Sverigedemokraterna 25 år

Sverigedemokraterna har förändrats en hel del under åren. De har blivit lite mer rumsrena och socialkonservativa. Men hur har de förändrats och vad finns kvar av det gamla Sd? Jag har gjort en djupdykning i mitt minne och funderat över vad jag minns av det Sd som jag debatterade mot redan 1989-1990.

Mountain Lion Safety
ekai / Foter.com / CC BY-NC-SA

Jag var engagerad för att stoppa Sd redan åren efter de grundades och debatterade mycket med folk som stödde Sd redan då, dessutom kände jag på den tiden brodern till Anders Klarström, den dåvarande partiledaren.

Första gången jag stötte på en sverigedemokrat var nog när jag besökte Miljöpartiet i Stockholm 1989. 

Jag var då en ung förvirrad tonåring som gick i valet och kvalet om jag skulle bli miljöaktivist eller konservativ teknikfanatiker. Nja, det är en helt annan historia. Men när jag var och besökte ett möte med Miljöpartiet i Stockholm stötte jag på en sverigedemokrat där som sa att han varit med på grundningsmötet då Sd grundades 1988.

Samtalet då var ganska typiskt för samtalet man hade med sverigedemokrater 1989 och 1990. Man kom nästan alltid in på Hitler av nån anledning. Eftersom sverigedemokraterna man mötte då ofta gillade Hitler. Så att debattera med Sd då handlade mycket om att bemöta förintelseförnekares myter, bemöta tankar om att Hitler var bra, att man inte skulle dra alla judar över en kam.

Efter det skulle det bli många möten med Sd-folk. Jag var mycket på stan och pratade politik och folk från Sd ville prata hela tiden.

Fast en sak skilde Sd:s anhängare från de rena nazister man mötte. Sd-anhängarna tonade ner det där med nazismen. De var i allmänhet mer sympatiska till nazismen men gjorde inte en stor sak av det utåt. De pratade invandring istället. Och de kopplade ihop ”problemen” med invandringen med pensionärers problem.

1989 blev Anders Klarström partiledare. Då hade jag en fördel. Jag kände Anders Klarströms bror, Peter, som var antirasist. Via honom hade jag fått reda på mycket om hur Klarström fungerade. Jag visste vilka böcker han läst, vilka historiska händelser Klarström gillade, vilka personer han beundrade i historien, vilka porträtt *host!* han hade på väggen. Kort och gott beundrade han gamla nazister och naziidéer! Det var inte konstigt. Han var ju gammal nazist själv. Hans politiska karriär inleddes med aktivism för Nordiska Rikspartiet och hans första framträdande som ”kändis” var när han mordhotade Hagge Geigert 1986.

Inom Sd påstås det numera att man inte kände till att Klarström varit nazist när han valdes 1989. Det är skitsnack! Alla sverigedemokrater jag tog debatt mot de åren, från Sven Davidsson till de lokala skinheads man mötte, hade samma fascination för det nationella och det nazistiska.

En sverigedemokrat kände man igen då kring 1989-1990, på att de började prata om invandringen och pensionerna (som debatterades mycket de åren) och sen la till att de själva var från Sd. Då brukade jag omedelbart säga att —”Jag känner folk som känner er partiledare MYCKET väl, låt oss skippa rundsnacket nu. Vad anser du om Adolf Hitler och nazisterna?”. Då kröp det nästan alltid (!) fram, efter lite lirkande att de minsann tyckte han var bra, underskattad eller inte så dålig som ”fienden” utmålade honom.

Det var dagar det… 1989 och 1990.

En variant kunde vara att man chockerade dem lite med att säga att —”Problemet med er sverigedemokrater är att ni anser att ekonomi handlar om en kamp om resurserna, inte om att skapa nya resurser. Och ni ser människan som en parasit.” Nazirörelser har nämligen alltid pratar om KAMP.

Skillnaden mellan Sd och nazistpartierna de första åren var inte en skillnad i idéer utan en skillnad i metoder. Sd försökte hitta nya vägar. De ville prata om annat än invandring. De ansåg att man borde tona ner allt det där nationella om nazister och gamla fascister.

Men det nazistiska tonades snart ner. Man ville ”skapa” det ”nya” och ”mjukare” nationella alternativet.

En smart metod

Three Hands
Stuck in Customs / Foter.com / CC BY-NC-SA

Sd:s ledarskap runt 1990 var ganska smarta. Deras metod gick ut på att sålla bort alla de som inte kunde tona ner det där gamla nationella pratet. Partiledarens bror berättade för mig att Klarström övergett NRP eftersom de ”levde kvar” i 30-talet och trodde att man kunde föra samma retorik då som nu. SD:s partiledare ville bana nya vägar och bygga en nationell rörelse med folk som både var mot nazismen och för den. Men de skulle ha en sak gemensam: de skulle vara överens om att se framåt. Det nazistiska skulle tonas ner. Pragmatism skulle vara det nya ledordet!

Så stegvis kom man att fylla rörelsen med nya generationer av rasister. Folk som var pragmatiska och kunde prata om annat än Hitlers stordåd. Allt i enlighet med idén att tona ner, tänka om och bana nya vägar.

