Alla inlägg av Malinka P.

Med kommunikationsproblem – på svenska!

Sverigedemokraterna – ett parti med självinsikt? Det är med en egendomlig känsla av tragik och komik jag noterar att Sverigedemokraterna finner det nödvändigt att publicera en kommunikationsplan för sina medlemmar. I alla fall av den typ som kan laddas hem nedan.

Klipp från Sverigedemokraternas kommunikationsplan.
Notera stavfelet (understruket).
Klicka på bilden för att läsa hela SD’s kommunikationsplan.
(öppnas i samma fönster)

 Man kan tycka och tänka precis vad man vill om Sverigedemokraterna, men ibland uppvisar de faktiskt en viss självinsikt och önskan om åtminstone intern utveckling. Jämte Jimmie Åkessons brev till alla förtroendevalda om att alla extrema och rasistiska element ska rensas ut ur leden, har nu en kommunikationsplan presenterats vid kommun- och landstingskonferensen som hölls i Västerås i oktober. Det visar på ett visst mått av självinsikt när kommunikationsplanen uteslutande handlar om att partiet som sådant måste omvärdera sin självbild, men också den bild andra har och får av dem genom det sätt de kommunicerar utåt. Det som dock är mest underhållande av allt är felstavningen av ordet kommunikationsplan (kommunikatikationsplan) på baksidan av foldern. Om det är medvetet eller ej kan jag inte svara på. Men jag hoppas för deras skull att de inte betalat en korrekturläsare för felsteget.

Det finns tvivelsutan visst fog för nidbilden av oss sverigedemokrater som ”unga arga män”, vi gör oss själva en stor björntjänst om vi inte tillstår det.

Sverigedemokraternas kommunikationsplan 2014, s. 11

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser kommunikationsplanen. Innehållet är oerhört grundläggande, och det förvånar mig oerhört att partiledningen inte nått större insikt om mer avancerade sätt att kommunicera. Men å andra sidan; med tanke på hur åtminstone delar av deras engagerade medlemmar både i riksdagen samt ute i kommunerna beter sig, samt många av deras väljare och andra anhängare kommunicerar, finns det kanske grund för att göra en sån här intern kupp.

Unspeakable #2
madamepsychosis / Foter / CC BY-NC-ND

Och visst behövs det. Många Sverigedemokrater har kläckt ur sig grodor i varierande negativ grad, och partiledningen har givetvis helt rätt när de menar att det inte räcker med att man själv vet att man för en bra politik (hur man nu kan ha den åsikten om just Sverigedemokraternas politik, men det är en annan femma), utan man måste också se till att anpassa sig gällande språk, kläder, kroppsspråk med mera, för att faktiskt nå ut med sitt budskap. Och vill de nå ut med sitt budskap och ta över som ledande parti i Sverige – ja, då lär de hålla tungan rätt i munnen, både inom partiet och helst på sina anhängare också. För det är det många av oss som vet; det är oerhört svårt att diskutera och debattera med just anhängare av Sverigedemokraterna. De talar ofta i affekt (frustration över att vi inte förstår deras rädsla för det okända), har ofta ett fattigt språk och en tendens att inte vilja förstå att människor tycker olika.

Hur ska man då tolka det här med att Sd publicerar en kommunikationsplan offentligt och lättillgängligt på sin hemsida, för alla att se och läsa?

Jag har inget bra svar på den frågan. Såsom jag tolkar det, finns det både för- och nackdelar med det. Fördelarna för Sverigedemokraterna själva är att om de har tur, kan de få någon enstaka partimedlem att tänka efter. Färre anhängare, misstänker jag. Nackdelen för dem är betydligt större; ju fler icke-anhängare som läser det här dokumentet kommer att inse att den bildning och utbildning partimedlemmarna har inte är så hög, och risken finns att partiet i det långa loppet förlorar väljare på det. Att ett parti har en välutbildad och bildad ledning är gott nog, men det räcker inte i längden. Även de som sitter i kommuner och landsting bör ha någon form av utbildnings- och bildningsnivå för att klara av att föra partiets politik på ett sätt som lyfter och hjälper i stället för stjälper.

