Etikettarkiv: mångkultur

"Kulturella" skillnader?

Efter SD:s dag på Almedalen gjorde jag en granskning av den intervju som genomfördes med Jimmie Åkesson. Avpixlat har också rapporterat från Almedalen, bland annat genom en insändare som valde att göra en tolkning av begreppet kultur.

svkulturInsändarskribenten menade att vi bör definiera vad vi menar med kultur. Jag håller verkligen med. Insändaren menar att det är ”enkla och ytliga” personer som ser kultur som synliga handlingar eller yttringar, såsom musik, kläder, matvanor, klädsel, kulturhandlingar etc. Jag vet inte om den som sände in texten läst hur SD ser på kultur:

”I en kultur ingår många olika saker, det handlar om sådant vi producerar, som musik, konst, litteratur och danser. Det är också sådant vi utövar, som traditioner, ceremonier, högtider och riter. Det är sådant vi är, som tystlåtna, reserverade, försiktiga och gästvänliga. Även yttre fenomen som klädsel, mat, dryck och inredning är kulturella markörer.”länk till SD:s hemsida

Nå. SD skriver dock en mening till i stycket:

Värderingar är en av de största och viktigaste kulturyttringarna.

Insändaren till Avpixlat menar också att det är de dolda kulturyttringarna som är av egentligt värde, som demokrati, normer, samhällsinstitutioner, fungerande rättsordning etc. Texten fortsätter med att kritisera mottagandet av människor från länder som inte delar denna kultur med oss. Här vill jag stoppa lite. Kultur. Jag vet inte hur författaren till insändaren tolkar kultur men det handlar knappast om ett fritt val att befinna sig i den situation som vissa länder befinner sig i. Jämför Sverige med ett land som ofta debatteras, Somalia.

Somalia blev fritt från England och Italien 1960, med demokratiska val. Innan det var landet en koloni, vilket det blev på 1880-talet. 1969 genomfördes en militärkupp och en diktator som styrde till 1991. Sedan dess har ingen stabil regering funnits. Kultur?

somaliakultur”Kultur betyder odling, och vissa saker odlas av folket till att passa in i den befintliga kulturen. På så sätt utvecklas kulturer.”Sverigedemokraterna

Gamla kolonier, utnyttjade av väst under århundraden, kan knappast stå till svars för hur historieskrivningen sett ut. Deras invånare kan knappast tillskrivas efterverkningarna av dessa våldshandlingar som ”en annan form av kultur”. Jag kan förstå en kritik mot mångkultur om det är ett postkolonialt utarmat samhälle som en befarar, vilket jag tvivlar på att någon egentligen tror. Om insändaren tyckte att synliga yttringar var tramsiga så kan en ju undra vad denne skulle tycka om denna text:

”Typiskt svenskt kan väl vara köande, att sätta sig på ett helt tomt säte på bussen, att ha med sig matlåda till jobbet, att betala tillbaka 5 kr till en vän eller släkting, att inte vilja sticka ut, att lägga julklapparna under granen, att titta på Kalle Anka på julafton, att dricka snaps och äta sill på midsommarafton, att inte tuta i trafiken, Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf, Elsa Beskow, Esaias Tegnér, Vasaloppet, 14 juli på Solliden, folkdans, folkmusik, bonader på väggarna, Carl Larsson, trasmattor, ljus inredning, att hålla upp dörren för den som kommer efter och att inte tränga sig på.”

Har ni gissat vilka som står för ovanstående? Just det… Sverigedemokraterna.

Kultur är svårdefinierat, det kan vi vara överens om. Men att säga att en raserad samhällsstruktur, postkolonialt förfall eller fortsatta skuldsatta länder (ex. IMF) tillför dessa problem i vår kultur — eftersom det är en del av deras kultur är fel. Många länder som människor utvandrar från är tidigare kolonier som trampats på för att bygga upp vår ”höga kultur”.

För att läsa mer om en del av de strukturer som ligger bakom modern migration så finns den första serie jag skrev här på Motargument: Invandringens historia, artikelserie.

Böneutropen är här – överlever vi?

I spetsen tillsammans med Birgitta Mörk (S) ordf. kommunfullmäktige Botkyrka kommun skrevs en petition av s.k. ex-muslimer i Sverige. Petitionen syftade till att stoppa böneutrop i Fittjas moské.

På hemsidan för petitionen kan man bland annat läsa följande:

”Det är viktigt för alla dem som har flytt från politiska islams förtryck. Från Sharialagars våldsamma och barbariska handlingar mot människorna och att inte behöva bli påminda om det igen.”

Om enbart ”påminnelsen” av politiskt förtryck med religiösa förtecken skulle utgöra skäl för att stoppa böneutropandet, aktualiseras en rad frågeställningar.

 

FÖRBUD MOT ALLT SOM PÅMINNER OM FÖRTRYCK

Om bärandet av slöjor ”påminner” någon om religiöst förtryckande regimer som tvingar kvinnor att bära slöja, skall slöjbärandet förbjudas?

Om utbristandet av ”Allah hu Akbar”, som många muslimer kan utbrista privat i olika sammanhang (muslimer rappar ”Allah hu Akbar” under en filmfestival, en muslimsk fotbollsspelare ber efter att ha gjort mål, eller ber tillsammans med anhängare av andra religioner för mordoffer osv. osv.) ”påminner” någon om religiöst förtryck, skall sådana religiösa uttryck förbjudas från det offentliga rummet?

En av författarna till denna artikel (Thabo ’Muso) hade en far som berättade att han som barn hatade vita människor. Han växte upp under apartheid i Sydafrika och med det förtryck som vita människor där utövade gentemot svarta människor.

Efter en tid överkom han sina svepande rasistiska generaliseringar och kunde umgås med vita människor i alla upptänkliga sammanhang.

Dansgrupp i Lund_v2

Han gifte sig och fick barn med en vit person utan några som helst traumatiserande konsekvenser.

Dance competition_v2                   Thabo i Täby som barn_v2

Kanske det vore en lämpligare och förnuftigare väg även för de som levt i religiöst förtryck att inta samma självrannsakan och genomgå en liknande själslig förändring? Eller kan det anses vara för mycket begärt?

Och hur skall samhället förhålla sig till det öppna manifesterandet av kristen tro? En religiöst manifesterande som visas återkommande i svensk television finansierad av troende och ateistiska licensbetalare, såväl som i en rad andra sammanhang.

Hundratusentals människor flydde från krigets Bosnien under 1990-talet. Det var en tidsperiod då landet blev överkört av ett korståg mitt i Europa och folkmord utfördes på muslimer enbart för att de var muslimer.

