Kategoriarkiv: Krönikor

Krönikor

Därför är Avpixlat en hatsajt

Gästinlägg av Janne G

I sin rapportering om brott berättar Avpixlat nästan enbart om muslimer och invandrare. Men i det riktiga Sverige begås majoriteten av brotten av svenskar! Inte för att svenskar är särskilt brottsbenägna, utan av det enkla skälet att svenskar är i majoritet i Sverige. Det är inte konstigt att majoriteten av folket begår majoriteten av brotten. Av detta syns dock ingenting på Avpixlat. Det är ingen överdrift att säga att brotten i Avpixlats bedrägliga skenvärld bara begås av invandrare (eller politiska motståndare till Sverigedemokraterna!). Här listar jag samtliga brottsrelaterade rubriker från Avpixlat 2013-02-23 fram till klockan 21:25:

  • Svensk tjejbloggare hotad och hatad av halal-muslimer
  • Intervju: Dömd för gatuköksmordet förnekar all inblandning
  • ‘Muslim Patrols’ skrämmer iväg britter från stadsdelar
  • Muslimska trakasserier mot judar – dansk stöddemonstration mötte våldsamma AFA
  • Lars Hedegaard om mordförsöket

293 | NemesisI samtliga ovanstående inlägg pekas muslimer och/eller invandrare ut som brottslingar. Välj en annan dag, eller ännu hellre en hel vecka, så ser du att mönstret går igen.

Avpixlats rapportering om illdåd utomlands följer samma mönster som rapporteringen om brott begångna i Sverige: det är gott om rapporter om muslimers brott från hela världen… men på Avpixlat beskrivs knappt ett enda brott som begåtts av icke-muslimer.

När Avpixlat enbart pekar ut muslimer som brottslingar och krigshetsare så bedriver sajten ett aktivt svartmålningsarbete. När sajten dessutom låter bli att rapportera om andra gruppers brott så blir det uppenbart att Avpixlat är en renodlad hatsajt. Det är inte svårare än så. Det ligger därmed nära till hands att jämföra Avpixlats ”publicistiska” verksamhet med 1930-talets svartmålande och avhumanisering av judar.

Notera att jag ingenstans ovan säger att migration är problemfritt. Jag tar heller inte ställning för puckona på vänsterkanten som anser sig har rätt att misshandla fram demokrati. Jag stödjer varken mordförsök eller hot. Jag stödjer inte antisemitiska trakasserier. Det enda jag säger är att nyhetsurvalet är Avpixlats största lögn och att det är nyhetsurvalet som visar att sajten är byggd på hat!

@janmrg

PS: Retweeta gärna, följ mig gärna!
PPS: Nästa del heter ”Avpixlats redaktionella policy”.  Kommer om en vecka eller så.

—
Tillägg 1 2013-02-24 09.59:
Om det blir några bra frågor på ovanstående så kommer jag att besvara dem inom några dagar i en separat postning. Har hittills fått en fråga som jag kommer att besvara/kommentera.
— 
Tillägg 2 2013-02-25:

Trots att jag egentligen inte lämnat någon enkel väg att skicka in kommentarer på så har jag det kommit in ett par frågor som jag inte kan strunta i. Jag tar in dem här nedan.

Jag saknar källor till påståendet att majoriteten av begångna brott i Sverige begås av svenskar.
— Patrick H. (Frågan är något omskriven)

Denna till synes oskyldiga fråga skulle man lätt kunna ägna en avhandling åt. Jag fegar dock ut från den utmaningen och hänvisar istället till BRÅ:s rapport från 2005 ”Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet”, diagram 2 på sidan 31. Av diagrammet framgår att 55 % av de polisanmälda brotten i Sverige under perioden 1997-2001 begicks av personer vars båda föräldrar är födda i Sverige. Detta är ett rätt hårt kriterium för vem som ska räknas som svensk; i den svenska tronarvingelinjen så är prinsessan Estelle den första som inte räknas som invandrare! Jag tycker att kriteriet är för hårt (skulle inte kungen vara svensk för att hans mor var född i Tyskland?) men den styrker ändå mitt påstående.

Mot bakgrund av den refererade statistiken ovan framstår det att Avpixlat är ute och cyklar när de skyller i stort sett hela brottsligheten på invandrare, och särskilt då muslimer. Avpixlat ljuger helt enkelt.

Researchgruppen gjort ett underhållande inlägg på detta tema. De visar att Johansson är det vanligaste namnet på brottslingar som dömts till fängelse i Sverige mellan 2009-03-01 och 2013-01-14!  Samtidigt uppmanar Researchgruppen oss att inte oroa alltför mycket om vi möter en Johansson. Deras inlägg är i mina ögon mer underhållande än sakligt. Det är en ofantligt rolig idé att använda rasisternas egen definition av ”utländsk härkomst” och dessutom använda samma typ av oseriösa glidningar och statistiska finter för att bevisa sin egen tes. Researchgruppen publicerar också det statistiska underlaget som de använt för att ta fram bilder, kul för den som är siffernörd.

Gammelmedia utelämnar ju konsekvent etnicitet, så det väger väl på sin höjd upp [att Avpixlat publicerar etnicitet]?
— Twittersignaturen @gothbarbie84, (Tillägget inom hakarna [] ovan är gjort av mig.)

Nej, det går inte att väga upp något på detta sätt. Om Avpixlat varit intresserade av att motarbeta exempelvis kvinnomisshandel så hade de publicerat namn och bild på Sven Svensson i Svenljunga när han spöat på sin fru. Det gör inte Avpixlat. Sajten publicerar – som jag redan varit inne på – bara namn på utlänningar, muslimer och politiska motståndare sina brottsrapporter. Man måste därför dra slutsatsen att Avpixlat är en hatsajt.

 

Krönikor

Några ord i den "Sverigevänliga" debatten

Avpixlat, Nationell Idag och andra ”medier” som står Sverigedemokraterna och andra s.k. ”nationella partier” nära använder ett likartat språk. Andreas Meijer håller på att undersöka några av orden på sin blogg. Vi publicerar några av dem här.

Vad jag tänkte gå igenom var några ord och begrepp som är rätt vanliga i det språkbruk som finns, främst i kommentarsfält, och i vilket syfte de används. Jag har läst en del men är långt ifrån någon expert. Har du tips på fler ord/begrepp så kan du meddela mig (gärna med vad det betyder/står för). Trevlig läsning.

