Krönikor

Inhemsk rasism

Gästkrönika av Tobias Lindqvist

Varje gång jag kommer till mindre samhällen runtom i Sverige, slås jag av i princip samma tankar och känslor. Man vandrar mellan nedlagda industrier, tråkiga bostadsområden, dåligt underhållna byggnader och möts i större utsträckning av vilt brölande och gastande tonårsgäng på helgkvällarna. Gäng, i första hand bestående av tonårskillar som tycker de är asballa för att de vågar säga ord som ”fitta”, ”knulla” och ”runka”. Eller andra gäng av tonårstjejer som tycker de är minst lika balla för att de på minsta lilla sätt kan efterlikna tjejerna i storstan med enorma handväskor och solglasögon samt urringningar som når ner till naveln.

I Stockholm bryr jag mig sällan om gängen av tonåringar, de får härja som de vill, men på mindre ställen väljer jag oftare att ta omvägar kring ungdomsgängen i hopp om att inte behöva utsättas för deras brölanden och gastanden.

Går jag på krogen i dessa mindre samhällen, hör jag många säga att ”detta ställe är så härligt, här blandas så många stilar och olika typer av människor”. Men tittar jag mig omkring, är ofta kroggästerna som hämtade ur Pistvakt; vissa någorlunda uppklädda för kvällen, andra besöker krogen i orangea Helly Hansen-kläder och träskor eller gummistövlar – i bästa fall gympaskor. Och i bästa fall återfinner man 50 personer i lokalen.

Går jag på krogen i Hudiksvall – där jag själv är uppvuxen – noterar jag att det fortfarande är ungefär samma människor som går på lokalpubarna och blir dyngraka som när jag bodde där för 13 år sedan. Det är på dessa lokalkrogar ett desperat raggande som jag inte kan påminna mig att jag sett någon annanstans i världen. Man raggar på det mesta som rör på sig, bara det är av det motsatta könet.

Jag slås av nedlagda industrier och verkstäder, ödetomter och hyreshus som delvis gapar tomma. Människor som klär sig sjaskigt, men förmodligen inte av dålig smak utan helt enkelt på grund av dålig ekonomi. Jag möter bland folk på dessa orter en bitterhet och en frustration över att livet inte blivit ”mer” än vad det blivit. Man jobbar i kassan på Ica, som undersköterska på ålderdomshemmet eller i bästa fall som lärare på den lokala skolan. Man har blivit förälder tidigt i livet, när barnen sedan kommer upp i tonåren och klarar sig själva några timmar på helgkvällarna passar man på att ta igen lite förlorad ungdom och springer på de lokala krogarna och raggar lammkött.

Innerst inne hade man egentligen velat göra något helt annat med sitt liv, men när barnen kom ”blev det inte tillfälle” utan man blev kvar på den lilla orten och med något låglöneyrke utan yrkesutbildning i bagaget. När man sedan når en ålder på 45+, infinner sig bitterheten över att livet inte blivit vad man hoppades på i sin ungdom. Desperat försöker man istället ta tillbaka sin ”förlorade ungdom” när barnen blivit så stora att man kan lämna dem ensamma några timmar.

Nej, jag tänker inte säga att jag lyckats bättre eller är en bättre människa bara för att jag valt att en gång flytta ifrån en av dessa små utflyttningsorter. Var och en kan göra sina aktiva val i livet och det är fullt möjligt att göra val i livet även om man hunnit få barn.

När jag återvänder till Hudiksvall och Söderhamn – de två städer som min uppväxt varit uppdelad mellan – märker jag av en rädsla bland folk för hur livet i storstan är. Man anser att det är farligt och alltför stressigt i städer som Stockholm och att man knappt vågar gå utanför dörren utan att vara beväpnad till tänderna.

Samtidigt finns exakt samma förutfattade meningar om småstäder bland infödda storstadsbor. Att småstadsbor är inskränkta, sunkiga, smaklösa och så vidare.

Precis som man kan säga att afrikaner generellt är svarta och asiater snedögda, kan man kanske hävda att småstadsbor i Sverige är på ett sätt och svenska storstadsbor på ett annat sätt. Man kan på ett grovt sätt generalisera människor på många sätt, sen finns givetvis otroligt många undantag.

Jag valde att flytta ifrån en mindre ort medan jag var väldigt ung, det behöver förstås inte betyda att jag ”lyckats” bättre i livet än någon som inte valde att göra detsamma. I mina ögon har man ”lyckats” i livet om man har ett liv som man är lycklig och känner sig tillfreds med. Saken är just att jag upplever att fler tycks känna sig tillfreds med sina liv i storstan än på mindre orter. Just på många småorter upplever jag en bitterhet som jag inte alls ser i storstan, jag ser inte samma panikraggande på krogarna i storstan – utan istället en lättsammare och behagligare stämning bland kroggästerna. Folk går ut för att ha trevligt, inte för att panikragga sista kvarten innan stängning.

Men fördomarna kring hur människor är i andra delar av landet bygger på samma okunskap, precis som rasism också bygger på okunskap. Det man inte vet något om är det man fruktar som allra mest. Har du aldrig satt din fot utanför Stockholms län, kanske det inte är så konstigt att du fruktar för det som eventuellt kan finnas där. Precis som för småstadsbor som knappt satt sin fot i Stockholm men ändå tror sig veta exakt hur farligt, stressigt och hemskt det är i storstäderna.

Var man bor är inget mått på lycka, måttet ligger snarare i hur man uppskattar sin tillvaro utifrån de förutsättningar man faktiskt har.

Gästkrönikör: Tobias Lindqvist

Artiklar

Sd – smarta, eller bara klantiga?

Ingen kan ha missat den stora nyheten som slog igenom onsdagen den 14:e november 2012. Sverigedemokraterna sätter sig själva i klistret genom att en film från år 2010 publiceras på Expressens hemsida. Filmen visar Erik Almqvist, filmad av Kent Ekeroth, när han yttrar högst rasistiska termer såsom blatte, babbe, samt trakasserar en ung kvinna som vill gå emellan, genom att kalla henne hora. En tidigare, tillklippt och hårt vinklad film publicerades tidigare av honom själv, där han och andra Sd-toppar som deltog framställs som offren. 

Foto: ANDERS WIKLUND / SCANPIX
Erik Almqvist
Foto: ANDERS WIKLUND / SCANPIX

Är det bara jag som funderar över om Sverigedemokraterna har planerat detta för att visa att de menar allvar med nolltoleransen mot rasistiska uttalanden av partiets medlemmar, eller om de helt enkelt bara är klantiga?

