Etikettarkiv: kultur

Myt: Nationalsången

Fakta: Vi har ingen officiell nationalsång i Sverige [1].

Vad som däremot finns är ett verk som används som nationalsång i många officiella sammanhang — ”Du gamla, Du fria” — eller som den hette då Richard Dybeck skrev texten: ”Du gamla, Du friska” (till en mycket äldre traditionell melodi). Ungefär 1844 var första gången den trycktes, och det debatterades kontinuerligt om förändringen av titeln och om hur många verser den skulle ha långt in på 1900-talet.

Gramophone ES
phonogalerie.com / Foter / CC BY-SA

Det är vanligtvis den första eller de första två verserna som sjungs, och de är plockade ur Dybecks ursprungsverk. Men själva landsnamnet ”Sverige” existerar inte i hans text. Andra har lagt till extraverser för att få in landsnamnet, men ingen av deras versioner har blivit långlivade. Så det är faktiskt Polens nationalsång som är den enda där man sjunger ”Sverige” i texten.

Det finns inget förbud mot att sjunga ”Du gamla, Du fria”. Varken i skolor eller i kyrkor. Du får sjunga den exakt närhelst du vill, och varhelst du än vill, så länge du inte stör ordningen eller bryter mot någon lag, så får du utöva vilken kulturyttring som helst.

[1] Källa:
Wikipedia; Du gamla, du fria

Oikofobi och dess utövare

Oikofobi är ett i Sverige nytt ord som letat sig in i stugorna via internet. Oikofobi är, litet förenklat, motsatsen till xenofobi, och alltså ett slags självhat mot sin egen nation, kultur, etnicitet, ”ras” eller vad man nu vill bunta ihop folk efter. Oikofobi är ett ord som plockats upp av Sverigdemokrater, ”nationalister” och andra som ”inte är rasister” för att klistras på alla som är för kulturell mångfald, religiös öppenhet och politisk pluralism – kort och gott alla som är emot dem. Det är det nya modeordet när ”PK” (”politiskt korrekt”) känns för uttjatat och ”svenskfientlig” eller ”landsförrädare” känns för hårt. När SVT filmar en icke grisskär eller vitblek lucia, är de oikofober. När en konstnär som inte är så pursvensk att hen har sex tår får göra en utställning, är museivärdarna oikofober. När kulturarbetare som SD länge hyllat säger emot partiets politiska idéer, blir de plötsligt ”svenskfientliga”, eller oikofober. Ena dagen förebild, nästa oikofob.

Decapitated Scream
CarbonNYC / Foter / CC BY

Det är förstås lätt att sucka åt frasen. Man behöver inte vara doktor i lingvistik eller retorik för att genomskåda greppet som tramsigt. Men det finns faktiskt en poäng med att litet djupare begrunda vad frasen betyder, och vilka som verkligen kan kallas oikofober. Så låtom oss börja:

Sjuklövern (denna fantastiska fras som betecknar alltifrån dammiga marxistiska vänsterpartister, genom center-sossar och till lika dammiga reaktionära kristdemokrater) anses ju vara företrädare för denna oikofobi. Men hur mycket jag än försöker hitta exempel på detta, så finner jag det inte.

Vänsterpartiernas mest radikalvänstermedlemmar (de som är snudd på att lämna partiet för mer obskyra småpartier) kan ju förvisso anklagas för att ogilla svenska finansmän, industritoppar och bankmagnater. Men är det oikofobi? Alla svenskar är ju inte rika handelsmän och bankirer, och vänsterpartiet säger sig ju värna om det stora flertalet svenskar, via jobb, trygghet och vård. Så är de då oikofober, eller snarare plutokratofober? Det senare, om något. Plutokratofobi må vara illa nog, men kan knappast jämställas med att hata allt svenskt, alla svenskar och hela den svenska kulturen.

Hur är det då med högern? Hatar Alliansen det ursvenska? Man kan ju, om man så vill, utläsa ett förakt för svaga i samhället i Reinfeldts och Borgs politik, ett ”sköt dig själv och skit i andra”-tänk bland Björklunds och Sabunis ideal. Man kan med litet ”välvilja” kalla det för proletärofobi, men även om den gruppen är vida större än plutokraterna, så är de ju ändå inte hela Sveriges befolkning – allt fler är förvisso sjuka, arbetslösa, gamla och utsatta, men inte så många att man kan tala om något slags hat mot hela svenskheten. Inte heller har Alliansen, trots idoga nedskärningar i kulturpolitiska sfären, egentligen visat på något hat mot svensk kultur – bara en tro på att den bör stå på egna ben (något man förvisso kan anse vara illa nog).

Så vilka är då Sveriges oikofober?

Tja, låt oss titta på moderna svenska seder, ideal och kultur och de som kritiserar dem:

Svensk kultur har länge handlat om att utforska konstens gränser. Visst finns det fall där man kan ifrågasätta om klotter i tunnelbanan kan anses som ett värdigt Konstfack-projekt, men vi kan nästan alla vara överens om att svensk konst, musik, och diktning inte bara är Carl Larsson, Anders Zorn och Strindberg. Nästan, som sagt. För vissa anser att svensk konst ENBART ska handla om det som är ”sköna ting” och som glorifierar svensk historia. Svenska rappare, svenska modernister, svenska diktare efter anno 1900-kallt göre sig icke besvär! Icke desto mindre är svenskar fortfarande ett kulturellt aktivt folk (nedskärningar till trots), och många ägnar sig åt dans, teater eller annan kulturell verksamhet.

Att en av sveriges största moderna hjältar heter Raoul Wallenberg är knappast en nyhet. Med honom förändrades mycket av svenska ideal. Ett land som tidigare präglats av osämja mellan landsändar, där romer, judar, tattare, samer och andra minoriteter fick akta sig, förvandlades till ett land som utifrån sett andra världskrigets hat och förödelse, och valt att motverka detta. Istället för att försöka förtrycka olika landsändar började man acceptera och respektera att det fanns mer än ett språk i Sverige, och många av dem har nu accepterats som officiella minoritetsspråk. Även om inte alla var med på tåget, så ökade toleransen, solidariteten och viljan till förståelse bland svenskarna. Detta blev en viktig del av den moderna svenska kulturen. Men precis som med konsten finns det de som menar att detta är fel. Att svenskar ska se till sig själva först. Att den ökade toleransen är något osvenskt, något ”oikofobiskt”; det är ironiskt att de som hatar denna centrala del av modern svenskhet och svensk kultur kallar svenskarna själva för oikofober.

