Kategoriarkiv: Krönikor

Krönikor, Myter

3: Myten om att "de kommer hit och tar våra jobb och tär på våra finanser…"

Detta är del tre i en serie av åtta artiklar om myter kring invandringen. Artikelserien har skrivits av Andreas Meijer.

MYT:

”De kommer hit och tar våra jobb och tär på våra finanser, fast de inte behöver det.”

Kostnader och bidrag är något som flitigt används när det gäller att diskutera de negativa aspekterna av invandring. Och det är klart att det kostar att ge pengar till någon som inte kan betala tillbaka. Frågan är väl hur man ska få de människor, som kommer från andra länder och inte kan bidra till samhället för att de inte har adekvat utbildning eller språk, att vara en del av den skattebetalande befolkningen? För om man betalar skatt på ett arbete som någon vill att man skall utföra så är man faktiskt (oftast) en del av tillgångarna för ett land, tillgångar som kan användas för att betala där det behövs. För att kunna förbättra detta så måste frågan tas på allvar, utan att nödvändigtvis vara så polär. Det behöver inte handla om att gilla eller ogilla invandrare. Det kan istället handla om hur vi kan ta tillvara på den tillgång som människor är och vilka krav vi kan/bör ställa på dem som kommer och på oss som tar emot dem.

Sällan kommer frågan om varför det finns så olika typer av invandrare. Varför vi gör så stor skillnad på invandrare beroende på vilket land de kommer ifrån? Varför de som kommer från vissa länder har lättare att integreras i det svenska samhället än vad det är för andra? Det är lätt att ha förutfattade meningar om en person, enbart baserat på dennes etniska bakgrund (det som kallas för fördomar). Att det är så tror jag att de flesta håller med om, varför det är så är däremot en annan fråga.

Look after the pennies and the pounds will look after themselves

När det gäller Sverige och de invandrargrupper som har kommit hit under de sextio år som vi haft en invandring till landet, så är det stora skillnader på hur vi ser på de olika grupperna, men detta är ju också ett internationellt problem. Det är inte bara vi som ser på ett speciellt sätt på människor från Somalia och på ett annat på de som kommer från Finland eller Iran.

Mentalitet och kultur brukar vara en stor mortelstöt när det gäller att åskådliggöra skillnader mellan olika migrationsgrupper. Kommer människorna från en kultur som liknar vår så är det lättare att ta till sig dessa människor och se dem som en del av samhället. Det är inte något egentligt konstigt och de människor som har en liknande kultur som vi har kommer från länder som har ungefär samma sak som vi; demokrati (med reservation för definition), folkval, inga väpnade strider inom landet, relativt stabil ekonomi och en något sånär fungerande statsapparat. Med andra ord, inte så mycket som talar för att dessa människor är flyktingar i någon större grad. Flyktingar kommer, främst, från länder som inte har en kultur och styre som liknar det vi finner i Sverige.

Orsakerna till varför människor flyttar ifrån olika länder kan vara många. Något som är sammanhållande är dock att det ofta flyttar många människor från ett visst land ungefär samtidigt. Vanligtvis flyttar flertalet till länder där människor från sändarlandet (det land som människor flyttar ifrån) redan flyttat. Det är inte så konstigt. Betänk om du skulle vara tvungen att fly från Sverige. De första val du gör (om du kan välja) är att välja att flytta till ett land som har stabil ekonomi, en liknande kultur och kanske möjligheten att leva ett fredligt liv utan att vara rädd för att bli dödad eller för att svälta ihjäl. Till din hjälp kan det vara bra om det redan finns svenskar i det landet som kan hjälpa dig att komma in i systemet eftersom det förmodligen inte fungerar på samma sätt som du är van vid. För att veta vilket det är så kan det vara bra om det finns någon anknytning till det land som väljs som mottagarland (det land som människor flyttar till).

De första som flyttar från ett sändarland är vanligtvis de yngre och de som inte har skaffat familj. De, liksom de som bor i väst/nord är mer mobila och har lättare att bryta upp med tryggheten hemma. Det är dessa som kommer att vara anknytningen till de människor som kommer i andra-, eller tredjevågen. Genom att ha etablerat ett liv i något land så öppnar det upp för att flera ska kunna komma, eftersom en viss kunskap om landet och dess samhällsstruktur har erövrats. Det finns få människor som flyr till länder utan att känna någon eller känna till något om landet, då brukar migrationen vara till grannländer och bestå av de flyktingar som är fattigast och flyr från de mest miserabla förhållandena. Vanligtvis är det inte de fattigaste, mest rurala individer som tar sig till Sverige – de har inte den möjligheten.

/Andreas Meijer

Läs även: del 1 | del 2 | del 3 | del 4 | del 5 | del 6 | del 7 | del 8

Krönikor

Med kommunikationsproblem – på svenska!

Sverigedemokraterna – ett parti med självinsikt? Det är med en egendomlig känsla av tragik och komik jag noterar att Sverigedemokraterna finner det nödvändigt att publicera en kommunikationsplan för sina medlemmar. I alla fall av den typ som kan laddas hem nedan.

Klipp från Sverigedemokraternas kommunikationsplan.
Notera stavfelet (understruket).
Klicka på bilden för att läsa hela SD’s kommunikationsplan.
(öppnas i samma fönster)

 Man kan tycka och tänka precis vad man vill om Sverigedemokraterna, men ibland uppvisar de faktiskt en viss självinsikt och önskan om åtminstone intern utveckling. Jämte Jimmie Åkessons brev till alla förtroendevalda om att alla extrema och rasistiska element ska rensas ut ur leden, har nu en kommunikationsplan presenterats vid kommun- och landstingskonferensen som hölls i Västerås i oktober. Det visar på ett visst mått av självinsikt när kommunikationsplanen uteslutande handlar om att partiet som sådant måste omvärdera sin självbild, men också den bild andra har och får av dem genom det sätt de kommunicerar utåt. Det som dock är mest underhållande av allt är felstavningen av ordet kommunikationsplan (kommunikatikationsplan) på baksidan av foldern. Om det är medvetet eller ej kan jag inte svara på. Men jag hoppas för deras skull att de inte betalat en korrekturläsare för felsteget.

