Det har förmodligen inte gått dig förbi att Bosse Hansson är i hetluften nu i dagarna. Den gode Bosse har uttryckt sig på ett sätt som inte kan tolkas som någonting annat än som en kvarleva från en gammal tid. Att kalla folk ”svartingar” var månne gångbart för ett antal årtionden sedan, men som all uppståndelse visar så är det inte riktigt gångbart längre.

Med viss betoning på ordet ”längre”.

Efter viss uppståndelse uppstod en mer organiserad debatt om uttrycket i fråga. Det försvar som den äldre herren använde i denna var inte riktigt vad man kanske kunnat förvänta sig. I stället för att erkänna att det var klumpigt, sade han att det hela var ett uttryck för hans ålder, och att vi som förstående människor bör ha förståelse och översikt med att vissa åsikter helt enkelt lever kvar från förr i tiden.

Storyn är egentligen inte viktig i sina detaljer. Den är snarare ett exempel på ett fenomen och en attityd. En inställning. Utan vidare omsvep kan denna inställning sammanfattas med att gamla människor är dumma i huvudet och sedan länge förlorat förmågan att lära sig nya saker.

Vilket kanske är en bekväm inställning att ha, i och med att den gör det möjligt att avskriva äldre människor all möjlighet till eget tänkande. Men precis som med alla andra former av generaliseringar, så leder den till att vi ser de generaliserade som någonting mindre än människor. Som en typ. Som någonting som bara är, och som inte kan förändras.

Hur bekvämt det än må tyckas, så är det inte acceptabelt att anse att äldre människor är ofrånkomligt rasistiska och att det enda som kan bota dem från denna ofrånkomlighet är döden.

De förtjänar trots allt mer respekt än så. Ingen vinner på att vi betraktar äldre personer på ett sätt som tidigare varit förbehållet så kallade ”svartingar”.

Vi har kommit längre än så vid det här laget. Inte sant?