För det är faktiskt så att det är de som använder ordet ”oikofober” mest som är de sanna oikofoberna. Dessa ”nationalister”, ofta försvarare av Sverigedemokraterna, kallar svenska folkvalda politiker för landsförrädare, svenska medier för lögnare och konspirationister, men också hela svenska folket för dåliga: svenskar som inte håller med dem kallas som sagt för ”oikofober”, de kallas blinda, de kallas lurade, de kallas för landsförrädare. 90% av den svenska befolkningen klassas på detta sätt som dåliga och usla människor, då de inte sympatiserar med SD eller liknande partier. Deras smak för kultur anses ”sjuklig”, deras känsla för solidaritet kallas ”svenskfientlig”, deras vilja till att bredda sin världsbild för ”oikofobi”. Men vem är oikofoben, den som kallar sig svensk men vågar dansa samba och äta indisk mat, eller den som dömer ut alla svenskar (med ett öppet sinne) som förrädare? Den som ser en mörkhyad, adopterad som svensk, eller den som anser att svenskar ska se ut på ett visst vis, tala på ett visst språk och tro på ett speciellt sätt?

Jag låter er, kära läsare, bedöma det själva.

/Dorian Ertymexx

Ur svenska hjärtans djup

När man lyssnar på ungtupparna inom SD och de högerextrema rörelserna inser man att de verkligen har noll koll på vad det är som är genuint svenskt.
Historielösheten är skrämmande och man undrar om de aldrig haft kontakt med en enda människa född före kriget. Nu var jag lite orättvis, man måste inte ha talat med någon född på 1800-talet för att förstå vad det är som präglar svenskheten.
Det räcker med att läsa en skolbok från den tiden.Skolbok

Jag har i min ägo ”Läsebok för Folkskolan” utgiven 1899, min mormors läsebok.
En skolbok som berättar mycket om hur vi såg på livet och världen, hur vi präglades till att bli svenskar.
Nästan 900 sidor fyllda med sedelärande berättelser, lite samhällskunskap, lite berättelser om världen i stort, många bibelhistorier och dikter, ramsor och svensk historia.
Man får lära sig att vara dygdig och from, att vara strävsam och arbeta hårt. Att älska och ära sina föräldrar och fosterbygd. Att vara tacksam och ödmjuk.

Men mest av allt inpräntas i barnen det svenskaste av allt, att vara tolerant och gästfri.

Tolerans och gästfrihetSå här i juletid vill jag dela med mig en av de texter svenska barn lärde sig 1899, SD borde läsa den både en och två gånger. Jag riktar den speciellt till Lars-Anders Espert ordförande för SD i Bjurlöv. Sydsvenskan.se/omkretsen/sverigedemokraterna-barn-forfoljs-aldrig-1
Stavningen är korrekt, så här skrev man på 1800-talet.

 

 

 

Julkvällen

Den bleka månen sken på mon,
af hunger tjöt i klyftan lon,
och hundens skall ljöd långt i byn,
men vandraren gick vid skogens bryn.
I ödemarken låg hans tjäll.
Det var en kulen vinterkväll.

Han skyndade sin trötta gång
på stigen, övferyrd och lång,
af barn och maka väntad hem;
han bar ett högtidsbröd åt dem,
på herregår´n i byn begärt.
De själfva länge bark förtärt.

Det börjar mörkna mer och mer,
då han en ensam gosse ser,
som sitter stum på drifvans rand
och andas i sin kalla hand.
Vid kvällens än ej släckta sken
han tycktes halft förstelnad ren.

”Hvart leder, arma barn, din stig?
Kom hen till oss att värma dig!”
Så sagdt, han tog den frusne med
och hann omsider gårdens led
och trädde in till stugans fest
med brödet och sin späde gäst.

Vid muren satt hans dagars tröst
med yngste barnet vid sitt bröst:
”Du dröjt så länge på din färd.
Kom hit, och sätt dig vid vår härd!
Och du också!” — Så öm, så lugn
hon ledde gossen närm´re ugn.

Och snart vid hennes vård man fann,
hur brasan mera lifligt brann.
Hon tycktes glömma bort sin nöd,
hon tog så gladt sin makes bröd
och bar det fram till aftonvard
med litet mjölk, i bunken spard.

Från halmen, glest på golfvet bredd,
till festen måltid, sparsamt redd,
de muntra barnen redan gått;
vid muren kvar blef gästen blott.
Hon tog den arme med sig då
och förde honom fram också.

Och när en tacksam bön var slut,
hon tog sitt bröd och delte ut.
”Välsignad är den godes skänk”,
så talte gossen från sin bänk,
och tåren i hans öga log,
när han den bjudna skifvan tog.

Hon ville dela, som hon delt;
i hennes hand var brödet helt.
Förvånad hon sitt öga fäst
på främlingen, sin späde gäst.
Hon undrar, och hon ser och ser:
han synes ej densamme mer.

Hans ögon brann som stjärnan klart,
hans panna lyste underbart,
från skuldran spridde sig hans dräkt
som dimmorna för vindens fläkt
och hastigt står en ängel där
så skön, som skaparns himmel är.

Ett saligare ljus gick opp,
hvart hjärta slog af fröjd och hopp.
Det var en oförgätlig kväll
uti det goda folkets tjäll,
och skönare var ingen fest,
ty ängeln blef hos dem som gäst.

–––

Sensmoral:
Var givmild och gästfri, ta helt oegennyttigt in främlingen att dela ditt hem och härd, det kan vara en ängel du bjuder in.
Det här är kärnan i svenskheten, den bit som SD totalt saknar, det som gör SD till det osvenskaste som finns.

Ha en fröjdefull Jul!

/Loan Sundman

Assimilation och Sveriges romer

SD förespråkar assimilation, en politik vars syfte är att göra alla främmande element i samhället till ”svenskar”. Grundidén är att minoriteter måste anpassa sig till majoritetssamhället, man ska anamma majoritetens seder och traditioner och på lång sikt ha anpassat sig så mycket att man kan inlemmas i majoritetssamhället. Idéen är nära knyten till idéen om nationen, till idén om ”ett folk, ett land”. Genom att skapa ett homogent folk, ett folk med samma traditioner, samma språk, samma seder vinner tanken om nationen legitimitet.

Assimilationens historia är ett mörkt kapitel i Europas historia, det är ett kapitel vi inte får glömma nu när allt fler politiska krafter på vår kontinent förespråkar en återgång till den politiken. Politiken ledde till diskriminering, förtryck, och grova övergrepp på minoriteter. Assimilationen ledde till att hela kulturer och språk i det närmsta utplånades, resultaten: ett stort lidande för många människor på våran kontinent.

I södra Frankrike lyckades man i det närmsta utplåna det katalanska språket, den katalanska kulturen. I Sverige utsattes samer och romer för enorma övergrepp, det är deras berättelse vi måste komma ihåg när SD nu talar om att införa assimilationspolitik. Det är förtrycket på Sveriges romer som jag i denna artikel ska fokusera på, på berättelsen om en stat vars syfte var att utplåna en kultur.

