Alla inlägg av pernillazethraeus

I fokus

SD och lagen om hets mot folkgrupp

Sverigedemokraterna vill begränsa lagen om hets mot folkgrupp.

Inför partiets landsdagar i november föreslår dessutom flera motionärer att lagen, som funnits sedan 1948, skrotas helt. De hänvisar bland annat till yttrandefriheten.

Men yttrandefriheten är stark i Sverige. Lagen om hets mot folkgrupp har genom åren kritiserats för att vara tandlös. Många anmälda brott undgår åtal och fällande dom.

Lagen har dock på senare år skärpts och antalet anmälningar av brott med rasistiska hatmotiv har ökat.

I spåren av hatet ses också ett allt mer utstuderat rasistiskt våld. Nyligen dömdes fyra Aktivklubbmedlemmar för misshandel. Deras offer fick bestående skador.

Det är vanligt att politiker, skribenter, aktivister, rasifierade självcensurerar sig för att undgå hot och våld från högerextremister. Politiska möten omges av säkerhetsarrangemang.

Så vad är det de sverigedemokratiska motionärerna vill skrota, i yttrandefrihetens namn? Låt oss se lite på hur den lagen tillämpats under senare år:

Den högerextreme gatukonstnären Dan Park är en av dem som dömts, bland annat för att ha placerat en burk, märkt ”Zyklon B” utanför Judiska församlingen i Göteborg. Kopplingen till koncentrationslägrens avrättningsmetoder är övertydlig.

Tidigare utgivaren av nazistsajten Nordfront dömdes för en rad kränkande och hotfulla publiceringar, där homosexuella beskrevs som vålds- och våldtäktsbenägna, judar som lögnaktiga och förintelsen som en ”judisk bluff”. En docka hade regnbågsflaggan i handen och bar en skylt med texten ”pedofil” i en snara.

En 57-årig man dömdes för flera hatiska inlägg på Twitter, bland annat en uppmaning till mord med orden: ”tillbaka med judar till Auschwitz” och ”Efter 77 år vill vi att judar ska dö på samma sätt”.

Nazistveteranen Vera Oredsson dömdes för att ha skrivit att araber och afrikaner ”förstör vår kultur med rasblandning”.

En person dömdes för att ha satt upp en skylt om att ”zigenare” ej får beträda campingplatsen.

En Breivik-kopia dömdes för att ha manat till uppror.

Ett barn trakasserades med rasistisk musik via skolans högtalarsystem. Och så vidare…

Dagens ETC har granskat lagens tillämpning. De finner få fällande domar och relativt milda straff. Nazism, grov antisemitism och ungdomar som hyllar Adolf Hitler är bland de som fällts.

Får SD-motionärerna som de vill blir sådant inte längre straffbart. SD-ledningen går i samma riktning. Mjukas lagen upp kommer en del av dessa brott att legaliseras. Förövarnas ”yttrandefrihet” väger i så fall tyngre än brottsoffrens rätt att slippa få sina liv förstörda.

Det är minst sagt anmärkningsvärt!

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus, Krönikor

Kulturkanon – och Jimmie applåderar

Så får då Sverige en kulturkanon, trots alla kontroverser. Sverigedemokraterna är omåttligt stolta. De beskriver resultatet som ”motsatsen till mångkulturalism” och ”en bekräftelse” på deras egen ”öppna nationalism”. De ”råkar” samtidigt säga att kulturministern inte är svensk.

De vill i nästa steg koppla kulturkanonen till medborgarskapet. Den som vill bli medborgare ska kunna rabbla Strindberg, stridsflygplan, pappaledighet, lappkodicillen(!) Lagerlöf, Larsson, Linné och Brunnsvik. (Dementa och intellektuellt funktionsnedsatta också? Eller platsar de kanske inte i Sd:s Sverige?)

Men den som vill koka ned Sveriges identitet, kultur och historia till en homogen berättelse med 100 exempel är ute i tassemarkerna.
Kommitténs ordförande Lars Trägårdh utmanade tidigt de nationella minoriteternas lagfästa särställning, jämförde dem med bandyföreningar och tyckte de kunde ”sända in synpunkter” som ”alla andra”. Det vore illa om han missat hela minoritetspolitiken.

