Ett tidigare inlägg om hur de olika religionerna har en diskussion om kärleksbudet, har fått Anders Hesselbom att svara. Vi publicerar hans brev och ett kort svar från Torbjörn Jerlerup följer efteråt.
Nu har det hänt igen. En bloggare anser att religiöst motiverade beteenden helt enkelt inte får kasta någon skugga över religion som fenomen.
Även denna gång är det den gudstroende Torbjörn Jerlerup som varit i farten. Igen gör han en poäng av att den gemensamma nämnaren mellan olika religioner är kärleksbudskapet. Religionerna förenas av kärlek, av den gyllene regeln och av det höga människovärdet.
Jerlerup har tappat omdömet på samma sätt som vi vant oss att gudstroende förr eller senare gör. Inget annat än religion kan så effektivt beröva någon förmågan att förhålla sig skeptisk.
Dialog mellan folken förutsätter att man hittar likheter, inte bara olikheter. Det som förenar religionerna är bland annat den gyllene regeln, kärleksbudskapet. Gör inte mot andra, det som ni ej vill att andra ska göra mot er. Gör mot andra som ni vill att de ska göra mot er!
Den gyllene regeln kombineras ofta i religionerna med idén om det unika och STORA människovärdet: att människan har ett förhållande till Gud som liknar förhållandet mellan barnet och föräldern. Så värdefull är varje människa, enligt detta sätt att se på han eller hon; att varje människa är en avbild av Gud eller speciellt utvald av Gud.
Som gudstroende kan man tänka sig att hålla med om Jerlerups påståenden. Som troende behöver man i så fall lägga sina påståenden i en annan kontext, för att över huvudet taget kunna bedöma dem. En religionsfri kontext. När man skriver om religioner som man vurmar för, eller övernaturliga väsen som man tror att man är älskad av, kan man inte hantera frågorna objektivt.
Låt oss testa att påstå att schackspelare förenas av det höga människovärdet — få schackspelare är kallsinniga barnmisshandlare. En invändning här skulle kunna vara att schackspelare inte har moralfilosofi på schemat när de spelar schack. Det säger mig att vi ska granska moralfilosofin i de religioner som Jerlerup tar upp.
Då kanske vi ska testa påståendet att humanister förenas av det högre människovärdet. Det finns nämligen tydliga humanistiska värderingar som handlar om människors rättigheter och friheter. Här kan den troende ställa sig frågan vem man menar att humanister skulle vara bättre än? Och den frågan ställer jag naturligtvis tillbaka till Jerlerup. Trots allt, monoteistisk moralfilosofi är inte mycket att hänga i julgranen, men ändå kvalificerar den enligt Jerlerup till att omnämnas för sitt höga människovärde.
Den gyllene regeln är inte bättre än personen som står mitt emot dig. Beroende på vem som står där, kan det finnas massor av saker som du vill ska hända den, men inte dig själv. Personen kanske är en våldtäktsman som du vill arrestera, utan att för den saken vilja bli arresterad själv? Resonemanget om att vända andra kinden till, eller att en alfahane i himlen ska förlåta dig för saker du gjort mot andra, är helt befängda. Förlåtelse ska komma från den du gjort något orätt emot, om den vill. Det kan inte en himmelsk auktoritet bestämma över. Och finns det någon sanning i Bibeln, är inte Jesus någon vidare sympatisk person, och att dessa exempel lyfts fram som något av hans bättre ljusglimtar, är bara tragiskt.
Och på tal om Bibeln, så är det just de religiösa urkunderna som Jerlerup lyfter fram som evidens för sina påståenden. Texten är till största del citat från olika religiösa urkunder, citat som Jerlerup personligen sympatiserar med, och som därför kvalificeras som goda.
Från Nya Testamentet, Matteus, hämtar Jerlerup följande: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.” Behöver Bibeln tolkas, eller bryter Jerlerup ny mark inom teologin genom att hävda att det som står där, verkligen är att hållas för sant? Jesus påminner i Mark 7:10 om att det ska vara förenligt med dödsstraff att inte hedra sina föräldrar, så om Jerlerup åberopar bokstavstro så försvarar han ju faktiskt den kristna hederskulturen.