Batikhäxa: En kvinna (vanligtvis, även om män kan tillskrivas karaktärsdragen av en batikhäxa) som är politiskt korrekt, gärna vänster (även om hon har en hög inkomst) och är kritiskt till sociala orättvisor. Batik är en färgningsteknik från Java, vilket skall avspegla batikhäxans kläder. Ordet häxa är, historiskt sett, vanligt förekommande för att beskriva kvinnor med övernaturliga krafter, vilka är ett hot mot ”vanliga” människor. I Sverige pågick en jakt på häxor, som skulle dödas på grund av detta påstådda hot, under främst 1600-talet och kan benämnas ”Det stora oväsendet”. Syftet med att kalla någon batikhäxa är att sätta ett nedvärderande epitet på personen, som för tankarna till en skrämmande gammal kvinna med konstiga kläder. Således ett maktmedel.

Israel - Waiting in a cafe
Werner Kunz / People Photos / CC BY-NC-SA

Kulturberikare/berikare: Har använts av tyskar sedan första världskriget (då ”kulturträger”). Hitler använder samma ord i Mein Kampf för att benämna judar och andra kulturer. Benämningen har börjat användas i debatten i Sverige under senare år och avser, liksom i Nazityskland, de som kommer hit med främmande kultur för att ”berika” den inhemska (ironiskt och nedvärderande menat). Detta uttryck är också riktat direkt till människor med annan etnisk bakgrund än Svensk och är inte ett systemkritiskt begrepp. Skillnaden skulle vara om kritik framfördes rörande något specifikt för någon specifik kultur (exempelvis det abortmotstånd som håller på att vinna än mer mark i Europa).

Kulturmarxism/kulturmarxist: En teori som grundar sig i att vilja åskådliggöra maktstrukturer i samhället. Inom och mellan ex. familj, kön, etnicitet, kulturell identitet etc. Benämningen har fått nytt liv under senare års debatter, främst från högergrupper i USA som menar att kulturmarxismen är den dolda agenda som syns genom politisk korrekthet och multikulturalism. Alla som är PK eller främjar ett heterogent kultursamhälle kan benämnas som kulturmarxist. Nedlåtande och används ibland för att få det att framstå som att vissa människor (gärna feministiska förgrundsfigurer) vill göra en höna av en fjäder (en fjäder som inte ens finns). Motståndare till kulturmarxism menar ofta att maktstrukturerna skall vara som de är och att det inte är något som behöver (över)analyseras djupare.

PK (Politiskt Korrekt): Det finns flera olika definitioner på begreppet. De som inte vill förknippas med PK brukar mena att det innefattar att följa den rådande debattrenden, för att skapa fördelar för sig själv. En annan benämning är att den som är PK använder språkbruk, politik, idéer och beteende för att minska sociala och institutionella konsekvenser på grund av: kön, etnicitet, kultur, sexuell läggning, religiös tro, ideologisk uppfattning, funktionsnedsättning, ålder, etc. Vilket skulle göra att den som är politiskt inkorrekt vill något annat. I kontrast finns den politiska inkorrektheten, vilken istället skall vara en inställning som inte är hindrad av sociala/politiska normer (det är ok att bete sig lite hur som helst). Att mena att någon är PK är tänkt som en kritik mot att denne är stöpt i en social mall, där sociala normer är ett hinder för fritt tänkande. Jag som gärna ser mig som PK tolkar det dock som att jag har vanligt hyfs och bemöter mina medmänniskor med respekt.

Sjuklövern: En benämning som används på alla riksdagspartier (som en enhet) utom SD. Syftet är att sammanbinda dessa som en grå massa som alla tycker samma sak, och framför allt, inte är invandringskritisk. Kan användas för att skapa distinktionen ”vi” och ”dem” (är ni inte med oss så är ni mot oss). En retorik som verkar fungera bra eftersom det säger att alla andra partier är lika dåliga och att det bara finns ett parti som vill genomföra en förändring (till det som SD nu vill förändra till).

Skäggbarn: Används för att benämna, främst ensamkommande, barn som är så stora att de skulle kunna anses vara vuxna. Bestämmelserna gäller barn och ungdomar upp till 18 år. Vidare kan asyl ges av andra humanitära skäl. Kritiken skulle kunna göras mot de bestämmelser som rör dessa barn/ungdomar, som ofta inte flytt av egen vilja utan blivit ivägskickade av familjen (en tanke som inte riktigt finns med i debatten), men benämningen skäggbarn kan göras för att avhumanisera barnet och sprida signaler som riktar in sig på fusk eller felaktigheter i systemet. Ensamkommande personer kan ha lämnat mycket bakom sig, för att sedan bli behandlat i vårt system (som inte är så glatt som diverse medier vill påskina), oavsett ålder.

Colorful Muslim Family
Jim Boud / People Photos / CC BY-NC-ND

Sverigevän/sverigeälskare: En person som älskar Sverige. Här går det att dra det hela lite längre, vilket ofta görs. Det räcker inte med att älska Sverige utan en bör direkt ogilla alla som inte är svenskar, eller som har en tanke som kan tolkas som ”mångkulturellt positiv”. Då är en inte en sverigevän, utan en sverigefiende/sverigehatare. En av de mest kända sverigefiender som figurerar (främst i kommentarsfält) är Fredrik Reinfeldt och en annan är Erik Ullenhag.

Yttrandefrihet: Jag har tidigare skrivit om yttrandefrihet och här kommer begreppet i förhållande till nätdebatten. När det gäller ”sverigevännernas” syn på yttrandefrihet så skall den innefatta alla. Utom de som kritiserar dem. Då kan något nedsättande ord (PK, batikhäxa etc.) vara på sin plats för att beskriva denna person. Vissa sidor raderar sådant som inte går i lag med den rådande normen på sidan, vilket kan tyckas märkligt av ”yttrandefrihetens försvarare”.

Andreas Meijer
Läs mer om detta ämne på Andreas Meijers blogg

Krönikor

Debatt om religion

Ett tidigare inlägg om hur de olika religionerna har en diskussion om kärleksbudet, har fått Anders Hesselbom att svara. Vi publicerar hans brev och ett kort svar från Torbjörn Jerlerup följer efteråt.

Nu har det hänt igen. En bloggare anser att religiöst motiverade beteenden helt enkelt inte får kasta någon skugga över religion som fenomen.

