En man i Nyköping åtalas för hets mot folkgrupp (HMF) för att, i samband med ett böneutrop som ägde rum under en muslimsk gudstjänst, ha skrivit och spridit följande citat på Facebook:
Det är inte normalt att vakna till en åsna som har ont i magen
Min första, spontana tanke var: i ett samhälle där ett stort antal människor öppet, och med enorm spridning, oavbrutet beskriver samtliga muslimer som våldtäktsmän, pedofiler och mördare är det DETTA som leder till åtal! Snacka om att sila mygg! Var är åklagarna när det gäller de verkligt grova, fruktansvärda kränkningar och kollektiva dödshot muslimer som grupp utsätts för dagligen i bloggar och sociala medier?
Åklagaren försvarar sig ungefär med att ”det var värre än det verkar”. Denne anger faktumet att polisen fick rycka ut och försvara den nu åtalade, mot bakgrund av att en mobb var ute efter honom, som en sorts bevis på det. Vilket är än märkligare. Att folk är beredda att begå brott gör rimligtvis inte förövaren till en brottsling.
Så ja. Min första invändning är att det är märkligt att när det finns så mycket verkligt läbbigt därute så väljer man något så här tveksamt att statuera exempel av.
De journalister som är emot HMF-lagstiftningen är nu upprörda, och de som inte är det skriver ingenting, på grund av fånigheten i fallet. Därför framstår det som om hela Sverige plötsligt inser att vår lag är kokobäng.
Någon spinner loss och blandar in hädelse, vilket förstås är fullständigt osakligt. Den part som kränks är de muslimer som ber på ett, enligt den åtalade, magontsliknande sätt. Det är inte guden Allah eller profeten Muhammed som beskrivs nedsättande. Ergo är det inte hädelse som är grund för åtalet.
Min andra, och starkaste, invändning är således det getingbo detta har blivit. Jag tror inte att han blir fälld. Om han blir det kommer det att ses som ytterligare ett bevis för att samhället älskar muslimer och hatar svenskar. Det kommer att skrivas tusentals gråtinlägg om att man får inte säga nånting i det här jävla landet, och när åtalet rullas upp, parallellt med bilder och filmer från ISIS framfart, kommer det att stå klart och tydligt, för alla som bara kan ha en tanke i huvudet åt gången, att det är gulle-Jimmie som är den ende som kan skydda dem från samhällets otäcka PK-ister.
Jag förstår hur det blev så här. När polisen fick i uppdrag att skydda mannen blev det samtidigt uppdagat att det fanns en kränkning i botten, och kränkningen faller trots allt delvis inom ramen för lagen. Åklagare jobbar inte praktiskt i bemärkelsen ”listar alla brott och hanterar de värsta först”, för gjorde de det hade detta aldrig kommit upp till ytan. Istället sitter varje kammaråklagare på sin kammare och hanterar det som ligger på skrivbordet.
Så istället för att störa mig på att man tillämpar lagen i tveksamma fall istället för i uppenbara fall behöver jag nog landa i att HMF-lagstiftningen måste ses över. Den är för omfattande. Den är antagen i en tid där information inte spreds av andra än press och media, utan en uppenbar avsikt och mycket möda, såsom när någon höll ett tal med många åhörare eller delade ut flygblad. Den är inte tänkt att appliceras på sociala medier, där vemsomhelst, utan större eftertanke, kan sprida sina ord till hela världen, bokstavligt talat. Den är skriven i en tid där det var ansträngande och besvärligt att kränka sina medmänniskor.
Så hur ska den då ändras?
Jag tycker vi ska återgå till kärnan: ”hets” ska finnas med. Detta innebär att en kränkning bör inte vara nog, utan det bör finnas någon sorts uppmaning att trakassera för att det ska vara ett brott.
Antingen det, eller också bör poliser och åklagare verkligen börja följa den lag vi har i alla lägen, och inte bara när de inte längre kan blunda. I så fall lär vi behöva ge rätt många miljarder till polis och domstolsväsende.
För det är lite som med barnuppfostran: man ska inte skapa regler man i princip aldrig följer.
Motargument publicerar en artikelserie om mänskliga rättigheter och om andra rättigheter och friheter som ingår i internationella konventioner som Sverige anslutit sig till. Vi inledde med FN-konventionens 30 artiklar. Här fortsätter vi med Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Avdelning 1 består av 18 artiklar som rör mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Artikel 12
Rätt att ingå äktenskap
Giftasvuxna män och kvinnor har rätt att ingå äktenskap och bilda familj i enlighet med de nationella lagar som reglerar utövandet av denna rättighet.