Jag kan se två scenarier till varför det här har hänt;

  • Sverigedemokraterna försöker dölja att de i grunden har rasistiska åsikter bakom sin politik. Erik Almqvist tycker att det inte spelar någon roll om han yttrar rasistiska åsikter innan valet 2010. Han tänker inte heller på att det är lätt att hitta gömda skelett i garderoben hos vem som helst, och hos politiker är det extra kul för alla. Två år senare (vill säga; nu) kommer det gömda skelettet fram och hela partiet får lida för hans dumhet.
  • Sverigedemokraterna känner till filmen där Almqvist filmas av Ekeroth. För att verkligen få fram budskapet om den interna kommunikationsplanen som just kommit ut bestämmer de sig för att se till att filmen släpps, för att på så vis kunna visa att de menar allvar med nolltolerans inom partiet. Till skillnad från omvärlden som faktiskt är förhållandevis rak och ärlig, konspirerar Sd för att ge sig själva möjligheten att framstå som ett rakryggat parti som med tungt hjärta utesluter de partimedlemmar som inte klarar av att föra sig i möblerade rum. Oavsett hur högt upp i partiet de befinner sig.

Hur man än tänker om det hela så finns det enligt min egen åsikt bara två sätt att uppfatta det här. Antingen är Sverigedemokraterna jävligt klantiga och Erik Almqvist klantigast av alla som låter Kent Ekeroth filma honom i en situation som senare kan bli ett riktigt fett skelett i garderoben — eller så är de jäkligt smarta som genom att låta det här visas, klart och tydligt visar att de är ett parti där felsteg mot interna beslut ger konsekvenser.

Hur som helst vore det oerhört intressant att vara en fluga på väggen varhelst Erik Almqvist och Jimmie Åkesson befinner sig i kväll/i natt.

Källor:
Expressen 2012-11-14

Läs också:
Aftonbladet 2012-11-14
Expo 2012-11-14

Krönikor, Myter

Skånska Socialdemokraten 1938: "dra inte folkgrupper över en kam"!

I en serie artiklar ska vi titta tillbaka på 30-talet och se hur den tidens ”motargument” mot rasism och nazism såg ut. Detta är första artikeln.

Att dra alla i en grupp över en kam är inget nytt. För 74 år, efter kristallnatten i nazityskland, gjordes det av antisemiter över hela Europa. De sa att ”judarna får väl skylla sig själva för att de utsätts för pogromer”. 

Kristallnatten 1938

Vad som hade skett var att en tysk diplomat, Ernst vom Rath, hade skjutits av en ung judisk flykting, Herschel Grynszpan. Det tog Hitler och nazisterna som förevändning för att dra igång kristallnattens terror. Det var något de länge planerat, de bara inväntade rätt tillfälle. Snart stod 1000 synagogor i brand.

Antisemiterna pekade finger och sa: ”judarna får skylla sig själva”. Antisemiterna menade att judarna tillhörde en extrem och aggressiv ”politisk ideologi”. Det var det, inte nazisternas pogromer, som var problemet.

Hur bemötte 30-talets antirasister denna nazistiska myt?

Här är ett exempel på det. En ledare i ”Skånska Socialdemokraten” den elfte november 1938. Författare okänd.

Dagens fråga: Dödsskottet i Paris och judehetsen

Vår tid har fatt en garvad hud. Den har upplevt så starka stämningar, att den snart förlorat förmågan att reagera inför även de hemskaste ting. Det är kanske däri den största faran för hela vår kultur och civilisation möter oss. Vi förmå snart blott rycka på axlarna åt alla brutala våldsdåd och grova rättskränkningar. Vi gå vidare och tycka, att det skall så vara, att det hör till en given ordning.

Men ännu har kanske inte vår tids kultursamvete helt slocknat. Nog erfara vi lite var i dessa dagar något av beklämning för att inte säga förfäran över de judepogromer, som nu på nytt rulla fram över Tyskland.

Vi ta’ oss för huvudet och fråga oss, om det kan vara sant. Blodig misshandel och mordbränder formligen bölja fram över de stackars judarna i Tyskland. Man kan inte undvika det intrycket, att judegossens skott i Paris tagits som förevändning för en ny ohygglig utrensningsaktion mot allt judiskt i Tyskland.

De tyska judarna kunna rimligen inte ha något ansvar för skottet i i Paris. Det är uppenbarligen en överspänd ynglings oöverlagda dåd. Judar i ansvarig ställning ha naturligtvis inte kunnat ta sig någonting så huvudlöst för som att organisera attentatet i Paris. Därtill skulle de ha varit alltför medvetna om följderna för just judarna i Tyskland. Då vore det sannerligen rimligare att antaga att judehatets inspiratörer stått bakom attentatshistorien i avsikt att skapa en förevändning inför världen för en ny dödsrusch mot judarna. Det antagandet är i varje fall inte orimligt till sin innebörd. Men därför I behöver inte heller det vara sant. Det I riktiga är väl, att ynglingen ifråga handlat på egen hand och hetsats till sitt dåd av en fanatism, som kommit på högspänn genom det hårda förfarande, som för någon vecka sedan kom de polska judarna i Tyskland till del. Attentatorn är som bekant en polsk judeyngling, en pojke på 17 år.

Vi behöva blott gå till oss själva och tänka oss i judarnas ställe, så kanske vi klarare inse den himmelskriande orättfärdighet som nu går ut över dem. En svensk skjuter ned en tysk diplomat någonstans ute i världen. Man svarar i Tyskland med en hetsjakt på gatorna och i hemmen på alla svenskar av det slag, som den vilken judarna nu äro föremål för.

Ett tidigare nr. av Skånska Socialdemokraten. De rapporterar om riksdagshusbranden.

Man tränger in i deras hem, släpar dem ut på gatorna och misshandlar dem och ödelägger deras butiker genom plundringar så långt som de äro affärsfolk o.s.v. Någonting sådant anse vi naturligtvis otänkbart. Och dock är det ingenting annat, som nu går ut över judarna i tredje riket. Det är bara det, att man blivit så van vid att judarna ställts utanför lagen och all mänsklig hänsyn, att man rent av kanske tycker, att de inte gärna kunna få åtnjuta samma hänsyn som man anser bör tillkomma de folkgrupper som vi tillhöra. Det är emellertid att mäta med falska mått. Det är ett fruktansvärt brott att bestraffa en hel ras, vem det vara må, för att en enskild individ, tillhörig samma ras, begått ett grovt brott. Och det blir inte mindre skrämmande därför att brottet formligen hetsats fram genom tidigare våldsdåd och förföljelser mot judarna, som det nu är fråga om.

Europa har kommit långt i civilisationens utförsbacke, när någonting sådant kan inträffa som det som nu sker i Tyskland som en följd av dödsskottet i Paris.

