Alla inlägg av Malinka P.

1 år med Motargument.se

För ett år sen idag publicerades de första inläggen här på Motargument. Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna.

Motargument.se 1 år

Malinka Persson
Malinka Persson

Jag och Torbjörn Jerlerup hade pratat länge om att göra något tillsammans som handlar om rasism. Vi bloggade båda två på varsitt håll, men kom oss aldrig för med att skriva något tillsammans. När han frågade mig om jag ville vara med i ett projekt där vi skulle samla många skribenter för att skriva om argument man kan använda mot främlingsfientlighet tackade jag ja. Torbjörn samlade ihop några stycken han ville skulle ingå i det som kom att bli redaktionen för Motargument.se.

Torbjörn Jerlerup
Torbjörn Jerlerup

Jag visste inte riktigt vad jag hade att förvänta mig när jag gav mig in i projektet. Torbjörn förvarnade om att vi troligen skulle utsättas för någon slags nätattack från de rasister som hänger ute på Avpixlat, Fria tider, Twitter (#svpol) och andra ställen – och så blev det också. Det gick bara några månader, så drabbades vi av en rejäl DDoS-attack som höll i sig i flera veckor. Även min egen blogg drabbades efter ett inlägg jag skrev om attacken på Motargument.

Jag vill för övrigt framföra ett stort tack till de IT-nördar som hjälpt oss i samband med DDoS-attackerna. You know who you are.

Under året som gått har det hänt en hel del, både internt och utanför Motargument.se. Den verbala debatten mot främlingsfientligheten fortgår kontinuerligt och jag beundrar er som orkar med att diskutera. Det är ju inte helt okänt att det är väldigt svårt och rätt påfrestande att försöka diskutera med någon som vägrar lyssna. Jag gav upp det för länge sen, och ägnar mig i stället åt att hålla ihop mina delar av Motargument, och att skriva om sådant som kanske inte är direkta motargument, utan snarare sätt att betrakta världen, om tolerans, förståelse och acceptans och så vidare. Att prata siffror, statistik och så vidare är inte min starka sida.

Men vi har också utvecklats som grupp. Redaktionen har kommit att bli ett sammansvetsat team, trots att vi bor i skilda delar av Sverige. Vi tar hand om och peppar varandra och oss själva som grupp. Våra skribenter kommer och går, ungefär som förväntat. Gästskribenterna har varit oerhört givande att få ta del av. Det är min stora förhoppning att vi har gjort skillnad – för dig som läsare, och i förlängningen att du kunnat göra skillnad någonstans, genom de motargument vi presenterar.

Det jag tycker bäst om med Motargument är den acceptans som råder bland alla oss som är inblandade. Vi har inte samma åsikter om allt, vi ser olika lösningar på de problem som rasismen presenterar – och det är ok. Bland oss har vi socialister, liberaler, moderater – från alla färger på den politiska skalan. Det är även detta vi vill visa dig som läsare – olika argument, och att oavsett politisk färg, är ingen av vägarna man väljer att gå nödvändigtvis rätt eller fel, i kampen mot rasism. Det handlar om olika perspektiv och sätt att se sin omvärld och sin tillvaro.

Första gången jag publicerade ett inlägg var jag jättenervös. Tänk om folk skulle tycka illa om det jag skrev? Tänk om jag skulle få ta mycket skit för att folk inte tycker som jag? Det gick bättre än jag trodde, men visst har jag skrivit inlägg som orsakat mycket diskussioner i vår Facebook-grupp. För mig är det en stor vinst, att ha lärt mig att det är ok att ha olika åsikter och att diskussioner inte nödvändigtvis innebär att folk hatar mig för mina åsikter.

Hur ser framtiden ut för Motargument.se?

Tja. Givetvis har vi funderingar och visioner om hur framtiden med Motargument ska se ut. Ingenting är dock färdigdiskuterat i nuläget, så du får helt enkelt tåla dig tills vi är redo att dela med oss.

