Kategoriarkiv: Krönikor

Argumentationstips

Hur reagerar du när du hör någon säga något fördomsfullt eller kanske rent av rasistiskt? Antagligen blir du ibland överraskad eller överrumplad av att uppleva olika personers fördomar. Kanske blir du rent av förstummad av att se mobbing, helt öppet hat eller hot mot någon?

Du behöver ha flera olika motargument redo!

flowchart ArgumentationstipsDe gånger då du inte hunnit eller vågat reagera, har du kanske bara hållt tyst? Du kanske medvetet har valt att inte säga något för att du känner dig okunnig om just det ämnet, för att du ska vara trygg i att svara eller bryta in i en diskussion? Eller så förblev du tyst pga förvåning, så du inte hade någon aning om hur du skulle kunna bemöta det, just då? Hade du haft minst ett par olika lämpliga motargument, hade du kanske vågat gå in och säga ifrån.

Vågar du ta debatten?

Det finns aktivister som anser att ALLA måste vara beredda att ”ta VARJE debatt” mot intolerans och främlingshat. Det är i verkligheten väldigt få som vill och vågar göra det, och ännu färre som även har tillräcklig kunskap för att gå in i diskussioner och bemöta främlingsfientlighet, olika hot eller hets mot olika grupper.
   Känn dig aldrig tvingad att göra det! Det är självklart ibland mycket känsligt, speciellt om det är i situationer med t.ex. släktingar eller medarbetare, som du kommer behöva fortsätta att umgås med regelbundet.
   Du behöver absolut inte debattera, men du kan och bör ibland visa att du inte håller med, att du inte kommer att bara vara tyst eller samtycka.

Vad kan du vänta dig för bemötande?

Personer som läst mycket på olika webforums kommentarsfält och på nyhetstjänster som t.ex. Avpixlat, kan vara pålästa och kunniga om hur olika diskussioner förs och kan ”hanteras” för att de ska kunna komma undan med svepande generella kommentarer. Vissa kan undermedvetet eller avsiktligt försöka slingra sig från ämnet, eller vilja förvilla dig med lösryckta citat eller faktauppgifter tagna löst ur luften. Genom att slänga fram slumpmässiga exempel och irrationellt hoppa från ämne till ämne, jagar de ofta efter någon form av klar utvägsstrategi för att försöka få till en skenbar känsla — hos både dom själva och hos dig — av att du har blivit övertalad eller tystad av deras ”övertygande argumentation”.

Ersättning för motargument

Saknar du tid eller energi till att lära dig en massa fakta utantill? Du behöver inte känna något tvång på att argumentera, eller på att du ska bli expert på migrations- eller integrationsfakta, men vad ALLA kan göra är att hänvisa till en eller ett par olika websidor som innehåller fakta. Det finns många källor till lättläst information på nätet, med mängder av fakta och belägg som kan avväpna många eller de flesta myter och skrämselpropaganda. Ett par exempel finns här nedan. De hjälper till på olika sätt att förmedla information till allmänheten.

Tvivlar någon på din faktauppgift eller på den källa du anger, kan du hänvisa din åsiktsmotståndare till flera olika ställen, för att visa att det finns fler fristående och oberoende källor, som ofta skriver likadant.

En lagom lämplig avväpnande replik för ALLA er som någon gång känt att ni behöver sätta ner foten — oavsett er kunskap eller ert mod — är att åtminstone försöka säga ifrån ungefär såhär:

Jag håller inte med dig. Jag har sett andra fakta som motbevisar just det där.
Men jag är inte tillräckligt insatt i det för att bemöta dina påståenden,
så jag tycker att du ska kolla upp det du säger på t.ex:…

Och du… det kommer kännas mycket enklare efter att du har försökt göra såhär den allra första gången!
När du väl märkt hur lätt det var att visa ditt civilkurage, då kommer du att kunna fortsätta, och kunna berätta för några av dina närmaste vänner hur man kan göra för att våga!


