Alla inlägg av Malinka P.

Den vinklade sanningen

Skribenter och läsare på sajten Avpixlat ordbajsar en hel del. Bland annat om hur de är de enda som sett och förstått sanningen, och därefter klämmer de ur sig klyscha efter klyscha om hur bedrövligt allting är, hur 7-klövern och media mörkar sanningen och så vidare och så vidare.

Day Ninety Eight
Dustin Diaz / Foter.com / CC BY-NC-ND

Huruvida 7-klövern och media mörkar sanningen eller inte låter jag vara osagt. Däremot så är det så att alla — både privatpersoner, politiker och framför allt media av olika slag, vinklar sina artiklar, reportage och nyheter av allehanda slag. Aftonbladet och Expressen intar inte samma vinkel i sina artiklar, eftersom de inte har samma politiska inriktning och åsikt. En liberal tidning skriver inte om nyheter på samma sätt som en socialdemokratisk tidning. Man vinklar allt man skriver och läser efter egna åsikter och det man själv bedömer vara rimligt och ”sant”.

Det är på grund av detta fenomen som nämnda skribenter och läsare på Avpixlat anser att de är de enda som sett ”sanningen”.

Utöver detta väldigt enkla faktum är det också så att var och en formas och styrs av det vi läser (bland många andra faktorer, givetvis). Läser vi högerinriktade tidningar influeras våra tankar och sätt att uppfatta verkligheten och världen av det. Väljer vi däremot att läsa tidningar som drar åt vänster, tenderar vi till att dras mot vänster vi med.

Så är det också gällande detta med rasism och antirasism. Beroende på vad vi läser, bygger vi starka värderingar åt ena eller andra hållet som kan vara svåra att bryta.

To each his own, kan man säga, men det går också bra att säga what goes around comes around.

Verbalt förtryck

I en debatt mellan två parter såsom Avpixlat och Motargument är det lätt hänt att man kan bli frustrerad över den andra partens oförstånd över det man vill försöka få fram. Det är inte ett dugg konstigt, eftersom det tyvärr är så att båda parter kan vara grymt insnöade på att ”vi har rätt”.

Mats Dagerlind är en av krönikörerna på ”nyhetssajten” Avpixlat. Som sådan har han förmåga att uttrycka sig i ord på ett något mer avancerat sätt än standardkommentatorn på samma sajt. Trots detta kan man rikta skarp kritik mot hans sätt att uttrycka sig.

Mats DagerlindBland annat består stora delar av hans krönikor av personangrepp, samt ett överutnyttjande av epitet som är uppfunna av den så kallade ”Sverigevänliga” falangen av det politiskt intresserade Sverige. Dessa epitet består av högeligen förolämpande uttryck som används för att läsaren ska förstå att Mats själv är en god, samhällstjänande individ som står oförstående inför det han själv kallar näthat riktat mot sig själv.

Det finns inte en enda vettig människa som egentligen förstår sig på vad Mats Dagerlind är ute efter när han kallar journalister för diktatorhyllare, antidemokrater, eller när han anklagar dem för att använda härskartekniker. I min värld är det ganska precis exakt tvärtom.

Det här är den teknik Dagerlind med flera skribenter och debattörer på den främlingsfientliga sidan ständigt försöker använda sig av i sina enträgna angrepp avsedda att försöka få alla oss andra att komma till insikt om att vi har haft helt fel.

De, rasisterna, kallar sig själva Sverigevänliga och oss andra svenskfientliga — enbart för att de tror att vi ska börja tvivla på oss själva. De är så övertygade om sin egen renhet och demokratiska anda att de fullkomligen missar det faktum att den politik de eftersträvar är odemokratisk på de mest osmakliga sätt.

Faktiskt är de så fanatiska i sin tro på sverigevänlighetens under, att man nästan skulle kunna tro att de är en sekt. Mats Dagerlind skulle förmodligen göra sig bra som sektledare.

På det stora hela anser jag att det är ganska tydligt att Dagerlind med anhang (läs; kommentatorerna på Avpixlat) inte riktigt verkar ha koll på hur han ska föra fram sina åsikter för att få oss andra att förstå. Han verkar vara en rejält kränkt man i sina bästa år, som misslyckats med att anpassa sig i ett samhälle han inte vill ha. Ett samhälle där de flesta av hans medmänniskor (nej, förlåt, de flesta av hans meningsmotståndare, antidemokraterna och diktaturhyllarna) utvecklat ett sätt att kommunicera där han helt enkelt inte hinner med.

Det är troligen också därför Mats Dagerlind känner behovet av att verbalt förtrycka sina meningsmotståndare, eftersom han inte känner till hur det nya svenska språket fungerar. Inte känner till hur han på bästa sätt skall kommunicera det han vill så att den största delen av den svenska befolkningen faktiskt ska förstå vad det är han vill.

Dagerlind har en av många saker gemensamt med gemene man som regelbundet besöker Avpixlat, och det är oförståndet inför hur yttrandefriheten fungerar. Se här vad han skriver som PS 2 i sin krönika om sitt deltagande i Publicistklubbens debatt;

… endast medlemmar släpps in men att jag som debattdeltagare får ta med mig EN gäst. Det skulle ju varit trevligt och psykologiskt stärkande för mig med en liten hejaklack i lokalen då man kan förvänta sig att en majoritet av Publicistklubbens medlemmar inte står på min sida, men dessvärre är detta inget att göra åt. Det är dessa regler som gäller och det är samma för alla debattdeltagare.

Jag kan inte underlåta att trycka tillbaka ett visst mått av roat skratt åt denna mening. Mats Dagerlind kan alltså erkänna att det är samma regler som gäller för alla debattdeltagare, men han kan vare sig erkänna eller tro på att exempelvis yttrandefriheten ser likadan ut för alla, oavsett hur ”svensk” man är eller vilka åsikter man har.

