Alla inlägg av filiphbk

Debatt, I fokus

SD vill avskaffa Jämställdhetsmyndigheten

I en illa skriven debattartikel i Samnytt argumenterar två sverigedemokratiska landsdagarsombud från Västerbotten, Petter Nilsson och Pontus Persson, för att Jämställdhetsmyndigheten måste avskaffas. Rakt igenom använder de sig av ett gammalt beprövat debattknep, nämligen att måla upp bilden av en motståndare och sedan rusta upp den med extrema åsikter. Det centrala budskapet är att Jämställdhetsmyndigheten arbetar under ”föreställningen om att det finns en könsmaktsordning”, vilket bygger på en ”marxistisk ideologi”, ”godhetssignalering” och ”vänstervridna analyser”.

Att dessa SD-politiker vill avskaffa Jämställdhetsmyndigheten av ideologiska skäl, citat ”grunden i alla analyser och lösningar måste vara återvandring”, är inte förvånande, men det är inte huvudproblemet med denna artikel. Problemet är att Nilsson och Persson använder sig av en uppsåtlig förrädisk retorik.

Fakta är följande: Riksdagen har sedan 2006 ett nationellt jämställdhetspolitiskt mål, delat i flera delmål – varav ett sjunde antogs i år: ”Hedersrelaterat våld och förtryck ska upphöra. Alla, oavsett kön, ska genom hela livet ha samma rätt och möjlighet att leva sitt liv utan att begränsas av kollektivt grundade hedersnormer”.

Jämställdhetsmyndigheten, som inrättades 2018, har en rad administrativa uppgifter, bland annat att man analyserar och bevakar det jämställdhetspolitiska arbetet, att man ger stöd åt kommuner, regioner, näringsliv och civilsamhälle och att man fördelar statsbidrag till olika jämställdhetsprojekt.

De två SD-politikerna betonar det ekonomiska argumentet, citat ”Myndighetssverige kostar pengar. Mycket pengar”, och menar att Jämställdhetsmyndigheten skulle vara så oerhört kostnadskrävande. Under nuvarande mandatperiod, där SD för övrigt ingår i regeringsunderlaget, har anslagen till Jämställdhetsmyndigheten fördubblats från 75 miljoner kronor för 2022 till 166 miljoner kronor föreslagna 2025.

Avsikten med denna retoriska framställning är att förmedla intrycket av det handlar om enorma belopp och att man ska därmed lämnas med känslan av att det är ett omfattande slöseri med offentliga resurser det handlar om. Vad Nilsson och Persson inte berättar är att den totala statsbudgeten är 1,435,100,000,000 kronor. Ur detta perspektiv utgör Jämställdhetsmyndighetens budget cirka 0,0115 procent i relation till statsbudgeten som helhet. Om detta kan man givetvis ha åsikter, men detta är ett faktum som de två helt utelämnat i sin debattartikel. De förespråkar dessutom att pengarna ur Jämställdhetsmyndigheten i stället bör investeras i Brottsförebyggande rådets arbete, men förklarar aldrig på vilket sätt det skulle innebära en avgörande skillnad.

Summan av kardemumman: Den här debattartikeln är ett bra exempel om man ska praktisera källkritik. Det intressanta är inte Nilssons och Perssons ideologiska analyser och bevekelsegrunder (de är välbekanta), utan det är den fakta de inte nämner. Hade de inkluderat den information som presenterats ovan, hade deras argumentation fallit ihop som ett korthus.

Länk till Nilssons och Perssons debattartikel i Samnytt (sparad i webbarkiv för att inte klick/trafik)

Lästips:

Jämställdhetsmyndigheten

Regeringen: Nytt sjunde delmål för att förebygga och motverka hedersrelaterat våld och förtryck

Krönikor

Tidöbubblan vs den kommunala verkligheten

Årets största inrikespolitiska händelse är tveklöst Jokkmokks öppna brev (”Tack men Nej Tack”) där man avböjde möte med regeringens samordnare för ”frivillig återvandring”, vilket utmynnade i en domino-effekt över hela landet. Flera följde Jokkmokks exempel och i skrivande stund har minst 75 kommuner, däribland Stockholm, Göteborg och Malmö, anslutit sig till motståndet mot Tidöregeringens återvandringsplaner. I offentliggjorda brev har kommunledningar från norr till söder gjort skarpa markeringar och inte bara hänvisat till principen om kommunala självstyret, utan man framhåller även en ideologisk kärna om alla människors lika värde. Kommuner som likt Jokkmokk säger ”Tack men Nej Tack” vill vara platser där folk känner sig välkomna.