Jag är oerhört glad och tacksam över att vara en del av Motargument.se. Som ideellt projekt ger det betydligt mer än det kostar, och det är ju så det ska vara. Min förhoppning är att du som läser det här har fått ut något av vårt arbete, och att du hjälper oss att sprida Motargument till så många du kan.

Med detta vill jag framföra ett enormt stort tack och massor med kärlek till alla er som på något sätt varit inblandade i Motargument, för att inte tala om alla er som läser och engagerar er i diskussioner och debatter på Facebook och andra ställen.

Cred till er!

/Malinka Persson
Redaktör
Motargument.se

Om svenskhetens betydelse

Ibland känns det som att man måste gå till sådana extrema överdrifter när man vill försöka förklara för en rasist hur saker egentligen funkar. Ta till exempel detta med svenskhet, kulturkrockar och så vidare.

Visst kan det ibland uppstå olika kulturkrockar om man sätter ihop två personer med olika härkomst och bakgrund. Men man kan inte säga att det enbart är invandrare som krockar med infödda svenskar. Även om vissa kan tycka att den svenska kulturen är homogen, så finns det stora skillnader mellan alla olika människors sätt att leva. Hur dagens klasskillnader kommer att visa sig i morgon är för tidigt att säga nu. Men om vi tittar tillbaka på våra mor- och farföräldrar och deras uppväxt, är det ganska tydligt hur det påverkat generationerna därefter.

Food of Love
Collin Key (on vacation) / Foter / CC BY-NC-SA

Tittar jag till exempel tillbaka på min egen mormor och morfar, kom de från skilda delar av landet. De har även växt upp i två helt olika klasser. Mormor kom från en bondefamilj i Västergötland, och morfars familj ägde ett hotell i Norrland. Ni kan kanske tänka er hur kulturkrocken i den familjen blev i slutänden. Deras dotter — resultatet av sina föräldrars kulturkrock — blev så småningom min mamma. Min pappa var näst yngste sonen i en arbetarfamilj med rötter i Norrland. Det uppstod således kulturkrockar även när mina föräldrar träffades.

Man kan argumentera för att skilda kulturer riskerar att orsaka identitetskriser hos alla barn som har föräldrar med vitt skilda härkomster. Det kan ligga något i det för vissa barn, men inte för alla. För samtidigt så kan det skapa möjligheter för dynamiska individer som får tillgång till flera sätt att tänka omkring världen. Att barn får lite större potential under sin uppväxt anser åtminstone jag vara av godo.

Sedan får vi komma ihåg att i en debatt med rasister kommer vi även där från helt skilda perspektiv på hur vi vill se vår närmaste omvärld, nämligen Sverige. Vi har helt olika utgångslägen, vilket givetvis kan komplicera kommunikationen om den ena sidan inte verkar vilja förstå vad den andra sidan säger. Och det gäller från båda håll. Det här skulle vi kunna se som en kulturkrock mellan olika värderingar och skilda sätt att se omvärlden. Å ena sidan har vi den som vill leva i ett statiskt, oföränderligt samhälle, å andra sidan har vi den som inser och omfamnar potentialen i pågående förändring och utveckling.

För rasisten har historien byggt ihop en svensk identitet som på något sätt är oförstörbar — om vi bara inte invaderades av utlänningar, svartskallar, blattar, negrer, zigenarpack och allt möjligt annat. För den med ett mer öppet sinne, är svenskheten något föränderligt som med dagens informationssamhälle, med kommunikationsmöjligheter världen över, dygnet runt, också förändras i snabbare takt.

Men visst, det kan nog finnas saker som många kan betrakta som ”typiskt svenska”.

  • hur vi står i kö — med en halvmeter eller mer, mellan varje person
  • hur vi brukar och missbrukar alkohol
  • sill, räkor och snaps
  • vår vilja att göra rätt (PK-ism)
  • pappa som går för att köpa tidningen just innan jultomten kommer — varje julafton!

Det här är bara ett litet urval — det finns givetvis fler saker som anses vara ”typiskt svenska”. Men att som till exempel Sverigedemokraterna, vilja tvångsassimilera alla de som inte vill gå med på att göra detta är endast befängt. Alla svenskar firar inte midsommar, alla pappor låtsas inte vara jultomten — utan en del är fulla och slår sin fru och sina barn i stället. Långtifrån alla gillar sill, sprit och räkor, och en del ställer sig utanför normen för att de vill, eller för att de sticker ut helt av sig själva.