I en statlig utredning från 1923 (SOU 1923:2) definierar man ”problemet” med ”romer” som någon sorts olösligt problem, ett problem som krävde drastiska metoder, ett problem som trots att det då endast fanns ett mycket litet antal romer i Sverige fick den allra högsta prioritet. Man skrev följande om gruppen ”tattare” (som då antogs vara en blandning mellan romer och svenskar) ”Genom den hänsynslöshet och fräckhet, med vilka tattaren ej sällan uppträder förmår de — särskilt i avlägsna bygder — befolkningen, att lämna dem snart sagt allt vad de begär, husrum, mat och foder till kreaturen. (Lägg här märke till likheten med vad SD-representanter idag säger om muslimer) Efter att ha konstaterat att så länge det finns romer i Sverige så kommer de att ”skapa” nya ”tattare”, därför kom man fram till att själva grundproblemet var romerna. Utifrån den då rådande synen på folks genetiska skillnader konstaterade man att en assimilation av romer var ett omöjligt projekt, att den enda möjliga lösningen vara att avlägsna alla romer från Sverige.

Då zigenarnas inordnande i samhället hos oss synes vara ett olösligt problem, är enda utvägen att på ett eller annat sätt få zigenarna ur landet. Då de flesta av dem trodde vara svenska undersåtar och i allt fall deras medborgarrätt i annat land svårligen låter sig bevisas, kan deras försvinnande ur landet icke nås på annat sätt, än att så starkt inskränkningar läggs på deras rörelse frihet att de finna med med sin egen fördel att lämna landet och utvandra till ett land med för dem gynnsammare förhållanden” 1

Detta utlåtande föranledde krav om steriliseringsprojekt, som sedan verkställdes (och upphörde först på 1970-talet) och en starkt diskriminerande politik inleddes gentemot romer. Redan 1928 kom ett nytt utlåtande från staten som föreslog skärpningar i de metoder riktade mot romer. Det förslag följdes upp av en inventering av den romska befolkningen på 1940-talet.

Efter kriget så ändrades synen något på romer, Hitlers folkmord på judar och romer hade gjort att det inte längre var bekvämt att prata om biologiska skillnader. Den biologiska rasismen hade tappat mark, men man ansåg fortfarande att problemet kvarstod. Romerna måste fortfarande anpassas till samhället menade man. Detta bredde mark för en ny förklaringsmodell, som gick ut på att se ”problemet” i romers kultur. Istället för att som i SOU 1923:2 söka att bli av med romerna sökte man nu att utplåna deras kultur, deras språk och deras seder. Det var intåget för den nya rasismen, den som ofta kallas kulturrasism. 1956 tillsattes en utredning (SOU 1956:43) som en gång för alla skulle svara på frågan hur man skulle kunna inlemma romerna i den svenska samhällskroppen, hur man skulle göra dem till ”svenskar”. Utredningens svar på frågan var att en omskolning krävdes, att man skulle uppfostra romer till att bli ”riktiga svenskar” (inte helt olik förslag om körkort i majoritetsspråket och diverse prov i värderingar som florerar runtom i de europeiska staterna).

Gitanillas

Daquella manera

Denna utredning ledde till att många romer hamnade på uppfostringsanstalter, att man i skolan utsattes för diskriminering, att man sökte att utplåna den romska kulturen och språket. Steriliseringen av romer fortsatte länge, då man fortfarande var skeptisk till att befolkningen slutat växa och föröka sig. Trots att romer bott i detta land i århundraden så fråntog man dem rätten till sitt land, rätten att bli behandlade på samma vis som alla andra medborgare. Detta endast på grund av att deras kultur inte var densamma som majoritetens, detta i ett försök att utplåna olikheter i Sverige, att skapa ett homogent land.

När SD pratar om assimilation är det viktigt att komma ihåg att det finns en anledning till att vi övergav den ideologin. Det är ingen kulturmarxistisk konspiration att vi är emot ”tvångsförsvenskning”. Det är enbart på grund av att den orsakade stort lidande för dem som blev utsatta för den, i många generationer, det beror på att den syftar till att utplåna kulturer och stöpa oss alla i samma form, att göra oss alla lika. Det är på grund av att det är en rasistisk politik.

Källor: SOU 1923:2  SOU 1956:43

Våra jultraditioner; Advent

Så går vi mot en av de mest traditionstyngda helgerna under året, jul. Det är nu vi kan känna gemenskap genom ”urgamla traditioner”. Vi inleder med advent och väntar in julen.

Att tända ljus i advent är, som så mycket annat, ingen svensk tradition från början. Första gången man vet att detta görs i Sverige är på 1870-talet. Det skulle dröja ytterligare 50 år innan adventsstaken för fyra ljus kom i bruk. Liksom de flesta av våra kristna traditioner runt jul härstammar den från Tyskland.

Foto: Malinka Persson

Tiden innan jul var inte en tid av väntan i det gamla Sverige, den var en tid av hårt arbete som får våra dagars julstress att framstå som semester. Veckorna innan julhelgen skulle all mat tillredas, tvätt sedan flera månader bykas i en iskall sjö eller å, ljusen stöpas, stugan och dess innevånare skrubbas rena.

I en tid av självhushållning var det slakten som stod i centrum under höstmånaderna. Julegrisen hade stått i en speciell stia, där djuret inte kunde röra sig, för att bli så fet som möjligt. Sedan nasse mött sitt öde med ett stick i halsen och förblött så togs det mesta av kroppen tillvara.

I kusttrakterna var det fisken som spelade huvudrollen bland julmaten. Lutfisken skulle läggas i blöt i början av december, en mattradition som förmodligen har medeltida anor. Vårt julbord är en blandning av rätter från olika hörn i vårt land, från tider innan vi blev ett enat rike.

Den tradition som dock verkar vara mest seglivad och sträcka sig längst tillbaka i tid när det gäller julfirande i den mörka nord är ruset genom alkohol. Så när vi tänder det första ljuset på vår adventsstake så hade våra förfäder vid samma tidpunkt fullt upp med att brygga sitt julöl eller ha avsmakning av detsamma.

När dagen var som kortast och natten som längst lurade farorna överallt i det gamla bondesamhället. Gick någonting fel berodde det i regel på onda väsen. På den tiden tog de sig gestalt av varulvar, gastar och tomtegubbar. Berättelserna om allt otyg som kunde drabba människorna fördes vidare muntligen. Det fanns otaliga sätt att skydda sig, sin familj och kreaturen mot ondskan. Ondska som lurade där ute i det nordiska mörkret.

Nu tror vi inte längre på varulvar, gastar och elaka små tomtegubbar. Vi tror inte på ondskan där ute. Vi tänder ett ljus och ler lite åt de skrockfulla förfäderna och deras berättelser.

 

Källa: Julen för 100 år sedan, text och bildmaterial från Nordiska museets arkiv sammanställt av Marianne Olsson

Viktigt visa hur Sverigedemokraterna är rasistiska

Rasism har blivit lite av ett skällsord. Det är viktigt att vara exakt när man bemöter Sverigedemokraterna. Att bara haspla ur sig att SD är rasistiskt är inte nog, man måste även visa VARFÖR man anser att partiet är det och HUR de är det.

