Artiklar

Överflödiga SD-förslag – Del 3

Motarguments granskning av sverigedemokratiska förslag som består av missuppfattningar eller som utgörs av redan existerande lagstiftning fortsätter.

Sverigedemokraterna har idéer om hur asylmottagningen skall ske gällande asylsökande i Sverige som dessförinnan bevisligen befunnit sig i ett annat land tillhörande EU/EES-länderna.

Taliban beating woman in public RAWA
Talibaner….      RAWA / Foter.com / CC BY

2. I Sverigedemokraternas ”Invandringspolitiska program” anges:

För flyktingar ska Dublinkonventionen gälla, det vill säga principen om att asyl ska sökas i det första land man kommer till efter att ha lämnat hemlandet. Det är inte rimligt att en asylsökande ska kunna färdas genom en rad länder utan att söka asyl, för att sedan komma till Sverige, erhålla uppehållstillstånd och här åtnjuta rätten till livslång försörjning.

Motargument kan meddela att Dublinkonventionen inte gäller längre. Den är istället sedan den 17 mars 2003 ersatt av Dublinförordningen som har ett liknande innehåll.

2. I SD:s invandringspolitiska program har SD förslag om visumtvång för utländska medborgare. Närmare bestämt enligt följande modell:

Visumtvång ska gälla för medborgare i alla länder som är, eller misstänks vara, baser för terrorism. Visumtvång ska också gälla för medborgare i alla länder som genererar omfattande illegal invandring till Sverige.

Film som visar ett av talibanernas träningsläger i Pakistan. Har Migrationsverket viseringskrav för pakistanska medborgare?

Visumtvång gäller för medborgare från ett stort antal länder. Här är de länder för vilka krav på visering för inresa till Sverige gäller. 

Närmare bestämmelser om viseringskrav finns på Migrationsverkets hemsida.

Just för länder som kan anses utgöra baser för terrorism och/eller genererar omfattande illegal invandring till Sverige gäller krav på visering.

Sverigedemokratiska anhängare eller andra som oroas över att människor från hela världen kan resa till Sverige utan särskilda krav eller restriktioner kan således vara lugna.

Krönikor

Några ord i den "Sverigevänliga" debatten

Avpixlat, Nationell Idag och andra ”medier” som står Sverigedemokraterna och andra s.k. ”nationella partier” nära använder ett likartat språk. Andreas Meijer håller på att undersöka några av orden på sin blogg. Vi publicerar några av dem här.

Vad jag tänkte gå igenom var några ord och begrepp som är rätt vanliga i det språkbruk som finns, främst i kommentarsfält, och i vilket syfte de används. Jag har läst en del men är långt ifrån någon expert. Har du tips på fler ord/begrepp så kan du meddela mig (gärna med vad det betyder/står för). Trevlig läsning.

Batikhäxa: En kvinna (vanligtvis, även om män kan tillskrivas karaktärsdragen av en batikhäxa) som är politiskt korrekt, gärna vänster (även om hon har en hög inkomst) och är kritiskt till sociala orättvisor. Batik är en färgningsteknik från Java, vilket skall avspegla batikhäxans kläder. Ordet häxa är, historiskt sett, vanligt förekommande för att beskriva kvinnor med övernaturliga krafter, vilka är ett hot mot ”vanliga” människor. I Sverige pågick en jakt på häxor, som skulle dödas på grund av detta påstådda hot, under främst 1600-talet och kan benämnas ”Det stora oväsendet”. Syftet med att kalla någon batikhäxa är att sätta ett nedvärderande epitet på personen, som för tankarna till en skrämmande gammal kvinna med konstiga kläder. Således ett maktmedel.

Israel - Waiting in a cafe
Werner Kunz / People Photos / CC BY-NC-SA

Kulturberikare/berikare: Har använts av tyskar sedan första världskriget (då ”kulturträger”). Hitler använder samma ord i Mein Kampf för att benämna judar och andra kulturer. Benämningen har börjat användas i debatten i Sverige under senare år och avser, liksom i Nazityskland, de som kommer hit med främmande kultur för att ”berika” den inhemska (ironiskt och nedvärderande menat). Detta uttryck är också riktat direkt till människor med annan etnisk bakgrund än Svensk och är inte ett systemkritiskt begrepp. Skillnaden skulle vara om kritik framfördes rörande något specifikt för någon specifik kultur (exempelvis det abortmotstånd som håller på att vinna än mer mark i Europa).

Kulturmarxism/kulturmarxist: En teori som grundar sig i att vilja åskådliggöra maktstrukturer i samhället. Inom och mellan ex. familj, kön, etnicitet, kulturell identitet etc. Benämningen har fått nytt liv under senare års debatter, främst från högergrupper i USA som menar att kulturmarxismen är den dolda agenda som syns genom politisk korrekthet och multikulturalism. Alla som är PK eller främjar ett heterogent kultursamhälle kan benämnas som kulturmarxist. Nedlåtande och används ibland för att få det att framstå som att vissa människor (gärna feministiska förgrundsfigurer) vill göra en höna av en fjäder (en fjäder som inte ens finns). Motståndare till kulturmarxism menar ofta att maktstrukturerna skall vara som de är och att det inte är något som behöver (över)analyseras djupare.

