Etikettarkiv: flyktingar

Artiklar

Asylprocess för dummies, del 2

Gästartikel av Sanna Vestin

Del 2. Skäl för uppehållstillstånd

Cop_Youngster
Dan Shouse / Foter / CC BY-NC

De som inte är EU-medborgare måste ha något skäl för att få bosätta sig i Sverige. Utlänningslagen innehåller också vissa andra villkor som ska vara uppfyllda, olika villkor för olika typer av skäl.

För att få uppehållstillstånd på grund av studier krävs förutom att man beviljats en studieplats också att man har tillräckligt med pengar för att försörja sig under studietiden. För att man ska få uppehållstillstånd på grund av arbetekrävs förutom arbetserbjudandet också att arbetet ska ha varit utannonserat, att lönen är på en viss nivå och att anställningsvillkoren är godkända av en facklig organisation. Dessutom ska arbetsgivaren ha tecknat relevanta försäkringar och ha tillräcklig omsättning för att anställa personal. För uppehållstillstånd på grund av ett eget företag ska företaget uppfylla vissa villkor när det gäller styrelse, likviditet mm.

Regelverket för uppehållstillstånd på grund av anknytning till anhöriga är mer komplicerat. I vissa fall ställs krav på att den anhörige som befinner sig i Sverige ska ha försörjning och tillräcklig bostad innan man kan ansöka. För olika släktskap ställs olika villkor på hur stark anknytningen ska vara, när och var den har uppstått mm. Starkast ställning har makar och barn under 18 år. Barn har rätt att flytta till föräldrar som de någon gång har bott ihop med (men föräldrar har inte rätt att flytta till sina barn, om inte barnen fått uppehållstillstånd i Sverige på grund av skyddsbehov). Personer som har ingått äktenskap har rätt att få bo ihop. Sambor och personer som planerar att gifta sig har också rätt att förenas i Sverige, men för dem krävs mer av bevis för sammanboendet respektive att förhållandet är seriöst.

Att man är anhörig på något annat sätt än som makar/partner eller minderårigt barn räknas normalt inte som skäl för uppehållstillstånd. I undantagsfall kan det bedömas som skäl, men då krävs något mer, som till exempel att man bodde ihop i hemlandet och att det finns ett speciellt beroendeförhållande de anhöriga emellan eller att det finns några särskilt ”udda och ömmande” omständigheter.

För var och en som ska söka uppehållstillstånd från utlandet – studenter, arbetstagare, företagare, familijemedlemmar – krävs att man har ett giltigt pass. Om man kommer från ett land där detta är helt omöjligt kan man i undantagsfall få styrka sin identitet på annat sätt, om det också finns DNA-test som visar släktskapet. Men huvudregeln är att alla måste ha giltigt pass för att kunna få uppehållstillstånd före inresan.

Principen att den som inte är EU-medborgare måste ha ett skäl för att få bo i Sverige är viktig att hålla i minnet när det uppstår en tvist och man behöver argumentera för sin sak. Om en person till exempel har kommit till Sverige för att arbeta eller för att gifta sig, men sedan förlorar arbetet eller skiljer sig, så finns inte längre något skäl för uppehållstillstånd enligt lagen. Därför kan man utvisas. En sådan utvisning betraktas inte som ett straff och det behövs inga ytterligare skäl för att fatta beslut om utvisning. Om man ändå vill stanna i Sverige så måste man alltså ha något annat skäl för uppehållstillstånd – till exempel ett nytt arbete, att man skulle riskera förföljelse om man kom hem som skild, eller vad det nu kan vara.

Flyktingar och andra skyddsbehövande

Det mest komplicerade regelverket finns för dem som söker uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov.

Det finns tre kategorier skyddsbehövande i lagen – flyktingar, alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande.

En flykting är enligt lagen;

en utlänning som befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och – inte kan, eller på grund av sin fruktan – inte vill, begagna sig av detta lands skydd.

Stycket bygger på formuleringen i FN:s konvention om flyktingar. Definitionen innehåller flera delar, bland annat:

  • Att man känner fruktan, alltså är rädd för förföljelse,
  • att fruktan är välgrundad – alltså att faran finns i verkligheten,
  • att förföljelsen beror på vissa bestämda saker, och
  • att man inte kan få skydd i hemlandet.

Alla delarna ska vara uppfyllda för att man ska bedömas som flykting.

I flyktingparagrafen används uttrycket ”förföljelse”. Förföljelse behöver inte nödvändigtvis betyda dödshot eller tortyr, det kan bestå av upprepade trakasserier, hot, misshandel och övergrepp av olika slag. Men det är ändå svårt att bevisa att man är utsatt för förföljelse, eftersom man måste visa att man är personligen utsatt, och dessutom att förföljelsen beror på något av de skäl som räknas upp.

Om man inte kan visa det och alltså inte bedöms som flykting, så kan man ändå ha behov av skydd enligt lagen. Nästa kategori, ”alternativt skyddsbehövande” bygger på en definition i EU:s direktiv om skyddsgrunder.

Man är alternativt skyddsbehövande om det finns grundad anledning att anta att man;

…vid ett återvändande till hemlandet skulle löpa risk att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, eller som civilperson löpa en allvarlig och personlig risk att skadas på grund av urskillningslöst våld med anledning av en yttre eller inre väpnad konflikt, och inte kan, eller på grund av risken inte vill, begagna sig av hemlandets skydd.

Den här paragrafen handlar om personer som löper en viss bestämd risk, nämligen dödsstraff, kroppsstraff, tortyr eller – vanligast – urskillningslöst våld vid en väpnad konflikt. Det är snävare än begreppet förföljelse. Å andra sidan finns här inga krav på att man ska vara utsatt av någon bestämd orsak. Paragrafen används främst för dem som flyr från konflikter som svenska myndigheter erkänner som inbördeskrig. Om man riskerar ”urskillningslöst våld” behöver man inte visa att våldet är personligt riktat, däremot att man faktiskt kommer från konfliktområdet.

Uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande kallas också för asyl.

Till slut kan man enligt lagen vara övrig skyddsbehövande, om man inte passar in varken i definitionen av flykting eller alternativt skyddsbehövande, men ändå;

1. behöver skydd på grund av en yttre eller inre väpnad konflikt eller på grund av andra svåra motsättningar i hemlandet känner välgrundad fruktan att utsättas för allvarliga övergrepp, eller
2. inte kan återvända till sitt hemland på grund av en miljökatastrof.

De flesta som räknas som övriga skyddsbehövande har flytt från konflikter som inte har definierats som ”väpnad konflikt” av svenska myndigheter. I sådana områden anses våldet inte vara urskillningslöst och man måste därför bevisa att man löper en personlig risk, inte bara samma risk som andra i en viss grupp. Desutom ska man kunna visa att risken är kopplad till motsättningarna i hemlandet.

Alla tre kategorierna av skyddsbehövande har enligt lagen rätt att få uppehållstillstånd. Undantag ska bara göras för personer som har begått grova brott eller anses som säkerhetsrisker.

Man har inte enligt lagen rätt att få skydd för att man är diskriminerad, utestängd från arbetsmarknaden eller skolan, nekas vård eller saknar mat. Paragraferna handlar bara om förföljelse och allvarliga övergrepp. Diskriminering kan bli så allvarlig att den går över i förföljelse, men normalt räcker det inte för att få skydd om man inte också hotas till liv eller lem.