Det finns tvivelsutan visst fog för nidbilden av oss sverigedemokrater som ”unga arga män”, vi gör oss själva en stor björntjänst om vi inte tillstår det.

Sverigedemokraternas kommunikationsplan 2014, s. 11

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser kommunikationsplanen. Innehållet är oerhört grundläggande, och det förvånar mig oerhört att partiledningen inte nått större insikt om mer avancerade sätt att kommunicera. Men å andra sidan; med tanke på hur åtminstone delar av deras engagerade medlemmar både i riksdagen samt ute i kommunerna beter sig, samt många av deras väljare och andra anhängare kommunicerar, finns det kanske grund för att göra en sån här intern kupp.

Unspeakable #2
madamepsychosis / Foter / CC BY-NC-ND

Och visst behövs det. Många Sverigedemokrater har kläckt ur sig grodor i varierande negativ grad, och partiledningen har givetvis helt rätt när de menar att det inte räcker med att man själv vet att man för en bra politik (hur man nu kan ha den åsikten om just Sverigedemokraternas politik, men det är en annan femma), utan man måste också se till att anpassa sig gällande språk, kläder, kroppsspråk med mera, för att faktiskt nå ut med sitt budskap. Och vill de nå ut med sitt budskap och ta över som ledande parti i Sverige – ja, då lär de hålla tungan rätt i munnen, både inom partiet och helst på sina anhängare också. För det är det många av oss som vet; det är oerhört svårt att diskutera och debattera med just anhängare av Sverigedemokraterna. De talar ofta i affekt (frustration över att vi inte förstår deras rädsla för det okända), har ofta ett fattigt språk och en tendens att inte vilja förstå att människor tycker olika.

Hur ska man då tolka det här med att Sd publicerar en kommunikationsplan offentligt och lättillgängligt på sin hemsida, för alla att se och läsa?

Jag har inget bra svar på den frågan. Såsom jag tolkar det, finns det både för- och nackdelar med det. Fördelarna för Sverigedemokraterna själva är att om de har tur, kan de få någon enstaka partimedlem att tänka efter. Färre anhängare, misstänker jag. Nackdelen för dem är betydligt större; ju fler icke-anhängare som läser det här dokumentet kommer att inse att den bildning och utbildning partimedlemmarna har inte är så hög, och risken finns att partiet i det långa loppet förlorar väljare på det. Att ett parti har en välutbildad och bildad ledning är gott nog, men det räcker inte i längden. Även de som sitter i kommuner och landsting bör ha någon form av utbildnings- och bildningsnivå för att klara av att föra partiets politik på ett sätt som lyfter och hjälper i stället för stjälper.

Krönikor, Myter

Myterna om kriminalitet bland invandrare

Det påstås att invandringen är något negativt ekonomiskt, något som bara kostar pengar för samhället. Som en del av de påstådda kostnaderna anges ökad brottslighet och kriminalitet bland invandrare utgöra en stor del. Vi ska gå igenom den myten här.

Kent Ekeroth (Sd)

Av naturliga skäl finns alltid en stor osäkerhet i statistik om kriminalitet. Många brott anmäls aldrig och många av de brott som anmäls klaras inte upp. Ett sätt att försöka mäta och jämföra över tid och mellan länder är enkätundersökningar där de svarande får uppge om de utsatts för brott det senaste året. I den statistik som Brottsförebyggande rådet hänvisar till kan man se att Sverige inte sticker ut jämfört med liknande länder. Det är lika många eller fler som uppger att de har utsatts för brott i en del länder med lägre invandring, till exempel Danmark och Norge. Invandring tycks därför inte vara en avgörande faktor i en jämförelse av antalet brott mellan länder.

Den överrepresentation som finns bland utlandsfödda i brottsstatistiken beror bland annat på att det är många unga män som kommer till Sverige, en grupp som normalt är överrepresenterad i statistiken — oavsett födelseort. Även faktorer som arbetslöshet och låg utbildningsnivå spelar in. I sammanhanget är det viktigt att poängtera att den absoluta majoriteten utrikes födda, precis som den absoluta majoriteten svenskfödda, aldrig begår brott.

Brott ska alltid bekämpas och den ansvarige ska ställas till svars. Men när en enskild invandrare begår brott ska vi aldrig skuldbelägga hela gruppen utrikes födda.

Det finns i sammanhanget även ytterligare faktorer att ta hänsyn till och redan år 2005 visade professor Christian Diessen i en tvärvetenskaplig antologi, ”Likhet inför lagen”, hur invandrare missgynnades i rättskedjans alla led.

Påståenden som framförs ofta är att vi har lägre straff än andra länder och att någon sorts allmän opinion skulle kräva att mantrat ”hårdare tag och strängare straff” uppfylls med det snaraste.

Att opinionen kan upplevas så beror i första hand på att media och polis lever i ett symbiotiskt förhållande där media vet att brott säljer tidningar, och polisen vet att ju mer media skriver, desto bättre förutsättningar för ökade anslag. Om detta finns bokstavligen spaltkilometrar för den intresserade att läsa i min blogg där jag i artikel efter artikel motbevisar en lång rad rena myter om brott, straff och kriminalvård. Här och nu ska jag bara ge några exempel och f.ö hänvisa till en överväldigande kriminologisk forskning som slår fast att längre straff inte har någon påverkan på den samlade brottsligheten.