Dekal från SD. Från mitten av 90-talet.

Att SD vill minska invandringen är inte en rasistisk åsikt. Det är en i mitt tycke konstig åsikt. Att vilja minska invandringen till 10% av idag är som att vilja minska antalet brandstationer, sjukhus, vägar eller skolor till 10% av idag. En konstig åsikt, men fullt legitim.

Det som aldrig får anses legitimt och rumsrent är SD:s syn på svenskhet där folk med invandrarbakgrund ses som ”mindre svenska” eller att generalisera negativt om invandrare som ”brottsliga” eller islam som ”nazistiskt”.

På samma sätt är det tydligt att SD vill sätta sin egen nation främst och att vara hatisk mot det främmande: ”det är inte ditt land, det är mitt land!”.

När åsikten att man vill minska invandringen kombineras med negativa generaliseringar om andra folk, och en begränsad syn på svenskhet, då uppstår rasism!

Kulturell rasism, diskrimineringar & generaliseringar

Sverigedemokraternas rasism syns nog bäst i hur de tillåter och uppmuntrar till negativa generaliseringar om islam och muslimer. Även i hur de på liknande sätt generaliserar om romer och afrikaner eller om invandrare och brottslighet.

Hatet mot islam är i synnerhet skrämmande eftersom det tagit sig former som är väldigt lik den klassiska antisemitismen, så som t.ex. nazister spridit hat mot judar genom åren. Islam och muslimer demoniseras och beskrivs som en invasionsstyrka som håller på att ta över Europa, som terrorister, och galningar.

”Islam är det största hotet mot västerlandet”— Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder under Almedalsveckan 2011”Tidningen rapporterar om en mörk framtid där den europeiska kontinenten hyser en allt större andel muslimer, vilket – om ingenting görs – oundvikligen kommer att leda till en omfattande islamisering och en framtid där det sekulära och demokratiska Europa står inför det värsta hotet någonsin – långt värre än tidigare hot från nazism och kommunism…Den låga nativiteten bland Europas folk kombinerat med en ökande massinvandring och en betydligt högre nativitet bland vissa invandrargrupper, kommer att ”fundamentalt” förändra vad vi i dag kallar Europeisk kultur och samhälle, om ingenting drastiskt görs.”

— Blogginlägg av Sverigedemokraternas riksdagsledamot Richard Jomshof 2009.

”Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år.”

— Jimmie Åkesson på Aftonbladets debattsida 19/10 2009.

”Islamiseringen är dagens viktigaste politiska fråga. Antingen går vi under med en suck, eller också gör vi motstånd. Nu är vi inne i en ny fas i ett uråldrigt krig som går 1400 år tillbaka i tiden […] islam är en imperialistisk ideologi som arbetar för världsherravälde. Men det finns hopp. Fler och fler partier i Europa inser islamiseringshotet. 2010 kommer SD in i riksdagen, så att det äntligen kan bli slut på det mångkulturella eländet!”

— Sverigedemokraternas riksdagsledamot Kent Ekeroths tal under partiets landsdagar 2009.

Exakt detta är de bästa bevisen för rasismen inom SD.

(Interasistmen har skrivit en kort genomgång av hur man kan bedöma att Kent Ekeroth är rasist som vi också rekommenderar.)

Synen på svenskhet

SD:s dekal från mitten av 90-talet.

Man ser rasismen i SD också på hur de ser på svenskhet. Vi citerar Niklas Orrenius i Expressensom skrivit om det bra;

Soran Ismail, uppväxt i Knivsta är inte svensk, enligt Almqvist: — Du är svenskfientlig, säger Erik Almqvist. Men Soran Ismail framhärdar. Sverige är mitt land, säger han. Det gör Almqvist förbannad:— Nej, det är inte ditt land, det är mitt land.

Det här resonemanget om svenskhet kom lite i skymundan i förra veckan. Då handlade mycket av upprördheten om järnrör och grova ord: ”blatte-lover, hora och babbe”.

Men egentligen är ”det är inte ditt land”-snacket det mest intressanta med filmen. Det understryker vilken extrem syn ledande SD:are har på svenskhet. Det räcker inte med att vara svensk medborgare…

Niklas Orrenius påminner om att 2007 hetsade partiets representanter mot Zlatan på samma sätt:

SD-toppen Mattias Karlsson sade i ”Ekot” att Zlatan Ibrahimovics kroppsspråk och sätt att prata inte är svenskt, i hans ögon. Det var i mars 2007. En aprilmorgon, en månad senare, satt jag på X2000-tåget söderut tillsammans med Jimmie Åkesson… När tåget börjat rulla frågade jag Åkesson om Zlatan Ibrahimovic. Höll han med sin kompis och partikollega Mattias Karlsson om att ­Zlatans sätt att vara inte är svenskt?SD-ledaren svarade ja:— Jag delar Mattias resonemang… Han spelade i alla fall för Sverige. Sedan om han var legosoldat eller inte, det vet jag inte…

Nu, fem år senare, är SD ett riksdagsparti – vars ledare varnar för muslimer.

Sorteringen fortsätter. Svenskar – icke-svenskar. Pålitliga – opålitliga…

I den snäva synen på svenskhet kommer SD:s särart fram.

Exakt så, tendenserna att dra folk över en kam! Tendenserna att villkora vad som är svenskhet visar att partiet inte bara accepterar en främlingsfientlighet utan även rasism. Rasism så som det definieras då hat mot kultur ersatt hat mot ras. Att kalla en spade för en spade är viktigt då man bemöter SD politiskt. ”SD är rasistiskt… därför att”!

Det stora hotet mot svenskheten (hint, det är inte muslimerna)

Det sägs ibland att den svenska kulturen är hotad av muslimerna. Eller, rättare, det sägs rätt ofta, och det sägs dessutom med ett påtagligt patos. Som om hotet är omedelbart och kommer att slå till vilken natt som helst nu. När vi som minst anar det.

Det sägs ibland att den västerländska kulturen är hotad. Ofta i samma andetag som det ovan sagda. Med utpräglat patos utmålas muslimerna som ett hot mot moderniteten som sådan. Oftast utan att det moderna definieras särskilt noggrant, och det moderna och det svenska likställs med varandra som om vore de synonymer.

Jag undrar om inte det är ett misstag.

Moderniteten är nämligen inte särskilt snäll mot den svenska kulturen. Den är på det hela inte särskilt snäll mot någon kultur alls. Den tenderar att bryta upp anrika lokala traditioner och sedvänjor, byta ut dem mot kapitalismens brutala nödvändigheter och förvandla den förmoderna känslan av mellanmänsklig gemenskap till en serie av ekonomiska transaktioner. Oftast utan att ta några större hänsyn till dessa lokala gemenskapers protester.