Att han fått hållas visar att det är värre än så. Idén om en kulturkanon är djupt ideologisk. Den bygger på tanken om en samlande, nationell berättelse utifrån en liberal och nationalkonservativ överideologi, har pushats fram av Sverigedemokraterna och finns i Tidöavtalet. Minoritetsfolkens lagreglerade status passar illa i den berättelsen.

Verklighetens kultur och samhälle består av en mosaik av parallella och motstridiga historier. Rösträttskampen krockar med erfarenheten från dem som fick rösträtt 1959. Historien om växande välstånd motsägs av tvångssteriliseringarna. Forskningsnationen Sverige krockar med lobotomi och hysteridiagnoser. Berättelsen om gruvorna krockar med rösterna från dem som fördrevs. Den långa fredens erfarenhet kontrasterar mot erfarenheten av flykt undan krig, de kända konstnärerna mot dem som fallit i glömska.

Det dialektiska synsättet är motpolen till en kanon. Motsatsernas spel, utrymmet att säga ”det gällde inte alla” när någon pratar folkskolereformen. Vi har inte vävt in de parallella berättelserna i den nationella självbilden. De måste få näring, få fortsätta motsäga varandra, avslöja obekväma sanningar och för guds skull slippa rangordnas.

SVT:s ”Sveriges historia”, Nordiska Museets ”Nordbor”, biblioteks och studieförbunds verksamhet är utmärkta exempel på hur man kan göra.
I auktoritärt präglade stater ser vi motsatsen. Florida förbjuder nu viss litteratur i skolorna, som ”Anne Franks dagbok” och romaner om USA:s rasistiska historia. Offentliga monument tas bort. HBTQI raderas ur undervisningen. Den elev som ritar två mammor ska skyddas mot ”olämplig kunskap”. Trump avfärdar oönskad forskning med det historiskt viktiga medborgarrättsrörelseanknutna ordet ”woke”. Han vill se sagoboken ”The king against the plot”, med sig själv i hjälterollen, ”i varje barns klassrum”. Segraren skriver historien. Något av de viktigaste i ett auktoritärt statsbygge är makten över berättelserna, kulturen, det som danar den nationella självbilden. Det vet Trump.

I det ljuset kan vi se Sverigedemokraternas och Trägårdhs kulturkanon. Minoritetspolitiken är redan utmanad. Sd som är mot mångfald, islam och HBTQI-rättigheter, applåderar. Idén om att ersätta en dialektisk historiesyn med en homogen är djupt politisk.

Att verk, händelser och uppfinningar som ingår i kulturkanonen ska vara minst 50 år gamla, råkar dessutom elegant placera hela listan i tidsepoken före minoritetspolitiken, HBTQI-politiken, de stora psykvårdsreformerna och före den flyktingvåg som präglade det moderna Sverige och gjorde islam till vår näst största religion. De berättelserna och milstolparna hamnar utanför. De erfarenheter av rasism som ändå lyfts, ses i retrospektivt ljus, som i en svunnen dåtid. Det passar Sverigedemokraterna som handen i handsken.

Inget av detta motsäger att elever och studenter bör läsa Moberg, Strindberg, Lagerlöf, upptäcka museerna, biblioteken, undervisas om kultur och historia. (Regeringens nedmontering i den frågan kräver en egen artikel.) Bra läromedel och duktiga lärare ska ge alla en grundläggande plattform av allmänbildning.

En kulturkanon är dock något annat. Som demokrat vrider jag mig inför idén att låta 100 händelser och verk forma en homogen stomme för berättelsen om vår nation. Att minoritetsföreträdarna dömer ut resultatet som ”fortsatt förtryck”, ”nationalistiskt uppfostringsprojekt” och att Trägårdh närmast instämmer i det sistnämnda, säger en hel del. Att oberoende bedömare beskriver den som en ”triumf” för Sd, som med sina nazistiska rötter alltid vurmat den storsvenska nationalismen, borde få alla varningsklockor att ringa.