Att debattera med en sverigedemokrat runt 1994-1995 blev något helt annat än 1989-1990. Visst fanns det nazister kvar i partiet, men de hade numera lärt sig att knipa käft om sin nazism. Istället var det invandringen, pensionerna och att värna om den svenska kulturen. Nazismen var passé och förbi. Nu skulle det nya byggas.

Nån gång i samband med detta började man också tona ner judehatet och lyfta fram muslimhatet som alternativ. Enligt Klarströms bror skedde detta för att —”det fanns så få judar i Sverige, muslimerna anses vara ett större problem”…

Fast fascinationen för det nazistiska fanns kvar länge. Anders Klarström själv beundrade t.ex. den gamle fascisten Per Engdahl. Men Engdahl var gammal och träffade få. Nån gång, jag tror 1993, precis innan Engdahl dog, träffades de. Enligt vad Jimmy Windeskog (som då jobbade i Sd och stod nära Klarström) berättat ska de båda inte ha gillat varandra. Enligt Klarströms bror träffades de flera gånger och Klarström var fascinerad över gubben. Men gubben, Per Engdahl, var gammal, gaggig och motbjudande som person. Enligt brodern bekräftade besöket bara Klarströms tankar om att nåt nytt måste skapas.

Men metoden att ”tona ner” lever kvar inom Sd.

Ja, partiet idag tar avstånd från nazismen. De har rört sig mer mot socialkonservatismen. Men arvet lever kvar. Retoriken som partiet tillåter mot muslimerna är väldigt lik den gamla retorik som partiet hade för 22 år sen mot judarna. Därför är det än idag motiverat att varna för partiet. Muslimhatet, romhatet, metoden att dra hela folkgrupper över en kam, är en fara.

Och inte bara en fara. Det är den återstående länken som förenar Sd idag med det Sd var 1989-1990.

Jag kan inte hjälpa det. Varje gång jag ser Sverigedemokraterna på nyheterna får jag flashbacks från den gamla tiden. Ett parti som grundades av folk som älskade nazismen men som hade tanken att man skulle tona ner den och bygga en ny rörelse som ”blickade framåt” inte bara bakåt.

(Klarström har tagit avstånd från sitt förflutna inom NRP och Sd sedan dess och ingen skugga ska falla över honom nu. Han har insett sina misstag och tänkt om, det är bra. Att inse att man haft fel och ändra sitt liv är starkt gjort! Jag tvekade innan jag bestämde mig för att nämna honom i artikeln, men har valt att göra det ändå. Hans roll i Sd var så avgörande och viktig.)

Länge leve massinvandringen!

Många som är mot invandring kallar invandringen till Sverige idag för ”massinvandring”. Aktivister som är för invandring faller ofta i fällan att bemöta detta genom att säga att ”det är ingen massinvandring”. Det hjälper knappast. Är man mot invandring kommer man att använda det negativa prefixet ‘mass-‘ även om det rör sig om få invandrare, likt hur antisemiter gnällde över den s.k. ”massinvasionen av judar” till Sverige på 30-talet, då det kom endast några få familjer från Tyskland.

Hur bemöter antirasister argumenten om massinvandring? Ja, man kan kika på den regeringssida som lades upp förra året om nätmyterna om migration och invandring. Det är typiskt:

Myt 1: Det pågår en massinvandring, om några årtionden kommer svenskar att vara i minoritet i sitt eget land.Påståendet är direkt felaktigt. I dag är knappt 15 procent av befolkningen född i ett annat land. Statistiska Centralbyrån räknar med en näst intill oförändrad andel i framtiden, andelen beräknas öka till 16,5 procent 2050.

I grunden bygger myten på att personer med utländsk bakgrund aldrig blir svenskar och att det skulle vara ett problem om människor har en bakgrund i ett annat land. Det är också värt att notera att den enskilt största gruppen invandrare 2010 var hemvändande svenskar, som stod för en femtedel av invandringen.

Att regeringen börjar så här kommer att göra folk som är skeptiska till invandringen fly förbannade. De väljer att inte försvara den invandring vi har utan att istället ta strid på frågan om man kan kalla invandringen en massinvandring. Regeringen säger att ”ja antalet personer med utländsk bakgrund är stort, men det är ingen massinvandring” och bekräftar därmed de farhågor de invandringsskeptiska har utan att bemöta dem.

Regeringens ”mytsida” gör ett klassiskt misstag, ett som många politiker gjort, t.ex. Mona Sahlin (S). En politiker, eller antirasist, får frågan om det pågår massinvandring och svarar med att säga att man inte kan/får använda ordet massinvandring. Så kan man inte agera om man vill stoppa näthatet. Man får köra med öppna kort, redovisa fakta och försvara invandringen som sådan istället. Kan man inte göra det, utan måste förvränga ord på klassiskt politikermanér bör man nog hålla tyst i invandringsdebatten.

Massutvandring och massinvandring?

Först fakta. De högsta siffrorna för utvandringen från Sverige som uppmättes var mellan 1880-1893 då 0,83% av befolkningen utvandrade per år. Under åren 1850 till 1930 ligger siffran lägre. Jag har sett siffran 0,4% – 0,45% av befolkningen varje år under den tidsperioden. Detta är det som kallas den svenska massutvandringen av alla historiker.

