Alla inlägg av Redaktionen Motargument

Motarguments redaktion.
Krönikor, Myter

SD om kvotflyktingar

Gästkrönikör Kim Ahola, sampubliceras från bloggen Kim The Cynic

När man diskuterar asyl med ”invandringskritiker” får man ofta höra att de som kommer hit inte är riktiga flyktingar. Ibland säger några till och med att vi borde ta emot fler kvotflyktingar, eftersom de är flyktingar. På. Riktigt.


Kvotflykting i UNHCR:s händer

En sådan syn vittnar naturligtvis om en djup okunnighet om flyktingars situation, men låt oss lägga det åt sidan för en stund. Kvotflyktingar plockas upp från flyktingläger runt om i världen. Det är människor som uppfyller alla krav på flyktingstatus, men som inte själva kan ta sig därifrån. De kan vare sig betala för egna visum (om de ens gick att söka/få) eller för ”hjälp” av människosmugglare. De sitter helt enkelt fast i flyktingläger tills:

  1. oron lagt sig så att de kan återvända hem (vilket kanske aldrig sker), eller:
  2. de plockats upp av UNHCR och givits chansen till ett nytt liv som kvotflykting.

Ungefär 25 länder i världen tar emot kvotflyktingar idag. För att klassas som kvotflykting måste man ha flyktingskäl enligt Flyktingkonventionen från 1951. Mellan 1987 och 2012 tog Sverige emot i snitt 1.796 kvotflyktingar om året. 2012 tog vi emot 1.853 personer. Våra nordiska grannar är hyfsat generösa de med:

  • Finland: 500
  • Norge: 1.200
  • Danmark: 750      (2012)

Det är alltså dessa flyktingar vi talar om i det här blogginlägget. Dessa brukar även många invandringskritiska vara positiva till att hjälpa, så hur är det med den saken? Bör sådana lägga sin röst på Sverigedemokraterna?

I HELVETE HELLER!

Saken är nämligen den att Sverigedemokraterna formligen vill slakta antalet kvotflyktingar. Riksdagsmannen Kent Ekeroth berättar t ex på sin blogg att han vill ha ner antalet från dagens 1.900 till 60(!). Han tar procenträkning till hjälp:

Enligt FN uppgick Europas befolkning till 852 miljoner 2009. Sveriges andel av detta är med andra ord cirka 1 procent. Så istället för att vi tar emot 30 procent av andelen kvotflyktingar som vi enligt SvD gör idag, borde vi alltså ta emot 1 procent, dvs 30 gånger mindre än vad vi gör idag.Så istället för att ta emot 1900 st i år borde vi enligt vår befolkningsmängd ta emot 60 personer cirka, en minskning med cirka 97 procent.

Eh… va?

Okej… så istället för att notera det enorma behovet och be andra länder att (åtminstone) försöka följa vårt exempel så väljer Ekeroth att se dagens kvotflyktingström som en slags magisk konstant som bara behöver fördelas på fler? Varenda vettig människa förstår ju att fler länder behöver ta emot fler kvotflyktingar. Nu. Omedelbart. Sverigedemokraterna borde testa att faktiskt prata med UNHCR, en organisation som de själva ironiskt nog säger sig skatta högt:

Sverigedemokraterna har föreslagit i sina budgetförslag att stödet till UNHCR ska öka med en miljard kronor.

Hål i huvudet-politik. UNHCR som bland annat överser kvotflyktingarbetet, ska alltså ges en extra miljard (finansieras genom att SD skär ner trettio-fyrtio miljarder kronor från alla andra biståndsprojekt), villkorat med ”används bara för hjälp på plats”. Lägg av!

SD gör det ärligt talat svårt för sig själva. De behåller naturligtvis sina kärnväljare. Andra partiers misstag i oroliga tider krattar också manegen för dem, men förr eller senare kommer sådana här värdegrundsfrågor att komma ikapp dem. Varför diskuterar de ens kvotflyktingar? Ah well… SD vill förutom detta begränsa flyktinginvandring på väldigt många sätt, men då det inte hör till just kvotflyktingar tar vi det en annan gång.

Den som vill kan fördjupa sig om den svenska flyktingkvoten

Kent Ekeroth, Björn Söder, Linus Bylund, Martin Kinnunen har kontaktats för ev. kommentar. Ingen av dom har svarat.

Gästkrönikör Kim Ahola, läs krönikan i sin helhet på bloggen Kim The Cynic

Artiklar

Försöker SD tysta meningsmotståndare?

Gästinlägg av Kim The Cynic

På senare tid har det dykt upp något märkligt i mitt synfält. Ett företag som heter Bildombudsmannen (Staffan Teste) har börjat stämma folk som använder andras bilder utan tillstånd. Att bryta mot upphovsrätten är ju inte bra, men det som gör det här lite udda är att företaget skickar räkningar direkt, utan att först be de som (eventuellt) brutit mot upphovsrätten chansen att först ta bort bilden.