PK (Politiskt Korrekt): Det finns flera olika definitioner på begreppet. De som inte vill förknippas med PK brukar mena att det innefattar att följa den rådande debattrenden, för att skapa fördelar för sig själv. En annan benämning är att den som är PK använder språkbruk, politik, idéer och beteende för att minska sociala och institutionella konsekvenser på grund av: kön, etnicitet, kultur, sexuell läggning, religiös tro, ideologisk uppfattning, funktionsnedsättning, ålder, etc. Vilket skulle göra att den som är politiskt inkorrekt vill något annat. I kontrast finns den politiska inkorrektheten, vilken istället skall vara en inställning som inte är hindrad av sociala/politiska normer (det är ok att bete sig lite hur som helst). Att mena att någon är PK är tänkt som en kritik mot att denne är stöpt i en social mall, där sociala normer är ett hinder för fritt tänkande. Jag som gärna ser mig som PK tolkar det dock som att jag har vanligt hyfs och bemöter mina medmänniskor med respekt.

Sjuklövern: En benämning som används på alla riksdagspartier (som en enhet) utom SD. Syftet är att sammanbinda dessa som en grå massa som alla tycker samma sak, och framför allt, inte är invandringskritisk. Kan användas för att skapa distinktionen ”vi” och ”dem” (är ni inte med oss så är ni mot oss). En retorik som verkar fungera bra eftersom det säger att alla andra partier är lika dåliga och att det bara finns ett parti som vill genomföra en förändring (till det som SD nu vill förändra till).

Skäggbarn: Används för att benämna, främst ensamkommande, barn som är så stora att de skulle kunna anses vara vuxna. Bestämmelserna gäller barn och ungdomar upp till 18 år. Vidare kan asyl ges av andra humanitära skäl. Kritiken skulle kunna göras mot de bestämmelser som rör dessa barn/ungdomar, som ofta inte flytt av egen vilja utan blivit ivägskickade av familjen (en tanke som inte riktigt finns med i debatten), men benämningen skäggbarn kan göras för att avhumanisera barnet och sprida signaler som riktar in sig på fusk eller felaktigheter i systemet. Ensamkommande personer kan ha lämnat mycket bakom sig, för att sedan bli behandlat i vårt system (som inte är så glatt som diverse medier vill påskina), oavsett ålder.

Colorful Muslim Family
Jim Boud / People Photos / CC BY-NC-ND

Sverigevän/sverigeälskare: En person som älskar Sverige. Här går det att dra det hela lite längre, vilket ofta görs. Det räcker inte med att älska Sverige utan en bör direkt ogilla alla som inte är svenskar, eller som har en tanke som kan tolkas som ”mångkulturellt positiv”. Då är en inte en sverigevän, utan en sverigefiende/sverigehatare. En av de mest kända sverigefiender som figurerar (främst i kommentarsfält) är Fredrik Reinfeldt och en annan är Erik Ullenhag.

Yttrandefrihet: Jag har tidigare skrivit om yttrandefrihet och här kommer begreppet i förhållande till nätdebatten. När det gäller ”sverigevännernas” syn på yttrandefrihet så skall den innefatta alla. Utom de som kritiserar dem. Då kan något nedsättande ord (PK, batikhäxa etc.) vara på sin plats för att beskriva denna person. Vissa sidor raderar sådant som inte går i lag med den rådande normen på sidan, vilket kan tyckas märkligt av ”yttrandefrihetens försvarare”.

Andreas Meijer
Läs mer om detta ämne på Andreas Meijers blogg

Artiklar

Romer – SD och assimileringspolitik

SD förespråkar assimileringspolitik, en politik vars syfte är att göra alla främmande element i samhället till ”svenskar”. Grundidéen är att minoriteter ska anpassa sig till majoritetssamhället. Majoritetens seder och traditioner skall anammas. På lång sikt skall minoriteten ha anpassat sig så mycket att den kan inlemmas i majoritetssamhället.

Idén är nära knyten till idén om nationen, till iden om ”ett folk, ett land”. Genom att skapa ett homogent folk, ett folk med samma traditioner samma språk samma seder vinner tanken om nationen legitimitet.

Assimilationens historia är ett mörkt kapitel i Europas historia. Det är ett kapitel vi inte får glömma nu när allt fler politiska krafter på vår kontinent förespråkar en återgång till den politiken. Politiken ledde till förtryck , övergrepp på minoriteter och diskriminering. Assimilationen förde till att hela kulturer och språk i det närmsta utplånades, det förde till ett stort lidande för många människor på våran kontinent.

I södra Frankrike lyckades man i det närmsta utplåna det katalanska språket, den katalanska kulturen. I Sverige utsattes samer och romer för enorma övergrepp, det är deras berättelse vi måste komma ihåg när SD nu talar om att införa assimileringspolitik. Det är förtrycket på Sveriges romer som jag i denna artikel ska fokusera på, på berättelsen om en stat vars syfte var att utplåna ett folk.

I en statlig utredning från 1923 (SOU 1923:2) definierar man ”problemet” med ”romer” som ett olösligt problem, ett problem som krävde drastiska metoder, ett problem som trotts att det då endast fanns ett mycket litet antal romer i Sverige hade den allra högsta prioritet. Man skrev följande om gruppen ”tattare” (som då tordes vara en blandning mellan romer och svenskar):

”Genom den hänsynslöshet och fräckhet, med vilka tattaren ej sällan uppträder förmår de, särskilt i avlägsna bygder befolkningen, att lämna dem snart sagt allt vad de begär, husrum, mat och foder till kreaturen. (Lägg här märke till likheten med vad SD idag säger om muslimer).”