Det tröstlösa är att intet världssamvete numera kan resa sig för att betvinga de onda makter, som äro i färd med att göra vår tid till ett helvete för massor av människor. Det råa våldet har fått ett alltför fritt svängrum. Och det svängrummet tycks öka i stället för att minska. Får det fortsätta en tid, kommer den mörka medeltiden att bli en morgonrodnad vid sidan av vår egen tid i historien en gång. Alla mänskliga begrepp om vad civilisation och kultur är förkvävas bit för bit och ersättas med en rå styrka, som direkt härrör ur animaliska drifter.

Så mörkt som det är över vår världsdel i dag har det i varje fall inte varit på många århundraden. Mörkare tycks det bli. Det sista hoppet blir väl att ett Ragnarök skall komma och göra slut på eländet. Vårt släkte kommer kanske inte från att börja om från början. På nytt.

Artiklar, Myter

Westerbergutredningen: "Främlingen inom oss"

Det är alltid trevligt att inse att man inte är ensam om en idé. När vi grundade Motargument var det för att bemöta vardagsrasismens alla myter och argument. När en statlig utredning, Sou 2012:74; ”Främlingsfienden inom oss”, kommer ut, som klart markerar vikten av att man gör exakt detta, är det klart att man blir glad.

Bli glad du också. Ladda hem Westerbergutredningen hos regeringen!

Det finns mycket att hämta i denna utredning för den som vill knäcka och bemöta rasistmyter. Motargument kommer att lyfta fram många exempel på detta framöver.

När det gäller förslagen till lösningar på problemen tror jag Westerbergutredningen är helt rätt ute. Skolan ska behandla alla lika. Det är rätt ställe att utgå från när man arbetar mot främlingsfientlighet och rasism. Information om främlingsfientlighet och för att bemöta rasistmyter har jag inget emot. En stat ska garantera alla människors skydd mot förtryck.

Men det jag är mest imponerad över är metoden, som jag ser som det viktigaste i rapporten. De metoderna måste man se till att sprida till arbetet i skolorna och med information och inte låta rasisters myter och lögner vara oemotsagda.

Om man ska lyfta fram några brister i utredningen skulle jag framför allt framhålla att utredningens stora miss är att man inte tar upp den islamistiska extremismen också. Den grundas också till stor del på främlingsfientlighet och rasism. Fientlighet mot ”kuffar”, otrogna. Problemen med antisemitism i Malmö hänger ihop med förekomsten av radikal islamistisk extremism som finns i Malmö, till exempel. Att inte ta upp detta är en stor miss.

Denna miss är extra klantig eftersom detta är exakt det som rasister och Sverigedemokrater kommer att skjuta in sig på — ”Se på utredningen, de bryr sig inte om islamistisk rasism”.

Rasistiska judar

I detta sammanhang måste det också nämnas att det finns olustiga kommentarer om judar och filistéer på sidan 81 i rapporten. Ord om att judendomen bildades på grund av rasism mot filistéer. Jag kan förstå var Bengt fått det från, eftersom jag vet att han är med i Humanisterna, som ofta pratar om ”biblisk rasism”. Men det är urbota klantigt att nämna det i samma sammanhang som förintelsen.

Lite finkänslighet får man visa när man pratar om folkgrupper, så man inte bidrar till att skapa nya rasistiska myter. Som Westerberg vet sprider antisemiter gärna myter om rasistiska judar.

Inhemsk rasism

När det gäller mytknäckandet skulle jag rekommendera att man i arbetet med landets skolungdom lyfter fram den ”inhemska rasism” som funnits och mer och mer tynar bort och de olika migrationsströmmar som genom åren funnits internt inne i landet.

En gång i tiden var folk från olika delar av Sverige i samma situation som invandrarna till Sverige idag. I migrationens kölvatten uppkom integrationsproblem som överrepresentation i brottstatistiken och ”förortsproblem” i storstäderna, men också mycket rasism. Få kan sätta sig in i detta idag, men de fördomar som en gång i tiden kunde möta en skåning i huvudstaden var så illa att det bara kan jämföras med dagens rasism. Jag har märkt att detta fungerar speciellt bra då man pratar med skolungdomar. De kan då börja ifrågasätta sin syn på andra folk utifrån sin egen närhistoria och hembygd.

Att begreppet rasism begränsas till speciella ”utlänningar” eller vissa grupper som judar, romer och finnar, är inte bra. Det gör att man missar att bemötanden som exakt är som rasism kan drabba andra grupper och möjligheter att pedagogiskt slå tillbaka främlingsfientligheten.

Men helhetsintrycket är positivt, trots dessa missar. Utredningen är värdefull och lägger ribban för debatten. Läs den!

/Torbjörn Jerlerup, medarbetare på Motargument.se

Foto av Katching

Krönikor

Sverigedemokraterna är hotfullare än någonsin

Gästkrönika från David Sällström

Sverigedemokratisk politiker hotar en Vänsterpartistisk debattör efter ett inlägg i Kristianstadsbladet. Han lägger ut bilder på hennes hus på internet och andra personliga uppgifter om henne. Efter Åkessons val att skicka ut brev till alla partidistrikt om att retoriken måste snäppas upp och fasaden putsas ytterligare så har resultatet varit allt annat än tillfredsställande. Det är lite av SD:s dilemma att kväsa extremism i ett extremistiskt klimat.

Jimmy ÅkessonJimmie Åkesson, valet 2010
Johnny Söderbergs nya / Foter / CC BY-NC-SA

Sverigedemokraterna med Jimmy Åkesson och Björn Söder i spetsen har arbetat hårt för att putsa fasaderna ytterligare. Senaste gången det hände var efter 2005 då Åkesson valdes in som ordförande efter den mycket mer radikalare partikamraten Mikael Jansson. Då var det rakade skallar och bombarjackor som skulle ut, förbud mot vissa plakat och banderoller samt en viss klädsel antogs vid demonstrationerna. Bilden av den unga arga mannen på ‘Karl-den-XII-demonstrationer’ skulle raderas ur folkhemmens näthinnor. Nu är Sverigedemokraterna Sveriges tredje största parti. Åkessons hotbrev mot de mer radikalare krafterna i partiet tog skruv. Men lyssnar vi på framträdande företrädare för partiet och Åkesson själv förstår vi att det bara är kosmetika. I själva verket är Sverigedemokraterna hotfullare än någonsin.

Edward Plainview, IT-ansvarig för Sverigedemokraterna, exemplifierar det som partiet egentligen står för och vilka metoder som är legitima i den politiska kampen. Systematiskt kartlade han Vänsterpartiets Linda Nilsson och lade upp hennes uppgifter på internet med en bild på hennes hus. Han hade mejlat henne och specifikt frågat efter hennes mellannamn. Upprinnelsen skall vara en debattartikel som Linda Nilsson skrev i Kristianstadsbladet där hon går i replik mot de främlingsfientliga krafter som råder i staden. Edward Plainveiw är polisanmäld för tilltaget.