Det sistnämnda förfarandet är vad t ex Journalistförbundet rekommenderar.

Företaget dök upp i mitt blickfång efter att jag sett att det ”råkat” börja drabba antirasistiska organisationer och personer. T ex interasistmen.se, Nikke Lindqvist och Torbjörn Jerlerup. Tidigare har det också drabbat Genusfotografen.

När det hade drabbat InteRasistMen googlade jag lite och noterade att många har råkat ut för Bildombudsmannen. Tillvägagångssättet är alltid detsamma. Plötsligt dyker det upp ett brev med en uppmaning om att betala ett belopp som kan variera. Jag har sett allt mellan 8.900 kr (vanligaste beloppet) och 24.625 kr.

  • För privata bloggen Rockfashion gick summan från 8.900 till 4.000 via förlikning i tingsrätt.
  • För Genusfotografen gick summan från 24.625 till 15.000 efter förhandlingar två advokater mellan.

De begärda summorna verkar alltså vara mycket väl tilltagna. ”Bildombudsmannen” Staffan Teste har själv inga betänkligheter utan tycker att man ska betala om man felat. Punkt.

Företaget är med allt att döma uschligt.

Nå, tillbaka till antirasisterna.

  • Interasistmen.se fick den 9 augusti en faktura på 50.000 kr av den islamofobiska tidningen Dispatch International. Anledningen är att de publicerat en av Dispatch bilder, för att i journalistiskt syfte demonstrera tidningens rasism (bilden fanns i detta inlägg, men är tillfälligt borttagen). Interasistmen.se har valt att bestrida, så vi får se hur det slutar.
  • Den 12 september fick de en ny faktura. Från Bildombudsmannen den här gången. Beloppet var nu nedsatt till 15.000 kr.
  • Interasistmen har alltså inte uppmanats att ta bort bilden innan räkningen kom. De bestrider och har svarat genom att erbjuda ett par rikskuponger.

Jerlerup och Nikke är det än värre med. Där är det nämligen så att det politiska riksdagspartiet, Sverigedemokraterna, stämt respektive privatperson för att ha använt deras partisymbol och logotype, blåsippan.

Först och främst är det så att sverigedemokraterna själva på deras egen webb har gjort loggan tillgänglig för nedladdning. I högupplöst format för den som så önskar. Så här ser det ut på deras webb:

Så här ser det ut om man går in på SD:s webb och väljer Kontakt, Grafisk profil

  • Torbjörn Jerlerup har publicerat en tecknad satir där blåsippan avbildats på två par byxben. Personen bakom har ett hakkors på sina byxben. Personerna trampar på en svensk flagga. Jerlerups blogginlägg hittas här. Han fick ett brev och uppmanas att betala 14.500 kr.
  • Nikke Lindqvist har en teckning där en streckgubbe kastar Sverigedemokraternas blåsippa i en papperskorg. Tänk Sverker i Plus. Han har använt teckningen ett flertal tillfällen. Här är ett. Nikke uppmanas att betala 20.500 kr. Nikke uppmanar förresten att andra som råkat ut för samma sak ska höra av sig till honom.

Ingen av de kontaktade har någonsin uppmanats av Sverigedemokraterna att ta bort bilderna. De har bara helt sonika fått varsin betalningsuppmaning.

Förlåt, men jag tycker att det är häpnadsväckande.

Jag vet ärligt talat inte hur landet ligger juridiskt. En massa googlande säger att satir ger visst utrymme, men i grunden är upphovsrättsskyddet starkt. I vilket fall som helst är anspråksbeloppen sannolikt alldeles för höga. Men…

SD-logga vid kritisk text i ExpressenDet är framförallt uselt eftersom det här är så tydligt att det handlar om ett riksdagsparti som ogillar att de kritiseras. Demokratiska partier borde ha hög tolerans för politisk satir, så som det anstår en demokrati. Speciellt provocerande är det när det här kommer från Sverigedemokraterna, som alltid klagat högst av alla på nedtystning och censur. Senast nu vid kyrkovalet.

SD uppmanar alltså till att ladda ner och använda deras logga. Sen, om de av någon anledning inte gillar hur loggan har använts, verkar de ta sig rätten att skicka en faktura. Wtf? Jag gjorde en snabbgoogling och hittade den här krönikan av Anna Dahlberg i Expressen.

Såg ni blåsippan i bilden till vänster? Har Sverigedemokraterna kanske skickat en faktura till Expressen för att de använt blåsippan i ett för partiet ofördelaktigt bildmontage? Naturligtvis inte. De skulle aldrig ta den striden med en mäktig tidning.

Privata bloggare däremot går kanske att skrämma.

Gästinlägg av Kim The Cynic

Krönikor

—"Jag är en Sverigedemokrat!"