Efter att ha konstaterat att det så länge det finns romer i Sverige så kommer de att ”skapa” nya ”tattare” kom man fram till att själva grundproblemet var romerna. Utifrån den då rådande synen på folks genetiska skillnader konstaterade man att en assimilation av romer var ett ”omöjligt projekt”, att den enda möjliga lösningen vara att avlägsna alla romer från Sverige.

”Då zigenarnas inordnande i samhället hos oss synes vara ett olösligt problem, är ända utvägen att på ett eller annat sätt få zigenarna ur landet. Då de flesta av dem trodde vara svenska undersåtar och i alla fall deras medborgarrätt i annat land svårligen låter sig bevisas, kan deras försvinnade ur landet icke nås på annat sätt, än att så starkt inskränkningar läggs på deras rörelsefrihet att de finna med med sin egen fördel att lämna landet och utvandra till ett land med för dem gynnsammare förhållanden” 1

 

Friday Funspiration: Gypsy wagons
merwing✿little dear / Foter.com / CC BY-NC-ND

 

Detta utlåtande föranledde krav om steriliseringsprojekt, som sedan verkställdes och först upphörde på 70-talet, det föranledde en starkt diskriminerande politik gentemot romer. Redan 1928 kom ett nytt utlåtande från staten som föreslog skärpningar i den lagstiftning gentemot romer som vi idag kalalr för diskriminerande. De förslagen följdes upp av en ”inventering” av den romska befolkningen på 40-talet.

Efter andra världskriget ändrades synen något på ”romer” Hitlers folk mord på judar och romer hade gjort att det inte längre var bekvämt att tala om biologiska skillnader. Den biologiska rasismen hade tappat mark, men man ansåg fortfarande att problemet kvarstod. Romerna måste fortfarande anpassas till samhället menade man. Detta beredde mark för en ny förklaringsmodell. En modell som gick ut på att se problemet i romers kultur.

Istället för att som i SOU 1923:2 söka att bli av med romerna inriktades den statliga politiken på att utplåna deras kultur, deras språk och deras seder. Det var intåget för den nya rasismen, den rasismen som ofta kallas ”kulturrasism”. 1956 tillsattes en utredning som en gång för alla skulle besvara frågan om hur romer skulle inlemmas i den svenska samhällskroppen. Hur de skulle göras till ”svenskar”.

Utredningens svar på frågan var att det krävdes en omskolning av romerna. Romerna skulle uppfostras till att bli riktiga ”svenskar” (inte helt olik förslag om körkort i svenska och diverse prov i värderingar som florerar runtom i de europeiska staterna).

Denna utredning bidrog till en genomförd politik med vilken många romer hamnade på uppfostringsanstalter, att de diskriminerades i skolorna, samt statsmakternas försök att utplåna en den romska kulturen och språket. Steriliseringen av romer fortsatte, då statsmakterna fortfarande var negativa till att romerna ökade i antal genom nativitet. Trots att romer bott i Sverige land i århundraden fråntogs de dem rätten till sitt land. De berövades rätten att bli behandlade på samma vis som alla andra medborgare. Detta endast på grund av att deras kultur inte var densamma som majoritetens, detta i ett försök att utplåna olikheter i Sverige, att skapa ett homogent land.

När SD pratar om assimilliation är det viktigt att komma ihåg att det finns en anledning till att vi övergav den sortens politik. Det beror inte på någon ”kulturmarxistisk konspiration”. Det beror på att den sortens assimileringspolitik orsakade stort lidande för dem som utsattes för den. Det beror på att den syftar till att utplåna kulturer och stöpa oss alla i samma form. Att göra oss alla lika och det oavsett hur och oavsett konsekvenser. Det är en rasistisk politik.

Källor: SOU 1923:2 SOU 1956:9

Krönikor

Debatt om religion

Ett tidigare inlägg om hur de olika religionerna har en diskussion om kärleksbudet, har fått Anders Hesselbom att svara. Vi publicerar hans brev och ett kort svar från Torbjörn Jerlerup följer efteråt.

Nu har det hänt igen. En bloggare anser att religiöst motiverade beteenden helt enkelt inte får kasta någon skugga över religion som fenomen.

Även denna gång är det den gudstroende Torbjörn Jerlerup som varit i farten. Igen gör han en poäng av att den gemensamma nämnaren mellan olika religioner är kärleksbudskapet. Religionerna förenas av kärlek, av den gyllene regeln och av det höga människovärdet.

Jerlerup har tappat omdömet på samma sätt som vi vant oss att gudstroende förr eller senare gör. Inget annat än religion kan så effektivt beröva någon förmågan att förhålla sig skeptisk.

På bloggen Motargument står:

Dialog mellan folken förutsätter att man hittar likheter, inte bara olikheter. Det som förenar religionerna är bland annat den gyllene regeln, kärleksbudskapet. Gör inte mot andra, det som ni ej vill att andra ska göra mot er. Gör mot andra som ni vill att de ska göra mot er!
Den gyllene regeln kombineras ofta i religionerna med idén om det unika och STORA människovärdet: att människan har ett förhållande till Gud som liknar förhållandet mellan barnet och föräldern. Så värdefull är varje människa, enligt detta sätt att se på han eller hon; att varje människa är en avbild av Gud eller speciellt utvald av Gud.
God Save the Queen
LTitus210 / Foter.com / CC BY-NC-ND

Som gudstroende kan man tänka sig att hålla med om Jerlerups påståenden. Som troende behöver man i så fall lägga sina påståenden i en annan kontext, för att över huvudet taget kunna bedöma dem. En religionsfri kontext. När man skriver om religioner som man vurmar för, eller övernaturliga väsen som man tror att man är älskad av, kan man inte hantera frågorna objektivt.