För dem som verkligen hotas av förföljelse eller någon annan fara i hemlandet ser Utlänningslagens paragrafer heltäckande ut. Alla som har behov av skydd ska få uppehållstillstånd! Kruxet är att man inte får bestämma själv att man har behov av skydd. Man måste lämna in en ansökan och berätta varför man tror att man skulle bli förföljd om man återvände hem – det är det man gör när man söker asyl.

Migrationsverket har ansvar för att utreda asylärendet. Men det är den sökande själv som har ”bevisbördan”. Därför är det många som får avslag trots att de själva upplever att de har skyddsbehov.

År 2011 fick knappt trettio procent av de asylsökande sitt uppehållstillstånd på grund av flyktingskäl eller andra skyddsbehov.

Skäl mot asyl

Här följer några vanliga förklaringar till avslag.

Bevisen räcker inte. Det som ska bevisas är att fruktan är ”välgrundad”, alltså att den kan styrkas av andra. Helst ska man därför ha skriftliga bevis för det man berättar. Det svåra brukar vara att visa att makthavarna eller förföljarna i hemlandet har ett intresse just för ens egen person, dvs att man inte drabbats slumpartat eller attackerats av enskilda banditer. Därför räcker det inte alltid att kunna visa att man själv eller någon närstående redan har misshandlats, hotats till livet, varit kidnappad, blivit våldtagen eller vad det nu är. Man behöver också visa att hotet består i framtiden. Samtidigt ställs ofta krav på att man redan ska ha råkat mycket illa ut.

Berättelsen är inte trovärdig. Om man har skriftliga bevis, så kan det räcka för att bli trodd. Men för att ens berättelse ska accepteras utan bevis krävs att man anses allmänt trovärdig. Att trovärdigheten ifrågasätts kan bero på att ens berättelse inte stämmer med Migrationsverkets landinformation, att den inte är tillräckligt detaljerad, att det finns motsägelser eller helt enkelt på grund av missförstånd. Tillägg och rättelser kan tolkas som att man hittar på. Trovärdighetsbedömningen handlar också om identitet. De flesta som flyr har inga id-handlingar som Sverige godkänner. Om man inte kan förklara hur man tagit sig hit utan id-handlingar så kan det påverka trovärdigheten.

Det skulle gå att få skydd i hemlandet. Även om man kan visa att man har behov av skydd, så återstår prövningen av hemlandets rättssystem. Migrationsverket bedömer om det finns polis och domstolar i hemlandet, om landet har undertecknat konventioner om mänskliga rättigheter och om det man anklagas för verkligen är förbjudet enligt lag i hemlandet. En vanlig anledning till avslag är att man skulle kunna klara sig i en annan del av hemlandet än där man bodde (internflykt).

Synnerligen ömmande omständigheter

Under den förra Utlänningslagen, fram till början av 2006, gavs de flesta uppehållstillstånd av så kallade humanitära skäl, men så är det inte med den nuvarande lagen.

Paragrafen om humanitära skäl finns inte kvar. I stället finns en paragraf om synnerligen ömmande omständigheter;

Om uppehållstillstånd inte kan ges på annan grund, får tillstånd beviljas en utlänning om det vid en samlad bedömning av utlänningens situation föreligger sådana synnerligen ömmande omständigheter att han eller hon bör tillåtas stanna i Sverige. Vid bedömningen skall särskilt beaktas utlänningens hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situation i hemlandet.
Barn får beviljas uppehållstillstånd enligt denna paragraf även om de omständigheter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att tillstånd skall beviljas vuxna personer.

Skyddsbehovet ska prövas först. Det är bara om man inte anses ha skyddsbehov som man kan få uppehållstillstånd av synnerligen ömmande omständigheter. Skyddsbehov och ömmande omständigheter får inte blandas ihop. Omständigheter som skulle kunna utgöra skyddsbehov om de var starka nog får inte istället bedömas som synnerligen ömmande omständigheter.

Hälsotillstånd kan vara sjukdom, psykiska problem och liknande. Men ribban ligger mycket högt, även för barn. För vuxna ska sjukdomen vara livshotande. Dessutom måste man visa att det inte går att få vård i hemlandet. Bedömningen av hemlandet gäller inte om den enskilda personen kommer att få tillgång till vård eller vilken kvalitet vården håller, utan om någon vård finns över huvud taget.

Myndigheterna ska också ta hänsyn till vilka kostnader det skulle bli för Sverige om en viss sjukdom accepterades som skäl för uppehållstillstånd.

Barn kan i undantagsfall få uppehållstillstånd på grund av sjukdomar som inte är direkt livshotande. Men det måste ändå röra sig om att barnet kommer att ta svår skada och inte skulle kunna tillgodogöra sig vård i hemlandet.

Formuleringarna om anpassning till Sverige och situation i hemlandet tolkas ofta så att den anknytning man fått till Sverige jämförs med anknytningen i hemlandet. Möjligheten att få uppehållstillstånd på grund av anknytningen till Sverige kommer ibland till användning för barnfamiljer då deras asylärenden väcks på nytt efter att ett utvisningsbeslut preskriberats efter fyra år. Då kan barnet ha varit fem-sex år eller längre tid i Sverige. Men enbart vistelsetiden är aldrig ett tillräckligt skäl för uppehållstillstånd.

År 2011 fick ungefär fyra procent av de asylsökande uppehållstillstånd av synnerligen ömmande omständigheter.

Den snäva tolkningen av begreppet hänger delvis på hur ordet ”synnerligen” tolkas juridiskt. Men bedömingen av sjukdom, sociala omständigheter och anpassning till Sverige styrs också av formuleringar från äldre praxis (beslut av regeringen och den förra Utlänningsnämnden), som finns inskrivna i lagens förarbeten. Att humanitära skäl var betydligt vanligare fram till 2006 beror främst på att många skäl som i dag omfattas av begreppet ”skyddsbehövande” tidigare kategoriserades som humanitära skäl.

/Sanna Vestin

Texten bygger på FARR:s Goda Råd samt föreläsningar, bland annat för rådgivningsgruppen inom ”Ingen Människa är Illegal” i Stockholm, februari 2012.
Läs mer om asylproceduren: FARR:s GODA RÅD (finns även på arabiska, engelska, spanska och ryska)

Gå till Asylprocess för dummies: Del 1 Att söka asyl | Del 2 Skäl för uppehållstillstånd | Del 3 Efter avslag

Artiklar

Asylprocess för dummies, del 1

Gästartikel av Sanna Vestin

Del 1. Att söka asyl

Cop_Youngster
Dan Shouse / Foter / CC BY-NC

Grundprincipen i den svenska Utlänningslagen är att utlänningar inte får flytta till Sverige utan vidare. De som är medborgare i ett nordiskt land är undantagna, de får resa in och vistas här hur mycket de vill. EU-medborgare är också undantagna, de har automatiskt uppehållsrätt bara de har studieplats eller anställning eller någon annan försörjning. Men för alla andra gäller att om man ska vara i Sverige mer än tre månader måste man ansöka om uppehållstillstånd.

För att uppehållstillstånd ska beviljas måste det finnas något särskilt skäl. Från de flesta utomeuropeiska länder måste man dessutom ha visum för att över huvud taget resa in i Sverige.

Utlänningslagen innehåller ett antal skäl som man kan ha för att få uppehållstillstånd. Det kan vara att man har fått studieplats eller arbetstillstånd eller har anhöriga i Sverige. Det kan också vara att man har behov av skydd eller något speciellt humanitärt skäl – i lagen heter det synnerligen ömmande omständigheter.