Gästkåseri, sampublicerat med benäget tillstånd från Omaskerat

— ”Jag gillar att gnälla över samhällsproblem utan att sätta mig in i dem grundligt. Trots det så är jag grym på att ge analyser om hur samhällsproblemen påverkar framtiden och vad som har gett upphov till de samhällsproblem vi ser idag. I grund och botten så brukar dessa analyser gå ut på att jag helt enkelt reagerar över det jag ser. Sen att det inte ger någon egentlig substans i de ämnen jag diskuterar på nätet spelar mindre roll. För skulle jag få en knivig motfråga eller om någon skulle råka syna mina ihåliga argument, ja då kan jag alltid posta en länk från någon halvtaskig nyhetsblogg som gör sanningar av att rycka saker ur sin kontext. Eller länka till youtubefilmer. Youtubefilmer är nämligen alltid sanna. Så måste det ju vara.

Cool-Troll-FaceJag vill inte att Mohammed ska få några tusenlappar i bidrag när han kommer till Sverige. Jag har däremot inga problem med att Wallenberg och Savén tjänar miljarder på skattebetalarnas bekostnad. Jag kopplar besparingskraven inom vården till invandrare trots att det sker offentliga upphandlingar där den som lägger lägst bud ska vårda våra äldre och där kapitalister drivs av vinstintresse före vårdintresse. Att systemet uppenbarligen är ruttet spelar inte så stor roll. För det är jag inte speciellt intresserad av att diskutera och ser man till det parti jag röstar på och promotar i var och varannan uppdatering på Facebook så har jag ingen ambition av att skrota systemet. Det är ju lättare för mig att skylla besparingskraven på Mohammed. Han får ju etableringsbidrag och en rad andra bidrag som jag mer än gärna vill belysa så fort jag får chansen. Att Mohammed inte ens har rätt till alla de bidrag jag gärna tar upp spelar inte så stor roll. För står det på en bild på Facebook så måste det ju vara sant. Inte ens när socionomer sågar mig vid fotknölarna kan jag revidera mina felaktiga uppgifter.

Polisen har dessutom alltid rätt. Inte ens när de jämför afrosvenskar med djur och trakasserar människor kan jag förstå att bägaren kan rinna över. För polisen har ju alltid rätt. Inte ens när polisen ertappas mörka och ljuga om en dödsskjutning av en åldring så har polisen fel. Sånt ska man inte ens tala om eller spekulera i. För då är man ju vänsterextrem.

Jag håller med Ullenhag när han etnifierar sociala uppror i förorterna. Den stora kärnfrågan är inte varför människor revolterar mot systemet. Det är snarare var föräldrarna till de som revolterar håller hus. Den sociala misär som vissa människor tvingas leva i dagligen ska man inte prata om. Inte heller ska man tro att social upprustning av förorterna är ett vettigt sätt att förebygga sociala revolter på. Militära insatser mot civilbefolkningen är min melodi. Det förordar jag gärna. Ja såvida det inte sker i Mellanöstern för då visar ju islam bara sitt rätta ansikte.

Jag vet att alla världens muslimer är onda. Dessa vill ju islamisera samhället och göra Europa till ett Eurabia. Det är sant, det står i Koranen. Att jag inte ens har läst mer än ett par citat från Koranen spelar mindre roll för det har jag nämligen läst på en blogg. Konspirationsteorier är det inte tal om. Detta är ju dagens sanning. Att Eurabiateorin de facto är en galen konspirationsteori spelar inte heller någon större roll. För en gång så sa en muslim att han vill se fler araber i Europa. Det handelssamarbete som innebar att franska näringslivet i samarbete med arabisktalande länder gav ut en pamflett som hette just Eurabia har inte med saken at göra. Trots att det var just det Eurabiateorins skapare stödjer sin tes på. För det vet man hur alla muslimer är. Att det sedan finns femtioelva olika inriktningar fördelade på 1,5 miljarder muslimer världen över som är svarta, vita, gula, bruna och till och med albino kvittar. För islam är ju per definition alltid samma sak som islamisering. Trots att teologer motbevisar mig så måste det ju vara så. För teologen är ju antagligen bara förblindad av PK.

Expo är AFA. Detta eftersom en person som idag jobbar på Exporedaktionen råkade ha samröre med några som var med i AFA för 20 år sedan. Aftonbladet och Expressen bedriver alltid hets mot mitt parti. Det kvittar om mina riksdagspolitiker beväpnar sig på fyllan och är allmänt vulgärrasistiska. För tar man upp såna incidenter så är det hets mot folkgrupp och antidemokratiskt. Då ska jag givetvis hota de som ifrågasätter mina riksdagspolitikers agerande. För att därefter ursäkta och förringa alla hot som förekommit mot antirasister, bara för att alla antirasister bedriver hat. Antirasister är för övrigt ett kodord för antivit. Det är dagens sanning. Jag lovar.

Jag är övertygad om att 99 procent av alla somalier är analfabeter som har kommit till Sverige för att leva på bidrag. Dessutom är jag övertygad om att dom tar våra jobb. Att jag själv cashar bidrag och är skitnödig över att analfabeter ska sno ett jobb från mig säger dessutom absolut ingenting om mig själv… mer än att…

Jag är en Sverigedemokrat!”