Låt oss testa att påstå att schackspelare förenas av det höga människovärdet — få schackspelare är kallsinniga barnmisshandlare. En invändning här skulle kunna vara att schackspelare inte har moralfilosofi på schemat när de spelar schack. Det säger mig att vi ska granska moralfilosofin i de religioner som Jerlerup tar upp.

Då kanske vi ska testa påståendet att humanister förenas av det högre människovärdet. Det finns nämligen tydliga humanistiska värderingar som handlar om människors rättigheter och friheter. Här kan den troende ställa sig frågan vem man menar att humanister skulle vara bättre än? Och den frågan ställer jag naturligtvis tillbaka till Jerlerup. Trots allt, monoteistisk moralfilosofi är inte mycket att hänga i julgranen, men ändå kvalificerar den enligt Jerlerup till att omnämnas för sitt höga människovärde.

Den gyllene regeln är inte bättre än personen som står mitt emot dig. Beroende på vem som står där, kan det finnas massor av saker som du vill ska hända den, men inte dig själv. Personen kanske är en våldtäktsman som du vill arrestera, utan att för den saken vilja bli arresterad själv? Resonemanget om att vända andra kinden till, eller att en alfahane i himlen ska förlåta dig för saker du gjort mot andra, är helt befängda. Förlåtelse ska komma från den du gjort något orätt emot, om den vill. Det kan inte en himmelsk auktoritet bestämma över. Och finns det någon sanning i Bibeln, är inte Jesus någon vidare sympatisk person, och att dessa exempel lyfts fram som något av hans bättre ljusglimtar, är bara tragiskt.

Och på tal om Bibeln, så är det just de religiösa urkunderna som Jerlerup lyfter fram som evidens för sina påståenden. Texten är till största del citat från olika religiösa urkunder, citat som Jerlerup personligen sympatiserar med, och som därför kvalificeras som goda.

Från Nya Testamentet, Matteus, hämtar Jerlerup följande: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.” Behöver Bibeln tolkas, eller bryter Jerlerup ny mark inom teologin genom att hävda att det som står där, verkligen är att hållas för sant? Jesus påminner i Mark 7:10 om att det ska vara förenligt med dödsstraff att inte hedra sina föräldrar, så om Jerlerup åberopar bokstavstro så försvarar han ju faktiskt den kristna hederskulturen.

Ännu tokigare blir det när Jerlerup går vidare med att citera Gamla Testamentet och Koranen! Wow! Den som menar att den mest utmärkande gemensamma nämnaren mellan dessa böcker är just kärleksbudskapet, kan knappast skryta med en välutvecklad moral — man är definitivt inte den som ska uttala sig i frågor om moral. Ett annat problem är naturligtvis att om man accepterar Torbjörn Jerlerups sätt att resonera, så betyder det att om någon påvisar en hatisk text i de olika religiösa urkunderna så måste Jerlerup enligt samma logik säga att religion förenas av ondska. Är det någon som vill utmana Jerlerup på denna punkt?

Nej, i själva verket kan faktiskt religion ha mycket negativa konsekvenser, speciellt för den som verkligen tror på de anspråk som görs kring övernaturliga fenomen och moraliska utsagor. Jag rekommenderar alla att läsa bloggen Tro Skadar för att få en sammanställning av detta.

/ Anders Hesselbom, hesselbom.blogspot.se

Svar av Jerlerup

Jag svarar med att citera vad jag skrev i den ursprungliga artikeln:

Men kom ihåg att det i alla dessa religioner finns enskilda individer som utger sig för att företräda hela sin religion, men som hatar människorna. Innehållet i religionen beror ytterst på vad som döljer sig i hjärtat på den som säger sig tro.

Lika lite som vi bör utdöma ateismen och säga att ateism bara har negativa konsekvenser, eftersom Nordkorea och Sovjet kallar och har kallat sig ateister, bör vi utdöma hela religioner på grund av galenskap och fundamentalism. Det finns olika syn på människan i religionerna (och inom ateismen). Det är synen på människan som är det viktiga, inte om en person kallar sig religiös eller inte.

”Den gyllene regeln är inte bättre än personen som står mitt emot dig.” Exakt, det är min poäng. Ateismen och gudstron är inte bättre än personen som står framför dig! Det är vad som vilar i en persons hjärta och hjärna som är avgörande, synen på medmänniskan!

I övrigt har jag redan skrivit en artikel om tendensen att dra alla religiösa över en kam. Den hänvisar jag till: fördomar om religion.

Artiklar

Överflödiga SD-förslag — Del 2

Detta är artikelserien som granskar Sverigedemokraternas politiska förslag som redan är genomförda.

Sverigedemokraternas ”Invandringspolitiska handlingsprogram” innehåller ett förslag för vilket ansvar som de företag som transporterar människor till Sverige skall ha, om resenärer saknar giltiga identitetshandlingar.
https://sverigedemokraterna.se/files/2011/06/Sverigedemokraterna-Invandringspolitiskt-program-2007.pdf

Boat refugees 2
carstenfonsdal / People Photos / CC BY-ND

 

Ur programmet:

Transportföretag som underlåter att avvisa de resenärer som inte har giltig identitetshandling och visum när så är föreskrivet, skall bötfällas samt åläggas att återtransportera dessa resenärer.

Sverigedemokraternas politiska åsikter i denna del är sedan länge reglerad i 19 kap. 2 § utlänningslagen, samt 19 kap. 5 §, 5 a § utlänningslagen.