För att få uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov eller av ”synnerligen ömmande omständigheter” ska man befinna sig i Sverige. För alla andra, alltså anhöriga, arbetssökande och studerande, gäller tvärtom att man måste vara utanför Sverige när man ansöker och man får inte komma hit förrän ansökan är godkänd.

Det knepiga för den som söker asyl är att man måste ha visum för att resa in – men visum beviljas inte för asylsökande. I princip måste man därför ta sig in i landet olagligt för att kunna söka asyl lagligt. En del lyckas skaffa visum av något annat skäl och hoppar av, men det vanligaste är att man anlitar smugglare och reser utan handlingar eller med falska handlingar.

Det första man måste göra när man kommer till Sverige är att leta rätt på Migrationsverket. Om man vänder sig till gränspersonal eller till polisen så har de skyldighet att visa hur man får kontakt. Minsta antydan om att man behöver skydd ska tolkas som att man behöver söka asyl, och då får man inte direktavvisas av polisen.

Var och en som söker asyl får lämna fingeravtryck och intervjuas. Det första som utreds är identiteten och om man över huvud taget ska få söka asyl just i Sverige. Vuxna erbjuds boende på en flyktingförläggning, om de så vill. Det är tillåtet att bo någon annanstans och de flesta vuxna väljer det trots att de får bekosta det själva.

De som bedöms som minderåriga placeras i ungdomsboenden eller familjehem. De får också en god man utsedd.

Ansöka om asyl

Att ansöka om asyl hos Migrationsverket är en administrativ procedur ungefär som att ansöka om att få byggnadstillstånd eller starta en firma. Migrationsverket både utreder ärendet och fattar beslutet.

När det är klart var man ska bo så får man kallelse till ett mottagningssamtal som bara handlar om praktiska saker, inget om asylärendet. Då får man också LMA-kort. LMA-kortet ser ut som ett id-kort med foto och det visar att man befinner sig lagligt i Sverige. Så länge man är asylsökande är man inte papperslös.

Sen kan det gå fort, om Migrationsverket anser att det är ”uppenbart” att det inte finns några skäl för uppehållstillstånd. Då kan man avvisas med omedelbar verkställighet. Det betyder att man inte får stanna i Sverige och vänta på besked om överklagande.

Om det visar sig att man har kommit in i EU med visum från ett annat EU-land eller har varit i ett annat EU-land, så får man inte söka asyl i Sverige. Istället ska man överföras till det andra EU-landet, och i sådana fall får man inte heller stanna i Sverige för att överklaga. Det här styrs av en EU-förordning som kallas Dublinförordningen.

För ensamma barn tillämpas egentligen inte Dublinförordningens regler, men det undantaget gäller bara för barn som inte anses ha påbörjat asylansökan i ett annat land. Därför överförs även många minderåriga till andra EU-länder, där de har lämnat fingeravtryck.

Även om proceduren går fort så får Migrationsverket inte fatta beslut om avvisning eller utvisning utan att det har förekommit någon form av muntlig handläggning.

De flesta asylsökande tilldelas ett offentligt biträde, alltså en jurist (oftast en advokat) som staten betalar. Men detta sker inte om Migrationsverket anser att det är ”uppenbart obehövligt”, som det heter i lagen. Det kan vara för att man uppenbart ska få stanna men också för att Migrationsverket anser att ansökan är uppenbart ogrundad. Ensamkommande barn brukar alltid få offentligt biträde – men varken vuxna eller barn får biträde i Dublinfall, alltså om de ska skickas någon annanstans inom EU.

Det där kan bli problematiskt, eftersom det rör sig om rätt kontroversiella beslut, när barn ska skickas till andra länder där de kan ha farit illa. Utan advokat hamnar det på barnets gode man att argumentera, men de flesta gode män har ingen juridisk utbildning.

När asylansökan ska prövas i Sverige tillsätter Migrationsverket i alla fall advokat i de flesta ärenden. Det går att byta, men då ska det finnas skäl som Migrationsverket accepterar.

Man har alltid rätt att företräda sig själv eller bekosta ett eget ombud om man vill och har möjlighet.

Intervju och utredning

Om ärendet inte handlagts med snabbprocedur, så kallas man till en ny asylintervju några veckor efter ankomsten, med Migrationsverkets handläggare, det offentliga biträdet och tolk. Det är viktigt att så mycket som möjligt kommer fram om varför man flydde, och att det inte finns motsägelser eller felaktigheter.

Intervjuerna brukar kretsa mycket kring namn, platser och vilka handlingar man har. Det kan vara svårt att få sagt det viktiga om asylskälen, särskilt eftersom man som asylsökande inte på förhand vet vilka omständigheter som anses viktiga och vilka bevis som behövs. Därför är det viktigt att försöka träffa sin advokat i förväg och gå igenom sina skäl.

Familjemedlemmar har rätt att intervjuas var för sig och man har rätt att begära att få tala med en handläggare av ett visst kön. Även barn ska höras, om det inte är olämpligt för barnet.

Det är viktigt vad som sägs i början av proceduren, så det är ett stort ansvar för alla inblandade att se till att allas egna skäl kommer fram.

Migrationsverket har riktlinjer för hur kvinnor ska bemötas och för hur barn ska intervjuas. Men det är ändå ganska vanligt att kvinnor och barn behandlas som medsökande utan egna skäl.

Både barn och vuxna kan vara traumatiserade efter våldsamma upplevelser och ge uttryck för det på andra sätt än genom att prata om det. Om någon verkar störd så bör det leda till kontakt med psykiatrin för att försöka reda ut vad som hänt. Men sådant sker nästan aldrig på Migrationsverkets initiativ. Därför finns det alltid en risk att sådant bara negligeras eller bedöms som sjukdomstillstånd utan koppling till familjens asylskäl, om inte advokaten begär en medicinsk eller psykiatrisk utredning.

Efter intervjun, eller intervjuerna om tiden inte räcker till, så får man en utskrift och då är det återigen viktigt att man träffar advokaten och går igenom vad det står. Man måste reda ut så fort som möjligt om det blivit några felaktigheter eller missförstånd under tolkningen. Advokaten brukar skicka in en skrivelse som kompletterar intervjun.

Migrationsverkets handläggare kontrollerar de uppgifter som kommit fram på olika sätt. De använder allmän landinformation och ambassadrapporter. De kan ställa konkreta frågor till ambassadtjänstemän, de kan kontrollera datum i lokalpress. De kan ta reda på hur en viss typ av handlingar brukar se ut i ett visst land. Uppgifter man lämnat till exempel om var man bott och studerat kan också kontrolleras.

När Migrationsverket har gått igenom handlingarna och plockat fram sin information, så fattas det första beslutet. Ibland kan det ta lång tid. Men år 2011 fick 60 procent av de asylsökande ett första beslut inom tre månader efter att de sökt asyl.

I princip har man rätt att arbeta under väntetiden. Men för att få arbeta måste man kunna styrka sin identitet. ”Styrka” är ett starkt krav som är svårt att uppnå utan ett giltigt pass. Det går dock att göra undantag om Migrationsverket håller med om att man verkligen försökt styrka sin identitet.

I beslutet från Migrationsverket står det viktigaste om vilka saker man har tagit upp som asylskäl och varför man får uppehållstillstånd eller inte. Därför är det bra att spara beslutet.