Att vinna eller försvinna

Evolution. Ett otäckt ord på många sätt. Förändring. Utveckling. Det gamla försvinner in i minnenas dimmor, och försvinner så småningom i historiens varande där individen är ganska ovidkommande och de stora skeendena är mer intressanta.

Vissa grupperingar av rasister vill hålla blodet och genpoolen ren.

Ibland diskuterar jag med nära vänner om evolutionen, hur den fungerar, men framför allt hur många människor reagerar och agerar när djurarter håller på att dö ut. Vi är helt överens om att de flesta människor har väldigt svårt att acceptera att vissa saker är helt naturliga och kommer att ske vare sig vi vill eller ej. Som till exempel delfinerna. De kommer att dö ut, förr eller senare. Försöken att rädda dem är väldigt fina, omtänksamma och mänskliga, men i slutänden kommer vi att förlora delfinerna. Vi kommer att ha delfinskelett hängandes på museer och det kommer att finnas barnböcker som förklarar hur delfinerna levde, hur de såg ut (jfr barnböcker om t ex dinosaurier) och så vidare. Det är kanske inte något du och jag kommer att uppleva under vår livstid, men det kommer att hända. Förr eller senare.

Progress
kevin dooley / Foter / CC BY

Evolution och konflikt

Det är naturligt för folk (såsom i folkslag, individer och grupper av individer) att flytta på sig. Det är så utveckling förs framåt, vilket också innebär förändring. Den matematiken är väldigt lätt att förstå sig på. Det är också naturligt att man bosätter sig på ett nytt ställe om man flyttat sig en längre sträcka. På den nya platsen är det heller inte helt osannolikt att man hittar en partner, om man inte redan har en. Det innebär att blod blandas med blod, nya band skapas, nytt liv ser dagsljuset. Så har det sett ut förr, så kommer det att se ut framledes.

När två individer, grupper av individer eller två folkslag möts, är det inte alls konstigt att det blir konflikt. Tänk bara på de ungdomsgäng som rör sig i storstäderna. De rör sig i olika områden av staden och ibland blir det sådana konflikter dem emellan att det utbryter gängkrig. Ungefär samma effekt blir det när något nytt och okänt kliver in i våra liv. Vi blir som tagna på sängen av det nya och det är lätt att hamna i en anfall-är-bästa-försvar-ställning. Det är inget konstigt, utan en djupt rotad instinkt. Alla människor fungerar olika, och den här skräcken som är mer en instinkt än något annat, stiger till olika nivåer hos oss alla. Vad det handlar om är förmågan att ta till sig nya tankar och idéer, och det är inte alltid helt lätt. Som jämförelse kan vi ta en kvinna som levt singel väldigt länge, och så kommer en man in i hennes liv – och han diskar på ett helt annat sätt. Tanken på att göra något på ett helt annorlunda sätt än det man känner till kan ibland kännas oöverstiglig.

Rasism och evolution

Bloodbags
User ”montuno” on Flickr / Foter / CC BY-SA

Vissa grupperingar av rasister vill hålla blodet och genpoolen ren. Jag säger att det inte är möjligt. Sverige har aldrig varit homogent och kommer aldrig att bli det. Vi har alltid haft invandring på ett eller annat sätt, och det kommer vi att fortsätta ha, statsekonomin obeaktat. Fransmännen som invaderade kungarnas och drottningarnas hov, sydeuropeerna som kristnade landet under vikingatiden, vallonerna som flyttade hit för att arbeta, de europeiska konstnärerna som kom hit för att måla våra kyrkor, italienarna som också de kom hit för att jobba.. det svenska folket har redan ett så utblandat blod att det är fånigt att tro att vi ska kunna behålla det ”rent”.

Dessutom skulle svenska folket på sikt riskera att försvinna om vi inte tillät nytt blod att komma in. Att stänga våra gränser skulle åstadkomma precis det som rasisterna (nu generaliserar jag grovt) anklagar folken i Pakistan och Afghanistan för; kusingifte och inavel.

Att vinna eller försvinna

Det var bättre förr.. eller?