Är det något som detta motstånd från kommunalt håll synliggjort, är det maktförhållandet mellan det nationella och det lokala. Flera statsråd och riksdagsledamöter under nuvarande mandatperiod framstår som att de har levt i en elitistisk bubbla utan markkontakt. Både retoriskt och politiskt har flera företrädare försökt läxa upp befolkningen om vikten att minsann göra rätt för sig, samtidigt som man själv kastat sten i glashus (till exempel migrationsministern som gjort flera utspel om föräldraansvar, samtidigt som hans egen son varit aktiv i nazistiska Aktivklubb). Man har hela tiden pratat om hårdare nypor som svar på flera samhällsproblem, trots att en samlad expertis sina remissvar avråder från flera reformer, nu senast med förslaget om att möjliggöra att 13-åringar kan sättas i fängelse.

Men i dagarna hände något avgörande. Medan staten stiftar lagar är det kommunerna som förväntas efterleva dem i praktiken. Kommuner märker av hur lagstiftning och budget från nationellt håll inte bara påverkar det lokala näringslivet och basverksamheter som skola, vård och omsorg, utan även invånarnas förtroende till samhällets institutioner. Kommuner har ett lokalt perspektiv som man på nationell nivå ofta helt saknar. Exempelvis ser man hur minskad befolkningstillväxt påverkar den kommunala utvecklingen i flera avseenden, inte minst ekonomiskt. Men även andra värden går förlorade, såväl sociala som kulturella. Det är därför många representanter i sina öppna brev understryker att man vill vara attraktiva kommuner som man vill flytta till och stanna, medan staten eftersträvar att förnedra och kasta ut människor i ovisshet.

Legitimiteten i Tidöregeringens ideologiska återvandringsprojekt urholkas underifrån. Sällan har kontrasten mellan regeringens bubbla och den kommunala verkligheten varit tydligare.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus, Krönikor

Skillnaden mellan en folkrörelse och en organisation

”Sverige är under en värderingsattack” skriver Ebba Busch (KD), partiledare, och Alice Teodorescu Måwe (KD), EU-parlamentariker, i en gemensam debattartikel i Svenska Dagbladet där de pekar ut Palestinarörelsen som ”ett växande hot mot den svenska demokratin och mot de gemensamma värderingar som behöver prägla Sverige”.

Som svar på tal föreslår KD-duon en rad repressiva förslag för att komma åt de aktivister som ”på gator och torg spelar antisemitiska och Sverigefientliga krafter i händerna på ett organiserat och genomtänkt sätt”. Argumentationen känns som ett slags kontinuitet för Moderaternas nya signalord ”antisocialt dominansbeteende”, som Johannes Klenell på ett träffsäkert sätt påvisar är ”ett sätt för högern att omsätta majoritetssamhällets fördomar i hårdare tag-retorik”.

Emellertid förekommer ett allvarligt argumentationsfel som dessa högt uppsatta partirepresentanter gör och som behöver uppmärksammas. Det finns skillnad på en rörelse och en organisation, men det är inte särskilt ovanligt att den skillnaden ignoreras i den offentliga debatten – särskilt inte när man försöker plocka politiska poänger.

En rörelse är en löst sammansatt grupp som ofta delar en gemensam idé eller värdering, till exempel MeToo-rörelsen som ville åskådliggöra vidden av sexuellt våld och Black Lives Matter-rörelsen som eftersträvade att medvetandegöra den strukturella rasism som drabbar svarta personer. Historiskt sett har många folkrörelser förekommit i Sverige: Arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, kvinnorörelsen, hbtq-rörelsen, den antirasistiska rörelsen, miljörörelsen och fredsrörelsen. Poängen med rörelserna är att genom att synliggöra olika samhällskonflikter lyfter man frågan upp till debatt och därigenom kräva förändringar på alla nivåer. Till sin struktur är dessa rörelser ofta dynamiska, breda och inkluderande, vilket inrymmer flera olika aktörer, såväl föreningar som individer, som ibland samarbetar, men kan även vara i konflikt med varandra. Därtill är rörelser ofta förändringsinriktad och kan ha en aktivistisk prägel (demonstrationer, manifestationer, aktioner, opinionsbildning, med mera).