Avslag kan överklagas

Om man får ett negativt beslut så har man rätt att överklaga till migrationsdomstol inom tre veckor, räknat från den dag man fick ta del av avslaget. Man får behålla det offentliga biträdet. Migrationsdomstolar finns vid tre av landets förvaltningsrätter; Stockholm, Göteborg och Malmö.

Inför domstolen är den asylsökande och Migrationsverket två parter. Den asylsökande eller ombudet skickar in sitt överklagande till Migrationsverket. Migrationsverket skickar överklagandet vidare till domstolen och lägger till sina argument. Den asylsökande kan skicka in bemötanden och kompletteringar.

Allt som advokaten skickar in skickas vidare till Migratonsverket, som kan yttra sig. Allt Migrationsverket skickar in får advokaten yttra sig över. Sedan fattas beslut i domstolen antingen av en domare ensam eller av en domare tillsammans med nämndemän. Det varierar hur lång tid det tar, men några månader kan man räkna med, kanske ett halvår.

Om man har avvisats med omedelbar verkställighet så har man teoretiskt rätt att överklaga från utlandet. Men det har inte någon betydelse i praktiken, eftersom asylansökningar inte bifalls om inte den sökande befinner sig i Sverige.

De flesta ärenden avgörs skriftligt. För att få vara med i domstolen måste man begära muntlig förhandling. Om det beviljas beror främst på om domstolen anser att ens trovärdighet kommer att spela roll för hur beslutet blir.

Högsta organ är Migrationsöverdomstolen, som är en del av kammarrätten i Stockholm. Man kan överklaga dit om man får avslag i migrationsdomstol, men det är Migrationsöverdomstolen själv som avgör om man får prövningstillstånd och det är ovanligt. Om man inte överklagar så är utvisningen slutligt fastställd och ”vinner laga kraft” när tiden för överklagande löpt ut. Om man överklagar så vinner beslutet laga kraft när Migrationsöverdomstolen har fattat beslut.

Även Migrationsverket kan överklaga domstolsbeslut. Ett positivt beslut från migrationsdomstol är alltså inte säkert förrän överklagningstiden har gått ut eller efter att Migrationsöverdomstolen har sagt sitt.

De beslut som Migrationsöverdomstolen publicerar blir vägledande för de lägre domstolarna och Migrationsverket. De lägre domstolarnas beslut används däremot inte som vägledande för Migrationsverket. Istället gör Migrationsverkets rättschef ibland egna rättsliga ställningstaganden och skriver kommentarer som de anställda kan använda som ledning.

Många vägledande beslut och det mesta av landinformationen som Migrationsverket och domstolarna använder finns att leta fram för vem som helst i databasen Lifos, som man kan hitta på Migrationsverkets webbplats.

/Sanna Vestin

Texten bygger på FARR:s Goda Råd samt föreläsningar, bland annat för rådgivningsgruppen inom ”Ingen Människa är Illegal” i Stockholm, februari 2012.
Läs mer om asylproceduren: FARR:s GODA RÅD (finns även på arabiska, engelska, spanska och ryska)

Gå till Asylprocess för dummies: Del 1 Att söka asyl | Del 2 Skäl för uppehållstillstånd | Del 3 Efter avslag

Artiklar

Hur såg invandringen till Sverige ut 2011?

Vad gäller den påstådda ”massinvandringen” som ju blivit någon sorts vedertaget begrepp och sanning, är det en fråga om vid vilket antal man anser att en sådan massinvandring sker. Det enda ärliga är att i klara siffror visa hur denna invandring ser ut, minska dessa siffror med antalet utvandrade och sedan får väl var och en avgöra om den siffra som återstår utgör en massinvandring eller ej.

Det är, på sätt som Sverigedemokraterna gjorde i valrörelsen 2010, direkt oärligt att i samma andetag nämna siffran 100.000 för att i direkt anslutning till den prata om problemen man säger sig ha med invandring från muslimska länder. Oerhört många bibringades på detta sätt en bild av och tror fortfarande att 100.000 muslimer flyttar till Sverige varje år.

Detta är de verkliga siffrorna från år 2011 som SCB och Migrationsverket presenterar dem.

År 2011 invandrade 96467 personer till Sverige. Samtidigt utvandrade 51179 personer vilket ger en nettoinvandring på 45288 personer. 2010 var nettoinvandringen 49948 personer vilket innebär en minskning med knappt 5000 personer mellan 2010 och 2011.

Den största invandrargruppen till Sverige är svenska medborgare.

De som invandrade fördelades på följande sätt:

Drygt 40% och de flesta av den totala andelen som fick uppehållstillstånd 2011, fick det av arbetsmarknads- och anhörigskäl (ej medräknat flyktinganhöriga 3,3% och anhöriga till arbetstagare, egna företagare och gästforskare 8,8%). Närmare 5% som fick uppehållstillstånd var kvot- eller konventionsflyktingar medan de skyddsbehövande utgjorde 6,6%.

I konkreta siffror betyder det att för den grupp som just nu tilldrar sig det största intresset i debatten, flyktingar, så utgjorde dessa inklusive kvotflyktingar 12726 personer. Av alla asylansökningar avslogs runt 2/3. Lägg till anhöriginvandring till dessa som uppgick till 3037 personer så utgör gruppen totalt 15763 individer.

Som vanligt utgör hemvändande svenskar en av de största invandrargrupperna under 2011 med totalt 20615 återvändare.

EES-avtalet innebar en invandring på 23226 personer, adopterade 355 barn, gäststuderande 6836 studenter och arbetsmarknadstillstånd 17877 personer.

Anhöriginvandringen vid sidan av de tidigare redovisade 3037 ovan var 29077 personer. Av dessa utgjordes 17906 av vad Migrationsverket kallar ”nyetablerade anknytningar” vilket innebär att här återfinns t.ex alla de män och kvinnor som under året kommit till Sverige för att de gift sig med en svensk. 8242 anhöriginvandrare var makar, sambos, söner och döttrar till arbetstagare, egna företagare, gästforskare etc. med arbetstillstånd i Sverige. Av den omdebatterade anhöriginvandringen utgör alltså dessa två grupper totalt 26148 personer eller ca. 81%.

Då SD och andra flyktingmotståndare använder sig av termen ”massinvandring” så använder de väldigt gärna totalsumman invandring på ett sätt som gör att den som inte har tagit del av ovanstående sifferfakta, bibringas ett intryck av att alla dessa närmare 100.000 är antingen muslimer eller analfabeter eller både och. Som visats ovan stämmer naturligtvis inte detta i något enda avseende. I själva verket utgör de som SD pratar mest om en mycket liten del av den totala invandringen.

Med detta som grund kan alltså allt tal om en ”ohämmad massinvandring” avfärdas som den medvetna överdrift påståendet utgör!

Michael Gajditza

Krönikor, Myter

5. Myten om "Varför måste de komma hit? Kan de inte stanna i sina länder?"

Detta är del fem i en serie av åtta artiklar om myter kring invandringen. Artikelserien har skrivits av Andreas Meijer.

MYT:

”Varför måste de komma hit då? Kan de inte stanna i sina länder?”