Vi som ligger bakom Motargument ser rätt tydligt vad främst skribenterna på Avpixlat sysslar med; de uppviglar sina läsare till hat, misstro mot allt och alla — men de vägrar själva att inse detta faktum. I deras värld är deras ord lag och sanning.

Men de och i främsta ledet Mats Dagerlind som populär krönikör på tidigare nämnda så kallade nyhetssajt, verkar inte ha någon som helst koll på att samma regler gäller för alla även utanför Publicistklubbens väggar.

Relaterat

Här kan du se Publicistklubbens debatt dit Mats Dagerlind var inbjuden för att diskutera om, och i så fall hur, man kan stoppa näthatet.

Motarguments politiska inriktning

Det har kommit till min kännedom att det bland annat på Flashback diskuteras vad Motargument har för politisk inriktning, och att man där är ganska överens om att vi alla är liberaler, troligen kopplade till Centern för styrning och finansiering.

Ingenting kunde vara mer felaktigt. Motargument.se är ett partipolitiskt obundet initiativ där alla medarbetare har sin egen, individuella politiska åsikt. I våra interna diskussioner om de texter vi skriver och publicerar är vi inte alltid överens, vilket är precis som det ska i ett demokratiskt samhälle. Vår gemensamma agenda med Motargument är att visa att det finns flera olika sätt att se på invandringspolitik och migrationsfrågor. Vi har ingen gemensam lösning och har aldrig insinuerat att det endast finns en enda lösning.

♥ The Drongo Love ♥ Happy Valentine's Day ♥
VinothChandar / Love Photos / CC BY

Att det finns människor ute i etern som tvunget behöver bunta ihop oss och pålägga oss gemensamma egenskaper utöver vårt engagemang för ett öppet samhälle där invandring är ett naturligt inslag i samhället är ouppfostrat, saknar fullständigt argumentationsteknik och är väldigt tråkigt. Och ja, det stör mig.

Ni vill själva inte bli dragna över en kam, eller bli ihopbuntade utefter åsikter, men ni gör det med invandrare och ni gör det med oss. Er förmåga att kunna se individer snarare än en massa av åsikter verkar totalt obefintlig, så länge det inte gäller er själva. Det enda ni gör är att genera er själva framför någon annan.

Varför inte ta er i kragen och fråga var och en av oss skribenter rakt ut vad vi har för individuella politiska åsikter i stället? Om det känns viktigt för er att veta. Räkna inte med att alla eller ens någon svarar — vi har valhemlighetsprincip i Sverige och därmed rätten att inte behöva avslöja vad vi röstar på. Det gäller för både er och oss. Eller är det så att alla ni som tror er debattera invandrings- och migrationsfrågor på Flashback, Avpixlat med flera ställen, inte röstar på samma parti?

Giant Tree Frog (Litoria infrafrenata)
Twin Peaks / Nature Photos / CC BY-NC-ND

Det är tragiskt att era föräldrar inte uppfostrat er bättre än att ni ska ta så många saker för givet att ni inte ens ids ta reda på fakta innan ni kläcker ur er groda efter groda.

Skärpning.

Allting är relativt

Big vs Small
macropoulos / Foter.com / CC BY-NC-ND

Storlek. Förhållande mellan ting. Proportioner. Perspektiv.

Varje bransch har sitt eget fackspråk. Så även fotografi. Jag ska berätta lite om hur fackspråket inom fotografi ser ut och fungerar, och hur man kan använda det för att öka sin egen förståelse och tolerans, samt i samtal med rasister. Jag kan inte garantera att en rasist kommer att förstå de liknelser och metaforer man kan använda sig av, men det är i alla fall värt ett försök.

Följande text är skriven med tanke på hur  en fotograf tänker och agerar, och hur olika element i en bild förhåller sig till varandra.

Perspektiv

Som fotograf väljer man alltid ett perspektiv ur vilket man avbildar sitt motiv. Vi kan förstå ordet perspektiv på flera sätt; dels det rent fysiska, dels ett tankemässigt/teoretiskt perspektiv.

En fotograf rör sig ofta omkring sitt objekt för att hitta det bästa perspektivet. Ibland kräver det att man kliver några centimeter åt höger eller vänster, höjer eller sänker kameran, eller kanske lägger sig på marken för att få det resultat man vill ha. Det gäller att redan innan man flyttar sig, kunna föreställa sig hur bilden ser ut genom kameran.

Utöver det fysiska perspektivet (det vi ser med ögonen) har vi även det teoretiska perspektivet. Beroende på objektet (ett träd visar inte samma sak som barnarbetare i Thailand) kan en fotograf också visa på en händelse ur olika tankemässiga perspektiv. Till exempel kan man fotografera något ur ett ekonomiskt, socialt, feministiskt, politiskt perspektiv, det finns olika sätt att fotografera manliga och kvinnliga ledargestalter… perspektiven är oändliga.

Användning

Det viktigaste att komma ihåg när det gäller perspektiv är att de finns. Att de är flera, och att inget av dem behöver vara mer rätt eller fel än det andra. För att få en större egen förståelse inför andras utgångspunkt i en debatt kan det vara bra att träna upp sin förmåga att se saker ur olika perspektiv. Faktum är att tillvägagångssättet är ungefär likadant, oavsett om det gäller ett fysiskt eller tankemässigt/abstrakt perspektiv. Som betraktare/funderare får man röra sig omkring objektet/den abstrakta tanken, och fundera över vad avsändaren vill att man ska se, alternativt hur man vill att en mottagare ska se.

Perspektivet leder vidare

Beroende på vilket perspektiv man ser något ur, skiljer sig sådant som olika tings storlek, förhållande till varandra, proportioner och så vidare.