Erfarenheten av selektiv historieskrivning är dåliga. Låt oss inte hamna där igen.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar, I fokus

Förolämpning som brott

Det är tufft att vara tjänsteman i stat, kommun och region idag. Många möts av hat, hot, kränkningar, rasistiska tillmälen och könsord. Mötet med klienter kan vara spänt i vårt polariserade samhälle där tilltron till myndigheter minskat, fler beslut går människor emot och allsköns elände ökat. Fackliga organisationer, poliser med flera menar att nuvarande lagstiftning mot olaga hot, förtal, våld och hot mot tjänsteman inte räcker till.

En ny lag sjösätts nu för att stärka skyddet för offentliganställda. Den har tagits fram av Tidöpartierna, har klubbats av riksdagen och träder ikraft den 2 juli. Sammantaget innebär den nya lagen att fler gärningar kriminaliseras och straffen blir strängare.

Ett par delar av den nya lagstiftningen har dock väckt debatt. Den ena är att myndighetsbeslut ska kunna presenteras utan att klienten får se vem som fattat beslutet, vilket förstås är ett ingrepp i rättssäkerheten. Den andra är den nya brottsrubriken, ”förolämpning av tjänsteman”, där den som riktar ”beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende mot tjänstemannen ska dömas för förolämpning mot tjänsteman, om gärningen är ägnad att kränka tjänstemannens självkänsla eller värdighet”. En liknande lag fanns tidigare men avskaffades 1976.

Åsikterna om det nya förolämpningsbrottet går isär. Äntligen får vi bort dem som provocerar poliser genom att stå och filma dem medan de skriker könsord, säger en del. Men flera remissinstanser är kritiska. De påpekar att den grundlagsskyddade yttrandefriheten nu naggas i kanten och att det blir en tolkningsfråga vad som blir straffbart att säga och inte. Det berömda sluttande planet ligger då i tangentens riktning.

Advokatsamfundet, Civil Right Defenders och Tidningsutgivarna är kritiska, liksom Journalistförbundet, som menar att hot och hat mot offentliganställda är oacceptabelt, men att detta är fel väg att gå. Ordförande Ulrika Hyllert säger i ”Arbetsvärlden” (mars 2025) : ”Det nya brottet innebär en inskränkning av yttrandefriheten. Det är en väldigt stor sak att göra. Idag är förtal brottsligt. Men här vill man gå längre. Det är viktigt att man ska kunna kritisera myndigheter och myndighetsutövning även i problematiska ordalag.”

Folkrättsadvokaten Silas Aliki menar att det enligt den nya lagen riskerar bli brottsligt att kalla en polis lögnare, en socialsekreterare rasist och att ”den nya kriminaliseringen måste förstås som en signal om hur de folkvalda numera ser på statens roll”. (Tidningen Arbetaren 36/2025)

Vilka affektfyllda utbrott mot en handläggare en klient framgent kan hamna i fängelse för vet vi ännu inte. Frågetecknen finns där och den exakta tolkningen återstår för domstolarna att göra. Vad som i alla fall är säkert är att människor kommer att vakta sin tunga mer i myndighetskontakter när det nya brottet ”förolämpning av tjänsteman” är på plats, oavsett hur tjänstemannen agerat.

Dessutom syns paralleller till länder som rört sig i autokratisk riktning. Journalisten Joakim Medin riskerade nyligen ett långt fängelsestraff i Turkiet för att bland annat ha förolämpat landets president. Trump hyser liknande uppfattningar. Här i Sverige har Sverigedemokraterna varit de ivrigaste förespråkarna för den nya förolämpningslagen – ett parti som kommer att riva murarna mellan domstolsväsendet och politiken om de får chansen.

Är det verkligen värt att offra ännu en del av yttrandefriheten för vad som anses vara ett ”högre syfte”? Är det inte ett högt pris att betala om vi håller våra grundlagsskyddade fri- och rättigheter högt.

Källor:

Regeringen: Ett starkare skydd för offentliganställda mot våld, hot och trakasserier m.m.
Arbetsvärlden: Facken välkomnar nya brottet ”förolämpning mot tjänsteman”
Arbetaren: Tidö­regeringen kriminaliserar ”föro­lämpning mot tjänste­man”

I fokus, Krönikor

Trivselfascism i SVT?

Krönika av Pernilla Zethraeus

En titt på SVT:s ”Politikbyrån”, om Jimmie Åkessons 20 år som partiledare ger en märklig twilight zone-känsla. Händer det här verkligen?