En organisation däremot är – till skillnad från en rörelse – reglerad och formaliserad med medlemskap, stadgar, styrelser och ibland även juridisk status (till exempel politiska partier, företag och ideella föreningar). Organisationer kan dock ingå i en rörelse, men är i grunden
fortfarande en enhet. Exempelvis är Naturskyddsföreningen en organisation i sin egen rätt, men ingår i en större rörelse.

Att några av vårt lands ledande politiker slarvar med denna grundläggande kunskap är både anmärkningsvärt och allvarligt. En rörelse är inte en juridisk person. Om några personer inom till exempel Palestinarörelsen begår något klandervärt kan endast dessa personer hållas ansvariga, men inte rörelsen. En formell organisation inom rörelsen kan hållas ansvarig förutsatt att det finns bevis för direkta kopplingar, men inte rörelsen i sin helhet.

Det är inte bara intellektuellt ohederligt att tillskriva en hel rörelse ansvar för enskilda individers handlingar. Det är ett kollektivt skuldbeläggande som används för att förskjuta fokus från sakfrågan till metoden. I det här fallet tycks KD-representanternas uppsåt vara ett
strategiskt misstänkliggörande; att legitimera sin egen politik genom att peka ut några påstådda enskilda aktivister som hela rörelsens ansikte.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

SvD: ”Dags för hårdare tag mot Palestinarörelsen”

DN: Johannes Klenell: Moderaternas nya signalord används bara om djur och invandrare

Krönikor

Liberalerna är inte liberala

Man undrar vad Liberalerna sysslar med och vad för slags analyser de egentligen gör. Detta parti har sedan riksdagsvalet 2022 legat under fyra-procentspärren i flera opinionsmätningar, trots att de ändå har fem tunga ministerposter, givet partiets kärnfrågor.

Mot bakgrund av de usla opinionssiffrorna har Liberalerna sjösatt ett förnyelseprojekt vid namn ”Vision Selma” – namngivet efter Selma Lagerlöf som var medgrundare till partiet för 90 år sedan. Vad detta projekt har med Lagerlöf att göra är högst oklart, men enligt Aftonbladet handlar grundidén om att Liberalerna ska bli ”tydligare och driva politik som diskuteras vid människors köksbord”.

Vad betyder då detta i praktiken? Jo, Liberalerna ämnar utveckla invandrings- och integrationspolitiken. Enligt den nya visionen menar Liberalerna att Sverige måste börja ställa krav på invandrare att anpassa sig efter grundläggande värderingar som präglar Sverige. Man har nämligen under lång tid drivit ”en kravlös politik” och att det har varit känsligt att tala om vilka ”osunda värderingar” som vissa invandrargrupper har.

Detta påstående är tröttsamt och provocerande på flera sätt. Om det är invandring och integration som Liberalerna vill att ”vanligt folk” ska diskutera hemma vid köksbordet så är det verkligen att slå in öppna dörrar. Nästan ingen annan fråga har dominerat det offentliga samtalet sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010. Men inte bara det. Den här rasistiska utvecklingsriktningen som Liberalerna tycks förespråka baseras inte på ideologi, utan enbart på röstfiske i sann opportunistisk anda.

Om liberalismen som ideologi har något existensberättigande i en svensk kontext skulle den kunna fungera som en motkraft till nationalism och högerextremism. Liberalismen betonar individuella rättigheter, demokrati och internationellt samarbete, till skillnad från nationalism och högerextremism som betonar påtvingad kollektivism och exkludering av alla grupper som inte anses tillhöra deras världsbild.

Liberalismen hade kunnat kämpa för att försvara rättsstatens principer och demokratins institutioner från auktoritära tendenser, med tanke på att högerextrema rörelser vill centralisera makten. Ska man dessutom upphöja en historisk profil som Selma Lagerlöf till en ideolog, hade man kunnat anknyta till litterära teman i hennes författarskap som avspeglar liberalismens tidlösa värden, till exempel social rättvisa, medmänsklighet och kritik mot falska auktoriteter.

