Sagan om pojken som bara kunde hata 3

Motargument publicerar en saga i tre delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3

Men för pojken som bara kunde hata var det här blott början på hans inbillade Golgata-vandring. Han bar inget kors — bara sitt ego, upphöjt till lidande. Han såg sig som förföljd, som missförstådd, som en röst i öknen. Och därför ansåg han sig ha rätten att tala som en domare.

Hans ord slog alltid uppifrån, tyngda av förakt. Han valde sina måltavlor med kirurgisk kyla — människor han visste att andra redan misstrott. Och när han talade, blev lögner till lågor, och folket till fackelbärare. Orden var som klor, slipade av besvikelse och eld, och folket – utmattat av år av tomma löften – lyssnade. För varje mening han yttrade föll ett gammalt ideal i spillror. Hans röst var inte vacker, men den var sann i sitt raseri. Han ledde inte med hopp, utan med en spegel. En spegel som visade folket vad de blivit, vad de tillåtit.

När de äntligen kom in i maktens salar, förvandlade de dem. De fyllde rummen med frostiga löften och förvrängda spegelbilder, tills inget kvarstod av framtidens brus — bara iskalla viskningar från ett annat århundrade.

Trots sitt ivriga hat, eller kanske tack vare det, verkade han och hans kompanjoner bara bli fler. De växte som en storm över slätten — en mur av enighet byggd av förakt. Till sist var de miljoner som trumpetade ut sitt gemensamma hat i kör, högt och skoningslöst. Det lät som framtidens röst, men bar på ekot av något som redan gått från hus till hus en gång, för inte alls länge sen — i ett annat århundrade. Det spelade ingen roll hur många kostymer, namn och skepnader han bytte ut — han var fortfarande pojken som bara kunde känna hat.

Fastän han bara kunde hata gång på gång försäkrade: ”Vi är inte alls som de förra. Nej, inte alls.”

Men orden föll platt i korridorer där tystnaden redan kände igen stegen. För allt – tonfallen, takten, utpekandets ritual – pekade i samma riktning. Mot samma avgrunder. Igen.

Pojken som bara kunde hata är snart vid sina drömmars mål. Endast vid valurnorna kan vi hindra honom. Än så länge.

Snipp snapp slut så var sagan slut.

Sagan om pojken som bara kunde hata 2

Motargument publicerar en saga i tre delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3

Men i de tidiga tjugoåren började riktandet kännas futtigt. Att hata en granne, en chef eller en främling i tunnelbanan var inte längre nog. Han ville mer. Något större. En idé att odla, ett mål att prägla ett helt samhälle med.

Så han började kalla sitt hat för vision. Inte längre en känsla, utan en kraft. Ett ljus, som bara han kunde se. Och folket, som aldrig riktigt lyssnat förut, började nu höra honom klarare än någonsin.

Av en slump — eller kanske ödet självt — mötte han dem på universitetet. De var som han: utmärglade på kärlek men överflödande i förakt och vrede.

De kände igen något i varandras blickar. En eld som inte värmde, utan förtärde. Tillsammans började de sätta ord på det som tidigare bara varit känslor — vrede blev retorik, bitterhet blev doktrin. De kallade det sanning. De kallade det uppvaknande. Och de spred det som eld i torrt gräs. De lovade varandra dyrt och heligt att aldrig visa sina rätta ansikten förrän de verkligen hade kontroll. De lovade folket att de kunde rida på deras ryggar tills de låg i deras magar.

Och folket log, för de förstod inte. De hörde orden men vävde dem till drömmar om frihet, om framtid, om ett hem som inte längre darrade av rädsla. De ville tro. Pojken, han som bara kunde hata, såg på från skuggorna. Han såg deras löften som dolkar, vassa och blanka, gömda bakom guld och gloria.

SD-kvinnor: “Utländska män är kraftigt överrepresenterade i sexualbrott”

SD-Kvinnors broschyr “Politik för kvinnor av kvinnor” (2020) utger sig för att lyfta kvinnors verkliga trygghet. Men bakom retoriken döljer sig en ideologisk agenda där fakta används selektivt – och ibland direkt vilseledande. Vi har faktakontrollerat innehållet.

