De främlingsfientliga är på många sätt stora på nätet. Det finns så kallade nyhetssajter som Avpixlat.info, Fria tider, Nationell.nu med flera. Många av anhängarna till dessa nyhetssajter, och till Sverigedemokraterna, finns också på Twitter för att debattera med oss som de kallar ”kulturmarxister”.
Det slående när man läser på olika nyhetssajter eller försöker diskutera med många av dessa debattörer, de s.k. ”trollen” på Twitter, är hur främmande deras världsbild är jämfört med vår egen.
De flesta människor anser nog att det finns problem med integrationen, och att det här med kulturkrockar inte alltid är det lättaste att hantera, men majoriteten har nog inga större problem med att se människor med olika hudfärg på stan, eller att veta att det finns moskéer i Sverige. Så fungerar inte trollen. För dem är Sverige på väg mot undergång.
Det de tror är att vi hjärntvättas i bästa konspirationsteoretiska stil, genom statligt kontrollerad PK-media i tidningar, radio och TV. Men de tror också att svenskarna håller på att vakna upp ur någon slags dvala, att denna PK-hjärntvätt håller på att ”släppa”.
Vill du förstå hur de tänker? Har du sett någon av de senare Batmanfilmerna med Christian Bale, eller kanske Sin City, eller någon annan film med domedagskänsla? Då kan du förestålla dig vilket hot en främlingsfientlig person inbillar sig hänger över oss. Och då tänker inte denne främlingsfientlige i ”darkness is sexy”-termer, utan snarare på ett verkligt sätt, där hela hans värld håller på att rasa samman och sharia-lagarna skymtar i ögonvrån.
Statsminister Fredrik Reinfeldt höll ett anförande på Stockholms universitet den 6 november, där han riktade kraftfull kritik mot just Sverigedemokraterna och deras fotsoldater som verkar på Internet. Bland annat innehöll Reinfeldts kritik mot Sd en vass pik om att det inte är i riksdagen de för ut sin politik, utan snarare på diverse forum på Internet. Där plockar de upp människor som anser att politiker är korrupta och struntar i de problem som finns.
Vi kan inte tro att vi i öppen debatt tar hand om fenomenet Sverigedemokraterna, vi måste i grunden inse att det finns samhällsproblem kopplade till integration och invandring, brottslighet, globalisering och omställning av Sverige som vi måste lösa. Vi måste ge människor hopp om att det är problem som går att lösa.
Det är mig en stor glädje att se detta uttalande från Fredrik Reinfeldt. Insikten att det finns samhällsproblem som faktiskt ligger till grund för hela SD’s framgång, och att det är upp till de andra partierna att lösa dessa, är för mig ett oerhört stort steg. Som med allt annat krävs det självinsikt innan man kan åstadkomma några större förändringar.
Min stora förhoppning är att alla partier kan samarbeta i just migrations- och integrationsfrågorna för att få Sverigedemokraterna att vika i popularitet och förhoppningsvis att åka ut ur riksdagen.
I en tidigare artikel visade jag att ordet kulturmarxist, som används mycket i Sverigedemokraternas retorik idag, härrör från nazismen. Att Sd lånat begrepp från nazismen är inte så egendomligt eftersom Sd grundades av gamla nazister, som t.ex. Anders Klarström. Ett annat begrepp som för 20 år sen bara användes av nazister, men som Sd populariserat, är ordet ”kulturberikare”.
Gammelmedia inbillar sig ofta, och gärna även andra, att invandring och mångkultur ”berikar” Sverige på alla möjliga sätt och det är därmed bra med massiv invandring och mångkultur. Som reaktion på denna helt absurda inställning har det ironiserande begreppet ”kulturberikare” börjat användas flitigt i bloggosfären som ett förtjänstfullt hån mot svensk pk-media. Del i det roliga med begreppet är självfallet den enorma diskrepans mellan medias bild och verkligheten, vilket våldet från vissa invandrargrupper så tydligt visar.
Gammelmedia pratar floskler om hur mycket vi blir ”berikade” men när denna berikning sedan innebär rått och oprovocerat våld, rån, mord och gruppvåldtäkter m.m. sätts medias försök att skönmåla mångkulturen i ett löjets skimmer, milt sagt. Därför är detta begrepp klockrent att använda.
Nazisterna använde inte ordet berikare utan befordrare. ”Kulturträger” (ordagrant kulturdragare eller kulturbärare).