Även denna gång är det den gudstroende Torbjörn Jerlerup som varit i farten. Igen gör han en poäng av att den gemensamma nämnaren mellan olika religioner är kärleksbudskapet. Religionerna förenas av kärlek, av den gyllene regeln och av det höga människovärdet.

Jerlerup har tappat omdömet på samma sätt som vi vant oss att gudstroende förr eller senare gör. Inget annat än religion kan så effektivt beröva någon förmågan att förhålla sig skeptisk.

På bloggen Motargument står:

Dialog mellan folken förutsätter att man hittar likheter, inte bara olikheter. Det som förenar religionerna är bland annat den gyllene regeln, kärleksbudskapet. Gör inte mot andra, det som ni ej vill att andra ska göra mot er. Gör mot andra som ni vill att de ska göra mot er!
Den gyllene regeln kombineras ofta i religionerna med idén om det unika och STORA människovärdet: att människan har ett förhållande till Gud som liknar förhållandet mellan barnet och föräldern. Så värdefull är varje människa, enligt detta sätt att se på han eller hon; att varje människa är en avbild av Gud eller speciellt utvald av Gud.
God Save the Queen
LTitus210 / Foter.com / CC BY-NC-ND

Som gudstroende kan man tänka sig att hålla med om Jerlerups påståenden. Som troende behöver man i så fall lägga sina påståenden i en annan kontext, för att över huvudet taget kunna bedöma dem. En religionsfri kontext. När man skriver om religioner som man vurmar för, eller övernaturliga väsen som man tror att man är älskad av, kan man inte hantera frågorna objektivt.

Låt oss testa att påstå att schackspelare förenas av det höga människovärdet — få schackspelare är kallsinniga barnmisshandlare. En invändning här skulle kunna vara att schackspelare inte har moralfilosofi på schemat när de spelar schack. Det säger mig att vi ska granska moralfilosofin i de religioner som Jerlerup tar upp.

Då kanske vi ska testa påståendet att humanister förenas av det högre människovärdet. Det finns nämligen tydliga humanistiska värderingar som handlar om människors rättigheter och friheter. Här kan den troende ställa sig frågan vem man menar att humanister skulle vara bättre än? Och den frågan ställer jag naturligtvis tillbaka till Jerlerup. Trots allt, monoteistisk moralfilosofi är inte mycket att hänga i julgranen, men ändå kvalificerar den enligt Jerlerup till att omnämnas för sitt höga människovärde.

Den gyllene regeln är inte bättre än personen som står mitt emot dig. Beroende på vem som står där, kan det finnas massor av saker som du vill ska hända den, men inte dig själv. Personen kanske är en våldtäktsman som du vill arrestera, utan att för den saken vilja bli arresterad själv? Resonemanget om att vända andra kinden till, eller att en alfahane i himlen ska förlåta dig för saker du gjort mot andra, är helt befängda. Förlåtelse ska komma från den du gjort något orätt emot, om den vill. Det kan inte en himmelsk auktoritet bestämma över. Och finns det någon sanning i Bibeln, är inte Jesus någon vidare sympatisk person, och att dessa exempel lyfts fram som något av hans bättre ljusglimtar, är bara tragiskt.

Och på tal om Bibeln, så är det just de religiösa urkunderna som Jerlerup lyfter fram som evidens för sina påståenden. Texten är till största del citat från olika religiösa urkunder, citat som Jerlerup personligen sympatiserar med, och som därför kvalificeras som goda.

Från Nya Testamentet, Matteus, hämtar Jerlerup följande: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.” Behöver Bibeln tolkas, eller bryter Jerlerup ny mark inom teologin genom att hävda att det som står där, verkligen är att hållas för sant? Jesus påminner i Mark 7:10 om att det ska vara förenligt med dödsstraff att inte hedra sina föräldrar, så om Jerlerup åberopar bokstavstro så försvarar han ju faktiskt den kristna hederskulturen.

Ännu tokigare blir det när Jerlerup går vidare med att citera Gamla Testamentet och Koranen! Wow! Den som menar att den mest utmärkande gemensamma nämnaren mellan dessa böcker är just kärleksbudskapet, kan knappast skryta med en välutvecklad moral — man är definitivt inte den som ska uttala sig i frågor om moral. Ett annat problem är naturligtvis att om man accepterar Torbjörn Jerlerups sätt att resonera, så betyder det att om någon påvisar en hatisk text i de olika religiösa urkunderna så måste Jerlerup enligt samma logik säga att religion förenas av ondska. Är det någon som vill utmana Jerlerup på denna punkt?

Nej, i själva verket kan faktiskt religion ha mycket negativa konsekvenser, speciellt för den som verkligen tror på de anspråk som görs kring övernaturliga fenomen och moraliska utsagor. Jag rekommenderar alla att läsa bloggen Tro Skadar för att få en sammanställning av detta.

/ Anders Hesselbom, hesselbom.blogspot.se

Svar av Jerlerup

Jag svarar med att citera vad jag skrev i den ursprungliga artikeln:

Men kom ihåg att det i alla dessa religioner finns enskilda individer som utger sig för att företräda hela sin religion, men som hatar människorna. Innehållet i religionen beror ytterst på vad som döljer sig i hjärtat på den som säger sig tro.

Lika lite som vi bör utdöma ateismen och säga att ateism bara har negativa konsekvenser, eftersom Nordkorea och Sovjet kallar och har kallat sig ateister, bör vi utdöma hela religioner på grund av galenskap och fundamentalism. Det finns olika syn på människan i religionerna (och inom ateismen). Det är synen på människan som är det viktiga, inte om en person kallar sig religiös eller inte.

”Den gyllene regeln är inte bättre än personen som står mitt emot dig.” Exakt, det är min poäng. Ateismen och gudstron är inte bättre än personen som står framför dig! Det är vad som vilar i en persons hjärta och hjärna som är avgörande, synen på medmänniskan!

I övrigt har jag redan skrivit en artikel om tendensen att dra alla religiösa över en kam. Den hänvisar jag till: fördomar om religion.

Krönikor, Myter

Sverigedemokraterna 25 år

Sverigedemokraterna har förändrats en hel del under åren. De har blivit lite mer rumsrena och socialkonservativa. Men hur har de förändrats och vad finns kvar av det gamla Sd? Jag har gjort en djupdykning i mitt minne och funderat över vad jag minns av det Sd som jag debatterade mot redan 1989-1990.