Detta är de svenska uppehållstillstånden 2009:

Källa: Migrationsverket

Nu ska vi räkna. Ta bort de studerande och det blir ca 90.000 personer som fick uppehållstillstånd (Inte alla är klassiska invandrare, men å andra sidan var många emigranter inte klassiska emigranter heller, många som emigrerade återvände till Sverige). Med 9,1 miljoner invånare motsvarade det nästan 1% av Sveriges befolkning.

Om 0,4% tillåts kallas massutvandring är det väl ingen tvekan om att det är rätt att kalla det massinvandring då det rör 0,9%-1%, eller?

Sedan 2006 har vi haft en exceptionell invandring. 2006 var den 70.000 personer om man räknar bort gäststudenter och hemvändande svenskar. Folkmängden var 9 miljoner. Det är 0,78% av befolkningen. Om man tittar på åren 1960 till 2011 blir siffran mellan 0,55-0,6%. Om någon läsare vill, får ni gärna räkna ut den exakta siffran.

Ja, det pågår utvandring också och många som kommer hit kommer för att jobba. Men så har det alltid varit med invandring och utvandring. Faktum är ändå att andelen som kommer hit är 1%.

Källa: Migrationsinfo.se

Länge leve massinvandringen!

Det gör att Sverige förändras radikalt, onekligen. Det gillar jag, som ser ett egenvärde i kulturers möte och som vill ha så öppna gränser som möjligt.

Det är denna förändring vi som är positiva till invandringen bör försvara, inte käbbla och tvista om Sverige förändras eller inte eller om det ska vara tillåtet att kalla det massinvandring eller inte!

Myt: Oikofob

Ett skällsord som allt oftare kastas runt i debatten är ”oikofob”. Nationalister vill gärna framhäva filosofen och författaren Roger Scruton som upphovsperson till uttrycket, i en bok som utgavs år 2004.

Lee Yong-baek - Pieta: Self-hatred. 2010
Fer Figheras / Art Photos / CC BY-NC-SA

Scruton anses ha myntat ordet ”oikofobi”. I likhet med xenofobi, uttryckets motsats, syftar inte detta på en fobi i medicinsk mening. Ordet är snarare ett retoriskt knep.

En person anses vara oikofob då den konsekvent nedvärderar sin egen nation, dess traditioner samt dess kultur. En utveckling av begreppet blir då att en ”oikofob” person är självförnekande och har en skadlig vilja att försöka vara ”osvensk” och mångkulturivrare. Det vill säga en antydan till att man försöker ”späda ut”, avveckla och förstöra traditioner; att man i förlängningen förråda sitt eget land och sitt eget ursprung.

De som slänger etiketten ”oikofob” på sina politiska motståndare gör en tankevurpa.

Om en person står upp för den svenska grundlagens religionsfrihet och därmed skyddar varje individs rätt att utöva sin religion — eller att fritt välja att slippa utöva någon religion — så betyder detta inte på något sätt att den personen skulle hata sig själv eller förneka sin egen religion eller ateism. Om en person står upp för allas frihet att själv välja sin egen kulturmix betyder inte det att denne på något sätt behöver avgränsa eller inskränka sin egen kultur.

Försättsbladet till Letters From England, 1808
Försättsbladet till Letters From England, 1808.

Scrutons version av begreppet används grovt nedsättande för att kritisera politiker, alla de ”politiskt korrekta” och de ”intellektuella” som tycker om mångfald, vill främja utveckling och ett mer diversifierat socialt liv, kultur och samhälle.

Enligt Scruton visar dessa nämnda grupper en skadlig tendens att fastna i vad han anser vara ett outvecklat stadium av individens personlighetsutveckling.

Många av hans anhängare menar att ”oikofober” undergräver och ”förstör” hela det samhälle som de vill försöka konservera och skydda mot utveckling, med sin inskränkta och begränsande socialkonservatism och etnonationalism.

Allt detta är tydliga indikatorer för en fascistisk ideologi.

Men om man gräver lite…

Författaren Robert Southey skrev och publicerade redan år 1808 en skämtsam bok om hur engelsmän semestrar. Boken är skriven i formen av ”fejkumentär” / ”mockumentär”, där författaren ikläder sig en uppdiktad roll av en spansk resande som på engelsk mark iakttager de beteenden och semestervanor som britterna föredrar när de semestrar i sitt eget land. Det är ett långt kåseri med ironiska, underfundiga skildringar och humoristiska överdrifter om människors ”dåliga smak” och agerande.

Han använder begreppet ”oikofobi” i andemeningen att personer — som i sitt vardagsliv är vana vid moderna bostäder och den senaste tekniken — verkar nöja sig med och nästan söker efter de allra torftigaste och dystra inrättningar, för att ”det ska vara så när man är på semester.”

Även partiledare Jimmie Åkesson verkar ha fallit för Scrutons mytbildning och anser att svenskar är världens mest självföraktande folk.

Källor:

Läs ett utdrag ur boken Letters From England, av Robert Southey

Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Oikofobi

Överflödiga SD-förslag — Del 1

Det är alltid bra i den politiska debatten att granska olika politiska partiers förslag och hur de förhåller sig till dagens situation.

Ett utmärkande drag för relativt många av sverigedemokraternas politiska förslag är att de redan existerar i lagstiftning, i aktiv politik, eller att förslaget grundas på missförstånd.