Till Kristianstadsbladet säger Martin Kinnunen, pressansvarig för Sverigedemokraterna: ”Om hon känner sig illa berörd av det borde hon kontakta Edward eller de som har hand om sidan. De personliga uppgifterna publicerades för att peka på en särskild fråga, det är så man gör i en politisk debatt.” SD gör stort nummer av att politiska företrädare för mångkulturen oftast inte själva är bosatta i områden med stort utanförskap. Som om placeringen på sin bostad skulle vara avgörande för legitimiteten i den antirasistiska kampen. Med det argumentet skulle kampen mot Apartheid från Sveriges sida sakna legitimitet eftersom företrädare för rörelsen inte bodde i Sydafrika. Eller att alla former utav internationell solidaritetsarbete är verkningslöst eftersom vi inte bor där arbetare förtrycks, där folk flyr fattigdom eller där kulorna viner. Självklart måste vi agera när ett parti med SD:s agenda växer sig allt större och större i landet. Då är det ointressant var vi bor någonstans.

Martin Kinnunen exemplifierar vad som är okej i en politisk debatt ur ett Sverigedemokratiskt perspektiv. På så sätt är det tacksamt med SD. Retoriken från Åkesson som skall smörja massorna faller platt så fort andra företrädare än partiledaren väljer att öppna munnen. Kinnunen godkänner ett hotfullt beteende från sin partikamrat, ett beteende som nu är polisanmält. Men Kinnunen kan nog vara lugn. Han är inte ensam att i SD:s namn uttrycka sig konstigt i offentliga sammanhang. Stellan Bojerud är Sverigedemokratisk ledamot i riksdagen. Han är gammal militär och moderat och har enligt uppgift varit skribent i militära frågor åt Svenska Dagbladet och även deltagit i Sveriges Radio i ett P1-program om Vietnamkriget. På sin (numer raderade) blogg skrev han, enligt antirasistiska hemsidan ”Inte rasist, men”: ”Våldtäktsmän, skammördare, omskärare, tvångsbortgiftare, mördare, tjuvar och banditer i största allmänhet. Importera inte fler! Släng ut de som redan etablerat sig här! Svenska folk! Har ni ingen överlevnadsinstinkt? Om ni inte agerar nu så förtjänar ni att gå under.”

Men Bojerud kan nog också vara lugn. I går såg jag reprisen på SVT:s debatt med Belinda Olsson där Jimmy Åkesson och integrationsminister Erik Ullenhag debatterar invandringen till Sverige med anledning av att Södertälje flaggat på och sagt att trycket till Södertälje från Syrien kommer att bli för stort. Åkesson glömde bort att han själv uppmanade sina partikamrater att hålla god ton. Rasistisk retorik passar sig inte, menar Åkesson i utskicket till partidistrikten. Samtidigt inleder Åkesson debatten med att gnälla på de barn som i skolorna inte väljer att äta fläsk. När Ullenhag kommenterar detta bisarra påhopp så avbryter Åkesson med att säga att han inte diskuterar detaljer. När debatten väl kommer igång erkänner Åkesson att han vill skicka ut så många invandrare som möjligt till deras närområden. Hjälp i närområdet är ju annars en omskrivning för den sortens deportationspolitik som Åkesson vill driva fram.

Åkesson kunde lika gärna ha citerat Bojerud. Sverigedemokraterna är ett hotfullt parti med en mycket människofientlig agenda. Deras metoder har modifierats och reviderats men innehåller samma hotfulla budskap som tidigare. I det Sverige Åkesson vill leva i finns det inte plats för olikheter. Olikheterna skall deporteras bort eller envist tvingas bort med diverse antifeministiska och antiarbetarreformer som skapar klyftor mellan folk. SD må ha 10% i dagens mätningar och vara i dagsläget Sveriges tredje största parti. Det säger nog mer om samhällsklimatet i övrigt med massarbetslöshet och de allt hårdare liberala kraven om lönsamhet och produktion än om Sverigedemokraternas förträfflighet.

För övrigt tänkte jag skicka detta blogginlägg till Edward Plainview så att han kan lägga upp en bild på mitt hus. Till höger om mig bor ett jättetrevligt Iranskt par, under mig bor en Irakisk familj, på sidan om mig bor en underbar familj från Libanon vars pappa förlorades i kriget mot Israel. Så var så god, Herr Plainview, lägg upp en bild på mitt radhus så skall du få se en idyllisk och vacker mångkultur.

Gästkrönikör David Sällström

Artiklar

Gustav Kasselstrand om SD:s väljarkår – fler icke-avslöjanden om flyktingboenden

Under ett tal på SDU:s kongress 2011 uttryckte Gustav Kasselstrand, Sverigedemokraternas Ungdomsförbunds (SDU) ordförande, följande:

Gustav Kasselstrand
Gustav Kasselstrand
Man träffar människor som man undrar om man har någonting gemensamt med förutom att de röstar på samma parti som en själv på valdagen. Inte sällan är de väldigt pratglada. Ja, ofta sjukligt pratglada. Ofta lyssnar jag i två sekunder och sedan ställer jag alltid samma fråga till mig själv:

— ”Vad har jag gjort för att lyssna på den här rättshaveristen och foliehatten? Måste jag verkligen stå ut med dessa människor bara för att jag har valt att engagera mig politiskt?”

Motargument.se efterlyser alltjämt ett svar på varifrån Gustav Kasselstrand fått uppgiften att 70% av alla asylsökande har lämnat in uppenbart ogrundade asylansökningar. Inte minst mot bakgrund av att Migrationsverket anger att siffran är 8%.

Kasselstrand gjorde olika påståenden under sitt reportage om hur vandrarhemmet Lia Hof skall användas som boende för asylsökande. Han påstår även att 182 personer skall inhysas i boendet. I Migrationsverkets hyreskontrakt med Lia Hof (Migrationsverkets diarienummer 22-2012-33064), anges att 170 asylsökande skall få bo på Lia Hof.

Paula's girls night 06.11.11 041
victoire_za / Foter / CC BY-NC-SA

Vi hoppas att SDU vill visa relevanta bilder i reportaget. En limousin visas i SDU:s film. Därför frågade vi Bodil Sundén, pressinformatör på Migrationsverket, om Migrationsverket har limousinservice för asylsökande.

Svaret blev ”Nej”.

Åtskilliga glas och flaskor med champagne visas i SDU:s film. Därför frågade vi Bodil Sundén om Migrationsverket serverar alkoholhaltiga drycker till asylsökande som nyttjar någon boendeform finansierad av Migrationsverket?

Svaret blev ”Nej”.

