själva om vilket land de bor i?”
För fem-sex år sen var det en stor debatt i Sverige om strukturell diskriminering av invandrare i rättsväsendet. den Socialdemokratiska regeringen gav ut flera bra och avslöjande utredningar. Det blev debatt. Tidningarna skrev om strukturell rasism och debatten var intensiv.
Foto: Adolph Moore
Att invandrare särbehandlas negativt i domstolarna var ingen nyhet, men plötsligt fanns det en debatt om det, och en vilja att lösa problemen. Det pratades om bevis, och behov av mer statistik och fakta.
Efter valet 2006 tystnade debatten nästan helt. Regeringen slutade utreda detta och media slutade bry sig. En ganska intensiv debatt utmynnade i… ingenting!
Jag vill bara nämna en av många saker som kom upp i debatten.
Kaliber har studerat 700 domar för grovt rattfylleri från 2001 i de tre storstäderna. I Stockholm och Malmö döms 50 procent av rattfyllerister med utländsk bakgrund till fängelse. Siffran för svenskar var ca 30 procent. Svenskarna hade i genomsnitt både högre promillehalt och fler noteringar i belastningsregistret jämfört med personer med utländsk bakgrund.
– Det är ganska starka indicier på att vi har en strukturell diskriminering i vårt rättsväsende som på olika sätt drabbar invandrare, i synnerhet kanske dem som tillhör underklassen, säger Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms universitet, till Kaliber.
Det är ett av ganska många exempel på strukturell diskriminering på etnisk bas, som framkom då.
Inte alla har varit tysta sen 2006, det ska sägas. Miljöpartiet har skrivit en hel del frågor och motioner om detta i riksdagen. Vänsterpartiet har också försökt hålla liv i debatten. Men inte mycket av det har hörts utanför riksdagen.
Regeringens utredning 2006 säger i praktiken att diskriminering förekommer men vi vet för lite. Det finns ”starka indicier”, men för lite fakta. Är det inte skandal att fem-sex år har gått sen debatten fördes offentligt? Utan att någon ens försökt ta fram de fakta som behövs, än mindre har någon försökt leta efter olika lösningar på problemen?
Var dag man lär sig något nytt är inte en bortkastad dag, sägs det. Jag skulle vilja säga detsamma om det här med insikter. Skummade igenom en text på Avpixlat.info och insåg helt plötsligt att en av de saker som gör folket som hänger där mest upprörda är när de inte kan kontrolleravad till exempel vi här på Motargument.se, tycker och tänker.
Jag tror att de flesta är överens om att den som är främlingsfientlig är rädd. Rädd för det okända, rädd för förändring, rädd för det hon inte känner till – och så vidare i all oändlighet. Att inta en fientlig inställning till någonting är ett sätt att stärka sig, att återta kontrollen över en situation där man inte har stadig mark under fötterna. Man vill känna sig trygg och stabil i det man känner till och är van vid, inte som om man när som kan ryckas upp med rötterna ur sin hemkära miljö.
Nyckelordet är kontroll.
Det är dock inte det jag tyckte var så intressant i den här specifika texten på Avpixlat.info. Det är det faktum att kontroll sträcker sig så långt utåt. Jag menar alltså att en grupp människor som är främlingsfientliga skaffar sig kontroll genom bland annat ilska och strategin ”attack är bästa försvar”. Här på Motargument.se har vi fått ett flertal mail från personer med från oss avvikande åsikter. Attityden, språket och tonen i de mail vi får, gör att åtminstone jag upplever det som att alla vi som inte har samma åsikter som Avpixlat.info, Sverigedemokraterna med fler, gör att nyss nämnda tappar kontrollen över en eller flera situationer de desperat och krampaktigt försöker hålla fast vid så att de har nån stadga i sin tillvaro.
För att använda fototekniskt, bildanalytiskt nördspråk, så är det här en grupp människor med stort behov av statiska former, upprepade och välkända mönster, förutsägbarhet och en robotliknande världsbild och verklighet. När jag använder ordet ”statiskt” så menar jag som så att främlingsfientliga som även har en social- och/eller värdekonservativ åsiktsgrund vill behålla sin samtid (eller för den delen, annan närliggande period) som romantiseras utan att se tidens egna problem eller hur det skulle fungera i dagens eller ett framtida samhälle. För hur som haver; i dagens samhälle finns det många, många andra som inte har något emot att uppleva vad man skulle kunna kalla kaos; en värld och verklighet myllrande av olika nationaliteter, olika kulturer, färger, dofter, smaker, sätt att vara och leva. Idag är ingenting statiskt; vi lever i en tid som är full av förändring och som konstant strävar framåt.