Åkesson framställs där, under rubriken ”visionären” som om han ledde vilket parti som helst. Han beskrivs i lättsam ton som ”vanlig”, ”tålmodig”, ”stabil” och ”multikompetent”. Man pratar ledarstil och hur han byggt Sverigedemokraterna till den maktfaktor de är idag. Borta är bilderna av heilande medlemmar, bokbål, ständiga rasistiska utfall, trollfabrik och den internationella högerextrema och antidemokratiska trend SD verkar i.

Det lilla som via länk sägs på det temat kommenteras som ”motvillig beundran”. Istället illustreras sådant med den gamla järnrörsskandalen, som vore den en dåtida alkoholrelaterad parentes, innan partiet kammade till sig. Det rasistiska, ur nazismen sprungna projekt SD nu håller på att förverkliga medan de sätter skräck i stora delar av Sveriges befolkning, förbigås. Fokus är ”framgångssagan”. Trivselfaktorn är på kollegial köttbulle-nivå. Småputtrigt och lite gulligt. Är rasismen så normaliserad att det ens är möjligt?

Medan SVT diskuterar hur framgångsrik Jimmie Åkessons ledarstil är, dimper ett brev från Migrationsverket ner i brevlådan hos mängder av svenskar: ”Du får detta brev eftersom ett ärende om återkallelse av ditt permanenta uppehållstillstånd i Sverige och din flyktingstatusförklaring har öppnats”. Mottagaren upplyses också om hen inte har rätt ”till ett offentligt biträde.”

Borta är allt politiskt prat om integration, språk och förmågan till egenförsörjning. Har du flytt hit ska du ut, är signalen. ”Välkommen till återvandringståget”, som samma parti tidigare sagt. ”Enkel biljett till Kabul.” Sverigedemokraterna pekar också ut islam som en ”avskyvärd religion” och moskéer, i motsats till andra trossamfunds byggnader, som icke önskvärda. SD vill göra det lättare att ändra i grundlagen och har vid åtskilliga tillfällen flirtat med nazismen. 

När detta skrivs har tungviktaren Rickard Jomshof, sverigedemokratisk riksdagsledamot, tidigare ordförande i justitieutskottet, för andra gången på ett år, offentligt uppmanat en annan svensk riksdagsledamot att ”lämna Sverige” och ”åka hem”. Det förmodade ”hem” som åsyftas är diktaturens Iran. Tidösamarbetets tyngsta parti, det hela regeringskonstellationen vilar på, pekar alltså än en gång ut en namngiven person, än en gång en folkvald, som icke önskvärd på grund av sin flyktingbakgrund. Rapports och TV4:s nyhetssändningar ids inte ens nämna saken. 

Politikbyråns småputtriga trivselfascism känns mot den fonden än mer surrealistisk. Grova rasistiska påhopp från höga makthavare och mycket annat rasistiskt elände är tydligen ”business as usual” 2025. Allt medan vän av ordning frågar sig: Händer det här verkligen? 

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus, Krönikor

FASCISM TAR FORM

En krönika av Pernilla Zethraeus

Från att ha varit ett parti ingen ville samarbeta med, stod SD nyligen i talarstol på regeringens presskonferens och presenterade satsning på höjt ROT-avdrag. Inte mycket till reform kanske, men ännu en symbolisk markering om var makten ligger. Bilden av SD som ett parti i regeringen har befästs i åratal. Idag höjer väl knappt någon på ögonbrynen över att M, KD och L gett dem den platsen.

Nog kan vi rycka uppgivet på axlarna över att detta gamla heilande, bokbrännande, trollmakar-parti placerats i regeringspolitikens frontlinje. Det är väl känt att deras väg till makten kantats av högvis av antijudiska, antimuslimska och HBTQI-fientliga uttalanden. Visst kan vi möta det med trött ironi, men när demokratin är i fara måste vi ändå ha kvar orken att ifrågasätta det som normaliserats.

Dagens ETC avslöjade att Sverigedemokraterna drivit fram åsiktsregistrering och utrensningar inom Regeringskansliet. Där finns en svart lista över misshagliga tjänstemän. ”Jag har alltid listan med mig”, säger SD-toppen Björn Söder till Dagens ETC, som enligt samma artikel öppet anklagat opolitiska tjänstemän för att egentligen vara aktivister med partipolitisk agenda. Flera utpekade bekräftar att de hamnat i en ”frysbox” efter att ha fått direkta frågor om vad de röstar på. Återigen är det Tidöregeringens regeringskansli vi talar om, där SD håller i taktpinnen.