Påståendet om allmänna opinionens uttalade blodtörst där ser verkligheten istället ut på det sätt som beskrivs i en undersökning som genomförts av Köpenhamns universitet, Rättspolitiska institutet i Helsingfors, Islands universitet, Universitetet i Oslo och Stockholms universitet. Projektet har finansierats av Nordiska samarbetsrådet för kriminologi och Justitieministeriet i Danmark. Den svenska delen har även finansierats av Vetenskapsrådet.

Det är en stor och omfattande undersökning av hur människor ser på brott och den kommer fram till samma sak som jag hävdat länge med stöd bl.a av en liknande undersökning gjord i Australien, att kraven på skärpta straff saknar stöd hos folket.

I punktform visas istället följande:

1 Allmänheten har mycket begränsad kunskap om rättsväsendet, och medierna är den främsta informationskällan.

2 När allmänheten får mer information om brott och straff sjunker straffbenägenheten avsevärt.

3 Rädda människor tenderar att vara mer straffbenägna.

4 Allmänheten föredrar rehabiliterande åtgärder framför ingripanden från rättsväsendet.

Den här utredningen kan sammanfattas på detta vis och jag citerar ur DN:

En fråga som infinner sig är då varför det är en sådan skillnad mellan å ena sidan det generella och å andra sidan det informerade och konkreta rättsmedvetandet. En förklaring som förts fram är att det spontana svaret att straffen är för låga bara visar att man vill ta avstånd från gärningen. En annan förklaring är att allmänheten brukar vilja ha mer av vilket förslag som än presenteras, inklusive mer behandling eller arbetsträning för den som begått brott. Ges man bara möjlighet att svara på frågan om straff kan man inte ta ställning till andra insatser. En tredje förklaring är att allmänheten har dålig kunskap om de straff som faktiskt ges i domstolarna — här underskattade ju allmänheten genomgående domstolarnas straffnivå.En fjärde förklaring slutligen är just att med mer och konkret information förändras kraven på hårda straff. Det är också det genomgående resultatet från tidigare forskning i flera länder. Detta innebär inte att allmänheten inte skulle ta brotten på allvar. Tvärtom visade undersökningen att allmänheten ofta ville utvidga straffet så att fängelse kompletterades med andra påföljder och rättsliga reaktioner. Särskilt behandling av gärningspersonen och ekonomisk kompensation till brottsoffret föreslogs ofta. Allmänheten verkar tycka att straffet ska uttrycka rättvisa och proportion men också upprättelse av och hjälp till brottsoffret och åtgärder för att gärningspersonen inte ska begå brott igen.

Så vidare till talet om våldsam ökning av våldsbrottslighet och de slappa påföljderna i Sverige, där låter jag riksåklagare Anders Perklev föra min talan och som får visa att vi, tack vare att vi låtit oss vägledas av brist på kunskap, kastar miljarder i sjön på att inhysa intagna i fängelse som den upplysta allmänheten egentligen inte alls vill ha där. Anders Perklev, uttryckte det så här då han lämnade ifrån sig sin utredning om skärpta straff vid olika typer av våldsbrott:

att den kraftiga ökningen av antalet anmälda våldsbrott inte tycks bero på att den faktiska våldsbrottsligheten totalt sett har ökat i någon större omfattning,

att det inte finns något belägg för att våldet generellt sett har blivit grövre eller råare,

att en höjd straffnivå inte kan förväntas leda till mindre våldsbrottslighet i Sverige,

att övriga nordiska länder samt ytterligare tre stora EU-länder i stort sett inte tycks ha en annorlunda straffnivå än Sverige.

Ytterligare underlag för hur verkligheten ser ut hittar du också i den här artikeln.

Slutligen konstaterar jag angående SD att när det handlar om meningslös populism i frågan om brott, straff och kriminalvård så förändras synen på kostnader blixtsnabbt. I detta sammanhang tvekar man inte att kalla min. 52 miljarder för en liten summa pengar. De min. 52 miljarder som enligt Kent Ekeroth är kostnaden för att införa s.k ”riktiga” livstidsstraff.

Vad kostnaderna blir för alla andra förslag Ekeroth och SD lagt på området har jag upprepade gånger frågat om, men ej fått något svar på. Att det handlar om mångmiljardbelopp årligen råder det dock inte minsta tvekan om.

Michael Gajditza

Krönikor, Myter

Att inte bekämpa rasism med rasisters metoder…

Det är en myt att muslimer är mer rasistiska än andra människor. Ändå hör man de som vill bekämpa antisemitismen gnälla på att det är ”muslimerna” som är problemet. Även bland en hel del aktivister som egentligen borde veta bättre, finns det en acceptans för islamofobi som bara kan förklaras genom att man använder dubbla måttstockar. Man ser inte att demoniseringar och negativa generaliseringar om grupper är lika illa oavsett vilken grupp det drabbar.

Herbert Tingsten 1896-1973

Det finns mycket att lära av gamla konsekventa antinazister på 1930- och 40-talen.

”Man får aldrig, aldrig, aldrig, bekämpa nazism och antisemitism genom att använda metoder och retorik som antisemiter och nazister använder”, brukade den gamle antinazisten, senare chefredaktören på Dagens Nyheter, Herbert Tingsten säga då han hörde att man gnällde på ”de onda tyskarna” under 40-talet. Detta sades under en tid då nazityskland stod på höjden av sin makt. Tingsten hade modet att inte bara vara en av de fränaste kritikerna mot nazismen i det isolerade Sverige under kriget, han var dessutom den fränaste kritikern av den antinazism som lånade nazismens metoder.

Tyskhat var också ett hat. Ja, det var att låna nazismens svepande generaliseringar och demoniseringar av judar att lika svepande kalla alla tyskar för ”onda”.

Ture Nerman och Torgny Segerstedt, brinnande antinazister och förkämpar för judar (och senare även, i Nermans fall, Israel) sa samma sak. Nerman gav ut en bok redan 1918 om ”Folkhatet” och de demoniseringar av folk som följde i krigsretorikens spår.