Mountain Lion Safety
ekai / Foter.com / CC BY-NC-SA

Jag var engagerad för att stoppa Sd redan åren efter de grundades och debatterade mycket med folk som stödde Sd redan då, dessutom kände jag på den tiden brodern till Anders Klarström, den dåvarande partiledaren.

Första gången jag stötte på en sverigedemokrat var nog när jag besökte Miljöpartiet i Stockholm 1989. 

Jag var då en ung förvirrad tonåring som gick i valet och kvalet om jag skulle bli miljöaktivist eller konservativ teknikfanatiker. Nja, det är en helt annan historia. Men när jag var och besökte ett möte med Miljöpartiet i Stockholm stötte jag på en sverigedemokrat där som sa att han varit med på grundningsmötet då Sd grundades 1988.

Samtalet då var ganska typiskt för samtalet man hade med sverigedemokrater 1989 och 1990. Man kom nästan alltid in på Hitler av nån anledning. Eftersom sverigedemokraterna man mötte då ofta gillade Hitler. Så att debattera med Sd då handlade mycket om att bemöta förintelseförnekares myter, bemöta tankar om att Hitler var bra, att man inte skulle dra alla judar över en kam.

Efter det skulle det bli många möten med Sd-folk. Jag var mycket på stan och pratade politik och folk från Sd ville prata hela tiden.

Fast en sak skilde Sd:s anhängare från de rena nazister man mötte. Sd-anhängarna tonade ner det där med nazismen. De var i allmänhet mer sympatiska till nazismen men gjorde inte en stor sak av det utåt. De pratade invandring istället. Och de kopplade ihop ”problemen” med invandringen med pensionärers problem.

1989 blev Anders Klarström partiledare. Då hade jag en fördel. Jag kände Anders Klarströms bror, Peter, som var antirasist. Via honom hade jag fått reda på mycket om hur Klarström fungerade. Jag visste vilka böcker han läst, vilka historiska händelser Klarström gillade, vilka personer han beundrade i historien, vilka porträtt *host!* han hade på väggen. Kort och gott beundrade han gamla nazister och naziidéer! Det var inte konstigt. Han var ju gammal nazist själv. Hans politiska karriär inleddes med aktivism för Nordiska Rikspartiet och hans första framträdande som ”kändis” var när han mordhotade Hagge Geigert 1986.

Inom Sd påstås det numera att man inte kände till att Klarström varit nazist när han valdes 1989. Det är skitsnack! Alla sverigedemokrater jag tog debatt mot de åren, från Sven Davidsson till de lokala skinheads man mötte, hade samma fascination för det nationella och det nazistiska.

En sverigedemokrat kände man igen då kring 1989-1990, på att de började prata om invandringen och pensionerna (som debatterades mycket de åren) och sen la till att de själva var från Sd. Då brukade jag omedelbart säga att —”Jag känner folk som känner er partiledare MYCKET väl, låt oss skippa rundsnacket nu. Vad anser du om Adolf Hitler och nazisterna?”. Då kröp det nästan alltid (!) fram, efter lite lirkande att de minsann tyckte han var bra, underskattad eller inte så dålig som ”fienden” utmålade honom.

Det var dagar det… 1989 och 1990.

En variant kunde vara att man chockerade dem lite med att säga att —”Problemet med er sverigedemokrater är att ni anser att ekonomi handlar om en kamp om resurserna, inte om att skapa nya resurser. Och ni ser människan som en parasit.” Nazirörelser har nämligen alltid pratar om KAMP.

Skillnaden mellan Sd och nazistpartierna de första åren var inte en skillnad i idéer utan en skillnad i metoder. Sd försökte hitta nya vägar. De ville prata om annat än invandring. De ansåg att man borde tona ner allt det där nationella om nazister och gamla fascister.

Men det nazistiska tonades snart ner. Man ville ”skapa” det ”nya” och ”mjukare” nationella alternativet.

En smart metod

Three Hands
Stuck in Customs / Foter.com / CC BY-NC-SA

Sd:s ledarskap runt 1990 var ganska smarta. Deras metod gick ut på att sålla bort alla de som inte kunde tona ner det där gamla nationella pratet. Partiledarens bror berättade för mig att Klarström övergett NRP eftersom de ”levde kvar” i 30-talet och trodde att man kunde föra samma retorik då som nu. SD:s partiledare ville bana nya vägar och bygga en nationell rörelse med folk som både var mot nazismen och för den. Men de skulle ha en sak gemensam: de skulle vara överens om att se framåt. Det nazistiska skulle tonas ner. Pragmatism skulle vara det nya ledordet!

Så stegvis kom man att fylla rörelsen med nya generationer av rasister. Folk som var pragmatiska och kunde prata om annat än Hitlers stordåd. Allt i enlighet med idén att tona ner, tänka om och bana nya vägar.

Att debattera med en sverigedemokrat runt 1994-1995 blev något helt annat än 1989-1990. Visst fanns det nazister kvar i partiet, men de hade numera lärt sig att knipa käft om sin nazism. Istället var det invandringen, pensionerna och att värna om den svenska kulturen. Nazismen var passé och förbi. Nu skulle det nya byggas.

Nån gång i samband med detta började man också tona ner judehatet och lyfta fram muslimhatet som alternativ. Enligt Klarströms bror skedde detta för att —”det fanns så få judar i Sverige, muslimerna anses vara ett större problem”…

Fast fascinationen för det nazistiska fanns kvar länge. Anders Klarström själv beundrade t.ex. den gamle fascisten Per Engdahl. Men Engdahl var gammal och träffade få. Nån gång, jag tror 1993, precis innan Engdahl dog, träffades de. Enligt vad Jimmy Windeskog (som då jobbade i Sd och stod nära Klarström) berättat ska de båda inte ha gillat varandra. Enligt Klarströms bror träffades de flera gånger och Klarström var fascinerad över gubben. Men gubben, Per Engdahl, var gammal, gaggig och motbjudande som person. Enligt brodern bekräftade besöket bara Klarströms tankar om att nåt nytt måste skapas.

Men metoden att ”tona ner” lever kvar inom Sd.