Jag säger inte att problem aldrig uppstår när två eller flera kulturer möts. Givetvis kan det uppstå friktion, som riskerar att utvecklas och bli riktigt obehaglig och otäck om ingen försöker göra något. Men lösningen på problemet är inte att tvinga människor in i den ”ultimata svenska modellen”. Integration är inte att sitta och vänta på att andra ska anpassa sig till en befintlig modell att leva. Världen fungerar inte så. I stället får man satsa mer resurser på att samarbeta, kommunicera, visa och förklara när det gäller kulturella uttryck. Berätta vad vi har och som vi inte har i Sverige, och vilka värderingar som ur vårt perspektiv inte är ok att ge uttryck för i handling.

Men det innebär inte att vi kan förbjuda människor att göra si eller så, tvinga dem att göra något annat, eller ens ifrågasätta varför de inte firar jul eller samma religiösa högtider på exakt samma sätt som vi. Och man ska inte villkora rätten till en plats i det här landet med att någon måste anpassa sig villkorslöst till ett specifikt ”typiskt svenskt” sätt att leva.

För vet ni vad?

Det är fanimej inte vår business vad folk gör bakom stängda dörrar.

Etnocentrism

etnocentri´sm, benägenhet eller tendens att se sin egen kultur som central, samt att bedöma eller tolka andra kulturer med utgångspunkt från premisser och värdesystem formade i det egna kultursystemet.
Absolutely Nothing is Allowed Here
Vicki & Chuck Rogers / Foter / CC BY-NC-SA

Det här är ett ämne som till stor del går hand i hand med min ”uppfostran” i konstvetenskaplig teori och metod. Just detta att man ser världen omkring sig filtrerat genom den kunskap, de erfarenheter och den bakgrund man har. Därför är det så viktigt att man är medveten om hur, när och varför man filtrerar på det sätt man gör. Det är också oerhört viktigt att lära sig flera sätt att betrakta, förstå, tolka och värdera omvärlden. Hur man gör det kan skilja sig åt från person till person, men ett exempel är att utbilda sig inom förslagsvis humanistiska ämnen. Man kan också resa till flera länder (då tänker jag inte charterresor, utan resa för att uppleva annan kultur), läsa böcker, tidningar, se dokumentärfilmer, för att inte tala om använda sig av Internet för att söka information om andra kulturer — och så vidare, för att bredda sin förståelse, tolerans — men framför allt; acceptans.

Tolerans är ett väldigt fint ord, men acceptans tycker åtminstone jag är än vackrare.

Att tolerera en persons egenheter på grund av kulturella betingelser är bra. Att acceptera dessa egenheter är dock ännu bättre. Det behöver inte innebära att man accepterar dem som en del i samhället, men att de finns där och att de finns av en anledning – nämligen att personen i fråga kommer från en annan kultur där man lever på ett annat sätt. Det finns många exempel på det; vi kan titta på den som kommer från ett land där det inte finns särskilt många mikrovågsugnar eller armbandsur. För oss kan det kännas märkligt att inte ständigt kunna veta vad klockan är, men i andra länder är tiden för många irrelevant; man lever efter dygnets ljusa och mörka timmar.

I Can BEE Tolerant
Enokson / Foter / CC BY-NC-ND

Ett annat exempel är vilken kvinnosyn ”vi” svenskar har, och hur den skiljer sig från till exempel islam (i alla fall som många gärna vill tro att den skiljer sig), eller hur ”vi” svenskar ser på hedersvåld till skillnad från den som är uppväxt med det.

För mig är det viktigt att inse och acceptera att det finns skillnader. Det är också viktigt att för sin egen del ta reda på vad som är ok att ta in i vårt samhälle, och vilka saker vi vill lämna utanför. Att utöva våld är till exempel aldrig okej. Men har vi förståelsen för varför en person anser den behöver ta till våld, behöver vi inte slösa fullt lika mycket energi på att bli arga. Den som utövar våld bör sona sitt straff för det. Och vi kan åtminstone anstränga oss för att försöka förstå att för den personen var det i just den stunden inte fel.