Migrationsinfo.se

Immigrantinstitutet
IMER – Internationell migration och etniska relationer

BRÅ – Brottsförebyggande Rådet

SCB – Statistiska Centralbyrån

Gapminder – statistik

Sverigedemokraterna har fel
Inte Rasist, men…

och så vidare…

Om kontroll på det dåliga viset

Var dag man lär sig något nytt är inte en bortkastad dag, sägs det. Jag skulle vilja säga detsamma om det här med insikter. Skummade igenom en text på Avpixlat.info och insåg helt plötsligt att en av de saker som gör folket som hänger där mest upprörda är när de inte kan kontrollera vad till exempel vi här på Motargument.se, tycker och tänker.

Jag tror att de flesta är överens om att den som är främlingsfientlig är rädd. Rädd för det okända, rädd för förändring, rädd för det hon inte känner till – och så vidare i all oändlighet. Att inta en fientlig inställning till någonting är ett sätt att stärka sig, att återta kontrollen över en situation där man inte har stadig mark under fötterna. Man vill känna sig trygg och stabil i det man känner till och är van vid, inte som om man när som kan ryckas upp med rötterna ur sin hemkära miljö.

Nyckelordet är kontroll.

Det är dock inte det jag tyckte var så intressant i den här specifika texten på Avpixlat.info. Det är det faktum att kontroll sträcker sig så långt utåt. Jag menar alltså att en grupp människor som är främlingsfientliga skaffar sig kontroll genom bland annat ilska och strategin ”attack är bästa försvar”. Här på Motargument.se har vi fått ett flertal mail från personer med från oss avvikande åsikter. Attityden, språket och tonen i de mail vi får, gör att åtminstone jag upplever det som att alla vi som inte har samma åsikter som Avpixlat.info, Sverigedemokraterna med fler, gör att nyss nämnda tappar kontrollen över en eller flera situationer de desperat och krampaktigt försöker hålla fast vid så att de har nån stadga i sin tillvaro.

För att använda fototekniskt, bildanalytiskt nördspråk, så är det här en grupp människor med stort behov av statiska former, upprepade och välkända mönster, förutsägbarhet och en robotliknande världsbild och verklighet. När jag använder ordet ”statiskt” så menar jag som så att främlingsfientliga som även har en social- och/eller värdekonservativ åsiktsgrund vill behålla sin samtid (eller för den delen, annan närliggande period) som romantiseras utan att se tidens egna problem eller hur det skulle fungera i dagens eller ett framtida samhälle. För hur som haver; i dagens samhälle finns det många, många andra som inte har något emot att uppleva vad man skulle kunna kalla kaos; en värld och verklighet myllrande av olika nationaliteter, olika kulturer, färger, dofter, smaker, sätt att vara och leva. Idag är ingenting statiskt; vi lever i en tid som är full av förändring och som konstant strävar framåt.

Det här är tack och lov ingen text som kräver en lösning på ett problem, men jag tänker mig ändå att en av lösningarna på problemet att just den här gruppen av människor känner sig undanskuffade och att de inte har kontroll, kanske skulle kunna lösas genom att ta in dem i den gemenskap som finns ”utanför” deras egen värld.

Problemet med det är bara att deras sätt att kommunicera och de flesta andras sätt att kommunicera inte verkar vara kompatibelt med varandra. Kanske är det också så att den enklaste vägen att gå (för båda parter) är att satsa på utbildning och bildning för att därigenom utvidga och förändra sin världsbild och uppfattning om hur verkligheten ser ut och fungerar.

En höstsaga

        Det var en gång en Mobbare som härTrolljade på Twitter.
Hen var dum, dryg och elak. Överlägset hånade, förlöjligade och kränkte Mobbaren alla som inte tyckte som hen, ivrigt påhejad av en skara medlöpare.

De som utsattes för hens elakheter brukade svara tillbaks eller nonchalera, ignorera och blockera hen när elakheterna blev för svåra att ta. Mobbaren tyckte detta var skoj och skröt gärna inför medlöpare, folk och fä.
De utsatta stöttade och peppade varandra, hoppades att hen skulle lägga av till slut. Men Mobbaren var ostoppbar!

Så fortsatte det månad efter månad. Man kunde höra Mobbarens hånfulla skratt i hela Cyberrymden när hen kränkte människor på nätet.

Tills en kall, mörk kväll i Oktober —
Mobbaren kände sig oövervinnerlig och begick det största Twittermisstaget någon kan göra.