Om ovanstående stycke låter förbryllande, så kan det sammanfattas så här: det finns en anledning till att dagens ungdom oftare tenderar att dricka cola än julmust vid julfirandet, och denna anledning är inte muslimerna.

Faktum är att dagens ungdom är mer alienerad än någonsin från det svenska. De vet mer om World of Warcraft än om Sveriges statsskick, har större koll på japansk anime än på Bellman, och håller på det stora hela att växa både upp och in i en kultur som är långt mer modern än svensk. De surfar, messar, raidar, dejtar och ett otal andra engelska ord som av rent nödtvång blivit svenska verb. I brist på inhemska ord.

Om det är hot mot den svenska kulturen du är ute efter, så är det inte muslimerna du borde oroa dig för. Det är inte muslimerna som gör att ingen längre minns vad pingsten går ut på eller när dymmelonsdagen inträffar. Det är inte muslimerna som har gjort det naturligare att gå till McDonalds än att äta kåldolmar. Och det vore långsökt bortom all rimlighet att påstå att det är muslimernas fel att ordet ”yes” på det stora hela bytt ut ordet ”ja” i vardagliga sammanhang.

Om det är svenskheten du vill bevara, så gör du bättre i att försöka förstå och motverka moderniteten. Den byter ut anrika traditioner mot kommersiella jippon, gör kitsch av konst och får alla fasta hållpunkter i vardagen att lösas upp i intet. Den isolerar människor från varandra, gör att tevekändisar blir mer verkliga än våra grannar, och tvekar inte att nedvärdera allt vad svenskhet heter om det skulle visa sig att det är en lönsam affär.

Det är upp till dig, egentligen. Antingen kan du låta svenskheten förfalla medan du bekämpar muslimska väderkvarnar, eller så kan du kavla upp ärmarna och börja göra någonting som faktiskt skulle kunna fungera i den moderna värld vi lever i. Du kan antingen ta tillfället i akt att göra svenskheten relevant i ljuset av den moderna världens likgiltigt iskalla ekonomiska realiteter, eller fortsätta göra dig själv irrelevant genom att slösa bort din tid på att leka Don Quijote.

Ditt land. Din kultur. Ditt val.

Språk

För att känna tillhörighet, i en familj, en kultur eller i ett land så utgör språket en stor faktor. Jag minns när jag år 2001 tog steget och flyttade till Spanien för att studera spanska. Den första dagen satt jag och min rese-väninna på en restaurang i Malagá.

Vi började tala med servitören på engelska eftersom ingen av oss kunde ett ord på spanska. I Spanien har jag upptäckt att människor ogärna talar engelska, orsakerna som jag har fått veta till detta fenomen varierar. Konflikter sedan 1600-talet och Engelsk-Spanska krigen, att det är svårt med uttalet då det spanska språket skiljer sig avsevärt från det engelska, men också att man i Spanien tycker sig klara sig bra med ett av världens mest talade språk. Vad det än kan bero på så satt vi där på restaurangen och hade mycket svårt med kommunikationen. Vi var jättehungriga och servitören ignorerade oss ett litet tag, men lade sedan fram menyer, på spanska.

Vi bestämde oss för att ”Bocadillo de queso” inte lät så konstigt och lyckades till dem beställa en varsin coca-cola. Där satt vi med två stycken ostmackor och noll språkkunskaper i ett land som inte verkade vilja interagera med oss på engelska.

Ett plus med att inte kunna göra sig förstådd på engelska var att vi studerade lite extra mycket i skolan. Jag studerade bland annat maträtter för att kunna förstå vad jag beställde ute. Det blev också så att vi snabbt fick börja interagera med människor på spanska. Hade det varit lätt att göra sig förstådd på engelska i Spanien så hade min inlärning av det spanska språket inte gått lika fort som det gjorde. Jag levde i Spanien i ca ett år, studerade i tre månader och jobbade sedan i restauranger. Det var en oerhörd skillnad att prata spanska i skolan där det fanns tillgång till lexikon och duktiga lärare än att faktiskt på riktigt interagera med språket på en arbetsplats.

När jag kom hem till Sverige fortsatte jag med mina studier i det spanska språket på Universitetet i Stockholm och idag extraknäcker jag ibland som tolk. Ett varierande och roligt arbete — att hjälpa människor med att göra sig förstådda.

Intelligent kommunikation

Den kanadensiska forskaren Albert Mehrabian säger att när vi kommunicerar tolkar mottagaren vad vi säger genom att hämta 7 procent från orden, 38 procent från rösten och hela 55 procent från kroppsspråket. Detta bör rimligtvis gälla de människor som kommunicerar via ett talat språk.

Även om det är så, att vårt kroppspråk står för en väldigt stor del av kommunikationen av det vi förmedlar så kan jag tycka att det är oerhört svårt att göra sig förstådd med enbart det.

Under det året som jag bodde i Spanien deltog jag inte i särskilt djupa eller komplicerade diskussioner som handlade om livet eller politik. Många gånger tolkade jag orden fel när de sades för fort. Efter mina universitetsstudier har jag återvänt till vänner jag har i Spanien och upptäckt att människor där numer bemöter mig annorlunda. Som om jag vore mer intelligent då jag talar språket bättre. Jag deltar i alla diskussioner och människor pratar lika avslappnat med mig som de gör med någon som har det spanska språket som modersmål.

Jag har även haft stor nytta av det spansktalade språket i Sverige, det öppnar liksom upp möjligheter för mig att interagera med spansktalande människor som inte pratar så bra svenska. Jag kommer dem närmre och känner en slags tillhörighet till dem. Jag kan också tjuvlyssna på vad spansktalande människor säger till varandra utan att de vet att jag förstår. En tillgång jag ibland nyttjar på bussen eller tunnelbanan när jag lider av tristess. Däremot om jag befinner mig i ett rum med människor som talar både spanska och svenska så talar jag om att jag förstår och pratar spanska. Det har hänt några gånger att spansktalande människor talat med varandra i närheten av mig, utan att de inser att jag kan förstå, och sådant är bara obekvämt.

Det här med ett ”intelligent bemötande”, det var precis så jag upplevde det. Att de spansktalande människorna tog mig för att vara mer intelligent när jag började kunna det spanska språket flytande. Jag minns när jag växte upp och vi ibland skrattade åt en person som kommit hit från ett annat land och jobbade på den lokala pizzerian som sa ”Äta här eller i påsen?”. Klart att det lät roligt, men den personen som vi skrattade åt var en utbildad advokat ifrån Turkiet. Jag känner honom fortfarande och idag pratar han svenska betydligt bättre. Vilket gör att vi kan prata med varandra på ett helt annat sätt, då mina turkiska språkkunskaper är dåliga.