Att vara uppfostrad in i en annan kultur är inte en sjukdom.

Citatet först i artikeln är från http://www.NE.se

Om tolkning av verkligheten

Jag är konstvetare och fotograf, och således van att använda mina ögon ur ett både fysiskt samt abstrakt (tankemässigt) perspektiv. Utbildad inom dessa två områden är jag väl medveten om att varje människa tolkar sin omgivning mot bakgrund av sina egna kunskaper och erfarenheter.

När man läser konstvetenskap och skriver uppsatser inom ämnet är det alltid den egna tolkningen som är intressant. När man själv läser andras uppsatser eller böcker om ett givet konstverk får man alltid acceptera att personen i fråga ser verket på ett särskilt sätt. Man lär sig snart att alla ser saker olika, och att det till och med kan skilja sig mellan två människor som ser (något) med samma glasögon (inom just konstvetenskap; vilken teori och metod man väljer att använda i sitt seende av ett konstverk). Det vill säga; man håller inte alltid med om tolkningen av (något).

Med den här kunskapen i bakfickan känns det väldigt märkligt att tänka sig att det är vi svenskar som över huvudet på den som kommer till Sverige, oavsett anledning, bestämmer hur denne ska inpassas, anpassas, integreras i samhället.

From another Dimension
h.koppdelaney / Art Photos / CC BY-ND

Undrar om man ens tänkt tanken att det kanske vore bra att fråga den som faktiskt står där vid vår gräns och precis ska ta klivet in i ett nytt liv, i ett nytt land med nytt språk, ny kultur, nya lagar och oskrivna regler, om hur just den vill bli assisterad i sitt inträde.

Eller?

En av sakerna jag själv reflekterat över är hur det inte verkar finnas särskilt många alternativ för den som kommer hit som invandrare. Man ska lära sig språket och skaffa sig en sysselsättning. Vägarna dit ser inte ut att vara alltför många, och jag får uppfattningen om att man inte kan välja hur man vill ta sig fram till målet.

Jag har skrivit lite om detta tidigare, och jag står fast vid min åsikt om att det borde anställas fler människor som kan fungera som mittenpunkt i ett nätverk av kontakter som en nyanländ person kan ta del av. Kanske som också kan göra djupintervjuer med den anlände, för att ta reda på hur man på bästa sätt kan hjälpa denne att hitta en plats i samhället.

Jag kan inte låta bli att tänka – hur svårt kan det vara?

Och jag tänker dessutom att om man gör detta så skapar man en hel del nya jobb. Det gäller liksom att tänka smart, och eftersom många anser att invandringen kostar tänker jag att med en armé av lärare i SFI blir det många fler som har en lön de kan betala skatt på, och lägga på bostadshyror, shopping, resor och så vidare. På samma sätt som om en nyanländ person får det stöd som behövs när det gäller språkkunskaper samt en individanpassad plan som alla hjälps åt för att förverkliga, så kommer även denne att ha ett jobb som kan betala hyran, samt alla andra kostnader man har i ett hushåll. I min värld kan det bara gå plus.

De som bestämmer hur saker ska gå till, är politiker. De som sedan ser till att det blir som politikerna har bestämt är beslutsfattare i diverse organisationer och företag. Och det är dessa människor jag skulle vilja nå med den här frågeställningen.

Hur tänker de sig att de ska kunna få en bättre och mer stabil integration av nyanlända, när de inte frågat dem hur de vill bli integrerade? Hur tänker de sig att de vet bättre än den som kommer hit utan att kunna språket eller veta någonting om den svenska kulturen? Är det inte bättre att ta reda på det och forma sin politik efter det, i stället för att bestämma över huvudet på dem och genom detta kanske stjälpa snarare än hjälpa?