Motargument väljer därför att granska Sverigedemokraternas ”Invandringspolitiska Handlingsprogram” utifrån den aspekten.

sobre palafitas

Under rubriken ”Migranter, bosättare och flyktingar” skriver SD:

Att människor i mindre utvecklade länder vill förbättra sin ekonomiska och sociala situation genom utvandring är fullt förståeligt och mänskligt, men det kan inte vara en tillräcklig grund för uppehållstillstånd i vårt land. En sådan politik gynnar vare sig Sverige eller utvandringsländerna.

 

Enbart vilja att förbättra sin ekonomiska situation genom att utvandra till Sverige utgör ingen laglig grund för beviljande av uppehållstillstånd i Sverige.

Om Sverigedemokraterna eller andra väljare trodde något annat kan Motargument meddela att de nu inte behöver oroa sig.

 

Den vinklade sanningen

Skribenter och läsare på sajten Avpixlat ordbajsar en hel del. Bland annat om hur de är de enda som sett och förstått sanningen, och därefter klämmer de ur sig klyscha efter klyscha om hur bedrövligt allting är, hur 7-klövern och media mörkar sanningen och så vidare och så vidare.

Day Ninety Eight
Dustin Diaz / Foter.com / CC BY-NC-ND

Huruvida 7-klövern och media mörkar sanningen eller inte låter jag vara osagt. Däremot så är det så att alla — både privatpersoner, politiker och framför allt media av olika slag, vinklar sina artiklar, reportage och nyheter av allehanda slag. Aftonbladet och Expressen intar inte samma vinkel i sina artiklar, eftersom de inte har samma politiska inriktning och åsikt. En liberal tidning skriver inte om nyheter på samma sätt som en socialdemokratisk tidning. Man vinklar allt man skriver och läser efter egna åsikter och det man själv bedömer vara rimligt och ”sant”.

Det är på grund av detta fenomen som nämnda skribenter och läsare på Avpixlat anser att de är de enda som sett ”sanningen”.

Utöver detta väldigt enkla faktum är det också så att var och en formas och styrs av det vi läser (bland många andra faktorer, givetvis). Läser vi högerinriktade tidningar influeras våra tankar och sätt att uppfatta verkligheten och världen av det. Väljer vi däremot att läsa tidningar som drar åt vänster, tenderar vi till att dras mot vänster vi med.

Så är det också gällande detta med rasism och antirasism. Beroende på vad vi läser, bygger vi starka värderingar åt ena eller andra hållet som kan vara svåra att bryta.

To each his own, kan man säga, men det går också bra att säga what goes around comes around.

Höj dagersättningen för flyktingarna!

SVT rapporterade i veckan att dagersättningen för flyktingar är på samma låga nivå idag som för 20 år sen. 19 kronor per vuxen, 12 per barn per dag. Det för med sig konsekvenser, vilket SVT visar:

— Vi försöker få sjukvård för vår lilla dotter, hon mår inte bra. Hon har blivit undersökt, vi tog henne till sjukhuset, men några mediciner kan jag inte köpa. Vi har inga pengar att köpa medicin för, säger Muhammed Rashwani.
/doh
FACEPALM          striatic / Foter.com / CC BY

Frågan är om vi alls lärt oss något av flyktingmottagandet på 80- och 90-talet? Minns ni hur det var då? Då hade man handläggningstider på upp till tre eller fyra år och flyktingar fick inte arbeta under den tiden. Samtidigt hade de en usel ersättning (fast högre än idag) och isolerades i stugor mitt ute i skogen, utan kontakt med omvärlden. Sen förundrades en del över att det skapade problem bland de som isolerades?!

Idag är det lite enklare att skaffa jobb (arbetslinjen, ni vet? som S drev fram till 2006 och Alliansen kopierade av S). Men dagersättningen är usel och flyktingar isoleras fortfarande ofta på campingar och gamla hotell mitt ute i ödemarken. Om man vill handla, eller träffa andra människor kostar en bussresa kanske lika mycket som tre eller fyra dagsinkomster.

Daniela bor på en camping på Öland där maten inte ingår i boendet. Som ensamstående vuxen får hon ett matbidrag på 47 kronor per dag, de äldsta barnen får 31 kronor var.— Det räcker inte alltid till, säger Daniela som berättar att hon har långt till affären och behöver använda en hel del av sin ersättning till busspengar för att åka och handla.

Familjens yngsta barn, som i likhet med alla barn från och med nummer tre i barnaskaran har halverad ersättning när det gäller beloppet för övriga levnadsomkostnader, får 6 kronor om dagen som ska räcka till exempelvis blöjor.

Sen förundras en del över att det ibland är stökigt och bråk på flyktingförläggningar?! Tacka fan för det! Man behöver inte precis vara ett geni för att förstå att systemet som vi har för att ta emot flyktingar faktiskt SKAPAR problem.

Höj dagersättningen för flyktingar, och för guds skull, ge dem någon form av klippkort för gratis resor med kollektivtrafiken om de isolerats på nån camping i ödemarken!

Hets mot folkgrupp – allas likhet inför lagen

Då och då kommer politiska utspel och förslag från framstående svenska politiker som ställer allas likhet inför lagen i blickpunkten. Eller förslag som åtminstone borde ställa frågan allas likhet inför lagen i blickpunkten.

Tidigare integrationsminister och segregationsminister Nyamko Sabuni föreslog att kvinnor som flyttar till Sverige med barn inte skall ha samma rätt till föräldraförsäkring.