Så även om kroppspråket säger mycket, så är ändå språket som talas i landet man lever i viktigt att lära sig, för att kunna känna tillhörighet. Eftersom det då öppnas helt andra dörrar till att delta i landet och fler möjligheter till att exempelvis få jobb. Att sakna förmågan att uttrycka sig i språket som talas begränsar möjligheten att göra sin röst hörd.

Praktisk språkutbildning

Det finns olika tillvägagångssätt att lära sig språk. Och även olika sätt att ta emot människor ifrån andra länder. Jag till exempel lärde mig spanskan snabbare då jag blev tvungen att praktisera den direkt och fick jobba på en spansktalande arbetsplats.

Jag gjorde en gång en observationsstudie på en ung flicka från Colombia som började i den svenska skolan. Där upptäckte jag att de vuxna till en början undvek att sätta den lilla flickan i en situation där hon skulle bli tvungen att tala det svenska språket. All undervisning för henne bestod av att räkna i en enkel svensk mattebok utan särskilt mycket språk i, och läsa böcker på spanska. Böcker som exempelvis ”Rödluvan och vargen”, flickan var 12 år! Flickan kom hit ifrån en spansktalande skola där hon redan studerade geografi, religion, språk och matematik. Det var en rätt märklig syn att se hur de svensktalande barnen pratade om hur mycket av vår jord som består av sjöar och hav samtidigt som den spansktalande flickan läste i ”Rödluvan och vargen”. Nog tycker jag att de hade kunnat skrapa fram annat studiematerial, till exempel matteböcker/räkneuppgifter på spanska istället för att hon ska hamna efter i också de ämnena då det egentligen bara var det svenska språket som fattades.

En annan intressant grej jag observerade var att barnen inte verkade bry sig om att situationer kunde bli obekväma när de inte förstod varandra. När barnen hade bestämt sig för att fråga eller förklara något för flickan så kröp de på golvet, under bänkar, på bänkar och gestikulerade för att hon skulle förstå vilka ord de var ute efter. Det var en väldigt rolig observation och jag påminns om hur vi vuxna kanske ibland är alldeles för reserverade. Att tillåta sig själv att bli bortgjord eller låta bli att skratta om någon gör bort sig språkmässigt kanske är något vi vuxna kan lära oss ifrån barnen?

Språkets betydelse för interaktion och därmed integration har utan tvekan en stor betydelse.

Det finns människor som blir upprörda för att det överallt är översättningar till exempelvis arabiska, turkiska, kurdiska och andra icke-svenska språk. ”De får väl lära sig svenska”  har jag hört några gånger i denna upprörda massa. Ja, men innan de lär sig svenska så är det väl ypperligt bra om vi kan hjälpa till så de kan förstå enkla saker så som: hur man tar kontakt med vården, skolan, polisen, ingångar, utgångar och annat vardagsnyttigt.

Vi är ju ett mångkulturellt land och då tycker jag att det är väldigt humant att anpassa vissa saker efter det, som enkla beskrivningar på andra språk.

För många år sedan kom jag över en studie som påstod att tvåspråkighet skulle vara något negativt. Nu minns jag inte vart jag har lagt den studien eftersom jag tycker att det är en befängd tanke. Jag är inte heller en analytisk-knäcka-myt-människa-med-siffror-och-statistik, jag är krönikör här på sajten. Som krönikör finns det lite mer öppningar för att vara tyckande och tänkande utan att behöva backa upp det med formalia.

Hur som helst tycker jag att det är konstigt att människor vill vinkla flerspråkiga som något negativt. För min del har det öppnat upp oerhört mycket fler möjligheter då jag är trespråkig om jag räknar in engelskan. Jag kan ta del av de spansktalande kulturerna på ett helt annat sätt än om jag inte skulle kunna tala det språket. Det har gett mig många fina spansktalande vänner och minnen. Jag får dessutom jobb jag inte annars hade fått, som tolk bland annat.

Tänk er själva vilken nytta Sverige har av globaliseringen och flerspråkiga människor. Vi förbättrar ju möjligheterna att bedriva handel med varor och tjänster internationellt med flera språk. Svenskt näringsliv tjänar faktiskt på att ha flerspråkiga medarbetare. Svenska företag kan skapa goda arbetsrelationer och mer exporter till och kanske bättre priser på import från exempelvis arabisktalande länder för att inköpare och säljare är människor som kan prata både flytande svenska och arabiska. Det är ju definitivt roligare om människor betraktar möjligheterna och vinsterna med att ha flerspråkiga medarbetare än tvärtom.

”Hemspråket”

Det finns människor som menar att hemspråket begränsar individens förmåga att utveckla det svenska språket och på så sätt hindrar ”integreringen” för individen i det svenska samhället. Jag ser snarare hemspråket som en bra möjlighet att fortsätta hålla det språket levande och utveckla det också.

Min sons pappa pratar både arabiska och svenska. Jag  har varit ensamstående i många år och vi inte har pratat så mycket arabiska med grabben så hans kunskaper i det språket är väldigt få. Jag har fått förklara upprepade gånger för skolan som han går i varför han ska ha hemspråk då han själv inte kan det så bra. Vissa hemspråkslärare har antytt att för att min son ska få gå på hemspråkslektionerna så ska han ha vissa grundläggande kunskaper innan. Kraven för att bli beviljad hemspråk är ju inte kunskaperna i det utan att det aktivt talas i hemmet. Vilket det gör, dock inte hemma hos mig men väl hos hans pappa och i deras familj. Att kunna göra sig förstådd i sin egen familj är att kunna känna sig fullständigt delaktig. Alltså att känna ”tillhörighet”.

En person sa till mig ”Jamen då får väl hans familj lära sig svenska då!”. Det är lite ologiskt eftersom hela hans familj inte bor i Sverige utan lite utspritt i världen. Men de kommer ofta hit och hälsar på, till exempel förra vintern då min sons farfar dog. Då hade de en fyra dagars lång sörjefest och sedan begravning. Där talades det bara arabiska och min son kände sig ganska så utanför. Visst hade jag kunnat jobba hårdare för att min son ska lära sig arabiska hemma, men med en frånvarande pappa och det att jag inte kan språket så har det inte varit så lätt. Nu går min son i alla fall på hemspråkslektioner i skolan vilket jag ser som utomordentligt bra. Om jag bidrar med att lära honom spanska så får han ytterligare ett stort språk i sitt liv som öppnar upp framtida möjligheter. Jag ser det som en självklarhet att hemspråk är en rättighet i skolan i ett mångkulturellt land, och jag kan inte se något negativt med att vara flerspråkig.

Språk ger möjligheter och tillhörighet också till sin egen historia.

Sverige bör nyttja flerspråkiga människor för att öka den internationella handeln, företag som gör det borde skylta med det för att inspirera andra företag. Efter det år som jag bodde i Spanien och lärde mig spanska — och lyckades göra bort mig fullständigt med felsägningar — idag hade jag inte skrattat åt någon som sa ”Vill du äta här eller i påsen?”.