”Vor allem aber die deutsche Kultur ist, wie schon ihr Name sagt, eine deutsche und keine jüdische… Denn wie mußte man uns dankbar sein, daß wir diese herrlichen Kulturträger freigeben und der anderen Welt zur Verfügung stellen. Sie kann nach ihren eigenen Erklärungen nicht einen Grund zur Entschuldigung anführen, weshalb sie diesen wertvollsten Menschen die Aufnahme in ihren Ländern verweigert.”
I samband med att Hitler beskriver det ”judiska hotet” mot ”tysk kultur” använder han alltså, i en bisats ordet. Han kallar judarna ”dessa härliga kulturbefordrare”. I övriga delar av talet hittar man ”detta präktiga folk” och liknande beskrivningar. För övrigt avslutas talet med att Hitler skriver att målet för nazisterna var ”judarnas förintande i Europa”.
Om man läser nazitysk propaganda hittar man ofta liknande ironiska formuleringar som den om ”kulturbefordrare”. I partiorganer Völkischer Beobachter liksom i antisemitiska Der Sturmer.
Var fick då Hitler ordet från? Jo, han lånade ordet från första världskrigets tyska krigspropaganda.
Den numera avsomnade bloggaren Fenix skrev om det i en artikel för mer än tio år sen. Jag citerar hen här;
Frankrikes afrikanska befolkning beskrevs 1940 med det nedsättande ”kulturträger”.
KULTURARBETARE MUMBO 1916 tillfångatogs en grupp senegalnegrer vid Verdun. De beskrevs i de franska krigsdagböckerna som stora hjältar. De hade stått emot upprepade gasattacker, 50 timmars granatregn och slagit tillbaka tyska pionjäranfall med eldkastare.
Vatten, förnödenheter och ammunition hade tagit slut redan på ett tidigt stadium. Deras vita franska officerare var förstås de största hjältarna, men ententen var mycket nöjda med sina tvångsrekryterade kolonialnegrer. Tyskarna led en oerhörd chock dessa dagar. För första gången hade deras styrkor, preussiska elitsoldater dessutom, blivit tillbakaslaget av en hop numerärt underlägsna – negrer. Detta var allvarligt. Mycket allvarligt till och med. Tursamt nog hade man slutligen kunnat krossa denna föraktliga lilla hop ”svartingar”, men det hade kostat mycket blod.
Det tyska överkommandot lät avfotografera dem med titeln KULTURTRÄGER och publicerade bilden i sin officiella tidning. Några nummer senare fanns en ny bild. Ett porträttfotografi. Bildtexten är intressant.
Französische Kulturträger: In den Kämpfen bei Verdun gefangener Senegalneger (‘Mumbo’, der Schönste von allen). Källa: Illustrirte Zeitung Nr 3826 (Kriegsnummer 117) sid 558 (J J Weber, Leipzig, oktober 1916)
På bilden ser man en fransk soldat från Senegal. En neger. Av de miljontals bilder, teckningar, etsningar, målningar och fotografier som tyska högkvarteret lät publicera över sina fiendesoldater återfinns aldrig någonsin begreppet KULTURTRÄGER annat än på franska negrer. Ironin är kopplad till hudfärgen. Hade det varit en fransk konstnär, komplett med basker och flaska rödvin, hade ironin varit omöjlig. Hade det varit en fransk vinbonde hade ironin varit omöjlig. Hade det varit en fiskare, en gatsopare eller en sumprunkare hade ironin varit omöjlig. Ironin är enbart kopplad till uppfattningen att samtliga tyska läsare anser sig förmer än den franske soldaten – visserligen hade han utvisat utomordentligt hjältemod, vilket är mera än majoriteten av läsarna – de är förmer enbart p.g.a. en ljusare kulör i skinnet. Inget annat sägs. Däri ligger skämtet – han är en neger – en kulturarbetare – otroligt roligt 1916. Inte kan en neger vara kulturträger. *Hahaha* kluckades det i de Böhmiska och Bajerska drängstugorna.
— Begreppet är en ironi. — Ironin är enbart rasistisk. — Ironin tillkom vid en tid då Adolf Hitler var en gasskadad korpral i ett Bajerskt regemente.
Marie Stensby, riksspelman och Sverigedemokrat från Krokoms kommun i Jämtland anser att det bör inrättas ett svenskreservat där vi kan fortsätta att följa svenska traditioner och den svenska kulturen.
Förslaget är inte förankrat på riksnivå, men är något Sverigedemokraterna borde tänka över. Förslaget är nämligen inte helt dumt. Att placera ett sådant reservat i Jämtland är kanske att överdriva; de skulle i så fall hamna väldigt långt ifrån resten av Sverige, men å andra sidan kanske det är att föredra — både från deras sida och resten av Sveriges.