Motargument publicerar en artikelserie om mänskliga rättigheter och om andra rättigheter och friheter som ingår i internationella konventioner som Sverige anslutit sig till. Vi inledde med FN-konventionens 30 artiklar. Här fortsätter vi med Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Avdelning 1 består av 18 artiklar som rör mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Artikel 11
Mötes- och föreningsfrihet
1. Var och en har rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster samt till föreningsfrihet, inbegripet rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen.
2. Utövandet av dessa rättigheter får inte underkastas andra inskränkningar än sådana som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter. Denna artikel hindrar inte att det för medlemmar av de väpnade styrkorna, polisen eller den statliga förvaltningen görs lagliga inskränkningar i utövandet av de nämnda rättigheterna.
Motargument publicerar en artikelserie om mänskliga rättigheter och om andra rättigheter och friheter som ingår i internationella konventioner som Sverige anslutit sig till. Vi inledde med FN-konventionens 30 artiklar. Här fortsätter vi med Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Avdelning 1 består av 18 artiklar som rör mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Artikel 10
Yttrandefrihet
1. Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Denna artikel hindrar inte en stat att kräva tillstånd för radio-, televisions- eller biografföretag.
2. Eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den nationella säkerheten, den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral, till skydd för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolarnas auktoritet och opartiskhet.
Motargument publicerar en artikelserie om mänskliga rättigheter och om andra rättigheter och friheter som ingår i internationella konventioner som Sverige anslutit sig till. Vi inledde med FN-konventionens 30 artiklar. Här fortsätter vi med Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Avdelning 1 består av 18 artiklar som rör mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Artikel 9
Tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet
1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet; denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer.
2. Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana begränsningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten, till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.
Det var inte svårt att tänka sig att Jimmie Åkesson var utbränd. Det var den första tanke som for genom huvudet på mig. Det här är inget spel för gallerierna, utan på riktigt. Den andra tanken var ”måtte folk hålla god ton nu”.
Vi är många som varit där. Själv var jag aldrig sjukskriven, men symptomen fanns. Jag satt och stirrade framför mig, utan att få något gjort. Alla arbetsuppgifter som inte var rent mekaniska kändes oöverstigliga. Ingenting kändes meningsfullt, och jag sov ett par timmar per natt.
Jag visste vad som hände, och jag visste varför. Jag var nyskild, mina barn bodde 35 mil från min arbetsplats, och jag pendlade. Dessutom hade jag kontrakt med ett amerikanskt förlag om att skriva en bok – bland det mest kreativa som finns. Den tid jag inte jobbade, åkte tåg, var med barnen eller skrev bok fanns inte. De flesta som gått in i väggen vet vad jag pratar om. Det är kombinationen av trauma som rubbar tryggheten i livet och alltför många krav utifrån samtidigt som skapar ångesten, som blir en negativ spiral.
Åkesson blev pappa, familjen bor i Sölvesborg, han har gjort hundra resor i valrörelsen, och han har haft det yttersta ansvaret för att rasist efter rasist bland hans ledamöter avslöjats i Expressen. Av brevet han skrev att döma vet han det själv också. Det blev för mycket på för många plan samtidigt. Han gick sönder.
Jag vill ta ett exempel till, som jag tror är på ungefär samma ställe, och det är Fredrik Reinfeldt. Jag kände det, när han hoppade av. Han har varit mitt i rampljuset, och väl så hatad som Åkesson, och han har skilt sig utan att få andas och komma till ro. Han behöver säkert få vara ifred och bearbeta. Landa i tillvaron. Slippa ständig bevakning. Bara vara med sig själv och sina barn.
Så jag förstår både Reinfeldt och Åkesson. Ibland tar man slut.
Våra motståndares ihärdiga försök att få stopp på våra framgångar, mediernas många gånger vedervärdiga kampanjjournalistik och extremisternas omåttliga hat är några exempel. I min situation försöker man skaka av sig allt det där – okvädningsorden, hoten, avskyn
Med andra ord: ”Jag är inte utbränd för att jag underskattat min familjs behov av min tid och överskattat min egen ork, utan för att mina politiska motståndare är dumma. Det är deras fel. Jag har inget eget ansvar. Jag är ett offer.”