Min morfars morbror var polis i Höganäs under kriget. Jag har läst vad han var med om. Han, som var antinazist och Socialdemokrat blev en gång arg på en person som gick omkring i Väsby kommun, utanför Höganäs, och pratade tyska. ”Jävla tyska nazist, åk hem”, eller nåt liknande sa han till honom… Det var bara att den ”tyske nazist” han bad dra hem till Tyskland var judisk socialdemokrat som hade flytt till Sverige.

Min morfars morbror skämdes. Så borde alla skämmas som accepterar att personer drar andra folk över en kam, oavsett om de är judar, muslimer, romer eller vad de än är. Svenskar t.ex.

Det är inte ofarligt att dra folk över en kam. Fråga de norska ”tyskbarnen” vad de anser! Deras enda brott var att ha en tysk till pappa och en norsk kvinna som mamma under kriget. Under flera decennium har hat och mobbning mot ”tyskbarnen” varit sanktionerat från högsta ort, från kung och regering.

Och nej. Bara för att det är krig rättfärdigar ej att man tar fiendens värsta metoder och gör dem till sina egna bara för att man hatar…

Glöm aldrig Tingstens visdomsord, som man kan läsa bland annat i hans memoarer. Använd inte nazismens, rasismens och hatets metoder i kampen mot nazism, rasism och hat!

Krönikor

Neutralitet öppnar för rasism

Gästkrönika av Henry Bronett

Sverigedemokraterna är nu vårt tredje största parti och antisemiter hotar sedan en tid svenska medborgare i Malmö. Det man accepterar att säga högt om romer och muslimer blir allt grövre. Och när en käck schlagerfarbror (f.d. ledare för Ny Demokrati) startar flyktingförläggning (!), undrar jag om något skört och känsligt i den svenska identiteten blivit blottat, något som förut varit dolt.

Sverige har inte känt av något krig sedan 1814, då Norge tvingades in i union med Sverige. I drygt 200 år har vi undvikit väpnade konflikter, det är sällsynt i Europa. Under första världskriget förklarade Sverige sig neutralt. Likaså 1939, då Tyskland gick in i Polen — Storbritannien och Frankrike kort därpå förklarade Tyskland krig. Sveriges statsminister Per Albin Hansson var tydlig med att Sveriges hållning skulle vara neutral. Tyskland dominerade visserligen Sverige under flera år, tyska soldater och tyskt materiel transporterades på våra järnvägar till tyskarnas krig och invasion av Norge. Tyskland blev vår största handelspartner, 80 procent av vår export gick dit. Till finska vinterkriget förhöll vi oss ”icke krigförande” och bistod Finland med pengar och vapen mot Sovjet. Neutraliteten har hållit Sverige utanför krig och låtit människor leva ett någorlunda normalt liv. Samtidigt har allt ett pris. Vi har lärt oss tystnaden, förmågan och möjligheten att se till ”båda sidor” i en konflikt. Men den neutrala hållningen samtidigt som världen stod i lågor, måste också ha satt andra spår i oss.

Min mamma och pappa är inte födda i Sverige, jag är det. Jag är svensk, känner mig i hög grad svensk och jag vill leva och jag vill dö i Norden. Men när jag råkar på människor som pekar finger åt och skuldbelägger andra bara för att de är annorlunda, då reagerar jag på ett helt annat sätt än mina vänner, vars föräldrar är födda här och vars familjer levt i vårt land sedan generationer. För jag upplever ofta då invandrare och religion kommer på tal att det blir otydligt i Sverige. Det är lite som med politik, det talar vi inte gärna om. Vi blir blyga och mumlar artigt något generellt, sedan talar vi hellre om vädret eller fotboll. Den något glasartade men vänliga blicken då till synes obehagliga samtalsämnen kommer på tal och den därpå följande tystnaden, är något jag aldrig riktigt förstått mig på. Det var något jag inte fick med mig hemifrån. Har alltid ställt mig undrande till den där tystnaden. Men nu tycker jag mig se spår av vad den handlar om, denna böjelse till luddighet då invandrare och politik förs på tal. Kan det vara spåren av 200 års neutralitet som nu blivit synlig? Den svenska konsten att inte lägga sig i, att ta det lilla lugna och att förstå båda parter. Blir den tydligare nu då extrema vindar blåser över hela Europa och skapar oro också här? Har den svenska identiteten som neutral och balanserad blivit störd av EU-medlemskap och invandring? Hur ska vi svenskar förhålla oss neutrala och balanserade, när vi plötsligt står mitt i och inte längre kan hålla oss utanför?

Det blir allt svårare att vara svensk på det viset. Att förhålla sig neutral kanske inte längre är möjligt? Europa är en allt tydligare del av vårt Sverige, vi är inte utanför längre, vi är mitt i det. Går det ens att låtsas vara neutral då? När främlingshat och rasism blir tydligare, hur kan vi stå neutrala i det?

Min mamma kommer ihåg Rikskristallnatten. Den 7-13 november 1938, då Nazisterna brände 1400 synagogor och bönehus, krossade omkring 7500 skyltfönster och misshandlade judar, kvinnor, barn. Omkring 1500 judar dog under det som kom att kallas Kristallnatten. Hon berättar hur hon kommer ut från skolan och såg män med påkar, såg slagsmålen, blodet och krossat glas överallt. ”Snälla Gud låt pappa vara i livet!”, var det enda hon tänkte. Hon sprang hem genom vansinnet, sprang för allt hon var värd genom slag, förstörelse och skrik. Hon berättar att hennes pappa kommit hem på kvällen, oskadd. Hela natten hade de legat i hennes säng och han hade hållit om henne hårt. Han hade tröstat henne, lugnat henne. Hela natten hade han gjort det för hon var utom sig. Min mamma berättar om det och om när himlen blev svart om dagen, för alla bombplan som kom med döden. Om sådant berättar min mamma. Min far smugglades över sundet av en vänlig svensk skeppare då nazister marscherade in i Danmark. Det var den 9e april 1940. Det är ekon från deras erfarenheter, den tiden av förföljelser och övergrepp jag hör då människor nu blir utpekade av inget annat skäl än sin etniska härkomst eller sin religiösa tillhörighet. När människor blir misshandlade och bespottade för att de inte är som ”vi”, då hör jag mina föräldrars erfarenheter.