För tänk er vilken enorm lättnad. För alla som vill leva i ett uteslutande svenskt territorium, där inga invandrare finns, där man kan leva ut sin svenskhet såsom man behagar. Där inga våldtäkter förekommer, inget våld, inga märkliga kläder eller hudfärger, ingen annan religion än kristendomen eller kanske asatron, där sharia-lagar aldrig någonsin kommer att kunna ta över… det här måste ju vara en våt dröm.
.. men en lättnad även för oss som det inte spelar någon roll för vilka gps-koordinater någon är född på, som inte har något emot multi-kulti eller invandrare som tar hit främmande mat och dansar på gatorna, som kommer med nya tankar och idéer och får landet att blomstra och utvecklas.
Kent Ekeroth skyltar på sin blogg med slagorden ”för ett tryggare Sverige — stoppa islamiseringen” men vilken ”islamisering” är det Ekeroth pratar om? Finns den ens och hur ter den sig? För att förstå vad Ekeroth menar med ”islamisering” måste vi förstå den idévärld som ligger till grund för Ekeroths samhällsanalys. I ett tal under landsdagarna 2009 säger Ekeroth följande på ämnet:
Vi är inne i en ny fas av ett uråldrigt krig. Vi har inte inlett det. USA och Israel är inte skyldiga till det. Det är 1400 år gammalt, och har inte förändrats nämnvärt under den tiden.
Detta krig tar sig uttryck i en smyg-islamisering av Europa där muslimer med hjälp av demografiska förändringar ska kunna uppnå en stark position i samhället för att senare ta till allt mer våldsamma metoder menar Ekeroth.
Demografisk expansion och successiv smyg-islamisering som vapen när man fortfarande är få och svagare. Regelrätt krigföring och maktövertagande när man blivit fler och befäst sina position
Vad menar då Ekeroth kommer hända när ett sådant maktövertagande sker?
Ju mer islam, desto mindre frihet. Ju mer islamiserat ett samhälle blir, desto mindre utveckling och välstånd.
Det är därför Ekeroth vill stoppa islamiseringen, för att den enligt honom leder till ett mindre fritt samhälle.
Denna syn som Ekeroth presenterar tar sin utgångspunkt i den efter Brevik så berömda konspirationsteorin Eurabia, som har sina rötter i en tro om att det råder ett civilnationernas krig mellan den muslimska världen och den kristna världen, man tror att denna konflikt har pågått i hundratals år och att den muslimska invandringen är ett nytt led i detta krig. Genom en raffinerad plan om att skapa en demografisk förändring av Europa menar man att muslimerna ska kunna ta över makten i Europa och på sikt införa Sharia-lagar. Delaktig i denna masterplan är muslimerna själva men även de ledande politikerna i Europa hävdar man.
Det första påståendet i Eurabia-myten är påståendet om att vi befinner oss i en ny fas av ett uråldrigt krig;
Det är ett helt felaktigt påstående. Visst, det har förr existerat olika krig mellan kristna monarker och monarker i arabvärlden (som haft islam som sin religion), men de har alla haft olika politiska anledningar och går på inget vis att koppla ihop som två enheter som fört religiöst krig mot varandra över århundradena. Ofta har anledningen som legat bakom krigen varit liknande som de flesta krigen mellan Europeiska kungar, nämligen territoriell utbredning. Inte sällan har muslimska monarker och kristna monarker ingått allianser för att på så sätt kunna slå ut sina konkurrenter, exempel på detta är Krimkriget. Andra krig har föranletts av olika personliga vendettor, erövringen av den iberiska halvön är exempel på detta. Att klumpa ihop alla krig mellan muslimer och kristna som två enheter i en bitter kamp mellan religioner är ur historisk synpunkt inte försvarbart, det stämmer helt enkelt inte.
NUTID
Vidare till nutiden och påståendet om att det finns en medveten plan om att skapa en demografisk förändring i Europa och på så vis “smyga” in en islamifiering av Europa.
Klicka på bilden för att förstora den
Detta påstående är även det helt felaktigt. Av alla invandrare som kommit från ett land eller region där majoriteten är muslimskt troende, är endast en bråkdel idag aktiva muslimer. Runt 100.000 personer är registrerade i en muslimsk församling i Sverige, hur många av dem som är aktiva är svårt att säga, men att de är lång färre än myterna om att de skulle vara 500.000 råder det ingen tvekan om. Olika undersökningar på området visar att trenden bland muslimer i Sverige går mot sekularisering och att överge islam. Detta talar direkt mot skrämselpropagandan om att det sker en ”islamifiering”.
