Kategoriarkiv: Krönikor

Krönikor

Bästa sättet att skapa en terrorist

Bästa sättet att skapa en situation där folk går över gränsen och i desperation börjar begå brott, är att behandla folk konstant nedlåtande och förtrycka dem. Så skapar man en grogrund där allt från desperation och uppgivenhet till tankar om hämnd och våld kan gro och växa fram. Det ursäktar inte terrorism, men förklarar mycket, och vill man stoppa terrorism måste vi även se över hur vi behandlar våra medmänniskor på denna planet. Karin Grensman har skrivit ett gästinlägg på detta tema idag.

/Torbjörn Jerlerup

********************

Gästinlägg av Hanna Karin Grensman

På flygplatsen kontrollerar de pass, väskor och våra personer i evighet. Integritetskränkande, tidsödande och kostsamt. De påstår att de skyddar oss från terrorister, trots att försvinnande få terrorattacker innefattar flygplan. De kontrollerar oss alla – utan misstanke om brott. (Bara det faktum att vi accepterar det får mig att skämmas, men det är en annan fråga.)

Buddha Buddha Buddha
Stuck in Customs / Foter.com / CC BY-NC-SA

Vid templet struntar den svenska guiden i att uppmana folk att ta av sig skorna. Munken som bor i templet tar uppenbarligen illa vid sig då vi, i hans ögon, beträder helig mark. Den svenska guiden övertalar dock munken att acceptera vår skobeklädda närvaro – munken är beroende av våra donationer för sin överlevnad.

Jag är övertygad av att västerländsk arrogans och bristande respekt gentemot andra kulturer är farligare (och bättre grogrund för terrorism) än bristande flygplanskontroll.Vi kommer aldrig kunna hindra terrorism genom kontroller – men vi kan dagligen vinnlägga oss om att bete oss på ett sådant vis att vi inte i onödan skapar hat, och därmed fler terrorister.

Att skapa fiender när vi slåss mot kvinnlig omskärelse må vara hänt: det är en (livs-)viktig fråga – att få gå in i tempel med skorna på är det inte. 

Ps. Jag tror ingen behöver oroa sig för munken i exemplet dock, fanatiska terrorist-buddister är ett relativt okänt fenomen.

Krönikor

Det s.k. "muslimska hotet"

Gästinlägg av Hanna-Karin Grensman

Gång efter annan hör jag personer kläcka ur sig saker i stil med att våra svenska traditioner hotas av de farliga muslimerna. Främst tycks den svenska skolavslutningen vara i fara då man, hör och häpna, inte får fira skolavslutning i kyrkan, ja inte ens sjunga ”Den blomstertid nu kommer”. Detta beror uppenbart på muslimerna som med list och förslagenhet kan köra rätt över oss veka svenskar som är så rädda för att vara rasister att vi struntar i vår egen kultur för att vara muslimerna till lags.

Blue n' Yellow
*Kicki* / Foter.com / CC BY-NC-ND

Men vänta här nu lite: Den svenska skolan ska vara ickekonfessionell. Riksdagen har fattat beslutet, det står i skollagen och i alla läroplaner. Detta är en del i strävan efter att separera kyrkan från staten. Det innebär att det inte få finnas religiösa inslag i skolmiljön. Inga skolavslutningar i kyrkor, inga gudstjänster, inga religiösa sånger. Punkt.

Låt mig klargöra att jag är så icke religiös man kan bli och jag uppskattar verkligen ”Den blomstertid…” – förmodligen för att jag sjöng den i skolan när jag var liten. Detta gör dock inte sången mindre religiös. Det är en kristen sång. Därmed kan vi inte längre sjunga den i skolan. Personligen uppelver jag sången som oproblematisk, men för andra kan det vara lika svårt som det vore för mig att bli döpt i katolska kyrkan eller kyssa Buddhas fötter.

En annan aspekt som de upprörda verkar glömma är att det faktiskt finns barn som inte får vara med på skolavslutningen just på grund av det religiösa inslaget. Och då menar jag blonda och blåögda barn. Barn vars föräldrar är religiösa men inte kristna i enlighet med svenska kyrkan, barn till ateister och agnostiker. Precis som vissa, men inte alla, muslimska barn hindras delta av sina föräldrar.

Vi kan tycka att detta är rätt eller fel (vill dock påminna här om att riksdagen är framröstad av oss, svenska folket) – men det är knappast några onda muslimer som står bakom. Så, den som vill vara upprörd över detta kan lämpligen lägga skulden där den hör hemma och rösta på ett annat parti nästa gång även om jag svårligen tror att vi-måste-fira-skolavslutning-i-kyrkan-fanatiker på riktigt vill återgå till en statskyrka. Men vem vet – husförhören kanske lockar?

Krönikor

Researchgruppen + AFA = sant!

På SVT-debatt bad Torbjörn Jerlerup och Thabo Muso Researchgruppen att ta avstånd från AFA idag. Detta med anledning av debatten efter att Mathias Wåg, f.d. AFA-ledare, talat på en antirasistisk konferens på ABF-huset i lördags.

Svaret lät inte vänta på sig.  Researchgruppen tar inte avstånd från AFA.

RG

Att påstå sig vara mot våld, som de gjorde igår på SVT debatt, och vägra ta avstånd från AFA är inkonsekvent. Jag lämnar det till läsarna att avgöra hur konsekvent det är att försvara en grupp som så ofta hotat och misshandlat och försökt mörda högerextrema.