Det här är tack och lov ingen text som kräver en lösning på ett problem, men jag tänker mig ändå att en av lösningarna på problemet att just den här gruppen av människor känner sig undanskuffade och att de inte har kontroll, kanske skulle kunna lösas genom att ta in dem i den gemenskap som finns ”utanför” deras egen värld.
Problemet med det är bara att deras sätt att kommunicera och de flesta andras sätt att kommunicera inte verkar vara kompatibelt med varandra. Kanske är det också så att den enklaste vägen att gå (för båda parter) är att satsa på utbildning och bildning för att därigenom utvidga och förändra sin världsbild och uppfattning om hur verkligheten ser ut och fungerar.
Människan är till sin natur en samarbetande varelse och samtidigt aggressivt beskyddande.
Förmågan att samarbeta och samexistera har varit en förutsättning för vår överlevnad. Att beskydda den egna gruppen har också varit en överlevnadsstrategi. Funkade toppenbra när vi var få på en stor jord.
Nu är vi väldigt många på jorden och gränserna för vad som är den egna gruppen är flytande. Vi ingår i många olika grupper samtidigt, hela tiden.
Det finns de som känner behov av en grupptillhörighet, en gemenskap. Det är helt naturligt. För en del räcker det med kärnfamiljen, skolklassen, idrottsklubben eller en arbetsplatsgemenskap.
För andra finns behovet att vara del av större sammanhang som t.ex. en religion eller en politisk rörelse.
Vi behöver vara del av något, behöver något att samarbeta med och omkring.
De allra flesta av oss ser inga motsättningar mellan de olika grupper vi själva tillhör och andra grupper. Om vi är trygga med och i våra olika grupptillhörigheter så tror jag att vi har lättare att anpassa oss till de förändringar som globaliseringen faktiskt innebär.
De nationella och rasistiska strömningar i Sverige som vuxit fram de senaste decennierna är ett tecken på otrygghet.
Rasister verkar tro att alla som inte tillhör gruppen etniska svenskar är så annorlunda (och sämre) att de inte har samma värde. De upplever ”främlingar” som hotfulla genom sin blotta existens. På nåt sätt är de överlägsna och rädda samtidigt.
Nationalisterna är rasister som drar det hela lite längre. De talar om genstammar, etnoblock och en uppdaterad form av rasbiologi för att försvara sina helt bisarra ideér om att Sverige enbart får befolkas av ett genetiskt homogent folk.
Tankegångarna har hörts förr i historien och mer än en gång har det lett till folkmord.
Det som aldrig upphör att förvåna mig är att dessa personer helt saknar anpassningsförmåga.
Sverige är inte — och har aldrig varit — homogent. Det Grönköpingssamhälle vissa fantiserar om har aldrig existerat. Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin var sagofigurer redan när de skapades.
Sverige är ett månggrupperat samhälle, ett dynamiskt progressivt heterogent samhälle. Om man inte gillar det faktumet så bör man överväga att bosätta sig i en skog med 15 mil till närmsta granne eller så är det bara att acceptera.
De som inte anpassar sig till utveckling riskerar att lämnas hopplöst långt bakefter.
Som fotograf och konstvetare lär man sig väldigt snabbt att det varje människa ser, uppfattar och upplever skiljer sig från varandra. Vi lever alla i varsin bubbla skapad av vår uppfattning om verkligheten och den reella världen. Den gemensamma värld vi lever i består av de delar av våra bubblor som överlappar varandra.
Seeing comes before words. The child looks and recognizes before it can speak.
John Berger, Ways of seeing, s. 7
John Berger är konstvetare och har skrivit Ways of seeing¹, bland annat. Boken bygger på en serie tv-program om just konsten att se (konst). Citatet ovan kommer från honom, och jag tolkar det som att seendet och förståelsen av någonting kommer innan vi har ett språk att beskriva det med. Det synes mig som att Berger menar att vårt seende och vår förståelse är något vi lär oss; våra föräldrar berättar för oss vad vi ser och hur vi ska förstå det. Senare i livet förändrar vi oftast vår syn och förståelse av det vi lärde oss som barn.