European Flag
rockcohen / Foter.com / CC BY

Sverige har via artikel 23 & 24 i flyktingkonventionen förbundit sig att tillerkänna flyktingar samma behandling som statens egna medborgare beträffande socialförsäkring, moderskap och familjeförsörjningsskyldighet, liksom varje annan situation som täcks av socialförsäkringarna. Att det således strider mot de mänskliga rättigheterna blev en parentes i debatten. Men vi hoppar vidare.

Socialdemokraternas ”starke man” i Malmö, urpsrungligen flyktinginvandrare från Estland, utnyttjade sin rätt att bosätta sig i Malmö. Han har tillsammans med flera andra lokalpolitiker i Malmö velat förbjuda flyktinginvandrare rätten att bosätta sig var de vill (förutsatt att bostad skaffas på egen hand). Förslaget stöddes av flertalet lokala avdelningar av våra riksdagspartier. Även Sverigedemokraterna.

Den Europeiska konventionen om de grundläggande mänskliga rättigheterna och friheterna är jämställd med svensk grundlag. Artikel 2, punkt i tilläggsprotokoll 2 i konventionen, under rubriken ”Frihet att röra sig”, anger:

Var och en som lagligen befinner sig inom en stats territorium har rätt att fritt röra sig där och att fritt välja sin bosättningsort.

Att det således strider mot de mänskliga rättigheterna blev en parentes i debatten. Men vi hoppar vidare.

Även stora delar av Sverigedemokraternas politiska förslag och program bryter systematiskt mot allas likhet inför lagen och de mänskliga rättigheterna. Jag avstår från att ge exempel i denna artikel.

För de som haft tålamod nog att läsa min text men samtidigt irriterats över att jag nämnt mänskliga rättigheter och även implicit allas likhet inför lagen, vill jag tacka för er uppmärksamhet.

Jag vill nu gå in på likhet inför lagen för en annan grupp som inte alltid omfattas av den. En likhet inför lagen som av vissa kanske inte ses som lika viktig som likhet inför lagen hos andra grupper:

…Nämligen etniska svenskar

Författaren till denna artikel kallades under en veckas tid för ”The Swedish Chef in the Muppet Show” av en utländsk vän, efter att ha serverat grillade tigerräkor som av misstag smaksats med tändvätska. Maträtten förorsakade två dagars svåra magsmärtor. Hets mot folkgrupp?

Sverigedemokraterna tog upp den viktiga frågan om likhet införlagen i sin partimotion 2012/13:Ju 397. Riksdagens motionärer var Mattias Karlsson (SD) och Erik Almqvist (SD). Motionärerna hävdade i sin motion att:

Uppfattningen att alla medborgare skall vara lika inför lagen och att ingen skall behöva utstå diskriminering på grund av sin börd eller etniska tillhörighet är en allmänt erkänd princip i den svenska samhällsdebatten.

Motionärernas påstående var riktigt, men samtidigt en kraftig underdrift. Allas likhet inför lagen är garanterad i svensk grundlag och en del av de mänskliga rättigheterna. 1 kap. 9 § regeringsformen stadgar att:

domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.

Rättfärdigheten i Sverigedemokraternas motion om att inkludera svenskar som en grupp vilken skall omfattas av hets mot folkgrupp, exemplifierades i motionen av hur Justitiekanslern i sitt beslut Dnr 3217-03-30, fattat år 2003, beslutade att inte vidta åtgärd med anledning av en anmälan av en tidningsinsändare, publicerad i tidningen Mitt i Södermalm.

Insändaren hade rubriken ”Ursvenskar de mest enfaldiga jag mött”. I insändaren stod bland annat att ”ursvenskar är de mest tråkiga, enfaldiga, elaka och korkade människor som jag har träffat”. Justitiekanslerns beslut motiverades med:

Syftet vid tillkomsten av lagen om hets mot folkgrupp var att tillförsäkra minoritetsgrupper av skilda sammansättningar och bekännare av olika trosuppfattningar ett rättsskydd. Det fallet att någon uttrycker kritik mot svenskar torde inte ha varit avsett att träffas av stadgandet.

Om vi för enkelhetens skull utgår ifrån att Justitieombudsmannens bedömning av det ursprungliga syftet med kriminaliseringen av hets mot folkgrupp, finns det då möjlighet att tolka lagens definition bredare (mer extensivt), med tanke på hur svensk grundlag stadgar allas likhet inför lagen?

Låt oss som svar anta att Justitiekanslern fortfarande inte kan beakta likhet inför lagen på så sätt att alla definierbara grupper skall omfattas av hets mot folkgrupp. Kan det finnas skäl till att se över lagstiftningen?

Det var det Sverigedemokraterna tyckte och föreslog i sin motion. Det tyckte emellertid inte riksdagens justitieutskott, som i sitt betänkande 2012/13 JuU10 motiverade Justitieutskottets beslut såhär:

Enligt utskottets uppfattning torde det stå klart att brottsbalkens bestämmelser om hets mot folkgrupp omfattar de situationer som efterfrågas i motionerna 2011/12:Ju387 (SD) och 2012/13:397 (SD). Något tillkännagivande till regeringen om att bestämmelsen om hets mot folkgrupp bör ses över är därför inte nödvändigt. Motionerna bör avslås.