AFA är, och var, inga gullebarn. Vem minns inte deras affisch inför toppmötet i Göteborg 2001? Då lovade de att vara ”mad and mean” och gå fram som godzillor i Göteborg och krossa allt i sin väg.

Detta har gjort att BRÅ och många experter, bland andra Anna-Lena Lodenius, varnat för den farliga vänsterextremismen i de autonoma nätverken

Läs detta ur en  en åtta år gammal ”aktivitetsguide” som AFA gett ut, och ställ frågan om varför det är så svårt att ta avstånd från detta?

Först och främst bör understrykas att våld är en metod vi väljer att ibland använda oss av. Våldet i sig är inte målet, men vi kan använda våld för att nå våra mål, exempelvis stoppa en nazistdemonstration. Vår militans grundar sig i att vi är beredda att försvara oss själva, våra kamrater och det vi tror på. Militansen innebär också att vi för en kompromisslös kamp, där vi själva bestämmer vad som är rätt och fel.

Först och främst, välj era egna strider. Låt er inte luras in i strider med polis eller nazister där de sätter villkoren, är på hemmaplan och har vapnen.

Hur man bäst slåss finns det många åsikter om, men några välbeprövade grundknep kan ni ta med er:

a. Det är ibland (ofta?) svårt att träffa struphuvud, knän och ögon i ett slagsmål. Satsa på att slå mot ansiktet i stort, solar plexus och, om du slåss mot en kille, kuken…

(…)

c. Få ned personen ni ska slå på marken så fort som möjligt. Det är svårt att försvara sig om man ligger, och det är lätt att sparka utan att själv ta skada om man står upp.

Det slutar inte med detta. Researchgruppen gick på twitter nu i eftermiddags längre så. Som motiv till att de inte tar avstånd från AFA lämnar de följande förklaring på Twitter i en dialog med en nazist, Nicadori.

RG afa twitter

Dessutom lägger twittraren från Researchgruppen till att de, och den anonyme twittraren bakom deras konto själv, ”är där vi är idag tack vare min bakgrund Tänker inte göra våld på mig själv”.

Vid sidan av vår övriga kritik ser vi det som beklagligt att Researchgruppen anger som skäl till att inte ta avstånd från AFA, att de har  ”feta löner”…

Researchgruppens svar på Twitter är det bästa beviset för att de och AFA är i symbios med varandra.

/Thabo Muso och Torbjörn Jerlerup

Krönikor

Ser vi en ny rasism växa fram?

Gästinlägg av Kent Wisti, skrivet 23/3 2013

Idag är det en nationalistisk demonstration i Malmö. Den svenska nationalistiska rörelsen har bjudit in tuffa pojkar från England för att salta det svenska arbetet lite grann. Givetvis kommer det också att vara motdemonstrationer. Det där har vi sett förut. Debatterna om på vilket sätt man skall manifestera mot dessa rörelser har vi också haft förut. Samtidigt är det ju en väl känd och spridd analys att det farligaste är inte de uttalat rasistiska rörelserna utan den sk smygrasismen som odlas vid fikaborden. Allt det där som man väl inte får säga i det här jävla landet längre.

wisti

Fram tills nu har vi haft en öppen rasism med rakade skallar och en dold rasism i trevande och osäkra uttalanden om vart landet är på väg.

För halvtannat år sedan var jag på en konferens om normkritik. Där fanns några längre pass om normkritiskt tänkande som jag tog del av. Det var ordentliga stretchövningar för mig och jag fick inte rätt på tankarna på ett par veckor. Jag tror att det är där vi också är som samhälle nu. Samhället har sedan länge förändrats från ett monokulturellt enhetssamhälle till ett mångkulturellt. Vi behöver inte spilla så mycket krut på att hitta konsesus i hur vi värderar det men skulle vinna mycket på om vi gemensamt kunde konstatera det. Sverigedemokraternas iver att återskapa ett vykort från femtiotalet som aldrig varit sant är lite sorgligt. Sorgligt är också att denna känslobaserade och av rädsla drivna längtan efter något som inte längre finns finner gehör.

Nåja- vad jag nu ser är att en ny rasism uppstår i glappet mellan den öppna och dolda rasismen. Det är inte rakade skallar eller trötta gubbar på lunchrasten. De senaste månaderna har vi diskuterat REVA och under dygnet har vi fått berättelser om hur ambulanspersonal i Gävle gravt misskött sitt arbete på rasistisk grund och om hur en busschaufför delat upp passagerare efter huruvida de hade svenskt eller ickesvenskt utseende. Strax före jul undervisade en skolskjutschaufför lågstadiebarnen i att de skulle be sina föräldrar rösta på ett parti som stoppade massinvandringen.

Jag var själv en del av den antirasistiska rörelsen på åttiotalet. Det var mycket en fallafelretorik. Det fanns en oerhörd paternalism i våra varma hjärtan, men kanske att det då var så av nödvändighet. I social media ser jag nu hur provocerande det är för många att svenskar som är födda utomlands eller med utomlands födda föräldrar inte uttrycker en tacksamhet eller underordnar sig i maktstrukturerna.

Oroande är den nya rasism som växer fram. Den som en del tror sig ha rätt att lyfta in i sitt arbete. Även om jag väljer att lyfta REVA ur det resonemanget passar kontrollerna i tunnelbanan väl in i mönstret. Jag är rädd att vi vänjer oss. Att gränserna håller på att flyttas fram. Att vi inte längre kommer att bry oss så mycket om den halvt unkna lukten runt kaffeborden och att vi kommer att alltmer acceptera rasistisk yrkesutövning.