Den som har möjlighet att så att säga vinna och klara sin arts eller sitt folks överlevnad längst, är den som kan acceptera förändringar och utveckling. Den bakåtsträvande kan inte se en framtid utan vill hela tiden tillbaka till en tid romantiserad – det var bättre förr, säger man och tänker tillbaka. Men gårdagen kan vi aldrig få igen, den är ett förbrukat ögonblick. Därför kan vi endast titta åt ett håll; framåt, och fundera över hur vi kan slänga oss ut i det okända utan rädsla men med viljan att lära oss nya saker, utvecklas och förändras.

Det är den största vinsten.

Här kan du se filmen skapad av De Odödliga, som gav mig tanken till den här krönikan.

Om att vara svenskvänlig eller svenskhatare

Jag har tidigare skrivit att den som kallar sig svenskvänlig har oerhört svårt att förstå att två människor kan ha olika åsikter om exempelvis invandring, migrationspolitik, integration och så vidare. Den som kallar sig svenskvänlig har ett epitet de gärna slänger efter den som tycker annorlunda, nämligen ”svenskhatare”.

Jag finner det märkligt, ointelligent och på det stora hela väldigt intolerant att ha åsikten att en person som inte har samma åsikt som jag själv är svenskhatande eller svenskfientlig. Är man verkligen svenskhatande på grund av att man inte har samma åsikt som en sk svenskvänlig person, som vill göra såpass stora förändringar inom till exempel migrationspolitiken att det i slutänden kommer att bli omänskligt?

Borgmästarens hus
Bartek Kuzia / Foter / CC BY-NC-ND

Vårt vackra Sverige

För hur som haver; vi lever faktiskt i ett oerhört vackert land. Vi har en historia som är lång och intressant. Vårt Sverige har oerhört vacker natur med stor variation, vi har många vackra städer, vi har kvar många byggnader och minnesmärken från vår historia, vår folkmusik med skillingtryck med mera, liksom mer modern musik (ABBA med flera), teater, konst och så vidare… vi har ett väl utvecklat språk som dessutom är svårt att lära sig om man inte är uppfödd och uppväxt med det, vi har den typiskt svenska kulturen med hur vi inte vill stå för nära varandra i kassakön på ICA, hur vi hanterar alkohol i mindre städer, hur vi hanterar alkohol när vi reser, att och hur vi firar jul, påsk, midsommar och så vidare. Vår sjukvård är, om än förändrad, fortfarande förhållandevis bra i jämförelse med många andra länder. Dessutom har vi ett i yta stort land där traditioner, dialekter och annat skiljer sig väldigt kraftigt från den ena sidan till den andra.

Främmande kulturer

Julgranskula
Darwin Bell / Foter / CC BY-NC

Sen ska vi ju inte glömma att flera av våra högtider är mer influerade av USA än något annat land/kultur. Kanske skulle vi klaga mer på den svenska handeln och TV som tar in så många produkter och tv-serier som påverkar oss att konsumera mera. Titta bara på hur Alla Helgonahelgen har förvandlats till Halloween med pumpor, utklädning för barnen. Eller julen, för den delen, med allt julpynt — blinkande lampor i olika färger, dyra presenter…

Andra influenser

Våldsam katt.
Maccio Capatonda / Foter / CC BY-NC-SA

Om vi fortsätter att tänka på kultur i dess konstnärliga bemärkelse, så får vi ju även där starka influenser från bland annat USA. Jag tänker närmast på glorifieringen av våld. Jag tror ju att det inte enbart är våra invandrare som för in våld i Sverige, utan det kommer minst lika mycket från filmer och tv-serier — ungefär som man var oerhört skeptisk till data- och tv-spel för ett antal år sedan, borde vi vara skeptiska till vad vi låter våra barn se på tv idag (och det är vi nog också, till viss del).

Så. Med tanke på allt som Sverige är, inkluderat vår vilja att hjälpa våra medmänniskor, så tycker åtminstone jag att vi bor i ett väldigt bra land. Jag ser mig inte som svenskhatare, utan snarare tvärtom. Jag är väldigt stolt över mitt hemland, som förvisso kan förändras till det bättre — men så är det alltid och kommer inte att förändras beroende på antalet invandrare vi har boendes här.