Hen gav sig på den älskligaste av dem alla, den vänaste, mest sårbara, alla twittrares eget lilla hjärtebarn, Twittersessan. Bildligt talat så slog Mobbaren omkull henne, sparkade på hennes hjärta och pinkade på hennes sorg.
Det blev dödstyst på hela Twitter i flera långa sekunder. Det var som om alla hade tappat andan i ren bestörtning. Så hördes ett muller, en dov ton fyllde atmosfären och plötsligt bröt helvetet lös över Mobbaren. Månader av ackumelerad vrede riktades i ett slag mot Mobbaren!
Ve, ve usla Mobbare! Hen kunde inte tro sina ögon. Vad hände? Allt gick käpprätt åt skogen för hen.

Desperat försökte Mobbaren dölja sitt övergrepp, men reagerade alldeles för sent. Skärmdumpningsfén hade varit alert och sparat bevisen på övergreppet för evigheten.
Mobbaren skrek och grät, slet sitt hår och knappade febrilt på alla tangenter. Hen skrev #svpol på varje tweet för att tillkalla sitt medlöparkavalleri, men bara ett litet fåtal kom till hans undsättning. De var chanslösa inför De utsattas ord och snarare stjälpte än hjälpte Mobbaren.
Mobbaren ylade av smärta. Åkallade både sin mor och Internet. Skrek: ”Titta, titta! Se hur onda de är mot mig! Se hur de hatar mig! Hur de ljuger om mig! Jag har inte gjort nåt fel!” Mobbaren tyckte väldigt synd om sig själv.
Men Internet — som har förmåga att se och höra allt — sade till Mobbaren: ”Det du gör mot en av dessa mina minsta, gör du ock mot mig!”

Oj, Internet var verkligen inte glad på Mobbaren, så blev det så att Mobbaren miste helt sin förmåga att mobba. Aldrig mer har hans ord kraft att såra eller skada. Vart hen än sig vänder ska elakheterna falla platt till marken. Aldrig mer kommer någon att ta denne mobbaren på allvar.

Twittersessan då? Undrar du antagligen. Twitters eget lilla hjärtebarn kärleksbombades varje dag och gick en alldeles strålande framtid till mötes.
Slutet gott, allting gott.

Sensmoral; Ingen gillar en mobbare.

Den världsvida koppen kaffe…

Tänk er att en framtida arkeolog som lever om fyratusen år hittar dagens datum, fredagen den 5 oktober 2012, och tidsangivelsen 12:00. Vad skulle den personen kunna dra för slutsats om Sverige av år 2012?

För det första ser arkeologerna att civilisationen som fanns den 5 oktober 2012 använde decimalsystemet, samt siffran noll. Decimalsystemet fanns i Rom och Grekland och vi fick det nog av dem. De i sin tur importerade det från de gamla egyptierna som använde det för 5000 år sen.

Siffran noll utvecklades för övrigt i Indien och spreds till Europa via araberna.

Sen kan man se att en händelse år noll betydde mycket för denna civilisation eftersom tideräkningen grundas på det. Den händelsen var att en judisk pojke föddes i Mellanöstern som sen la grunden för en världsreligion, kristendomen. För det är det årtalet, 2012, betyder, 2012 år efter Kristus födelse. Både judendomen och kristendomen växte upp i det som 2012 kallades ”Mellanöstern”.

Denna civilisation 2012 hade fortfarande starka influenser från den gamla fornnordiska religionen, med ursprung i indoeuropeernas central-land någonstans i nuvarande Sibirien. Fredag betyder guden Friggs eller Frejas dag. (För övrigt berättar myterna att Oden och asagudarna invandrade från öster.)

Man ser att den latinska och romerska kultursfären betytt mycket. Det ser man på decimnalsystemet som importerats därifrån. Men dessutom på namnet på månaden. Okto i oktober kommer från latinets octo, dvs åtta. Oktober var en gång i tiden romarnas åttonde månad. Men det faktum att kalendern har tolv månader kommer från ett otal olika civilisationer som valde månens vandring på himlen som grund för systemet med månader. Att det går 12 fullmånar på ett år. Troligen fick vi det via Rom som fick det via grekerna.