Krönikor

Mobbning…

Mobbning och rasism har mycket gemensamt. Både mobbning och rasism grundar sig i empatilöshet. I stereotypa föreställningar om hur den man ogillar eller de man ogillar ”är”. Detta gästinlägg  av Mika Osipoff handlar om mobbning.

Redan ordet mobbing har effekt på mig, kryper i skinnet när jag tänker tillbaka på en skolgång fylld av den. Hur jag var tvungen att varje dag konstruera nya rutter hem för att undvika stryk och glåpord samt hur de ibland trots nervös planering under sista lektion fallerade.

Bullying Irfe
Diego Grez / Foter.com / CC BY

Ja, jag blev mobbad och har fortfarande sår i själen efter det, det går inte en dag utan att jag märker av dessa sår och jag blir så förvånad över vissas attityd mot detta.

”Släpp det, det var så länge sedan.”

”Man kan inte leva i det förflutna.”

Javisst tänker jag och kan inte låta bli att undra om man säger så till en person som mist sina ben, jag undrar om man tänker efter alls när det handlar om sår och skador som inte syns, många försöker visa empati och hänsyn och lite hjälper det.

Men det kommer dagar då inget alls hjälper mot tankarna, vad var det jag gjorde som var orsaken till all denna mobbing, varför var jag ett offer?

Och i allt detta tar jag illa vid mig av att man kommer med kommentarer om mobbaren som om han inte mått bra, att detta är orsaken till att han skadat mig så… Men, hur han än mått så ursäktar det inte att han skadat andra och därmed blir det försvaret ”han mådde dåligt” fel i mina ögon.

Under min skolgång togs mobbing inte på allvar av lärarkåren, det fanns en enda lärare under hela denna tiden som försökte ta tag i det men tyvärr så gick det ut på att en mobbare är en person som mår dåligt. Jag vet att det inte hjälper att poängtera för en mobbare att han gör det för han eller hon mår dåligt för de bryr sig inte om en sådan analys.

I mitt fall blev det värre istället, mobbaren kände sig skymfad för att varit tvungen att tala med en lärare om något som han ansåg var ok uppförande och det gick ut över mig.

Ibland önskade jag att jag skulle dött för då hade de kanske gjort mer, då kanske man tagit det på allvar. Ska det verkligen gå så långt att man som barn önskar dö för att bli tagen på allvar angående mobbing?

Jag har tänkt på hela saken länge och tror att man kommer längre med att poängtera att den skada som görs av mobbing sitter kvar livet ut. Barn och ungdomar lever i nuet och tänker inte långt fram men om man skulle försöka börja med att just visa att det har långtgående effekter, kanske man kommer en bit på vägen.

Dagens skola behöver ta tag i det och det finns underbara lärare och skolor som gör det redan men det behövs överallt, vi måste skydda våra barn och alla ideer om hur man ska göra är välkomna.

Jag hoppas att man inser vilken enorm nytta det vore med ett effektivt program mot mobbning, inte bara bland barn utan överallt.

Jag tror inte man kommer någonvart med att säga att mobbaren ursäktas med att hen mår dåligt, tror vi kommer längre med att visa vilka skador det kan komma att göra och i andra fall faktiskt gör.

Och jag blev informerad av Torbjörn om ett sätt polisen arbetar mot mobbning med, ett sätt jag tycker verkligen är bra och behövs i alla skolor.

För mig är mobbing samma sak som rasism, de är lika varann på alla sätt och vis, de lämnar obotliga sår i värsta fall och båda bedrivs av människor som inte inser hur de kommer att skada andra. Jag kan bara hoppas att rasism blir sett lika illa som mobbing av alla, för jag har sällan stött på en rasist som anser att mobbing är bra men ofta inser dessa inte hur de två är exakt samma sak.

Krönikor

REVA är vidrigt – men migrationspolitiken vidrigare

Gästinlägg av Leo Rudberg

Tyskland, 1939. Människor flyr. De flyr från Förintelsen.

Det sista vet man i omvärlden inte riktigt – inte ännu. Man vet att människors grundläggande rättigheter kränkts i Nazityskland. Man vet att statssanktionerad diskriminering blivit diktaturens diaboliska verktyg för att inleda en avhumaniseringsprocess. Man vet att processen är på väg mot fel håll – men inte hur fel.

Sverige väljer att utvisa judar till Nazityskland.

Dessa beslut beslut får ödesdigra konsekvenser för människor som skickas in i döden på migrationspolitikens altare.

Det var man inte på 30-talet. Men man vet att människors grundläggande rättigheter kränkts. Man vet också att en mäktig diktator som leder ett land vars befolkning till stor del inget hellre vill än få revansch mot den omvärld som krossade landet i förra världskriget. Man vet att en ny världsordning eventuellt står för dörren, där ens agerande gentemot Tyskland kan få mycket allvarliga konsekvenser.

Kanske sker utvisningarna helt enkelt av hänsyn till den nationella säkerheten.

Syrien. Sverige har med våld kastat ut flyktingar från landet.

Sverige, 2010-talet. Människor flyr hit. Inte från Tyskland – men från hela världen.

I Syrien massakrerar en galen diktator sitt eget folk. I Kongo hotas människor av dödsstraff för sin kärleks skull. I Saudiarabien förtrycks kvinnor, oppositionella och andra regimen ogillar.

Detta vet man. Massmedia har utvecklats sedan 30-talet. Nu går morden inte att gömma undan.