Men vänta nu?

Sverigedemokraternas motioner efterlyste en översyn av brottsbalken på grund av att svenskar inte omfattas av brottsbalkens bestämmelser om hets mot folkgrupp, eftersom Justitiekanslern bedömt att svenskar inte omfattas av brottsbalkens bestämmelser om hets mot folkgrupp, samtidigt som riksdagens justitieutskott anser att brottsbalkens bestämmelser om hets mot folkgrupp ommfattar de ”situationer” som Sverigedemokraterna påtalar.

Hänger ni med? Nej inte jag heller. Sverigedemokraterna vill lösa en brist i lagstiftningen som Justitiekanslern säger existerar, men som justitieutskottet säger inte existerar.

En bortförklaring av vår lagstiftande församling Sveriges Riksdag? Och frågan om allas likhet inför lagen och mänskliga rättigheter ignoreras.

Och för övrigt, vilken betydelse har det att enbart ”minoriteter” skyddas? Den minoritet av Sveriges befolkning som kvinnorna utgör är särskilt skyddade genom en rad lagar inom straffrätt och civilrätt. Såsom kvinnofridsbrott och diskrimineringslagen.

Vid sidan av att kvinnor egentligen inte är en minoritet av Sveriges befolkning, utan en majoritet.

I USA infördes en rad federala och delstatliga lagar för att skydda människor, inte minst svarta människor mot omfattande tillika systematisk diskriminering. Svarta människor utgör en minoritet i USA. Samtidigt utsattes de i synnerhet för diskriminering och hets i den amerikanska delstaten Mississippi, där svarta utgör en majoritet.

Spelar minoritets- respektive majoritetsförhållandena någon roll?

Den svarta minoriteten i Sydafrika utsattes för en omfattande hets och annan systematisk diskriminering. Fast egentligen var och är svarta människor i Sydafrika en majoritet.

Spelar minoritets- respektive majoritetsförhållandena någon roll?

Är det inte såsom Sverigedemokraterna anför just allas likhet inför lagen som är det väsentliga i alla sammanhang? Precis som i andra sammanhang jag nämnt i artikeln spelar allas rätt till sina mänskliga rättigheter ingen roll i större politisk debatt och till synes inte ens när riksdagen behandlat en riksdagsmotion av Sverigedemokraterna.

Politiska företrädare för andra riksdagspartier kommer med förslag som skulle inkräkta på de mänskliga rättigheterna för människor som invandrar till Sverige. Politiska företrädare för andra riksdagspartier i Riksdagens Justieutskott ignorerar Sverigedemokraternas försök att upprätthålla mänskliga rättigheter i alla sammanhang, även för svenskar.

Hyckleriet och dubbelmoralen har i det närmaste blivit total. Det är också något som verkar få allt fler väljare att inse. Hur skall sverigedemokraterna med trovärdighet kunna kritiseras för att vilja bryta mot de mänskliga rättigheterna och allas likhet inför lagen, när andra partier agerar på samma sätt?

Om alla vi som bor i Sverige, oavsett vilken eller vilka etniska, kulturella eller religiösa grupper vi tillhör, oavsett var i Sverige vi bor, oavsett vilka partier vi stödjer eller ogillar, måste gemensamt värna för varandras likhet inför lagen. Mänskliga rättigheter kränks hos os alla om de kränks gentemot någon av oss.

Om vi anser att Sverige är bundet av de deklarationer och konventioner om mänskliga lagar som vårt land förbundit sig att följa, måste vi också mena det på allvar. Det menar vi bara på allvar om vi menar det i alla lägen. Jämnt. För alla. Alltid.

Det är dags att vi även ger svenskar, det folk vi tillhör, även omfattas av det lagliga skyddet från hån och skymfningar på grund av sin etnicitet.

Låt lagen om hets mot folkgrupp ändras så att den även omfattar svenskar.

Sverigedemokraternas valarbetare…

Sverigedemokraternas valarbetare...

Jimmie Åkessons Gulagläger

I en partiledarutfrågning i TV4 Nyhetsmorgon inför valet 2010 utfrågades Jimmie Åkesson bland annat om uttalanden från hans parti om att leasa platser i ryska fängelser.

Hans inledande svar på frågan var att det kunde ses som ”lite skoj men visst man kan se det lite allvarligt också”.

När Jimmie Åkesson pressades av reportrarna huruvida han menade allvar svarade han slutligen:

”Men visst, det är klart att vi skulle kunna leasa fängelseplatser utomlands också om vi saknar plats.”

SD:s politiska uttalande har sedan dess hängt i luften. Främst är det SD som fokuserat sig på praktiska frågor som platsbrist inom svensk kriminalvård. Kritikerna har mest lämnat ospecifika åsikter om att förslaget är dåligt.

Men handlar dessa förslag (som får ses som unika för ett svenskt riksdagsparti i svensk politisk demokratisk historia) verkligen om huruvida SD:s förslag är ”bra” eller ”dåligt”?