Men man ser också influenser från den babylonska världen. Klockan 12:00 tyder på att ett annat system än decimalsystemet också används i historien, nämligen de gamla babyloniernas system med 60, istället för 10, som grunden för räknesättet. Därav kommer även systemet med 60 minuter och 60 sekunder.

Så mycket kan man läsa i en så liten text med några siffror och två ord. Mänskligheten är redan en enhet, över tid och rum.

Som Martin Luther King skrev i Kaos Eller Gemenskap 1967:

Alla människor är beroende av varandra. Varje folk har ärvt en skatt av landvinningar och idéer till vilka både levande och döda från alla nationer har bidragit. Vare sig vi är medvetna om det, eller ej, har vi alla skulder, som överskrider tillgångarna. Vi är för evigt gäldenärer till kända och okända män och kvinnor. När vi stiger upp på morgonen och går ut i badrummet för att tvätta oss, använder vi en svamp, som en man från Stilla havets övärld skaffat oss. Vi använder en tvål som tillverkats av en europé. Vid frukostbordet dricker vi sedan kaffe, skördat av en sydamerikan, eller te av en kines eller choklad av en västafrikan. Innan vi ger oss av till vårt arbete har vi ställt oss i skuld till mer än halva världen.

I påtaglig mening står allt levande i ett inbördes förhållande. De fattigas umbäranden utarmar de rika; förbättrade villkor för de fattiga gynnar också de rika. Broderskapet förpliktar oss att ta vård om våra bröder. Det som direkt berör en av oss, berör oss alla indirekt.

Fotokälla

Allt våld är hedersvåld

När någon talar om ”hedersvåld” föreställer vi oss gärna ett våld med religiösa eller kulturella förtecken som handlar om att upprätthålla en familjs eller en släkts heder. Något som man anser inte tidigare funnits i Sverige. Invandrarna kom hit med våldtäkter, kebab och pizza — plötsligt hade vi ”importerat” en hederskultur, något som tidigare aldrig funnits i Sverige och som kommer försvinna bara vi kastar ut alla invandrare; ”Inga invandrare — inga våldtäkter!”

Jag påstår att det är kvalificerade dumheter. Jag påstår att allt våld på något sätt handlar om att upprätthålla heder. Oavsett om det sker på skolgården, på fotbollsmatchen, på krogen eller i hemmet så handlar det om heder. När hedern är i fara tar vissa till våld. Våld som konfliktlösningsmetod. Våld för att återupprätta den förlorade hedern. Hedern som förlorats när fel lag vann, när någon var ”stöddig” i krogkön, när någon körde om eller när flickvännen var otrogen.

Bilden är tagen i samband med en pjäsVåld har funnits i vår ”svenska” kultur så länge som det går att minnas. Från vikingarnas tid och framåt finns det berättelser om svenska män som slagit och utövat våld mot kvinnor. Jag vet många kvinnor som har blivit eller fortfarande blir slagna utan att det har funnits någon koppling till religion eller utländsk bakgrund. Min mormor blev regelbundet slagen av min morfar i många år, tills han en dag tog sitt liv. Jag vet en kvinna vars mamma blev mördad av sin man, efter många år av systematiskt våld.

Det finns män som slår män. Kvinnor som slår kvinnor. Kvinnor som slår män och män som slår kvinnor. I nära relationer är män som slår kvinnor överrepresenterat världen. Kvinnor har alltid blivit slagna och mördade. Överallt i hela världen. Att påstå att våld mot kvinnor och våldtäkter skulle ha kommit till Sverige med invandringen är alltså helt absurt och motsägs enkelt av varenda historiebok. Våld mot kvinnor har alltid funnits här. Våld har inget kön. Våld har ingen etnicitet. Våld har ingen ålder. Våld är våld och vår fokus bör ligga på att det är fel, var det än sker.

Bilden är tagen i samband med en pjäs

Det är för mig obegripligt att vi inte frågar oss varför vi fostrar människor som använder våld som konfliktlösningsmetod. Istället fokuserar vi på offret och ifrågasätter. ”Varför går hon inte efter det första slaget?” är en fråga som lägger över skulden och ansvaret på kvinnan. Jag menar att en viktigare fråga är ”Varför slår han det där första slaget?” Han är ju också en produkt av vårt samhälle. Var har han lärt sig att våld kan lösa konflikter och vad är det han saknar? Vad ligger bakom dessa mäns handlande ? Hade vi kunnat upptäcka de här männen mycket tidigare ? Finns det ett mönster med våldsproblematik i dessa mäns uppväxt?