Detta vet man också: varken Syrien, Kongo, Saudiarabien eller någon annan stat människor flyr från till Sverige hyser några som helst realistiska planer på världsherravälde.

Inga hänsyn till den nationella säkerheten behöver tas.

Så hur kommer det sig att svenska staten på 80 år – efter att delvis ha hjälpt till med historiens värsta folkmord i form av Förintelsen – inte lärt sig en gnutta jävla medmänsklighet, respekt och tolerans? 

Hur kommer det sig att barn utvisas ensamma? Hur kommer det sig att staten krossar flyktingars fria kärlek? Hur kommer det sig att Sverige i strid med alla mänskliga rättigheter skickar människor i döden?

Riksdag och Regering har beslutat det. Dessa beslut är det stora problemet – inte REVA.

*

Polisen bryter mot lagen. En paradoxal mening. Men så långt har det alltså gått: den statliga myndighet som ska upprätthålla rikets lag och ordning – bryter själv mot rikets lag och ordning i sina systematiska, godtyckliga och rättsvidriga ingrepp i människors privatliv.

Det är inte ett missfall i ämbetet. Det är inte ett ”enskilt fall”. Det är inte en enstaka polisenhet som begått övergrepp.

Det är REVA. En rättsordning, en statlig riktlinje, en uppifrån påtvingad ordning som många poliser själva ogillar.

Det är denna rättsordning som bryter mot ordningen i rätten. Närmare bestämt mot folkrätten och grundlagen. Närmare bestämt mot den del av folkrätten och grundlagen som rör Sveriges internationella överenskommelser om respekt för mänskliga rättigheter.

(Det här säger inte någon alarmistisk anarkist. Det här säger ett kanslirådi regeringskansliet tillika den före detta chefen för utrikesdepartementets arbetsgrupp för mänskliga rättigheter. Regeringskansliets kansliråd kritiserar inte regeringens riktlinjer om de inte har extremt bra på fötterna. Socialdemokraterna instämmer.)

Givetvis är det oacceptabelt, oansvarigt och orättfärdigt att som regering utfärda riktlinjer i strid med statens internationella åtaganden, att som polismyndighet vidarebefodra riktlinjer i strid med rikets grundlag och att som enskild polis verkställa order i strid med landets lagar.

(Just för att orderna innebär lagbrott är uppmaning om ordervägran inte alls ”onyanserat”, även om lösningen givetvis primärt inte består in att påverka tjänstemän utan i att påverka eller byta ut politiker.) För att betona: det viktigaste just nu är att påverka eller byta ut politiker, inte poliser, i Sverige och EU. Både Socialdemokraterna och Alliansen bär skuld för denna politik.

Demonstration i Göteborg. Vi ska i Wallenbergs anda ställa oss upp – för friheten, för medmänskligheten, för rättsstaten.

Du kan demonstrera mot REVA nu till helgen.

Kan du inte vara med? Skänk pengar till Eric, som på grund av REVA inte får vård för sin cancer. (Ingen människa är illegal, plusgiro-konto 47 25 43.) Skriv en insändare. Påverka ditt parti. Engagera dig i en förening. Underteckna inte uppropet innan du tagit de enorma bristerna i beaktande. Utför direkta icke-våldsaktioner.

Något måste du göra.

För våra barnbarn ska inte läsa om hur 2010-talet i Sverige innebar en återkomst till 1930-talets utvisningar.

De ska läsa om hur 2010-talet blev årtiondet som innebar en återkomst till Raoul Wallenbergs, Folke Bernadottes och Harald Edelstams ideologi och praktik. De ska läsa om hur 2010-talet blev det decenneium då vi tillsammansrev upp REVA, ändrade Sveriges migrationslagstiftning och lät varje flykting stanna. De ska läsa om hur 2010-talet fick sin prägel av medmänsklighet, mänskliga rättigheter och migrationens frihet.

Det är vår högsta plikt som människor.

Talet ovan höll Charlie Chaplin, förvånande nog en av världshistoriens främsta humanister, under 30-talet då Nazitysklands förbryterlser blev alltmer kända. För mänskligheten är det en skam att hans tidlösa ord om tolerans, respekt och frihet inte omsatts i verklighet, att de goda krafter som finns alltför ofta kämpar mot i stället för med varandra isolerade av konstlade partigränser, att människan fortfarande inte mognat bort som art från våld, hat och död.

Det är dags nu.

Krönikor

"Det kan inte hända här"…

Jag kommer ihåg en tid då mina grannar har plötsligt slutat att åka med sina bilar till jobbet för att bensinen var väldigt dyr och sedan tog den slut på varje bensinmack. Till och med för stadsbussarna. En del människor har gått fots till jobbet i flera kilometer medvetna om att ingen ska få sina löner. 

Slobodan Milošević

Nyexamerade ingenjörer, journalister och läkare började jobba på restauranger som servitriser eller lagerarbetare. Varje dag fick man höra om ett företag som gått till konkurs. Valutan rasade ned och nya sedlar byttes ut på svarta marknaden mot tyska DM.

Jag kommer ihåg lukten av depression med stinkande ovisshet som rotades in i asfaltens mögel på alla gator och torg.

Vi, som var då 18 år, saknade t.o.m. pengar för en drink på krogen och istället samlade vi ihop några mynt för att köpa en flaska läsk och att sitta på skoltrappor med jämnåriga killar som spelade gitarr. Även våra lärare gick hem utan löner så brydde man sig mindre om våra betyg.

Individen blev svag med känsla av värdelöshet.