/ Anna Siekas

Kultur — vad är det egentligen?

Det allra första människor brukar svara, när jag frågar om kultur, är att det är; konst, teater, sång, statyer, tavlor och historia. Ja, det är alla de sakerna. Att svara enkelt på den frågan är väldigt svårt eftersom kultur är så mycket. Det närmaste en förklaring jag kan komma är ”ett gemensamt sätt att uppfatta världen”. En kultur är alltså inte föreskrifter, lagar eller regler för ett land utan det är hur människor gemensamt uppfattar världen.

Det krångliga är att kultur inte bara utgör hur människor i en viss geografisk del uppfattar världen utan kultur existerar var vi än rör oss. Kulturen du tillhör då du umgås med din familj, när du är på arbetsplatsen, i skolan eller i fotbollslaget kan skilja sig nämnvärt emellan varandra. Förutom att du har olika kulturer (förhållningssätt till världen) var du än rör dig så är också kultur ett ”uttryck”. Det kan hända att det nästan går att se på en person vilken kultur de tillhör på deras kläder eller till och med frisyrer, eftersom det är vanligt inom kulturer att människor också väljer ett gemensamt uttryck — för att känna tillhörighet med varandra eller för att de tror att det ska vara så.

Så förutom att kultur är en gemensam ”överenskommelse” om hur världen bör fungera så är det också ett gemensamt sätt att uttrycka sig.

Det är så enkelt att låta sina förutfattade meningar styra sin uppfattning av världen. Alltid när du möter en människa som du inte känner så skapar dina tankar en ”bild” av vem den här personen är. Det sker ganska omedelbart. Det första vi ser hos en människa är dess ”uttryck”. Uttrycket kan spegla just den här personens ”kultur”. Ibland är det enklare att se ”vem” personen är och ibland svårare. Kanske har personen en ”punkfrisyr” och piercingar, en slöja, dyr kostym, second-hand-kläder och rufsigt hår eller rakat huvud och ”bombarjacka”, tatueringar, genomskinliga kläder, löst sittande kläder, ja det kan vara vad som helst hos en person som ger dig en bild av ”vem” den här personen är.

Är det farligt att skapa förutfattade meningar om en för mig helt främmande människa? Jag skulle vilja svara nej, så länge som jag är öppen för att lära känna den här personen utan ”bilden” som jag skapade vid ett första ögonkast. Om jag är villig att låta mina förutfattade meningar svepa mig förbi i samma takt som jag lär känna den här personen. Vad som är farligt är att förutfatta att människor är och tänker på ett visst sätt bara för att de kommer från en viss ”kultur”. Ordet ”är” ger en definitiv bild och väldigt lite utrymme för mig att skapa min egen bild av en ny person.
Cops greeting
Paphio / Foter / CC BY-NC-SA

Nu varnar jag er för att jag kommer att generalisera något, då detta är nödvändigt för att beskriva vad jag menar. Vi börjar med något ur min vardag. Detta är min observation och min sanning;

När jag bodde i Spanien så observerade jag att i Spanien pratar många med en högre ton och gestikulerar mer med kroppen än vad de gör i Sverige. Det första jag tänkte då är att människor i Spanien är mer ”framåt” och har ett mycket större självförtroende än människor i Sverige. Där jag kommer ifrån är människor lite mer ”avståndstagande” och har en större ”privat zon” än människorna i Spanien.

Kindpussar till exempel, jag är van att ta i hand och direkt skapa en meters mellanrum emellan mig och den för mig främmande personen jag hälsar på. Innan jag börjar med att krama människor och pussa på dem så har vi ofta känt varandra ett tag. Men i Spanien behöver man inte ens känna en person för att dela ut pussar.

Kan jag dra några slutsatser av mina observationer? Ja, att människor är olika och att vi uppträder olika för att vi kommer ifrån olika kulturer. Inget är mer rätt än det andra, däremot är det enkelt att skapa sig förutfattade meningar i dessa ”kulturella möten”. En person i den ”spanska kulturen” kan titta på mig och tycka att jag är avståndstagande, känslokall, ytlig och blyg. Att den personen tycker det om mig betyder givetvis inte att jag ÄR allt det där men i den personens ögon kan det verka som så eftersom jag uppträder på ett sätt som i den personens kultur beskriver just de egenskaperna. Om det nu hör till vanligheten att man kindpussas och pratar högt med mycket kroppsspråk och möts av en person som inte gör allt detta så kan det skapa just DE förutfattade meningarna.

Vänder vi på det hela så kan det också hända att personer som är vana vid den s.k. ”svenska kulturen” ser några människor som kommer från Spanien som talar på det sätt DE är vana. Vilket i sin tur kan göra att en person här i Sverige kan tycka att de verkar burdusa, gåpåiga, nonchalanta och högljudda.

En lärare som jag lärde känna på Stockholms Universitet då jag studerade spanska berättade om sin första lektion i Sverige. Han beskrev den som fasansfull.

Vad som var så fasansfullt var att alla satt tysta och lyssnade. I mina öron låter det som en helt vanlig lektion men den här läraren var van vid att eleverna interagerade med honom samtidigt som han undervisade.

I Spanien är det ett sätt att visa sitt intresse för vad personen säger när man fyller i med ord som ”Así, de acuerdo, verdad, igual…” etc. När han då möttes av en sal med ca 100 personer som bara satt tysta och lyssnade så upplevde han att de var totalt ointresserade av vad han hade att säga. Jag kan förstå att situationen för honom var extremt obekväm. Men efter ett tag vande han sig vid att det är så det fungerar här i vårt gemensamma sätt att uppfatta världen och slutade att ta illa upp av situationen.

Ett annat kulturellt möte som en väninna till mig berättade om var när hon var på sin första arbetsintervju i Sverige. Hon är ursprungligen också ifrån Spanien. Då gjorde hon precis som hon brukar: fyllde i med små ord för att visa intresse när arbetsgivaren pratade. Hon fick inte jobbet och fick veta senare att arbetsgivaren hade tyckt att hon verkade burdus, gåpåig och nonchalant.

Kultur är ett laddat ord, och sedan SD kom in i riksdagen — ett mycket mer omdiskuterat ord

Vad är egentligen s.k. ”Svensk Kultur” och är det viktigt att identifiera sig med den för att få leva här? Vem är egentligen Svensk?  Är det viktigt att vara Svensk? Är Svenskheten det optimala förhållningssättet till världen? Är Svensk kultur att vara full på midsommarafton och sjunga små grodorna? Är det att prata tyst ute bland folk, titta ner i marken & ta i hand när man hälsar? Är det att ha blont hår, fräknar och en rak liten näsa?

Att försöka definiera ”svensk kultur” och ”svenskhet” är en svår och näst intill omöjlig uppgift. I min värld är det dessutom ganska ointressant hur människor uttrycker sig eller förhåller sig till omvärlden. Viktigast bör väl ändå vara att när man lever i Sverige så förhåller man sig till de regler och lagar som är landet tillskrivet?