Och därför, när romer nu blir betraktade som tjuvar, muslimer som terrorister och svarta som lata utsugare av vårt system, förstår jag inte varför statsminister Fredrik Reinfeldt är så anonym och inte heller varför partiledare Löfvén intar en så neutral position. Nu längtar jag efter tydlighet, inte svensk neutralitet. Fast jag vet att både statsminister Reinfeldt och partiordförande Löfvén är för vår demokrati. Fast jag vet att de anser gränslöshet i vilken form det vara må, är motbjudande så önskar jag att de sa det lite oftare. Att de sa det lite högre, att de visade det lite tydligare och att de gjorde det just nu. Jag önskar mig det.

Min känsla är att vi behöver kliva fram ur vår invanda historiska identitet, och titta på hur vi ska vara Svenskar nu i vår tid. Vi är inte skyldiga historien något alls, förutom att känna till något om våra förfäders del i den. Historien sätter osynliga spår i oss, den gör saker med generationerna och vi har en skyldighet att veta något om det. Då har vi en möjlighet, en chans att undvika att i slentrian och okunskap göra om samma misstag. För vår egen och våra barns skull — låt bli att säga ”jag visste inte”. Det håller inte.

När någon pekar finger och beskyller en människa, behöver vi visa vilka vi är, var vi står och vi bör göra det innan neutraliteten ställer oss där vi inte vill vara.

Gästkrönikör Henry Bronett © 2012

Krönikor, Myter

Och likväl är sverigedemokraterna rasister…

Alldeles för många har accepterat den mycket enkla lösningen att om vi bara stoppar invandringen så löser det problemen. Enkla lösningar på svåra problem existerar synnerligen sällan och politiskt har metoden historiskt använts främst av totalitära ickedemokratiska ideologier och makthavare. Hitler är väl främst i den kategorin men har många själsfränder med olika bakgrund och olika ideologisk och även religiös förankring.

Det enda som är passande med Mugabe är mustaschen.

Robert Mugabe skyllde allt på vita jordägare, på Nordirland skyllde katoliker allt på protestanter och tvärtom, shiamuslimer o sunnimuslimer, Pol Pot i Kambodja, i många länder har folkmord skett på etniska minoriteter som t.ex serbernas etniska rensningar på 90-talet, kurder har mördats i olika länder och på medeltiden hade vi häxor som brändes på bål. Så sent som häromdagen förklarade en religiös dåre i USA att orkanen Sandy var de homosexuellas fel etc.

Det är spår som förskräcker och gemensamt för alla dessa har varit deras supportrars övertygelse om att de haft rätt. På ett otäckt närliggande sätt beskrivs idag främst muslimska invandrare från mellanöstern och Somalia av ledande SD-företrädare på ett motsvarande sätt. Vissa, som Kent Ekeroth, påstår dessutom att invandringen som helhet varit skadlig för Sverige i en tweet till undertecknad:

Den som vill hittar mängder av exempel här.

Det finns en myt som cirkulerar. Myten att rasism bara har med det gamla sättet att sätta en ras framför en annan. En del menar att Sverigedemokraterna inte är rasister eftersom de inte pratar om raser på det sättet i partiprogram etc.

Det är dock lika sant att det i partiet fortfarande finns ett relativt stort antal företrädare som med jämna mellanrum uttrycker tankar, åsikter och värderingar som, om inte rasistiska i klassisk mening, får betraktas som antingen kulturrasistiska eller med ett möjligen nytt ord, religionsrasistiska. Det finns gott om exempel på detta på den sida jag tidigare länkat till.

Bland anhängare och sympatisörer är detta ännu vanligare och ännu mer förekommande.

Sedan är det också så att all rasism oavsett tolkning inte heller alltid behöver vara uttalad. Om man däremot föreslår lagar, som de facto omfattar hela befolkningen och därmed per definition inte kan sägas vara rasistiska, men vars effekter entydigt bara riktas mot och drabbar specifika grupper, så utgör de likt förbannat ett i vidare mening rasistiskt uttryck.

/Michael Gajditza

Krönikor

Att vinna eller försvinna

Evolution. Ett otäckt ord på många sätt. Förändring. Utveckling. Det gamla försvinner in i minnenas dimmor, och försvinner så småningom i historiens varande där individen är ganska ovidkommande och de stora skeendena är mer intressanta.

Vissa grupperingar av rasister vill hålla blodet och genpoolen ren.

Ibland diskuterar jag med nära vänner om evolutionen, hur den fungerar, men framför allt hur många människor reagerar och agerar när djurarter håller på att dö ut. Vi är helt överens om att de flesta människor har väldigt svårt att acceptera att vissa saker är helt naturliga och kommer att ske vare sig vi vill eller ej. Som till exempel delfinerna. De kommer att dö ut, förr eller senare. Försöken att rädda dem är väldigt fina, omtänksamma och mänskliga, men i slutänden kommer vi att förlora delfinerna. Vi kommer att ha delfinskelett hängandes på museer och det kommer att finnas barnböcker som förklarar hur delfinerna levde, hur de såg ut (jfr barnböcker om t ex dinosaurier) och så vidare. Det är kanske inte något du och jag kommer att uppleva under vår livstid, men det kommer att hända. Förr eller senare.