Proportioner
Last day in Paris
danorbit. / Amazing Photos / CC BY-NC-ND

Som liten sade man ofta ”fågel, fisk eller mittemellan”. Ungefär så kan man tänka när det gäller somliga perspektiv i fotografi. Antingen fotograferar man ur ett högt perspektiv; alltså högt ovanifrån, eller så lägger man sig på marken och får ett så kallat grodperspektiv (likvärdigt med fiskperspektivet), eller så det ”normala” perspektivet – i normalhöjd. Fågel- och grod(fisk)perspektivet ger deformerade proportioner på objekt. Fotograferar vi en hel människa från hög höjd kan vi notera att dennes överkropp blir överdimensionerad och längre än benen. Lägger vi oss på marken och fotograferar samma person nedifrån, får denne väldigt långa och kraftiga ben och en kort överkropp med ett litet huvud.

Storlek

Prova själv att ställa två personer bredvid varandra, och därefter be den ena backa tio meter. Personen som står längst fram förefaller vara störst, även om det egentligen inte skiljer sig särdeles (om personerna inte är väldigt olika långa, förstås).

Användning

Proportioner och storlek ligger på olika sätt mycket nära varandra. När det gäller proportioner, så är det i samtal om exempelvis statistik rörande invandring, något som hela tiden måste ställas mot något annat. Ett ting (en siffra eller ett visst diagram) har inget eget värde, utan måste ställas mot och relatera till något annat för att få sitt värde. Detta värde kan skilja sig rejält åt, beroende på vem som tittar (det måste alltså inte handla om statistik) och lägger värdet därpå. Gällande storlek är alltings storlek relativt endast i jämförelse med något annat (jfr; Newfoundlandshund mot Jack Russelhund).

Elementens förhållande till varandra

Ett objekts storlek och proportioner skiljer sig alltså beroende på perspektiv. Finns flera bildelement med (till exempel en båt, en ö och en mängd vatten för båten och ön att flyta omkring i) förändras förhållandet mellan dessa beroende på vart man placerar objekten i bildytan. På detta sätt kan man förändra hela betydelsen i en bild. Ger man större plats åt ett bildelement uppfattas det som viktigare, liksom placeringen i bildytan har oerhört stor betydelse för hur en betraktare upplever bilden.

Användning

Här menar jag att man måste beskriva och diskutera en hel situation (hela bilden) och inte ta ett ting ur sitt sammanhang (zooma in på en detalj i bilden). Att ta något ur ett sammanhang gör det osammanhängande, och den som styr samtalet kan vända och vrida på detta ting efter eget behag. Det gör saker obegripliga och gör inte mycket annat än att förvirra motparten. Det gäller alltså att välja om man vill vara den som förvirrar eller om man vill bli förvirrad. Det går också att peka på hos sin meningsmotståndare; att denne enbart skapar förvirring med sina argument.

Tekniskt fackspråk

Som synes ligger det väldigt mycket tekniskt tänkande bakom fotografi. Vad det egentligen handlar om är förmågan att se saker. En fotograf tänker ofta i bilder, och ser bilder överallt i sin omgivning. Som fotograf är man tvungen att lära sig att se världen genom olika glasögon, för att utveckla sitt bildspråk och personliga uttryck. Kameran är endast ett hjälpmedel.

Språket som används inom fotografi samt bildanalys (både av fotografer och konstvetare) är rikt på tekniska termer som går att relatera till många olika saker, inte enbart inom den konstnärliga världen. Man kan säga att det är metaforer som förklarar ett visst fenomen; fenomen som finns på många ställen, beskrivet med olika ord.

Allting är relativt

Vid det här laget torde det vara uppenbart att för en fotograf är ingenting statiskt. Inte heller för den som betraktar ett fotografi. Uttrycket ”det beror på” är högst applicerbart på fotografi och konst/humaniora överlag. Allting är relativt; det beror på hur vi väljer att se något. Ur vilket perspektiv vi väljer att se det. Det man bör vara medveten om är att inget perspektiv nödvändigtvis är med sanningen överensstämmande. Alla perspektiv äger någon form av värdering; vi tycker att det är fint, fult, otäckt, vackert, skrämmande, lugnande, spännande, utvecklande… varje betraktare bär med sig sina egna upplevelser, sina erfarenheter och sin egen person till sitt sätt att betrakta sin omvärld.

Användbarhet

Min förhoppning är att jag ska ha gett dig verktyg att dels förstå hur och varför vi tänker och ser världen på olika sätt, liksom att ingenting med nödvändighet är rätt eller fel. Det är ok att tvivla, att vara osäker, både på det man själv tror och det andra tror och försöker övertyga en om.

abhiomkar / Foter.com / CC BY-NC-ND

Att delta i en debatt handlar om att ge och ta. Det innebär att se och erkänna att motparten kanske har någonting som är ”rätt” eller ”sant” i det den säger. Det betyder dock inte att man måste ha samma åsikt om eventuella lösningar på ett problem, men det är ett sätt att ge som i det långa loppet förhoppningsvis kan få motparten att ge någonting tillbaka. Om inte annat kan det ge en själv ett visst lugn av medvetenheten om att ingen har ”rätt” eller ”fel”, och att det inte handlar om en tävling man måste vinna. Det handlar mer om att förstå och tolerera att andra människor fungerar och drivs av andra saker än en själv, och att värderingar omkring frågor som idag är väldigt heta; nämligen tolerans (som för övrigt kan se väldigt olika ut hos människor), invandringspolitik, migration, kan skilja sig rejält, men att det inte betyder att vare sig du eller din debattpartner är ointelligenta, sjuka i huvudet, fördomsfulla eller vad annat i epitetsväg som kastas mellan lägren.

Dessutom, om man vill vara lite elak, så kan det ju vara roligt att tvinga sin meningsmotståndare att tänka efter, att kräva mer än statistik och källor på allt som sägs.