För det är ju så, och det tror jag att de flesta är överens om, att politikernas och beslutfattarnas verklighet ser helt annorlunda ut än den som kommer från ett annat land och ska flytta till ett nytt land och ett nytt liv. Och vems verklighet är det vi borde försöka se? Politikernas som inte påverkas personligen av hur nyanlända tas emot, eller de som kommer hit till sin nya verklighet?

Hur svårt kan det vara?

Det kom ett mail…

Ibland får vi mail, här på Motargument.se. Ibland är det trevliga mail, ibland är de mindre trevliga. Häromdagen kom det ett sånt där som var mindre trevligt.

mail_in

Det handlade givetvis om våra icke-existerande kommentarsfält, samt yttrandefriheten. Igen. Det är vare sig första eller sista gången. Man blir onekligen smått trött på oförmågan att läsa och förstå och ta till sig det som står. På Motargument.se står det klart och tydligt att vi använder vår facebookgrupp för kommentarer och diskussioner om våra artiklar.

Hur svårt kan det vara?

Vidare kritiseras Motargument.se för att vara en sajt som motarbetar yttrandefriheten.

Igen — hur jävla svårt kan det vara att läsa på lite om hur yttrandefriheten fungerar? Här på Motargument har vi publicerat minst två informativa texter som behandlar yttrandefriheten (länkar finns längst ner i texten). Att inte ha kommentarsfält på Motargument.se handlar inte om att motarbeta yttrandefriheten. Det har vi nämligen inte befogenhet att göra. Att utöva censur är det endast staten som kan göra, och det görs endast i extrema fall. Vi är inte heller en kriminell grupp som skrämmer meningsmotståndare till tystnad. Det är bara att se till sajterna Avpixlat, Fria tider — med många fler — att så inte är fallet. Dessa sajter existerar och modererar dessutom sina kommentarsfält mycket hårt från meningsskiljaktigheter.

Men eftersom jag är en rätt snäll och trevlig människa så författade jag ett trevligt svar. Tyvärr verkade personen som skrev till oss inte ens vilja ha ett svar, så efter att ha försökt två gånger och bara fått mitt svar återsänt från hotmails postmaster, gav jag upp.

mail_in_svar

Vem är det som motarbetar yttrandefriheten, kan man undra!?

Läs mer om yttrandefriheten

Praktika om yttrandefriheten
Om detta med censur

Om kommentarsfältsdemokrati

Om detta med censur

De flesta av oss minns säkert barnförbjudna filmer, eller filmer med 15-årsgräns på. När vi som tonåringar inte fick se de allra häftigaste filmerna på bio, och våra föräldrar var högst restriktiva med vad vi fick se på hyrfilmboxarna. Som om STATEN skulle ha kommit med sitt långa pekfinger och fyat oss; censurerat oss.

Nu är det inte filmcensur vi ska ägna oss åt idag, utan att ta reda på vad censur är och hur den fungerar.

Enligt SAOL har ordet censur flera betydelser, men såsom vi oftast använder det idag betyder det så här:

[jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.]

granskning som ngn myndighet underkastar skrift innan den får tryckas (l. spridas), l. teaterstycke, innan det får offentligen uppföras (jfr a) anm.. nedan) äfv. om det förh., att en skrift osv. före utgifningen osv. måste underkastas granskning af offentlig myndighet.

Sverige är tillsammans med Finland, Island, Nederländerna, Norge och Schweiz på förstaplats i Reportrar utan gränsers index över pressfrihet. Det innebär enligt yttrande- och tryckfrihetsgrundlagen att ingen statlig myndighet får gå in och granska material som ska publiceras i offentlig media: text, musik, teater, konst, digitala medier, radio, video och annan film, och så vidare. Däremot kan man genom att utnyttja yttrande- och tryckfrihetslagen begå brott, om man genom dessa offentliga media exempelvis utövar hets mot folkgrupp, sprider information som kan skada staten eller ses som spioneri, eller sprider filmer med sådant sexuellt innehåll som strider mot lagen (barn- och djurporr, sexuellt våld med mera). Skillnaden mellan censur och att åka dit för brott är tidpunkten när innehållet granskas av statlig myndighet; censur sker innan någonting publiceras. Brott mot yttrandefrihets- och tryckfrihetslagen upptäcks normalt efteråt.