I dessa sammanhang är det även relevant att skilja på troende muslimer och aktiva islamister. Inte alla muslimer är islamister, snarare finns det väldigt få islamister. Islamism är vad som vanligtvis betecknar politisk islam, alltså uppfattningen att religionen också fungerar som politisk ideologi. Islamism har utöver den politiska aspekten även juridiska, sociala och kulturella målsättningar. Denna islamistiska politik är främst så kallad nationell islamism som alltså inte har ett internationellt perspektiv. Det existerar dock på senare tid även internationell islamism som verkar utanför nationens gränser, det är denna grupp som konspirations-teoretikerna menar håller på att ta över Europa. Denna grupp är liten inom den politiska islam i muslimska länder och ännu mindre i Europa. Underrättelseuppgifter och forskning på området visar tydligt att det rör sig om en mycket liten och marginaliserad grupp i Europa. Av de ungefär 100.000 muslimer som lever i Sverige är det endast en bråkdel som bekänner sig till islamism. De saknar helt politiskt inflytande, de är inte organiserade i politiska partier. Att denna lilla grupp av extremistiska galningar skulle vara på väg att ta över Sverige är galnare än att påstå att anarkister håller på att ta över Sverige (det finns nog fler anarkister än muslimer i Sverige). Låt gå för att det kanske finns några galningar där ute som vill försöka göra hela världen till en muslimsk stat, men det finns även galningar där ute som vill göra hela världen till en nazistisk stat. Gemensamt för de grupperna (och de flesta andra, små, galna grupper) är att de inte utgör ett reellt hot mot våra samhällen. Och nej, denna lilla grupp är inte i maskopi med regeringar i Europa.
Det som Kent Ekeroth beskriver som en islamisering av Sverige existerar inte! Vi hotas inte av växande islamistisk kraft, vars mål är att ta över Sverige! Vi står inte i ett vägskäl som Ekeroth beskriver det;
Vår civilisation står i ett vägskäl; antingen så går vi under; i krig eller en stilla suck, eller så bestämmer vi oss för att slåss för vår civilisations överlevnad.
Det som Ekeroth sysslar med är ren och skär konspirationsteoretisk rappakalja och islamiseringen av vårt land är ett påhittat hot, ett hot som enbart existerar i den islamofobi som präglar Ekeroth och andra Sverigedemokrater.
Ordet kulturmarxist känns inte helt fräscht för de flesta efter att terroristen Breivik populariserade det i sitt manifest och den video han spred i samband med terrordådet i Oslo. Men en del gillar det och efter att Breivik började använda begreppet har det populariserats och används som öknamn på alla som kort och gott är det minsta positiva till invandring eller som är mot islamhatet. I denna artikel ska vi kika närmare på detta nyord.
Breivik använde ordet ”kulturmarxist” i sitt manifest, själv hade Breivik fått det från den gravt islamofobiska anti-jihadrörelsen. Islamofoberna har använt ordet ett par år nu för att beskriva alla de som de anser är ”islamkramare” och för det ”multikulturella”. Men varifrån kommer det?
Som DN skrev i slutet av 2011 kommer ordet från nazisterna. Om man läser nazitysk media från 30-talet ser man det ganska ofta. ”Kulturmarxism” lika väl som det då vanligare ordet: ”kulturbolsjevism”.
Här följer två exempel på användningen av detta ord. Den första från Nazitidningen Völkischer Beobachter 17/12 1931… ”Kulturbolsjevistisk triumf i Thuringen” och den andra från 18/12 samma år som handlar om ”borgerligt marxistisk kulturbolsjevism”.
Institutet förenade nämligen några av de värsta sakerna nazisterna kunde tänka sig: judar, socialister och modern kultur, och blev syndabock för mycket av det som nazisterna såg som ont.
De grupper som idag är kända som Frankfurtskolan ansågs bygga ”nya maktstrukturer” för att förstöra kulturen. Speciellt hatat var Lukacs koncept om ”Aufhebung der Kultur”, att ”upphäva kulturen”, dvs att rycka kulturen från sina moralistiska kristna rötter. De var ”kulturrelativister”, sa nazisterna, som upphävde alla klassiska begrepp om gott och ont. Lukacs och de ledande i denna grupp var dessutom socialister och marxister, vilka tillsammans med judarna var den främsta fiendebilden för nazisterna vid den här tiden. De var marxister, alltså ”bolsjeviker”, så föddes begreppet ”kulturbolsjevik” för att beskriva det arbete de gjorde.