Vi ser vår omvärld, där extremhögerpartier vid makten monterar ner demokratin, i täten går USA, med rättsvidriga massdeportationer och häxjakt på journalister, statliga tjänstemän och åklagare.

Värre är att alla inte längre ser demokrati som det bästa av statsskick. Har man svikits av samhället och ramlat rakt igenom skyddsnäten kanske man i brist på annat sätter sitt hopp till en stenhård, rasistisk agenda. 53 procent i USA anser, som en jämförelse, att Trump är på rätt väg.

Tillvänjning pågår. Regeringen är en del av den. Vi kan till och med säga att de lånar sig till fascistiska idéer.

För oss andra gäller det att hålla upp ett attraktivare samhällsalternativ. Visst går det att kraftsamla för att bygga upp välfärden igen? Och, ja, det kan ske utan att delar av befolkningen pekas ut som icke önskvärda.

Välfärd för alla lirar med allas lika värde. Ett fungerande kontrakt mellan samhälle och medborgare är en grundpelare i en stark demokrati. Dit hör också värderingar om allt från tillit och medmänsklighet till det fantastiska kitt vår folkbildningstradition utgör. Här finns kanske demokratins urkraft idag?

I alla händelser är den vägen betydligt mer sympatisk än Tidöfascism.

Krönika av Pernilla Zethraeus

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Som Kejsarens nya kläder

Krönika av Pernilla Zethraeus

Jag minns en tid då landshövdingeutnämningar var okontroversiella.

Den tiden är ett minne blott, i och med utnämningen av förtalsdömda Carina Ståhl Herrstedt (SD). Tillsättandet av Gävleborgs nya landshövding har pressats igenom, trots stora protester. Det är något nytt.

Sverige dras isär politiskt och ekonomiskt. Ett bråk om en landshövdingeutnämning kan tyckas futtigt, men gränser förflyttas på många områden nu, det här är ett till.

Tidigare politiska samförståndskultur kring utnämningar fanns inte där av en slump. Den var en av många små byggstenar i ett avancerat, komplext och skört demokratibygge. Därför vill ytterhögern rasera det.

Man kunde tro att regeringen helt enkelt gjort en miss. Att de glömt kolla Ståhl Herrstedts vandel innan hon utsågs. Om de missat hennes förtalsdomar, antisemitiska och homofientliga mejl (som hon själv beskrivit som ”lite halvkul”) kunde de kanske förmås att ta omtag?

Oppositionen har i två riksdagsdebatter lyft ärendet. Regeringen svarade med att gå till attack. Påhejade av SD, utslungades: ”lågt”, ”lågvattenmärke”, ”osmakligt”, ”mobbning” och ”respektlöst” om en förvånad opposition. För vad? För det faktum att Ståhl Herrstedts värderingar oroar och skrämmer invånarna. För att Sd har ett tungt rasistiskt bagage. Varje tidigare regering skulle ha undvikit en sådan utnämning. Inte denna.

Hat och hot är ett gigantiskt samhällsproblem. Ett hatbrott anmäls var tredje(!) timme i Sverige. Samhällsföreträdares åsikter normerar. Vi hade behövt en regering som satte ned foten mot rasism. Istället legitimeras rasism och kritikerna avfärdas. Där rök den sista resten av den gamla konsensus-andan.

Frågorna kvarstår. Hur ska SD-hövdingen kunna nätverka med rasism-drabbade företagare? Med den mångfaldspräglade utbildningssektorn? Med Pride-arrangörerna, vars årliga festivaler vår tidigare landshövding invigt, medan SD kallat Pride för ”freakshow” och kallat homosexualitet ”onaturligt”? I nämnda riksdagsdebatt valde landets ledning helt enkelt att prata om Ståhl Herrstedts erfarenhet, ledaregenskaper istället, precis som i sagan ”Kejsarens nya kläder”.