För hur som haver; åtminstone är min egen personliga åsikt att migrationspolitik och invandringsdebatten handlar mindre om ekonomi och mer om ideologi och människosyn.

Om upplevelsen av svensk historia

Det är inte helt ovanligt att det i nationalisternas och rasisternas led hörs höjda röster om att vi måste bevara det svenska, att vi inte ska nedvärdera och glömma vår historia till fördel för ”multikulti”. Ni har förmodligen hört alla argument till leda.

En del av de för allmänheten mindre kända partierna gör faktiskt lite roliga saker för och med sina medlemmar. Jag läste just på hemsidan för Svenskarnas parti hur de anordnat ett midvinterblot med ritual och efterföljande middag. Det här tycker jag faktiskt är jätteroligt och någonting jag kan tänka mig att delta på — och har deltagit i — fast i andra sammanhang.

Red sunset and an ancor
Per Ola Wiberg ~ powi / Nature Photos / CC BY

Det jag tycker blir lite fel i just det här sammanhanget är att det är så oerhört slutet. Det blir en liten grupp som samlas om vår historia. Vår, och ingen annans. Det är precis som att de inte kan dela med sig. Men tro mig, det är fullt möjligt.

Nämligen så finns det föreningar för den som vill återuppleva de vackrare delarna av vår historia. Bland annat finns SCA (Society for Creative Anachronism) för den som är intresserad av främst medeltid. Den svenska avdelningen kallas SKA Nordmark. Är man mer intresserad av äldre tider, religion och magi, finns till exempel Samfundet Fornsed. Dessutom finns otaliga småföretag som sysslar med hantverk, sömnad och så vidare — en del till och med ännu större projekt som återuppbyggande av hela byar med tillhörande attiraljer, skeppsbyggen och så vidare. Och i åtminstone krokarna där jag bor, finns renodlade vikingasällskap som bygger rustningar, syr kläder, umgås och festar tillsammans. Många av de här människorna syns också ute på många historiska marknader som finns runtom i Sverige.

Triple Sheep
Per Ola Wiberg ~ powi / Nature Photos / CC BY

Så varför inte satsa på att antingen gå med i en förening som delar det egna intresset, eller kanske starta ett företag som sysslar med precis de saker man vill lyfta fram. När det gäller just historiska upplevelser så tror jag att man faktiskt kan tjäna rätt bra på det. I största allmänhet tycker många (generalisering, jag vet) att det är väldigt roligt att uppleva sådant man finner lite ovanligt, lite exotiskt — och vår egen historia ingår i det. Vi är så vana vid vår moderna värld att vi ofta tycker att det är lite häftigt att få delta i sådant som ligger mer nära naturen. En av fördelarna med att göra på det här sättet är att det med all största sannolikhet skulle öka på turismen – både inom Sverige, och med turister utifrån.

Moose
kevin dooley / Foter.com / CC BY

Ni vet väl vad tyskarna tycker om våra älgar?

Och bara ponera att flera startade upp sådana här företag; vad tror ni det skulle göra för välfärden om vi fick igång en ännu större turism än vi har idag?

För att bara samlas i mindre slutna grupper som vill återuppleva en romantiserad historieskrivning, ter sig extremt snålt, introvert och exkluderande.

Tittar vi på till exempel Italien, är de experter på att framhäva sin historia, och kanske främst sin konst och sin arkitektur. Vi har mycket att lära av dem, och jag tror verkligen att fler skulle intressera sig för vår historia om den fanns mer tillgänglig och levandegjord än vad den gör idag. Men för att den ska bli det, krävs eldsjälar – och det har vi ju, bland annat i Svenskarnas parti.

Och det finns absolut ingenting som säger att vi inte kan framhäva och lyfta fram vår egen historia, hedra våra förfäder och minnas var vi kommer ifrån, och samtidigt välkomna människor från andra länder. Är vi stolta över vårt land är chansen stor att vi väcker deras nyfikenhet och tolerans mot allt det nya.

Tolerans, passion och nytänk. Kan det bli bättre?


Relaterat

Nidstång mot rasism och nazism

Företag inriktade mot svensk kultur, historia och natur

Kolarbyn
Viking.se
Sala Silvergruva

med många, många fler

Om tolkningsföreträde

När man studerar på högskola eller universitet, och gärna på högre nivåer än A-kurserna, lär man sig att ifrågasätta och vara källkritisk. Jag personligen har läst konstvetenskap, och där lär man sig att se och försöka tolka allt man ser ur flera olika perspektiv, vilket innebär att man förstår att världen kan ses och uppfattas på många olika sätt.

Det här är en gåva som inte är förunnad de som menar sig vara invandringskritiker, religionskritiker och så vidare. De har fastnat i en världsbild de varken kan eller vill ta sig ur. Jag pratar givetvis om Sverigedemokraterna med anhang.

[ THE EUROTHEUM : DARK BLUE Landmark in the Heart of the City : WHEN USUAL IS NOT ENOUGH ] INNSIDE By Melia, Frankfurt am Main - Germany - Look UP and Enjoy! :)
|| UggBoy♥UggGirl || PHOTO || WORLD || TRAVEL || / People Photos / CC BY

Jag är utbildad fotograf och har jobbat professionellt med det i rätt många år. Utöver det är jag konstvetare med inriktning på teori och metod omkring fotografi. Det jag har lärt mig genom mitt praktiska fotograferande och konstvetenskapen är att man inte alltid ska tro det man ser. Det finns saker som ser ut på ett visst sätt och som man upplever på ett sätt innan man förstår vad det är man ser – ni har säkert sett sådana fotografier någon gång.

Ungefär på samma sätt fungerar en invandringskritikers hjärna, tankevärld och världsbild. De ser och upplever världen på ett visst sätt, och sedan förstår de vad de ser – men någonstans på vägen har deras världsuppfattning hamnat ur spår. De mönster invandringskritikern ser framför sig är felaktiga och deformerade och skapar en värld som inte överensstämmer med den gemensamma verklighet de flesta av oss lever i.