Han skriver sedan längre ner: ”Några kommer säkert, i vanlig ordning, att prata om ”gnäll” och ”offerkofta”. Jag kan dock inte ta kortsiktig hänsyn till vad andra tycker.”
Men…
Man är inte en gnällspik i offerkofta för att man är utbränd.
Man är däremot en gnällspik i offerkofta när man ger andra ansvaret för sina egna val.
Bara Åkesson
Ingen, absolut ingen, annan politiker hade kommit undan med att skriva något sådant. Låt oss göra ett experiment. Tänk er att Reinfeldt gått ut och skrivit dessa ord: ”Jag hoppar nu av politiken. Anledningen är mina politiska motståndare, och deras ihärdiga försök att få stopp på sina framgångar. Jag orkar inte med hatet från dem.”
Det är helt otänkbart, liksom att det är otänkbart att Jonas Sjöstedt, Annie Lööf eller Åsa Romson skulle uttrycka sig så.
Är Reinfeldt mindre ifrågasatt, hatad, övervakad? Nej, självklart inte. Men varken hans väljare eller motståndare skulle tolerera att han skyller ifrån sig. Är man en ledare tar man ansvar.
Och här finns en viktig distinktion mellan sverigedemokrater och oss övriga: Att vara offer för yttre krafter är en del av självbilden. Alla som följer dem vet vad jag menar: I stort och smått är det etablissemanget, samhället, vänstern, Alliansen, invandrarna, muslimerna, antirasisterna, hatarna, mobbarna som är ansvariga för att allt är fel. Paradoxen blir uppenbar när samma människor, i samma forum som nu öser tårar och galla över alla som ”mobbar” deras älskade Jimmie kallar dem de själva hatar, såsom Rossana Dinamarca, Mona Sahlin, Erik Ullenhag och landsförrädaren Fredrik Reinfeldt för ”suggor”, ”apjävlar”, ”äckel” och alla andra tänkbara och otänkbara benämningar jag annars inte hört sedan högstadiet. Den enorma ironin och inkonsekvensen går samtliga helt förbi.
Özz och drevet
Och så har vi nu Özz. Han tweetade: ”Jimmie Åkesson är nu tydligen utbränd. Han är sjukskriven på obestämd tid. Tar på krafterna att vara rasist och paranoid ju”, om nu någon missat det. Denna tweet borde förstås ha drunknat i tusentals andra tweets, som brukligt är. Men av någon anledning tyckte Aftonbladet att det vore ett intressant inslag att skriva om den. Varför begriper jag inte, men det verkar handla om att de inte lyckades få en enda politiker att säga något negativt om Åkessons sjukskrivning. Tvärtom visade samtliga motståndare, från vänster till höger, på stor empati.
Själv började jag som sagt med att tycka att det var fånigt och onödigt att ge sig på Åkesson. Jag efterfrågade hyfs och fason. I den andan tyckte jag ju även att Özz var fel ute. Men med fel ute menar jag ”borde helst formulerat sig annorlunda eller avstått”, inte ”borde slås i bojor och skickas tillbaka till Kurdistan”.
Den massiva överreaktionen som följde var dock helt absurd. Även normala människor, som inte alls är nationalister, började prata om mobbning och utfrysning. Özz blev symbolen för de ondskefulla krafter som bringat den oskyldige stackars Åkesson på fall. Senare under fredagen kom Avpixlats rubriker, och därmed slogs sista spiken i det bisarra verklighetsomskrivningsbygget:
SJUKSKRIVENSverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har tvingats sjukskriva sig. Hur länge han kommer att vara borta från jobbet är oklart. Diagnosen är utmattningssyndrom och utbrändhet. Enligt Åkesson själv är en starkt bidragande orsak de vedervärdiga mediedrev och det hat från vänstern som han kontinuerligt varit utsatt för.
Är det Åkessons fel att Avpixlat skriver så?
SD:s ansvar för Avpixlat kan vi ju resonera länge om. Avpixlat är SD:s partimegafon. Kent Ekeroth har upplåtit sitt privata konto till insamlingar till siten. Åkesson har berömt den. Men det går inte att härleda någon ägarskapsrelation mellan SD och Mats Dagerlind, ansvarig utgivare och chefredaktör för Avpixlat. Det är dock inte så långsökt att tänka sig att partiet, och därmed indirekt Åkesson, varit med och petat i formuleringarna.