  1. Det är relativt dyrt att hålla fångar inlåsta. Ett tänkbart förslag är att låta polisens Nationella Insatsstyrka rusa in i fängelserna med skarpladdade automatkarbiner och summariskt meja ner de intagna. Eller skall vi ha lite mer nyans och endast låta polisen skjuta ner livstidsdömda. Intagna dömda för våldtäkt och sexualbrott mot barn också?
  2. Polisiära förundersökningar är dyra. Är det kanske dags att polisen sätter ett tak på hur många mordutredningar som behöver göras per år?
  3. Socialförsäkringssystemen i Sverige är dyra. Kan det vara på sin plats att införa ett lotteri för hur många som skall beviljas sjukpenning per år?

Diskussionen kring sådana frågor borde aldrig vara föremål för diskussioner kring om mina hypotetiska förslag ovan är ”bra” eller ”dåliga”.

De ska framförallt kritiseras för att de är olagliga. Det är förslag som skulle vara olagliga om så 100 % av Sveriges riksdag godkände dem. Olagliga om så Lagrådet inte hade något att erinra och olagligt om samtliga domstolar och svenska myndigheter lojalt tillämpade sådana förslag omsatta i lagändringar.

Olagliga därför att de skulle strida mot de mänskliga rättigheterna.

Mina slutsatser kan tyckas uppenbara men uppenbarligen har de inte varit uppenbara när SD:s tal om att leasa fängelser kommit på tal.

2 kap. 7 § regeringsformen som utgör svensk grundlag, stadgar att ingen svensk medborgare får landsförvisas eller hindras att resa in i riket.

Artikel 9 i Förenta Nationernas deklaration om de universella mänskliga rättigheterna stadgar att ingen godtyckligt får landsförvisas.

Att med tvång placera svenska medborgare i exempelvis ryska fängelser skulle således strida dels mot grundlag och dels mot de mänskliga rättigheterna.

Om detta har inte sagts ett ord. Tanken tycks ej ha föresvävat journalister, anhängare av förslaget, dess kritiker och den viktiga frågan som uppstår är: hur stor är kunskapen om SD:s konsekvent människorättsfientliga politik?

Svingande med järnrör och förolämpande skällsord är något som går att titta på, lyssna på och därmed förstå i samma sekund som de svingas och uttalas. Frågan är hur ofta svenska journalister anser sig kunna ha tid att begrunda, ta reda på och uttrycka de mer övergripande konsekvenserna av SD:s människorättsfientliga politik?

Det räcker med en lungt och sansat talande partiledare i nyheternas morgonprogram för att politiska förslag om fängelser i Ryssland mest skall leda till lite fnysningar och lite korta frågor om SD menar allvar.

Men allvaret i förslag i sig inses inte förrän svenska fångar börjar fösas in i flygplan på väg till sibiriska fångläger. Det är först då som de konkreta bilderna och slutligen dess konsekvenser börjar fastna på tillräckligt många reportrars och nyhetsredaktörers näthinnor.

Och hur ligger det till med de mänskliga rättigheterna i den dagliga tillämpningen av frihetsberövade människor på svenska fängelser i förhållanden, jämfört med fängelser i Ryssland?

1 kap. 4 § fängelselagen (2010:610) stadgar:

”4 § Varje intagen ska bemötas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med frihetsberövandet.”

Ett kortare nyhetsinslag från Voice of America visar en omfattande och systematisk misshandel av fångar i ryska fängelser. En del av filmerna skapas och visas för nyintagna fångar i syfte att visa vad som gäller.

SD:s givna svar skulle kunna bli att de inte skulle skicka fångar till fängelser där övergrepp sker. Men hur har de tänkt sig att kunna garantera en sådan sak? För svenska myndigheter har ingen jurisdiktion över utländska fängelser. Justitieombudsmannen, Justitiekanslern, svensk polis, Kriminalvårdens disciplinära myndigheter, Statens Personalansvarsnämnd, svenska domstolar och svenska åklagare kan inte granska, utreda eller beivra ev. övergrepp i ryska fängelser.

Det är inget svårt att konstatera.

Vilka instanser har det riksdagspartiet tänkt skall kunna garantera kriminalvårdens respekt för de intagnas människovärde, enligt 1 kap. 4 § fängelselagen?

antonychammond / Foter.com / CC BY-NC-SA

Det var därför som en stor del av alla erfarna och intelligenta reportrar påpekade dessa problem med sverigedemokraternas politik, efter partiets framlagda idéer om svenska fångar i ryska fängelser.

Förutom att de inte riktigt gjorde det så att svenska lyssnarna förstod innebörden.

Reportrarna har endast återgivit Jimmie Åkessons uttalanden, samt frågat om han skojat eller menat allvar med att hyra ryska fängelser.

Sverigedemokraterna vill i någon form göra ”svenskfientlighet” till ett brott. Förslaget kan diskuteras i sig, likväl som partiets önskan att låta svenskar kunna bli brottsoffer för hets mot folkgrupp. Något jag personligen stödjer.

Med en oprecis definition av ”svenskfientlighet” som brott finns en överhängande risk att brottet istället får en bred användnng som allt mer kan användas för fängslande av politisk opposition. Det har skett tidigare i europeiska länder. Det sker i dagens Europa, bland annat i Vitryssland. Det håller på att ske i ytterligare andra europeiska länder. Kan det tänkas ske i ett Sverige styrt av en regering och riksdag kontrollerad av sverigedemokraterna?