Ja, partiet idag tar avstånd från nazismen. De har rört sig mer mot socialkonservatismen. Men arvet lever kvar. Retoriken som partiet tillåter mot muslimerna är väldigt lik den gamla retorik som partiet hade för 22 år sen mot judarna. Därför är det än idag motiverat att varna för partiet. Muslimhatet, romhatet, metoden att dra hela folkgrupper över en kam, är en fara.

Och inte bara en fara. Det är den återstående länken som förenar Sd idag med det Sd var 1989-1990.

Jag kan inte hjälpa det. Varje gång jag ser Sverigedemokraterna på nyheterna får jag flashbacks från den gamla tiden. Ett parti som grundades av folk som älskade nazismen men som hade tanken att man skulle tona ner den och bygga en ny rörelse som ”blickade framåt” inte bara bakåt.

(Klarström har tagit avstånd från sitt förflutna inom NRP och Sd sedan dess och ingen skugga ska falla över honom nu. Han har insett sina misstag och tänkt om, det är bra. Att inse att man haft fel och ändra sitt liv är starkt gjort! Jag tvekade innan jag bestämde mig för att nämna honom i artikeln, men har valt att göra det ändå. Hans roll i Sd var så avgörande och viktig.)

Krönikor, Myter

Länge leve massinvandringen!

Många som är mot invandring kallar invandringen till Sverige idag för ”massinvandring”. Aktivister som är för invandring faller ofta i fällan att bemöta detta genom att säga att ”det är ingen massinvandring”. Det hjälper knappast. Är man mot invandring kommer man att använda det negativa prefixet ‘mass-‘ även om det rör sig om få invandrare, likt hur antisemiter gnällde över den s.k. ”massinvasionen av judar” till Sverige på 30-talet, då det kom endast några få familjer från Tyskland.

Hur bemöter antirasister argumenten om massinvandring? Ja, man kan kika på den regeringssida som lades upp förra året om nätmyterna om migration och invandring. Det är typiskt:

Myt 1: Det pågår en massinvandring, om några årtionden kommer svenskar att vara i minoritet i sitt eget land.Påståendet är direkt felaktigt. I dag är knappt 15 procent av befolkningen född i ett annat land. Statistiska Centralbyrån räknar med en näst intill oförändrad andel i framtiden, andelen beräknas öka till 16,5 procent 2050.

I grunden bygger myten på att personer med utländsk bakgrund aldrig blir svenskar och att det skulle vara ett problem om människor har en bakgrund i ett annat land. Det är också värt att notera att den enskilt största gruppen invandrare 2010 var hemvändande svenskar, som stod för en femtedel av invandringen.

Att regeringen börjar så här kommer att göra folk som är skeptiska till invandringen fly förbannade. De väljer att inte försvara den invandring vi har utan att istället ta strid på frågan om man kan kalla invandringen en massinvandring. Regeringen säger att ”ja antalet personer med utländsk bakgrund är stort, men det är ingen massinvandring” och bekräftar därmed de farhågor de invandringsskeptiska har utan att bemöta dem.

Regeringens ”mytsida” gör ett klassiskt misstag, ett som många politiker gjort, t.ex. Mona Sahlin (S). En politiker, eller antirasist, får frågan om det pågår massinvandring och svarar med att säga att man inte kan/får använda ordet massinvandring. Så kan man inte agera om man vill stoppa näthatet. Man får köra med öppna kort, redovisa fakta och försvara invandringen som sådan istället. Kan man inte göra det, utan måste förvränga ord på klassiskt politikermanér bör man nog hålla tyst i invandringsdebatten.

Massutvandring och massinvandring?

Först fakta. De högsta siffrorna för utvandringen från Sverige som uppmättes var mellan 1880-1893 då 0,83% av befolkningen utvandrade per år. Under åren 1850 till 1930 ligger siffran lägre. Jag har sett siffran 0,4% – 0,45% av befolkningen varje år under den tidsperioden. Detta är det som kallas den svenska massutvandringen av alla historiker.

Detta är de svenska uppehållstillstånden 2009:

Källa: Migrationsverket

Nu ska vi räkna. Ta bort de studerande och det blir ca 90.000 personer som fick uppehållstillstånd (Inte alla är klassiska invandrare, men å andra sidan var många emigranter inte klassiska emigranter heller, många som emigrerade återvände till Sverige). Med 9,1 miljoner invånare motsvarade det nästan 1% av Sveriges befolkning.

Om 0,4% tillåts kallas massutvandring är det väl ingen tvekan om att det är rätt att kalla det massinvandring då det rör 0,9%-1%, eller?

Sedan 2006 har vi haft en exceptionell invandring. 2006 var den 70.000 personer om man räknar bort gäststudenter och hemvändande svenskar. Folkmängden var 9 miljoner. Det är 0,78% av befolkningen. Om man tittar på åren 1960 till 2011 blir siffran mellan 0,55-0,6%. Om någon läsare vill, får ni gärna räkna ut den exakta siffran.

Ja, det pågår utvandring också och många som kommer hit kommer för att jobba. Men så har det alltid varit med invandring och utvandring. Faktum är ändå att andelen som kommer hit är 1%.

Källa: Migrationsinfo.se

Länge leve massinvandringen!

Det gör att Sverige förändras radikalt, onekligen. Det gillar jag, som ser ett egenvärde i kulturers möte och som vill ha så öppna gränser som möjligt.

Det är denna förändring vi som är positiva till invandringen bör försvara, inte käbbla och tvista om Sverige förändras eller inte eller om det ska vara tillåtet att kalla det massinvandring eller inte!

Krönikor

Bloggen Avpixlat – en dyr historia

Vi här på Motargument får rätt ofta gliringar och funderingar omkring vilka som avlönar oss. Det är tydligen väldigt svårt att förstå att en sådan här blogg är alldeles gratis att driva och att vi är en samling personer som skriver på ideell basis. Är man engagerad och motiverad så behöver man inte vara avlönad för att driva en blogg.

Jag har genom diskussioner på Twitter förstått att många tror att driva en blogg är som att ge ut en tidning. Så är det ju inte, för att få ge ut en tidning måste man ha en ansvarig utgivare. Det är därför Avpixlat är en blogg, inte en tidning. Ingen ansvarig utgivare.
Jag har också blivit upplyst om att Avpixlat måste be sina trogna läsare om donationer för att kunna driva bloggen. Just det fick mig att börja fundera. Bortsett från frikyrkovibben man direkt får, att församlingen förväntas ge sitt tionde till kyrkan, så kan man fundera på hur mycket Avpixlat egentligen behöver för att hålla skutan flytande.