Hur kommer det sig att det är fler som invandrar än som utvandrar från Sverige? Det har ju inte alltid varit så. Mellan 1851-1940 så utvandrade 1 417 480 människor från Sverige. Vi hade inte lika stor befolkning som tidigare vilket gjorde att de utvandrade benämns som ”en stor del”. De 65 efterkommande åren (1941-2005) har 1 273 304 människor utvandrat från Sverige. Utvandringen har med detta inte avstannat i antal, men i förhållande till hur många som bor i Sverige så är det en mindre andel som migrerar. Under den första perioden så hade vi heller inte så stor invandring till Sverige, den är större nu eftersom vi har andra möjligheter att ta emot invandrare och har ett tryggare samhällsklimat än tidigare.

Sverige är en del av ”västkulturen”, eller ”nordkulturen” om man så vill. En kultur som, överlag, är utvecklad och ”postindustriell” (eftersom vi inte har den tunga industrin som huvudnäring/primär arbetsgivare på samma sätt som under själva industrialiseringen). Något att tänka på är att vi inte har så mycket naturresurser som vissa länder, vilka numera ses som ”östkulturer”, eller ”sydkulturer”. Men varför har de inte tagit hand om sina resurser? Hur kan väst/nord ha kunnat skaffa sig så stora fördelar gentemot de mindre utvecklade länderna?

En av de stora orsakerna, som det inte talas så mycket om nuförtiden, är koloniseringen. ”Det var ju jättelänge sedan”, kan en del utbrista. ”Vem bryr sig om saker som hände för 400 år sedan?”, kan en annan fråga. Det har faktiskt väldigt mycket att göra med den resursfördelning och de ekonomiska skillnader som råder på jorden, just precis nu. Det stämmer att det inte var förrän främst Europa kunde ta sig långa sträckor på havet som vi hade möjlighet att utnyttja andra länder och deras resurser — inklusive människor — i vår favör.

Fathers of the Redemption

I och med de fördelar vi skaffade oss under detta halvmillennium, då områden togs i beslag och användes av de koloniserande staterna (exempelvis England, Spanien, Portugal, Holland, Frankrike, Tyskland och Italien som var/är helt beroende av att de koloniserade andra länder) för att bygga upp det som idag är ”Västvärlden” eller ”Första världen”. Det är alltid en fara med att måla upp scenarion om vad som hade kunnat ske om något i historien inte hade skett på det sätt som det gjorde. Det kallas anakronism och har, enligt mig, inget syfte mer än att ha något att laborera med. Det har dock ingenting med verkligheten att göra, vilket gör att jag inte kommer att gå in på hur det skulle kunna ha varit om koloniseringen inte hade ägt rum. Däremot skall jag försöka beskriva koloniseringen, med fokus på de sista 200 åren.

En av de stora katalysatorerna när det gäller utvecklingen och industrialiseringen var upptäckten av den Amerikanska kontinenten — i alla fall insikten om att det falls en gigantisk kontinent som erbjöd möjligheter att expandera och få tillgång till resurser. Det lilla motstånd som fanns på plats var snabbt övervunnet, vilket bäddade för att utnyttja alla godsaker som kontinenten hade att erbjuda. Nu skulle de bara skördas.

Det fanns en sak som inte var med i beräkningarna. Nämligen att de som bodde där var rätt dålig arbetskraft. Inte för att de var svaga rent fysiskt utan för att de inte hade någon motståndskraft mot alla de sjukdomar som Européerna kom dragandes med. En beräkning brukar göras för den befolkning som befann sig på den Amerikanska kontinenten – främst i de södra delarna – slutar i att det skall ha funnits ungefär 25 miljoner urinvånare på kontinenten. När utvecklingen var i full gång så avverkades både naturresurser och människor, och eftersom uppblandningen av gener (för dem som nu envisas med att mena att genblandning är farligt) var ytterst minimal fanns det efter några generationer kvar endast cirka 1 miljon av den arbetskraft som initialt kunde användas.

För att lösa problemet med att bygga det nya landet, utan att behöva hugga i själva, så krävdes människor som kunde göra allt grovarbete. Det fanns numera kolonier i andra delar av världen, vilket gjorde att det fanns information som nu kom väl till hands. På den Afrikanska kontinenten fanns det en urbefolkning som inte var lika ömtålig för de Europeiska sjukdomarna som de var på den Amerikanska. Men det gällde ju att få dessa människor dit, där arbetet behövde göras. De behövde förflyttas. Via båt. Över Atlanten.

Den transatlantiska slavhandeln är ett rätt så känt begrepp och med det menas att slavar köptes och såldes, förflyttades och dog någonstans mellan den Afrikanska kontinenten och den Amerikanska. Under denna period började också tanken på nationalstaten och begreppet nationalism att bli allt viktigare, då det var viktigt att veta var resurser skulle gå och vem som ägde vad och vart resurserna skulle transporteras. Människor i kolonierna förminskades och frågan om de svarta slavarna överhuvudtaget var människor var något som debatterades. För att kunna utsätta andra människor för någonting hemskt så brukar ett eller flera kriterier behöva uppfyllas. Antingen demoniseras de — de äter barn till frukost och våldtar allt och alla! — eller så görs de till lägre stående varelser — vi behandlar dem som boskap; de måste vara boskap! — vilka tydligt behöver särbehandlas. Även kriteriet att ”vi vet bättre än dem och måste visa hur saker skall gå till” är en sak som kan innebära våldshandlingar. Mycket av religionskrigen har innehållit både demonisering och tanken på ”rätt” åsikt/kultur. Det finns flera saker som gör att människor gör hemska saker mot varandra, men i stor skala (krig, utnyttjande etc.) så är sådana här idéer nödvändiga för att ens klara av att stänga av empatin.

Ju närmare slavägarna kom sina slavar desto mer insåg de att de faktiskt var människor. Detta var ju ett problem, eftersom ekonomin skulle hotas om den billiga arbetskraften försvann. Det fanns ju, likt för boskap, vissa regler inom slavnäringen som ägarna var tvungna att förhålla sig till. Mat och sovplats skulle fortfarande hållas, samt att se till att de inte blev så sjuka att de inte kunde arbeta.

I Amerika utbröt flertalet krig, både mellan olika kolonisatörer och mellan befolkningen i nyvunna områden. Inbördeskrig och oroligheter infann sig. Mot slutet av denna period så blev det internationellt förbjudet att handla med eller inneha slavar. Det var dock inte så att dessa människor — för nu började det bli allmänt känt att det var människor det handlade om — skulle få samma rättigheter och förutsättningar som de tidigare ägarna, de som nu (av mig, i denna text) kommer att benämnas som den vita befolkningen (DVB).

På flera ställen i världen var mönstret detsamma. Amerika är dock lättast att använda som modell eftersom det är ett så tydligt mönster. Indien, stora områden i Afrika, Centraleuropa, Australien och vissa delar av Asien har i stor utsträckning varit koloniserade av Europa vilket påverkat maktbalansen mellan dessa parter. I nästa kapitel sammankopplas koloniernas fall med dagens maktstrukturer.

/Andreas Meijer

Läs även: del 1 | del 2 | del 3 | del 4 | del 5 | del 6 | del 7 | del 8

Artiklar

SD Jämtland önskar ett svenskreservat

Marie Stensby, riksspelman och Sverigedemokrat från Krokoms kommun i Jämtland anser att det bör inrättas ett svenskreservat där vi kan fortsätta att följa svenska traditioner och den svenska kulturen.

Förslaget är inte förankrat på riksnivå, men är något Sverigedemokraterna borde tänka över. Förslaget är nämligen inte helt dumt. Att placera ett sådant reservat i Jämtland är kanske att överdriva; de skulle i så fall hamna väldigt långt ifrån resten av Sverige, men å andra sidan kanske det är att föredra — både från deras sida och resten av Sveriges.