Den SD-stödda regeringen ber alltså i praktiken Gävleborgs oroliga HBTQI+-personer, rasifierade och principiellt kritiska att bita ihop och titta åt ett annat håll.

Så relativiseras rasism. Så flyttas gränser. Så sås split. Så normaliseras rasism och homofobi. Så väntas vi blunda.

Det är förvånande hur enkelt det sker. Hur snabbt mur efter mur mot extremhögern rivs. Hur polariseringen mot vänster befästs och hur de grälsjuka attackerna från regeringshåll i frågor där samförstånd borde råda, cementerar det nya, bittra, oförsonliga — och i förlängningen — antidemokratiska samtalsklimatet.

Krönika av Pernilla Zethraeus

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus, Krönikor

KRÖNIKA: Kränkningen är värst

Kränkningen är värst. Det säger tortyroffer, krigsdrabbade, fördrivna från världens krig och diktaturer. ”Den fysiska tortyren var fruktansvärd, men värre ändå var kränkningen”. Hur många gånger har vi inte hört det sägas?

Att avsiktligt tillfogas skada för den man är, sin hudfärg, sin politik, sitt kön, sin härkomst. Att plågas, fördrivas eller dödas av en hånflinande, skadeglad representant för någon förment rättvisa tycks vara det värsta en människa kan utsättas för. Så allvarligt att traumat nedärvs i generationer. Smärta, hunger, lidande, rädsla är inte neutralt. Det är inte smärtan utan dess bakomliggande onda uppsåt som sätter spår.

Den fruktansvärda masskjutningen i Örebro måste kunna ses i den kontexten. 

I skrivande stund sägs inget styrka ideologiska motiv hos gärningsmannen. Men vi vet att han ändrat efternamn från Simon till Andersson, hade licens för flera vapen, bytte om till militärliknande kläder. Vi vet också att dådet skedde på en skola med många utlandsfödda, med tyngdpunkt på svenska som andra språk den aktuella dagen. Han tycks ha valt offer med icke-nordiskt utseende. Hans vardagsliv syntes tillbakadraget och oantastligt. Mönstren känns igen från Breivik, Mangs, Ausonius med flera rasistiska serieskyttar. Signaleffekten är tydlig. 

Resten blir i nuläget spekulationer. Vi måste ändå våga se att västvärldens flyktingfientliga vindar utgör en grogrund för rasistiskt våld. Vi måste se att rasifierade personer känner rädsla och otrygghet i sitt eget land. Antalet anmälda hatbrott ökar. Rasistiska gliringar är mångas vardag. 

Rasismen har på kort tid blivit politiskt etablerad. Det passerar nästan obemärkt när regeringen säger att Sverige ska ta emot dem som är ”lika oss”. Asylinvandringen är i det närmaste strypt. Även svenskfödda, prydligt skötsamma medborgares rätt att vistas här ifrågasätts – bara för att deras föräldrar flydde hit en gång. 

Sverigedemokrater har strösslat med antisemitiska, antimuslimska och nazistiska uttalanden. Deras troll hetsar och inspirerar alltjämt ytterhögern. I Tyskland ger sig högerextrema AFD (som väntas göra rekordval) handgripligen på människor. I USA ser vi en framväxande oligarki med en heilande Elon Musk. Självklart påverkar omvärlden oss i Sverige. Rasisthögern läser av samhällsklimatet och bröstar upp sig. Rasifierade känner sig allt obekvämare. 

Säkert kan Örebromördaren beskrivas som en ensam man med psykiska problem, egentligen snäll och så vidare. Det är sympatiskt att försöka förstå personen bakom skjutningen. Men vi får inte missa att se skogen för bara trän, så att säga. Det är tydligt att dådet var väl förberett och valet av offer inte en slump. Vi måste sätta in det i en samhällelig kontext och förstå dess konsekvenser, även om polisen inte hittar bevis för ideologiska motiv. 

Kränkningen är värst som sagt. Den medvetet tillfogade skadan för att man är vänster, svart, homosexuell, jude, muslim. Vidden av det känner vi till genom ett oändligt antal vittnesmål från offer för politiskt våld. Ovanpå det sprids rädslan och känslan av att vara ovälkommen.