“Utländska män är kraftigt överrepresenterade i sexualbrott”

Vad SD säger:

“Det är ett obestridligt faktum att män med utländsk bakgrund är kraftigt överrepresenterade i sexualbrottsstatistiken.”

Faktakoll:

Ja – men förenklat och föråldrat. BRÅ:s senaste rapport i ämnet är från 2005. Den visar visserligen överrepresentation, men också att faktorer som ålder, kön och socioekonomi spelar stor roll. BRÅ har uttryckligen varnat för att statistik kan misstolkas rasistiskt. Nyare studier saknas.

Bedömning:

Förenklat, användbart för att piska upp rädsla – inte förståelse.

Slutsats:

Politik, inte fakta

SD-Kvinnors dokument är inte en objektiv analys utan ett politiskt program klätt i faktaformuleringar. Fakta plockas, förenklas och sätts i ett ramverk där invandring, feminism och trygghet definieras utifrån en nationalistisk och auktoritär världsbild.

Fakta är inte valbart. När politik bygger på rädsla, måste vi svara med kunskap.


Källa:

SD-kvinnor: Politik för kvinnor av kvinnor

Högerextremas HBTQI-hat

En kyrkoherde i Markaryds pastorat har låtit meddela att han inte kommer att låta en ny korkåpa i regnbågsfärger komma in i Markaryds kyrka så länge han är kyrkoherde. Utspelet skapade mycket uppmärksamhet, bl a i kommentarsfältet till kyrkoherdens egna Facebook-inlägg. I kölvattnet av detta har högerextrema nätbloggar ryckt till kyrkoherdens undsättning, vilket i sig skapat ytterligare uppmärksamhet på sociala medier.


Kyrkoherden klargjorde i ett Facebook-inlägg sin ståndpunkt angående den korkåpa som Västerås stift tagit fram:

”En sådan kommer inte in i Markaryds kyrka så länge jag är kyrkoherde. Vi har grönt, vitt, lila, rött, svart och blått och inte dessa färger tillsammans utan var för sig”. (Källa: Smålänningen)

Den nya regnbågsfärgade korkåpan, som finns i ett exemplar och är tänkt att fungera som en påminnelse om allas lika värde, är inte tänkt att ersätta de klassiska korkåporna. Den bör ses som ett komplement, och skaparna av korkåpan hoppas på att kyrkor runt om i stiftet vill låna korkåpan. Markaryds kyrka tillhör Växjö stift, så även om kyrkoherden hade värnat tanken om allas lika värde och velat låna korkåpan hade det inte varit möjligt. Detta skulle kunna vara starten på något nytt, en regnbågsfärgad korkåpa i varje stift som kan lånas ut till kyrkor i närheten.

Kyrkoherden verkar ha tagit ner inlägget från sin Facebook, men i kommentarsfälten till Smålänningens Facebook-inlägg går åsikterna isär. Att reflexmässigt avfärda en regnbågsfärgad korkåpa, som syftar till att påminna om allas lika värde, skulle med lite god vilja kunna vara uttryck för en traditionell kyrkosyn, men det är svårt att bortse ifrån att det de facto handlar om HBTQI-hat och tanken om att alla inte har samma värde eller rättigheter.

I de högerextrema nätbloggarna Samnytt, tillika SD:s propagandaorgan, och antisemitiskt färgade Fria tider, rycker man med ett trångsynt och raljerande uttryck till ensidig undsättning och försvarar kyrkoherdens utspel. I Samnytt framförs åsikten att kyrkan inte bör vara en ”sexualpolitisk reklamyta” och i Fria tider benämns korkåpan raljerande som ”gaykåpan”.

Mats Dagerlind, politisk chefredaktör på Samnytt och författare till artikeln om kyrkoherden vädrar i två inlägg på X sitt homo-, bi- och transhat. Med uttryck som ”obskyra sexuella böjelser”, ”sexuella aktiviteter” och ”primitiva otyglade lustar” avslöjar han sin okunskap om vad HBTQI är.

Skämrdump från Mats Dagerlinds X-konto 250721.
Skärmdump från Mats Dagerlinds X-konto 250721.