Inget av detta hade Liberalerna dock kunnat göra med trovärdighet idag, eftersom de har valt att ingå i ett fördjupat samarbete med Sverigedemokraterna under en hel mandatperiod. Det är inte trovärdigt när partiledaren Johan Pehrson säger att ”Liberalernas uppgift är att skydda den liberala demokratin” samtidigt som Liberalerna har gett Sverigedemokraterna ett avgörande inflytande på regeringspolitikens innehåll som på många sätt underminerar demokratin. Om det är denna utvecklingslinje som Liberalerna vill fortsätta, vore det åtminstone hederligt om de bytte partinamn.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

SVT: ”Liberalernas nya vision: En gir åt vänster”

Aftonbladets artiklar om Liberalerna

Liberalerna: Johan Pehrsons riksmötestal 2025

Krönikor

Forssell (M) och Åkesson (SD) bråkar om mångkultur

Så var mångkultursdebatten i gång igen. Orsaken den här gången är att migrationsminister Johan Forssell (M) i en intervju med Aftonbladet sagt att Sverige kommer att fortsätta vara ett mångkulturellt samhälle, trots Tidösamarbetets kommande satsningar på såväl stram invandring som återvandring, liksom fortsatt besatthet av höga integrationskrav. Föga förvånande har partiledaren Jimmie Åkesson (SD) gått i taket och dragit till med drastiska formuleringar om att ”mångkulturalismen” i kombination med ”massinvandringen” har ”förstört Sverige”.

Forssell fick möjlighet i SVT:s ”30 Minuter” att bemöta Åkessons aggressiva mothugg. Av utfrågningen att döma framstår Forssells resonemang som tämligen motsägelsefull: Å ena sidan hävdar han att människors olika bakgrunder berikar Sverige, å andra sidan att menar han att man måste ”förenas under några väldigt viktiga värderingar”, som exempelvis att man ska arbeta och göra rätt för sig, att man ska respektera för kvinnors rättigheter och individens frihet. Med andra ord: ”Du får vara precis den du vill vara, så länge du anpassar dig till oss andra”. Hur dessa två väsensskilda inställningar hänger ihop framgick inte, ej heller hur ett helt samhälle ska efterleva denna självmotsägande dynamik i praktiken. 

På en punkt har Forssell dock principiellt rätt: Mångkultur är en definitionsfråga och det är en mycket intressant diskussion. Bland svenska och internationellt verksamma forskare är begreppet ”mångkultur” omdiskuterat utifrån maktrelaterade dimensioner. Antirasistiska Akademin (ARA) har gjort en sammanhållen forskningsöversikt på det mångkulturella samhällets komplexitet. ARA har presenterat tre definitioner av idén om det mångkulturella samhället:

  • en pragmatisk definition där det mångkulturella samhället ses som en mångfald med språk, kulturer, religioner och etniciteter
  • en utopisk definition där det mångkulturella samhället ses som ett ideal
  • en politisk definition som handlar om samhällen ses som mångkulturella när det handlar om en gemenskap som försöker överleva kulturellt

Vilken av dessa tre definitioner skulle Forssell ansluta sig till, eller har han en egen definition?

En återkommande problematik med begreppet ”mångkultur” – som flera postkoloniala tänkare under årtionden påpekat – handlar om att mångkultur nästan undantagslöst diskuteras som en invandrarfråga. I sådana analytiska kontexter framträder underliggande föreställningar om ”invandrare” som ett anonymt kollektiv vars kulturer ses som antingen något exotiskt och spännande eller som en grundorsak till kulturkrockar och konflikter. Oaktat det ena eller det andra bottnar dessa diskurser i en antydd större uppfattning av ”invandraren” som ett etniskt objekt tillika ”den andre” i relation till ”svenskar” (som i sammanhanget utgör en norm).

En annan problematik bottnar i det som brukar betecknas som kulturell essentialism, det vill säga, föreställningen om att kulturer är kompakta och skarpt avgränsade i förhållande till andra kulturer. Inom denna tolkningsram anknyter Åkesson – och även delvis Forssell – till en nationalistisk tankegång och anspelar på att det finns en ursprunglig oskuldsfull ”svenskhet” som befläckats av krafter och influenser ”utifrån”. En ”svenskhet” som man försöker att förknippa med värden som ”individens frihet” och ”kvinnors rättigheter”, trots att dessa fri- och rättigheter är resultat av en lång, historisk kamp underifrån och inte av naturen givna. 