Censurens orsaker

Censored
Gullig / Foter.com / CC BY-SA

Det kan finnas flera orsaker till censur, men en av de vanligaste är så kallad politisk censur. Politisk censur används när en styrande regering i ett land vill förhindra andra att föra ut sitt politiska budskap. Man kan också använda censur för att ”skydda” befolkningen, eller delar av den, mot skadlig information (till exempel svordomar i musikvideor). Ofta censurerar man av hänsyn till barn, där man vill skydda dem mot ovårdat språk eller annat som kan verka förråande.

Men för att censur finns som fenomen innebär det inte att den finns i praktiken. Politisk censur har vi inte sett i Sverige sen andra världskriget. Tidningar och andra utgivare/förmedlare av information kan censurera sig själva, vilket kan ske i olika grad och av olika anledningar. Till exempel kan det bero på att en tidning vill hålla sin politiska profil och därför aktivt väljer att inte ta in material med annan inriktning. Andra orsaker kan vara att man vill begränsa den reaktion hos allmänheten en viss information, en viss bok, film, konstverk eller annat kan orsaka.

Skillnad mellan censur och censur

Den politiska censuren liksom den som används i syfte att beskydda olika grupper sköts av staten. I den ”beskyddande” censuren räknas bland annat barnförbjudna filmer in (beskydd av barn mot sånt som anses ”förråande”), liksom bortklippta scener ur filmer med extremt mycket våld eller sex (dessa scener går dock att se om man besöker Statens biografbyrå).

Självcensur, å andra sidan, sköts direkt av den som sprider information av något slag. Det kan handla om en tidningsredaktion som vill upprätthålla god publicistisk sed, undvika förtal och så vidare, men kan också vara en författare eller konstnär, eller den person som står bakom en viss information som i sin helhet kan ge upphov till starka känslor eller på annat sätt inverka negativt på befolkningen.

På sajter som Avpixlat med flera anklagar man gärna främst media för censur i bland annat kommentarsfälten i tidningarnas nätversioner. Man menar att tidningarna förvägrar så kallade oliktänkande att komma till tals men glömmer gärna att det inte handlar om censur utan vanligtvis om vanlig vett och etikett när det gäller språkbruk, liksom personliga påhopp, insinuerade hot riktade mot specifika, ibland namngivna individer och så vidare.

Något de flesta av Sverigedemokraterna och deras anhängare också verkar glömma är att i yttrandefrihetslagen gäller även att man har rätt att välja vad man vill lyssna och ta till sig av, till lika stor del som man har rätt att sprida information. Att man har rätten att säga något innebär inte att alla andra måste lyssna.

Sen ska vi ju inte glömma att de som censurerar allra mest är de som själva anklagar andra för att tysta dem; kommenterar man som antirasist ett inlägg på till exempel Avpixlat, dröjer det troligen inte länge förrän kommentaren blir bortplockad – eller att man blockas helt från möjligheten att kommentera.

Så vem censurerar vem, kan man undra!?

 


Läs också;

Yttrandefrihetslagen
Självcensur
Censur

Våld som metod i antirasistiskt arbete

Och där stod jag, sju år gammal, och mottog en käftsmäll så det rungade i skallen. Käftsmällen utdelades av en klasskamrat, helt utan anledning. Jag minns att det gjorde ont och att jag undrade vad jag hade gjort för att förtjäna ett slag i ansiktet.

_violence_2Det finns endast ett tillfälle där jag anser att någon form av fysiskt våld är befogat, och det är i direkt självförsvar eller försvar av mina närmaste. I övrigt kan jag inte se att våld har någon som helst poäng, annat än att fysiskt göra illa någon annan. Jag kan förstå tanken bakom att möta våld med våld, och att våld inte förstår något annat än våld, men det rättfärdigar inte ett faktiskt utövande av det.

I det är jag stenhård.