Men nästa fråga som rimligen kan ställas, är hur en svensk kriminalpolitik (styrd av Sverigedemokraterna) skulle kunna utdöma fängelse för en hittills odefinierad brottsrubricering av ”svenskfientlighet” kombinerad med ryska fängelser som väntar på att ta emot fångar dömda för ”svenskfientlighet”.

Är det långsökt att tänka sig att även politiska fångar skulle deporteras till ryska fängelser bortom kontroll av svenska myndigheter?

Tills vi får klara svar från sverigedemokraterna gällande hur de tänker anpassa sin kriminalvårdspolitik och sin reformering av yttrandrefrihetsbrott i linje med de mänskliga rättigheterna finns risken för en skrämmande framtid.

En framtid med Jimmie Åkessons Gulagläger.

Tänker svenska journalister ställa sig själva den frågan? Tänker de ställa frågor till sverigedemokraterna kring om sverigedemokraternas politik är förenlig med mänskliga rättigheter?

För ytterligare information om situationen i ryska fängelser hänvisas till länkarna nedan:

http://www.guardian.co.uk/world/2012/nov/29/russian-prison-violence-video-beaten

http://www.state.gov/j/drl/rls/hrrpt/2009/eur/136054.htm

http://www.youtube.com/watch?v=8-BqksjUNg0

http://en.rian.ru/world/20120110/170695115.html

Bloggen Avpixlat – en dyr historia

Vi här på Motargument får rätt ofta gliringar och funderingar omkring vilka som avlönar oss. Det är tydligen väldigt svårt att förstå att en sådan här blogg är alldeles gratis att driva och att vi är en samling personer som skriver på ideell basis. Är man engagerad och motiverad så behöver man inte vara avlönad för att driva en blogg.

Jag har genom diskussioner på Twitter förstått att många tror att driva en blogg är som att ge ut en tidning. Så är det ju inte, för att få ge ut en tidning måste man ha en ansvarig utgivare. Det är därför Avpixlat är en blogg, inte en tidning. Ingen ansvarig utgivare.
Jag har också blivit upplyst om att Avpixlat måste be sina trogna läsare om donationer för att kunna driva bloggen. Just det fick mig att börja fundera. Bortsett från frikyrkovibben man direkt får, att församlingen förväntas ge sitt tionde till kyrkan, så kan man fundera på hur mycket Avpixlat egentligen behöver för att hålla skutan flytande.

Avpixlat skriver på sidan ”Donationer” så här:

Avpixlat växer så det knakar, och att driva sajten blir för varje dag som går förenat med allt högre löpande kostnader, och tar dessutom allt mer tid och arbete i anspråk.
Vi tar därför tacksamt emot alla donationer som våra läsare kan avvara. Varje bidrag är välkommet, stort som litet, och pengarna går naturligtvis oavkortat till att hålla igång, utveckla och förbättra verksamheten.

donerameraNu kommer jag att spekulera kring den här frågan. Jag har ingen insideinformation, ingen liten fågel som har viskat i mitt öra eller så. Grunden till mina funderingar finns öppet på nätet.
Avpixlat har runt 12000 läsare i månaden. Jag skulle tro att två tredjedelar består av media, antirasister och en del poliser som vill hålla koll på vad SD-sympatisörerna sysslar med.
Så vi kan säga att det är ca 4000 personer som läser Avpixlat, som är trogna SD-anhängare.
På Avpixlat kan man bli månadsdonerare och bidraga med allt från 50 kr/mån till 500 kronor i månaden.
Säg nu att tretusen av de trogna läsarna donerar i genomsnitt 200 kronor var i månaden så blir det en summa på 600 000 kronor i månaden.

Jaha, kan man tänka, men de måste ju betala servern i U.S.A. som man använder för att inte kunna ställas till svars för vad man skriver på bloggen.
Den här servern är jättedyr. Max 1000 kronor i månaden. Så då är det 599 000 kvar. I månaden.
Man behöver inte ha några lokalkostnader, då allt snudd på kan skötas via en Iphone. Medarbetarna är inte anställda på Avpixlat. Eftersom Avpixlat inte är registrerat som företag, organisation eller stiftelse så finns det inga anställda som ska ha lön. Däremot är domännamnet avpixlat.info registrerat hos ett kanadensiskt anonymiseringsföretag kallat silentregister.com.
Man får väl ta med i beräkningen att själva transaktionerna kanske kostar en del också.
Först kommer de in på kontot som Kent Ekeroth står för och sen ska en liten del till webhotellet och servern, men sen då? Det rör sig ju om betydande summor. I runda slängar 6.000.000 kronor per år.

Det kostar inte 500 – 600.000 i månaden att driva en blogg.
När det gäller obskyra frikyrkor så visar det sig rätt ofta att Tiondet går till att bekosta pastorernas dyra leverne. De har gärna fina bilar och hus m.m. Nu är det tydligen inte så i fallet med t.ex. talespersonen och Avpixlats ansikte utåt Mats Dagerlind, den stackaren verkar i det närmaste utblottad. Om man ska göra en gissning så går pengarna till SDs partikassa. Är det därför SD på samma sätt som Moderaterna inte vill behöva redovisa privata donationer till partikassan? Bandet mellan SD och Avpixlat blir då för tydligt och uppenbart.
Med andra ord väldigt svårt för Jimmie ”Nolltolerans” Åkesson att rättfärdiga inför Sveriges i grunden människovänliga och toleranta medborgare.