 

KYRKKLOCKORNA I VÅRA LIV

Men, ingen från Bosnien, så vitt är allmänt känt, har krävt stopp för kyrkklockor i Sverige. Detta oavsett om någon återupplevt trauman från kriget.

Även de av oss som är sekulariserade…

Thabo - nyårsfest

.. och kan väckas ganska abrupt av kyrkklockor en söndagsmorgon får lov att leva med ringandet.

Betänkt även att exempelvis den ständigt ringande Solna kyrka på Kyrkbacken i Hagalund, Solna, enbart ligger cirka 20 meter från närmaste bebyggelse mitt inne i ett miljonprogramsområde.

Inte en kilometer från närmaste bebyggelse som är fallet med Fittjamoskén.

Enbart mot den bakgrunden vore stoppandet av böneutrop i Fittjamoskén lika inkonsekvent som absurd.

Men Birgitta Mörk (S) och hennes engagemang för att människor som flytt från religiöst förtryck skall slippa höra tre minuters böneutrop varje fredag i Fittja är en del av en större trend. En trend enligt vilken rätten till att offentligt manifestera sin religiösa tro (åtminstone för muslimer) inte tycks kunna samexistera med rätten att inte vara troende.

Hon är inte ensam i sitt parti med liknande åsikter.

 

POLITIKERNA SOM ”VET” ATT BÖNEUTROPEN ÄR FARLIGA OCH SKADLIGA

Nima Gholam Ali Pour (medlem i Socialdemokratiska partiet tills dess att Omar Mustafa valdes in i partistyrelsen), ”Böneutrop är inte heligt”, publicerad i Newsmill den 2 januari 2013, tycks driva tesen att de som förespråkar böneutropen i Fittjamoskén utgör en liten minoritet religiösa muslimer.

Han för ett resonemang om ”buller” och ”oljud” som utropen enligt honom består av. Han anser sig även veta att frågan om tillstånd för böneutrop är ”något som egentligen berör de kommunala miljöförvaltningarna och miljöbalken”.

Polisstyrelsens bedömning är annorlunda och det 19-sidiga beslutet, enligt vilket böneutropen från Fittjamoskén beviljas tillstånd, kan läsas här.

Huruvida Nima Gholam och Birgitta Mörk gjort en mer professionell och juridiskt korrekt bedömning än polisen, av huruvida böneutropen utgör buller och oljud, samt om polisen är behörig att besluta i tillståndsärenden kring böneutrop, är upp till var och en att bilda sig en uppfattning om.

Nima Gholam Ali Pour presenterar ytterligare information kring böneutropen från Fittjamoskén:

Böneutrop är i grund och botten något problematisk för det handlar om att man flera gånger om dagen, 365 dagar om året, kallar alla till bön.

Det mest problematiska i sammanhanget är snarare att Nima Gholam Ali Pour inte tycks ha satt sig in i fakta innan han gör påståenden inför åtskilliga tusentals läsare som vill lära sig något nytt. Böneutropen skall således ske en gång i veckan, en gång om dagen, sammanlagt 48 gånger om året. Han presenterar därmed desinformation.

Av polisens beslut, sid. 1, första stycket, gällande böneutrop framgår i själva verket följande:

”Botkyrka Turkiska Islamiska Kulturförening beviljas tillstånd till högtalarutsända böneutrop från moskén i Fittja i Botyrka kommun på fredagar under 3-5 minuter ca kl. 12.00 vintertid respektive ca. 13.00 sommartid under perioden den 12 april 2013 – 20 mars 2014.”

Nima Gholam Ali Pour påstår att den förening som ansökt om tillstånd för böneutrop, nämligen Botkyrka Turkiska Islamiska Kulturförening, utgör vad han kallar för ”en högljudd minoritet som inte vill anpassa sig till resten av samhället.”

Om han har belägg för att församlingen som driver Fittjamoskén utgörs av fundamentaliser som vägrar anpassa sig till samhället, hoppas vi på att han presenterar belägg för detta framöver.

För de som är intresserad av information från de som regelbundet besöker Fittjamoskén och dess församling (Ida Dzanovic) , rekommenderar vi ytterligare läsning av artikeln Rör inte min moské.

 

Ida Dzanovic

Thabo ‘Muso

 

 

Är multikultur påtvingad?

Det sägs att svenskarna har påtvingats mångkultur. Ja, det påstås att runtom i Europa tvingas människor av sina regeringar till att leva i ”mångkultur”. Det finns också en konspirationsteori som handlar om att politiker och ”mediaeliten” ska ha ”beslutat” om detta i det s.k. ”Lilla Saltsjöbadsavtalet” år 1975. Det hävdas också att den ”mångkulturella utopin” är omöjlig eftersom människor är för olika; ”människor är som olja och vatten”, framförallt när det handlar om européer och muslimer. Men måste ”muslim” direkt utesluta ”europé”?

Om man lyssnar på Kent Ekeroth i P1 Dokumentär kan man förstå att Sd värnar om mångkultur, om än något verklighetsfrånvänt. Enligt Ekeroth bör de olika (unika) kulturerna hållas isär, för annars riskerar vi att få homogen mångkultur i hela världen. Och då blir det inte lika kul att resa. Kulturell ”svensk” likriktning anses vara någonting att sträva efter, medan man förpassar mångkultur till att existera endast på det multinationella planet, bland de olika, unika, kulturellt homogena ”nationalstaterna”.

Pyongyang, Nordkorea
Pyongyang, Nordkorea

Kulturell homogenitet, som man verkar sträva efter istället för ”mångkultur”, är möjlig endast i stater som genomför folkmord på sina befolkningsminoriteter. Kulturell isolationism å andra sidan är endast möjlig i absolut stängda fascistiska stater som t.ex. Nordkorea. Är detta verkligen någonting att sträva efter för europeiska stater eller för Sverige? Och vad gör vi då med alla nationella minoriteter som inte har egna stater?

I debatten förenklas verkligheten till den grad att individerna förvandlas till homogena kollektiv, där ”muslim” står i rak motsats till ”svensk”. Det finns dock ingen homogen svensk kultur eller kulturell identitet (inte ens Sd har lyckats definiera den). Och det finns ingen annan homogen kulturell identitet någon annanstans i världen, ingen homogen ”muslimsk identitet”, ingen homogen iransk identitet, osv. Så det finns ingen klar och tydlig helhet att anpassa sin ”främmande” kultur till för att den ska kunna samexistera med den normativa kulturen (i det här fallet svenska).

Alla människor bär på en och samma gång på en mängd olika identiteter, andra identiteter än sin nationella, kulturella eller religiösa identitet, men det är muslimerna som oftast framställs som en kollektiv fara för vårt samhälle. Att svenskar i vardagen inte agerar utifrån att de är svenskar, utan utifrån sitt yrke, sina intressen, sin personlighet eller någonting annat, tas för givet. Detta trots att vara ”svensk” innebär olika saker för olika svenskar. Norrlänningar skiljer sig från Värmlänningar, som i sin tur är annorlunda om man jämför dem med skåningar.