Vän av ordning påminner om att Pride handlar om just det kyrkoherden, tangentbordskrigarna och de högerextrema nätbloggarna påstår att det inte handlar om, nämligen HBTQI-personers erkännande och rättigheter.

De ovan nämnda har en annan människosyn beträffande HBTQI-personer jämfört med vad vi andra har. Man kan kalla åsikterna heteronormativaheterosexistiska eller, till och med, homofobiska. Dessa begrepp är alla, i varierande grad, uttryck för att kärlek är förbehållet man och kvinna. Att gå i taket för att en regnbågsfärgad korkåpa tas fram mot bakgrund av just dessa åsikter är uttryck för förlegad och sunkig människosyn som implicerar att HBTQI-personer inte skulle ha lika värde eller lika rättigheter som andra.


Källor:

Smålänningen: Kyrkoherde i blåsväder – kritiserade regnbågskåpa: ”Jätteinfekterad fråga”

Svenska kyrkan: En ny korkåpa för alla människors lika värde

Smålänningens Facebook-inlägg

Samnytt: Präst sa nej till pride-kåpa av liturgiska skäl – utsattes för mediedrev (sparad i webbarkiv så att bloggen inte får klick/trafik)

Fria tider: Mediedrev mot kyrkoherde som vägrar bära nya gaykåpan
(sparad i webbarkiv så att bloggen inte får klick/trafik)

Lästips:

Motargument: Terminologi – homofobi/heterosexism

RFSL: HBTQI

Sagan om pojken som bara kunde hata 1

Motargument publicerar en saga i tre delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3

Det var en gång en pojke som bara hade en enda känsla — hat. När de andra barnen var ute och lekte kull i solskenet och byggde kojor bland syrénbuskarna, satt han ensam på sin kammare och hatade.

Han hatade stenar som låg snett, gungor som gnisslade falskt, och skosnören som smet ur öglorna som om de ville honom illa. Inget var för litet för att väcka hans vrede — en viskning kunde bli ett vrål i hans bröst, en skugga kunde bli ett hot.

Det fanns inget större för honom än själva hatet. Redan i skolans första darriga år lärde han sig detta: att hata skulle bli hans väg till storhet.

Inte att förstå. Inte att förlåta. Bara att hata. Han samlade på oförrätter som andra samlade snäckor — verkliga, påhittade, obetydliga. Ju mer han hatade, desto starkare blev han. Och desto mindre blev världen omkring honom.

Under tonårstiden insåg han något avgörande: att hatet blev mäktigare när det fick ett ansikte. Det räckte inte längre att bara hata planlöst – nej, han ville sikta, rikta, pricka. Det kunde vara läraren med trötta ögon, pojken med för många vänner, flickan som log mot världen. Allt som verkade tryggt eller älskat störde hans inre kompass. Och just därför ville han förstöra det.

Taking the knee: Landslaget hånas på sociala medier

Återigen rasar högerextremister på sociala medier om den symboliska ”taking the knee”-gesten som ibland utförs av fotbollsspelare före match. Nu senast får damlandslaget i fotboll utstå skarp kritik för att de (och det engelska landslaget) knäböjde inför kvartsfinalen i fotbolls-EM i torsdags. Kritiken består i att gesten skulle vara en hyllning till George Floyd, som mördades i samband med ett polisingripande, och Black Lives Matter, som svartmålats av högerextremister och vit makt-anhängare.


Det många använder som argument för att fördöma gesten och den antirasistiska organisationen Black Lives Matter (BLM) är att det skulle vara att ”hylla” den framlidne George Floyd, vilket inte skulle vara lämpligt eftersom han var en kriminell missbrukare. Floyd mördades i ett uppmärksammat fall i samband med ett polisingripande i Minneapolis 2020.

Gesten utfördes första gången redan 2016 av den amerikanske fotbollsspelaren Colin Kaepernick i en protest mot rasism och polisbrutalitet. Sedan dess har gesten utförts mer eller mindre frekvent i framför allt fotbollssammanhang.

I samband med mordet på Floyd återupptog BLM gesten, som användes frekvent i protestaktioner genomförda av BLM till följd av mordet.