Avpixlat skriver på sidan ”Donationer” så här:

Avpixlat växer så det knakar, och att driva sajten blir för varje dag som går förenat med allt högre löpande kostnader, och tar dessutom allt mer tid och arbete i anspråk.
Vi tar därför tacksamt emot alla donationer som våra läsare kan avvara. Varje bidrag är välkommet, stort som litet, och pengarna går naturligtvis oavkortat till att hålla igång, utveckla och förbättra verksamheten.

donerameraNu kommer jag att spekulera kring den här frågan. Jag har ingen insideinformation, ingen liten fågel som har viskat i mitt öra eller så. Grunden till mina funderingar finns öppet på nätet.
Avpixlat har runt 12000 läsare i månaden. Jag skulle tro att två tredjedelar består av media, antirasister och en del poliser som vill hålla koll på vad SD-sympatisörerna sysslar med.
Så vi kan säga att det är ca 4000 personer som läser Avpixlat, som är trogna SD-anhängare.
På Avpixlat kan man bli månadsdonerare och bidraga med allt från 50 kr/mån till 500 kronor i månaden.
Säg nu att tretusen av de trogna läsarna donerar i genomsnitt 200 kronor var i månaden så blir det en summa på 600 000 kronor i månaden.

Jaha, kan man tänka, men de måste ju betala servern i U.S.A. som man använder för att inte kunna ställas till svars för vad man skriver på bloggen.
Den här servern är jättedyr. Max 1000 kronor i månaden. Så då är det 599 000 kvar. I månaden.
Man behöver inte ha några lokalkostnader, då allt snudd på kan skötas via en Iphone. Medarbetarna är inte anställda på Avpixlat. Eftersom Avpixlat inte är registrerat som företag, organisation eller stiftelse så finns det inga anställda som ska ha lön. Däremot är domännamnet avpixlat.info registrerat hos ett kanadensiskt anonymiseringsföretag kallat silentregister.com.
Man får väl ta med i beräkningen att själva transaktionerna kanske kostar en del också.
Först kommer de in på kontot som Kent Ekeroth står för och sen ska en liten del till webhotellet och servern, men sen då? Det rör sig ju om betydande summor. I runda slängar 6.000.000 kronor per år.

Det kostar inte 500 – 600.000 i månaden att driva en blogg.
När det gäller obskyra frikyrkor så visar det sig rätt ofta att Tiondet går till att bekosta pastorernas dyra leverne. De har gärna fina bilar och hus m.m. Nu är det tydligen inte så i fallet med t.ex. talespersonen och Avpixlats ansikte utåt Mats Dagerlind, den stackaren verkar i det närmaste utblottad. Om man ska göra en gissning så går pengarna till SDs partikassa. Är det därför SD på samma sätt som Moderaterna inte vill behöva redovisa privata donationer till partikassan? Bandet mellan SD och Avpixlat blir då för tydligt och uppenbart.
Med andra ord väldigt svårt för Jimmie ”Nolltolerans” Åkesson att rättfärdiga inför Sveriges i grunden människovänliga och toleranta medborgare.

Krönikor

Olof Palme om fördomar

Gästinlägg av Pontus Vinderos

Hat på nätet har varit på tapeten de senaste veckorna. För mig är det uppenbart att olika främlingsfientliga grupper använder nätet strategiskt för att vinna sympatisörer, ofta anonymt och med tveksamma metoder. Det som också är uppenbart är att hatet inte beror på Internet i sig. Det är högst mänskligt med fördomar. Det visste Olof Palme. Ett av hans tal har Latin Kings tonsatt som låten Fördomar 2. Idag när jag letade på Youtube hittade jag en fin video till låten med rörlig text, så kallad kinetisk typografi. Orden passar lika bra idag som när Olof Palme höll talet på juldagen 1965.

Tal (Olof Palme):

Demokratin är fast förankrad här i landet
Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna
Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste
Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta
Men så enkelt är det ändå inte
Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori
Den har ett mycket enklare ursprung
Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet
Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret
Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser
Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla
Okunnighet om andra människors särart
Rädslan för att förlora en position, ett socialt privilegium
En förhandsrätt
En människas hudfärg, ras, språk och födelseort
Har ju ingenting med mänskliga kvalitéer att göra
Att gradera människor med en sådan måttstock
Står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde
Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen
På arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken
Därför ligger fördomen alltid på lur
Även i ett upplyst samhälle
Den kan blossa ut i ett stickord
En obetänksam replik, en nedrighet i det lilla
Kanske menar den som handlar inte så illa
Men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks.
Byst av Olof Palme
Jonas N / Travel Photos / CC BY-SA
Krönikor

Mats Dagerlind, den sårade rasisten

Gästkrönika av David Sällström

Mats Dagerlind, krönikör på Avpixlat, kastar anklagelser runt omkring sig likt en mycket desperat och trängd människa. Det är omgivningen runt omkring Mats Dagerlind som manifesterar antidemokrati, yttrandefrihetskränkningar och näthat. Han kallar Åsa Lindeborg (Aftonbladet) för att vara en kommunist som vurmar diktaturer och påstår att Julia Bahner (FI) ger uttryck för Apartheid – rasism. Men samtidigt som Dagerlind ger sig på de demokratiska företrädarna, eller PK – eliten som Dagerlind med vänner vill kalla det, så ger Dagerlind sig ut för att krossa mångkulturen. Inte sällan med djupt kränkande, missvisande och fördomsfulla kommentarer. Det är på dessa grunder han också är inbjuden till publicistklubben.

snow patrol:make this go on forever
visualpanic / Foter.com / CC BY

Det är nästan komiskt, och nästan lite pinsamt, att läsa Dagerlinds mästrande monologer om västvärldens förträfflighet och den muslimska världens efterblivenhet. Samtidigt som Dagerlind påstår sig vara en hyvens snubbe som fallit offer för en hatisk kulturmarxistisk världskonspiration så spottar han ur sig konstigheter efter konstigheter i jakten på muslimerna. Han skriver bland annat i en krönika från den tredje februari;

”Islam är på det hela taget lika oreformerad idag som den var på profetens tid för snart 1500 år sedan. Detta gäller i synnerhet de geografiska regioner från vilka den stora majoriteten av Sveriges muslimer kommer. Där råder snarast det omvända förhållandet jämfört med Sverige och kristendomen – visst kan du hitta en och annan muslim som inte anser att samhället ska styras i enlighet med Koranen och sharialag, som tycker att kvinnan bör vara jämställd med mannen och som inte anser att homosexualitet måste straffas med döden, men särskilt många är de inte. Och de byter inte magiskt åsikt bara för att sätter foten på svensk mark.”

