Alla inlägg av Therese Maurin

Skriver gärna och tycker om att lyssna på människor. Olika aspekter av beteendevetenskap intresserar mig mycket.

Sökes: arbetskraft!

Det behövs arbetskraft.

Det finns inte tillräckligt med arbetskraft i Sverige idag, för att upprätthålla välfärdssystemet. Vi är helt enkelt inte tillräckligt många människor i arbetsför ålder, i Sverige.

Arbetsförmedlingen beräknar att det behövs en nettoinvandring på 64 000 personer årligen, för att möta efterfrågan på arbetskraft i Sverige. Eftersom vi också har några tusen som lämnar landet varje år, innebär det att bruttoinvandringen behöver vara ännu högre – uppemot 100 000 personer.

Antalet personer som fick asyl i Sverige 2015, var 36 462. Därtill fick ytterligare 16 251 personer uppehållstillstånd grundat på anknytning till personer som fått uppehållstillstånd av asylskäl.

Man kan antingen välja att se flyktingströmmarna som ett enormt problem. Man kan också se dem som en del av lösningen på de problem som Sverige har.

#näthat: Reality check

Det är vanligt att bli mer frispråkig då man kommunicerar via internet. Man har ju ofta tid att formulera sig. Och så slipper man någon som ställer frågor som knuffar en utanför komfortzonen. Det finns också andra faktorer som påverkar hur vi väljer att uttrycka oss när vi kommunicerar digitalt.

Beroende på om det vi gör och säger möts av en verklig människa eller inte, påverkas vårt beteende och våra tankebanor olika.

Människor är sociala varelser, vi uppfattar små subtila signaler hos andra som vi reagerar på. Det kan vara mer eller mindre omedvetet.

Ett mycket tydligt exempel är känslor och beteenden som smittar. Ett skratt eller en gäspning sprider sig snabbt. Även mindre tydliga signaler påverkar oss –  kroppshållning, röstläge, var blicken fästs eller om den rentav flackar, hur armar och ben organiseras. Allt detta påverkar samspelet med den vi möter. En grundläggande socialt samspel, som i varje samhälle utvecklats till specifika sociala koder. Koder som reglerar vad som är lämpligt och ”okej” i givna situationer.

Kommunikation via nätet erbjuder inget kroppsspråk, inga attribut, inget beteende, inga sociala koder att förhålla sig till. Vilket får oss att mer eller mindre omedvetet agera som om det inte finns några människor alls att ta hänsyn till. Helt enkelt: vår hjärna tror att vi är i ensamhet och vi agerar därefter.

När vi befinner oss i verklig samvaro finns ett filter mellan våra tankar och vårt beteende. Ett filter som under generationer tillbaka hindrat oss från att bete oss i strid med sociala koder och regler – vi gör inte allt som vi tänker. Om vi gjorde det skulle vi riskera att uteslutas från gemenskapen. Vilket skulle äventyra grundläggande behov som till exempel närhet och trygghet.

Interaktion genom verklig samvaro påverkar också tankebanorna – att få motfrågor tvingar till eftertanke, att sätta sig in i den andres perspektiv och att förklara för den andre så att hen förstår ditt perspektiv utifrån sitt perspektiv.
Turtagningen gör att samtalet och respektive persons tankar tar nya vändningar och möjligheten är stor att det jag tänkte och tyckte från början landar i helt andra uppfattningar.
Samspelet gör att du hela tiden speglar din uppfattning av verkligheten mot andras uppfattning av den. En ständig ”reality check”. Ingen sitter ensam inne med hela sanningen om världen och verkligheten, men vars och ens version av ”sanningen” kompletterar och gör bilden av den både bredare och djupare. Att förstå det är grundläggande kunskap men försvinner när man isolerar sig.

På nätet sker all interaktion med tidsförskjutning. Du behöver inte bemöta direkt. Du kan till och med låta bli att bemöta.
Att bygga tankebanor och dra slutsatser enbart i ensamhet gör att själva anknytningen till verkligheten och mänskligheten försvinner.

Redaktion

Det är inte konstigt att näthat frodas bland dem som hyser extrema åsikter, särskilt bland de som uttrycker intolerans mot vissa grupper. Eller rent hat, för den delen. Som rasister, fascister, kvinnohatare med flera. Genom att agera via nätet, förstärks intrycket av att det inte är människor de hatar. Varje kategori människor de hatar, blir mer och mer avhumansierad. Vilket gör det ännu lättare att hata, ännu lättare att uttrycka sig förnedrande, ännu lättare att uppmana till olika former av förtryck.