Varför är det så svårt att tänka sig att muslimer också agerar utifrån sin individuella personlighet? Många verkar alltid förutsätta reaktioner utifrån den religion som de tillhör och som de utövar (eller inte utövar) i större eller mindre utsträckning? 
Människor kan behålla sin ”utländska” (eller ”annorlunda”) kulturella identitet utan att därmed utesluta sig själva från den svenska identitetens ramar. En ”utländsk” eller muslimsk identitet måste inte per automatik stå i konflikt med den svenska. Varför funkar t.ex. de svenska, tyska eller franska fotbollslandslagen så bra trots att lagen inte är etniskt homogena? Några av de viktigaste spelarna är till och med muslimer eller har sina rötter i muslimska ”kulturer” (Zidane, Özil, Bajrami, m.fl.).

Är islam verkligen farligt? En religion kan ju inte agera själv, utan behöver aktörer, individer som agerar utifrån den, antingen med godhet eller med ondska. Och vem har sagt att människors agerande alltid först utgår ifrån deras religiösa tillhörighet? Det är inte islam i sig, utan snarare extremisterna som utgör en fara. De är ytterst få, men kan tyvärr ändå vara slagkraftiga. Oavsett vilka de är, har extremisterna sällan något stöd bland vanliga medborgare. Afghaner har länge själva kämpat mot talibanerna. De som spränger människor i bitar i Irak och Pakistan applåderas knappast av offren och deras anhöriga. Det var tydligt efter det lyckligtvis misslyckade dådet i Stockholm att Abdulwahab inte hade något stöd bland de svenska muslimerna, och hade, om han överlevt, fått se och höra endast fördömanden från dem som han ansåg som sina egna. McVeigh och Breivik har sitt stöd i mycket smala extremistiska kretsar. De var varken muslimer eller islamister, men deras övertygelse och agerande gick (och går) i linje med de islamistiska extremisternas: de har mördat människor utifrån sin ideologiska övertygelse.

Det är hatet och extremismen som utgör den verkliga faran, oavsett ideologi, oavsett om den bygger på religiös eller politisk övertygelse. När det gäller påståendet att det mångkulturella samhället orsakar konflikter eftersom olika människor omöjligen kan leva tillsammans (underförstått att ”Vi” därför måste göra oss av med ”Dem”) är det inget annat än villfarelser.
Det är faktiskt möjligt att vara svensk och muslim på en och samma gång. Och betydligt mycket mer än så.



Gästkrönika av K.N.

"Antivitismen" Del 3 – Invandring och rasism i Japan

Läs första delen här, och den andra delen, i denna artikelserie.
”Antivitismen” är namnet på en spridd samling tankar, med snabbt ökande stöd från många på olika Internetforum, vars utgångspunkt är att ett smygande folkmord pågår gentemot vita människor i världen. Ett folkmord förorsakat huvudsakligen genom invandring av icke-vita till länder med vit majoritetsbefolkning. Detta kombinerat med att vita skaffar barn med icke-vita.

Ett av argumenten som ”antivitist”-ideologerna driver är att afrikanska eller asiatiska länders regeringar aldrig skulle anklagas för rasism om de på olika sätt försökte göra sina befolkningar mer etniskt homogena.

Everyone loves a Guinness
Jussarian / Foter.com / CC BY-SA

Ofta tar de upp Japan som ett exempel på hur ett lands etniskt homogena befolkning kombinerat med en relativt restriktiv invandringspolitik undgår kritik från omvärlden.

I själva verket har den invandrade befolkningen till Japan fördubblats under de senaste 20 åren enligt International Organization for Migration (IOM).

En stor del av invandrarna till Japan är ättlingar till japanska utvandrare, men även många kineser, sydkoreaner, filippiner med flera har invandrat till Japan och fått anställning inte minst inom bilindustrin, den elektroniska industrin och fiskerinäringen.

En rad japanska ideella organisationer och privata företag, likväl som lokal japansk administration har vidtagit en rad åtgärder för att integrera sin invandrade befolkning.

Japan har ändrat sin lagstiftning och lagtillämpning för att underlätta för flyktingmottagande, samt ge uppehållstillstånd till offer för människohandel.

Mycket av drivkraften kring den liberaliserade japanska invandringsolitiken drivs av att landets arbetsföra befolkning minskar i relativt snabb takt.

Med andra ord har alltså ”antivitist”-ideologerna fel när de påstår att Japans invandringspolitik är och förblir restriktiv. I själva verket ökar de lagliga möjligheterna till invandring och bosättning i Japan, följt av att invandringen ökar allt snabbare.

Men hur förhåller sig ”antivitist”-ideologernas påstående om att Japan inte kritiseras offentligt för rasism i förhållande till invandrare och människor med annan etnisk bakgrund?

Som ett av flera exempel kan nämnas hur Förenta Nationernas ”Special rapporteur on racism and xenophobia” så långt tillbaka som år 2005 bedömde att rasismen i Japan är ”djup och påtaglig”.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att Japan i likhet med länder som har en majoritetsbefolkning av vita människor har en ökande invandring. Japan har en gradvis liberaliserad lagstiftning kring invandring. Japan förbättrar sina åtgärder för att möjliggöra integration av olika etniciteter i sitt land. Landet anses också i likhet med många andra länder i världen vara präglat av rasism.

Läs första delen här, och den andra delen, i denna artikelserie.

Våra jultraditioner; Advent

Så går vi mot en av de mest traditionstyngda helgerna under året, jul. Det är nu vi kan känna gemenskap genom ”urgamla traditioner”. Vi inleder med advent och väntar in julen.

Att tända ljus i advent är, som så mycket annat, ingen svensk tradition från början. Första gången man vet att detta görs i Sverige är på 1870-talet. Det skulle dröja ytterligare 50 år innan adventsstaken för fyra ljus kom i bruk. Liksom de flesta av våra kristna traditioner runt jul härstammar den från Tyskland.

Foto: Malinka Persson

Tiden innan jul var inte en tid av väntan i det gamla Sverige, den var en tid av hårt arbete som får våra dagars julstress att framstå som semester. Veckorna innan julhelgen skulle all mat tillredas, tvätt sedan flera månader bykas i en iskall sjö eller å, ljusen stöpas, stugan och dess innevånare skrubbas rena.

I en tid av självhushållning var det slakten som stod i centrum under höstmånaderna. Julegrisen hade stått i en speciell stia, där djuret inte kunde röra sig, för att bli så fet som möjligt. Sedan nasse mött sitt öde med ett stick i halsen och förblött så togs det mesta av kroppen tillvara.