Sen kom den hårda tiden då människor började leta efter sin tillhörighet i olika grupper. För i en grupp kände man sig stor, stark och trygg.

I en grupp var man någon. I en grupp kunde man skrika och bli hörd med uppmärksamhet och skrikande grupper gav t.o.m. en identitet och självförtroende.

Det var en tid då olika nationalistiska symboler tog över stadens fasader för att markera den nya identiteten. 

Tidigare bankrånare, ex-fångar och nazistsympatisörer steg upp ur avgrunden för att bli de mest populära riksdagspolitikerna som fokuserade enbart på människornas olikheter tills man kom till genetiska skillnader, förfäder och olika blodgrupper. Olikheter som vi tidigare respekterade hos varandra förvandlades till grunden för olika partiprogram. 

Och alla kämpade för att visa och bevisa sin storhet och styrka.

Det var en phatamorganisk näring som folk matades med varje dag utan att bli mätta. En hägring av en vattenoas i förtvivlans öken. En hägring som aldrig försvann och en blodtörst som bara ökade ju mer folk bjöds att dricka av hat.

Ju mer vild, arrogant och aggressiv man var, ju mer uppskattad blev man som politiker av folkmassor som gick på gatorna med ett enormt behov av att skrika och tömma ur sig all ilska och aggression på affärernas glasfönster eller bilar på parkeringar.

Men det blev inte nog med det. Varken bilar på parkeringar eller glasrutor svarade eller förändrade någonting. I så fall var det viktigt att hitta ”den skyldige” som ska anklagas för allt, någon som kan lida och känna smärta. Vänlighet, artighet och ödmjukhet kallades för svaghet och dumhet.

Det var en tid då människor började skämmas för allt det goda och bli stolta över sin egen grymhet. Jag kommer ihåg lukten av den tid då barndomsvänner slutade att hälsa på varandra.

Strax efter publicerades statistiken om vapenlicenser och grupper som började beväpnas. 7 av ”dem” var beväpnade mot 1 ”av oss”. Nätter som var fulla av spöken då krigsförbrytare från 1940-talet började leva igen i många sånger innan 1990-talets Balkankrig började.

Dem som tidigare har pekats ut i historieböcker som människorshatare och mördare, blev plötsligt hyllade i en rad sånger av berusade grannar. Mördare blev stora idoler, förebilder, hjältar och t.o.m. deras knivar och blodiga händer berömdes i hårresande sånger som ekade under min fönstret.

Ju mer aggression desto mer styrka.

Ju mer hat desto större möjlighet att vinna och bli stor.

Ju mer rädsla man ser i ögonen på ”den andre” desto starkare blev man.

Detta är en extrem nationalism som gav XXL storlek till minsta lilla fluga som önskade att bli någon.

StorSerbien

Sen växer ännu större minnesbilder fram os mig på en rad andra som idag sitter inför rätta i Haagdomstolen för etnisk rensning, folkmord och brott mot mänskligheten.

Muslimer ska slaktas, fördrivas eller tvingas till att konvertera till kristendomen.

Romer, judar, albaner, turkar…Hur kunde de fortfarande finnas kvar efter en så stor flugattack under hela historien?

Nationalism blev liksom en virus som vi alla på slutet blev sjuka av, åtminstone med rädsla som skapade behov att betona starkt om att ”vi också finns”! På något sätt måste man finnas innan alla blir utrotade i koncentrationsläger eller massgravar.

Mina barndomsvänner började försvinna under en natt och blev hittade halshuggna vid floden och det enda vittnet var ett äppelträd där vi en gång klättrade upp på väg till skola.

Så var det i en tid innan man började skjuta från berg mot 15 000 studenter som gick in i fredliga demonstrationer på Sarajevos gator. Man hade svårt att svälja verklighet då granater började hagla över staden där man kunde se så många Hollywoodstjärnor bara 6 år innan, då Sarajevo var en OS-stad.

På slutet, flyr man. Inte bara för att rädda sitt liv utan för att rädda alla vackra bilder från barndomen. Man flyr för att inte bli tvungen att hata dem man en gång respekterade, tyckte om, delade lunch på skolrasten eller arbetsuppgifterna på samma kontor. Det är enda som räknas idag som en trofè. Att inte föra hatet vidare…

Mitt fönstret i sovrummet ramar in vårens färger i ett nytt hemland, mitt vackra och underbara Sverige.

Jag är rädd för människor som hittade hatet som källa till framgång eller möjlighet att bli någon, men ännu mer rädd för dem som applåderar till hatet och tror att detta är kärlek till ett eget land. Återigen pekar man ut ”den andre” som är skyldig för arbetslöshet. Återigen hör man om sönderslagna glasrutor i förorter. Återigen möter man människor som hyllar krigsförbrytare…

Jag gillar att höra ”Det kan inte hända här!” men ändå germina erfarenheter mig ingen rätt att tro så naivt en gång till.

Krönikor

"Många av mina bästa vänner är invandrare"

Gästinlägg av Tore Kullgren om argumentet ”men några av mina bästa vänner är ju invandrare”…

Invandrarvänner räcker inte som vaccin mot fördomar

Two Banded Ant Mimic (Castianeira cingulata)”Några av mina bästa vänner är flugor”…
sankax / Foter.com / CC BY-NC

Ett stödargument som är nästan lika vanligt som ”jag är inte rasist men”… är: ”Jag har många nära vänner som är invandrare/bögar/transpersoner/frikyrkliga” eller någon grupp som man inte vill stämplas som fientlig emot.