The way we see things is affected by what we know or what we believe.
John Berger, Ways of seeing, s.8
Om vi jämför vår tids religiösa uppfattning inom kristendomen med den medeltida, så ser vi att de flesta människor ser Gud som en godhjärtad och kärleksfull Gud. Går vi tillbaka till medeltiden inser vi att religionen var något helt annat då. Kyrkan hade en enorm makt, och Gud sågs som en sträng härskare. Man levde med sin tro på ett helt annat sätt i vardagen än vad vi gör idag. Människan då och nu hade olika syn på sin kristna tro (eller vilken religion man tillhör/de).
We only see what we look at. To look is an act of choice.
John Berger, Ways of seeing, s.8
Vi väljer vad vi ser. Kan man säga så? Ja, jag tycker att man kan säga så. Som vuxna människor har vi förmånen att själva välja vad vi vill se, hur vi vill uppfatta vår omgivning och omvärld (såsom vår nära omgivning och den mer distanserade omvärlden). Kanske väljer man inte alltid medvetet det man ser, uppfattar och förstår, men är man medveten om det kan man alltid börja att aktivt välja. Hur och vad man ser, menar jag har väldigt mycket att göra med den närmaste omgivningen och de människor man omger sig med. Jag omger mig till största delen med människor med stor tolerans. Det innebär att de sällan blir förvånade, och att de accepterar dels mina egna åsikter och de hyss jag har för mig, liksom andra, större fenomen i samhället, inom religion, politik och så vidare. Vid de tillfällen de inte accepterar något, är de tillräckligt open-minded för att diskutera saken och blir de övertygade ändrar de sig. Man anpassar sig helt enkelt till hur omgivningen ser på saker och ting.
We never look at just one thing; we are always looking at the relation between things and ourselves. John Berger, Ways of seeing, s.9
Om vi inte skulle relatera det vi ser med oss själva skulle det vara en tom värld vi levde i. Vi relaterar allt det vi ser, uppfattar och förstår till oss själva, vår närmaste omgivning som kan inkludera familj, vänner, arbete, intressen och så vidare. Ser vi på TV något vi uppfattar som ett hot, relaterar vi det till vår egen livssituation för att bedöma om det är något vi behöver vara rädda för, eller om företeelsen är på tillräckligt stort avstånd för att vi inte behöver oroa oss. Ser vi samma företeelse på hemmaplan blir situationen en annan. Då upplever vi kanske att vi måste försvara oss på något sätt.
Så. Hur kan vi då relatera allt detta till rasism. Jo, till att börja med vill jag med detta visa på hur olika två personers världsbild kan se ut, och anledningarna därtill. Allting börjar när vi som nyfödda barn öppnar ögonen och börjar lära oss vad det är vi ser, och därefter skaffar ett språk för att beskriva det. Därefter ser, uppfattar och förstår vi det vi ser genom glasögon färgade av det vi känner till, det vi tror på och det vi faktiskt vet. Dessutom relaterar vi väldigt mycket till det vi ser; en blå himmel genererar minnen av studenten, soliga dagar på stranden, den extremt torra sommaren när allt vatten var slut, av den där vackra hösten – och så vidare.
Det jag anser vara viktigast i den här diskussionen är hur vi faktiskt väljer hur vi vill se och uppfatta vår omvärld. Detta i kombination med hur vi upplever relationen mellan oss själva och det vi väljer att se, är en stor del av skapandet av vår världsbild. Det är min förhoppning att den rasistiska världsbilden tillhör en liten minoritet, och att den är möjlig att förändra. Dessvärre är det med detta som det är med en deprimerad människa; insikten och förändringen måste komma inifrån för att den ska göra nytta. Som utomstående kan vi endast bidra med redskapen för att nå förändringen.
…………………………………………………………………………..
¹ Är du intresserad av att läsa John Bergers bok Ways of seeing? Du kan köpa den här på Adlibris. Läsvärd för den som är intresserad av seendet i relation till konst. Boken är skriven på hyfsat lättfattlig engelska och innehåller väldigt många bilder. Den får plats i en normalstor handväska och är 155 sidor lång med ett register över reproducerade bilder.
…………………………………………………………………………..
Texten du nyss har läst är min egen tolkning av valda delar ur Bergers bok. Den ska inte tolkas som en given, statisk sanning utan kan med fördel ses som en del av min egen världsbild.