Låt oss därför tala rasism när vi vill förstå den fruktansvärda masskjutningen i Örebro. Rasifierade personer känner av den, oavsett hur gärningsmannen tänkt.
Motgiftet är inte att bagatellisera rasistiska mönster eller sopa dem under mattan. Motgiftet är att alltid försöka skapa ett inkluderande ”vi”, där alla i Sverige känner sig välkomna.

Krönika av Pernilla Zethraeus. Innehållet i krönikor står krönikören själv för.

I fokus, Krönikor

Ytterhögerns korståg mot ”Woke”

”Ingen” vill längre vara ”woke”, sägs det i media. Detta innan gemene svensk ens hunnit uppfatta vad det är.

Uppmaningen ”woke” kommer från USA:s medborgarrättsrörelse under tidigt 1900-tal. Ordet förekom ännu tidigare i bemärkelsen ”vaken”, ”uppvaknande”.

Detta då när svarta — med slaveriet i färskt minne — lynchades av självutnämnda nazistgarden och portades från stora delar av samhället genom förhatliga ”whites only”-skyltar. USA:s stenhårda raslagar försatte miljontals människor i livsfara, fattigdom och förnedring. ”Stay woke” var en uppmaning att se, uppmärksamma och reagera. Ett rop på rättvisa och lika rättigheter.

Ordet ”woke” tog ny fart under Black-lives-matter-rörelsen på 2010-talet, efter att polisingripanden lett till dödsfall bland svarta. Därefter har begreppet vidgats till kamp mot annan diskriminering, normkritik och även klimatfrågor.   

Idag bedriver ytterhögern ett internationellt korståg mot ”Woke”. Det bekrigas med samma kraft som islam, liberalism, ”mångkultur” och ”politisk korrekthet”. Smala debatter ska ge sken av att traditionella luciatåg är hotade, eller att någon förment vänsterideologi håller på att ta över samhällsinstitutionerna. Donald Trump och Viktor Orbán står i främsta ledet. ”Allt woke blir skit”, säger Trump. Tankesmedjan Timbro kallar ”Woke” för extremt och destruktivt.

Plötsligt är fienden: feministisk snöröjning i Stockholm, cykelbanor i Tyskland, icke-binära lucior och sagotanter, under ett importerat begrepp vi saknar relation till och rötter i. Det förlöjligas och förminskas. Exemplen är tänkta att skrattas åt. ”Kulturkriget” kommer från USA. Även Trump skuggboxas mot sagotanter. Arvet efter Martin Luther Kings och Rosa Parks mäktiga och viktiga medborgarrättsrörelse vore väl en för tuff motståndare att ge sig på. Än i alla fall.

Men när Trump säger att ”allt woke blir skit” är det hundra år av medborgarrättskamp — sprungen ur en tid då mängder av svarta kroppar dinglade från träden i södra USA — som han trampar på. Det är ingen slump.

Vad mer vill då ytterhögern knäcka med sitt anti-”woke”, utöver antirasism, antidiskriminering och miljöengagemang? Public Service? Aborträtten? Välfärdssystemet? Minoriteters rättigheter?

Ja – ni vet ju svaret. Dags att, just det, vara lite vaken på vad man retirerar från när nu ”alla” påstås backa från ”Woke”.

Allt medan gemene svensk förvånat undrar vad som pågår.  

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Weimers (SD) statliga torpeder…

Krönika av Pernilla Zethraeus, ny medarbetare hos Motargument.se

EU-parlamentarikern Charlie Weimers (SD) lanserade för en tid sedan det uppseendeväckande förslaget att Sverige med hjälp av Israel och USA borde söka upp och ”likvidera gängledare” i andra länder.

Utspelet, som redan börjat falla i glömska, skulle kunna vara en testballong: ett förslag flertalet väljare väntas ogilla, men som är avsett att så ett frö. Sådana förslag mosas i debatten, självdör men kan återuppstå långt senare i ny tappning när opinionen vants och det politiska landskapet ändrats.

Weimers likvideringsförslag mottogs närmast med gäspningar. Det är anmärkningsvärt med tanke på hur ljumt SD-ledningens avståndstagande från utomrättslig avrättning lät, dessutom med tillägget att Weimers ståndpunkt är ”fullt förståelig på ett känslomässigt plan”. Var det allt, liksom?