Det är ett ganska ihåligt sätt att komma undan med fördomar och generaliseringar, som innehåller flera tankevurpor. Om du frivilligt umgås med någon människa från en viss grupp, så tyder det åtminstone på att du inte har någon direkt avsky mot folk från den gruppen. Men det är i sig inte värt någon applåd; man kan vara fördomsfull utan att vara hatfull.

Tankevurpa 1: Hur många vänner har du?
Låt oss först anta att vissa grupper kan tillskrivas vissa egenskaper och värderingar. Du har ju fått lära dig en del om det, genom dina invandrarvänner, som du så gärna pratar om. Vilka vänner är de egentligen?

De flesta människor har bara en handfull nära vänner åt gången. Din tandläkare, vaktmästaren på jobbet, eller din granne, är inte dina vänner, om ni inte umgås privat. De här människorna som du anser dig veta så mycket om: utgör de verkligen en så stor del av bekantskapskretsen som du påstår? Tänk dig att du har födelsedagsfest eller gifter dig. Hur stor andel av de gäster som du bjuder in, och som kommer på festen, är muslimer? Flator? Funkisar? Ryssar? Eller vilken grupp du nu påstår dig vara så väl bekant med.

Tankevurpa 2: Har dina vänner ens försökt lära dig något?

«We howl»”Några av våra bästa vänner är lammkotletter… Förlåt, vi menar givetvis att de är får-”
Tambako the Jaguar / Foter.com / CC BY-ND

Nåväl, låt oss anta att du faktiskt har flera förtroliga vänner med utländsk bakgrund. Har du lyckats lära dig något av dem?

Om din mexikanske vän är lat, skulle det vara bevis nog för att mexikaner i allmänhet är lata? Det kanske är så att mexikaner i allmänhet är flitigare än svenskar, men din mexikanska vän råkar vara ovanligt lat, och därför tycker det är skönt att bo i Sverige, där hans lättja är mer accepterad? Spontana intryck från en person, är sällan nog för att beskriva hela etniciteten. Det är svårt att föreställa sig någon homo- eller bisexuell som skulle säga: ”alla straighta gillar hårdrock, mina straighta vänner gör det”.

Enda sättet som du verkligen får veta något av dina vänner, är om de berättar om sitt eget folk.

Tankevurpa 3: Har dina vänner rätt?
Nåväl, låt oss anta att dina utländska vänner faktiskt har berättat om sin ursprungliga kultur. Litar du blint på dem?

Om din kinesiska vän beskriver kineser som skrytsamma, så kan det mycket väl bero på att hon ogillar skrytsamhet i allmänhet. Eller att hon är skrytsam själv, men ursäktar det med att andra kineser skulle vara likadana. Eller att flera av hennes kinesiska vänner råkar vara skrytsamma på ett sätt som inte är typiskt kinesiskt. Eller att hon driver med dig. Eller flera andra anledningar som inte har med kinesers faktiska skrytsamhet att göra.

Tankevurpa 4: Hur många av världens länder vet du något om?
Nåväl, låt oss anta att ryssen, mexikanen och kinesen i ditt kompisgäng har lärt dig det mesta om hur deras landsmän är som personer, och att det visar sig vara sant.

Men i världen finns ungefär 200 länder. Sverige är ett. Och det finns fortfarande 196 nationaliteter, och ännu fler etniciteter utan eget land, där du inte har någon nära vän. Den som helt saknar vänner med utländsk bakgrund, och den som har flera vänner som de har lärt sig mycket av, är alltså ungefär lika okunniga om vilka värderingar och beteenden som är typiska för olika länder.

Eller omvänt: Säg att du är infödd svensk, men bosätter dig i Istanbul. Du blir god vän med en turk, som levt hela sitt liv i Turkiet. Skulle er vänskap göra turken till expert på svenskar, eller västerlänningar? Din turkiska vän uttalar sig sedan nedsättande och generaliserande om andra västerlänningar, till exempel spanjorer, kanadensare eller ungrare. Och säger ”jag är inte rasist, jag har en svensk vän.” Skulle det uttalandet göra din vän mer trovärdig?

Krönikor

Antirasistiskt rasförakt

Att rasister gör ”fel” vet vi ju alla. Men gör antirasister också ”fel” ibland? Vi på Motargument har varit inne på det några gånger i artiklar om att antirasism bör vara konsekvent, dvs undvika negativa generaliseringar även mot grupper de anser vara ”i överläge” strukturell sett. Anledningen är enkel. Rasister anser nämligen att de som de hatar är i ”överläge”, att ”judar styr världen” eller att ”Eu islamiseras” och rättfärdigar sina generaliseringar med ”underläge” och ”överläge”.

(Läs också Om den välvilliga rasismen och Om bemötande av… )

En som är inne på samma sak är skribenten Per Herngren.

Dispersion prism
This file is lacking author information. / Foter.com / CC SA

Herngren har i ett blogginlägg berört frågan om antirasister kan skapa rasistiska strukturella mönster genom en missriktad antirasism.  Om man betonar ”vithet” som ett värde i sig, och som något negativt, skapar man också en skillnad mellan vi och dem, och befäster rasisiska tankemönster och stereotyper är en av hans poänger. 

Vi har fått lov att återpublicera delar av det här. Det är tankar som vi antirasister bör ta till oss och fundera över en hel del.

*****

Rasism är återskapande av rasskillnader. Detta kan döljas bland antirasister genom att rasismen riktas mot vita, mot de vita förtryckarna. Rasismen döljs som antirasism.