Att använda våld i kampen mellan rasism och antirasism är för mig helt bortkastat. Det enda som händer är att det blir ett givande och tagande av våld som aldrig upphör, eftersom man hela tiden måste ge igen och försvara sig – helst innan man ens blivit attackerad.

Nej, fram för mer konstruktiva sätt att föra samtal med de främlingsfientliga, de religionskritiska och resten av den intolerans som florerar. Poängen med att öka toleransen, inkluderandet och en större gruppgemenskap kan väl ändå inte vara att öka våldet, som trots allt kan ge långt större och mer varaktiga men än man kanske tänker sig.

Nej, lägg ner järnrören och slagpåkarna, pojkar och flickor. Tänk till i stället och vässa era tungor och pennor i stället, så tror åtminstone jag att debattklimatet blir jämnare – och framför allt, mindre våldsamt, mindre hätskt och ger färre fysiska men till deltagarna.

Klubben för inbördes beundran

Skribenter och krönikörer på Avpixlat tävlar med varandra i lingvistiska övningar och allmänna språkliga utspel inför sina läsare. Mats Dagerlind står som klar vinnare i sina outtröttliga ansträngningar att skriva obegriplig rappakalja som det är osäkert om ens han själv begriper sig på.

Jag menar bara;

Reportaget visar hur djupt rotad den osunda radikalfeministiska diskursens marxistiska konfliktteori är i Sverige och hur mycket arbete som återstår för att etablera en könsneutral jämställdhetsdiskussion.

Mats Dagerlind i en krönika om Internationella kvinnodagen, 2013-03-09, Avpixlat.info

När man försöker använda språket på det här sättet är det nog det enklaste sättet att idiotförklara sina läsare å det grövsta, samt att placera sig själv på vinnarpiedestalen utan att ha genomgått självaste tävlingen. Dagerlind själv är den enda som (förhoppningsvis) vet vad det han skrivit betyder. Man kan inte förvänta sig av någon annan att denne ska begripa vad som står. Just genom detta faktum gör sig Dagerlind smart och läsaren till idiot. Det blir också väldigt tydligt att han vill sätta sig själv i en position som idol, där hans läsare blir hans följare, underlydande och beundrare.

Dock är det fullt möjligt att fundera över intelligensnivån, eller för den delen, hur långt läsarna på Avpixlat är villiga att gå för att hitta korrekt fakta och kunskap om i princip vad som helst. Uppenbarligen inte längre än näsan räcker, av denna kommentar att döma…avpixlat_inbordes-beundran_kommentar

(Kommentar till ovan nämnda och citerade krönika författad av självaste Mats Dagerlind, Avpixlat)

The Newly-Discovered Man-Monkeys (1859)
Darren and Brad / Foter.com / CC BY-NC-SA

Mats Dagerlind kan nog ha en framtid för sig som politiker. Inte bara har han blomsterspråket som fastlimmat i fingerspetsarna, han har även spöken i garderoben med skatteskulder och vad annat. Att han dessutom hittar ursäkter till i princip allt vad både Sverigedemokraterna samt Avpixlats redaktion, skribenter, krönikörer, men kanske framför allt vad läsarna, hittar på, ger stor trovärdighet till honom i somliga kretsar.

Och det är ju precis i dessa kretsar, som i övriga kretsar i samhället – både det svenska, som i vilket annat samhälle som helst; det mesta urartar gärna till att bli en så kallad pissing contest eller en klubb för inbördes beundran. När det gäller just Mats Dagerlind tror jag mer på detta med inbördes beundran. Inför sitt deltagande i Publicistklubbens debatt om näthat, skrev han följande i en krönika;

… Det skulle ju varit trevligt och psykologiskt stärkande för mig med en liten hejaklack i lokalen…

Mats Dagerlind i en krönika på Avpixlat.info, 2013-02-07

Ja. En liten hejaklack i lokalen som kunnat heja på Dagerlind och boostat hans ego i en miljö där han troligen inte kände sig varken bekväm eller välkommen, med tanke på de åsikter han uttryckte och står bakom.