Sanningen är dessutom att kulturer alltid varit föränderliga i takt med samhällsutvecklingen i stort, liksom i mänskliga möten. Det är svårt att föreställa sig hur en ”svenskhet” helt renad från olika kulturers påverkan egentligen ut. Jag tänker exempelvis på det engelska språkets djupgående inverkan på populärmusikens utformning i Sverige och västvärlden. Ska internationellt framstående musikprofiler som Abba, Max Martin, Robyn, Roxette, The Cardigans, The Hives, First Aid Kit och Icona Pop endast hålla sig till det svenska språket?

Den kritiska diskussionen om mångkultur som begrepp väcker onekligen många reflekterande frågor som förtjänar en intellektuell hederlighet, om man ska ta diskussionen på allvar. Tidöregeringen har bevisligen inte erbjudit någon fördjupning värd namnet, på grund av att dess representanter inte studerat och analyserat frågan ordentligt, utan man har associerat sig fram till sina ställningstaganden och lärt sig att ”det är här så man ska tycka”.

Källor:

Aftonbladet: Forssell: ”Sverige kommer att vara ett mångkulturellt samhälle”

SVTPlay: 30 minuter

SVT: Forssell efter SD-kritiken om mångkultur: ”Berikar vårt land”

Jimmie Åkesson på X

Antirasistiska akademin: Det mångkulturella samhället

Krönikor

KD öppnar för SD

Sverigedemokraterna har sedan sitt intåg till riksdagen 2010 nått uppgångar i val efter val, trots att partiet kantats av allvarliga skandaler i en omfattning som inget annat riksdagsparti kommer i närheten av. SD lyckades bli näst största riksdagsparti och därmed det tyngsta regeringsunderlaget. Under nuvarande mandatperiod har de haft ett avgörande inflytande i regeringspolitikens utformning och riktning där deras ideologiska positioneringar förflyttas fram. Jimmie Åkesson är emellertid inte nöjd. Han har börjat skärpa tonen och ställa ultimatum: Efter nästa riksdagsval sitter SD antingen i regeringen eller i opposition.

Hur ställer sig övriga Tidöpartier till Åkessons utspel?

Jo, åtminstone ett Tidöparti har redan i början av det här året bekänt färg. I dagarna har Kristdemokraternas partistyrelse har nämligen beslutat om att stryka följande mening ur sin valplan:

”Att aktivt bilda majoritetsstyre tillsammans med partier som SD och V och andra partier som värderingsmässigt ligger långt ifrån kristdemokratisk ideologi bör däremot undvikas.” (Källa: SVT)

I ett pressmeddelande skriver KD att man ”kommer att arbeta för ett regeringssamarbete som resulterar i det bästa för Sverige”, vilket enligt KD innebär ”så mycket kristdemokratisk politik som möjligt”. Ironiskt nog hade partiledaren Ebba Busch inför valet 2018 yttrat att hon inte såg ett samarbete med SD som rimligt på 20 års sikt.

Att KD valt att ta detta stora steg säger något om de senaste 15 årens politiska utveckling i Sverige.

I början av 2010-talet var den politiska situation som vi befinner oss idag otänkbar. Hur svårt det må vara att föreställa det, men det fanns antirasistiskt motstånd inom betydande delar av borgerligheten. Det anordnades aktioner, demonstrationer och manifestationer för försvar av demokratin och mänskliga rättigheter. Det fanns en bred, antirasistisk folkrörelse över partigränserna där flera partier medverkade. Man var inte nödvändigtvis eniga om exempelvis arbetsmarknadsfrågor och den ekonomiska politiken, men man var överens om att slå vakt om demokratiska värden och principer, däribland om alla människors lika värde.

Spola fram 15 år och blicka ut det politiska landskapet idag. Begrunda vart vi har hamnat och hur långt förskjutningen mot högerextremismens tankegods har gått, liksom normaliseringen av rasism. Vad krävs för att inse hur utomordentligt farligt det är för demokratin att göra det vägval som KD gjort? Är demokratins värden och principer numera underordnat strävan efter att behålla regeringsmakten?