I nationalistfora svaldes hursomhelst offerbeskrivningen med hull och hår.
Jimmie Åkesson är deras älskade ledare. Den som förstår dem. Likt Jesus vandrar han här på jorden, hatad och utfryst, och kämpar för Det Goda, det vill säga Sverige. Onda krafter har nu fått honom på knä. Men förtvivla inte! Vi, ditt folk, ska stötta dig in i döden!
Insamlingar ordnas, kärleksbrev skrivs, Facebooksidor till stöd för honom skapas. Den debatt som vilket annat parti hade haft i det läget om hur partiets framtid skulle se ut existerar inte. Kärlek som liknar dyrkan flödar genom sociala medier.
Parallellt flödar förstås hatet. Özz, den förbannade äckliga bergskurden kommer och säger att vi är rasister! Åk hem eller dö! Paradoxen går dem även här förbi. Logik är sällan nationalisternas styrka, av någon anledning.
Jag sitter och läser inlägg efter inlägg på dessa två teman: älska Jimmie respektive hata hatarna, och inser att SD nu är mer sammansvetsade än någonsin. Åkesson har alltid varit deras Messias, och nu är han dessutom ett offer. Jesus, Muhammed, Gandhi, Jim Jones och Hitler hade det gemensamt: De totalt förblindade följarna. De som lät sig kastas till lejon, korsfästas och begå självmord. De som massmördade kvinnor och barn för sin ledare. Många svenskar är nu rädda för ebola. Andra skräms av den ryska björnen som simmar omkring i Östersjön. Själv känner jag en pyrande skräck för den nationalistiska masspsykos som sakta äter sig in i folkhemmet.
Motargument publicerar en artikelserie om mänskliga rättigheter och om andra rättigheter och friheter som ingår i internationella konventioner som Sverige anslutit sig till. Vi inledde med FN-konventionens 30 artiklar. Här fortsätter vi med Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Avdelning 1 består av 18 artiklar som rör mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Artikel 8
Rätt till skydd för privat- och familjeliv
1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.
När man pratar om integration så handlar det ofta om arbetsmarknaden, som är en viktig del i en integrationskampanj, men de viktigaste stegen ligger, framför allt, hos den enskilde medborgaren. Samhällsutvecklingen har rusat förbi oss och vi har inte hunnit identifiera oss med en och samma identitet som vi alla kan värna om. Integration handlar om att finna något gemensamt mellan olika grupper och att låta dem mötas halvvägs i samråd.
Det första steget i en fungerande integrationskampanj handlar om att prata öppet om den etablerade mångfalden och om vilka problem vi har i samhället. Det handlar också om att se förståelsen för allas lika rättigheter i samhället samt att alla är delaktiga i den uppdaterade svenskheten. Idag är den långt ifrån den som Sverigedemokraterna förespråkar. Det första steget handlar om att acceptera att vi har problem med integrationen, att finna lokala problem, att finna lösningar genom samråd och att vara självkritisk.
Det andra steget handlar om att ta emot invandrare som goda värdar och inte som poliser. Det handlar om att ge varje människa en chans att berätta sin verklighet och en chans att kunna känna sig hemma i samhället. En situation som kan tillämpas är den man bemöter på turistorter:
På turistorter runt om i världen bemöts man ofta med mycket kärlek. Folk lär sig turisternas språk för att få dem att känna sig hemma, dock med en baktanke, nämligen den om att turisterna ska spendera så mycket pengar som möjligt. Faktum är att detta bemötande genererar en positiv känsla, vilket gör att man spenderar pengar. Exempel på detta är butiksägare i Hurghada, Egypten, som lärt sig ”polis, polis potatisgris…”, något som skapar någon form av samhörighet mellan turisten och butiksägaren.
Om man tillämpar samma metod i en integrationskampanj där man, genom att man lär sig lite av varje enskild människas kultur och lockar in dem i det svenska mångfaldssamhället, kan få igång en fungerande integration med vikten jämnt fördelad på vågen.
Det man måste förstå är att integration handlar om att mötas på halva vägen, där samhällsgrunden gynnar människor lika mycket som välfärdsstaten. Andra steget handlar om att känna sig säker i sin kulturella grund, att förespråka mångfald, att bemöta utanförskap med kärleksfull integration och gemenskap!