Gästkåseri, sampublicerat med benäget tillstånd från Omaskerat

Krönikor

U-landet Sverige

Jag har aldrig gillat dokusåpor. Men en kväll fastnade jag för ”Mästarnas mästare”. Och fick en uppenbarelse om etnocentrism.

Med etnocentrism menas att en person utgår mestadels från sin egen etnicitet och livserfarenhet som måttstock i hela sin omvärldsuppfattning. Det är som en version av resonemanget ”jag har rätt, du har fel” när två människor har olika åsikter om något. Att jag är jag är ganska uppenbart. Eftersom jag är huvudpersonen i mitt liv uppfattar jag andra som annorlunda när de inte är som jag. Det är något som jag inte reflekterat över särskilt mycket.

Woman walking, Nairobi CBD
Tom Spender / Foter / CC BY-NC-SA

Uppenbarelsen jag talar om kom när Christine Gandrup berättade om sin uppväxt i Kenya. Familjen hade varit relativt välbärgad och hade råd att ha tjänstefolk anställda i hushållet. När de skulle flytta till Sverige berättade hennes föräldrar att man fick laga sin egen mat där. ”Men vad är det för u-land?” tänkte hon.

Jag hade aldrig ens tänkt tanken att Sverige skulle kunna vara ett u-land. Det var så främmande, jag satt och gapskrattade i soffan. Folk flyr ju från u-länder, det är krig, svält och elände. Ingen elektricitet eller vatten i kranen. Skulle jag någon gång behöva fly till Kenya?

Tänk om Sverige vore ett u-land och jag tvingades fly? Jag har alltid blivit väl behandlad utomlands. Det har aldrig varit någon som sett ner på mig. Om jag alltid mötts av vänlighet och leenden, är det inte min skyldighet att behandla mina medmänniskor på samma sätt? Oavsett religiös tillhörighet, etniskt ursprung eller matvanor? Ja, det är det.

Demobilize child soldiers in the Central African RepublicBara tanken att fly skrämmer mig. Att dessutom inse att risken finns att bli betraktad som en paria eller belastning är fruktansvärt. Tyvärr behandlas vissa människor som det av rasister och främlingsfientliga personer. De visar inget intresse för vem en person är, bara vad de är. Kommer det en dag då jag tvingas slå ner mina bopålar någon annanstans vill jag känna mig trygg och välkommen.

Jag fick en riktig tankeställare av Mästarnas mästare. Att Sverige skulle vara ett u-land tycker jag i och för sig inte, men plötsligt var inte det självklara lika självklart längre. Jag får väl flytta vart jag vill utan att riskera att bli reducerad till en tärande börda?

Gästkrönikör Louise H.

Krönikor

Goda grannar

Sverigedemokraterna värnar om kvinnorna. Påstår de i alla fall. Att någon i partitoppen kallar en tjej för en liten hora, och en annan kvinna försöker tystas då hon anmäler en partikollega för våldtäkt hör inte till saken.

Får jag berätta om vad en nära vän till mig råkade ut för? Mitt i natten vaknade hon av att hennes kille grävde mellan benen på henne medan han låg bredvid och onanerade. Hon flög upp ur sängen skrek ”vafan håller du på med?!” Killen blev så ledsen och ångerfull, han visste inte vad som hade flugit i honom. Oj, så ångerfull han var. Ändå fortsatte han att utsätta henne för saker som hon inte ville.

När hon till slut tog sig i kragen och lämnade honom skrek han att hon var en jävla hora och att han skulle bränna upp hennes grejer som fortfarande fanns kvar i lägenheten. Och så ville han ha tillbaka julklapparna han hade gett henne. Hon polisanmälde aldrig att hon blivit våldtagen, av sin helsvenska kille.

106/365: not for climbing
DanielJames / Foter / CC BY-NC-SA

Området som jag växte upp i var fullt av barnfamiljer. Ungarna spelade bandy på gatan, det var tårtkalas, grillfester och medelklass i största allmänhet. Det var det bästa stället att växa upp på, men sen visade det sig att det kanske inte var det. Det framkom att en av våra grannar hade förgripit sig på en liten flicka som bodde en liten bit bort på gatan, jag tror hon var runt tre år gammal.

En dag hade hon kommit hem och sagt: ”han hade nyckel, han tittade mig i stjärten”.
Då förstod föräldrarna vad som hade hänt. Flickan var så liten att hon ännu inte kunde prata tydligt, men efter ett tag insåg föräldrarna att det inte var en engångshändelse. Han hade låst in henne och utsatt henne för övergrepp. Helt plötsligt hade vi en pedofil på gatan, en helsvensk pedofil.

Han kom aldrig i närheten av de små barnen på gatan igen. Föräldrarna polisanmälde aldrig mannen, de ville inte utsätta sin dotter för ett nytt trauma. Och alla visste vad han hade gjort. På den tiden fanns det inte vardagspedofiler, det fanns bara snuskgubbar i trenchcoat som försökte bjuda barn på godis och blotta sig.

