Med jämna mellanrum dyker det upp fördomar mot polygami. Just nu är ämnet aktuellt med tanke på att Feministiskt Initiativ säger ja till polygama relationer. Ofta är dessa fördomar kopplade till rasistiska föreställningar om månggifte. ”Eftersom muslimer har månggifte och muslimer är galna måste vi stoppa månggifte i Sverige” heter det.
Vi har skrivit om detta förr och gör det igen. Fördomar om polygama är också fördomar och måste bekämpas som alla fördomar.
Carl Johan Rehbinder skrev om det redan 1997. Vi publicerar hans artikel här med hans godkännande.
Kan man älska fler än en? Kan man leva tillsammans med fler än en? Två män och en kvinna, eller en man och två kvinnor – eller två par? Måste en attraktion mellan fler än två alltid leda till ett svårt och oundvikligt val, med bitterhet och stridigheter?
Ingen ifrågasätter min förmåga att älska två, tre eller fem barn samtidigt, och lika mycket. Alla som har fler än ett barn kan vittna om den unika kärleken man som förälder känner för var och en av sina telningar.
Jag kan även älska ett antal husdjur utan att det väcker misstankar, och jag kan i stort sett tillåta mig att ha hur många djupa och intensiva vänskaps- eller yrkesrelationer som helst, utan att bryta mot någon social eller juridisk regel. Men kärlekspartner? Det kan man ju bara ha en, det vet ju alla!
Bevisligen besitter vi människor förmågan att känna kärlek för fler än en, och bevisligen kan ett större antal individer leva tillsammans i kärlek – men samhällets signaler, i form av den lagstiftning vi har, säger ett entydigt nej till äktenskap med fler än en partner.
Polygami (månggifte) är fortfarande förbjudet och straffbart i Sverige. Monogami ses som absolut norm för varje svensk, och därefter ska vi rätta oss. Men vem säger det? Och varför?
Kärnfamiljen i sin klassiska form, med mamma, pappa och barn, har sedan länge spelat ut sin roll som den enda socialt accepterade familjeformen. Förändringen i samhällets attityd har gått fort. Idag lever väldigt många barn med bara sin ena förälder, eller med styvförälder och halvsyskon, homosexuella kan gifta sig, och det är bara en tidsfråga innan de kan få adoptera barn. (sedan februari 2003 är samkönad adoption laglig)
Det faktum att homosexuella idag kan gifta sig – precis som vanliga, heterosexuella par – är i sin fulla konsekvens ett samhälles erkännande av att en viss del av befolkningen är homosexuell, att det är ett normalt beteende. Det är normalt att även dessa vill leva ett normalt liv med sin partner, och kanske till och med fullt ut så att säga ”legalisera snusket” i äktenskapets hamn. En mängd par har gjort det, och gör det alltjämt. De bröt en vall. Och en dum lag blev struken.
Tittar man på det historiskt sett är det dock ett relativt sällsynt beteende att homosexuella gifter sig, medan månggifte är en av de oftast förekommande familjeformerna i en mängd olika kulturer.
Om människan av naturen vore monogam, så skulle ingen någonsin attraheras av någon annan än sin partner, än mindre vara otrogen. Men människor är olika. På samma sätt som det finns hetero-, homo- och bisexuella, så finns det de som är mer monogama, respektive polygama av naturen. Somliga håller på formerna, och andra är mer frisinnade, eller till och med promiskuösa. De bakomliggande orsakerna till varje beteende kan vi för tillfället lämna därhän.
Min ståndpunkt är att varje människa har sin väg att vandra, och måste också låtas få göra det.
Låt oss göra ett tankeexperiment.
Pelle och Lotta lever tillsammans och har två barn. De älskar varandra, och är lyckliga tillsammans. På en fest träffar Lotta Marie, och de blir bästa vänner. Marie är ofta hemma hos Pelle och Lotta, och ibland är hon barnvakt åt de små tvillingflickorna, som älskar den snälla tant Marie.
En dag tar det slut mellan Marie och hennes pojkvän, och hon har ingenstans att bo. Pelle och Lotta bjuder Marie att bo hos dem. Det hela utvecklar sig till en ömsesidig attraktion mellan alla tre, och de hamnar följaktligen en kväll i samma säng allihop. Som om det inte räckte, så blir de alla kära i varandra, och så vill de fortsätta att leva tillsammans alla tre, som en enda stor familj.
Efter ett par dynamiska, kärleksfulla och omtumlande år, med glädje, spänning och härliga stunder tillsammans, men också besvär, i form av svartsjuka, kommunikationsbekymmer och omgivningens oförstående attityd, lever de fortfarande tillsammans, och nu vill de till slut gifta sig med varandra, alla tre. Men det får de inte – det är nämligen olagligt.
Det finns många goda argument för månggifte, eller storfamilj, eller vad man nu vill kalla det. Fler personer delar på kostnader, och hjälps åt med praktiska göromål. En kan vara barnvakt, medan de andra går ut. En kan medla, om två grälar. Det finns alltid en till. Eller två. Omväxling förnöjer.
Det handlar inte om sex. Bara. Om jag enbart är ute efter att älska med fler på en gång, så kan jag göra det när som helst. Ingen måste idag gifta sig för att tillfredsställa sina sexuella behov. Naturligtvis kan det vara helt underbart att alltid få dela säng med två härliga kärlekspartners, eller kanske till och med tre – men anledningen till att man väljer att leva ihop, och kanske till och med gifta sig, ligger framför allt på ett annat plan. Det handlar först och främst om kärlek. Tre eller fler personer kan faktiskt älska varandra, allihop.
Jag är inte ute efter att propagera för månggifte som något som är bättre än tvåsamhet. Varje individ måste dock själv få välja, och skapa den familjeform som passar bäst för just honom, eller henne.
Så varför detta tjat om äktenskap och giftermål? Man kan väl leva tillsammans och älska varandra utan att gifta sig?
Det är en mänsklig rättighet att få gifta sig, och att därmed få sin kärlek socialt bekräftad. Denna kanske mänsklighetens äldsta ceremoni är en Guds, eller Gudarnas, och Samhällets välsignelse av en relation.
Det finns inget som säger att Pelle, Lotta och Marie inte ska kunna bli lyckliga tillsammans, och på intet sätt kan de skada någon annan med sin kärlek – alltså finns det heller ingen anledning att förbjuda dem att gifta sig, alla tre.
Legalisera månggifte – NU!
P.S. Pelle, Lotta och Marie är påhittade personer. D.S.
Sverigedemokraterna hävdar också att de som tigger kommit till Sverige för att utnyttja välfärden. Det är också lögn. EU-medborgare har nämligen inte samma rätt till välfärdssystemet som de som är medborgare i Sverige. Det som fattiga tiggare kan få av Sverige i nuläget är en bussbiljett hem. Och det borde väl snarare Sverigedemokraterna uppskatta.
Jag är själv antirasist ut i fingerspetsarna – enligt min egen bedömning – men jag har inte särskilt många vänner som är födda utanför Sverige. Jag umgicks med fler när jag var yngre, men av olika skäl har de försvunnit ut ur mitt liv. Jag är sedan ett antal år tillbaka singel, och när jag föreställer mig en framtida partner ser jag honom som västerländsk. Oftast som svensk, eller kanske britt. Tänker jag mig en arbetsplats har den dock folk med varierande bakgrunder och födelseländer. Men jag kan också tänka mig att jobba med enbart svenskfödda.
Motargument 