19 kap. 2 § utlänningslagen stadgar:

”Transportörens ersättningsskyldighet”

2 § Om en utlänning som har kommit till Sverige, med ett fartyg eller ett luftfartyg, direkt från en stat som inte omfattas av Schengenkonventionen, avvisas därför att utlänningen saknar pass eller de tillstånd som krävs för att resa in i landet eller medel för hemresan, är transportören skyldig att ersätta staten för
1. kostnaden för utlänningens resa från Sverige,
2. resekostnaden från Sverige och tillbaka för den bevakningspersonal som behöver följa med, och
3. kostnaden för utlänningens uppehälle här innan avvisningen kan verkställas, om dröjsmålet av verkställigheten beror på transportören.

Transportören (fartygets eller luftfartygets ägare eller brukare) skall helt eller delvis befrias från denna skyldighet, om
1. transportören visar sig ha haft skälig anledning att anta att utlänningen hade rätt att resa in i Sverige, eller
2. det med hänsyn till kostnadens storlek eller av andra skäl framstår som uppenbart oskäligt att kräva ut ersättning för kostnaden.”

 

19 kap. 5 § & 5 a § utlänningslagen anger:

”Särskilda avgifter”

5 § En transportör som inte fullgjort sin kontrollskyldighet enligt 9 kap. 3 § skall betala en särskild avgift, om beslut om avvisning meddelats på grund av att utlänningen saknar pass eller de tillstånd som krävs för inresa och beslutet vunnit laga kraft eller verkställts trots att det inte vunnit laga kraft.
Transportören skall dock inte betala någon särskild avgift, om
1. transportören visar sig ha haft skälig anledning att anta att utlänningen hade rätt att resa in i Sverige, eller
2. det framstår som uppenbart oskäligt att ta ut avgiften.

5 a § En transportör som inte har fullgjort sin uppgiftsskyldighet enligt 9 kap. 3 a § skall betala en särskild avgift.
Transportören skall dock inte betala någon särskild avgift, om
1. transportören visar att underlåtenheten inte beror på fel eller försummelse, eller
2. det framstår som uppenbart oskäligt att ta ut avgiften. Lag (2006:447).”

Motargument vill rekommendera förslaget i SD:s Invandringspolitiska program, eftersom åtgärden var genomförd innan deras program skrevs.

För sverigedemokrater och alla andra som är intresserade av att veta vad som faktiskt står i utlänningslagen kan den läsas här.
Det är alltid bra i den politiska debatten att granska olika politiska partiers förslag och hur de förhåller sig till dagens situation.

Ett utmärkande drag för relativt många av sverigedemokraternas politiska förslag är att de redan existerar i lagstiftning, i aktiv politik, eller att förslaget grundas på missförstånd.

Motargument väljer därför att granska Sverigedemokraternas ”Invandringspolitiska Handlingsprogram” utifrån den aspekten.

sobre palafitas

Under rubriken ”Migranter, bosättare och flyktingar” skriver SD:

Att människor i mindre utvecklade länder vill förbättra sin ekonomiska och sociala situation genom utvandring är fullt förståeligt och mänskligt, men det kan inte vara en tillräcklig grund för uppehållstillstånd i vårt land. En sådan politik gynnar vare sig Sverige eller utvandringsländerna.

 

Enbart vilja att förbättra sin ekonomiska situation genom att utvandra till Sverige utgör ingen laglig grund för beviljande av uppehållstillstånd i Sverige.

Om Sverigedemokraterna eller andra väljare trodde något annat kan Motargument meddela att de nu inte behöver oroa sig.

 

Krönikor, Myter

Sverigedemokraterna 25 år

Sverigedemokraterna har förändrats en hel del under åren. De har blivit lite mer rumsrena och socialkonservativa. Men hur har de förändrats och vad finns kvar av det gamla Sd? Jag har gjort en djupdykning i mitt minne och funderat över vad jag minns av det Sd som jag debatterade mot redan 1989-1990.

Mountain Lion Safety
ekai / Foter.com / CC BY-NC-SA

Jag var engagerad för att stoppa Sd redan åren efter de grundades och debatterade mycket med folk som stödde Sd redan då, dessutom kände jag på den tiden brodern till Anders Klarström, den dåvarande partiledaren.

Första gången jag stötte på en sverigedemokrat var nog när jag besökte Miljöpartiet i Stockholm 1989. 

Jag var då en ung förvirrad tonåring som gick i valet och kvalet om jag skulle bli miljöaktivist eller konservativ teknikfanatiker. Nja, det är en helt annan historia. Men när jag var och besökte ett möte med Miljöpartiet i Stockholm stötte jag på en sverigedemokrat där som sa att han varit med på grundningsmötet då Sd grundades 1988.

Samtalet då var ganska typiskt för samtalet man hade med sverigedemokrater 1989 och 1990. Man kom nästan alltid in på Hitler av nån anledning. Eftersom sverigedemokraterna man mötte då ofta gillade Hitler. Så att debattera med Sd då handlade mycket om att bemöta förintelseförnekares myter, bemöta tankar om att Hitler var bra, att man inte skulle dra alla judar över en kam.

Efter det skulle det bli många möten med Sd-folk. Jag var mycket på stan och pratade politik och folk från Sd ville prata hela tiden.

Fast en sak skilde Sd:s anhängare från de rena nazister man mötte. Sd-anhängarna tonade ner det där med nazismen. De var i allmänhet mer sympatiska till nazismen men gjorde inte en stor sak av det utåt. De pratade invandring istället. Och de kopplade ihop ”problemen” med invandringen med pensionärers problem.