Det tredje steget handlar om att logiskt förklara för människor att svenskheten har utvecklats; att vara svensk har fått en ny innebörd, nämligen att nationen har förändrats. Med den bristande integrationspolitiken har vi fått en bristande nation. Mitt mål är att en dag kunna hissa min svenska flagga och stolt titta på den och tänka:
Mångfald är grunden i svenskheten. Svenskheten är unik, kärnan i mitt hjärta och stoltheten i min ryggrad. Faktum är att andra generationens invandrare som kallar sig själv invandrare skjuter sig själva i foten, man ger främlingsfientligheten rätt att skapa ett större utanförskap. Man kallar sig själv invandrare, trots att alla minnen man har, har man i Sverige. Ett öppet tips är att kalla sig själv svensk när främlingsfientligheten tittar på, och hålla fast starkt vid det! Detta är en vanesak, som syftar till att föra oss samman, och till att skapa en identitet som vi alla kan värna om!
Det handlar inte om att tränga bort sin religiösa tro eller om att lägga sin kulturella identitet på hyllan. Det handlar om att förstå varandra. Om vi ska fortsätta generalisera människor måste vi nå dithän att kunna göra det under positiva omständigheter!
Nalin Pekgul (S) har, i en artikel i Dagens Industri, framlagt grova anklagelser mot Mehmet Kaplan (Mp). Anklagelserna är identiska med teorin om Eurabia.
På grund av rädsla för att stämplas som islamofob vågar ingen ifrågasätta Mehmet Kaplan och hans dolda agenda
Paradoxalt nog, efter att Pekgul ifrågasatt Kaplan med en tapetlång text, så säger hon att ingen vågar göra just det. Hon förklarar att man inte vågar för att man kan komma att stämplas som islamofob, samtidigt som hon använder typisk islamofobikryddad retorik.
Vad som är Kaplans dolda agenda har Pekgul naturligtvis aldrig förklarat eller belagt. Det verkar som att det viktiga är att slänga ut anklagelser, skrämma allmänheten, nå dramatikens topp och kanske vinna mer uppmärksamhet för sin nyutkomna bok. Eller vad är Pekguls hemliga agenda?
Mehmet Kaplan
Senast, i en intervju i SVT 14 oktober 2014 talade Nalin Pekgul om sin bok och i frågan kring muslimer så delade hon upp muslimer i ”fundamentalistiska” och ”sekulära”. Om jag hade varit den journalist som hållit mikrofonen framför Pekgul, så skulle jag bett henne förklara vilka som är fundamentalistiska och vilka som är sekulära muslimer i hennes ögon. Den här frågan skulle jag se som väldigt intressant och viktig i sammanhanget för att få Pekgul att förklara varför hon identifierar Kaplan som islamist.
Kaplan var ordförande för SUM (Sveriges Unga Muslimer) mellan 2000 och 2002, något som används som belägg för att han bör granskas som en islamist. Egentligen borde, i så fall, alla vi muslimer som någon gång haft någon kontakt med muslimska ideella organisationer, och varit aktiva i församlingar, granskas som islamister.
Personligen har jag utfört en rad projekt i arbete och samarbete med alla muslimska organisationer. Det finns tusentals muslimer som på olika sätt har varit aktiva i alla dessa organisationer, med olika aktiviteter, arbete, samarbete, föreläsningar och projekt. Många har suttit i styrelserna och haft tillfälliga ordföranderoller, men ändå så ser de på ett sekulärt samhälle, liksom jag själv, som en odiskutabel självklarhet.
Här ser vi de totala och helt medvetna generaliseringarna av muslimer, vi ser brist på nyans, vi ser en vilja att se muslimer som en homogen grupp där alla tycker, tror och tänker på samma sätt, likt klonade kopior, enbart för att alla har funnits på samma plats, i samma moské eller i samma församling.
Det är ett typiskt islamofobiskt tankesätt.
Inte ens den före detta ordföranden för SMF (Sveriges Muslimska Förbund) Mahmoud Aldebe, som har grundat Muslimska Brödraskapet i Sverige och som satte igång ett samarbete med det internationella Brödraskapet FIOE, har en enda gång, nämnt Mehmet Kaplan i sammanhanget som vare sig kollega eller medlem. Dokument finns och visar tydligt vilka som är med och vilka som inte är med i Brödraskapet, om vi väljer att tala med fakta och bevis istället att slänga ut grova anklagelser.