I kusttrakterna var det fisken som spelade huvudrollen bland julmaten. Lutfisken skulle läggas i blöt i början av december, en mattradition som förmodligen har medeltida anor. Vårt julbord är en blandning av rätter från olika hörn i vårt land, från tider innan vi blev ett enat rike.

Den tradition som dock verkar vara mest seglivad och sträcka sig längst tillbaka i tid när det gäller julfirande i den mörka nord är ruset genom alkohol. Så när vi tänder det första ljuset på vår adventsstake så hade våra förfäder vid samma tidpunkt fullt upp med att brygga sitt julöl eller ha avsmakning av detsamma.

När dagen var som kortast och natten som längst lurade farorna överallt i det gamla bondesamhället. Gick någonting fel berodde det i regel på onda väsen. På den tiden tog de sig gestalt av varulvar, gastar och tomtegubbar. Berättelserna om allt otyg som kunde drabba människorna fördes vidare muntligen. Det fanns otaliga sätt att skydda sig, sin familj och kreaturen mot ondskan. Ondska som lurade där ute i det nordiska mörkret.

Nu tror vi inte längre på varulvar, gastar och elaka små tomtegubbar. Vi tror inte på ondskan där ute. Vi tänder ett ljus och ler lite åt de skrockfulla förfäderna och deras berättelser.

 

Källa: Julen för 100 år sedan, text och bildmaterial från Nordiska museets arkiv sammanställt av Marianne Olsson

Var bor de egentligen?

När man bemöter rasister och nazister på nätet får man ofta höra att man är naiv, inte ser verkligheten och så vill de gärna att man ska spendera en natt i t.ex. Rinkeby, för då tusan skulle man förstå hur farliga och hemska alla dessa invandrare är.

Nu säger de ju inte detta på det här trevliga sättet. Det är mer: ”Åk till Rinkeby och bli berikad jävla hora!”

Jag får ofta höra att jag inte vet skit om invandringens baksidor för att jag bor i ett segregerat radhusområde i Spånga (ja, de kan googla).

Vi gillar olika | AccessJag brukar fundera på detta när jag hejar på mina grannar med rötterna i Grekland, Turkiet, Iran och Indien. Eller när jag träffar ungarnas klasskamrater som har föräldrar från världens alla hörn men oftast tänker jag på det när jag dagligen åker T-banan, Blå linjen.
Vagnen är alltid fylld av människor med olika härstamning och enligt rasisterna borde jag bli trakasserad och utsatt för sexuella kränkningar varenda dag p.g.a. mitt blonda hår och mitt kvinnokön. Har aldrig hänt.
Jag tänker på talet om förtryckta muslimska flickor och ler lite för mig själv när jag möter dessa flickors blickar, kaxigare brudar får man leta efter.

Mitt Stockholm är det mest mångkulturella som finns, här blandas slöjor och korta kjolar, här talas tusen språk och dialekter, här bor Sveriges mest välutbildade kvinnor och män och även människor som aldrig fått möjlighet att lära sig läsa och skriva.
I mitt partis områdesförening är vi en blandning av människor med ursprungsrötter i flera olika länder, flera av dem är kvinnor som kommit ifrån Somalia.

Jag lever mitt liv varje dag mitt i den verklighet som rasisterna och nazisterna säger att jag inte känner till.

Hur kan de ha sådan otrolig koll på hur det mångkulturella samhället fungerar kommer jag på mig själv att undra?
Vilka är de?
Var bor de?
De som vet bättre än jag.

Jag blev faktiskt tvungen att göra en liten efterforskning på nätet, inte svårt alls.

Här bor de, de som VET hur vi har det med invandrarna här i Stockholm, mångkulturens högborg i Sverige:

Borlänge, Hudiksvall, Emmaboda, Orrefors, Gävle, Träslövsläge, Bergvik, Söderhamn, Eskilstuna, Sundsvall, Bjuv, Norsjö, Osby och Yddinge.

Antagligen väldigt fina platser, personligen har jag bara besökt Gävle av dessa platser och det var väldigt länge sedan. Tycker ändå att det verkar som rasisterna har det tråkigt där de bor och söker utlopp för någon stimulibrist.

Men ett är säkert, de har inte en blekaste aning om hur verkligheten ser ut.

 

 

Kåldolmens dag 30 november

Vi på Motargument vill gärna rekommendera ett evenemang den 30 november i Kungsträdgården, Stockholm. Kåldolmens dag. 12.00-13.30. Så här beskrivs evenemanget av arrangörerna!

Succén är tillbaka! Kom och fira det svenska kulturarvet med folkmusik, kåldolmar och kaffe – svenska nationalsymboler med invandrarbakgrund. Vi bjuder på gratis lunch, musik, dans, karoliner och muskedunder!


VARFÖR FIRAR VI KÅLDOLMENS DAG? …

Vårt land och vår kultur har alltid formats i utbyte med resten av världen. Utan öppenhet och nyfikenhet sker ingen kulturell utveckling. Kåldolmar är goda att äta och ett gott exempel på detta. Under 1700-talet anpassade svenska kockar den turkiska rätten dolma efter svenska förhållanden och ersatte vinbladen med kålblad. Idag är kåldolmar en självklar del av den svenska husmanskosten.
Idag finns det många som ser det mångkulturella samhället som ett hot mot den svenska kulturen. Men det vi nu ser som typiskt svenskt – kungahuset, flaggan, midsommar, nubbe, demokratin, kåldolmarna, osv – kom en gång utifrån. Om någon för länge sedan hade skyddat oss mot utländskt inflytande, hade vi alltså inte haft den svenska kultur som vissa nu vill skydda mot utländskt inflytande.

VARMT VÄLKOMNA ÖNSKAR KÅLDOLMENS VÄNNER!

————————–
UR MUSIKPROGRAMMET

1700-talet var en tid av intensivt musikutbyte. Från det Osmanska riket hämtades rytmer, melodier och instrument. Kåldolmens dag har glädjen att presentera ett antal framstående musiker och dansare som på ett liknande sätt låter sig inspireras över gränserna.
Marque Gilmore med Anton Schneider & Pia Pohjakallio
Marque är världsberömd slagverkare, född i USA men numera bosatt i Skarpnäck. Turnerar i stora delar av världen. Marque framträder tillsammans med folkdansaren Anton Schneider och flamencodansaren Pia ”la Ardilla del Norte” Pohjakallio. Marque ger också en fullängdskonsert på Stallet Folk- och Världsmusikscen klockan 20.
Burcu Ada & Kudret Ada
Burcu är klassiskt skolad vid de bästa seminarierna i Turkiet och mycket erkänd i sitt gamla hemland. Numera bor hon i Hjulsta tillsammans med sin man Kudret Ada, som spelar luta och slagverk.
Emilia Amper
Regerande världsmästare på nyckelharpa och en av Sveriges ledande folkmusiker. Har Grammynominerats två gånger i USA.
Konferencier: Esmeralda Moberg
Folksångerska, tonsättare och skådespelerska. Programledare för Folke, Sveriges Radios program för folk- och världsmusik.