Genom att se mannen som slår och våldtar som en produkt av samhället och försöka förstå honom gör vi det möjligt att jobba förebyggande för att få färre sådana män i framtiden. Att försöka förstå någons agerande och bakgrund handlar inte om att ursäkta ett beteende utan är ett måste för att kunna jobba förebyggande.

För att minska våldet i samhället måste vi säga nej till allt våld, i alla situationer. Redan på dagis. Hur många har inte sett pojkar slåss ute på skolgården viftat bort det med ”Pojkar är pojkar”? Hur många har inte sett vuxna män slåss på krogen för att upprätthålla heder och ära? Det där krogbråket borde fördömas lika slagkraftigt som rånaren som slår ned sitt offer. Vi måste sluta ursäkta kvinnovåld med att ”han kunde inte behärska sig” på grund av något som hon gjorde. För att inte tala om våldet inom fotbollskulturen… Genom att förstå de som använder sig utav våld kan vi också spegla var i vårt samhälle vi kan göra förändringar.

Flickor får underkasta sig redan i tidig ålder. De får vänta på sin tur, sitta snällt och fint. Bråkar pojkarna med dem, får de lära sig att det beror på att ”pojkarna är kära i dem”. Samtidigt får flickorna ett verbalt ordförråd som många pojkar saknar. Hur kan vi åstadkomma förändring om vi inte lär pojkar att prata och uttrycka vad de känner i stället för att slåss?

Jag skulle kunna skriva en mängd områden där vi kan göra stora insatser för att förebygga våld i nära relationer. Kanske tycker någon att jag lägger stor fokus på män som slår kvinnor och därmed glömmer bort det andra våldet i nära relationer. Det som sker i samkönade relationer eller det våldet som utövas av kvinnor emot män. Men det gör jag inte. Jag tycker att allt våld ska uppmärksammas och motarbetas, var det än sker i samhället. Vi måste säga nej till allt våld.

Självklart ska det som vi traditionellt benämner hedersvåld motarbetas, men denna viktiga fokus får inte leda till att vi glömmer eller trivialiserar det våld som ”svenska” kvinnor blir utsatta för. Vi får inte tro att att det inte förekommer inom ramen för ”svensk” kultur och därmed osynliggöra det. Vi får inte glömma min mormor, hennes mor och hennes mormor. Vi får inte glömma min före detta skolkamrat som nyss har fått skyddad identitet för att man finner att det finns en risk att hon kan bli dödad av sin före detta pojkvän om han får reda på var hon bor. Det är viktigt att vi vågar se för att annars blir det ett hån mot alla kvinnor som är utsatta för våld och övergrepp där förövaren inte har en utländsk bakgrund. Som att de inte finns. Genom att erkänna att allt våld egentligen handlar om heder och att alla kvinnor som mördas i Sverige idag, oberoende av kulturell och etnisk bakgrund, mördas av heder kan vi också motverka detta våld.

20 mördade kvinnor. Av dessa är 1-3 den typ av mord som vi traditionellt kallar för hedersmord. 30 000 anmälda våldsbrott mot kvinnor i hemmet. 120 000 förmodade våldsbrott mot kvinnor i hemmet.  Varje år. Vi kan kalla det vidrigt, obegripligt, oacceptabelt. Men knappast för ett problem som kom hit med ”invandrarna” (vilka de nu är?). Så när Sverigedemokraternas kvinnor går ut med en lista på 32-punkter där fokus är att förhindra så kallat hedersvåld i Sverige, utfört av personer med utländsk bakgrund, kan man fråga sig om deras verkliga agenda handlar om verklig omtanke för våldsutsatta kvinnor eller om att smutskasta invandrare.

Anna Siekas

Vår underbara anpassningsförmåga

Människan är till sin natur en samarbetande varelse och samtidigt aggressivt beskyddande.
Förmågan att samarbeta och samexistera har varit en förutsättning för vår överlevnad. Att beskydda den egna gruppen har också varit en överlevnadsstrategi. Funkade toppenbra när vi var få på en stor jord.