I SDU:s film visas en skål med fem uppskurna frukter bestående av två sorters vindruvsklasar, ett äpple, ett päron och en melon, samt en skål med nötter.

I bilagan, på sista raden i Migrationsverkets hyreskontrakt med Lia Hof vandrarhem, under rubriken ”Lunch och middag”, anges emellertid följande fruktranson:

”En färsk frukt av varierande slag per person.”

Hyreskontraktet visar ingen information om att nötter ingår i de asylsökandes kost.

Därför frågar vi oss varför SDU:s inslag uppvisar limousiner, champagne, skålar med nötter och vackert uppskurna frukter?

I nuläget är det enda säkra att Gustav Kasselstrand tar in på lyxiga vandrarhem och dricker champagne. Om det har bekostats av sverigedemokratiska partikollegor — oavsett om de är rättshaverister, foliehattar eller ej — eller om det betalades med det statliga partibidrag, och därmed Sverigedemokraternas väljares skattemedel, det vet vi inte.

Tills dess att vi vet visar Kasselstrands champagnedrickande endast att Kasselstrand dricker champagne. Samtidigt som det nu torde kunna konstateras att Migrationsverket inte förser asylsökande med denna dryck.

Sverigedemokratiska politiker påstår sig ofta säga sanningen. Mot denna bakgrund vore det trevligt om Kasselstrand antingen presenterar alternativ information om boendet för asylsökande på Lia Hof som är bättre än Migrationsverkets, eller erkänner att han har fel. Helst i en ny SDU-film.

För de som är intresserade av tidigare kontroverser kring trovärdigheten i SDU:s filmer kan artikeln ”SD klippte in (M)-politiker i reklamfilm — polisanmäls”, publicerad i Dagens Media den 24 april 2012 vara läsvärd.

Klicka här för att visa alla inlägg i denna serie om Gustav Kasselstrand.

Krönikor

Ett annat Sverige

De främlingsfientliga är på många sätt stora på nätet. Det finns så kallade nyhetssajter som Avpixlat.info, Fria tider, Nationell.nu med flera. Många av anhängarna till dessa nyhetssajter, och till Sverigedemokraterna, finns också på Twitter för att debattera med oss som de kallar ”kulturmarxister”. 

Det slående när man läser på olika nyhetssajter eller försöker diskutera med många av dessa debattörer, de s.k. ”trollen” på Twitter, är hur främmande deras världsbild är jämfört med vår egen.

De flesta människor anser nog att det finns problem med integrationen, och att det här med kulturkrockar inte alltid är det lättaste att hantera, men majoriteten har nog inga större problem med att se människor med olika hudfärg på stan, eller att veta att det finns moskéer i Sverige. Så fungerar inte trollen. För dem är Sverige på väg mot undergång.

Det de tror är att vi hjärntvättas i bästa konspirationsteoretiska stil, genom statligt kontrollerad PK-media i tidningar, radio och TV. Men de tror också att svenskarna håller på att vakna upp ur någon slags dvala, att denna PK-hjärntvätt håller på att ”släppa”.

Vill du förstå hur de tänker? Har du sett någon av de senare Batmanfilmerna med Christian Bale, eller kanske Sin City, eller någon annan film med domedagskänsla? Då kan du förestålla dig vilket hot en främlingsfientlig person inbillar sig hänger över oss. Och då tänker inte denne främlingsfientlige i ”darkness is sexy”-termer, utan snarare på ett verkligt sätt, där hela hans värld håller på att rasa samman och sharia-lagarna skymtar i ögonvrån.

Statsminister Fredrik Reinfeldt höll ett anförande på Stockholms universitet den 6 november, där han riktade kraftfull kritik mot just Sverigedemokraterna och deras fotsoldater som verkar på Internet. Bland annat innehöll Reinfeldts kritik mot Sd en vass pik om att det inte är i riksdagen de för ut sin politik, utan snarare på diverse forum på Internet. Där plockar de upp människor som anser att politiker är korrupta och struntar i de problem som finns.

Premiärministern
danieljordahl / Foter / CC BY

Vi kan inte tro att vi i öppen debatt tar hand om fenomenet Sverigedemokraterna, vi måste i grunden inse att det finns samhällsproblem kopplade till integration och invandring, brottslighet, globalisering och omställning av Sverige som vi måste lösa. Vi måste ge människor hopp om att det är problem som går att lösa.

Det är mig en stor glädje att se detta uttalande från Fredrik Reinfeldt. Insikten att det finns samhällsproblem som faktiskt ligger till grund för hela SD’s framgång, och att det är upp till de andra partierna att lösa dessa, är för mig ett oerhört stort steg. Som med allt annat krävs det självinsikt innan man kan åstadkomma några större förändringar.

Min stora förhoppning är att alla partier kan samarbeta i just migrations- och integrationsfrågorna för att få Sverigedemokraterna att vika i popularitet och förhoppningsvis att åka ut ur riksdagen.

Källa: SvD 6/11 2012

Artiklar

En sverigedemokratisk ordbok 2: "kulturberikare"

I en tidigare artikel visade jag att ordet kulturmarxist, som används mycket i Sverigedemokraternas retorik idag, härrör från nazismen. Att Sd lånat begrepp från nazismen är inte så egendomligt eftersom Sd grundades av gamla nazister, som t.ex. Anders Klarström. Ett annat begrepp som för 20 år sen bara användes av nazister, men som Sd populariserat, är ordet ”kulturberikare”.

Riksdagsmannen Kent Ekeroth (Sd) är en av de sverigedemokrater som mest använder uttrycket.

Klicka för större bild. Kent Ekeroths blogg.
Gammelmedia inbillar sig ofta, och gärna även andra, att invandring och mångkultur ”berikar” Sverige på alla möjliga sätt och det är därmed bra med massiv invandring och mångkultur. Som reaktion på denna helt absurda inställning har det ironiserande begreppet ”kulturberikare” börjat användas flitigt i bloggosfären som ett förtjänstfullt hån mot svensk pk-media. Del i det roliga med begreppet är självfallet den enorma diskrepans mellan medias bild och verkligheten, vilket våldet från vissa invandrargrupper så tydligt visar.
Gammelmedia pratar floskler om hur mycket vi blir ”berikade” men när denna berikning sedan innebär rått och oprovocerat våld, rån, mord och gruppvåldtäkter m.m. sätts medias försök att skönmåla mångkulturen i ett löjets skimmer, milt sagt. Därför är detta begrepp klockrent att använda.

Nazisterna använde inte ordet berikare utan befordrare. ”Kulturträger” (ordagrant kulturdragare eller kulturbärare).