_____________

KÅLDOLMENS DAG arrangeras i Kungsträdgården av KÅLDOLMENS VÄNNER i samarbete med Stockholms stift, Judiska församlingen, Islamiska förbundet, Sveriges hembygdsförbund, Stockholms läns hembygdsförbund, Riksförbundet för folkmusik och dans, Svenska folkdansringen, Sveriges spelmäns riksförbund, Eric Sahlström-institutet, Globala gymnasiet, ABF och Sensus.

Tack till karolinerna i Norrtelge Compagnie!

Språk

För att känna tillhörighet, i en familj, en kultur eller i ett land så utgör språket en stor faktor. Jag minns när jag år 2001 tog steget och flyttade till Spanien för att studera spanska. Den första dagen satt jag och min rese-väninna på en restaurang i Malagá.

Vi började tala med servitören på engelska eftersom ingen av oss kunde ett ord på spanska. I Spanien har jag upptäckt att människor ogärna talar engelska, orsakerna som jag har fått veta till detta fenomen varierar. Konflikter sedan 1600-talet och Engelsk-Spanska krigen, att det är svårt med uttalet då det spanska språket skiljer sig avsevärt från det engelska, men också att man i Spanien tycker sig klara sig bra med ett av världens mest talade språk. Vad det än kan bero på så satt vi där på restaurangen och hade mycket svårt med kommunikationen. Vi var jättehungriga och servitören ignorerade oss ett litet tag, men lade sedan fram menyer, på spanska.

Vi bestämde oss för att ”Bocadillo de queso” inte lät så konstigt och lyckades till dem beställa en varsin coca-cola. Där satt vi med två stycken ostmackor och noll språkkunskaper i ett land som inte verkade vilja interagera med oss på engelska.

Ett plus med att inte kunna göra sig förstådd på engelska var att vi studerade lite extra mycket i skolan. Jag studerade bland annat maträtter för att kunna förstå vad jag beställde ute. Det blev också så att vi snabbt fick börja interagera med människor på spanska. Hade det varit lätt att göra sig förstådd på engelska i Spanien så hade min inlärning av det spanska språket inte gått lika fort som det gjorde. Jag levde i Spanien i ca ett år, studerade i tre månader och jobbade sedan i restauranger. Det var en oerhörd skillnad att prata spanska i skolan där det fanns tillgång till lexikon och duktiga lärare än att faktiskt på riktigt interagera med språket på en arbetsplats.

När jag kom hem till Sverige fortsatte jag med mina studier i det spanska språket på Universitetet i Stockholm och idag extraknäcker jag ibland som tolk. Ett varierande och roligt arbete — att hjälpa människor med att göra sig förstådda.

Intelligent kommunikation

Den kanadensiska forskaren Albert Mehrabian säger att när vi kommunicerar tolkar mottagaren vad vi säger genom att hämta 7 procent från orden, 38 procent från rösten och hela 55 procent från kroppsspråket. Detta bör rimligtvis gälla de människor som kommunicerar via ett talat språk.

Även om det är så, att vårt kroppspråk står för en väldigt stor del av kommunikationen av det vi förmedlar så kan jag tycka att det är oerhört svårt att göra sig förstådd med enbart det.

Under det året som jag bodde i Spanien deltog jag inte i särskilt djupa eller komplicerade diskussioner som handlade om livet eller politik. Många gånger tolkade jag orden fel när de sades för fort. Efter mina universitetsstudier har jag återvänt till vänner jag har i Spanien och upptäckt att människor där numer bemöter mig annorlunda. Som om jag vore mer intelligent då jag talar språket bättre. Jag deltar i alla diskussioner och människor pratar lika avslappnat med mig som de gör med någon som har det spanska språket som modersmål.

Jag har även haft stor nytta av det spansktalade språket i Sverige, det öppnar liksom upp möjligheter för mig att interagera med spansktalande människor som inte pratar så bra svenska. Jag kommer dem närmre och känner en slags tillhörighet till dem. Jag kan också tjuvlyssna på vad spansktalande människor säger till varandra utan att de vet att jag förstår. En tillgång jag ibland nyttjar på bussen eller tunnelbanan när jag lider av tristess. Däremot om jag befinner mig i ett rum med människor som talar både spanska och svenska så talar jag om att jag förstår och pratar spanska. Det har hänt några gånger att spansktalande människor talat med varandra i närheten av mig, utan att de inser att jag kan förstå, och sådant är bara obekvämt.

Det här med ett ”intelligent bemötande”, det var precis så jag upplevde det. Att de spansktalande människorna tog mig för att vara mer intelligent när jag började kunna det spanska språket flytande. Jag minns när jag växte upp och vi ibland skrattade åt en person som kommit hit från ett annat land och jobbade på den lokala pizzerian som sa ”Äta här eller i påsen?”. Klart att det lät roligt, men den personen som vi skrattade åt var en utbildad advokat ifrån Turkiet. Jag känner honom fortfarande och idag pratar han svenska betydligt bättre. Vilket gör att vi kan prata med varandra på ett helt annat sätt, då mina turkiska språkkunskaper är dåliga.

Så även om kroppspråket säger mycket, så är ändå språket som talas i landet man lever i viktigt att lära sig, för att kunna känna tillhörighet. Eftersom det då öppnas helt andra dörrar till att delta i landet och fler möjligheter till att exempelvis få jobb. Att sakna förmågan att uttrycka sig i språket som talas begränsar möjligheten att göra sin röst hörd.

Praktisk språkutbildning

Det finns olika tillvägagångssätt att lära sig språk. Och även olika sätt att ta emot människor ifrån andra länder. Jag till exempel lärde mig spanskan snabbare då jag blev tvungen att praktisera den direkt och fick jobba på en spansktalande arbetsplats.