Nu är vi väldigt många på jorden och gränserna för vad som är den egna gruppen är flytande. Vi ingår i många olika grupper samtidigt, hela tiden.

Det finns de som känner behov av en grupptillhörighet, en gemenskap. Det är helt naturligt. För en del räcker det med kärnfamiljen, skolklassen, idrottsklubben eller en arbetsplatsgemenskap.

För andra finns behovet att vara del av större sammanhang som t.ex. en religion eller en politisk rörelse.
Vi behöver vara del av något, behöver något att samarbeta med och omkring.

De allra flesta av oss ser inga motsättningar mellan de olika grupper vi själva tillhör och andra grupper. Om vi är trygga med och i våra olika grupptillhörigheter så tror jag att vi har lättare att anpassa oss till de förändringar som globaliseringen faktiskt innebär.

De nationella och rasistiska strömningar i Sverige som vuxit fram de senaste decennierna är ett tecken på otrygghet.

Rasister verkar tro att alla som inte tillhör gruppen etniska svenskar är så annorlunda (och sämre) att de inte har samma värde. De upplever ”främlingar” som hotfulla genom sin blotta existens. På nåt sätt är de överlägsna och rädda samtidigt.
Nationalisterna är rasister som drar det hela lite längre. De talar om genstammar, etnoblock och en uppdaterad form av rasbiologi för att försvara sina helt bisarra ideér om att Sverige enbart får befolkas av ett genetiskt homogent folk.
Tankegångarna har hörts förr i historien och mer än en gång har det lett till folkmord.

Det som aldrig upphör att förvåna mig är att dessa personer helt saknar anpassningsförmåga.
Sverige är inte — och har aldrig varit — homogent. Det Grönköpingssamhälle vissa fantiserar om har aldrig existerat. Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin var sagofigurer redan när de skapades.

Sverige är ett månggrupperat samhälle, ett dynamiskt progressivt heterogent samhälle. Om man inte gillar det faktumet så bör man överväga att bosätta sig i en skog med 15 mil till närmsta granne eller så är det bara att acceptera.
De som inte anpassar sig till utveckling riskerar att lämnas hopplöst långt bakefter.

Lovisa Loan Sundman

Adam Cwejman: "invandring är en samhällsvinst"

Gästinlägg av Adam Cwejman.

Adam Cwejman

Det talas mycket om huruvida invandring som fenomen är en samhällsekonomisk vinst eller förlust. 2009 skrev Jan Ekberg, nationalekonom på Växjö universitet, på DN Debatt (15/10) om att invandringen ökar befolkningen och därmed påfrestningen på den offentliga sektorn. Ekberg drar slutsatsen att: ”Det finns således inga särskilt starka offentligt finansiella argument för framtida invandring.”

Intresset för att diskutera migrationens ekonomiska effekter är uppenbarligen stort. Och trots att det ofta blir mycket uppståndelse kring debattinlägg som landar i att invandring endast är en marginell samhällsnytta – eller kanske till och med en kostnad – finns det goda belägg för att förflyttningar över gränserna i själva verket är en ren nettovinst.

Frågan är dock hur stor roll detta egentligen spelar. Är det inte bättre att vi fokuserar tid och resurser på att generera så positiva resultat som möjligt från migrationen, istället för att försöka räkna plus och minus, och sedermera hitta på någon godtycklig kvot för hur många människor som får röra sig över gränserna per år?

I en nyligen publicerad rapport av FN:s utvecklingsprogram (UNDP) presenterar man resultatet från en omfattande forskningsstudie av 14 OECD-medlemmar som tagit emot invandrare från 74 länder under perioden 1980-2005. Man konstaterar svart på vitt att invandring ökar sysselsättningen utan att tränga ut lokalbefolkningen från arbetsmarknaden, och att även antalet investeringar ökade som en direkt följd av immigrationen.

Att invandring under goda förhållanden är en samhällsvinst är knappast ett kontroversiellt resonemang. Tvärtom erkänns det även av uttalade immigrationsskeptiker som vill minska den internationella rörligheten över gränserna. Ett exempel är Demetrios G. Papademetriou, ordförande på Migration Policy Institute, som menar att migration, om den fungerar väl, utan tvekan ”kan ge stora ekonomiska vinster till mottagarsamhällen, invandrarna och deras familjer, både i ursprungslandet och i destinationslandet.”