Emerich Roth och Hédi Fried, båda överlevande av Förintelsen, ägnade de sista åren av sina liv åt att varna för SD. Roth och Friéd visste mycket väl vad de talade om. När Moderaternas tidigare partiledare Anna Kinberg Batra började öppna dörren för SD 2017 skrev Roth följande till henne:

”Sverigedemokraterna är fortfarande Sverigedemokraterna. Det har de inte ens själva försökt ändra på. Allt som uppdagades efter att de lyckades komma in i riksdagen bekräftar för alla med förmåga till logiskt tänkande att ränderna inte gått ur. Att mörka och tysta duger inte. Inte ens namnet har de bytt. Det är sant att Sverigedemokraterna har bytt om till kostym och hyfsat
språket, men man behöver bara skrapa lite grand på ytan för att bli varse vilka idéer dessa kostymer hänger på och vilka krafter som döljer sig under det tunna ytskiktet.

Ondskan uppenbarar sig i olika skepnader, men oavsett vilka titlar den ger sig, är det samma hat och samma mekanismer som driver dagens hatare, som de jag upplevt tidigare i mitt liv. Om ni nu inte lyssnar på oss, som har överlevt Förintelsen och upplevt hatets och våldets yttersta konsekvenser, vilka ska ni då lyssna på när alla vittnen är borta?” (Källa: SvD)

Källor:

SVT: KD öppnar för att sitta i regering med SD

KD: Pressmeddelande 250117

Aftonbladet: Åkesson: ”Vi kommer att fälla alla regeringar där vi själva inte ingår”

GP: Inget SD-samarbete – ens på sikt

SvD: Förintelseöverlevaren: ”Kinberg Batra, du banar väg för ondskan”

Krönikor

Elon Musks stöd till högerextremism

Den 23 februari kommer ett extraval till Bundestag, dvs riksdagen, att äga rum i Tyskland. Vad som kan diskuteras och än mer problematiseras – gällande det här extravalet – är mångmiljardären Elon Musks uppmärksammade inblandning, i form av hans stöd till det högerextrema Alternative für Deutschland (AfD). I en debattartikel som publicerades i Welt am Sonntag beskriver han AfD som ”den sista gnistan av hopp” för Tyskland och gav dem beröm för att de förespråkar skattesänkningar och avregleringar.

De tyska och internationella reaktionerna lät sig givetvis inte vänta. Många bedömare, både till vänster och höger, uttrycker obehag och farhågor för demokratin, när världens rikaste man öppet och ogenerat försöker att påverka valutgången i ett annat lands allmänna val. I detta fall ger han stöd åt ett parti vars ideologiska tankegods redan genomförts i Tyskland en gång i tiden på 1930-talet och vars katastrofala utveckling vi idag har facit på.

Vad som är värt att påpeka är att det Musk gör är – utifrån ett bredare, historiskt perspektiv – långt ifrån nytt. Tvärtom sätter han en företeelse i blixtbelysning. Högerextrema partier, då som idag, har väldigt ofta fått kampanjbidrag från förmögna individer och företag för att påverka politiska beslut som rör exempelvis arbetsrätten.

Under 1900-talet använde stora delar av kapitalstarka grupper runtom Europa, inklusive i Sverige, sina ekonomiska resurser för att slå vakt om sina särintressen, särskilt i ”oroliga tider”. Man agerar genom direktfinansiering av högerextrem organisering, propagandaverktyg och lobbyverksamhet, mestadels för att motarbeta olika sociala rörelsers inflytande. På 1920- och 30-talen gav stora företag som Krupp och IG Farben betydande ekonomiskt stöd till Hitlers parti för att bekämpa bland annat fackföreningar. På liknande sätt under samma tidsperiod stödde industrimagnater Mussolini för att undanröja socialistiska rörelser. Under mellankrigstiden grundades en rad konservativa tidningar och radiostationer för att bygga stöd åt extremhögern.