Jag gjorde en gång en observationsstudie på en ung flicka från Colombia som började i den svenska skolan. Där upptäckte jag att de vuxna till en början undvek att sätta den lilla flickan i en situation där hon skulle bli tvungen att tala det svenska språket. All undervisning för henne bestod av att räkna i en enkel svensk mattebok utan särskilt mycket språk i, och läsa böcker på spanska. Böcker som exempelvis ”Rödluvan och vargen”, flickan var 12 år! Flickan kom hit ifrån en spansktalande skola där hon redan studerade geografi, religion, språk och matematik. Det var en rätt märklig syn att se hur de svensktalande barnen pratade om hur mycket av vår jord som består av sjöar och hav samtidigt som den spansktalande flickan läste i ”Rödluvan och vargen”. Nog tycker jag att de hade kunnat skrapa fram annat studiematerial, till exempel matteböcker/räkneuppgifter på spanska istället för att hon ska hamna efter i också de ämnena då det egentligen bara var det svenska språket som fattades.

En annan intressant grej jag observerade var att barnen inte verkade bry sig om att situationer kunde bli obekväma när de inte förstod varandra. När barnen hade bestämt sig för att fråga eller förklara något för flickan så kröp de på golvet, under bänkar, på bänkar och gestikulerade för att hon skulle förstå vilka ord de var ute efter. Det var en väldigt rolig observation och jag påminns om hur vi vuxna kanske ibland är alldeles för reserverade. Att tillåta sig själv att bli bortgjord eller låta bli att skratta om någon gör bort sig språkmässigt kanske är något vi vuxna kan lära oss ifrån barnen?

Språkets betydelse för interaktion och därmed integration har utan tvekan en stor betydelse.

Det finns människor som blir upprörda för att det överallt är översättningar till exempelvis arabiska, turkiska, kurdiska och andra icke-svenska språk. ”De får väl lära sig svenska”  har jag hört några gånger i denna upprörda massa. Ja, men innan de lär sig svenska så är det väl ypperligt bra om vi kan hjälpa till så de kan förstå enkla saker så som: hur man tar kontakt med vården, skolan, polisen, ingångar, utgångar och annat vardagsnyttigt.

Vi är ju ett mångkulturellt land och då tycker jag att det är väldigt humant att anpassa vissa saker efter det, som enkla beskrivningar på andra språk.

För många år sedan kom jag över en studie som påstod att tvåspråkighet skulle vara något negativt. Nu minns jag inte vart jag har lagt den studien eftersom jag tycker att det är en befängd tanke. Jag är inte heller en analytisk-knäcka-myt-människa-med-siffror-och-statistik, jag är krönikör här på sajten. Som krönikör finns det lite mer öppningar för att vara tyckande och tänkande utan att behöva backa upp det med formalia.

Hur som helst tycker jag att det är konstigt att människor vill vinkla flerspråkiga som något negativt. För min del har det öppnat upp oerhört mycket fler möjligheter då jag är trespråkig om jag räknar in engelskan. Jag kan ta del av de spansktalande kulturerna på ett helt annat sätt än om jag inte skulle kunna tala det språket. Det har gett mig många fina spansktalande vänner och minnen. Jag får dessutom jobb jag inte annars hade fått, som tolk bland annat.

Tänk er själva vilken nytta Sverige har av globaliseringen och flerspråkiga människor. Vi förbättrar ju möjligheterna att bedriva handel med varor och tjänster internationellt med flera språk. Svenskt näringsliv tjänar faktiskt på att ha flerspråkiga medarbetare. Svenska företag kan skapa goda arbetsrelationer och mer exporter till och kanske bättre priser på import från exempelvis arabisktalande länder för att inköpare och säljare är människor som kan prata både flytande svenska och arabiska. Det är ju definitivt roligare om människor betraktar möjligheterna och vinsterna med att ha flerspråkiga medarbetare än tvärtom.

”Hemspråket”

Det finns människor som menar att hemspråket begränsar individens förmåga att utveckla det svenska språket och på så sätt hindrar ”integreringen” för individen i det svenska samhället. Jag ser snarare hemspråket som en bra möjlighet att fortsätta hålla det språket levande och utveckla det också.

Min sons pappa pratar både arabiska och svenska. Jag  har varit ensamstående i många år och vi inte har pratat så mycket arabiska med grabben så hans kunskaper i det språket är väldigt få. Jag har fått förklara upprepade gånger för skolan som han går i varför han ska ha hemspråk då han själv inte kan det så bra. Vissa hemspråkslärare har antytt att för att min son ska få gå på hemspråkslektionerna så ska han ha vissa grundläggande kunskaper innan. Kraven för att bli beviljad hemspråk är ju inte kunskaperna i det utan att det aktivt talas i hemmet. Vilket det gör, dock inte hemma hos mig men väl hos hans pappa och i deras familj. Att kunna göra sig förstådd i sin egen familj är att kunna känna sig fullständigt delaktig. Alltså att känna ”tillhörighet”.

En person sa till mig ”Jamen då får väl hans familj lära sig svenska då!”. Det är lite ologiskt eftersom hela hans familj inte bor i Sverige utan lite utspritt i världen. Men de kommer ofta hit och hälsar på, till exempel förra vintern då min sons farfar dog. Då hade de en fyra dagars lång sörjefest och sedan begravning. Där talades det bara arabiska och min son kände sig ganska så utanför. Visst hade jag kunnat jobba hårdare för att min son ska lära sig arabiska hemma, men med en frånvarande pappa och det att jag inte kan språket så har det inte varit så lätt. Nu går min son i alla fall på hemspråkslektioner i skolan vilket jag ser som utomordentligt bra. Om jag bidrar med att lära honom spanska så får han ytterligare ett stort språk i sitt liv som öppnar upp framtida möjligheter. Jag ser det som en självklarhet att hemspråk är en rättighet i skolan i ett mångkulturellt land, och jag kan inte se något negativt med att vara flerspråkig.

Språk ger möjligheter och tillhörighet också till sin egen historia.

Sverige bör nyttja flerspråkiga människor för att öka den internationella handeln, företag som gör det borde skylta med det för att inspirera andra företag. Efter det år som jag bodde i Spanien och lärde mig spanska — och lyckades göra bort mig fullständigt med felsägningar — idag hade jag inte skrattat åt någon som sa ”Vill du äta här eller i påsen?”.

/ Anna Siekas

5. Myten om "Varför måste de komma hit? Kan de inte stanna i sina länder?"

Detta är del fem i en serie av åtta artiklar om myter kring invandringen. Artikelserien har skrivits av Andreas Meijer.

MYT:

”Varför måste de komma hit då? Kan de inte stanna i sina länder?”

Hur kommer det sig att det är fler som invandrar än som utvandrar från Sverige? Det har ju inte alltid varit så. Mellan 1851-1940 så utvandrade 1 417 480 människor från Sverige. Vi hade inte lika stor befolkning som tidigare vilket gjorde att de utvandrade benämns som ”en stor del”. De 65 efterkommande åren (1941-2005) har 1 273 304 människor utvandrat från Sverige. Utvandringen har med detta inte avstannat i antal, men i förhållande till hur många som bor i Sverige så är det en mindre andel som migrerar. Under den första perioden så hade vi heller inte så stor invandring till Sverige, den är större nu eftersom vi har andra möjligheter att ta emot invandrare och har ett tryggare samhällsklimat än tidigare.