Det här är en sanning som jag tror de flesta är överens om gäller det mesta. Jag upprepar mig så det (förhoppningsvis) går in även i de tjockaste träskallar;

…lär man sig att se och tolka allt man ser ur olika perspektiv, vilket innebär att man förstår att världen kan ses och uppfattas på olika sätt.

Nu tänkte jag inte diskutera teori/metod omkring fotografi, eller ens praktiskt fotograferande. Däremot tänkte jag fortsätta trycka lite extra på detta hur man uppfattar saker, och hur man väljer att göra det utifrån sin egen världsbild, och hur dessa två i kombination kan skapa en ond cirkel.

Jag tänkte prata om statistik.

Actual is not normal (a tribute to Edward Tufte)
kevin dooley / Foter.com / CC BY

Att se ett diagram över statistik gör att det ser väldigt trovärdigt ut. Kan man inget om statistik alls eller saknar förmåga att ifrågasätta vad man ser, är det väldigt lätt att uppfatta att ett diagram verkar visa en total oemotsägbar sanning.

Att utläsa något utifrån statistik kräver den här förmågan att ifrågasätta saker och att vara väldigt kritisk till hur statistiken utformats, hur den är gjord, vilket underlag den bygger på och så vidare.

Som exempel kan vi ta en reklam för Dove, där TV-reklamen visar ett antal kvinnor som skrattar. I reklamen påstås det att en viss procentsats är nöjda med Dove, och som person hemma i soffan ska vi då förstå att vi också ska införskaffa denna Dove-tvål.

Vad som inte framgår är antalet kvinnor som faktiskt testat den här tvålen och är underlag till undersökningen och statistiken. Det gör att trovärdigheten går att ifrågasätta å det grövsta. Har man tur finns uppgiften om just antal personer i en undersökning att läsa i det väldigt finstilta (läs; oläsliga) som brukar finnas med, åtminstone i tidningsannonser.

Poängen med detta är att om en undersökning som ligger bakom en viss statistik utförts på 1 000 personer, så kan man inte säga att resultatet är särskilt talande förutom för just dessa 1 000 personer. Dessutom kan man inte vara säker på om alla svarat sanningsenligt eller om alla har svarat överhuvudtaget. Om en undersökning görs i högstadieskolor om hur de skulle rösta i ett val om det skedde idag, kan inte heller räknas helt tillförlitligt. Alla elever är inte på plats, de röstar under grupptryck, en del kanske inte vill rösta – och så vidare.

Trovärdighet och tolkningsföreträde

Sverigedemokraterna och deras anhängare, det vill säga, läsare av till exempel Avpixlat och liknande så kallade nyhetssajter, använder sig mycket av statistik för att försöka bevisa att deras politik grundar sig i någon slags sanning. Och förvisso, det gör den. Den grundar sig i deras sanning, i deras bild av främst Sverige men också omvärlden. Och det är här detta med den konstvetenskapliga teorin kommer in; alla ser vi världen olika, och det finns egentligen inget rätt eller fel (ur ett väldigt objektivt perspektiv när det gäller främlingsfientlighet). När det gäller statistik som presenteras eller tolkas av en främlingsfientlig person, handlar det inte om mycket annat än hur denne väljer att förstå siffrorna hon eller han har framför sig. Vi ska dock komma ihåg att även vi väljer hur vi vill förstå och uppfatta statistik, ofta helt diametralt olika från den främlingsfientlige – kanske bara för att.

Jag personligen har inte mycket tilltro till statistik överhuvudtaget. Mest för att jag vet hur lätt det är att manipulera den. Dels genom hur underlaget och bakgrunden till undersökningen gått till, genom frågeställningen, och framför allt hur man tolkar siffrorna.

Frågan är vem som har tolkningsföreträde?

Om näthat och hot

Jag såg SVT Agenda, där det bland annat diskuterades om detta med näthat och hot, särskilt mot kvinnor. Beatrice Ask hade väl inte så jättemycket att komma med, men det har däremot jag. Inte några lösningar, kanske, men stark kritik mot Sverigedemokraternas anhängare som hänger på Avpixlat med flera sidor.

Som respons på inslaget i Agenda har Avpixlat postat ett inlägg om hur ensidigt man diskuterar näthat i vad man kallar ”fulmedia”. Offermentaliteten hägrar och som läsare (och kommentator) förväntas man höja både näve och röst i indignation över hur miserabelt det är att det endast är Sverigedemokraterna med bihang som utsätts för näthat och hot som gör att riksdagspolitiker måste ha SÄPO-bevakning dygnet runt och så vidare. Jag vet inte om detta är sant, men för det här inlägget är det inte särskilt relevant.

Relevant är däremot det faktum att Avpixlat och andra dylika sajter i ”nyheter” och bifogade kommentarer har ett rasistiskt innehåll. Inte nog med det – de anklagar alla också som står utanför, för Sverigehat och svenskhat, att de ensamma är utsatta för förföljelse och att de aaaaaaaaldrig skulle utsätta någon för något dylikt.

Yahoo's Censorship is Bullshit
Thomas Hawk / Foter.com / CC BY-NC

Hehum. Host.

Nähä. Näeh, så det är inte alls så att det lite då och då dyker upp kommentarer – ibland till och med i själva inläggen – där man går ut med ett extremt hårt språk gentemot enskilda journalister, där man skriver saker i stil med ”man kanske skulle…” följt av diverse sådant som faktiskt  de flesta (förutom dessa muppiga bakom diverse nicknames gömda individer) skulle uppfatta som hotfullt.