Det finns en rad illustrativa samtidsexempel i en svensk kontext på just detta fenomen. Ett är Svenskt Näringslivs framgångsrika lobbykampanj mot Sverigedemokraterna i frågan om vinstuttag i välfärdssektorn. SD svängde 180 grader och gick från ställningstagandet ”skolsystemets resurser ska användas till att höja kvaliteten i skolorna och inte delas ut som vinst” till att sedermera tala om ”vinstförbud – ett socialistiskt skolsystem”. Ett annat exempel är friskoleentreprenörsparet Hans och Barbara Bergström som genom sin stiftelse finansierat flera medieprojekt som spridit högerextrem och konspiratorisk propaganda, något som Expo avslöjade. Ett tredje exempel är tongivande opinionsbildare som P.M. Nilsson, som under 2010-talet – i egenskap som dåvarande kolumnist för Dagens Industri, långt innan hans kortlivade karriär som statssekreterare åt Ulf Kristersson efter valet 2022 – flitigt förespråkade fördjupat samarbete mellan borgerliga partier och SD.

Man bör alltid ställa de kritiska frågorna: Vilka är det egentligen som finansierar högerextrem organisering, och varför? Musk är ”bara” en av dess många finansiärer, om än oerhört mäktig sådan, och för hans del föreligger sannolikt starka ekonomiska intressen. Frågan är vad han avser att hitta på härnäst, oaktat det tyska valresultatet. Kommer Sverige att stå näst på tur, med tanke på den fackliga kampen mot Tesla och det faktum att det är riksdagsval nästa år?

Lästips:

Deutscher Bundestag: Steinmeier verkündet Auflösung des Bundestags und Neuwahlen

Omni: Musk i tysk tidning: Falskt att likställa AFD med Hitler

Politico: Musk calls AfD ‘last spark of hope’ for Germany in op-ed in Welt

Brennan Center: How Big Business Bailed Out the Nazis

JSTOR: Mussolini and the Italian Industrial Leadership in the Battle of the Lira 1925-1927

Resumé: Näringslivets lobbying mot Sverigedemokraterna avslöjad

EXPO: Anna Fröjd: Nu publicerar vi vår granskning av paret Bergström

Dagens industri: PM Nilsson: Dags att integrera SD

Krönikor

Därför bör en nationell kulturkanon förkastas

Bland de större kulturpolitiska debatter som ägt rum i Sverige på senare år hör tveklöst frågan om införandet av en nationell kulturkanon. Frågan har under mandatperioden aktualiserats på grund av att regeringen Kristersson avser att införa denna typ av kanon.

Förslaget tycks vara ett krav från Sverigedemokraterna (SD) och Kristdemokraterna (KD), men ansvarigt statsråd för att förverkliga detta förslag är Parisa Liljestrand från Moderaterna (M). Som nytillträdd kulturminister berättade hon i en SVT-intervju att hon var positivt inställd och var övertygad om att en kulturkanon kunde fungera som en ”enande kraft” i ett splittrat och
polariserat samhälle.

I Tidöavtalet (s. 62) beskrivs uppdraget om tillsättning av en nationell kulturkanon på följande vis: ”Ett uppdrag ges att tillsätta fristående expertkommittéer i syfte att inom skilda kulturformer ta fram förslag på svensk kulturkanon. Tillsättningen av ledamöter i expertkommittéerna ska utgå från konstnärlig kompetens i respektive fält.” Som man märker i denna avtalstext, framgår inga förklaringar kring vare sig relevans eller funktion som en nationell kulturkanon ska ha. Dock när regeringen i december 2023 beslutade om direktiven för den kommitté som skulle framlägga ett förslag på en nationell kulturkanon beskrev man att det skulle vara ”ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering”.

Jag tillhör dem som anser att planerna på att införa en nationell kulturkanon bör skrotas helt och hållet. Utgångspunkten för min kritik är de nyckelord som anges i kommitténs uppdragsbeskrivning: ”bildning”, ”gemenskap” och ”inkludering”. Om jag ska sammanfatta min kritik i en enda mening, handlar det om att jag av principiella skäl anser att staten överhuvudtaget inte ska lägga beslag på enskilda konstnärers verk och än mindre av ideologiska skäl upphöja dem i nationens förmenta intresse.

När det gäller bildning, är den följdriktiga frågan hur man definierar detta begrepp. Ordet ”bildning” härrör från tyskans bildung, som tillkom under 1800-talet via bildningsromaner, det vill säga, skönlitterära berättelser om människors inre utveckling under livets gång. Insikten att människan inte är färdigutvecklad från allra första början, utan besitter förmågan att förändras genom kunskapsinhämtning. Den inre utvecklingen blev upphöjd till ett ideal under 1900-talet av en rad folkrörelser under 1900-talet, däribland arbetarrörelsen, frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen. Bildningsidealet kom att lägga grunden för framväxten av föreningslivet, studieförbund, folkbibliotek och folkhögskolor, och blev sedermera en svensk tradition. Enligt svenska Nationalencyklopedin positioneras bildningsbegreppet ofta i ett motsatsförhållande till utbildning: ”Medan utbildningens mål är en bestämd och begränsad yrkeskompetens, syftar bildning till en omvandling av hela människan”.