Ännu tokigare blir det när Jerlerup går vidare med att citera Gamla Testamentet och Koranen! Wow! Den som menar att den mest utmärkande gemensamma nämnaren mellan dessa böcker är just kärleksbudskapet, kan knappast skryta med en välutvecklad moral — man är definitivt inte den som ska uttala sig i frågor om moral. Ett annat problem är naturligtvis att om man accepterar Torbjörn Jerlerups sätt att resonera, så betyder det att om någon påvisar en hatisk text i de olika religiösa urkunderna så måste Jerlerup enligt samma logik säga att religion förenas av ondska. Är det någon som vill utmana Jerlerup på denna punkt?
Nej, i själva verket kan faktiskt religion ha mycket negativa konsekvenser, speciellt för den som verkligen tror på de anspråk som görs kring övernaturliga fenomen och moraliska utsagor. Jag rekommenderar alla att läsa bloggen Tro Skadar för att få en sammanställning av detta.
/ Anders Hesselbom, hesselbom.blogspot.se
Svar av Jerlerup
Jag svarar med att citera vad jag skrev i den ursprungliga artikeln:
Men kom ihåg att det i alla dessa religioner finns enskilda individer som utger sig för att företräda hela sin religion, men som hatar människorna. Innehållet i religionen beror ytterst på vad som döljer sig i hjärtat på den som säger sig tro.
Lika lite som vi bör utdöma ateismen och säga att ateism bara har negativa konsekvenser, eftersom Nordkorea och Sovjet kallar och har kallat sig ateister, bör vi utdöma hela religioner på grund av galenskap och fundamentalism. Det finns olika syn på människan i religionerna (och inom ateismen). Det är synen på människan som är det viktiga, inte om en person kallar sig religiös eller inte.
”Den gyllene regeln är inte bättre än personen som står mitt emot dig.” Exakt, det är min poäng. Ateismen och gudstron är inte bättre än personen som står framför dig! Det är vad som vilar i en persons hjärta och hjärna som är avgörande, synen på medmänniskan!
I övrigt har jag redan skrivit en artikel om tendensen att dra alla religiösa över en kam. Den hänvisar jag till: fördomar om religion.
Nu kommer jag att spekulera kring den här frågan. Jag har ingen insideinformation, ingen liten fågel som har viskat i mitt öra eller så. Grunden till mina funderingar finns öppet på nätet.
Bland annat består stora delar av hans krönikor av personangrepp, samt ett överutnyttjande av epitet som är uppfunna av den så kallade ”Sverigevänliga” falangen av det politiskt intresserade Sverige. Dessa epitet består av högeligen förolämpande uttryck som används för att läsaren ska förstå att Mats själv är en god, samhällstjänande individ som står oförstående inför det han själv kallar näthat riktat mot sig själv.
Ibland upplever jag det som att de här människorna inbillar sig själva att de vet mer om vad som står i Koranen än vad en praktiserande muslim vet. Det verkar som att de vet mer om vad som står i Koranen än vad som står i någon annan religiös skrift.
Citaten ovan har jag axplockat ur Bibeln för att belysa den avskyvärda människosynen som existerar i den skriften. I Koranen existerar likadana verser och liknande meningar. Judendomen, Kristendomen och Islam, om de tolkas B O K S T A V L I G E N, utgör en människosyn och ett sätt att leva som är oförståeligt och vedervärdigt. Som tur är så tolkar inte människor sina religiösa skrifter bokstavligen.
När jag twittrade med Ingrid Carlqvist så hade hon uppenbara svårigheter att hålla isär orden ”Arabisk” och ”muslim”. Hon verkar tro att alla människor som kommer ifrån mellanöstern och arabisktalande länder ÄR muslimer. Jag känner många arabisktalande människor som inte är muslimer. Jag känner människor vars föräldrar gett dem ”traditionella muslimsk-klingande” namn men som själva inte ÄR muslimer. Jag känner människor med ”svensk-klingande” namn som ÄR muslimer. Ju mer jag skriver desto mer ser ni ju att studien de har gjort är fånig och ohållbar. Det går inte att säga hur många praktiserande muslimer som finns i Sverige genom att räkna namn.
Motargument 