Miami Police
Thomas Hawk / Foter.com / CC BY-NC

Mupparna på dessa allmänt hatiska sajter har dock rätt i en sak, och det är att de våldsaktioner som utförs av motståndare till dem inte alltid är så snyggt utförda. Det ingår en hel del våld och troligen en hel del hot där också. Men att en gör fel rättfärdigar inte att två gör det. Jag tror inte att det finns någon som tycker att extremister på endera sidan gör rätt när de utövar våld för att få igenom sina åsikter. Det resulterar inte i något mer än ett krig, både på nätet med diverse hot, samt ute på gatorna i olika demonstrationer som störs av andra sidan – eller på andra sätt.

Det retar mig att oavsett vilken extrem man tillhör, så har man verkligen ingen koll på hur en debatt går till. Både extremvänstern och extremhögern (ie; mupparna hängandes på Avpixlat m fl sajter) verkar tro att det är ok med våld. Extremhögern verkar tro att yttrandefriheten såsom de ser den, endast gäller dem. Ingen annan får tycka annorlunda, i vilka fall man menar att det är ok att hata och hota.

Nej, vet ni vad. Ibland blir jag så grymt irriterad på att det inte går att föra ett vettigt samtal med de här mupparna. Om det gick skulle det mesta vara mycket lättare. Jag vet inte hur man på ett lämpligt och effektivt sätt kan bära sig åt för att få dem att höra.

Jag är villig att lyssna till rädslan bakom en främlingsfientlig åsikt, och diskutera den. Men jag är inte villig att lyssna på en rad dumheter, utstå att bli hatad på nätet eller eventuellt hotad för att jag har en annan åsikt (som dessutom är betydligt vanligare och mer accepterad än motsatsen).

Bokrecension; Välviljans rasism

I sin nya bok Välviljans rasism utmanar Adam Cwejman både antirasister, politiker och andra som jobbar med integrationsfrågor och liknande. Det är vad jag gillar mest med hela boken – jag gillar att tänka om och få intellektuella och mentala utmaningar.

SkärmklippNu är det inga nya tankar Cwejman presenterar. Tanken om diskriminering i all välmening existerar sen tidigare, men den har inte presenterats på det här sättet i en populärlitterär presentförpackning förrän nu. Jag blir väldigt glad när jag läser boken eftersom den rakt igenom ifrågasätter tanken med att vara antirasist och hur den tar upp olika exempel på hur vi, svenska antirasister, i vår välvilja att inkludera och premiera, faktiskt är rasister på ett annat sätt än det vi är vana att tänka på som rasism.

Adam Cwejman är liberal (fd ordförande i Liberala ungdomsförbundet), vilket märks oerhört tydligt i det han vill säga. Den främsta anledningen han menar att den antirasistiska rörelsen har rasistiska drag är dess oförmåga att se individen och dess meriter, utan snarare använder sig av en individ som representant för ett kollektiv. Han tar som exempel hur vi kvoterar in en person med invandrarbakgrund enbart på grund av detta; inte för dennes meriter som styrker personens plats i en styrelse, på en arbetsplats eller vad det nu kan vara.

Som läsare tror jag att det kan vara lätt att uppfatta Cwejman som anklagande och skuldbeläggande, men det är inte därför han har skrivit den här boken. Min uppfattning är att han vill att vi som läsare ska tänka till och fundera över vårt syfte med vår antirasism och hur vi använder den för att möta invandrare. Bland annat använder Cwejman ett helt kapitel åt att beskriva hur offerrollen skapas från två håll och hur samhället med bifogad politik kan fungera stärkande av denna roll snarare än tvärtom.

Det här är en väldigt bra bok som jag rekommenderar å det starkaste. Den är tungläst – lätt i språket, men innehållet och de frågor som väcks tar tid att bearbeta. För mig som gillar att tvingas tänka och eventuellt omforma mina egna tankar och åsikter är det här en guldgruva.

Kommer den att kunna användas som studielitteratur?

Ja, kanske. Den ger inte någon egentlig kunskap (jämför; historiebok med kungar och årtal), men är oerhört effektiv när det gäller just detta att tänka själv, dra egna slutsatser och så vidare.  Den är också upplagd på ett väldigt pedagogiskt sätt; varje kapitel börjar med en teori som sedan förtydligas genom ett antal exempel. Det märks att Cwejman är akademiker, både i språk, upplägg och den gedigna litteraturförteckning vi hittar i bokens slut. För min del uppskattas det oerhört, eftersom det innebär att jag kan gå vidare och läsa mer om det som lockar mig mest.

Som med den andra boken jag recenserat tänker jag inte gå in djupare på bokens innehåll, utan det lämnar jag till dig som ny läsare att ta reda på – och bilda dig en egen uppfattning. Men för 119 spänn får du massor med frågor att ta ställning till, lite nya tankar om hur rasismen kan dölja sig och se annorlunda ut i antirasismens slöjor, och förhoppningsvis lite trevlig läsning på köpet.

Köp den – genast!

Om bemötande av…

Jag anser mig vara lyckligt lottad som växt upp med föräldrar som under stora delar eller hela sitt yrkesliv arbetat med barn och ungdomar med olika utvecklingsstörningar eller funktionshinder. Dessutom har jag flera nationaliteter i min familj. Det gör att min tolerans är inbyggd redan sen barnsben. Därför irriterar jag mig oerhört på när folk intar en nedlåtande attityd mot människor som inte tillhör normen.

Synliga eller trodda olikheter ger varierande bemötande.

Jag satt i baksätet på mina föräldrars bil häromdagen och vi kom in på detta med rasism och intolerans. Jag berättade att jag hade tänkt skriva om det här med bemötande, och det blev en lång diskussion om hur man använder just det ordet. Så kortfattat som möjligt tänkte jag berätta hur jag ser på ordet och dess innebörd beroende på hur det används.