Den följdriktiga frågan är: kan bildning gå hand i hand med nationalism, vars ideologiska tankegods som idén om kulturkanon grundar sig på? Det är möjligt att det kan fungera under vissa omständigheter, förutsatt att man ställer stolthet åt sidan. Men, relationen mellan bildning och nationalism förblir ändå ansträngd och komplex eftersom det förhållandet skapar ett ständigt beroende av definitioner för att kunna stabiliseras – något som i sin tur vidare ständiga risker för uppluckringar, i samband med väsensskilt olika tolkningar när det hela ska konkretiseras och praktiseras.

Bildning grundar sig i ett öppet och kritiskt reflekterande förhållningssätt, som möjliggör inte bara intellektuell utveckling hos individen, utan i förlängningen tillgängliggör en mångfald av perspektiv, som inte är avhängig nationella tillhörigheter och gränser. En nationell kulturkanon riskerar att förstärka ett snävt, nationalistiskt perspektiv och därigenom skapa en statisk och steriliserad syn på kultur, som inte på något sätt avspeglar kulturbegreppets mångfacetterade rörlighet i tid och rum. Eller som Mats Malm, ständig sekreterare i Svenska Akademien, formulerade det: ”en nationell kanon sätter ideologi före litteraturens egen kraft”. I det här fallet en ideologi som nyttjar kulturkanon för att understödja kulturella och historiska narrativ i syfte att stärka en antydd större politisk agenda. Mot denna bakgrund riskerar man att förvanska bildningsbegreppets underliggande syfte, som är att kritiskt reflektera och analysera snarare än att bekräfta förutbestämda uppfattningar.

När det gäller gemenskap och inkludering på det sätt som regeringen åberopar, finns två grundläggande problem. För det första skapar man risker för osynliggörande av motsättningar och skiljelinjer som kultur ofta eftersträvar att exponera. Förutsättningen för att upprätthålla gemenskap och inkludering är att skapa så konfliktfria zoner som möjligt, men kultur har aldrig varit konfliktfri.

I likhet med statsvetaren Ulf Bjereld anser jag att en levande kultur bör utmana gränser, ifrågasätta maktstrukturer och avtäcka konfliktförhållanden. Några exempel på svenska kulturskapare som på olika sätt gjort just detta hör Carl Jonas Love Almqvist, August Strindberg, Vilhelm Moberg, Ingmar Bergman, Karin Boye, Sara Lidman och Elisabeth Ohlsson. Mig veterligen har ingen av dessa ägnat sin estetiska verksamhet av nationalistiska skäl, utan tvärtom genom konstens kraft och möjligheter har de ämnat levandegöra olika samhällskritiska och existentiella frågor. Hur hänger denna inställning samman med anspråket på samhällsgemenskap? Ska alla invånare göra en och samma tolkning av verkens innehåll för att upprätthålla en tillgjord konsensus?

För det andra tenderar en kulturkanon att dikteras av samhällsgrupper – företrädelsevis vita män från det övre samhällsskiktet – som historiskt sett haft dominerande inflytande, vilket skapar en normativ uppfattning om vad ”riktig” kultur bör vara. Uppfattningar som i praktiken underminerar strävandet efter både gemenskap och inkludering. Om andra grupper och deras kultur utesluts ur denna kulturkanon kan det skapa en oroväckande signaleffekt om att de inte fullt ut tillhör nationen. Kraften i den signaleffekten bör man aldrig underskatta.

Källor:

SVT: Nya kulturministern Parisa Liljestrand (M): ”Kulturkanon kan vara en enande kraft”

Tidöavtalet

Regeringen: En svensk kulturkanon ska tas fram

Nationalencyklopedin: Bildning

DN: Mats Malm: Svenska Akademien har inte till uppdrag att renodla svenskheten

Ulf Bjereld: Farorna med en kulturkanon