I torsdags spelade de svenska fotbollsdamerna kvartsfinal i fotbolls-EM. Såväl de svenska spelarna som de engelska motståndarna knäböjde före match. I sociala medier och i högerextrema nätbloggar hånades spelarna för tilltaget, och vissa menade att de Sverige förtjänade att förlora. Argumenten till varför den symboliska gesten skulle vara förkastlig är många. I antisemitiskt färgade Fria tider läser vi:

”Inför matchen valde hela laget att gå ned på knä för att visa sitt stöd för Black Lives Matter och den kriminella afroamerikanen George Floyd.” (Källa: Fria tider)

I SD-propagandaorganet Samnytt läser vi:

”Innan avspark gick samtliga spelare på planen ned på knä i en gest “mot rasism” – en politisk markering med rötter i stöd för Black Lives Matter och till minne av brottslingen George Floyd, som avled efter ett polisingripande.” (Källa: Samnytt)

Essensen i kritiken mot knäböjandet och BLM är att det inte skulle finnas någon rasism, systematisk diskriminering eller polisbrutalitet gentemot svarta eller andra utsatta grupper. Detta är klassisk retorik från högerextremister och vit makt-anhängare. En annan, troligtvis ofta medveten, missuppfattning är att BLM skulle innebära att andra liv än svartas inte skulle betyda något. Detta stämmer naturligtvis inte, men organisationen skapades för att uppmärksamma just de orättvisor svarta fått utstå i alla tider.

Det är direkt felaktigt att koka ner knäböjandet i att det skulle vara en hyllning till Floyd. Det är så mycket större än en enskild händelse. I själva verket handlar det om att visa stöd i kampen mot rasism och polisbrutalitet. I alla tider har svarta i USA (och globalt) utsatts för rasism och systematisk diskriminering, vilket bl a illustreras med den polisbrutalitet som bl a svarta i USA utsatts för.


Källor:

Fria tider: Damlandslaget utslaget efter att ha knäböjt för George Floyd (sparad i webbarkiv så att de inte får klick/trafik)

Samnytt: Damlandslaget knäböjde för BLM – sen kom storfiaskot (sparad i webbarkiv så att de inte får klick/trafik)

Lästips:

AP News: Colin Kaepernick: Timeline of a gesture and its echoes

BBC: George Floyd murder: Derek Chauvin sentenced to over 22 years

BBC: What’s taking the knee and why is it important?

I skärmdumparna nedan syns exempel från sociala medieplattformen X, samt Fria tider och Samnytt. Märk att SD:s starke man i Göteborg, Jörgen Fogelklou (tidigare uppmärksammad för grov antisemitism på Flashback), är representerad i den arga kören på X.

Därför har vi stängda kommentarsfält

Motargument får många krav på att vi måste tillåta chatt i våra kommentarsfält. Vårt ändamål är att diskriminering, rasism, fascism och hat är skadligt — vad kan det finnas för saklig kritik mot det? Skulle en öppen debatt om HBTQIA+ eller immigration kunna leda till att vi ändrar åsikt av någons övertygande retorik som får oss att byta sida, bli rasister eller homofober? 


Under våra första tolv år tillät vi helt fri debatt och kritik mot innehållet i de över 2 300 antirasistiska artiklar som vi publicerat. Gynnades debatten om rasism? Förbättrade det våra kunskaper om innehållet? Minskade rasismen? Vi tvivlar på att något i kommentarerna var relevant.

Konsekvenserna av helt öppna kommentarsfält var att antalet följare minskade då det skrevs personangrepp och grälades. Vi har alltid ömmat för alla läsares välmående, och har raderat mängder med hat, ibland lagöverträdelser. Härmed är vår naiva testperiod under de första tolv åren slut. Sedan vi låste alla fält, februari 2025, har vi ökat kraftigt och har i genomsnitt 30.000 läsare varje dag. Efterfrågan på vårt innehåll är bevisligen stort.

Avskyr du att se stängda fält hos oss på FB? Alla har valfrihet och yttrandefrihet i alla andra diskussionsgrupper och debattforum. Du har fritt fram att starta en egen blogg eller chattgrupp i FB och andra sociala medier.