I diskussioner med några av medarbetarna här på Motargument fick jag reda på att bemöta, det är minsann ett positivt laddat ord. Man bemöter människor med artighet, vett och etikett och hyfs. Typ. Jag håller inte riktigt med, men jag köper att ordet kan användas i positiva sammanhang. Däremot retar jag mig på när folk (generalisering, jag vet) i största allmänhet inte förstår eller vill förstå att ordet också kan användas i negativ mening.

Låt mig förklara hur jag menar.

Så fort en människa ställer sig utanför normen – medvetet, ofrivilligt eller utan att vara medveten om det, så ställs vi inför en utmaning. Hur ska vi bemöta den här personen. Det spelar inte så stor roll vari olikheten ligger; det kan vara att personen valt att klä sig på ett annorlunda eller utmanande sätt, att denne tillhör HBTQ-rörelsen, har ett funktionshinder vi inte vet hur vi ska hantera, eller för den delen – kommer från ett annat land. Så fort det handlar om en grupp vi kan applicera en större mängd trodda egenskaper om, förutsätter vi att alla personer inom den gruppen har alla dessa egenskaper. Som till exempel tror vi gärna att funktionshindrade är mindre intelligenta, att de inte kan kommunicera ordentligt, att de behöver hjälp, för att inte tala om att det är synd om dem.

Det här är tyvärr en attityd som finns överallt, även inom omsorgen med föregående studier där man får lära sig att bemöta framtida funktionshindrade eller utvecklingsstörda. Det vill säga; glömma bort att de är individer, och dessutom bete sig snällt på ett sätt som förnedrar och idiotförklarar personen man har framför sig.

Respektlöst och ouppfostrat, menar jag att det är.

Ungefär samma egenskaper belägger vi invandrare med, fast ur ett annat perspektiv. Oavsett om vi är rasister eller antirasister buntar vi ihop dem alla och funderar över hur vi ska bemöta dem för att ge dem vårt färdiga koncept över hur de bäst ska integreras – helst utan att fråga dem. Vi intar en nedlåtande attityd i vårt bemötande, därför att de är nya i landet, ur vårt perspektiv har de inte någon kunskap, de kan inte språket och förstår därför inte den kunskap vi försöker förmedla – gärna genom att klappa dem på huvudet. Vi vill gärna tro om oss själva att vi tar hand om dem och hjälper dem in i samhället, men vi glömmer bort att även invandrare är individer som förhoppningsvis och troligtvis har egna idéer om hur de vill komma in i vårt samhälle. Även här intar vi en attityd av snällhet som har en grundton av tycka-synd-om-syndromet. Tanken är god, men resultatet ger en passiv individ som sjunker längre och längre in i en situation där andra tar hand om allt.

Tycka-synd-om-syndromet på flera nivåer

Vi kanske inte medvetet tycker synd om exempelvis funktionshindrade och invandrare, men det är någonting som pågår i flera samhällsskikt. Som privatpersoner är det lätt att tycka synd om någon i stället för att hysa empati och förståelse för en annans situation. Tycka-synd-om och empati är två helt skilda saker, och det bör man ha i åminne.

Utöver det personliga tycka-synd-om, tycker man gärna synd om, som kommunpolitiker, landstingspolitiker och riksdags-/regeringspolitiker. Man går kanske ut på studiebesök på en dagverksamhet, på ett flyktingboende, eller kanske till och med på någon av ABF’s eftermiddagsfikaträffar för nyanlända. Man ser, reflekterar och tänker att man ändå har en himla tur som har det så bra som man har det. Och så intar man en attityd som är just nedlåtande, överdrivet snäll och förstående, även om man tror att man är sådär lagom svenskt snäll.

Tja, dumsnäll, kanske. Utan förståelse för hur den reaktion och attityd man förmedlar kan vara långt mer sårande och förnedrande än om man skulle vara elak. Ren elakhet är lättare att förstå än en dumsnäll elakhet inlindad i bomull.

snälla ni. Oavsett vem ni bemöter i framtiden – fundera på hur ni gör det, vad ni säger, och hur en individ är unik även i ett kollektiv.

Glöm aldrig det.


Relaterat

Om välviljans rasism
Antirasism bygger på rasistiska föreställningar
Antirasistisk kritik av mångkulturalism

Politisk problemlösning

Jag satt just och funderade över detta med hur Sverige hittills under 1900-talet styrts av antingen vänster- eller högerblocket. Det har handlat om solidaritet eller det som tidigare kallats konservativ högerpolitik. Idag skulle åtminstone jag själv vilja vända på steken och säga att det mesta till vänster på den politiska barometerskalan i mina öron är ganska konservativt och mindre benäget att vilja se någon form av förändring. Ja, nu bortser jag från både Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, för dessa båda nånstans till höger om mittstrecket är faktiskt väldigt konservativa.

Det kan inte finnas en enda människa som missat att Sverigedemokraterna är arga. Inte nödvändigtvis uteslutande unga, arga män utan högre utbildning, men politiker och väljare är arga för att sittande regering och regeringar innan dess misslyckats med att bevara Sverige såsom dessa politiker och väljare önskar att det vore.

Tänk utanför lådan!De flesta av oss inser att det är befängt att önska sig tillbaka till en tid med ett samhälle som inte skulle fungera idag. Däremot är det befängt att tro att det inte går att lösa de problem som med stor sannolikhet ligger bakom invandringskritikernas oro. Givetvis går det att lösa problemen, men jag tror att man måste ägna sig åt att tänka lite utanför boxen, så att säga.