Rasism och yttrandefrihet

 Är det något man lägger märke till när man läser kommentarer på rasistiska nyhetssajter som Avpixlat, Exponerat med flera, så är det hur kommentatorerna ofta tycker att yttrandefriheten är begränsad och att PK-eliten inte vill veta av några oliktänkande.

conformity
the|G|™ / Foter / CC BY-NC-ND

 Det här är så löjligt att det blir riktigt roligt. De människor som vill ha plats att vara oliktänkande har nämligen oerhört svårt att acceptera att andra människor tänker på ett annat sätt än de själva. De vill gärna diskutera och debattera invandring, integration och så vidare, men så fort man har en annan åsikt än de själva blir de väldigt upprörda och anklagar en för både det ena och det andra – för att inte tala om att de kastar öknamn efter en och ger en egenpåhittade epitet som pk-elit, kulturelit, 7-klövern, multikulti och så vidare. Och för vad, kan man undra? Jo, just det enkla faktum att de inte kan förstå och acceptera att två människor kan ha skilda åsikter.

Nu ska vi inte glömma det faktum att det skiljer sig mellan människor i de rasistiska leden. Ju högre upp i hierarkin man kommer, desto mer bildade är folk med de här åsikterna, och ju mer accepterande i den här frågan är de. Åtminstone har de förmågan att uttrycka sig som om de är mer förstående och accepterande.

silent diversity
DryHundredFear / Foter / CC BY

 Det här är för övrigt något jag skulle vilja säga är ett problem. I Sverige har vi yttrandefrihet, men jag tror faktiskt att det är så att vi gärna vill tysta åsikter som inte är så bekväma. Till exempel vill vi inte höra rasistiska åsikter. Och det håller jag på sätt och vis med om, för det är verkligen beklagligt att det är något som ska existera idag. Men när det nu existerar så tycker jag att det är skandalöst att människorna som har just de åsikterna inte får höras. Trots allt så är det deras rätt.

Ni har säkert hört begreppet;

Jag håller inte med om dina åsikter, men jag är beredd att dö för att du ska få ha dem.

Tyvärr är det ett uttryck som jag tror att inte alltför många vill praktisera i praktiken. Man vill gärna tro att man skulle det, men när det kommer till obehagliga ämnen så försvinner viljan att lyssna, förstå, inkludera och diskutera på ett vettigt sätt som gör att man kan ta sig vidare. Det är också ett fenomen som gäller för både rasister och icke-rasister. Man har svårt att kommunicera eftersom man använder så oerhört olika språk och har en destruktiv attityd till varandra.

Jag ska inte påstå att jag är perfekt. Mitt tålamod tryter väldigt snart i ett samtal med en rasist. Jag har ganska höga krav på förmågan att kommunicera på ett sätt som gör att man kommer någonstans i ett samtal. Med en rasist gör åtminstone inte jag det – och jag vill gärna tro att det inte beror på mig. Rasisten är förmodligen av samma åsikt, men till sin egen fördel.

Jag har inga bra lösningar på hur man ska handskas med det här problemet. Men det är någonting som är värt att ta upp till diskussion – hur ska vi lyckas kommunicera och tillsammans hitta lösningar på de större problem som rasister ser som sanning och som vi andra kanske inte ens ser som ett problem.

Skulle du kunna tänka dig att ingå i ett sådant samtal?

Stjäl inte vårt språk och vårt land!

När jag växte upp var solidaritet ett väl använt ord med en sympatisk och varm betydelse. Jag hade turen att växa upp och få möta andra kulturer redan då. Mina föräldrar gav mig dessutom möjlighet att möta människor med olika funktionsnedsättningar (fast då hette det handikapp); både fysiska och kognitiva störningar och sjukdomar.