Framför allt så handlar det om den långa period som förflutit sedan Mehmet Kaplan ”var” ordförande i det som idag är den problematiska organisationen SUM (Sveriges Unga Muslimer). Allt som hände i den här organisationen under denna långa period försöker Pekgul skuldbelägga Kaplan för och säger att SUM är ”hans organisation”, precis som att Kaplan är organisationens livstidsägare efter att han har varit ordförande för 12-14 år sedan.
Hur rimligt är det?
När en talare, som bjöds in i riksdagen av Mehmet Kaplan, ifrågasattes i medierna för sina antijudiska uttalanden, så var Kaplan snabbast att kalla en spade för spade. Han valde konsekvent att se ett fel som ett fel. Han kände inte till bakgrunden av föreläsaren och bad om ursäkt.
Minns att Leni Björklund (S), för många år sedan, bjöd in internationellt efterlysta krigsförbrytare från Tjetjenien till en militär övning i Sverige. Alla kan begå misstag men allt beror på hur man väljer att handskas med misstaget. En annan som kritiserats i debatten är Omar Mustafa. Han är ett exempel på motsatsen till Kaplan, Mustafa har har förnekat att en rasist är rasist och trots kritiken och varningar under 2 år har sagt att han ska fortsätta bjuda in talare som han brukar göra.
Han har inte bett om ursäkt. Det är stor skillnad.
En skillnad som Nalin Pekgul inte ser eller inte vill se alls.
Nalin Pekgul
Jag förstår inte att Pekgul saknar hänsyn till att Kaplan är en offentlig person som brukar röra sig bland muslimer, vilket innebär att man träffar olika typer av människor, blåa, randiga, blommiga, prickiga, fyrkantiga, gröna och rosa muslimer, men det är helt orimligt att tillskriva honom alla dessa färger och former.
För Pekgul gäller det bara en enda form – islamist! Islamistfärg och islamistform för att man fanns i organisationer, moskeer, föreningar och församlingar där alla, någon gång, på något sätt, har varit aktiva oavsett vilken syn på samhället eller vilken religion man har.
Det kopplar hon med hemliga agendor kända från Eurabia-teorin och ordförandeskap i SUM för 12 till 14 år sedan.
Jag är fullständigt övertygad att Kaplan inte är en perfekt person eller politiker.
Ingen av oss är det. Hans förslag att det behövs mer pengar för att bekämpa radikalisering har vi inte hört i sin helhet, med nödvändiga konkreta planer och skisser. Därför vet vi inte om förslaget är bra eller dåligt. Personligen har jag andra idéer kring kampen mot radikalisering bland muslimer där det inte behövs extra ekonomiska resurser, men om detta kommer jag skriva i en annan text här på Motargument. När det gäller Mehmet Kaplans uttalande kring ”jihadister” som åker till Syrien så hänvisar jag gärna till texter som Torbjörn Jerleup har skrivit, till exempel ”Kaplan har helt rätt om Syrien”.
Men vilken hemlig agenda som Nalin Pekgul egentligen har är fortfarande ett frågetecken.
Enligt Pekgul så är vi, mer eller mindre, alla islamister och det vill hon att man inte ska se som problematiskt och islamofobiskt. Precis som en SD:are så säger Pekgul mellan raderna att ”man inte får säga allt man vill…” samtidigt som hon slänger ur sig tomma anklagelser. I Pekguls texter finner man också många goda saker som de allra flesta av oss kan hålla med om, men personligen så ser jag henne inte som en person som talar utifrån kunskap, belägg, nyans eller balans då det gäller muslimer. Det är mer eller mindre hennes panikslagna fördomar som talar. Det kan också vara ett publicistiskt skrik på hjälp då hon behöver en livbåt så att hon kan ta sig fram till rampljuset.
Kärlek är bland det absolut finaste vi människor kan uppleva. Att älska någon, att bli älskad och att få dela sitt liv med den man älskar är, för många, det bästa i livet. För många är önskan att få ett barn ännu starkare än att älska någon. Ibland leder det ena till det andra.
Det känns som en självklarhet, för de allra flesta av oss, att alla ska ges möjlighet och utrymme att få älska den man vill. Det känns också som en självklarhet, för många, att alla ska ges möjlighet att få barn, antingen på naturlig väg eller genom insemination eller adoption. Det finns, trots allt, vissa som inte vill ge alla människor dessa möjligheter. Det är framför allt ett parti i Sveriges riksdag som inte vill ge alla människor dessa möjligheter.