Motargument vill i alla fall rekommendera Mats Dagerlind att välja sina ord till vad de är avsedda för. Inte bara stapla dem på varandra i ett försök att utmåla åsikter som han är motståndare till som härrörande från diktaturer. Eller att utmåla andras åsikter som ojämlika och konfrontatoriska. En del av läsarna på Avpixlat tror honom – hur uppenbart fel det än blir med ordbetydelser och syftningsfel ibland. Detta påvisas ytterligare av skärmdumpen av en kommentar på Dagerlinds krönika om internationella kvinnodagen, och det är inte den enda i en lång rad av oförstånd.

Allt man läser är inte sant bara för att det låter häftigt.

En antirasistisk vision

Tony Fischer Photography / Foter.com / CC BY

Det tal Martin Luther King höll den 28 augusti 1963 är nog en ultimat dröm för de flesta av oss. Ja, jag kan förstås inte svara för de som är främlingsfientliga eller på annat sätt intoleranta, men för min del känns det som en våt dröm för antirasister.

Den Sverigedemokratiska ”visionen”

Det Sverigedemokraterna eftersöker med sin politik är ett Sverige utan inflytande utifrån, utan människor vilka SD själva anser stå utanför den svenska gemenskapen, historien, kulturen och så vidare. De önskar sig ett svenskt ”folkhem” som mer eller mindre försvunnit sedan decennier tillbaka. Sverigedemokraterna vurmar för den gamla världen i ett romantiserat sken utan att förstå konsekvenserna av att anamma samma livsstil i dagens samhälle.

Detta är inte en vision. Detta är en utopi.

En utopi, till skillnad från en vision, är en dröm. Det är en dröm om en värld så osannolik att den troligen aldrig kommer att kunna uppnås utifrån de förutsättningar som finns.

En antirasistisk vision

För oss är antirasism att våga drömma om ett samhälle där vi alla klarar av att leva tillsammans på lika villkor.

Positiv Antirasism, s. 16 (Daniel Poohl, Alex Bengtsson, Expo)

Det finns många sätt att bygga en vision på. Martin Luther Kings vision och dröm byggde på hans önskan om ett bra liv för sina barn. Den vision som presenteras i boken Positiv Antirasism bygger på tolerans mer än något annat. Jag tror att varje gruppering, varje organisation som jobbar med frågor som handlar om invandring och integration bör ha en gemensam vision och ett gemensamt mål. Det underlättar oerhört för det arbete man gör. Att vara för känns ofta roligare och mer positivt än att hela tiden vara emot något.

Missförstå mig rätt. Jag menar inte att vi behöver skratta och vara glada varje gång vi ger oss in i en debatt med en person vars åsikter skiljer sig radikalt från våra egna, men vi kan försöka underlätta för oss själva så att vi inte går ned oss i hur tungrodda och komplexa sådana här frågor ändå kan vara.

Om vi då ska vara för något i stället för emot – vad är vi då för?

För min personliga del finns det ett flertal saker jag är för.

  • Ökad tolerans, empati och förståelse för andras situation – vilket för mig i slutänden också innebär ökad bildning, framåtanda och vilja att utvecklas och förändras.  Vi lever i ett samhälle där allting går väldigt fort; att stagnera innebär att hamna långt efter resten av världen.
  • Att ingen exkluderas ur ett offentligt samtal – alla måste få höras, men en debatt ska också föras med respekt för andras åsikter och ståndpunkter.
  • Att vi alla jobbar gemensamt för att invandringen och främst integrationspolitiken ska fungera i praktiken, vilket även innebär att undersöka hur den som invandrar till Sverige vill bli mött och vilken hjälp och vilket stöd denne vill ha, oavsett anledning att komma hit.
  • Att en mänsklig nyfikenhet om människors bakgrund inte ska ses som rasism – om jag är intresserad av vart någon kommer ifrån vill jag kunna fråga om det utan att ses som ointelligent eller rasist.

Jag tror det är svårt för många människor i olika grupper som jobbar med (och mot) rasism att formulera sig kring en och samma vision. Däremot så vore det ju läckert om vi alla kunde sträva åt ungefär samma håll. Både när det gäller det vi är för och emot.