Jag tror att våldtäktsstatistiken, som visar att antalet anmälningar är fler idag än jämfört med 20 år sedan, inte nödvändigtvis speglar en faktisk ökning. De som idag polisanmäls är gärningsmän som tidigare skulle ha kommit undan. Idag är samhällsklimatet annorlunda, vi sopar inte skiten under mattan på samma sätt som tidigare. Allt var inte bättre förr.

När någon från planeten Tellus, företrädesvis någon med svart hår och inte tydligt vit hudfärg som bosatt sig inom Konungariket Sveriges gränser, är det inte officiellt gångbart att kalla personen ifråga ”svartsk…” (erhm…ja ni vet). Alltså räknar vi bort merparten av de som invandrat till Sverige. De personer med företrädesvis svart hår och inte tydligt vit hudfärg kallar vi i den offentliga debatten för ”invandrare”.

När dessa så kallade ”invandrare” våldtagit någon så påstås det bero på att de gjort det för att de är vandrat in från resten av planeten med alla de skadliga kulturer som finns där. När svenskar våldtar så försvaras det ofta på nätet med att ‘de är sjuka i huvudet’. Hade pojkvännen och grannen behandlats annorlunda om de inte hetat Karlsson, Johansson eller Svensson? Jag tror inte att det finns kulturer som förlåter, accepterar eller uppmuntrar till våldtäkt eller pedofili. Eller har jag fått allt om bakfoten?

När Sverigedemokraterna vill få oss att tro att det är invandrare som våldtar säger jag: Nej, det är det inte. Det är män som våldtar. De utgör en förkrossande majoritet av gärningsmännen i kategorin sexualbrott, 98 %. Där snackar vi överrepresentation i den registrerade brottsstatistiken. Istället för att tänka ”vad är det för jävla fel på er invandrare?” borde vi kanske tänka ”vad är det för jävla fel på er män som våldtar”? Om antalet anmälda våldtäkter ska minska kan ni killar sluta våldta oss tjejer, det är en bra början.

Kryllar vårt land av ‘HIV-smittade negrer’ och Alexandra-män? Står det en ‘slemmig arab’ och lurar i varje buske? Risken är större att du vaknar med en svensk näve uppkörd i skrevet eller blir tittad i stjärten.

Gästkrönikör Louise H.

Krönikor

Utflykt i det gröna

Sommaren 2012 var jag och min sambo på semester i Kraków. Det är verkligen en fantastiskt vacker stad, med en arkitektur som får en att häpna. Vi vandrade runt i de judiska kvarteren, åkte till Schindlers fabrik, åt otroligt god mat och besökte den enorma saltgruvan i Wieliczka. Veckan avslutade vi med en utflykt i det gröna, i björkskogarna på den polska landsbygden.

LouisaH2Det tyska ordet för björk är Birke. Den uppsluppna stämningen som rådde i minibussen på väg till saltgruvan några dagar tidigare, hade till denna bussresa förvandlats till total tystnad. Vi var nu på väg till ett ställe som vissa skulle beskriva som helvetet på jorden. Ett idylliskt landskap som blivit förgiftat och idag påminner oss om rasismens yttersta konsekvenser.

Auschwitz I är relativt litet och består av något som jag skulle likna vid kasernbyggnader. Något som gjorde mig otroligt obekväm var att det var så vackert. Jag hade målat upp en fasansfull bild i mitt inre, att lägret skulle se lika otäckt ut som de handlingar som utfördes bakom taggtråden. Vår guide berättade att lägerkommendanten Rudolf Höss såg Auschwitz som paradiset på jorden, det enda han hade att anmärka på var att han inte fick spendera mer tid med sina barn. Hans hus gick att se från galgen där han hängdes, han måste ha känt stanken från krematoriet och när hans barn lekte i trädgården måste de ha hört skotten när judar arkebuserades ute på gården. Det är inte min bild av paradiset.

Auschwitz II, det som kallas Birkenau, är det enorma lägret med den ökända perrongen. Här valdes ett fåtal av de mest arbetsdugliga ut och de fick gå till vänster mot barackerna, resten föstes till höger mot en säker död. En tågvagn som transporterat de dödsdömda stod kvar, täckt av stenar. Judar lägger inte blommor vid minnesplatser.

Det var ingen som grät eller var uppriven, men det var en dämpad stämning i gruppen. Vi var tagna av stundens allvar, för vi var där, det var inte en bild på internet eller en journalfilm.

Herregud, gjorde människor verkligen det här mot andra människor? Hur i helvete kunde det hända? En grupp valde ut en annan grupp som  inte ansågs vara som oss andra. De pekades ut som syndabockar och ansvariga för allt som tycktes kunna utgöra ett hot mot samhället. Vi lät den hätska stämningen eskalera till komplett vansinne, och till slut hade medmänniskor avhumaniserats till den grad att de kunde mördas utan att någon drog i bromsen. Jag väljer avsiktligt att använda ordet ‘vi’, för vi är människor som mördade andra människor. Det är allas vårt gemensamma ansvar att se till att något liknande aldrig får ske igen.