Det har hänt väldigt mycket sen dess. Idag har vi ett främlingsfientligt (nej, förlåt; svenskvänligt) parti i riksdagen. Främlingsfientligheten frodas vid middagsborden snarare än bland rakade skinheads på gatorna. Det anses rasistiskt att ha en svensk flagga hängandes på balkongen. Många saker av de vi ansett svenska har bleknat. Vad beror det på?

Skåne - Ales Stenar, Ship Setting
Olof S / Foter / CC BY

Sverigedemokraterna och andra främlingsfientliga menar att det beror på att utländska familjer inte vill att deras barn ska göra si eller så för att inte förlora sin egen kultur. Det kan säkert vara så. Men jag tror att det beror minst lika mycket på att många är rädda för att kallas rasister om de tillåter den svenska kulturen att synas. Det vill säga; om vi har den svenska flaggan hängandes på balkongen även om det inte är fotbolls-VM på tv. Om vi sjunger vår nationalsång på skolavslutningen. Är vi rasister om vi tänker så, eller har vi blivit bestulna på vår egen kultur?

Jag säger att vi blivit bestulna på vår egen kultur.

Men inte av våra nya svenskar som rasisterna vill att vi ska tro, utan av de som vill bevara Sverige svenskt. De har tagit vår svenska historia och gjort till sin, de har tagit symboler för vårt vackra land och gjort till sina egna. De har tagit vårt språk och förvrängt till oigenkännlighet. Snart har rasisterna bestulit oss på vårt land.

Rasisterna säger tvärtom. Att vi blivit bestulna på vårt land, vår kultur, av våra invandrade, nya svenskar. De säger att de nya kulturerna är på väg att ta över, att vi kommer att förlora oss själva i denna mångkultur.

Bullshit, säger jag. Om vi svenskar kunde komma överens om att vår kultur är allas, så kanske vi kan presentera den för våra nyinflyttade svenskar, så att de känner sig inbjudna och lockade av att delta.

Dessutom så är det faktiskt möjligt för flera kulturer att leva sida vid sida.

Om etnicitet i Sverige

Det kan inte vara lätt att vara invandringskritiker, främlingsfientlig, rasist eller vad man nu vill kalla det. Alltid finns det någonting att reta upp sig på, och är det inte invandrarna det är fel på är det svenskarna själva som på olika sätt gör bort sig.

Den här gången är det Ted Hesselbom, chef för Röhsska museet i Göteborg, som ådragit sig Avpixlats uppmärksamhet. Bara genom att öppet undra och fundera över hur det är att leva som zigenare får han Avpixlat och dess läsare att ånga i upprördhet. Det måste vara det värsta de kan tänka sig; att en svensk får för sig att fundera över något så verklighetsfrämmande som hur det är att tillhöra en annan folkgrupp.

I just Ted Hesselboms fall tycker de att han har gått alldeles för långt. Inte nog med att han undrar över saken, han har dessutom ansökt om att få vara zigenare under en period. Han har ju, ve och fasa, romer i sin vänskapskrets, och det är en av dem, Bagir Kwiek från romska kulturföreningen som godkänt Hesselboms ansökan om att ta del av den romska kulturen. Tre månader får han i Kwieks egen grupp.

Det som är väldigt lustigt med Avpixlat överlag är att deras artiklar faktiskt håller rätt bra när det gäller språket. Det är i kommentarerna man hittar det riktigt dåliga språket, de riktigt rasistiska kommentarerna och diskussionerna som ger mardrömmar åt en normalt funtad människa. Så är även fallet här. Man lägger en hel rad egenskaper på Hesselbom enbart på grund av hans önskan om att veta hur det är att leva som rom.

Anmärkningsvärt är att kommentatorerna fokuserar uteslutande på det som de själva anser vara problematiskt med Hesselboms handlingar. Jag tror att det finns många här i landet som tycker att det är en spännande idé och ett väldigt bra sätt att lära sig mer om romer.

Men det kan man inte förvänta sig av Sverigedemokrater, eller de människor som hänger på sajter som Avpixlat.

Här kan du läsa originaltexten i SvD.