Är han så där okunnig på riktigt eller spelar den gode Mats dum? Sant är att det ligger en hel del att skåda bakom de där orden. Han manifesterar en tveklös generaliserande bild av muslimer, utan att skämmas påstår han att alla muslimer är lika dana. Mats Dagerlind, offret, sparkar nedåt. Då Dagerlind med all säkerhet har mindervärdeskomplex och känner sig extremt hotad av de mer etablerade och kunniga krönikörerna och debattörerna så ger sig Dagerlind på de som inte kan försvara sig. Att han sen menar att han inte är rasist och att han inte är antidemokrat är bara att förlöjliga sig själv och sitt eget intellekt. Självklart är han medveten om varför vi andra drar dessa paralleller mellan Mats Dagerlinds hets mot minoriteter och epitet så som rasist och främlingsfientlig. Dagerlind bryr sig heller inte om det, trots att han låtsas vara kränkt. Nog tror jag att han är lite stolt över uppmärksamheten. Utan Åsa Lindeborgs kritik, och alla andra etablerade mediers kritik mot Dagerlind och hans vänner så skulle han sitta där och skriva för sig själv och sina närmaste. Nu är han någon, till och med inbjuden till publicistklubben.

Vid varje enstaka krönika kan vi hitta någonting som får nackhåren att resa sig, musklerna att spännas och pupillerna vidgas. Dagerlind är provokatören som drar till med det som han vet irriterar de ”etablerade”, eller PK – eliten, kulturmarxisterna. Vi tar några fler Dagerlindska citat ur den fauna av dumheter som den mannen plitat ned;

”Bakom termen “ensamkommande flyktingbarn” döljer sig påfallande ofta personer som inte kommit ensamma utan smugglats till Sverige i grupp, som inte är flyktingar enligt Genèvekonventionen och som inte är barn enligt svensk myndighetsålder. Begrepp som “papperslösa” och “gömda” används för personer som bryter mot utlänningslagen genom att uppehålla sig illegalt i Sverige och som inte respekterar det svenska rättssamhällets myndighets- och domstolsbeslut.” (27/12 – 2012)

Shiny stop sign
SeizureDog / Foter.com / CC BY

”I en artikel på DN Kultur den 18 december rekapitulerar Mathan Ravid en incident där han och några vänner från judiska studentföreningen i Uppsala under en utekväll ska ha blivit utsatta för olika former av antisemitism från vanliga Uppsalabor och Uppsalastudenter. Anklagelserna är svepande och obelagda och bär inte trovärdighetens prägel. Ravid använder sin judiska bakgrund och antisemitism som en förevändning för att underblåsa den falska bild av strukturell främlingsfientlighet bland svenskar som utgör en del av propagandan mot Sverigedemokrater och kritiker av svensk massinvandring.” (19/12 – 2012)

De här två citaten taget direkt från hans krönikor på Avpixlat visar oss de vanligaste uttryckssätten som extremhögerns talkörer ständigt viftar med. Det har talats om ”skäggbarn” med den underförstådda meningen att ensamkommande flyktingbarn varken är ensamma eller barn. Synen på människor som illegala är Dagerlind inte ensam om. Kent Ekeroth, före detta SD:s kriminalpolitiska talesperson, har kallat flyktingar och papperslösa för brottslingar. I det har både Dagerlind och Ekeroth stöd i både Dublinförordningen och i utlänningslagen, tyvärr. Svenska staten jagar papperslösa nu mera än någonsin.

Att den mannen är inbjuden till anrika publicistklubben visar bara på hur debattklimatet har förskjutits långt åt höger de senaste åren. Etablissemanget påvisar en handfallenhet och en desperation som svar på de främlingsfientliga krafter som ger eko i opinionsmätning efter opinionsmätning. Reinfeldt talar om att arbetslösheten inte är ett problem för etniska svenskar mitt i livet och att de vikande skolresultaten är konsekvensen av den höga andelen invandrarbarn i skolorna. Billström vill minska volymerna av asylinvandring och Hanif Bali vill bara se invandrare som är ”starka, kapabla individer.”

Nu skall även Stina Dabrowski ställa sig i ledet av de förvirrade som gör de mest konstigaste saker för att bemöta främlingsfientligheten. Hon bjuder in den mest hatiska av de alla – Mats Dagerlind, att diskutera näthat. Vill vi bekämpa rasisterna så är detta helt fel sätt.

Krönikor

Verbalt förtryck

I en debatt mellan två parter såsom Avpixlat och Motargument är det lätt hänt att man kan bli frustrerad över den andra partens oförstånd över det man vill försöka få fram. Det är inte ett dugg konstigt, eftersom det tyvärr är så att båda parter kan vara grymt insnöade på att ”vi har rätt”.

Mats Dagerlind är en av krönikörerna på ”nyhetssajten” Avpixlat. Som sådan har han förmåga att uttrycka sig i ord på ett något mer avancerat sätt än standardkommentatorn på samma sajt. Trots detta kan man rikta skarp kritik mot hans sätt att uttrycka sig.

Mats DagerlindBland annat består stora delar av hans krönikor av personangrepp, samt ett överutnyttjande av epitet som är uppfunna av den så kallade ”Sverigevänliga” falangen av det politiskt intresserade Sverige. Dessa epitet består av högeligen förolämpande uttryck som används för att läsaren ska förstå att Mats själv är en god, samhällstjänande individ som står oförstående inför det han själv kallar näthat riktat mot sig själv.

Det finns inte en enda vettig människa som egentligen förstår sig på vad Mats Dagerlind är ute efter när han kallar journalister för diktatorhyllare, antidemokrater, eller när han anklagar dem för att använda härskartekniker. I min värld är det ganska precis exakt tvärtom.

Det här är den teknik Dagerlind med flera skribenter och debattörer på den främlingsfientliga sidan ständigt försöker använda sig av i sina enträgna angrepp avsedda att försöka få alla oss andra att komma till insikt om att vi har haft helt fel.