Progress
kevin dooley / Foter / CC BY

Evolution och konflikt

Det är naturligt för folk (såsom i folkslag, individer och grupper av individer) att flytta på sig. Det är så utveckling förs framåt, vilket också innebär förändring. Den matematiken är väldigt lätt att förstå sig på. Det är också naturligt att man bosätter sig på ett nytt ställe om man flyttat sig en längre sträcka. På den nya platsen är det heller inte helt osannolikt att man hittar en partner, om man inte redan har en. Det innebär att blod blandas med blod, nya band skapas, nytt liv ser dagsljuset. Så har det sett ut förr, så kommer det att se ut framledes.

När två individer, grupper av individer eller två folkslag möts, är det inte alls konstigt att det blir konflikt. Tänk bara på de ungdomsgäng som rör sig i storstäderna. De rör sig i olika områden av staden och ibland blir det sådana konflikter dem emellan att det utbryter gängkrig. Ungefär samma effekt blir det när något nytt och okänt kliver in i våra liv. Vi blir som tagna på sängen av det nya och det är lätt att hamna i en anfall-är-bästa-försvar-ställning. Det är inget konstigt, utan en djupt rotad instinkt. Alla människor fungerar olika, och den här skräcken som är mer en instinkt än något annat, stiger till olika nivåer hos oss alla. Vad det handlar om är förmågan att ta till sig nya tankar och idéer, och det är inte alltid helt lätt. Som jämförelse kan vi ta en kvinna som levt singel väldigt länge, och så kommer en man in i hennes liv – och han diskar på ett helt annat sätt. Tanken på att göra något på ett helt annorlunda sätt än det man känner till kan ibland kännas oöverstiglig.

Rasism och evolution

Bloodbags
User ”montuno” on Flickr / Foter / CC BY-SA

Vissa grupperingar av rasister vill hålla blodet och genpoolen ren. Jag säger att det inte är möjligt. Sverige har aldrig varit homogent och kommer aldrig att bli det. Vi har alltid haft invandring på ett eller annat sätt, och det kommer vi att fortsätta ha, statsekonomin obeaktat. Fransmännen som invaderade kungarnas och drottningarnas hov, sydeuropeerna som kristnade landet under vikingatiden, vallonerna som flyttade hit för att arbeta, de europeiska konstnärerna som kom hit för att måla våra kyrkor, italienarna som också de kom hit för att jobba.. det svenska folket har redan ett så utblandat blod att det är fånigt att tro att vi ska kunna behålla det ”rent”.

Dessutom skulle svenska folket på sikt riskera att försvinna om vi inte tillät nytt blod att komma in. Att stänga våra gränser skulle åstadkomma precis det som rasisterna (nu generaliserar jag grovt) anklagar folken i Pakistan och Afghanistan för; kusingifte och inavel.

Att vinna eller försvinna

Det var bättre förr.. eller?

Den som har möjlighet att så att säga vinna och klara sin arts eller sitt folks överlevnad längst, är den som kan acceptera förändringar och utveckling. Den bakåtsträvande kan inte se en framtid utan vill hela tiden tillbaka till en tid romantiserad – det var bättre förr, säger man och tänker tillbaka. Men gårdagen kan vi aldrig få igen, den är ett förbrukat ögonblick. Därför kan vi endast titta åt ett håll; framåt, och fundera över hur vi kan slänga oss ut i det okända utan rädsla men med viljan att lära oss nya saker, utvecklas och förändras.

Det är den största vinsten.

Här kan du se filmen skapad av De Odödliga, som gav mig tanken till den här krönikan.

Krönikor, Myter

2. Myten om att "Massinvandringen är ett allvarligt hot mot Sverige!"

Detta är del två i en serie av åtta artiklar om myter kring invandringen. Artikelserien har skrivits av Andreas Meijer.

Folkmängd är något som debatteras och främst hur många invandrare det egentligen kommer till Sverige varje år.

Bilden visar ett diagram med siffror från SCB där jag har gjort ett urval för att få fram den totala folkmängden, diagrammet visar alla som är folkbokförda i Sverige mellan 2007 och 2011. Ökningen från 2007 till 2011 är 301 641 människor (9 476 105 – 9 174 464 = 301 641). I genomsnitt per år är det en ökning med 60 328 personer i Sverige (301 641 / 5 = 60 328). Vi är alltså 9 476 105 människor boende i Sverige. En ökning med 60 328 personer innebär en befolkningsökning i procent med 0,64 % per år. Totalt. Inklusive invandring.

Längre ner på sidan hittar ni ett annat diagram som visar hur många som finns i Sverige och som är födda i ett annat land.

I Sverige fanns det alltså, år 2011, 1 427 296 personer som inte var födda i Sverige. Eftersom frågan var huruvida massinvandringen var ett hot eller inte så kan vi räkna på vilken ökning som har skett dessa år. Ökningen från 2007 är 199 526 personer på dessa 5 år. Det är 39 905 personer per år. Den totala ökningen av befolkningen var 301 641 personer och invandringen står för 199 526 av dessa personer, nästan dubbelt så många som den naturliga befolkningsökningen (migration är en naturlig del av den mänskliga historien men jag menar här förhållandet mellan hur många som föds, i Sverige, och hur många som dör) skulle ha gett oss.

Sveriges inhemska befolkningsökning är, som diagrammet visar, näst intill marginell. Skulle vi inte ha någon invandring så skulle vi öka med drygt 20 000 personer per år, eller 0,22 % per år. Vi vet än idag inte hur det går för industrialiserade samhällen som har en marginell eller negativ befolkningskurva, men när det gäller urbanisering så kan vi se vad som har hänt med de samhällen som har haft en degenerering av sin befolkning. De finns inte kvar.