Nazisterna fick ordet direkt från Adolf Hitler som använde använde ordet redan i Mein Kampf:

”Vor allem aber die deutsche Kultur ist, wie schon ihr Name sagt, eine deutsche und keine jüdische… Denn wie mußte man uns dankbar sein, daß wir diese herrlichen Kulturträger freigeben und der anderen Welt zur Verfügung stellen. Sie kann nach ihren eigenen Erklärungen nicht einen Grund zur Entschuldigung anführen, weshalb sie diesen wertvollsten Menschen die Aufnahme in ihren Ländern verweigert.”

I samband med att Hitler beskriver det ”judiska hotet” mot ”tysk kultur” använder han alltså, i en bisats ordet. Han kallar judarna ”dessa härliga kulturbefordrare”. I övriga delar av talet hittar man ”detta präktiga folk” och liknande beskrivningar.  För övrigt avslutas talet med att Hitler skriver att målet för nazisterna var ”judarnas förintande i Europa”.

Om man läser nazitysk propaganda hittar man ofta liknande ironiska formuleringar som den om ”kulturbefordrare”. I partiorganer Völkischer Beobachter liksom i antisemitiska Der Sturmer.

Var fick då Hitler ordet från? Jo, han lånade ordet från första världskrigets tyska krigspropaganda.

Den numera avsomnade bloggaren Fenix skrev om det i en artikel för mer än tio år sen. Jag citerar hen här;

Frankrikes afrikanska befolkning beskrevs 1940 med det nedsättande ”kulturträger”.

KULTURARBETARE MUMBO 1916 tillfångatogs en grupp senegalnegrer vid Verdun. De beskrevs i de franska krigsdagböckerna som stora hjältar. De hade stått emot upprepade gasattacker, 50 timmars granatregn och slagit tillbaka tyska pionjäranfall med eldkastare.

Vatten, förnödenheter och ammunition hade tagit slut redan på ett tidigt stadium. Deras vita franska officerare var förstås de största hjältarna, men ententen var mycket nöjda med sina tvångsrekryterade kolonialnegrer. Tyskarna led en oerhörd chock dessa dagar. För första gången hade deras styrkor, preussiska elitsoldater dessutom, blivit tillbakaslaget av en hop numerärt underlägsna – negrer. Detta var allvarligt. Mycket allvarligt till och med. Tursamt nog hade man slutligen kunnat krossa denna föraktliga lilla hop ”svartingar”, men det hade kostat mycket blod.

Det tyska överkommandot lät avfotografera dem med titeln KULTURTRÄGER och publicerade bilden i sin officiella tidning. Några nummer senare fanns en ny bild. Ett porträttfotografi. Bildtexten är intressant.

Französische Kulturträger: In den Kämpfen bei Verdun gefangener Senegalneger (‘Mumbo’, der Schönste von allen). Källa: Illustrirte Zeitung Nr 3826 (Kriegsnummer 117) sid 558 (J J Weber, Leipzig, oktober 1916)

På bilden ser man en fransk soldat från Senegal. En neger. Av de miljontals bilder, teckningar, etsningar, målningar och fotografier som tyska högkvarteret lät publicera över sina fiendesoldater återfinns aldrig någonsin begreppet KULTURTRÄGER annat än på franska negrer. Ironin är kopplad till hudfärgen. Hade det varit en fransk konstnär, komplett med basker och flaska rödvin, hade ironin varit omöjlig. Hade det varit en fransk vinbonde hade ironin varit omöjlig. Hade det varit en fiskare, en gatsopare eller en sumprunkare hade ironin varit omöjlig. Ironin är enbart kopplad till uppfattningen att samtliga tyska läsare anser sig förmer än den franske soldaten – visserligen hade han utvisat utomordentligt hjältemod, vilket är mera än majoriteten av läsarna – de är förmer enbart p.g.a. en ljusare kulör i skinnet. Inget annat sägs. Däri ligger skämtet – han är en neger – en kulturarbetare – otroligt roligt 1916. Inte kan en neger vara kulturträger. *Hahaha* kluckades det i de Böhmiska och Bajerska drängstugorna.

— Begreppet är en ironi. — Ironin är enbart rasistisk. — Ironin tillkom vid en tid då Adolf Hitler var en gasskadad korpral i ett Bajerskt regemente.

 Läs mer om ordet ”kulturträger” här!

Krönikor

Kultur — vad är det egentligen?

Det allra första människor brukar svara, när jag frågar om kultur, är att det är; konst, teater, sång, statyer, tavlor och historia. Ja, det är alla de sakerna. Att svara enkelt på den frågan är väldigt svårt eftersom kultur är så mycket. Det närmaste en förklaring jag kan komma är ”ett gemensamt sätt att uppfatta världen”. En kultur är alltså inte föreskrifter, lagar eller regler för ett land utan det är hur människor gemensamt uppfattar världen.

Det krångliga är att kultur inte bara utgör hur människor i en viss geografisk del uppfattar världen utan kultur existerar var vi än rör oss. Kulturen du tillhör då du umgås med din familj, när du är på arbetsplatsen, i skolan eller i fotbollslaget kan skilja sig nämnvärt emellan varandra. Förutom att du har olika kulturer (förhållningssätt till världen) var du än rör dig så är också kultur ett ”uttryck”. Det kan hända att det nästan går att se på en person vilken kultur de tillhör på deras kläder eller till och med frisyrer, eftersom det är vanligt inom kulturer att människor också väljer ett gemensamt uttryck — för att känna tillhörighet med varandra eller för att de tror att det ska vara så.

Så förutom att kultur är en gemensam ”överenskommelse” om hur världen bör fungera så är det också ett gemensamt sätt att uttrycka sig.

Det är så enkelt att låta sina förutfattade meningar styra sin uppfattning av världen. Alltid när du möter en människa som du inte känner så skapar dina tankar en ”bild” av vem den här personen är. Det sker ganska omedelbart. Det första vi ser hos en människa är dess ”uttryck”. Uttrycket kan spegla just den här personens ”kultur”. Ibland är det enklare att se ”vem” personen är och ibland svårare. Kanske har personen en ”punkfrisyr” och piercingar, en slöja, dyr kostym, second-hand-kläder och rufsigt hår eller rakat huvud och ”bombarjacka”, tatueringar, genomskinliga kläder, löst sittande kläder, ja det kan vara vad som helst hos en person som ger dig en bild av ”vem” den här personen är.

