För 20 år sedan stod jag i den polska kuststaden Swinousce inför ett viktigt val: Att kliva in i en båt som åker till Sverige eller Danmark? Jag älskade mer ABBA än Hamlet.  Därför valde jag en båt som färdades över ett hav fyllt av myterier.

Känslan var stark att för första gången åka i vikingarnas spår liksom den första äventyraren på väg att upptäcka en ny kontinent. Bilden av marken, stenar, gråblåa havsvågor och ljus som kämpade för att tränga sig igenom morgondimman kommer jag aldrig glömma bort. Det var mitt Snöflingornas land. Jag kastade själens ankare rakt in i havet för att stannar där. För alltid. ”Du kan nå stjärnorna, bara om du sträcker dig lite” var mammas ord. Några tårar fick falla…

Men jag kom inte som äventyrare. Och jag kom inte som sökande efter platsen där man kan nå stjärnorna. Jag kom som flykting från krig, folkmord och förföljelser.

Mitt bagage bestod av en massa rädsla, sorg och drömmar. Jag grät inombords. Inombords där jag gömde mina brutna vingar.

I Ystad placerades vi i en tennishall och jag fick nummer 441 bland ca tusen personer som sov där på madrasser.

Vi forsllades vidare till en ovisshet efter att man ropade våra nummer. Trött och utsliten väntade jag och lystrade, för att höra om någon skrika mitt nya namn – 441!

Vi åkte med buss från Skåne till Hälsingland i cirka 13-15 timmar. Jag kände mig nästan hypnotiserad av trädgrenar som jag såg genom bussens glasruta, och av spikraka vägar utan början och utan slut som försvann under bussens hjul.

En tidigare psykiatrisk mottagning utanför Bollnäs möblerades om och blev en flyktingförläggning för 500 personer. Ett rum 5 x 5 kvadratmeter stort, med två sängar, en garderob och en bokhylla med fyra lådor. Det delade jag med min syster i cirka 1,5 år.

Fönstret kunde inte öppnas av säkerhetsskäl. Köket delades med många namnlösa människor och i TV-rummet kunde man under korta ögonblick se hur Sarajevo bombades. Depressionen hade tagit över i de långa och gråa korridorer där vi väntade i evighet och levde i ovisshet.

Mittemot vår flyktingföräggning hade vi en annan psykiatrisk mottagning som inte förvandlades till en flyktingförläggning. Från våra fönster kunde vi dagligen se ambulansbilar, personaler och patienter i tvångströjor som kördes in.

Trevliga och glada besökare från Jehovas Vittnen var våra enda besökare. Samt en gammal dam brukade komma förbi med sopsäckar fulla av kläder från Röda Korset.

Vår enda sysselsättning var att plocka blåbär i skogen som sträckte sig över hela området runt psykiatribyggnaderna, och vår flyktingförläggning. På så sätt tjänade jag lite pengar som jag köpte några dukar och färgburkar för.

Jag berättade för Migrationsverket om pengarna jag tjänade på blåbärsplockning, varpå min dagersätnng drogs in. Det ledde till att jag saknade pengar till mat och skor mitt i vintern 1992. Jag brukade vänta på min syster framför fönstret då hon kom från stan, för att kunna låna hennes skor och springa i väg till tandläkaren eller ett möte med en handläggare.

Ändå var det en tid då jag var lycklig och kär i en kille, också med ett tresiffriga namn, 872.

Den kärleken gav mig enorm kraft att måla mina tavlor som såldes till en italienare som ställde ut dem i sin restaurang i den lilla staden Bollnäs. Det var den häftigaste framgången en tresiffrig människa kunde nå. Just då. Med fingrarna av tusentals färger fångade jag snöflingor och full av glädje och skratt rullades jag i snön med kille med namnet 872 framför vår psykiatri.

Depression och monotoni var det svåraste för de flesta av oss tresiffriga nummer. Å ena sidan var det svårt att svälja allt det nya i ett nytt land och å andra sidan gick tankarna till hemlandet, familjen, vänner och grannar man lämnat bakom sig. Livet bestod av ovisshet, lika stor som universums svarta hål som vi alla drunknade i.

Några busiga killar brukade slå på brandlarmet, eftersom de tyckte att det var roligt för att se brandbilar och att småprata med brandmän som flera gånger under en månad åkte fram och tillbaka på grund av falsklarm. På slutet, när vår psykiatrienhet attackerades på riktigt med brandbomber av ett nazistgäng, så kom brandbilen försenad. Men vi klarade oss själva. En del hoppade från fönstret, en del hann springa ut och en gäng jagade till och med bort nazisterna.

Vi var alla mer eller mindre nyfikna på folk som bodde i området. Däremot vågade vi inte ta kontakta med någon eftersom stora tidningsrubriker talade om cykelstölder i området.

Några busiga killar brukade ta cyklar från skolparkeringen i stan för att cykla tillbaka hem till ”psykiatrin”, som låg ett par kilometer utanför staden. När polisen kom för att utreda det hela så blev det razzia i varje rum.

Killarna som greps klagade på att de hört talas om att flyktingar i andra städer fick bussbiljett men inte vi som levde så långt från stan. På så sätt började en skandal om bedrägeri växa. Skandalen om pengar för bussbiljetter som vi aldrig har fått. Sedan berättade vi för journalister om de 150 kronor som togs av oss för en kurs i svenska språket som aldrig startades. Tolk och handläggare som tog pengarna träffade vi aldrig efter att de fått våra pengar.

Det var tiden då vi räknade dagarna innan vi placerades på andra flyktingförläggningar.

Kille 872 saknade några papper och fick inte stanna i landet. Han hörde av sig senare, från USA, och våra själar liksom drömmarna om ett liv tillsammans flög till varandra över oceanen.

Jag fortsatte leva under siffra 441 i Norrfallsviken, en liten ö där det enbart fanns baracker för ca 1000 personer med tresiffriga namn. Cirka 50 kilometer bort låg närmaste stad, nämligen Kramfors, dit bussarna gick en gång i veckan. Om man missade bussen tillbaka till ön var man tvungen att polisanmäla sig själv och polisen fick köra en till flyktingförläggningen i kombibil. Inte så konstigt att ingen i staden vågade prata med oss.

Mina dagar bestod även av långa promenader i en och samma cirkel med enbart havet i utsikt, på en ö som var i världens slutkant.

Så var det i ca 10 månader innan jag fick uppehållstillstånd … och rätt till mitt eget namn. Rätten till mitt liv och till min framtid.

I.D.