Vad du lever i för kultur talar inte om ditt värde. Jag tycker att människovärdet finns i människors hjärtan, deras handlingar och deras tankar. Jag är övertygad om att med ödmjukhet, förståelse och ömsesidig respekt kommer man väldigt långt här i världen. Att jag dessutom aktivt ser mina fördomar och jobbar för att vara öppen inför att tänka om, det gör mig till en bättre medmänniska.

Egentligen är det ganska enkelt

finally! blipmusic
blipmusic / Foter / CC BY-NC-ND

Svensk är de som bor, lever och verkar i detta land. Svensk blir en person när den personens papper talar om att den är det. Det finns alltså tydliga riktlinjer och dokument som berättar om en person är svensk eller inte och det kallas medborgarskap. Ingenstans står det skrivet att jag ska se ut eller bete mig på ett visst sätt för att få vara svensk. Har en person ett medborgarskap så har den personen lika mycket rätt att finnas och ta plats här som alla andra.

Att ta del av den ”svenska kulturen” är däremot ett val som varje person har rätt att som individ fatta beslut om. Visst kan du eller jag tycka att det vore rätt att till exempel lära sig det svenska språket för att lättare kunna ta del av den ”svenska kulturen”. Vi kan tycka det men har vi rätt att bestämma det åt någon annan?

För om det börjar med språktester är följande fråga — hur långt ska vi ta det? Historiatester? Kulturtester? Uppförandetester?

Min sons far är född i Syrien. Jag vill inte att han ska känna skuld för sitt ursprung. Jag vill som många andra föräldrar att mitt barn ska vara stolt över sig själv. Jag vill att han ska få möjlighet att ta del av både sin fars kulturella ursprung och mitt. Sen är det upp till honom att själv avgöra när han blir äldre vilken han känner mest eller minst för. Han kanske inte ens vill identifiera sig med något ur våra kulturella historier, men han ska åtminstone ges möjligheterna. Därför tycker jag att det är en självklarhet att han till exempel får ha arabiskalektioner i skolan och lär sig om världens alla olika ”kulturer”.

Det arabiska språket är ju en del av honom och hans familj. ”I Sverige pratar man Svenska” sa ett litet troll till mig på Twitter. Fel, i Sverige pratar man svenska också vill jag tillägga.

För vi är ett mångkulturellt land, mångkulturella individer och mångkultur är inget farligt

Vad som är farligt är att bestämma sig för att ”min kultur” och mitt sätt att ”uppfatta” världen är ”bättre” än någon annans. Det är på precis det sättet som SD resonerar. Det resonemanget skapar fördomar, rasism och utanförskap. Det skapar ilska, hat och våldsbrott.

Kultur är något som är dynamiskt och förändras hela tiden. Från generation till generation och i alla de kulturella möten som sker. Jag tror att det är i möten med andras kulturer som man bättre lär känna sin egen kultur. Att lära känna sin egen kultur utifrån möten med andra kulturer ser jag bara som positivt. Att verkligen förstå hur mitt sätt att uppfatta världen egentligen är ett inlärt beteende och inte en regelbok. Det gör i alla fall mig mer ödmjuk och förstående till hur andra människor uppträder, uttrycker sig och förhåller sig till världen.

Anna Siekas

Om att vara svenskvänlig eller svenskhatare

Jag har tidigare skrivit att den som kallar sig svenskvänlig har oerhört svårt att förstå att två människor kan ha olika åsikter om exempelvis invandring, migrationspolitik, integration och så vidare. Den som kallar sig svenskvänlig har ett epitet de gärna slänger efter den som tycker annorlunda, nämligen ”svenskhatare”.

Jag finner det märkligt, ointelligent och på det stora hela väldigt intolerant att ha åsikten att en person som inte har samma åsikt som jag själv är svenskhatande eller svenskfientlig. Är man verkligen svenskhatande på grund av att man inte har samma åsikt som en sk svenskvänlig person, som vill göra såpass stora förändringar inom till exempel migrationspolitiken att det i slutänden kommer att bli omänskligt?

Borgmästarens hus
Bartek Kuzia / Foter / CC BY-NC-ND

Vårt vackra Sverige

För hur som haver; vi lever faktiskt i ett oerhört vackert land. Vi har en historia som är lång och intressant. Vårt Sverige har oerhört vacker natur med stor variation, vi har många vackra städer, vi har kvar många byggnader och minnesmärken från vår historia, vår folkmusik med skillingtryck med mera, liksom mer modern musik (ABBA med flera), teater, konst och så vidare… vi har ett väl utvecklat språk som dessutom är svårt att lära sig om man inte är uppfödd och uppväxt med det, vi har den typiskt svenska kulturen med hur vi inte vill stå för nära varandra i kassakön på ICA, hur vi hanterar alkohol i mindre städer, hur vi hanterar alkohol när vi reser, att och hur vi firar jul, påsk, midsommar och så vidare. Vår sjukvård är, om än förändrad, fortfarande förhållandevis bra i jämförelse med många andra länder. Dessutom har vi ett i yta stort land där traditioner, dialekter och annat skiljer sig väldigt kraftigt från den ena sidan till den andra.

Främmande kulturer

Julgranskula
Darwin Bell / Foter / CC BY-NC

Sen ska vi ju inte glömma att flera av våra högtider är mer influerade av USA än något annat land/kultur. Kanske skulle vi klaga mer på den svenska handeln och TV som tar in så många produkter och tv-serier som påverkar oss att konsumera mera. Titta bara på hur Alla Helgonahelgen har förvandlats till Halloween med pumpor, utklädning för barnen. Eller julen, för den delen, med allt julpynt — blinkande lampor i olika färger, dyra presenter…

Andra influenser

Våldsam katt.
Maccio Capatonda / Foter / CC BY-NC-SA

Om vi fortsätter att tänka på kultur i dess konstnärliga bemärkelse, så får vi ju även där starka influenser från bland annat USA. Jag tänker närmast på glorifieringen av våld. Jag tror ju att det inte enbart är våra invandrare som för in våld i Sverige, utan det kommer minst lika mycket från filmer och tv-serier — ungefär som man var oerhört skeptisk till data- och tv-spel för ett antal år sedan, borde vi vara skeptiska till vad vi låter våra barn se på tv idag (och det är vi nog också, till viss del).

Så. Med tanke på allt som Sverige är, inkluderat vår vilja att hjälpa våra medmänniskor, så tycker åtminstone jag att vi bor i ett väldigt bra land. Jag ser mig inte som svenskhatare, utan snarare tvärtom. Jag är väldigt stolt över mitt hemland, som förvisso kan förändras till det bättre — men så är det alltid och kommer inte att förändras beroende på antalet invandrare vi har boendes här.