Men liksom näthatare avhumaniserar dem de hatar – så bemöter också samhället dem på ett avhumaniserande sätt – ord som ”nättroll”, ”cyberspöke” osv antyder att de som beter sig illa på nätet, inte är riktiga människor. Och så är spiralen av ett allt mindre mänskligt beteende igång.

Att bemöta hat på nätet är ofta både tröttsamt och meningslöst. Men – alla människor behöver, trots allt, då och då lämna skärmen. Man behöver kanske jobba, handla eller hämta barnen. Där har du din chans. Bemöt varje märkligt uttalande med en vänlig, utforskande fråga. I lunchkön. I simhallen. Eller var du nu befinner dig.

Du kan kanske inte få personen att sluta hata. Men genom att vara närvarande människa och ta notis om personen, får du hen att börja ingå i mänskligheten igen. Möjligen ovilligt, likväl oundvikligt. Genom att vänligt bemöta ett uttalande, kan du föra personen ett litet steg mot verkligheten. Och då har personen fått bättre förutsättningar för att faktiskt bygga sig nya tankebanor. Sådana som är verklighetsanknutna och inkluderande.

Det är, trots allt, i mötet med andra människor som vi blir mänskliga.

Lästips

Vilka mekanismer styr näthat?

#näthat: När Dr. Jekyll blir Mr. Hyde

Mina tankar om näthat

 

 

Myt: Flyktingmottagandet orsakar brist på lärare och socionomer

Socialtjänsten har brist på socionomer, och skolorna har brist på lärare. I vissa sammanhang förknippas detta med flyktingströmmarna till Sverige, som ökat kraftigt de senaste två-tre åren.

Men lärarbristen har funnits under betydligt längre tid. Och den beror inte på att det finns för få utbildade lärare i Sverige – den beror på att många av de lärare som finns väljer att lämna yrket och jobba med annat.

Redan 2002 insåg Lärarnas Riksförbund detta, och beställde en undersökning från SCB. De intervjuade 1 200 utbildade lärare som lämnat yrket, om vad som skulle kunna få dem att återgå till läraryrket. LR sammanfattade läget:

Undersökningen visar att brister i skolans arbetsmiljö, låga lärarlöner samt stressen i yrket är de viktigaste orsakerna till att lärare lämnar skolan.

Resultatet är entydigt: Med bättre lön och bättre arbetsmiljö skulle skolan kunna återfå många av de avhoppade lärarna. Enligt enkätsvaren är bättre lön och arbetsmiljö de absolut viktigaste förändringarna oavsett ålder och antal aktiva år som lärare. Det är inte frågan om antingen det ena eller det andra.

Inte heller bristen på socionomer inom socialtjänsten beror på att det finns för få utbildade i yrket. Heike Erkers, ordförande i Akademikerförbundet SSR, konstaterar att det finns gott om utbildade socionomer, men att de äldre lämnar socialtjänsten för andra jobb och de yngre tvekar att kliva in. Anledningen, skriver Erkers, är helt enkelt bristen på rimliga arbetsvillkor:

[…]det finns många välutbildade socionomer som här och nu skulle kunna göra en viktig samhällsinsats – om kommunerna bara erbjöd rimliga arbetsvillkor. Så är det inte idag. Hög arbetsbelastning med många tunga ärenden, svagt intresse från arbetsgivarna att skapa möjligheter att utvecklas och avancera inom yrket har lett till att socionomer flyr yrket.

Om socialtjänsten ska leverera med kvalitet måste kommunerna skapa attraktiva arbetsplatser. Då krävs det att kommunpolitikerna prioriterar socialtjänsten på ett helt annat sätt än idag. Det handlar om resurser till insatser, rimliga arbetsvillkor, lön i paritet med komplexitet och ansvar samt bättre möjligheter till yrkesutveckling.

Det finns alltså gott om lärare och socionomer. Det råder däremot brist på rimliga arbetsvillkor inom yrkena.

Både skolan och socialtjänsten har under en längre period, drygt tio år, präglats av hög arbetsbelastning, dålig arbetsmiljö, små eller obefintliga möjligheter till yrkesutveckling. Det är därför det saknas personal.

Just nu behövs tillförsel av resurser. Eftersom det är de svagaste, mest utsatta grupperna som drabbas hårdast när skola och social omsorg brister. Och den gruppen blir snabbt allt större.