Sverige är en del av ”västkulturen”, eller ”nordkulturen” om man så vill. En kultur som, överlag, är utvecklad och ”postindustriell” (eftersom vi inte har den tunga industrin som huvudnäring/primär arbetsgivare på samma sätt som under själva industrialiseringen). Något att tänka på är att vi inte har så mycket naturresurser som vissa länder, vilka numera ses som ”östkulturer”, eller ”sydkulturer”. Men varför har de inte tagit hand om sina resurser? Hur kan väst/nord ha kunnat skaffa sig så stora fördelar gentemot de mindre utvecklade länderna?

En av de stora orsakerna, som det inte talas så mycket om nuförtiden, är koloniseringen. ”Det var ju jättelänge sedan”, kan en del utbrista. ”Vem bryr sig om saker som hände för 400 år sedan?”, kan en annan fråga. Det har faktiskt väldigt mycket att göra med den resursfördelning och de ekonomiska skillnader som råder på jorden, just precis nu. Det stämmer att det inte var förrän främst Europa kunde ta sig långa sträckor på havet som vi hade möjlighet att utnyttja andra länder och deras resurser — inklusive människor — i vår favör.

Fathers of the Redemption

I och med de fördelar vi skaffade oss under detta halvmillennium, då områden togs i beslag och användes av de koloniserande staterna (exempelvis England, Spanien, Portugal, Holland, Frankrike, Tyskland och Italien som var/är helt beroende av att de koloniserade andra länder) för att bygga upp det som idag är ”Västvärlden” eller ”Första världen”. Det är alltid en fara med att måla upp scenarion om vad som hade kunnat ske om något i historien inte hade skett på det sätt som det gjorde. Det kallas anakronism och har, enligt mig, inget syfte mer än att ha något att laborera med. Det har dock ingenting med verkligheten att göra, vilket gör att jag inte kommer att gå in på hur det skulle kunna ha varit om koloniseringen inte hade ägt rum. Däremot skall jag försöka beskriva koloniseringen, med fokus på de sista 200 åren.

En av de stora katalysatorerna när det gäller utvecklingen och industrialiseringen var upptäckten av den Amerikanska kontinenten — i alla fall insikten om att det falls en gigantisk kontinent som erbjöd möjligheter att expandera och få tillgång till resurser. Det lilla motstånd som fanns på plats var snabbt övervunnet, vilket bäddade för att utnyttja alla godsaker som kontinenten hade att erbjuda. Nu skulle de bara skördas.

Det fanns en sak som inte var med i beräkningarna. Nämligen att de som bodde där var rätt dålig arbetskraft. Inte för att de var svaga rent fysiskt utan för att de inte hade någon motståndskraft mot alla de sjukdomar som Européerna kom dragandes med. En beräkning brukar göras för den befolkning som befann sig på den Amerikanska kontinenten – främst i de södra delarna – slutar i att det skall ha funnits ungefär 25 miljoner urinvånare på kontinenten. När utvecklingen var i full gång så avverkades både naturresurser och människor, och eftersom uppblandningen av gener (för dem som nu envisas med att mena att genblandning är farligt) var ytterst minimal fanns det efter några generationer kvar endast cirka 1 miljon av den arbetskraft som initialt kunde användas.

För att lösa problemet med att bygga det nya landet, utan att behöva hugga i själva, så krävdes människor som kunde göra allt grovarbete. Det fanns numera kolonier i andra delar av världen, vilket gjorde att det fanns information som nu kom väl till hands. På den Afrikanska kontinenten fanns det en urbefolkning som inte var lika ömtålig för de Europeiska sjukdomarna som de var på den Amerikanska. Men det gällde ju att få dessa människor dit, där arbetet behövde göras. De behövde förflyttas. Via båt. Över Atlanten.

Den transatlantiska slavhandeln är ett rätt så känt begrepp och med det menas att slavar köptes och såldes, förflyttades och dog någonstans mellan den Afrikanska kontinenten och den Amerikanska. Under denna period började också tanken på nationalstaten och begreppet nationalism att bli allt viktigare, då det var viktigt att veta var resurser skulle gå och vem som ägde vad och vart resurserna skulle transporteras. Människor i kolonierna förminskades och frågan om de svarta slavarna överhuvudtaget var människor var något som debatterades. För att kunna utsätta andra människor för någonting hemskt så brukar ett eller flera kriterier behöva uppfyllas. Antingen demoniseras de — de äter barn till frukost och våldtar allt och alla! — eller så görs de till lägre stående varelser — vi behandlar dem som boskap; de måste vara boskap! — vilka tydligt behöver särbehandlas. Även kriteriet att ”vi vet bättre än dem och måste visa hur saker skall gå till” är en sak som kan innebära våldshandlingar. Mycket av religionskrigen har innehållit både demonisering och tanken på ”rätt” åsikt/kultur. Det finns flera saker som gör att människor gör hemska saker mot varandra, men i stor skala (krig, utnyttjande etc.) så är sådana här idéer nödvändiga för att ens klara av att stänga av empatin.

Ju närmare slavägarna kom sina slavar desto mer insåg de att de faktiskt var människor. Detta var ju ett problem, eftersom ekonomin skulle hotas om den billiga arbetskraften försvann. Det fanns ju, likt för boskap, vissa regler inom slavnäringen som ägarna var tvungna att förhålla sig till. Mat och sovplats skulle fortfarande hållas, samt att se till att de inte blev så sjuka att de inte kunde arbeta.

I Amerika utbröt flertalet krig, både mellan olika kolonisatörer och mellan befolkningen i nyvunna områden. Inbördeskrig och oroligheter infann sig. Mot slutet av denna period så blev det internationellt förbjudet att handla med eller inneha slavar. Det var dock inte så att dessa människor — för nu började det bli allmänt känt att det var människor det handlade om — skulle få samma rättigheter och förutsättningar som de tidigare ägarna, de som nu (av mig, i denna text) kommer att benämnas som den vita befolkningen (DVB).

På flera ställen i världen var mönstret detsamma. Amerika är dock lättast att använda som modell eftersom det är ett så tydligt mönster. Indien, stora områden i Afrika, Centraleuropa, Australien och vissa delar av Asien har i stor utsträckning varit koloniserade av Europa vilket påverkat maktbalansen mellan dessa parter. I nästa kapitel sammankopplas koloniernas fall med dagens maktstrukturer.