Gästkrönikör: Louise H.

Krönikor

Hokus pokus

Första gången min mamma såg en mörkhyad man var på en resa till London med min morfar. Plötsligt pekade han och sade upphetsat ”titta, en neger! Och där är en till!” Det var inget illa menat av honom, det var bara väldigt nytt, annorlunda och exotiskt i hans ögon. Alla därhemma i Sverige såg ju likadana ut på den tiden.

Jag skrattar fortfarande när jag tänker på det, det är en sådan absurd situation. Min moster berättade att när det kom en mörkhyad man till Höör för att spela piano visste alla om det. En neger i Skåne, värsta grejen! Man kan ju inte låta bli att undra hur många i publiken som kom dit för att lyssna på musiken.

HAIR STYLED BY VORTEX AND CHOICE...
Tjejen på bilden har inte skrivit artikelnroberthuffstutter / Foter / CC BY-NC

För många år sedan hade jag en uppseendeväckande frisyr, vilket fick folk att kasta både en och två blickar på mig, särskilt barn. Föräldrar blev generade och började dra i sina ungar. En gång sade en liten flicka glatt ”titta mamma, hon har roligt hår!” varpå hennes mamma såg ut att skämmas ihjäl. Jag hade svårt att hålla mig för skratt. En annan gång när jag satt på en bänk vid busshållplatsen kände jag små händer som försiktigt drog i min kalufs. Jag lät ungen pilla, han var bara nyfiken. Vad är det för fel med det?

Ibland kan dock nyfikenhet resultera i pinsamheter om man är övertygad om att något är på ett visst sätt, och att det sedan visar sig att det inte är det. När jag var liten tog min pappa med mig för att titta på en trollkarl. Vi fick se många omöjliga tricks, och det satt en man med ett enormt, rött skägg i publiken. Trollkarlen gick fram till honom och trollade fram en femkrona ur det röda burret. Efter att trollerishowen slutat gick jag fram till gubben och ryckte honom i skägget för att jag trodde att det skulle ramla ut pengar. Gubben blev skitförbannad och pappa var inte imponerad.

Jag har haft det stora privilegiet att kunna resa mycket och en del av resmålen har varit avlägsna. Små byar i Afrika som sällan får besök av någon utomstående och när det väl kommer en främling går folk man ur huse för att titta på den underliga västerlänningen. En blekfis i byn, värsta grejen! Helt plötsligt är man omringad av minst 20 personer som står och tittar på en och gärna vill känna på långt, rakt hår. Det känns underligt att själv vara den som sticker ut och är exotisk i någon annans ögon.

Jag vill leva i ett samhälle som sjuder av liv och sprakar av färger, inte ett inskränkt där man tittar snett på dem som kan uppfattas som annorlunda. En hälsosam vilja att lära sig mer om det okända är den bästa medicinen mot förutfattade meningar, inte bara när det handlar om rasism eller invandrarfientlighet.

Jag tror att nyfikenheten är nyttig och att okunskap lägger grunden till fördomar. Vi  behöver kanske inte rycka varandra i skägget, men trollkarlen lärde mig en sak – verkligheten är inte alltid vad den ser ut att vara.

Gästkrönikör Louise H.

Krönikor

Individer i statistiken

Att invandrare är överrepresenterade i brottstatistiken är en öm tå och ett av de argument som Sverigedemokraterna mer än gärna pekar på. Genom att proklamera vad de anser vara en stigmatiserad sanning kan det verka som om de har fått lite vind i seglen. De räds inte den politiskt korrekta maffian som konspirerar mot dem. De utgör den moraliska kompassen som tar i med hårdhandskarna när det gäller brottslingarna. Bunta ihop dom och slå ihjäl dom.

SvartellervittDen mångfacetterade problembilden ersätts av ett kategoriskt och fyrkantigt tänkande, där gråskalorna bytts ut mot svart och vitt. Det är ett tänkande där ett ‘att’ inte följs av ett ‘varför?’. Och det är ett enfaldigt tänkande, för det som vid första anblicken ter sig ganska enkelt är i själva verket ett kalejdoskop av faktorer som påverkar oss på alla möjliga sätt. Vårt samhälle är en enorm organism som ständigt förändras, och ingen människa är en ö.