Sverigedemokraterna, kulturarv och utveckling

Sverigedemokraterna är ett parti man kan säga har gått i barndom. Partiet har 25 år på nacken, men dess åsikter och beteende ger vid handen en ungefärlig ålder på runt 4 år. Deras syn på bland annat kulturarvet är rentav naiv.

Den här fanatiska tron på att det gemensamma, svenska kulturarvet ska ta det svenska folket framåt i tiden är fullkomligen barock. Sverigedemokraterna är ett konservativt, bakåtsträvande parti som vill kontrollera den svenske individen och se till att denne följer ett bestämt mönster som passar Sd’s syn på hur Sverige borde se ut. Tyvärr överensstämmer inte detta med verkligheten, och kommer aldrig att göra igen. Sverige ingår nämligen i världen, och världen har utvecklats i en rasande fart de senaste 150 – 200 åren.

Sverigedemokraterna har en oerhört romantiserad bild av det svenska femtiotalet med kärnfamilj, hemmafruar och arbetande män, som inte har någon reell anknytning. Det skulle nämligen bli alldeles för dyrt. En kärnfamilj på fyra personer där endast en vuxen arbetar – denne vuxne skulle behöva ha en väldigt hög lön för att kunna försörja sin familj. Det är tyvärr inte alla förunnat, vilket skulle innebära att staten ändå måste bistå med stora summor i bidrag på ett eller annat sätt. Det skulle inte heller bli lika mycket pengar i rullning, eftersom nämnda kärnfamiljer inte skulle ha råd att handla lika mycket. Alltså skulle vi få ett nytt, väldigt tydligt klassamhälle, staten skulle  inte heller få in lika mycket skatter, och därav blir också staten fattig. På det stora hela kan vi alltså sammanfatta detta som en oerhört dålig idé.

Det slående med Sd är att deras idévärld består av en väldigt homogen grupp av svenskar. Deras plan verkar vara ett toppstyrt Sverige där staten styr i princip alla individers valmöjligheter. Den fria viljan och det fria valet försvinner, och vi kommer alla att behöva göra precis det staten (läs; Sd) vill att vi ska göra. Vi ska alla vara likadana och vara sammanhållna med strypkoppel.

Andra saker som Sd har glömt, eller kanske till och med ignorerar är att ett kulturarv är under ständig utveckling och förändring. Visst finns många saker i kulturarvet kvar, såsom historiska byggnader och andra historiska minnesplatser, men till exempel språket med dialekter, uttal och stavning förändras genom åren. Nya ord kommer till och försvinner. Religionen i sig förändras kanske inte så mycket, men vår inställning till den samt dess roll i samhället förändras. Vi har inte samma syn eller behov av religion idag som vi hade för tvåhundra år sedan. Till och med synen på historien förändras, beroende på hur man tittar på den.

Det som är fantastiskt med det är att det inte har ett dugg med invandringen eller dess eventuella kostnader (som för övrigt inte riktigt kan ses som kostnader, eftersom pengarna rör sig i systemet med moms, skatter, inkomster till handlare och så vidare) att göra. Språket utvecklas och förändras oavsett om det finns invandrare i närheten eller ej. Religionen och dess status i samhället har inte särskilt mycket, om något alls, med invandringen att göra. Våra historiska byggnader och andra minnesplatser kommer att stå kvar, oavsett om landet översvämmas av invandrare eller ej. När det gäller förändring av stadsmiljöer så har det inte ett dugg med invandring att göra, utan snarare att en stads politiker vill förnya stadsbilden med modern arkitektur, och således rivs äldre bebyggelse ner för att ge plats åt det nya.

Och det är snarare där partier som Sverigedemokraterna skulle kunna göra nytta. Genom att se till att Sverige behåller kulturmiljöer, att se till att hålla dessa i skick så att vi, det svenska folket med både infödda och nya svenskar kan minnas vår historia. Det finns länder som är betydligt bättre på det än Sverige. Titta bara på Italien med all sin kultur och all sin konst. Där behåller man antika byggnader och bygger upp städer omkring dessa i stället för att riva. Tänk om Sverige kunde göra något liknande. Turismen skulle öka, både internt och externt. Mer pengar skulle börja rulla, fler skatter skulle komma in, och vi skulle kunna värna om vår välfärd på ett bättre sätt.