Att säga att vi inte har råd med invandringen är helt fel. Vi har inte råd att sluta ta in invandrare. Sveriges inhemska befolkning står i stort sett still (det föds ungefär lika många som det dör) och om marknadskapitalismen skall få fortsätta råda och vi ska klara av att hålla 3 % i årlig tillväxt, så krävs också att vi har människor som kan göra detta. I dagsläget ser vi inte dessa problem, eftersom vi har en stor grupp arbetsföra människor mellan 40-50 år. Men om 20 år kommer detta att vara ett stort problem för Sverige, om vi inte tänker oss för.

Integrationspolitiken är en helt annan sak. Den måste ses över för att de invandrare som kommer till Sverige så snart som möjligt ska kunna komma in på arbetsmarknaden och bli en del av det svenska pluskontot när det gäller skattesystemet. Just nu är detta en fråga som politiker inte ens vill ta i med tång. Frågorna går fortfarande kring om vi skall ta in invandrare eller inte. Det borde handla om hur vi ska kunna integrera människor som migrerat hit till en del av vår statsapparat.

Migration är en viktig del av människans historia och är mycket äldre än vad tanken på en nation eller nationalstat är. Innan tanken på länder fanns så var det klaner, byar och samhällen som var rådande. Eller det ännu viktigare; folkslaget (inte att förknippa med dagens etnicitet). På den tiden fanns dock inte en värdering hos folkslagen, det var mest fråga om vilka som tillhörde ens eget folkslag och vem som inte gjorde det. Det var heller inte helt ovanligt att tillhöra flera olika folkslag under sitt liv. Och det var inte så länge sedan. Ser vi på Karl den Store, som levde för 1200 år sedan så var han kung över Frankerna. Folkslaget alltså. Frankerna erövrade massor av land, vilka ibland behöll sina gamla namn men blev delar av ”Frankernas rike”. Europas historia under denna tid kallas för ”folkvandringstiden” vilket tyder på att folkslag vandrade runt, trots att det fanns både städer och byråkrati i världen. Med tiden inrättades fenomenet att regler skulle skrivas ner, för i stort sett allt, vilket ledde till att land kunde ”ägas” av någon — privat eller nation, utan att denna måste vakta landet med vapen. I förlängningen kom detta innebära en jakt för nationerna när det gällde att äga rikedomar, vilket ledde till merkantilismens och kolonialismens era — mer om det i del fem.

/Andreas Meijer

Läs även: del 1 | del 2 | del 3 | del 4 | del 5 | del 6 | del 7 | del 8

Krönikor, Myter

1: Myten om att "allt är invandrarnas fel"

Detta är inledningen till en serie av åtta artiklar om myter kring invandringen. Artikelserien har skrivits av Andreas Meijer, talesperson för Gröna Partiet.

Missnöjet bland svenskar när det gäller invandring och invandringspolitik växer sig starkare. I skrivande stund är det sommaren 2012 och det multikulturhatande partiet Sverigedemokraterna har snart kommit halvvägs i sin första mandatperiod i Sveriges riksdag. Det är skillnad på hur den allmänna debatten ser ut gällande SD. Från att ha varit något föraktat i de flesta svenskars ögon till att bli SD med hela svenska folket. Nu menar jag inte att de flesta håller med om vad de säger, men deras ord börjar få tyngd och deras åsikter börjar bli folkets åsikter i mångt och mycket. Vems skulden är (om jag får säga så), har debatterats. Den är inte SD:s i alla fall eftersom de strävar mot att den värdegrund de sätter upp skall appliceras på samhället.

Skulden skulle kunna vara de tidigare politikernas, eftersom de inte har varit tydliga med vilken politik som skall föras gällande invandrare, flyktingar och migration. Heller har inget syfte med varför vi skall ta emot invandrare över huvudtaget framlagts för allmänheten. Där har skolan och utbildningsväsendet en roll att spela — och i förlängningen en skuld.

Andreas Meijer
Andreas Meijer

Massinvandring är ett begrepp som florerar i diskussionen och ingen vet riktigt vad det är, om den finns och hur den påverkar oss. Ordet skrämmer dock så pass mycket att partier kan gå till val genom att trycka på massinvandringens potentiella samhällsförfall.
Media har följt med på tåget och är polariserad. Antingen är det artiklar som skall få befolkningen att se all skada som invandrare, eller personer med annan etnisk bakgrund än svensk, åsamkar samhället. Eller så är det artiklar om hur människor med annan etnisk bakgrund blir särbehandlade, eller kränkta, av människor och samhälle. De siffror som faktiskt skulle kunna lugna debatten har inte presenterats i debatten och det verkar heller inte som att det är någon som vill ta fram dessa siffror.

Varför det finns människor som vill fly från sina länder har heller inte förklarats. Ibland är förklaringen krig. Ibland något annat. Men det verkar inte finnas så mycket om vad som ligger bakom krigen, om det inte är inbördeskrig — då pekas gärna enskilda krigsherrar ut som slaktare och fascister. Inte ofta får vi ta del av vår roll i det hela. Det är sällan de ekonomiska faktorerna tas med i krigsorsaken. Ekonomiska faktorer som har gjort att länder finns, varifrån människor emigrerar på grund av dåliga förhållanden. Ekonomiska faktorer som har sett till att somliga länder inte har någon infrastruktur att tala om — vilket i sig innebär misär. Ekonomiska faktorer som gör att de inte kan bygga upp sina länder. Ekonomiska faktorer som till största delen beror på — oss (med ”oss” menas hela västvärlden och det postindustriella samhället).