De, rasisterna, kallar sig själva Sverigevänliga och oss andra svenskfientliga — enbart för att de tror att vi ska börja tvivla på oss själva. De är så övertygade om sin egen renhet och demokratiska anda att de fullkomligen missar det faktum att den politik de eftersträvar är odemokratisk på de mest osmakliga sätt.

Faktiskt är de så fanatiska i sin tro på sverigevänlighetens under, att man nästan skulle kunna tro att de är en sekt. Mats Dagerlind skulle förmodligen göra sig bra som sektledare.

På det stora hela anser jag att det är ganska tydligt att Dagerlind med anhang (läs; kommentatorerna på Avpixlat) inte riktigt verkar ha koll på hur han ska föra fram sina åsikter för att få oss andra att förstå. Han verkar vara en rejält kränkt man i sina bästa år, som misslyckats med att anpassa sig i ett samhälle han inte vill ha. Ett samhälle där de flesta av hans medmänniskor (nej, förlåt, de flesta av hans meningsmotståndare, antidemokraterna och diktaturhyllarna) utvecklat ett sätt att kommunicera där han helt enkelt inte hinner med.

Det är troligen också därför Mats Dagerlind känner behovet av att verbalt förtrycka sina meningsmotståndare, eftersom han inte känner till hur det nya svenska språket fungerar. Inte känner till hur han på bästa sätt skall kommunicera det han vill så att den största delen av den svenska befolkningen faktiskt ska förstå vad det är han vill.

Dagerlind har en av många saker gemensamt med gemene man som regelbundet besöker Avpixlat, och det är oförståndet inför hur yttrandefriheten fungerar. Se här vad han skriver som PS 2 i sin krönika om sitt deltagande i Publicistklubbens debatt;

… endast medlemmar släpps in men att jag som debattdeltagare får ta med mig EN gäst. Det skulle ju varit trevligt och psykologiskt stärkande för mig med en liten hejaklack i lokalen då man kan förvänta sig att en majoritet av Publicistklubbens medlemmar inte står på min sida, men dessvärre är detta inget att göra åt. Det är dessa regler som gäller och det är samma för alla debattdeltagare.

Jag kan inte underlåta att trycka tillbaka ett visst mått av roat skratt åt denna mening. Mats Dagerlind kan alltså erkänna att det är samma regler som gäller för alla debattdeltagare, men han kan vare sig erkänna eller tro på att exempelvis yttrandefriheten ser likadan ut för alla, oavsett hur ”svensk” man är eller vilka åsikter man har.

Vi som ligger bakom Motargument ser rätt tydligt vad främst skribenterna på Avpixlat sysslar med; de uppviglar sina läsare till hat, misstro mot allt och alla — men de vägrar själva att inse detta faktum. I deras värld är deras ord lag och sanning.

Men de och i främsta ledet Mats Dagerlind som populär krönikör på tidigare nämnda så kallade nyhetssajt, verkar inte ha någon som helst koll på att samma regler gäller för alla även utanför Publicistklubbens väggar.

Relaterat

Här kan du se Publicistklubbens debatt dit Mats Dagerlind var inbjuden för att diskutera om, och i så fall hur, man kan stoppa näthatet.

Krönikor

Angående hat

Gästartikel om näthat av Ann Karlsson, skrivet 7 februari

Detta är ett utdrag från Twitter dagen efter att Uppdrag Granskning hade sänt sitt program om män som hotar kvinnor med våldtäkter och mord:

”Ett antal män riktar stort, orimligt hat mot kvinnor, ja. Varje kvinna som på grund av det ”HATAR MÄN” är på precis samma nivå. Tänk på det.”

It suits me better to slay
Alex(inyoureyes) / Foter.com / CC BY-NC-SA

Vad är det jag ska tänka på? Att det är fel att hata, oavsett hur hatet tar sig uttryck? För i så fall håller jag inte med. Att hata i sig är inget jag tycker vi ska kriminalisera, det kan många gånger till och med finnas fog för hat. Det som däremot är intressant är hur detta hat tar sig uttryck och jag tror att det är det vi måste diskutera.

Jag får intrycket av att de som tycker att vi inte ska glömma bort alla kvinnor som hatar män enbart vill försöka skifta fokus. Istället för att diskutera problemet att personer (män?) hotar kvinnor med våldtäkt och mord så flyttas fokus till att vi istället diskuterar att det är fel av oss att hata människor som hotar människor till livet. Sen när är det ett lagbrott att hata någon? Vem är du (och jag) att bestämma över hur människor känner? Jag kan absolut hålla med om att det är tragiskt att människor känner hat mot andra, men jag ser inte hatet i sig som ett problem, då jag anser att allt handlar om vad du gör med ditt hat. De män som hotat kvinnor anonymt på nätet har bevisligen omvandlat sitt hat till hot och trakasserier. Men hur förhåller vi oss till de som skriver debattartiklar eller anordnar demonstrationer mot kvinnovåld som en reaktion på det hat de känner? Jag menar inte att alla som vill förändra något drivs av ett hat. Det jag menar är att det inte är hatet i sig, utan vad du gör med det, som är det som vi bör lägga fokus på.

Ett annat problem är detta med kollektiv och personlig skuld. Jag tycker det är djupt problematiskt att vissa män identifierar sig så starkt med sitt kön att de tror att de måste försvara män som hotar kvinnor. Så fort det framkommer kritik mot en struktur — som gör att vissa män tar till våld och hot om våld — måste vi ideligen påminnas om att alla män minsann inte är sådana. Som om det inte skulle vara en självklarhet. Vad vill ni att vi ska göra, tacka er för att ni inte tar till våld mot oss? Utgångspunkten måste väl ändå vara att män inte brukar våld, vilket gör det redundant att beskriva ett normalläge.

I den bästa av världar finns det såklart inget hat, men så länge denna värld inte finns tänker inte jag lägga någon värdering i människors drivkrafter, så länge dessa följer våra lagar. Skillnaden mellan hot och hat må bara vara en vokal, men i praktiken är den så mycket större.

Om man inte hatar världen som den är, kan den aldrig ändras, därför är det bra med hat

(Doktor Kosmos – Ang. Hat.)

Gästartikel om näthat av Ann Karlsson, skrivet 7 februari