1989 blev Anders Klarström partiledare. Då hade jag en fördel. Jag kände Anders Klarströms bror, Peter, som var antirasist. Via honom hade jag fått reda på mycket om hur Klarström fungerade. Jag visste vilka böcker han läst, vilka historiska händelser Klarström gillade, vilka personer han beundrade i historien, vilka porträtt *host!* han hade på väggen. Kort och gott beundrade han gamla nazister och naziidéer! Det var inte konstigt. Han var ju gammal nazist själv. Hans politiska karriär inleddes med aktivism för Nordiska Rikspartiet och hans första framträdande som ”kändis” var när han mordhotade Hagge Geigert 1986.

Inom Sd påstås det numera att man inte kände till att Klarström varit nazist när han valdes 1989. Det är skitsnack! Alla sverigedemokrater jag tog debatt mot de åren, från Sven Davidsson till de lokala skinheads man mötte, hade samma fascination för det nationella och det nazistiska.

En sverigedemokrat kände man igen då kring 1989-1990, på att de började prata om invandringen och pensionerna (som debatterades mycket de åren) och sen la till att de själva var från Sd. Då brukade jag omedelbart säga att —”Jag känner folk som känner er partiledare MYCKET väl, låt oss skippa rundsnacket nu. Vad anser du om Adolf Hitler och nazisterna?”. Då kröp det nästan alltid (!) fram, efter lite lirkande att de minsann tyckte han var bra, underskattad eller inte så dålig som ”fienden” utmålade honom.

Det var dagar det… 1989 och 1990.

En variant kunde vara att man chockerade dem lite med att säga att —”Problemet med er sverigedemokrater är att ni anser att ekonomi handlar om en kamp om resurserna, inte om att skapa nya resurser. Och ni ser människan som en parasit.” Nazirörelser har nämligen alltid pratar om KAMP.

Skillnaden mellan Sd och nazistpartierna de första åren var inte en skillnad i idéer utan en skillnad i metoder. Sd försökte hitta nya vägar. De ville prata om annat än invandring. De ansåg att man borde tona ner allt det där nationella om nazister och gamla fascister.

Men det nazistiska tonades snart ner. Man ville ”skapa” det ”nya” och ”mjukare” nationella alternativet.

En smart metod

Three Hands
Stuck in Customs / Foter.com / CC BY-NC-SA

Sd:s ledarskap runt 1990 var ganska smarta. Deras metod gick ut på att sålla bort alla de som inte kunde tona ner det där gamla nationella pratet. Partiledarens bror berättade för mig att Klarström övergett NRP eftersom de ”levde kvar” i 30-talet och trodde att man kunde föra samma retorik då som nu. SD:s partiledare ville bana nya vägar och bygga en nationell rörelse med folk som både var mot nazismen och för den. Men de skulle ha en sak gemensam: de skulle vara överens om att se framåt. Det nazistiska skulle tonas ner. Pragmatism skulle vara det nya ledordet!

Så stegvis kom man att fylla rörelsen med nya generationer av rasister. Folk som var pragmatiska och kunde prata om annat än Hitlers stordåd. Allt i enlighet med idén att tona ner, tänka om och bana nya vägar.

Att debattera med en sverigedemokrat runt 1994-1995 blev något helt annat än 1989-1990. Visst fanns det nazister kvar i partiet, men de hade numera lärt sig att knipa käft om sin nazism. Istället var det invandringen, pensionerna och att värna om den svenska kulturen. Nazismen var passé och förbi. Nu skulle det nya byggas.

Nån gång i samband med detta började man också tona ner judehatet och lyfta fram muslimhatet som alternativ. Enligt Klarströms bror skedde detta för att —”det fanns så få judar i Sverige, muslimerna anses vara ett större problem”…

Fast fascinationen för det nazistiska fanns kvar länge. Anders Klarström själv beundrade t.ex. den gamle fascisten Per Engdahl. Men Engdahl var gammal och träffade få. Nån gång, jag tror 1993, precis innan Engdahl dog, träffades de. Enligt vad Jimmy Windeskog (som då jobbade i Sd och stod nära Klarström) berättat ska de båda inte ha gillat varandra. Enligt Klarströms bror träffades de flera gånger och Klarström var fascinerad över gubben. Men gubben, Per Engdahl, var gammal, gaggig och motbjudande som person. Enligt brodern bekräftade besöket bara Klarströms tankar om att nåt nytt måste skapas.

Men metoden att ”tona ner” lever kvar inom Sd.

Ja, partiet idag tar avstånd från nazismen. De har rört sig mer mot socialkonservatismen. Men arvet lever kvar. Retoriken som partiet tillåter mot muslimerna är väldigt lik den gamla retorik som partiet hade för 22 år sen mot judarna. Därför är det än idag motiverat att varna för partiet. Muslimhatet, romhatet, metoden att dra hela folkgrupper över en kam, är en fara.

Och inte bara en fara. Det är den återstående länken som förenar Sd idag med det Sd var 1989-1990.

Jag kan inte hjälpa det. Varje gång jag ser Sverigedemokraterna på nyheterna får jag flashbacks från den gamla tiden. Ett parti som grundades av folk som älskade nazismen men som hade tanken att man skulle tona ner den och bygga en ny rörelse som ”blickade framåt” inte bara bakåt.