Frågan borde egentligen vara hur brott ska bekämpas och vilket rättssystem vi vill ha. Vissa länder har ibland ”löst problem” på Weimers vis. Inte Sverige, som istället försökt få andra länder att utlämna svenska brottslingar så de kan lagföras här. Ett starkare internationellt polis- och rättssamarbete kanske kan behövas, liksom ett aktivare svenskt arbete mot bedrägeribrott och välfärdsbrott. Kunder, kommuner och regioner står idag närmast skyddslösa.

Weimers löser inget av dessa problem. Han har bara levererat ännu ett tröttsamt Sverigedemokratiskt tjuvnyp mot immigranter som grupp – denna gång genom att så grovt vilja kränka rättssäkerheten att man kippar efter andan.

Tiden lär utvisa hur seriöst kravet på statliga torpeder på utländsk mark i fredstid är. Vred sig Sverigedemokraternas ledning i plågor över Weimers tilltag? Eller gillar de utspelet som rasistisk hundvissla och testballong från ett parti som på sikt vill vänja opinionen vid tanken på dödsstraff och/eller summariska processer som en del av svensk rättsskipning?

Weimers har tunga uppdrag — vice ordförande i ”EU:s utskott för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor” — tycks i alla fall sitta i orubbat bo, så den som lever lär få se.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

SVT: Charlie Weimers (SD): Likvidera Rawa Majid

Krönikor

Krönika: Djupt oroad över hot mot demokratin

Krönika av Pernilla Zethraeus

Som gammal demokratipolitiker är jag djupt oroad över hoten mot vår demokrati.

Vi ser allt fler auktoritära inslag i länder som Turkiet, Ungern och Polen. Det fria ordet inskränks. HBTQI-personer hotas. Det går bakåt för demokratin som statsskick. Extremhögern marscherar fram i land efter land. Krigförande stater går bokstavligen över lik för sin sak. 

Rasismen är ett av de hot vi ser. Vår regering, stödda av forna nazistpartiet Sverigedemokraterna, signalerar tydligt att flyktingar bör lämna Sverige. Rasismen mot nationella minoriteter närs på köpet. SD, med en fot i regeringskansliet, säger att judar inte är något problem ”så länge de är få”. Orden ”die juden” och ”helg seger” är andra exempel på deras nazi-lingo. 

Pride kallas ”freakshow”, journalister och politiker för ”klägg”. SD anser att ”vi” inte ”behöver islam i Sverige”. Sekulära muslimer som själva flytt från förtryck buntas därmed enligt rasistisk logik ihop med militant islamism.

Rasismen har ätit sig djupt in i regeringskansliet. SD:s trollfabrik fortsätter. Vår utrikesminister (M) vill att Sverige tar emot de som är ”lika oss” (vilka ”oss”?) så att det ska bli ”mindre problem”. Uttalandet har av sverigefinnar beskrivits som djupt ohistoriskt. 

Regeringen skär ner på folkbildningssveriges integrationsarbete men beskyller flyktingar för dålig integration. Signalpolitiken ger effekt. Rasifierade känner sig mindre välkomna, även om de så gjort en briljant karriär, talar klingande skånska, lever stillsamt villaliv eller rentav har rötter här sedan generationer.

De krafter som släppts lösa hotar också yttrandefriheten. Forskare trakasseras. Antirasistiskt arbete sker under polisbevakning. Högerextrema försökte nyligen bränna ner V Gävles lokal (belägen i ett bostadshus). Rasifierade och HBTQI-vänliga politiker hotas.
Trots frågans djupa allvar kan vi se rasismen förminskas till billigt debatt-tillhygge. Det är illa. 

Vi borde istället kroka arm för demokratin och mot rasismen. Demokratin som statsskick behöver stärkas och antidemokratiska krafter isoleras, inte ges makt. Rätten att fly slås fast i internationella konventioner. Sveriges nationella minoriteter har rätt till sin status, sina språk och hävdvunna områden. Låt oss ödmjukt se Sveriges yrvakna historiska lärdomar där.

Låt oss också högtidlighålla minnet av novemberpogromerna och låt oss aldrig glömma att demokratin aldrig är gratis eller för evigt given. 

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Texten har tidigare varit publicerad på Arbetarbladet.se 15 november 2024.