Genom denna artikelserie vill jag gå igenom somliga argument som SD, och andra organisationer, har för att peka ut invandrarna som syndabockar, för att bemöta dem sakligt och i så stor grad som det är möjligt — faktamässigt. Dessa aspekter kommer jag att koppla till den kända historieskrivningen, eftersom detta med invandring inte är något nytt och att det finns flera anledningar till att det är fler som flyttar från Mogadishu till Tensta än tvärtom. Vi behöver inte gå så långt tillbaka i människans historia för att se hur det började. Vi kan gå ännu kortare tillbaka för att se vad som hände sedan, främst för att det fortfarande händer. Vad är det som händer? Ja vi kommer till det…

Uppdelningen av texten kommer inte att följa en strikt kronologisk ordning eftersom vissa saker måste tas upp utanför kronologi.

Serien fortsätter här…
Läs även: del 1 | del 2 | del 3 | del 4 | del 5 | del 6 | del 7 | del 8

Krönikor

När fördomarna tar över

Gästkrönika av Caroline Szyber (KD), riksdagsledamot

För några veckor sedan avslöjade Ekot hur bensinmackar diskriminerar romer. Jag tror att vi var många som förfärades och kanske även förvånades. När jag sen läste i media om bilden som gemene man i Sverige har om romer så blev jag chockad. Det finns klara stereotypa bilder, folk hyser tydliga fördomar och negativa attityder finns gentemot romer. Att det tyvärr förekommer diskriminering av romer vet vi men inte att den skulle vara såhär uppenbar. 

Caroline Szyber
www.carolineszyber.se

Jag tror att reportaget som det från bensinmackarna skakar om vissas bild av sig själva. Vi vill gärna tro att vi svenskar inte har speciellt mycket fördomar och om vi har dem är de ganska harmlösa eller så förklarar vi dem gärna med att ”det ligger nog något i dem”, ivrigt påhejade av dem som inte vill att bilden ska ändras. Jag tror det är bra att vi skakas om. Men lika viktigt är det att inse hur utbrett det är och att vi är många som kan behöva konfronteras med våra egna uppfattningar.

Det är lätt att i ord bekänna att ”Jag avskyr diskriminering” men ibland är läpparnas bekännelse högre än vi klarar att leva upp till. Jag tror nämligen att få människor är fria från fördomar. Ibland har de naturligtvis sina skäl. Men i de allra flesta fall är det ett generaliserande som bygger på någon slags ogrundad rädsla för det som inte är precis som jag. Och även om en fördom grundar sig i något kan ändå det generaliserande den ger upphov till leda till just diskriminering. Det går naturligtvis exempelvis att konstatera att brottslighet förekommer mer i vissa typer av grupper men det gör inte att vi kan behandla alla i den gruppen som om de vore brottslingar. Det kan handla om exempelvis ”gruppen unga män” eller ”gruppen Sverigedemokrater”. Det vore naturligtvis absurt att ha speciella regler och uppträdanden gentemot alla personer som tillhör dessa grupper.

Runtom i Europa kränks människor dagligen. Romer är en oerhört utsatt grupp. Många gånger står de allra längst ner i samhällets hierarki och andra människor väljer aktivt att på olika sätt markera avstånd. Bensinsmacksreportaget är inte en enskild företeelse.

Enda sättet att angripa denna diskriminering är ett övergripande angreppssätt. Tillsammans med kunskap om och förståelse för romers situation som minoritetsgrupp krävs effektiv lagstiftning som skyddar grupper mot rasistiska uttryck. Genom att minska de rasistiska uttalandena minskar också möjligheten att föra vidare de stereotypa bilder av romer som idag till viss del är rådande i det svenska samhället. För att kunna synliggöra diskriminering av romer krävs förutom ett individperspektiv också ett strukturellt perspektiv som tar hänsyn till företeelser som de utpräglade fördomar, regelverk och normsystem i samhället som begränsar romers möjligheter till lika villkor. Diskrimineringen mot romerna i Sverige verkar vara mer vanligt förekommande än vad vi i Sverige vill erkänna och denna diskriminering ter sig utgöra en del av romernas vardag.

Romernas situation ses alltför ofta bara som ett socialt problem, när det egentligen handlar om att förändra den rådande diskriminerande samhällsstrukturen. Det avstånd till majoritetssamhället som romerna själva delvis hjälper till att upprätthålla grundar sig i en rädsla att uppslukas och försvinna som folk. De fördomar och stereotypa bilder av romer som finns gentemot deras kultur, som är så väsentlig för dem, gör att de väljer att distansera sig för att kunna behålla den. För den som inte har ett eget land eller en gemensam religion blir det enda som kan utgöra ett ”vi” att hålla fast så starkt vid den egna traditionen. Mot bakgrund av åratal av antingen tvångsassimilering eller utstötning är detta inte särskilt svårt att inse. Först när man inte behöver vara rädd att utplånas, och känner sig trygg i förvissningen om att få leva med respekt för den egna identiteten, kan man våga anamma delar av majoritetssamhället.

Ofta målas romer ut som offer eller problem. Mycket handlar om okunskap och brister på kontaktpunkter. Men det ska inte heller stickas under stol med att det finns personer och grupper i Sverige som inte har något som helst intresse av att romer framställs på andra sätt. Fördomarna om romerna bidrar nämligen till att bekräfta deras världsbild. Att fördomarna är så utbredda leder självklart också till risken för att verkligheten blir ännu mer som fördomarna gör gällande. Om alla tror att du inte vill jobba exempelvis är det självklart mycket mindre chans att du faktiskt får ett jobb.

I tider där Agenda frågar ”Hur mycket invandring klarar Sverige av?” är det viktigt att vi står upp mot vardagsrasismen. För det är när vi själva inte säger ifrån då vi hör fördomar och dåliga skämt som de för vissa blir till en sanning. Det behövs kunskap, förståelse såväl som effektiv lagstiftning mot diskriminering. Kan vi bryta de rasistiska och stereotypa uttalandena kan vi också bryta utvecklingen att fördomar bara förs vidare och vidare och vidare.

Gästkrönikör: Caroline Szyber (KD), riksdagsledamot