Bruna görs återigen annorlunda, men indirekt. De bruna görs till de andra genom rasism mot rasisterna. Rasismens syfte är ju att krossa rasisterna.

”Vita rasister.” ”White trash.” ”Judarnas ockupation.” Och liknande rasbeteckningar döljer sin produktion av rasism genom att användas mot rasisterna.

Rasismen uppfinner inverterad rasism. Genom att invertera rasismen, genom att använda rasbeteckningar på ”rasisterna” och ”förtryckarna”, kan rasuppdelning och rasförakt produceras utan att välvilliga uppfattar det som rasism. Inverterad rasism producerar ickeingripande.

Inverterad rasism gör dessutom rasismen fetischistisk. Rasismen blir lustfylld. Antirasistiskt rasförakt ger stimulerande kraft.

(Anti)rasism gör bruna till offer som behöver räddas av antirasisternas rasism. Antirasismens rasism mot förtryckarna framställer sig själv som räddningen för de bruna.

Rasism ”uppåt” producerar:

1. Rasskillnader. Uppdelning vita och bruna.
2. Rättfärdigande av rasism,
3. vilket döljs genom antirasistisk ilska.
4. Rasism tillbaka, ”nedåt”,
5. samt nya rasismer i nya oväntade riktningar.
6. Fetischistisk kraft till sig själv och till andra rasismer. Även till den rasism som (anti)rasismen vänder sig mot.

Hat uppåt

Hat uppåt, hat mot vita rasister, producerar rasism och vithet. Och samtidigt dölja detta bakom hatet mot rasism. Hat mot rasister är liknande teknik som när hat uppåt producerar sexism och döljer det bakom antisexism. Hat mot rasister liknar dynamiken i inverterad rasism, men hat mot rasister behöver inte innehålla inverterad rasism, det kan vara hat mot rasister snarare än mot vita rasister.

Hat uppåt ger fetischistisk kraft till annat hat, inklusive hat nedåt, hat tillbaka eller hat åt nya håll. Hat uppåt producerar hat i nya okontrollerbara riktningar. Hat mot hat skapar resonans, ömsesidig förstärkning. Hat ger kraft mot det som hatas.

Hat uppåt kan genom att definieras som antirasism producera en tafatthet och oförmåga hos idealistiska och välvilliga (ickehatande) antirasister i att ingripa. ”Vi vill ju egentligen samma sak!” ”Man måste ju också förstå dem!”

Ickeingripande mot hat uppåt legitimeras genom paternalistisk ”förståelse”. Ickeingripande legitimeras också av välviljans försonande idealisering av ”dom därnere”.

Förakt mot finanskapitalet som judehat

Föraktet eller hatet mot finanskapitalister bland vissa globaliseringsaktivister återskapar judehat. Bilden att finanskapitalister är mer onda än industrikapitalister är en gammal föreställning som är kopplad till att ”judarna” pekades ut som månglare och senare som bankägare och finanskapitalister.

”Det går inte att förneka att hänvisningen till en illvillig ’1%’ bara är alltför lätt att fylla” med judehat, kritiserar Rasmus Fleischer retoriken kring Occupy Wall Street. ”det betyder heller inte att det räcker att säga att man ’tar avstånd från rasism’, eller liknande – för (judehat) är inte en i raden av rasismer, utan en utpräglad krisideologi, verksam även i sammanhang där ingen nämner (eller ens tänker på) ’judarna’ som folkgrupp”.

Krönikor

Ang REVA, inre gränskontroll och den migrationspolitiska överenskommelsen (2)

Gästinlägg av Jakop Dalunde (Mp), del två

När det gäller utvisningarna så bör även en sak klarläggas. Dessa beslutas av Migrationsverket och migrationsdomstolarna – inte av regering eller riksdag. Som underlag för dessa beslut ligger Utlänningslagen, som antogs med brett parlamentariskt stöd den 31/3 2006, under en socialdemokratisk regering.

Wild small flowers / Florecillas silvestres
. SantiMB . / Flowers Photos / CC BY-NC-ND

Trots att vissa vill skapa den bilden, så är det inte så att tjänstemännen på Migrationsverket sett bilder på Maria Ferm och Tobias Billström dricka té och därmed börjat utvisa fler.

Vill man påverka själva utvisningsbesluten måste alltså lagstiftningen ändras. MP förhandlar fortfarande med regeringen om att förbättra lagstiftningen och detta går frustrerande långsamt. Men på inget sätt har MPs förhandling lett till att lagstiftningen har försämrats.

Jag vill upprepa detta – man kan ifrågasätta Miljöpartiet för brist på lagförbättring, men det finns ingen lagförsämring att kritisera.

Så till sist – REVA och den inre gränskontroll. Låt mig först börja med en passage från en artikel i Fokus:

Redan 1999 satt den socialdemokratiska regeringen och filade på en proposition om EU:s Schengensamarbete. En viktig pusselbit i den nya ordningen var den så kallade inre utlänningskontrollen. Eftersom en av de stora idéerna med EU var att riva gränserna mellan medlemsländerna, skulle polisen kompenseras med möjligheter att kontrollera folk inom länderna.

Den dåvarande regeringen ville redan då ändra lagen så att den inre utlänningskontrollen skulle få göras om det framstod som befogat att kontrollera en utlänning.

Låt oss fortsätta med ett citat från ett regleringsbrev anno 2005, sänt av regeringen Person (då både V och MP var stödpartier):

Regeringens mål att värna asylrätten förutsätter att de som har lagakraftvunna avvisnings- och utvisningsbeslut lämnar landet.