(Klarström har tagit avstånd från sitt förflutna inom NRP och Sd sedan dess och ingen skugga ska falla över honom nu. Han har insett sina misstag och tänkt om, det är bra. Att inse att man haft fel och ändra sitt liv är starkt gjort! Jag tvekade innan jag bestämde mig för att nämna honom i artikeln, men har valt att göra det ändå. Hans roll i Sd var så avgörande och viktig.)

Krönikor, Myter

Länge leve massinvandringen!

Många som är mot invandring kallar invandringen till Sverige idag för ”massinvandring”. Aktivister som är för invandring faller ofta i fällan att bemöta detta genom att säga att ”det är ingen massinvandring”. Det hjälper knappast. Är man mot invandring kommer man att använda det negativa prefixet ‘mass-‘ även om det rör sig om få invandrare, likt hur antisemiter gnällde över den s.k. ”massinvasionen av judar” till Sverige på 30-talet, då det kom endast några få familjer från Tyskland.

Hur bemöter antirasister argumenten om massinvandring? Ja, man kan kika på den regeringssida som lades upp förra året om nätmyterna om migration och invandring. Det är typiskt:

Myt 1: Det pågår en massinvandring, om några årtionden kommer svenskar att vara i minoritet i sitt eget land.Påståendet är direkt felaktigt. I dag är knappt 15 procent av befolkningen född i ett annat land. Statistiska Centralbyrån räknar med en näst intill oförändrad andel i framtiden, andelen beräknas öka till 16,5 procent 2050.

I grunden bygger myten på att personer med utländsk bakgrund aldrig blir svenskar och att det skulle vara ett problem om människor har en bakgrund i ett annat land. Det är också värt att notera att den enskilt största gruppen invandrare 2010 var hemvändande svenskar, som stod för en femtedel av invandringen.

Att regeringen börjar så här kommer att göra folk som är skeptiska till invandringen fly förbannade. De väljer att inte försvara den invandring vi har utan att istället ta strid på frågan om man kan kalla invandringen en massinvandring. Regeringen säger att ”ja antalet personer med utländsk bakgrund är stort, men det är ingen massinvandring” och bekräftar därmed de farhågor de invandringsskeptiska har utan att bemöta dem.

Regeringens ”mytsida” gör ett klassiskt misstag, ett som många politiker gjort, t.ex. Mona Sahlin (S). En politiker, eller antirasist, får frågan om det pågår massinvandring och svarar med att säga att man inte kan/får använda ordet massinvandring. Så kan man inte agera om man vill stoppa näthatet. Man får köra med öppna kort, redovisa fakta och försvara invandringen som sådan istället. Kan man inte göra det, utan måste förvränga ord på klassiskt politikermanér bör man nog hålla tyst i invandringsdebatten.

Massutvandring och massinvandring?

Först fakta. De högsta siffrorna för utvandringen från Sverige som uppmättes var mellan 1880-1893 då 0,83% av befolkningen utvandrade per år. Under åren 1850 till 1930 ligger siffran lägre. Jag har sett siffran 0,4% – 0,45% av befolkningen varje år under den tidsperioden. Detta är det som kallas den svenska massutvandringen av alla historiker.

Detta är de svenska uppehållstillstånden 2009:

Källa: Migrationsverket

Nu ska vi räkna. Ta bort de studerande och det blir ca 90.000 personer som fick uppehållstillstånd (Inte alla är klassiska invandrare, men å andra sidan var många emigranter inte klassiska emigranter heller, många som emigrerade återvände till Sverige). Med 9,1 miljoner invånare motsvarade det nästan 1% av Sveriges befolkning.

Om 0,4% tillåts kallas massutvandring är det väl ingen tvekan om att det är rätt att kalla det massinvandring då det rör 0,9%-1%, eller?

Sedan 2006 har vi haft en exceptionell invandring. 2006 var den 70.000 personer om man räknar bort gäststudenter och hemvändande svenskar. Folkmängden var 9 miljoner. Det är 0,78% av befolkningen. Om man tittar på åren 1960 till 2011 blir siffran mellan 0,55-0,6%. Om någon läsare vill, får ni gärna räkna ut den exakta siffran.

Ja, det pågår utvandring också och många som kommer hit kommer för att jobba. Men så har det alltid varit med invandring och utvandring. Faktum är ändå att andelen som kommer hit är 1%.

Källa: Migrationsinfo.se

Länge leve massinvandringen!

Det gör att Sverige förändras radikalt, onekligen. Det gillar jag, som ser ett egenvärde i kulturers möte och som vill ha så öppna gränser som möjligt.

Det är denna förändring vi som är positiva till invandringen bör försvara, inte käbbla och tvista om Sverige förändras eller inte eller om det ska vara tillåtet att kalla det massinvandring eller inte!

Artiklar, Myter

Myt: Oikofob

Ett skällsord som allt oftare kastas runt i debatten är ”oikofob”. Nationalister vill gärna framhäva filosofen och författaren Roger Scruton som upphovsperson till uttrycket, i en bok som utgavs år 2004.

Lee Yong-baek - Pieta: Self-hatred. 2010
Fer Figheras / Art Photos / CC BY-NC-SA

Scruton anses ha myntat ordet ”oikofobi”. I likhet med xenofobi, uttryckets motsats, syftar inte detta på en fobi i medicinsk mening. Ordet är snarare ett retoriskt knep.

En person anses vara oikofob då den konsekvent nedvärderar sin egen nation, dess traditioner samt dess kultur. En utveckling av begreppet blir då att en ”oikofob” person är självförnekande och har en skadlig vilja att försöka vara ”osvensk” och mångkulturivrare. Det vill säga en antydan till att man försöker ”späda ut”, avveckla och förstöra traditioner; att man i förlängningen förråda sitt eget land och sitt eget ursprung.