Det finns dessvärre alltför många personer som vill att vårt samhälle ska vara just en ö. Att samhället ska neka skeppsbrutna att få komma iland. Simma vidare, för här finns det inte kokosnötter så det räcker till alla. Du kommer ju ändå bara att lyfta bidrag och våldta ‘våra’ tjejer. Och om du nu har ett jobb så har du snott det av en svensk. Tror du att vi tänker låta vårt svenska paradis bli sönderexploaterat av snyltgäster som vill bo gratis på All-inclusive? Öppna din pizzeria eller närbutik någon annanstans. Simma hem till ‘Långtbortistan’ och odla dadlar eller fös kameler eller vad fan du nu gör. Du är inte en av oss. Vi uppfattar inte dig som svensk och då är du inte det, oavsett vad du själv anser dig vara. Och om du är svensk och inte vill bo på en ö, så är du svenskfientlig. Det är nästan lika illa. Tycker du att kokosnötterna räcker till alla så är du hjärntvättad, naiv och korkad.

EurabiaÄr det verkligen så här illa? Skulle personerna som spyr galla på nätet säga samma sak i verkliga livet? Hatbrott är brott som har sin grund i en kultur där fördomarna väger tyngre än tron på människors lika värde. Hets mot folkgrupp är ett inlärt beteende, vi föds inte trångsynta. Det är plågsamt uppenbart hur lätt några individer kan sitta hemma bakom sin datorskärm och där vara anonym och tuffast i hela världen.

Jag hamnar jämt och ständigt i luven på tuffingar (som tycker som exemplen ovan) trots att det är fullständigt lönlöst. Samtidigt är det att föredra framför att bara vara tyst. Jag vill i egenskap av kriminologistuderande gärna tro att jag har mer på fötterna än internetrasisterna som ventilerar sin bitterhet via datorn, men det spelar kanske egentligen ingen roll hur bra argument man kommer med.

Detta är en debatt som helst bör ske mellan fysiska personer för att kunna bära frukt. Därmed inte sagt att en krönika är en dålig början.

Gästkrönikör: Louise H.

Krönikor

Ett brottsoffers betraktelser

Jag utsattes för ett brott för länge sedan, precis efter att jag hade fyllt 18. Efter att ha skumpat på en buss i en och en halv timme höll jag på att sprängas, så jag smög in bakom en häck för att lätta på trycket. När jag satt där kom två killar åt mitt håll, de var varken blonda eller blåögda.

a sneaky peek at peeing boy
thefuturistics / Foter / CC BY-NC

Jag kände igen dem, de hade suttit på samma buss som jag. En av dem upptäckte mig, gick åt mitt håll och frågade om jag hade en cigg. Jag ställde en motfråga: ”ser ni inte att jag sitter och pissar?” Han fortsatte att gå mot mig, långsamt, med sin blick fixerad på mig. Min tanke var: ”helvete, nu blir jag våldtagen och ingen kommer att se det”. Då ryckte han min väska och så sprang han och hans kompis iväg. Jag försökte dra upp mina byxor och springa efter och jag hörde mig själv skrika: ”men jag BEHÖVER den där!”

Jag sprang till ett kvällsöppet café och ringde polisen, var fullständigt hysterisk och skrek att jag hade blivit rånad. Det kom flera bilar med blåljus, sirener, hundpatrull och hela kavalleriet. Killarna var spårlöst borta, de åkte aldrig fast. Själv var jag helt skräckslagen, de hade ju gått efter mig när jag klev av bussen. Hela tillvaron rasade ihop. Jag klarade inte av att bo själv, kunde inte sova och jag hoppade högt varje gång jag såg en ung kille som såg att ut att komma från Thailand eller något av deras grannländer. Jag blev skämtsamt kallad ”kort-Louise” av ägaren till en butik eftersom jag vägrade att använda kontanter. Ännu idag undviker jag det i den mån det går. Rädslan under den sekund jag trodde att jag skulle bli våldtagen kan jag fortfarande känna.

Nu ser jag personer som själva har varit i samma situation som jag, men som tacklar traumat genom att dra alla över en kam. Ibland har någon av deras närstående utsatts för brott, ibland har de ingen koppling till brottsoffret alls, de kan lika gärna ha läst någon notis i en tidning. Men gärningsmännen de ser är inte blonda och blåögda, och offret är någon som liknar mig — en helsvensk och försvarslös ung tjej. Jag blev själv livrädd när jag såg någon som liknade gärningsmännen, men till slut lyckades jag omprogrammera min hjärna för att kunna begripa att en person inte är en brottsling bara för att han/hon ser ut på ett visst sätt. Det tog ett bra tag, men jag insåg vilka fördomar jag hade, hur djupt rotade de var och hur fruktansvärt svårt det var att konfrontera dem. Vem ger mig rätten att döma en människa baserat på det yttre? För att två personer var riktiga rötägg? Men de var inte rötägg bara för att de inte såg ut att heta Kalle och Olle. Hade de gjort det hade de bara varit två ruttna typer.

Det finns så många anledningar till varför människor begår brott. Eller blir brottsoffer. Det är något som inte kan förminskas till en fråga om etnicitet, hudfärg, kultur eller religion. Men det är enkelt för vissa att dra alla över en kam. Genom att göra det behöver vi inte gräva djupare för att få den kunskap vi saknar.