Och det är just detta som är poängen. När nu även många av de som vill begränsa invandringen medger att migration under rätt förutsättningar kan leda till att alla blir vinnare bör debatten istället handla om hur vi skapar just dessa förutsättningar. En lyckad migration bygger på tre grunder: språk, lagar och sysselsättning. Alla som bor och lever i ett land måste kunna språket och följa lagarna. Och i ett land som Sverige där vi tror på att människor ska få möjlighet att försörja sig och få inflytande över sina egna liv är det en självklarhet att verka för full sysselsättning. För invandringen innebär detta att vi måste göra det mycket lättare för nyanlända att lära sig svenska, skaffa sig kunskaper om de lagar och regler som gäller i Sverige, samt snabbast möjligt komma ut på arbetsmarknaden eller börja studera.

På dessa områden har vi mycket kvar att göra. Språkundervisningen är trots regeringens insatser i stort behov av att förbättras. Samordningen mellan kommuner och frivilligorganisationer som arbetar med integrationsfrågor och stöd till invandrare måste öka. För att öka sysselsättningen krävs en satsning på företagande och entreprenörskap – framförallt måste det bli lättare för småföretag att anställa. Sverige är även i stort behov av en mindre stel arbetsmarknad.

Genom att säkerställa en god utbildning i språk och lagar för invandrare kombinerat med ett bättre företagsklimat och en flexiblare arbetsmarknad skapar vi en situation där migrationen kan ge mycket positiva effekter för den svenska samhällsutvecklingen. Hur vi bäst går tillväga för att åstadkomma detta – och inte vad invandringen tros ha haft för nettoresultat förra året – bör vara diskussionens kärna.

/Adam Cwejman, liberal skribent

När Demofon presenteras i avpixlat skick…

Hatsajten Avpixlat har en person som mer än andra kommit att bli ansiktet utåt för den ”nyhetssajten”, det är ”Demofon”, dvs Mats Dagerlind. Niklas Starow snappade upp en dialog på twitter som är väldigt avslöjande om hur Demofon fungerar. Starow skriver ett gästinlägg om det här.

Detta är böghataren och invandrarhataren Mats Dagerlind. Han driver det han själv kallar “enmanstankesmedjan” Demofon. Jag är personligen ej förvånad över att det är en “enmanstankesmedja”.

Vi kan nog ge honom epitetet “kvinnohatare” också efter detta massiva övertramp.

Jag har debatterat mot många troll på diverse forum genom åren, men det är ett ytterst fåtal som ens har kommit på tanken att på det här viset kränka en person vars mor tagit livet av sig.

Vi är många som förlorat våra mödrar på ett sätt eller ett annat och att vara ett svin mot en vars mor nyligen gått bort får det att koka lite mer än vanligt hos mig.

/Niklas Starow

PS

På kvällen noterar vi att han raderat en massa tweets. Undrar varför? Gillar inte Demofon att själv vara avpixlad?

Mångkultur och mångkultur

Fast Food Street FestivalDet finns en förvirring angående ordet ”mångkultur”. Å ena sidan är det en beskrivning av levd erfarenhet. Av upplevelsen att befinna sig i en vardag där det är möjligt att samtidigt tjuvlyssna på folk som pratar farsi, hålla kinesisk elektronik i händerna, snabbäta en kebab, bära amerikanska jeans, läsa en ledare om knätofsar och på det stora hela sammanfoga stora delar av världens ekonomiska, sociala och kulturella väv i en enda ögonblicksbild.
Å andra sidan är det också en beskrivning av inkluderande offentlig policy, som syftar till att göra det enklare för olika gemenskaper att ge uttryck för sina kulturella identiteter.

Dessa tu ting är inte samma sak. Och däri ligger förvirringen.

Mångkultur som levd erfarenhet är egentligen långt mindre komplicerat än det låter. Vi behöver inte ens lämna landet för att uppleva det — en norrlänning och en skåning som hamnar i en diskussion upptäcker förmodligen att skillnader finns. Eller, varför inte, en PC-användare och en Applefanatiker. Det finns tusen och åter tusen sätt att bygga gemenskap på, och när medlemmar av dessa gemenskaper möts så uppstår fenomenet mångkultur.