Du kan dela vårt innehåll till valfria debattgrupper, och på din egen FB. I samband med delningen kan du skriva vilken kritik eller kommentar som helst om innehållet, men följ FB:s ordningsregler och svenska lagar. Vi kan läsa dina ord du skrivit vid länkdelningen.

Många tack till dig som delar ut länkar — det ingår i våra planer — vi vill och behöver nå ut till många fler som behöver stöd, med hjälp av dig som hjälper till. Bjud in vänner hit och tipsa om www.Motargument.se

Motargument är ingen myndighet som måste svara på alla brev. Men, vi har en frågelåda, och vi skriver om det är viktigt ämne. De som är engagerade hos oss har bevittnat så mycket i andra sammanhang, att vi vill slippa se negativitet här i vårt eget hatfria, antirasistiska, antifascistiska projekt.

Har du synpunkter, frågor eller vill tipsa oss om något? Maila oss gärna på fraga@motargument.se eller skriv ett meddelande till oss på Messenger.

Fred, friheter, rättigheter, god hälsa och kramar till alla! 

Sagan om den skenheliga flickan 3

En saga i tre delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3

Äntligen kom den dagen då hennes parti var ett av de fyra vinnande i valet. De samlades på ett slott, en plats värdig deras seger, och nu var hon så nära sina drömmars mål. Ryggdunkar och alkohol flödade bland segerberusade vinnare, och när hon gled in genom de massiva portarna var hon den givna furstinnan. Hennes hov följde efter, lite bortkomna, lite obekväma—men det spelade ingen roll. Detta var hennes stund.

Nu skulle paradigmskiftet ske. Nu skulle unken solidaritet äntligen brännas på bål tillsammans med jämlikheten. Det sades inte, förstås—det behövdes inte. Det var ändå precis det alla närvarande tänkte.

Hon höjde sitt glas, fylld av övertygelsen att det nya tidevarvet började här, under kristallkronornas sken. Ty vägen till himlen var enkel: den gick genom henne, genom den nya ordningen, genom tron på att välstånd var en belöning för de rättrogna och att de mindre värdiga skulle stanna där de hörde hemma—i marginalen, i tystnaden, i glömskan.

Även om vägen till slottet hade varit krånglig och politiskt bökig, tog hon så gärna en ministerroll. För makten var inte bara ett kall, det var en bekräftelse på hennes förutbestämda väg. Hon visste att fossila bränslen förr eller senare skulle elda upp vår planet, och om de mot förmodan misslyckades, skulle vi förgiftas med nukleärt avfall. Det var skrivet. Det var förutbestämt. Armageddon var på väg, viskade hon till sig själv, och hon visste att Jesus skulle komma tillbaka på den yttersta dagen för att rädda de rättrogna.

Och oavsett vad som hände, skulle hon bli en vinnare. Hon var säker på det. För de som styrde historiens slut var inte de som tvivlade—det var de som greppade tyglarna och red rakt genom lågorna, med ett leende och en politik som alltid råkade gynna dem själva.

När mandattiden gick mot sitt slut insåg hon till sist att hon befann sig på ett sjunkande skepp. Det hade varit en resa fylld av triumfer, av högtidliga tal och höjda glas, men nu låg skuggorna över henne. Hon var pragmatisk, såklart—tro var bra, men överlevnad var bättre.

Så framtiden fick helt enkelt anpassas. När vinden vände, vände hon med den. Utan att någon riktigt märkte det bytte hon sakta men säkert parti, justerade sin retorik, omformulerade sina principer. Det var inte hennes politik som älskades—det var hennes rymliga samvete, hennes förmåga att alltid hamna på fel sida av historien.

Och hela horder av det pulveriserade partiet följde henne, gick högerut i en disciplinerad marsch mot en ny sanning, en ny ordning, en ny verklighet där principer var flyktiga men makten var evig.

Snipp snapp slut så var sagan slut.