De som slänger etiketten ”oikofob” på sina politiska motståndare gör en tankevurpa.

Om en person står upp för den svenska grundlagens religionsfrihet och därmed skyddar varje individs rätt att utöva sin religion — eller att fritt välja att slippa utöva någon religion — så betyder detta inte på något sätt att den personen skulle hata sig själv eller förneka sin egen religion eller ateism. Om en person står upp för allas frihet att själv välja sin egen kulturmix betyder inte det att denne på något sätt behöver avgränsa eller inskränka sin egen kultur.

Försättsbladet till Letters From England, 1808
Försättsbladet till Letters From England, 1808.

Scrutons version av begreppet används grovt nedsättande för att kritisera politiker, alla de ”politiskt korrekta” och de ”intellektuella” som tycker om mångfald, vill främja utveckling och ett mer diversifierat socialt liv, kultur och samhälle.

Enligt Scruton visar dessa nämnda grupper en skadlig tendens att fastna i vad han anser vara ett outvecklat stadium av individens personlighetsutveckling.

Många av hans anhängare menar att ”oikofober” undergräver och ”förstör” hela det samhälle som de vill försöka konservera och skydda mot utveckling, med sin inskränkta och begränsande socialkonservatism och etnonationalism.

Allt detta är tydliga indikatorer för en fascistisk ideologi.

Men om man gräver lite…

Författaren Robert Southey skrev och publicerade redan år 1808 en skämtsam bok om hur engelsmän semestrar. Boken är skriven i formen av ”fejkumentär” / ”mockumentär”, där författaren ikläder sig en uppdiktad roll av en spansk resande som på engelsk mark iakttager de beteenden och semestervanor som britterna föredrar när de semestrar i sitt eget land. Det är ett långt kåseri med ironiska, underfundiga skildringar och humoristiska överdrifter om människors ”dåliga smak” och agerande.

Han använder begreppet ”oikofobi” i andemeningen att personer — som i sitt vardagsliv är vana vid moderna bostäder och den senaste tekniken — verkar nöja sig med och nästan söker efter de allra torftigaste och dystra inrättningar, för att ”det ska vara så när man är på semester.”

Även partiledare Jimmie Åkesson verkar ha fallit för Scrutons mytbildning och anser att svenskar är världens mest självföraktande folk.

Källor:

Läs ett utdrag ur boken Letters From England, av Robert Southey

Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Oikofobi

Artiklar

Överflödiga SD-förslag — Del 1

Det är alltid bra i den politiska debatten att granska olika politiska partiers förslag och hur de förhåller sig till dagens situation.

Ett utmärkande drag för relativt många av sverigedemokraternas politiska förslag är att de redan existerar i lagstiftning, i aktiv politik, eller att förslaget grundas på missförstånd.

Motargument väljer därför att granska Sverigedemokraternas ”Invandringspolitiska Handlingsprogram” utifrån den aspekten.

sobre palafitas

Under rubriken ”Migranter, bosättare och flyktingar” skriver SD:

Att människor i mindre utvecklade länder vill förbättra sin ekonomiska och sociala situation genom utvandring är fullt förståeligt och mänskligt, men det kan inte vara en tillräcklig grund för uppehållstillstånd i vårt land. En sådan politik gynnar vare sig Sverige eller utvandringsländerna.

 

Enbart vilja att förbättra sin ekonomiska situation genom att utvandra till Sverige utgör ingen laglig grund för beviljande av uppehållstillstånd i Sverige.

Om Sverigedemokraterna eller andra väljare trodde något annat kan Motargument meddela att de nu inte behöver oroa sig.

 

Artiklar

Den vinklade sanningen

Skribenter och läsare på sajten Avpixlat ordbajsar en hel del. Bland annat om hur de är de enda som sett och förstått sanningen, och därefter klämmer de ur sig klyscha efter klyscha om hur bedrövligt allting är, hur 7-klövern och media mörkar sanningen och så vidare och så vidare.

Day Ninety Eight
Dustin Diaz / Foter.com / CC BY-NC-ND

Huruvida 7-klövern och media mörkar sanningen eller inte låter jag vara osagt. Däremot så är det så att alla — både privatpersoner, politiker och framför allt media av olika slag, vinklar sina artiklar, reportage och nyheter av allehanda slag. Aftonbladet och Expressen intar inte samma vinkel i sina artiklar, eftersom de inte har samma politiska inriktning och åsikt. En liberal tidning skriver inte om nyheter på samma sätt som en socialdemokratisk tidning. Man vinklar allt man skriver och läser efter egna åsikter och det man själv bedömer vara rimligt och ”sant”.

Det är på grund av detta fenomen som nämnda skribenter och läsare på Avpixlat anser att de är de enda som sett ”sanningen”.

Utöver detta väldigt enkla faktum är det också så att var och en formas och styrs av det vi läser (bland många andra faktorer, givetvis). Läser vi högerinriktade tidningar influeras våra tankar och sätt att uppfatta verkligheten och världen av det. Väljer vi däremot att läsa tidningar som drar åt vänster, tenderar vi till att dras mot vänster vi med.

Så är det också gällande detta med rasism och antirasism. Beroende på vad vi läser, bygger vi starka värderingar åt ena eller andra hållet som kan vara svåra att bryta.

To each his own, kan man säga, men det går också bra att säga what goes around comes around.