Blockpolitik och kompetens

Jag tror inte att det längre är rimligt att höger- och vänsterblocken arbetar mot varandra. Det är så oerhört tydligt vart de olika blockens lojaliteter och skarpa kompetens ligger. Vänsterblocket arbetar så starkt för solidaritet på olika sätt, och har förmodligen en bättre insikt om hur den svenska sjukvården, omsorgen och så vidare, borde fungera. Högerblocket, å andra sidan, har troligen bättre kännedom om hur företagande och kontakter med världen utanför Sverige och Skandinavien fungerar. Alltså torde en sammansmältning (vill säga; ett starkare och bättre samarbete) mellan blocken vara intressant – för alla. Kunde man dessutom lägga in en liberal överton i det hela tror jag att det skulle kunna fungera bra.

Blockpolitik med liberal överton

Jag är liberal och tror ärligen på individens personliga lycka och personliga utveckling som förutsättning för att kunna stödja och hjälpa andra. Det finns för mig ingen motsättning mellan att vara för individens enskilda rättigheter, skyldigheter, ansvar och frihet, samt ett fungerande socialt skyddsnät.

Ekonomi, prioriteringar och kompetens

Det här är något som Sverigedemokrater och deras anhängare, liksom läsarna av exempelvis Avpixlat.info ofta retar upp sig på. De flesta, oavsett politisk tillhörighet, undrar nog ibland hur partierna tänker när de planerar sina förslag till statsbudgeten. Vad jag tror att särskilt de som läser och tror på det som står på Avpixlat.info och liknande sajter, missar, är att man oavsett om det är statsekonomi eller privatekonomi, hela tiden måste prioritera. Även detta är ett område där jag tror att alla skulle tjäna på att båda blocken samarbetar snarare än motarbetar varandra. Kunde man komma överens om att fördela ekonomin på ett vettigt sätt och att de som handhar ekonomin över överenskomna delar får fördela pengarna inom dessa områden, tror jag att det skulle fungera bättre. Det man måste komma ihåg är att med en begränsad peng som ska fördelas är det alltid så att där den ena vinner en krona, förlorar en annan samma krona.

Sen är det ju också så att det inte enbart är pengar som spelar roll. I de flesta områden och branscher är det också oerhört viktigt vilka som jobbar i verksamheterna. För att det ska fungera på ett bra och smidigt sätt, även med ekonomin, måste det vara personal med hög kompetens och erfarenhet. För de som kommer nya till ett yrke är det att föredra om de får jobba med personal som har erfarenhet, så att kunskapen förs vidare på ett effektivt sätt. Det är också personerna ute i verksamheterna man bör lyssna på för att med utgångspunkt i deras kunskap och erfarenhet kunna genomföra förändringar som fungerar, snarare än förändringar man utan egentlig insikt tror fungerar.

Så. Min slutsats av blockpolitik och kompetens är att om de partier som sitter i riksdag och regering fördelade arbetsbördan så att olika delar av politiken tas omhand av den som har störst kompetens, skulle det förhoppningsvis fungera bättre i längden.

Verklighetsförankring

Det här är ett problem jag anser sträcker sig över alla block- och partigränser. Min uppfattning är att de flesta politiker som sitter i riksdag och regering (ibland ända ner på kommunnivå) har en bakgrund inom statsvetenskap och liknande ämnen, med starka politiska intressen – men utan reell kunskap om hur politiken faktiskt påverkar samhället. Det här är ett problem såtillvida att en politiker som lever och arbetar på nationell och internationell nivå inte har några referensramar till hur de lagar de beslutar om påverkar den vanliga människan som går till jobbet varje dag, tar hand om familj och barn, blir sjukskriven och utförsäkrad, och så vidare.

Att som politiker gå ut på studiebesök och träffa människor som jobbar i fabrik, som lärare, kulturutövare, sjukvårdspersonal eller något annat, det räcker inte. Det är den egna personliga erfarenheten som krävs för att man ska kunna ta vettiga beslut. Sedan är vi ju alla olika; även om vi har jobbat i samma verksamhet ser våra erfarenheter troligen olika ut. Därför dras vi till olika politiska ideologier, och tar våra beslut utifrån dessa.

Politisk problemlösning

 För att lösa politiska problem är det några saker som sticker ut. Till att börja med är detta med verklighetsförankring något som är grundläggande för att klara av att utföra sitt politiska uppdrag. Jag är socialliberal, och vill bland annat påpeka detta med hur det kommunala försörjningsstödet fungerar idag. Ponera att alla riksdagspolitiker innan de fick tillträde till sina poster, tvingades leva med försörjningsstöd under ett eller två års tid för att på riktigt uppleva hur det är att inte kunna äta bättre än det absolut billigaste, att efter två veckor inte ha några pengar kvar, att hela tiden konfronteras med gamla vanor och dessutom en handläggare på socialkontoret som inte alltid uppvisar någon större förståelse för ens situation. Vad tror ni det skulle göra med politikernas förståelse för hur det är att inte ha ett jobb, att leva i ett utanförskap och att inte alltid få den hjälp man behöver?

Vidare anser jag att politikerna bör lyssna till vad den svenska befolkningen har att säga. I just det här fallet menar jag att man bör lyssna på vad de som går från att rösta på vilket annat parti som helst, till att rösta på Sverigedemokraterna, har att säga. Såsom framkommit i den enkät som utförts av Anna Siekas här på Motargument.se är det inte nödvändigtvis invandringsfrågan som är den största anledningen till att man väljer Sverigedemokraterna (även om den givetvis är mest synlig), utan det finns andra frågor såsom bostäder, jobb, vård och omsorg, kriminalitet med mera. För att kunna åtgärda dessa problem är det av yttersta vikt att ta reda på hur människor uppfattar dem och vad man vill ska göras. Allting är kanske inte realistiskt, men jag tror att om flera partier faktiskt lyssnade på riktigt och därefter kom med nya , faktiska, praktiska lösningar skulle Sverigedemokraterna tappa röster och procent i opinionsundersökningar.

Vore inte det ett bra alternativ till att ge rasism och fascism en allt större plats i det svenska samhället?