Ostersund
Pungmose / Foter / CC BY-SA

För tänk er vilken enorm lättnad. För alla som vill leva i ett uteslutande svenskt territorium, där inga invandrare finns, där man kan leva ut sin svenskhet såsom man behagar. Där inga våldtäkter förekommer, inget våld, inga märkliga kläder eller hudfärger, ingen annan religion än kristendomen eller kanske asatron, där sharia-lagar aldrig någonsin kommer att kunna ta över… det här måste ju vara en våt dröm.

.. men en lättnad även för oss som det inte spelar någon roll för vilka gps-koordinater någon är född på, som inte har något emot multi-kulti eller invandrare som tar hit främmande mat och dansar på gatorna, som kommer med nya tankar och idéer och får landet att blomstra och utvecklas.

Var vill du bo någonstans?

Källa: DN 7/11 2012

Krönikor, Myter

3: Myten om att "de kommer hit och tar våra jobb och tär på våra finanser…"

Detta är del tre i en serie av åtta artiklar om myter kring invandringen. Artikelserien har skrivits av Andreas Meijer.

MYT:

”De kommer hit och tar våra jobb och tär på våra finanser, fast de inte behöver det.”

Kostnader och bidrag är något som flitigt används när det gäller att diskutera de negativa aspekterna av invandring. Och det är klart att det kostar att ge pengar till någon som inte kan betala tillbaka. Frågan är väl hur man ska få de människor, som kommer från andra länder och inte kan bidra till samhället för att de inte har adekvat utbildning eller språk, att vara en del av den skattebetalande befolkningen? För om man betalar skatt på ett arbete som någon vill att man skall utföra så är man faktiskt (oftast) en del av tillgångarna för ett land, tillgångar som kan användas för att betala där det behövs. För att kunna förbättra detta så måste frågan tas på allvar, utan att nödvändigtvis vara så polär. Det behöver inte handla om att gilla eller ogilla invandrare. Det kan istället handla om hur vi kan ta tillvara på den tillgång som människor är och vilka krav vi kan/bör ställa på dem som kommer och på oss som tar emot dem.

Sällan kommer frågan om varför det finns så olika typer av invandrare. Varför vi gör så stor skillnad på invandrare beroende på vilket land de kommer ifrån? Varför de som kommer från vissa länder har lättare att integreras i det svenska samhället än vad det är för andra? Det är lätt att ha förutfattade meningar om en person, enbart baserat på dennes etniska bakgrund (det som kallas för fördomar). Att det är så tror jag att de flesta håller med om, varför det är så är däremot en annan fråga.

Look after the pennies and the pounds will look after themselves

När det gäller Sverige och de invandrargrupper som har kommit hit under de sextio år som vi haft en invandring till landet, så är det stora skillnader på hur vi ser på de olika grupperna, men detta är ju också ett internationellt problem. Det är inte bara vi som ser på ett speciellt sätt på människor från Somalia och på ett annat på de som kommer från Finland eller Iran.

Mentalitet och kultur brukar vara en stor mortelstöt när det gäller att åskådliggöra skillnader mellan olika migrationsgrupper. Kommer människorna från en kultur som liknar vår så är det lättare att ta till sig dessa människor och se dem som en del av samhället. Det är inte något egentligt konstigt och de människor som har en liknande kultur som vi har kommer från länder som har ungefär samma sak som vi; demokrati (med reservation för definition), folkval, inga väpnade strider inom landet, relativt stabil ekonomi och en något sånär fungerande statsapparat. Med andra ord, inte så mycket som talar för att dessa människor är flyktingar i någon större grad. Flyktingar kommer, främst, från länder som inte har en kultur och styre som liknar det vi finner i Sverige.

Orsakerna till varför människor flyttar ifrån olika länder kan vara många. Något som är sammanhållande är dock att det ofta flyttar många människor från ett visst land ungefär samtidigt. Vanligtvis flyttar flertalet till länder där människor från sändarlandet (det land som människor flyttar ifrån) redan flyttat. Det är inte så konstigt. Betänk om du skulle vara tvungen att fly från Sverige. De första val du gör (om du kan välja) är att välja att flytta till ett land som har stabil ekonomi, en liknande kultur och kanske möjligheten att leva ett fredligt liv utan att vara rädd för att bli dödad eller för att svälta ihjäl. Till din hjälp kan det vara bra om det redan finns svenskar i det landet som kan hjälpa dig att komma in i systemet eftersom det förmodligen inte fungerar på samma sätt som du är van vid. För att veta vilket det är så kan det vara bra om det finns någon anknytning till det land som väljs som mottagarland (det land som människor flyttar till).

De första som flyttar från ett sändarland är vanligtvis de yngre och de som inte har skaffat familj. De, liksom de som bor i väst/nord är mer mobila och har lättare att bryta upp med tryggheten hemma. Det är dessa som kommer att vara anknytningen till de människor som kommer i andra-, eller tredjevågen. Genom att ha etablerat ett liv i något land så öppnar det upp för att flera ska kunna komma, eftersom en viss kunskap om landet och dess samhällsstruktur har erövrats. Det finns få människor som flyr till länder utan att känna någon eller känna till något om landet, då brukar migrationen vara till grannländer och bestå av de flyktingar som är fattigast och flyr från de mest miserabla förhållandena. Vanligtvis är det inte de fattigaste, mest rurala individer som tar sig till Sverige – de har inte den möjligheten.

/Andreas Meijer

Läs även: del 1 | del 2 | del 3 | del 4 | del 5 | del 6 | del 7 | del 8

Recensioner

"Man ska se upp med de där svenskarna"…

Hur hade det varit om det hade varit krig i Norden? Om det varit vi som tvingats fly för att överleva, eller för att kunna försörja oss? Om det varit vi som tvingats fly, eftersom valet stått mellan att vi prostituerar oss eller att vi lämnar landet? Om det varit vi som tvingats skaffa falska ID-handlingar? Vi som förföljts på grund av vår sexuella läggning?

Om det varit vi som misstänkliggjorts med ord som ”man ska se upp med de där svenskarna”!

Detta är temat för den lilla boken ”Om det var krig i Norden” av Janne Teller. En bok som är liten och till utseendet ser ut som ett pass och börjar så här:

Om nästan hela Sverige, nästan hela Stockholm låg i ruiner efter bombnedslag. Om huset som du och din familj bor i har fått hål i väggarna, alla fönsterrutor krossade och taket bortslitet. Vintern är på väg, värmen fungerar inte, det regnar in. Ni kan bara vara i källaren. Din mamma har luftrörskatarr och håller på att få lunginflammation. Din äldre bror har förlorat tre fingrar på vänster hand i en minsprängning och går med i milisen mot dina föräldrars vilja. Din lillasyster har blivit skadad i huvudet av granatsplitter och ligger på sjukhus som inte har tillräcklig utrustning. Din farmor och farfar dog när deras vårdhem träffades av en bomb.

Att sätta sig in i hur andra människor har det är viktigt men inte alltid lätt. Speciellt inte om det är människor som varit med om saker som är helt annorlunda jämfört med det vi varit med om, i vårt trygga och lugna Sverige. Denna lilla bok vänder upp och ned på perspektiven och är bra att ge t.ex till ungdomar.

 

Krönikor

Tro mig, vi vill inte ha ett sådant Sverige

Gästkrönika av Henry Bronett (goldkette.se och bronett.se).