Om Sd skulle anta en sådan inställning i stället för att bete sig som ouppfostrade småglin när det gäller invandring, så tror jag att Sverige skulle må betydligt bättre.

Foto: Photodropper plugin för WordPress.

När det enda som finns är svart eller vitt

Världen är ett färgglatt ställe att vara på. En del länder är kanske mer kontrastrika än andra, och då menar jag genom krig eller andra umbäranden. Sverige, på det stora hela, är dock ett land där det finns många färger och nyanser.

Det är något som verkar ha gått Sverigedemokraterna helt förbi. Deras politik verkar se världen ur ett helt svartvitt perspektiv – vilket jag på ett sätt känner igen, eftersom jag själv har ett liknande seende. Skillnaden mellan mig och Sd är att min värld är svartvit ur ett visuellt perspektiv, medan deras är svartvit ur ett socialt, ekonomiskt och idébaserat perspektiv. Till skillnad från Sd kan jag också välja vad jag vill se i svartvitt, om jag vill se det i svartvitt, eller om jag för en gångs skull vill välja att se det i färg – eller åtminstone i en gråskala.

Problemet med Sd’s politik, som jag ser det, är att för dem är det antingen eller. Jag tänker bland annat på hur de ser på brottslighet bland invandrare, och hur de på något sätt missar att en ung man från ett land i krig, troligen har svårt att anpassa sig till en helt ny kultur som dessutom inte befinner sig i krig. Och det är givet att han har det problemet. Det vore väldigt märkligt om han inte hade det. Tyvärr är det ju så att detta ibland kan resultera i att nämnde unge man hänfaller till kriminalitet, och det är på det stora hela destruktivt och allmänt sett som dåligt. I Sd’s värld är det antingen eller. Antingen ska denne man anpassa sig och helst assimileras till 100%, eller så ska han utvisas. Man ger ingen tid eller direkt möjlighet för honom att få till exempel psykologisk hjälp att ta sig igenom traumat från det krig och eventuellt den familj och de vänner han lämnat bakom sig. Han får heller inte någon ytterligare hjälp att anpassa sig till det nya samhälle han befinner sig i.

Något annat jag tycker att Sd har missat helt och hållet, är att ett mynt alltid har en fram- och en baksida.  De verkar ha tappat förmågan att se världen ur något som helst annat håll än sitt eget. Det här, anser jag, är att verkligen aktivt välja hur man vill se världen (läs gärna min krönika om seendet). Det är skrämmande eftersom det också visar på hur både politiker och anhängare till Sd har förlorat sin empati. Att inte kunna föreställa sig hur en annan person har eller har haft det är ett väldigt stort minus för en politiker. Att inte förstå att det är viktigt att ibland ta hand om och hjälpa andra människor så att de på sikt ska kunna återgälda detta genom att bli en självklar del av samhället. Att inte förstå att den ekonomiska biten inte är en förlust, utan en omfördelning av pengar som hela tiden är i rörelse.

Det här med den förlorade empatin gäller för övrigt även i debatt med människor av annan åsikt än Sd eller partiets anhängare. Jag har skrivit om det tidigare, skriver det igen och kommer troligen att skriva om det vid något annat tillfälle; personer med främlingsfientliga åsikter kan inte ta kritik för vad de säger eller gör. Oavsett vad man säger (om man inte håller med dem, förstås) så är man en fiende. Jag förstår inte riktigt hur de tänker när de i en så kallad debatt, inte gör något annat än anklagar och kommer med diverse statistik som åtminstone jag själv inte vet hur jag ska förhålla mig till (men då är jag å andra sidan väldigt skeptisk till statistik överlag). De klarar inte av att hantera motpartens ifrågasättande av deras siffror eller andra så kallade fakta, eller för den delen vart de hittat sin statistik. Det enda de gör är att fräsa och spotta som svar.

I rasisternas värld är det enkelt att leva och veta vad man ska göra. Antingen är det svart eller så är det vitt. Man väljer den ena sidan och strider mot den andra. Så enkelt är det.