Författare C.S Berglöv

Sagan om den skenheliga flickan 2

En saga i tre delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3

Vägen var utstakad för den skenheliga flickan. Alla såg fallgroparna —men inte hon. Hon marscherade och poserade glatt framför tanks i främmande land. Hon gick på bröllop hos en konkurrerande partiledare, och när en fotograf hoppade fram kunde hon inte låta bli att göra djävulstecknet—av misstag, förstås. För den heliga flickan var alltid lojal med den hon senast kom överens med, en vandrande profet av principer som justerades vid behov.

När hon beseglades med lögner viftade hon bara bort dem som flugor. Ingen kunde påstå att hon var ärlig, men ändå satt hon där, med de farliga ingredienserna som alla i hennes närhet måste ha sett tidigt — en cocktail av charm, målmedvetenhet och en total brist på tvivel. Och ändå, när hon, drottningen, gled in, så tystnade alla hennes kritiker. Inte av övertygelse, utan av något större, något djupare. Det var inte rädsla, nej, det var något mer förfinat: en inlärd reflex, en förståelse av att makt inte behöver ha rätt, den behöver bara ha volym.

Det som aldrig bekymrade henne—aldrig någonsin—var hennes arv. Det låg där som en grundsten, en oföränderlig sanning, ristad i slagord och bekväma dogmer. Det rasistiska manifestet, hennes språngbräda till de okunniga och hatiska, var inget att dölja. Det var snarare ett verktyg, en karta till makten, en vägledning för de som hellre sökte enkla fiender än svåra svar.

När inget annat hjälpte, fanns det alltid Guds ord—livets ord—för henne. De var hennes sköld, hennes svärd, hennes ursäkt och hennes försvar. Orden behövde inte vara hennes egna, de behövde inte ens vara begripliga. De räckte bara att uttalas, att delas som ett heligt eko, som en välsignelse för de troende och en dom för de förlorade.

Hon visste att Gud talade genom henne när hon talade i tungor—fast riktigt säker borde hon kanske inte vara. Orden vällde ur henne som en flod, obegripliga för alla utom de mest hängivna. Att ifrågasätta var att häda, och att häda var att förneka det gudomliga. Så hennes budskap blev heligt, hennes stavelser en sanning, och ingen vågade påpeka att de lät mest som ljudet av en dåligt inställd radio.

Om hon hade bestämt sig för något, så genomförde hon det. Det låg i hennes blod, en genetisk välsignelse från församlingens präster, de som visste att beslutsamhet var den högsta formen av tro. Tvivlet var en synd, eftertanke en onödig lyx. Det var därför hon aldrig tvekade, aldrig backade—inte när hon marscherade in i maktens salar, inte när hon formulerade lagar, och definitivt inte när hon tog sig rätten att tolka Guds vilja som hon själv behagade.

Författare C.S Berglöv

Iran: Rasism mot afghaner, del 2

Gästinlägg av anonym

Detta är del 2 i en artikelserie om rasism och diskriminering mot afghaner, framför allt i Iran, men det finns berättelser om svensk-iraniers rasism mot afghaner också här i Sverige.

Rasism är ett allvarligt, farligt samhällsproblem som måste motarbetas av oss alla — oavsett vilka vi är. Många tusentals afghaner i Iran utsätts för grova övergrepp — endast för att de är afghaner — både av myndigheternas företrädare och av vanliga invånare. Afghaner har under lång tid gjorts till syndabockar i Asien.


Ett av tre videoklipp, som vi länkar i slutet av denna text, visar förnedringen av ytterligare ett afghanskt barn i Iran. Scenen är så brutal och smärtsam att det knappt går att beskriva i ord.

Men sanningen är att vi afghaner inte längre behöver videobevis för att förstå omfattningen av det systematiska rasistiska våldet, den dagliga förnedringen och de grymheter som begås mot vårt folk i Iran. Nästan varje afghansk familj har upplevt detta och tyvärr är det både representanter för regimen och vanliga medborgare som står bakom förtrycket.

Några konkreta exempel räcker för att illustrera verkligheten i Iran:

  • Familjer med laglig uppehållsrätt i Iran tvingas varje år kämpa för att deras barn ska få gå i skolan. I vissa fall nekas de helt.
  • T o m vardagliga ärenden som att köpa bröd kantas av förnedrande segregation, med separata köer för afghaner och iranier.
  • Fram till nyligen var det förbjudet för afghaner att ens köra bil.
  • Många afghaner stoppas godtyckligt av både polis och civila som kräver mutor under förevändning att kontrollera uppehållspapper. Vägrar man betala, rivs ofta ens dokument sönder – och man förvandlas ögonblickligen till en “illegal migrant”.