Sverigedemokraterna är nu riksdagens tredje största parti, enligt en ny mätning.
Henry BronettSD med en enda egentlig fråga, invandringen. Invandringen som det stora problemet och samtidigt, skulle den kraftigt reduceras, blir den också lösningen på det mesta som är fel i vårt land. Men tro mig, vi vill inte ha ett land där vi koncentrerar oss på människors härkomst som värdemätare för möjligheter och rättigheter. Inte ett där vi stänger våra gränser för människor i nöd. Vi vill inte ha ett Sverige med två sorters människor: Vi svenskar och de där invandrarna.

Ändå går SD framåt. Läs deras programförklaring. Det som står där kan väl ingen säga något om? Det finns faktiskt inte en enda formulering som inte är bra, som inte vi alla kunde skriva under på. Men yta är inte allt. För var landar vi med Sverigedemokratiska visioner? Vad blir vi för ett land? Vad blir vi för människor? Se under ytan och du vill inte leva i ett Sverigedemokraternas Sverige, tro mig.

Sebastian Haffner (1907-1999) skriver i sin bok ”Anmerkungen zur Hitler” några begynnande rader jag aldrig glömmer. De tog tag med sin klara enkelhet. Han sa ungefär så här: ”Hade Hitler bara nöjt sig med att bygga vägar och skapa arbete åt alla och hade han inte brytt sig om judar och krig, hade han säkert blivit en av Historiens mest ansedda statsmän.” I ”En tysk mans historia” berättar Haffner vidare om den enkle, ärlige tysken på randen till Nazisternas maktövertagande. Det finns likheter mellan nu och då, och tro mig, ett sådant land vill vi inte vakna i. Ett sådant Sverige vill vi inte ha.

Ska man då verkligen likna SD vid nazister? Absolut inte. Inte vad det gäller judefrågan, eller Romerna. SD pekar inte ut något särskilt folkslag (eller?). De pekar inte just ut någon alls, inte än, och inte direkt. Felet ligger hos invandrare bara generellt, inte hos ett särskilt folkslag (eller?). Och det är egentligen inte heller invandrarnas fel, utan det är vårt eget som släpper in dem. Visst finns likheter med nazister i 30-talets Tyskland. I de opportuna lögnerna, de hårt vinklade sanningarna. I de förenklade lösningarna. I retoriken avsedd att skapa oro och peka finger åt ett enda håll. De upprepade pinsamma och primitiva uttalanden som bräker ur deras led avslöjar dem. Jimmy Åkesson har kapacitet och hans tillmötesgående öppenhet – och fräckhet – minner också om den framväxande rörelsen i Tyskland. SD har blivit rumsrena och har inte något med rasism att göra? Dumheter!

”Företrädare ska inte längre signalera negativa känslor, som ilska och bitterhet. Svordomar och stötande begrepp ska undvikas helt, liksom sarkasm, ironi och kompisjargong vilket lätt leder till missuppfattningar i sociala medier.” (ur SD’s nya vokabulär)

Den aptitligt, parfymerade fronten, döljer ett stinkande monster som lockar oss att släppa det fritt. Det vore olyckligt om vi kom det till mötes för tro mig, vi vill inte ha ett sådant Sverige.

Experter fortsätter uttala sig om varför SD går framåt. Få talar tydligt om konsekvenserna av vad som sker då demokratiska och kulturella värden får stå åt sidan, som vore de för självklara för att behöva värnas. Knappt nämns ökad arbetslöshet, den atmosfär av osäker ekonomisk framtid som sprider sig över hela Europa. Den framväxande nationalismen, rasismen (starkast i Ungern och Rumänien) och de andra svenska partiernas ointresse (eller oförmåga?) att förmedla självklara demokratiska och humanistiska värden, just då de behövs som mest. Det lämnas för mycket plats åt SDs retorik.

Sanningen är att vi behöver invandring och att vi har råd med den. Vi har råd att hjälpa flyktingar. Vi har råd med en stark och bra skola och vi har råd att ta hand om utsatta och äldre. Oavsett hur länge vi har levt i Sverige och var vi kommer ifrån från början, så har vi råd och rätt till en grundläggande trygghet i vårt land. Det är en illusion att det inte skulle fungera. Men vi behöver göra det som krävs, för att få det. Ett är säkert, att angripa invandringen, är något som inte hjälper oss. Vi behöver välja den svårare vägen, den där vi hjälper varandra. Den där vi ställer upp och skyddar våra demokratiska värden mot grovt förenklade floskler. För tro mig, det land som inte gör det, vill ingen av oss leva i. De människor som väljer den lösningen vill ingen av oss bli, tro mig.

Henry Bronett © 2012

läs gärna:
Sakine Madon & Anja Fridholms uppsats: ”Vad Kostar Invandringen”

Artiklar, Myter

Myt: Massinvasion

Massinvandring, demografisk explosion, invasion och ännu värre saker vrålas ut. Det låter som att mängden främlingar växer ohämmat och explosionsartat. Några av de som är mest kritiska till invandringspolitiken brukar också försöka hävda att Sverige ”hämtar” eller ”importerar” invandrarna hit. Men har någon verkligen tittat på riktiga fakta och siffror om hur många som kommer varje år? Vilka är dom? Och hur många nyanlända är det som stannar kvar?

Sverigedemokraterna skriver rena rama lögner i sina riksdagsmotioner i oktober 2012:

[det är cirka 396 000 asylsökande + 138 000 flyktinganhöriga som fått permanent uppehållstillstånd sedan 1980 = 534 000!]

[endast 7 år har det inkommit över 30 000 asylansökningar per kalenderår]

Globen 14 000 personerÄr allt detta avsiktlig skrämselpropaganda, eller beror det enbart på bristande läsförståelse & matematikkunskaper?
Antal asylsökande personer som under år 2011 fick permanent uppehållstillstånd var 12 726 personer. Till detta kan man lägga till de 3 037 anhöriga till asylsökande. Alltså en summa på 15 763 personer. Årsgenomsnitten för antal asylansökningar som godkänts är ca 14 000/år (under de senaste 23 åren) respektive anhöriga till asylsökande ungefär 5 600/år. Sammanlagt ca 19 600/år i snitt. (Om man skulle undanta toppåren vid kriget i f.d. Jugoslavien så sjunker årsgenomsnitten ca 4 500 personer till ca 15 000/år) Jämför med ett fullsatt Globen per år!

Hur stort är Sverige?

Hela befolkningen är lite fler än 9,5 miljoner invånare. Centrala Stockholm, Göteborg och Malmö är väldigt tättbefolkade och har brist på lediga bostäder. Stockholms kommun har till exempel 4 618 invånare per kvadratkilometer. Men alla vill inte bo där, och alla behöver inte heller bo på exakt samma kvadratkilometrar. Om man gör ett ”matematiskt” experiment och sprider ut hela Sveriges befolkning över all Sveriges mark; blir det endast tjugotre (23,2) personer per kvadratkilometer! tänk dig en fyrkant som är 1 000 gånger 1 000 meter – det är en kvadratkilometer — placera ut 23 personer på den fyrkanten, och säg till om det känns trångt!
Sverige är så glest befolkat att hela Sveriges befolkning skulle kunna stå på Öland samtidigt! och få ungefär 140 kvadratmeter mark per person! Och då är resten av Sverige tomt!