Som en uppföljning av uppdraget av den 4 december 2003 till Migrationsverket och Rikspolisstyrelsen att se över samordningen mellan de båda myndigheterna av arbetet med att verkställa avvisnings- och utvisningsbeslut (UD2003/58636/MAP) skall Migrationsverket redovisa vidtagna åtgärder i syfte att underlätta verkställighetsarbetet med avvisnings- och utvisningsärenden.

Vidare skall verket föreslå åtgärder för att minska tiden från lagakraftvunnet beslut till utresa. Även förslag på åtgärder som förbättrar samordningen mellan Migrationsverket, polismyndigheterna, nationellt, regionalt och lokalt kan redovisas. Uppdraget skall redovisas senast den 30 september 2005.

Detta regleringsbrev har laga kraft, till skillnad från MPs ramöverenskommelse med regeringen. Det som står här skall ordagrant verkställas av berörda myndigheter.

Ytterligare en passage från den tidigare Fokus-artikeln:

I polisens regleringsbrev för 2009 skrev regeringen att Rikspolisstyrelsen, Migrationsverket och Kriminalvården tillsammans ska »öka antalet verkställigheter«.

Inom polisen och Migrationsverket kokades uppmaningen ner till olika åtgärder: ett pilotprojekt i Malmö, säkrare hantering av id-handlingar och så vidare. Ett av projekten fick namnet Reva – Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete – och gick ut på att införa en ny metodik i byråkratin. Det handlade bland annat om att tjänstemän skulle ta över ärenden när deras kolleger blev sjuka och att rangordna ärenden efter svårighetsgrad.

Reva handlade alltså inte om polisens identitetskontroller i tunnelbanan och på landets gator. Trots det blev Reva samlingsnamnet på de nya metoderna i landets medier.

Uppdraget att verkställa utvisningar genom inre gränskontroller  härstammar alltså ursprungligen från Schengenprojektet, initiativet togs av Socialdemokraterna och utvecklades på uppdrag av det moderata justitiedepartementet under förra mandatperioden – långt innan och helt frikopplat från Miljöpartiets ramöverenskommelse med regeringen.

Varför står det då i ramöverenskommelsen om att “arbetet med att öka effektiviteten i såväl det självmanda som det tvångsvisa återvändandet ska fortsätta”?

Detta är en inriktning som regeringen har haft långt före migrationssamarbetet och innebär att det arbetet som pågår med avvisningar kommer att fortsätta. Det är inte en del av de nya reformer vi är överens om att genomföra och regeringen behöver inte heller vårt stöd för detta arbete då det inte finns en samlad majoritet mot inriktningen. Det är alltså inget som Miljöpartiet möjliggjort, utan ett arbete som pågår sedan 2009 och därmed inte något vi lyckats riva upp eller ändra.

Det går heller inte att sätta likhetstecken mellan ‘effektivisering’ och rasprofilerade inre gränskontroller i tunnelbanan. För att citera Rickard Olseke, asylrådgivare åt Röda Korset:

“Polisen ska effektivisera arbetet med att verkställa avvisnings- och utvisningsbeslut.

Men detta innebär inte att polisen ska prioritera så kallad inre utlänningskontroll, varken i Stockholms tunnelbana eller på gator och torg i Malmö. Tvärtom.

Enligt regeringens budgetproposition och regleringsbrev för polisen ska effektiviseringen i stället syfta till att ‘påtagligt öka antalet verkställda beslut avseende personer som är inskrivna i Migrationsverkets mottagande’. Polisen ska alltså prioritera asylsökande som fått avslag och som trots detta bor kvar i Migrationsverkets asylboenden, inte ”jakt” på papperslösa och gömda asyl- sökande.”

Men kan självfallet anklaga MP för att ha misslyckats att bidra till att stoppa de rasprofilerande inre gränskontrollerna – men det går inte att säga att MP var med och införde dem.

Det är fullständigt oacceptabelt att polisen använder sig av mindre ordningsförseelser som plankningskontroller som en förevändning för att göra id-kontroller på människor som de anser ha ett ”utländskt” utseende.

Maria Ferm, rättspolitisk och migrationspolitisk talesperson, har därför lyft frågan i Rikspolisstyrelsens styrelse och krävt svar från ansvarig minister Beatrice Ask.  Det kommer även att motioneras i riksdagen om lagändring av lagen om inre utlänningskontroll.

MPs gruppledare i riksdagen, Gunvor G Ericsson har begärt en aktuell debatt om polisens inre utlänningskontroller.

Partiet har även anmält regeringen till Europeiska kommissionen för att de ska granska huruvida metoderna innebär ett otillåtet intrång i den fria rörligheten inom EU.

Men kan självfallet anklaga MP för att ha misslyckats att bidra till att stoppa de inre gränskontrollerna – men det är svårt att kritisera oss för att vi inte försökt.

Till slut –  jag vill tillstå att det finns en relevant diskussion kring taktiken att förhandla med regeringen istället för att kritisera den utifrån. Det var inget enkelt beslut när vi tog det. Vissa kanske tycker att det var naivt – att det var allt för osäkert om vi faktiskt skulle upp någon förbättring, men jag har svårt att förstå den som påstår att asylpolitiken blivit sämre eller som ifrågasätter våra motiv.

Så kul är det faktiskt inte att fika med Tobias Billström. Även om nätdebatt med vänsterpartister inte heller direkt är någon tebjudning.

Ps. Enligt säkra källor drack för de för övrigt kaffe.