/Andreas Meijer

Läs även: del 1 | del 2 | del 3 | del 4 | del 5 | del 6 | del 7 | del 8

Sverigedemokraterna är hotfullare än någonsin

Gästkrönika från David Sällström

Sverigedemokratisk politiker hotar en Vänsterpartistisk debattör efter ett inlägg i Kristianstadsbladet. Han lägger ut bilder på hennes hus på internet och andra personliga uppgifter om henne. Efter Åkessons val att skicka ut brev till alla partidistrikt om att retoriken måste snäppas upp och fasaden putsas ytterligare så har resultatet varit allt annat än tillfredsställande. Det är lite av SD:s dilemma att kväsa extremism i ett extremistiskt klimat.

Jimmy ÅkessonJimmie Åkesson, valet 2010
Johnny Söderbergs nya / Foter / CC BY-NC-SA

Sverigedemokraterna med Jimmy Åkesson och Björn Söder i spetsen har arbetat hårt för att putsa fasaderna ytterligare. Senaste gången det hände var efter 2005 då Åkesson valdes in som ordförande efter den mycket mer radikalare partikamraten Mikael Jansson. Då var det rakade skallar och bombarjackor som skulle ut, förbud mot vissa plakat och banderoller samt en viss klädsel antogs vid demonstrationerna. Bilden av den unga arga mannen på ‘Karl-den-XII-demonstrationer’ skulle raderas ur folkhemmens näthinnor. Nu är Sverigedemokraterna Sveriges tredje största parti. Åkessons hotbrev mot de mer radikalare krafterna i partiet tog skruv. Men lyssnar vi på framträdande företrädare för partiet och Åkesson själv förstår vi att det bara är kosmetika. I själva verket är Sverigedemokraterna hotfullare än någonsin.

Edward Plainview, IT-ansvarig för Sverigedemokraterna, exemplifierar det som partiet egentligen står för och vilka metoder som är legitima i den politiska kampen. Systematiskt kartlade han Vänsterpartiets Linda Nilsson och lade upp hennes uppgifter på internet med en bild på hennes hus. Han hade mejlat henne och specifikt frågat efter hennes mellannamn. Upprinnelsen skall vara en debattartikel som Linda Nilsson skrev i Kristianstadsbladet där hon går i replik mot de främlingsfientliga krafter som råder i staden. Edward Plainveiw är polisanmäld för tilltaget.

Till Kristianstadsbladet säger Martin Kinnunen, pressansvarig för Sverigedemokraterna: ”Om hon känner sig illa berörd av det borde hon kontakta Edward eller de som har hand om sidan. De personliga uppgifterna publicerades för att peka på en särskild fråga, det är så man gör i en politisk debatt.” SD gör stort nummer av att politiska företrädare för mångkulturen oftast inte själva är bosatta i områden med stort utanförskap. Som om placeringen på sin bostad skulle vara avgörande för legitimiteten i den antirasistiska kampen. Med det argumentet skulle kampen mot Apartheid från Sveriges sida sakna legitimitet eftersom företrädare för rörelsen inte bodde i Sydafrika. Eller att alla former utav internationell solidaritetsarbete är verkningslöst eftersom vi inte bor där arbetare förtrycks, där folk flyr fattigdom eller där kulorna viner. Självklart måste vi agera när ett parti med SD:s agenda växer sig allt större och större i landet. Då är det ointressant var vi bor någonstans.

Martin Kinnunen exemplifierar vad som är okej i en politisk debatt ur ett Sverigedemokratiskt perspektiv. På så sätt är det tacksamt med SD. Retoriken från Åkesson som skall smörja massorna faller platt så fort andra företrädare än partiledaren väljer att öppna munnen. Kinnunen godkänner ett hotfullt beteende från sin partikamrat, ett beteende som nu är polisanmält. Men Kinnunen kan nog vara lugn. Han är inte ensam att i SD:s namn uttrycka sig konstigt i offentliga sammanhang. Stellan Bojerud är Sverigedemokratisk ledamot i riksdagen. Han är gammal militär och moderat och har enligt uppgift varit skribent i militära frågor åt Svenska Dagbladet och även deltagit i Sveriges Radio i ett P1-program om Vietnamkriget. På sin (numer raderade) blogg skrev han, enligt antirasistiska hemsidan ”Inte rasist, men”: ”Våldtäktsmän, skammördare, omskärare, tvångsbortgiftare, mördare, tjuvar och banditer i största allmänhet. Importera inte fler! Släng ut de som redan etablerat sig här! Svenska folk! Har ni ingen överlevnadsinstinkt? Om ni inte agerar nu så förtjänar ni att gå under.”

Men Bojerud kan nog också vara lugn. I går såg jag reprisen på SVT:s debatt med Belinda Olsson där Jimmy Åkesson och integrationsminister Erik Ullenhag debatterar invandringen till Sverige med anledning av att Södertälje flaggat på och sagt att trycket till Södertälje från Syrien kommer att bli för stort. Åkesson glömde bort att han själv uppmanade sina partikamrater att hålla god ton. Rasistisk retorik passar sig inte, menar Åkesson i utskicket till partidistrikten. Samtidigt inleder Åkesson debatten med att gnälla på de barn som i skolorna inte väljer att äta fläsk. När Ullenhag kommenterar detta bisarra påhopp så avbryter Åkesson med att säga att han inte diskuterar detaljer. När debatten väl kommer igång erkänner Åkesson att han vill skicka ut så många invandrare som möjligt till deras närområden. Hjälp i närområdet är ju annars en omskrivning för den sortens deportationspolitik som Åkesson vill driva fram.

Åkesson kunde lika gärna ha citerat Bojerud. Sverigedemokraterna är ett hotfullt parti med en mycket människofientlig agenda. Deras metoder har modifierats och reviderats men innehåller samma hotfulla budskap som tidigare. I det Sverige Åkesson vill leva i finns det inte plats för olikheter. Olikheterna skall deporteras bort eller envist tvingas bort med diverse antifeministiska och antiarbetarreformer som skapar klyftor mellan folk. SD må ha 10% i dagens mätningar och vara i dagsläget Sveriges tredje största parti. Det säger nog mer om samhällsklimatet i övrigt med massarbetslöshet och de allt hårdare liberala kraven om lönsamhet och produktion än om Sverigedemokraternas förträfflighet.

För övrigt tänkte jag skicka detta blogginlägg till Edward Plainview så att han kan lägga upp en bild på mitt hus. Till höger om mig bor ett jättetrevligt Iranskt par, under mig bor en Irakisk familj, på sidan om mig bor en underbar familj från Libanon vars pappa förlorades i kriget mot Israel. Så var så god, Herr Plainview, lägg upp en bild på mitt radhus så skall du få se en idyllisk och vacker mångkultur.

Gästkrönikör David Sällström