Alla andra grupper med individer som fick ett uppehållstillstånd 2011, men inte ett permanent, som SD trots det gärna räknar med i sina ”fakta” och riksdagsmotioner och skrämselpropaganda:
• Arbetsmarknadstillstånd 17 877 (de flesta av dessa är tidsbegränsade, 63,5% till max 6 månader, och 12,5% är på max 1 år)
• Anknytningsanhöriga 29 077 (Personer som flyttar ihop med eller gifter sig med en svensk medborgare, som vi skrev om i ”Kärleksinvandring”)
• EES-avtalet 23 226 (arbetsmarknads- eller studerandeskäl, eller anhöriga till dessa)
• Studenter 6 836 (också korta, tidsbegränsade uppehållstillstånd som gäller max 1 år i taget, eller som längst fram till examen)

Antal flyktingar som fick permanent uppehållstillstånd var endast 12 726 personer under hela år 2011!
Antal anhöriga (till flyktingar) som fått uppehållstillstånd år 2011 var endast 3 037 personer!
Sverige växte under 2011 ca 0,17% med de sammanlagt 15 763 personerna.

Är detta en invasion eller en massinvandring?

Ja, det kanske man kan kalla det, om man vill hålla på att tjata om det enorma antalet asylansökningar och försöker att ignorera eller ”glömma bort” olika viktiga detaljer. För man bör komma ihåg att dra från alla de 51 179 personer som utvandrade från Sverige under året. Totalt sett netto-ökade befolkningen med cirka 40 000 utomnordiska invandrare — vilket gjorde att Sverige växte med 0,42%! Och jämför med att det var 20 615 svenska medborgare — som har bott utomlands — som flyttade hem till Sverige under år 2011.
Se upp för invasionen! Se upp för svenskinvasionen!

———

Läs även Myt: Asylrekord

Om man vill se fler siffror, så har Statistiska Centralbyrån massor av statistik.

Artiklar

Även svenskar har varit flyktingar

Även svenskar har varit i den situationen att de tvingats fly undan svält, fattigdom eller förföljelse. Många svenskar har korsat främmande hav i jakten på bättre livsvillkor.

Även svenskar har då mötts av rasism, hat och fördomar.

Ett exempel på det är den svenska utvandringen till Danmark på 1800-talet och 1900-talets början. Mellan 80 000 och 90 000 svenskar utvandrade till Danmark mellan 1850 och 1910.

Har ni sett filmen Pelle Erövraren av Bille August, från 1987 med Max von Sydow i huvudrollen? Den visar hur de svenska invandrarna på ön Bornholm behandlades av många danskar. De stod längst ner på samhällsstegen, och fördomar grasserade om svenskarna.

Svenskarna är ett hot mot landets moral, de har med sig främmande seder. De tar våra kvinnor. De super som svin. Dessutom är de lata och vill inte jobba och tar våra jobb ifrån oss.

Emigrantforskaren Lars Hansson har skrivit om detta i “den glömda utvandringen“:

De svenska immigranterna tillskrevs olika negativa stereotypa drag, även om bilden av svenskarna också inkluderade positiva sidor. Svenskarna betraktades som aggressiva och hängivna på alkohol, och på Bornholm tillskrevs de samma egenskaper som finländska immigranter i Sverige på 1960-talet – begivna på sprit och vana att slåss med kniv.De svenska immigranterna sågs också som verkliga eller potentiella lönenedpressare eller i värsta fall som strejkbrytare… (1)

De ”brottsliga svenskarna”

Ett argument för att svenskarna hotade landets moral var att rasisterna ansåg att svenskar var ett folk som bestod av brottslingar. Bevis hade man på det också. Varje polis kunde berätta skräckhistorier om svenskarna i slummens Christiania eller Nyhavn. Fördomsfulla mammor bad sina unga söner akta sig för de huckleklädda svenska flickorna från Halland. Under schalen var de egentligen omoraliska prostituerade allihopa.

Det var vid denna tid ordspråket: ”gör en god gärning, hjälp en svensk till båten” myntades i Danmark. Många reagerade på ”svenskproblemet” genom att säga ”kasta ut dem”, ”bevara Danmark danskt”. (2)

Det fanns en viss sanning bakom fördomarna. Sociala och ekonomiska förhållanden gjorde att migranterna blev överrepresenterade i kriminalstatistiken i storstäderna i Danmark.(2) Därför skapade man en speciell ”uppehållsbok” för de svenska invandrarna efter ett beslut i danska riksdagen 1875. Det skulle registreras var de befann sig.

Svenskar som blev prostituerade, kriminella eller tiggare utvisades.

Brottslighet

Det där med statistiken över kriminalitet är intressant att studera lite närmare.

Antalet svenskfödda invandrare i Köpenhamn var runt 4% i slutet av 1800-talet. Nämligen 2,4 % (1870), 3,8 % (1880), 4,1 % (1890) och 3,9 % (1901). Men andelen invandrade svenskar som begick brott var högre och låg under denna perioden på runt 10%.

I procent av det totala antalet registrerade brott: 1865-1869 11,0%, 1870-1874 10,2 %, 1875-1879 10,1 %, 1880-1884 9,7 %, 1885-1889 9,3%, 1890-1894 7,3%, 1895-1899 7,5%.

Det var alltså en överrepresentation för svenskar i brottstatistiken på ca 2-4 ggr. (3)

Migrationsströmmar

Även inom Sverige fanns migrationsströmmar och precis som i fallet med svenskar som flyttade till Danmark, blev den migrationen inte helt friktionsfri heller.

Urbanisering kallas det idag. De som hamnade i fattigdom och utsatthet i städerna var framför allt ”invandrarna”, dvs folk som vandrade in till städerna från glesbygden. Landsbygdsbor blev t.ex. överrepresenterade i brottstatistiken i städerna.

Men betydde detta att migrationsproblemen inte gick att lösa eller att migrationen var fel?

Nej, tvärtom! Utan migrationen från landsbygd till stad, utan urbaniseringen hade vi antagligen inte haft det välstånd vi har idag.

Idag hör vi inte talas så mycket om nöden bland skåningar som flyttat inom Sverige. Och fulla svenskar må ännu vara ett problem i Danmark men nån större överrepresentation i brottsligheten bland svenskar som flyttat till Köpenhamn hittar man inte.

Vad har hänt?

Jo. Mot slutet av 1800-talet började liberaler, Socialdemokrater och andra politiska krafter ta strid för bättre livsvillkor även för fattiga. Man började arbeta bort problemen som alla visste fanns.

Man började uppmärksamma missförhållandena och bestämde sig för att göra något åt dem. Man blundade inte för hur det var och man ville inte stoppa migrationen till städerna. Man skuldbelade inte heller migranterna. Man sa: “Vi ser problemen och gör något åt dem”!

Tänk på ”svensk-invasionen” i Danmark och den rasism som mötte svenskarna där, nästa gång du hör någon gnälla över flyktingar och invandrare.

Fotnoter

1) Lars Hansson´, Den glömda utvandringen http://www.litorina.fhsk.se/laddaner/110519-glomda-utvandringen/den-glomda-utvandringen-i-nytt-ljus.pdf

2) Da svenskerne var en trussel http://www.kristeligt-dagblad.dk/artikel/451842:Historie–Da-svenskerne-var-en-trussel

3) Skandia 1998. Henrik Zip Sane i ”Scandia – Tidsskrift för Historisk forskning”, nr. 64:2 ”Kriminalitet og fremmedangst – politiets forhold til svenske indvandrere i København 1868-1898”, 20 sider, Lund 1998.