Är det farligt att skapa förutfattade meningar om en för mig helt främmande människa? Jag skulle vilja svara nej, så länge som jag är öppen för att lära känna den här personen utan ”bilden” som jag skapade vid ett första ögonkast. Om jag är villig att låta mina förutfattade meningar svepa mig förbi i samma takt som jag lär känna den här personen. Vad som är farligt är att förutfatta att människor är och tänker på ett visst sätt bara för att de kommer från en viss ”kultur”. Ordet ”är” ger en definitiv bild och väldigt lite utrymme för mig att skapa min egen bild av en ny person.
Cops greeting
Paphio / Foter / CC BY-NC-SA

Nu varnar jag er för att jag kommer att generalisera något, då detta är nödvändigt för att beskriva vad jag menar. Vi börjar med något ur min vardag. Detta är min observation och min sanning;

När jag bodde i Spanien så observerade jag att i Spanien pratar många med en högre ton och gestikulerar mer med kroppen än vad de gör i Sverige. Det första jag tänkte då är att människor i Spanien är mer ”framåt” och har ett mycket större självförtroende än människor i Sverige. Där jag kommer ifrån är människor lite mer ”avståndstagande” och har en större ”privat zon” än människorna i Spanien.

Kindpussar till exempel, jag är van att ta i hand och direkt skapa en meters mellanrum emellan mig och den för mig främmande personen jag hälsar på. Innan jag börjar med att krama människor och pussa på dem så har vi ofta känt varandra ett tag. Men i Spanien behöver man inte ens känna en person för att dela ut pussar.

Kan jag dra några slutsatser av mina observationer? Ja, att människor är olika och att vi uppträder olika för att vi kommer ifrån olika kulturer. Inget är mer rätt än det andra, däremot är det enkelt att skapa sig förutfattade meningar i dessa ”kulturella möten”. En person i den ”spanska kulturen” kan titta på mig och tycka att jag är avståndstagande, känslokall, ytlig och blyg. Att den personen tycker det om mig betyder givetvis inte att jag ÄR allt det där men i den personens ögon kan det verka som så eftersom jag uppträder på ett sätt som i den personens kultur beskriver just de egenskaperna. Om det nu hör till vanligheten att man kindpussas och pratar högt med mycket kroppsspråk och möts av en person som inte gör allt detta så kan det skapa just DE förutfattade meningarna.

Vänder vi på det hela så kan det också hända att personer som är vana vid den s.k. ”svenska kulturen” ser några människor som kommer från Spanien som talar på det sätt DE är vana. Vilket i sin tur kan göra att en person här i Sverige kan tycka att de verkar burdusa, gåpåiga, nonchalanta och högljudda.

En lärare som jag lärde känna på Stockholms Universitet då jag studerade spanska berättade om sin första lektion i Sverige. Han beskrev den som fasansfull.

Vad som var så fasansfullt var att alla satt tysta och lyssnade. I mina öron låter det som en helt vanlig lektion men den här läraren var van vid att eleverna interagerade med honom samtidigt som han undervisade.

I Spanien är det ett sätt att visa sitt intresse för vad personen säger när man fyller i med ord som ”Así, de acuerdo, verdad, igual…” etc. När han då möttes av en sal med ca 100 personer som bara satt tysta och lyssnade så upplevde han att de var totalt ointresserade av vad han hade att säga. Jag kan förstå att situationen för honom var extremt obekväm. Men efter ett tag vande han sig vid att det är så det fungerar här i vårt gemensamma sätt att uppfatta världen och slutade att ta illa upp av situationen.

Ett annat kulturellt möte som en väninna till mig berättade om var när hon var på sin första arbetsintervju i Sverige. Hon är ursprungligen också ifrån Spanien. Då gjorde hon precis som hon brukar: fyllde i med små ord för att visa intresse när arbetsgivaren pratade. Hon fick inte jobbet och fick veta senare att arbetsgivaren hade tyckt att hon verkade burdus, gåpåig och nonchalant.

Kultur är ett laddat ord, och sedan SD kom in i riksdagen — ett mycket mer omdiskuterat ord

Vad är egentligen s.k. ”Svensk Kultur” och är det viktigt att identifiera sig med den för att få leva här? Vem är egentligen Svensk?  Är det viktigt att vara Svensk? Är Svenskheten det optimala förhållningssättet till världen? Är Svensk kultur att vara full på midsommarafton och sjunga små grodorna? Är det att prata tyst ute bland folk, titta ner i marken & ta i hand när man hälsar? Är det att ha blont hår, fräknar och en rak liten näsa?

Att försöka definiera ”svensk kultur” och ”svenskhet” är en svår och näst intill omöjlig uppgift. I min värld är det dessutom ganska ointressant hur människor uttrycker sig eller förhåller sig till omvärlden. Viktigast bör väl ändå vara att när man lever i Sverige så förhåller man sig till de regler och lagar som är landet tillskrivet?

Vad du lever i för kultur talar inte om ditt värde. Jag tycker att människovärdet finns i människors hjärtan, deras handlingar och deras tankar. Jag är övertygad om att med ödmjukhet, förståelse och ömsesidig respekt kommer man väldigt långt här i världen. Att jag dessutom aktivt ser mina fördomar och jobbar för att vara öppen inför att tänka om, det gör mig till en bättre medmänniska.

Egentligen är det ganska enkelt

finally! blipmusic
blipmusic / Foter / CC BY-NC-ND

Svensk är de som bor, lever och verkar i detta land. Svensk blir en person när den personens papper talar om att den är det. Det finns alltså tydliga riktlinjer och dokument som berättar om en person är svensk eller inte och det kallas medborgarskap. Ingenstans står det skrivet att jag ska se ut eller bete mig på ett visst sätt för att få vara svensk. Har en person ett medborgarskap så har den personen lika mycket rätt att finnas och ta plats här som alla andra.

Att ta del av den ”svenska kulturen” är däremot ett val som varje person har rätt att som individ fatta beslut om. Visst kan du eller jag tycka att det vore rätt att till exempel lära sig det svenska språket för att lättare kunna ta del av den ”svenska kulturen”. Vi kan tycka det men har vi rätt att bestämma det åt någon annan?

För om det börjar med språktester är följande fråga — hur långt ska vi ta det? Historiatester? Kulturtester? Uppförandetester?

Min sons far är född i Syrien. Jag vill inte att han ska känna skuld för sitt ursprung. Jag vill som många andra föräldrar att mitt barn ska vara stolt över sig själv. Jag vill att han ska få möjlighet att ta del av både sin fars kulturella ursprung och mitt. Sen är det upp till honom att själv avgöra när han blir äldre vilken han känner mest eller minst för. Han kanske inte ens vill identifiera sig med något ur våra kulturella historier, men han ska åtminstone ges möjligheterna. Därför tycker jag att det är en självklarhet att han till exempel får ha arabiskalektioner i skolan och lär sig om världens alla olika ”kulturer”.

Det arabiska språket är ju en del av honom och hans familj. ”I Sverige pratar man Svenska” sa ett litet troll till mig på Twitter. Fel, i Sverige pratar man svenska också vill jag tillägga.