Det är någonting som inträffar närhelst människor bygger gemenskap kring saker och ting. Och människor är fenomenalt duktiga på att bygga gemenskap.

Mångkultur som offentlig policy är även det mindre komplicerat än det låter. I sin enklaste form är det helt enkelt att det offentliga inte lägger sig i vad människor gör med sina vardagar, och låter olika gemenskaper ta sig de uttryck som passar dem. I lite mer involverade former kan det förekomma åtgärder för att bygga plattformar för att underlätta dessa gemenskapers deltagande i det offentliga samtalet.

Som varje punkare vet, så översätts inte gemenskap automatiskt till ett erkännande som legitima deltagare i den offentliga debatten.

Skillnaden kanske kan verka subtil, men kom ihåg uppdelningen: levd erfarenhet och offentlig policy. Det ena är någonting vi kan se hända på gator och torg, det andra är någonting som tar plats i offentliga dokument. Och den som vill kritisera mångkultur på ett meningsfullt sätt behöver ta denna skillnad i beaktande.

Det är exempelvis inte möjligt att kritisera det offentligas inställning till sina medborgare genom att påpeka att vissa medborgare är konstiga. Att en grupp upplevs som märkliga är inte någonting som har någon bäring på hur det offentliga bör agera — det är helt enkelt inte formulerat på samma nivå. Det kan på sin höjd användas för att bygga engagemang inom den egna gemenskapen, men det är inte en politisk fråga.

Den som vill kritisera mångkulturell politik måste göra det utifrån en politisk utgångspunkt. Allt annat är löst tyckande, och bör betraktas som sådant.

Tomma tunnor skramlar mest

I slutet av augusti 2010 hade Sverigedemokraterna 58 tomma stolar runtom i kommunfullmäktige i Sverige. 58 tomma platser av deras totalt 281 stycken platser, som de vann i valet 2006.

Jimmie Åkesson och Erik Almqvist lovade då i 2010 års valkampanj att SD skulle ha representanter för alla deras väljares röster efter valet. Vallöftet var att det inte skulle stå någon tom stol mellan 2010 och 2014. Dagarna efter rösträkningen i september 2010, firade SD 20 mandat i riksdagen och totalt 612 mandat runtom i 246 av landets 290 kommuner. Det stod dock snabbt klart att 7 av de mandaten i kommunerna inte kunde tillsättas, trots vallöftet.

Nu när innevarande mandatperiod närmar sig slutet, står det runtom i landet många tomma SD-stolar, där det skulle ha suttit en representant för deras väljares röster. (Uppdatering 16:e augusti 2014: 72 st tomma stolar)
Och det uppges att 76 stycken SD-stolar idag hör till olika avhoppade politiska vildar, som valts in på Sverigedemokraternas röstsedel — och sitter kvar utan partibeteckning, eller har valt att gå med i ett annat politiskt parti.

Björn Söder och flertalet press-sekreterare har försökt förklara vad detta problem beror på. Undanflykten är alltid samma mantra om att SD ”haft för snabb tillväxt, på för kort tid”. Uppenbarligen har partiet inte klarat av att bygga upp organisationen och samtidigt hitta tillräckligt kompetenta företrädare i de kommuner som de vann mandat i.

Sverigedemokraterna grundades i februari 1988 — men inte från scratch — genom sammanslagning av flera redan etablerade grupperingar. Partiet firade 26 år i februari 2014. Är det fortfarande att betrakta som ett ‘ungt parti’? Eller är det en rimlig tid dom redan har haft på sig? SD anmälde trots allt 2 028 kandidater på valsedlarna, sammanlagt räknat inför valet 2010. Vad säger ni, ska ni 339 610 väljare som lade er röst på SD ge era representanter mer betänketid? Eller ska ni ta och kräva att era stolar innehas och att er politik genomförs enligt era önskningar?

Läs även EXPO:s granskning i augusti 2014: Tomma löften om tomma stolar, EXPO; SD har tappat kontrollen över 148 av sina 612 stolar i kommunfullmäktige!

———

Valmyndigheten uppdaterar kontinuerligt: Antal tomma stolar i kommunfullmäktige

Och även: Totalt antal avgångna ledamöter