Flykting anno 2015

Tänk dig en flykting.
Föreställ dig en bild av vad hen flydde ifrån. Vad tänker du på?
Öken? Halvnakna barn? Tält? Vatten i tunnor?

Nu är det 2015.

Flyktingar idag är inte uppvuxna i ökenläger, i tält, i misär.

Fortfarande har västvärlden en syn på sig själva som överlägsna i alla kategorier. Men världen har förändrats. Och själva utvecklingen har utvecklats.

I Sverige har kvinnor haft rösträtt i knappt 100 år. Vad som inte är lika allmänt känt är att Afghanistan kunde varit en av de första nationerna i världen med kvinnlig rösträtt. Om nu inte britterna hetsat till uppror mot kungen med argumentet att han infört för stora friheter för kvinnor… Upproret blev starten på en av de längsta och mest kvinnoförtryckande konflikter jag känner till.
Det går fort från frihet till förtryck, när makt står på spel.

De som kommer till Sverige och får asyl här, är till absolut största delen syrier. De kommer från en tillvaro som tills relativt nyligen varit fullt jämförbar med din och min; med arbete och skola, internet och TV, kylskåp och toalett. Nu har deras hem, deras samhälle, deras land, slitits sönder av konflikter.

Livet är hotat.
Inte av långvarig brist på resurser, men av brist på fred och politiska lösningar.

Det kommer också många afghaner. Antalet exilafghaner i Iran är stort, mycket stort. De lever där utan uppehållstillstånd och därmed långt ner i samhällshierarkin.
Nu, 2015, har dock Iran öppnat en möjlighet (?) för exilafghanerna i landet: Genom att gå med i armén och strida för Iran i Syrien, mot IS – i utbyte mot en summa pengar och uppehållstillstånd.  Rekryteringen sker med delvis tomma löften och även med tvång. Väl i strid Syrien hamnar de i första linjen; ”kanonmat” är ett annat ord. Det är troligt att flyktingvågen av afghaner från Iran kommer öka.

Livet är hotat.
Inte av långvarig brist på resurser, men av brist på fred och politiska lösningar.

Runtom i världen frodas kunskap, nya uppfinningar görs och lokal och global kultur berikar varandra. Kunskap skapas på fler ställen än i västvärlden. Internet har frigjort plats och kunskap från varandra. Med toppen av ditt finger kan du swipa dig fram över hela världen.

war-952967_960_720

När dåden i Paris genomfördes fick de flesta nyheten via sociala medier. När Aylan Kurdi spolats upp på stranden i Turkiet, var det sociala medier som spred bilden över världen och riktade allas blickar mot gränsen mellan EU och Mellanöstern. När situationen för Burmas munkar blev allt mer desperat var det via Facebook som situationen överhuvudtaget kunde uppmärksammas, och den världsomfattande röda-tröjan-manifestationen sattes i gång.
När tsunamin glufsade i sig människor på Thailands öar, var det med mobiler och internet som överlevande kunde få kontakt med omvärlden. Jag har inte hört ett enda ifrågasättande av att de lyckades få med sig sina mobiltelefoner. Tvärtom. “Vilken jäkla tur att man alltid har mobilen i fickan nuförtiden!” Men människor som ett decennium senare flyr undan krig och förföljelser, ifrågasätts då de har mobil med sig. “Är de verkligen flyktingar?”

På lärosäten runtom i världen knyts kontakter och internationella utbytesprogram mellan såväl studenter som lärare emellan skapas, eftersom det är berikande för alla som deltar.
Ändå ifrågasätts fortfarande kunskapen hos alltifrån läkare till svetsare. Jag har till och med varit med om att en personalchef inom ett landsting varit bekymrad över de blanketter (på engelska) som en utomeuropeisk läkare måste fylla i. “Det där klarar hon aldrig!” Hallå?! Vi talar om en person med åtminstone åttaårig universitetsutbildning….!

Nu är det 2015.

Vi lever i en värld som är föränderlig. Vår världsbild behöver uppdateras! Var inte förvånad över vem som har mobiler, frågar efter internet, eller för den delen, känner till Ingmar Bergman.
Människor som nu söker asyl kommer från samhällen som varit fungerande, informerade och utvecklade.
Många är utbildade. Många är välorienterade. Och alla vill fortsätta livet, som tagit en brutal vändning.

Livet är hotat.
Inte av långvarig brist på resurser, men av brist på fred och politiska lösningar.

De söker trygghet. Förutsägbarhet. En förvissning om att det finns en morgondag.

Lästips

Hög kompetens hos nyanlända (Helsingborgs Dagblad)