För vi är ett mångkulturellt land, mångkulturella individer och mångkultur är inget farligt

Vad som är farligt är att bestämma sig för att ”min kultur” och mitt sätt att ”uppfatta” världen är ”bättre” än någon annans. Det är på precis det sättet som SD resonerar. Det resonemanget skapar fördomar, rasism och utanförskap. Det skapar ilska, hat och våldsbrott.

Kultur är något som är dynamiskt och förändras hela tiden. Från generation till generation och i alla de kulturella möten som sker. Jag tror att det är i möten med andras kulturer som man bättre lär känna sin egen kultur. Att lära känna sin egen kultur utifrån möten med andra kulturer ser jag bara som positivt. Att verkligen förstå hur mitt sätt att uppfatta världen egentligen är ett inlärt beteende och inte en regelbok. Det gör i alla fall mig mer ödmjuk och förstående till hur andra människor uppträder, uttrycker sig och förhåller sig till världen.

Anna Siekas

Krönikor

Nationalism + misogyni = sant?

I juli i år anmälde en 18-årig kvinna att hon blivit utsatt för en överfallsvåldtäkt utförd av två män med ”mellanöstern-utseende och en neger” i Bollnäs.
Några dagar senare hölls en demonstration av den Nationalistiska organisationen Svenska Motståndsrörelsen på Brotorget i Bollnäs. De var utrustade med löpsnaror och förklarade att ”det är dem man använder för att hänga alla förrädare som tror på mångfalden”.
De uppmanade folk att “Konfrontera samtliga som håller det påtvingade mångkulturella djävulssystemet under sina armar”. De hävdade att den påstådda gruppvåldtäkten är en direkt konsekvens av den ”importerade kvinnosynen” som är resultat av folks ”vansinniga tro på fraser som ‘alla människors lika värde'”, som vi måste kasta av oss”.

Tre unga Bollnäskvinnor upprördes av det totala hat mot invandrare som strömmade ut från dessa unga män i kängor. De kände att detta var att använda en tragisk händelse i rent propagandasyfte och ansåg att det behövdes en motkraft mot främlingsfientligheten och rasismen. De beslutade sig för att hålla en manifestation mot rasism i Bollnäs och la ut eventet på Facebook.

De hann nästan inte mer än lägga upp det förrän de blev överrösta med okvädningsord från rasisterna. De blev uthängda, hotade och kränkta. Vuxna män spydde galla över tre 17-åriga flickor för att de ville uttrycka sin och andras mening.

Jag har bemött och argumenterat med främlingsfientliga element på nätet i några års tid, men det här var som att öppna Pandoras ask. Varenda rasist, nazist, nationalist, rasbiologist, troll och SD-sympatisör i hela Sverige kände sig tydligen manad att attackera dessa unga kvinnor och deras manifestation.

Vi var många antirasister, kvinnor och män i olika åldrar som uppehöll oss på eventets FB-sida ända fram till i augusti då manifestationen genomfördes, för att stå som en digital mur emot rasister, nationalister och SD-sympatisörer.

Tydligt märktes skillnaden i ton och attityd gentemot oss kvinnor i jämförelse med tonen mot männen.
Vi hånades konstant för vår kvinnlighet, de unga kvinnorna blev sexuellt trakasserade, vi äldre hånade för vår ålder och infertilitet.
Men genomgående fick vi läsa deras önskan att vi skulle utsättas för våldtäkt. Att vi skulle överfallas och skändas sexuellt av ”MENA-män”. Inte bara vi själva, våra döttrar skulle också våldtas av invandrare så skulle vi nog ändra mening.
För enligt dem så är det tusen gånger värre att bli våldtagen av en utländsk man, för svenska män begår inte våldtäkt, eller hur var det nu?

Vi talade om för dem om och om igen att det för en kvinna faktiskt inte spelar någon som helst roll vilken etnisk tillhörighet förövaren har. Det är lika hemskt och vedervärdigt om det är Pärra från Mollkom eller Ali från Mogadishu som utför gärningen. Vi påpekade att de förminskade varje kvinna som blivit utsatt för våldtäkt genom att slå på trumman för den påstådda icke – styrkta våldtäkten i Bollnäs. Hur mycket vi än skrev att våldtäkt är ett fruktansvärt brott oavsett etnicitet på vare sig offer eller förövare så fortsatte de att mala på om hur hemskt det var att svenska kvinnor våldtas av främlingar.
Jag förstod att det inte har någonting med omtanke om kvinnor att göra. Det enda som spelar roll är männens heder.

Inom den Nationalistiska rörelsen har kvinnan en väldigt speciell roll. En roll som inte är olik den som Talibanerna tillskriver den kvinnliga befolkningen.

Inom t.ex. SmR är kvinnans roll att utgöra en trygghet för mannen, hans roll är den fysiska försvararen och försörjaren av familj, folk och nation. Hennes viktigaste uppgift är att stödja mannen och alltid finnas där för honom. En kvinna inom SmR har som uppgift att vara stolt över sin man och han ska kunna tryggt veta att hans kvinna sitter hemma med barnen och tänker på honom.

Inom den nationalistiska rörelsen har man samma kvinnoideal som man hade på 30-talet. Kvinnans värde ligger i hennes modersroll. En god kvinna står vid sin mans sida och föder en massa ”renrasiga” barn.

En dålig kvinna låter sig påverkas av dagens samhälle och mediabrus, hon kan förledas att välja män av annan etnicitet eller ännu värre — en annan kvinna.
En god kvinna ser det även som en ”plikt” att ta abort om fostret skulle visa på funktionsoduglighet eller vara av ”orent” blod. För en kvinnas främsta plikt är att föda många rasrena barn och trygga nationen.

Med det synsätt på kvinnan så är det inte märkligt att rasister, nationalister etc. kallar kvinnliga meningsmotståndare för ”pissluder”. För dem är varenda fri kvinna ett hot mot deras Utopia. Fria, självständiga kvinnor nöjer sig inte med att vara förpassade till hem och barn, nöjer sig inte med att ”vara stolta över sina män”, ser sig inte vara behövande av maskulina försvarare, anser sig ha högre och större värde än att bara vara barnaföderskor för nationen.
De nationella avskyr fritänkande, starka kvinnor på exakt samma sätt som Högerkristna, Talibaner och andra mörkermän. Man kan lugnt konstatera att de är misogyna antifeminister.

Vad som däremot är mycket märkligt är att ca 17 % av de nationellas medlemmar är kvinnor, medelåldern är 23 år, hur tänker de?
Rollen som nationalisterna och faktiskt SD, läs deras partiprogram, vill tvinga in kvinnor i, är en roll västvärlden i stort sett övergav under efterkrigstiden.
Det är därför de kränker kvinnliga meningsmotståndare, skriver hatmail, öser snusk och skit över kvinnor i kommentarsfält, på Twitter och var helst de kan.

De är helt enkelt svenska Talibaner.