Varför gjorde de det här mot mig? Jag blir arg när jag tänker på det. De gav mig ärr i själen, de gjorde mig illa. Jag är inte nöjd med förklaringar om att de uppenbarligen inte hade svensk härstamning och att de då per automatik är, eller i alla fall kommer att bli brottsling. Vidare skiter jag högaktningsfullt i om någon så skulle vilja stegla de två killarna. Det ger inte mig som brottsoffer någon upprättelse.

Gästkrönikör: Louise H.

Krönikor, Myter

Sanningen?

Jag lade vid ett tillfälle upp en videolänk på Facebook. Videoklippet jag ville tipsa om var ”Jerzy Sarnecki – Min sanning”. Han är Sveriges främsta forskare när det gäller invandring och brottslighet, och han är antagligen den sista människa som en invandrarfientlig person skulle vilja möta i en debatt. Han är även författare till vad jag skulle våga säga är ‘bibeln’ för en kriminologistuderande. Även om man bara vill få en inblick i ämnet är detta den första boken jag skulle rekommendera.

Wanted: Charlie Brown
kevin dooley / Foter / CC BY

Sarnecki är i mina ögon en mycket klok och sympatisk man. När det handlar om invandrare och brottslighet är det lätt att börja skruva på sig, för det är onekligen en het politisk potatis. Och trampar du fel i gungflyn kan det gå riktigt illa. Det här är tyvärr de invandrarfientligas absoluta trumfkort, att det finns invandrare som är  överrepresenterade i brottsstatistiken. Just därför är det av yttersta vikt att beväpna sig med bra motargument som håller för närmare granskning.

Jag vet inte om Sarnecki har nytta av det faktum att han själv är invandrare, och i sanningens namn så bryr jag mig inte heller. Vad jag däremot bryr mig om, och gillar, är att han fullständigt ogenerat pratar om ett ämne som många drar sig för att prata om. Han säger själv att han tycker att det inte finns några frågor som inte får diskuteras.

När Sarnecki var med i ”Min sanning” kom just invandring och brottslighet på tal. Programledaren såg ytterst obekväm ut och sa någonting i stil med ”Jaaaa…. Det här med invandring och brottslighet, det är ju ett rätt känsligt ämne…” varpå han fick svaret ”Ja men invandrarna ÄR överrepresenterade i den registrerade brottsligheten, det är ingen nyhet. Det kom man fram till redan på 1920-talet i Amerika! Och alla svenska studier visar samma resultat”. Det han sedan berättar är något som vissa gärna försöker ignorera eller sopa under mattan.

Vad han syftar på är vad som kallas för Chicagoskolan. Det finns flera olika Chicagoskolor, men den jag talar om är den socialekologiska. Jag rekommenderar den här länken om du vill läsa mer. Under 20-talet bodde en stor mängd invandrare från Europa i Chicago. I de invandrartätaste stadsdelarna var brottsligheten hög, och när invånarna fick det bättre ställt så flyttade de till andra områden. Men de tog inte brottsligheten med sig, problemen fanns kvar oberoende av vilka grupper som bebodde området. Invandrarna kunde inte som individer kopplas till den höga brottsligheten, problemen var låg socioekonomisk status, arbetslöshet, social utsatthet, dåliga bostäder och liknande. Eftersom de som fick det bättre ekonomiskt ställt fick råd att bosätta sig i andra områden, så flyttade de och tog sina resurser med sig, det som de fattigaste stadsdelarna verkligen behövde.

Jag blir ibland anklagad för att leva i någon form av naiv sagovärld där alla är snälla och glada. Denna störda verklighetsuppfattning gör att jag inte ser att invandrare i själva verket bara är pack och cancersvulster på samhällets kropp. Jag är helt enkelt för dum för att fatta att blattarna tar över Sverige.

Alla människor är unika och hur vi uppfattar vår omgivning varierar från person till person. Så vem är jag mest benägen att ta på allvar? Killen på YouTube som menar att det ligger i blattarnas gener att begå brott eller Sarnecki som är Sveriges främsta expert på ämnet? Den senare sågar den nattsvarta bilden som de invandrarfientliga försöker måla upp, och Jerzy lyfter fram och pekar på faktorer som inte är till deras fördel (det finns ganska många sådana faktorer). En svensk tiger? Inte en chans. Jerzy Sarnecki har banne mig mål i mun. Dessutom ser det ut som om en bomb har briserat på hans kontor, det är underbart stökigt med papper och böcker precis överallt. Hur kan man inte gilla honom?

Det finns ett allmänt intresse och då måste man forska om det, för en individs subjektiva bild av hur samhället ser ut är inte ett godtagbart argument. Jag avslutar med kommentaren som jag skrev tillsammans med uppläggningen av videoklippet. ”Tack Jerzy! Tack för din välskrivna kurslitteratur, din kompetens, din gedigna forskning, och sist men inte minst — tack för din frispråkighet. Tack för att du drar ut trollen i solen så att de spricker.”

Gästkrönikör: Louise H.