I en undersökning, där riksdagspartierna fick möjlighet att svara på sex frågor beträffande HBTQ-personer och deras rättigheter, som jag gjorde inför valet 2014, kan man tydligt se att det parti som är minst tolerant i denna fråga är Sverigedemokraterna. SD har en annorlunda människosyn beträffande HBTQ jämfört med vad de andra partierna har. Man kan kalla SD:s HBTQ-politik heteronormativ, heterosexistisk eller, till och med, homofobisk. Dessa begrepp är alla, i varierande grad, uttryck för att kärlek är förbehållet man och kvinna. Jag tänkte nu belägga varför jag anser att SD inte är ett parti för alla, varför SD inte är ett parti för HBTQ-personer. Så här skriver SD på sin hemsida om HBT (SD godkänner inte Q:et):
Ingen människa väljer sin sexuella läggning. Trakasserier och diskriminering mot människor p.g.a. deras sexuella läggning är oacceptabelt och skall rättsligt beivras. Vidare anser Sverigedemokraterna att människors sexuella preferenser primärt är en privat fråga och ingenting partiet fäster någon vikt vid.
1995 stiftades en lag som gav samkönade par möjlighet att ingå registrerat partnerskap. 2009 kom lagen om samkönade äktenskap, som kom att innebära att alla, oavsett sexuell läggning, nu kunde gifta sig. Det enda parti som var emot lagen om samkönade äktenskap var SD. De menade, och menar fortfarande, att äktenskapet är exklusivt för man och kvinna. Detta innebär att man sidsteppar mellan 5 och 10 % av befolkningen, man väljer att inte ge dessa människor samma möjlighet att få konfirmera sin kärlek. SD är fortfarande emot den samkönade äktenskapslagen, även om man inte planerar att ändra på det.
För de, samkönade par, förutsatt att de är gifta, som vill adoptera barn kan, enligt lag, göra det. Det kallas homoadoption, eller samkönad adoption. SD motsätter sig denna lag. Deras förklaring till detta är att man anser att alla barn har rätt till en mamma och en pappa. Detta är en tydlig markering som gör gällande att samkönade par inte har rätt att bli föräldrar. SD:s motstånd till, idag laglig, insemination för lesbiska par, förstärker synen på att ett barn har rätt till en mamma och en pappa. Vad man inte tänker på är att det, samtidigt, innebär att många par exkluderas från möjligheten att bli föräldrar. Övriga partier i riksdagen vill att såväl homoadoptioner som insemination för lesbiska par fortsatt ska vara lagligt.
Det är svårt att säga var på skalan heteronormativitet-heterosexism-homofobi man ska placera SD. Att de är heteronormativa är ställt utom allt tvivel. Att vara heteronormativ innebär snarare att man har en omedveten föreställning om att män är tillsammans med kvinnor, men det betyder inte att man anser att homosexualitet är något fel. Att de är heterosexistiska tycker jag också är rimligt att hävda, eftersom de anser att rätten till kärlek och rätten att bli föräldrar ska vara möjligt uteslutande för heterosexuella par. Genom lagstiftning avser SD att inskränka HBTQ-personers möjlighet att bygga ett liv med kärlek och barn tillsammans. Att de är homofobiska tycker jag KAN vara rimligt att hävda, åtminstone i vissa aspekter. Deras åsikter i HBTQ-frågan skiljer på människor, tanken om alla människors lika värde är inte applicerbar i detta fall. Homosexuella behandlas i samhället, men också juridiskt, på ett annat sätt än heterosexuella. Om vi dessutom adderar alla de homofobiska uttalanden som, genom åren, gjorts av folkvalda SD-politiker, är det inte särskilt vågat att hävda att SD är ett homofobiskt parti.
Det borde vara en självklarhet att alla människor har rätt att få älska vem man vill. Det borde ockå vara en självklarhet att alla människor har rätt att få barn, oavsett sexuell läggning. Detta är grundläggande behov som vi människor har, och då finns det inget utrymme för att exkludera människor på grund av vem vi attraheras av. Vi har alla samma rätt till kärlek. Vi har alla samma rätt till föräldraskap. På många ställen är det inte så. I SD:s Sverige är det inte heller så. Det är upp till oss att se till att det förblir så.