I dag går det så långt att afghaner i Iran anklagas för att vara spioner för Israel en absurd och löjeväckande anklagelse. För det första är det förbjudet för afghaner att vistas i de flesta städer i Iran. För det andra är de jobb som tillåts är ofta så farliga, förnedrande och de som ingen annan vill ha ett tydligt uttryck för hur rasismen är institutionaliserad både i lag och i det sociala livet. Detta är inte isolerade händelser. Det är ett mönster. Ett systematiskt förtryck som har pågått i decennier.

När historien upprepar sig i ny skepnad

Yuval Noah Harari skriver i sin bok SapiensA Brief History of Humankind om hur årtionden av lögn, avhumaniserande retorik och pseudovetenskap ofta legitimerade av religiösa auktoriteter och vetenskapsmän möjliggjorde både slaveriet och de brott som begicks mot judar i Europa. På samma sätt banade lögner, propaganda och hat väg för Förintelsen. Det som sker i Iran idag påminner skrämmande mycket om denna retorik, även om dödslägren saknas. Det är samma mekanismer bara i annan form och riktade mot ett annat folk.

Det är inte ovanligt att svensk-iranier i offentligheten ibland på subtila och listiga sätt försöker misstänkliggöra afghaner som “illegala”, kriminella eller farliga. Låt oss se på tre uppmärksammade exempel från den svenska verkligheten:

  • Två iranskfödda bröder, Payam och Peyman Kia, greps och dömdes för spioneri för Ryssland i vad som beskrivits som det största säkerhetshotet mot Sverige i modern tid.
  • Häromveckan greps Soheil Almasy, också med iranskt ursprung, som under 10 års tid systematiskt våldtagit kvinnor och barn i Sverige.
  • För några år sedan öppnade en ung iransk man eld i köpcentret Emporia i Malmö, vilket ledde till dödsfall och skador.

Låt mig vara tydlig: dessa exempel nämns inte för att skuldbelägga iranier som kollektiv, utan för att visa på hyckleriet. Trots dessa exempel säger vi afghaner aldrig att “alla iranier är spioner, våldtäktsmän eller terrorister” och vi kommer aldrig att göra det. Vi vet att sådana generaliseringar är orättvisa och fel. Det är just detta förhållningssätt att se varje individ för vad den är, inte som representant för en grupp som vi också vill att andra visar oss.

Det är inte bara den iranska regimen som använder ett avhumaniserande språk, rasistiskt våld och lögner om afghaner. Tyvärr gör många vanliga iranier det också. Hatet har blivit normaliserat, lögnerna institutionaliserade, och förtrycket ett vardagstillstånd. Jag vill avsluta med att tydligt understryka: mitt syfte är inte att svartmåla ett helt folk. Tvärtom. Jag vill bekämpa just den form av generalisering som används mot oss — afghaner. Min kamp är mot rasism, hat, tystnad och orättvisor.


Videoklippen är så pass hemska att det har tagits bort från de flesta sociala medieplattformarna. Varning för starkt innehåll. I klippet med det cyklande barnet ser vi två helt vanliga iranier som med bil förföljer ett afghanskt barn som cyklar. Den ene säger: Kör över honom. Att döda afghaner har inga konsekvenser. Den andre svarar: Varför sa du inte det tidigare? Resten av klippen behöver inte ens några förklaringar! Det finns mängder av sådana videoklipp som spelas in och läggs upp på sociala medier av förövarna! 

https://www.facebook.com/share/v/16Q1RFAXnV/?mibextid=wwXIfr

https://www.facebook.com/share/r/19emAvLhk7/?mibextid=wwXIfr

https://www.facebook.com/share/v/16s5uaT3iq/?mibextid=wwXIfr

/anonym

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Lästips:

Recension (på engelska) av Yuval Noah Hararis Sapiens: A Brief History of Humankind