Av polemiska skäl vidgade man begreppet till liberalerna också efter en kort tid och sen till ett samlingsord för mycket av det man hatade med andra kulturer, judar, amerika eller modern kultur eller… givetvis socialisterna.
Nazister och antisemiter sprider fortfarande än idag ett hat mot Frankfurtskolan (Se Israel Shamir t.ex.) och anklagar den vara del i en judisk konspiration. Men själva ordet kulturmarxism har bytt skepnad. Idag används ordet inte för att beskriva en judisk konspiration utan en pro-muslimsk konspiration.
Men Frankfurtskolan är hatad än idag. Breivik gnäller på skolan i sitt manifest och även Avpixlat anklagar Frankfurtskolan för att ligga bakom ”dagens kulturmarxism” och ”islamifieringen” av västvärlden.
Följande är exempel på hur kulturrasism, dubbla måttstockar och nationalistisk blodsmystik kan uppdagas i sverigedemokraternas politiska material. Det kan vara ett effektivt sätt att argumentera i förhållande till sverigedemokrater och personer som sympatiserar med deras mer tvivelaktiga politiska drag.
I en motion anför en samling sverigedemokratiska riksdagsledamöter dels en definition av vad som är hederskultur, och dessutom vad de uppfattar som viktigt att lagstifta om på den grunden.
Kollektivet framför individen
Motionen innehåller påståenden som ”inom hederskulturer sätts alltid kollektivet främst” och avgränsar det hederskulturella kollektivet med hänvisning till blodsband. Om man ser till sverigedemokraternas principprogram kan man lägga följande till pusslet: ”Sverigedemokraterna ser nationen som den viktigaste, äldsta och mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen” (förf. fetstil).
För att understryka den här saken ytterligare kan ännu ett par exempel konkretiseras. Förtydligande markeringar av mig:
”Den enskilt största och grundläggande skillnaden mellan hederskultur och det vi avser när vi talar om västerländsk kultur är synen och värderingen av kollektivet kontra individen.” (ur motionen)
”Familjen med sin omhändertagande, kulturförmedlande och fostrande roll är samhällets viktigaste och mest grundläggande gemenskap.” (ur principprogrammet)
”Hedern måste försvaras, även om det innebär att förskjuta, skada eller mörda en familjemedlem.” (ur motionen)
”Brottsoffers och potentiella brottsoffers intressen måste i alla lägen sättas framför brottslingars intressen” (ur principprogrammet)
Blodsband inskrivet i lagen?
Detta kan tas än längre. Sverigedemokraterna sätter blodsband över funktionell betydelse i familjebegreppet, till skillnad från befintlig svensk lagstiftning. Principprogrammet menar att ”det minst komplicerade, och därmed bästa för de flesta barn, är enligt vår bedömning att få växa upp med sina biologiska föräldrar som moders- och fadersgestalter”. Istället för att en person som är i relation med en kvinna i första hand ska träda in som fadersgestalt är det enligt sverigedemokraterna lämpligare att den biologiska fadern kategoriskt ges den rollen av samhället.
Det påstås alltså att det är viktigare att skydda blodsband än tillgång till en trygg och stabil familjebildning som inte belastas av försörjningssvårigheter. I svensk rätt fungerar det i dagsläget inte så, utan den registreras som fader, och därmed vårdnadspliktig med mera, vilken sammanlever i äktenskap (eller motsvarande) med modern.
Det verkar alltså finnas en ideologisk gemenskap mellan vad sverigedemokraterna kallar för hederskultur och den grundval som Sverigedemokraternas politik vilar på.
Den sverigedemokratiska staten
Hur ligger det då till med tvång, våld och förtryck i den sverigedemokratiska hederskulturen? Med tanke på att den i praktiken är ett politiskt program faller det sig naturligt att betrakta den våldsapparat som den sverigedemokratiska staten skulle vara som jämförelseobjekt.
Här kan det alltså passa att återvända till den motion som nämndes tidigare. I den föreslås instiftande av obligatorisk utbildning av personer som genom sin yrkesutövning kommer i kontakt med individer som lever i en icke-svensk (icke-västerländsk) hederskultur, vilken karakteriseras enligt följande: ”Det kan inte nog understrykas att den utbildning som sker måste gå djupare än att beskriva vad som sker eftersom handlingar bara är symptom på en bakomliggande värderingsgrund och verklighet skiljd från den svenska.”
Enligt Sverigedemokraterna är det alltså inte en mänsklig rättighet att ha vilka åsikter och värderingar som helst, de vill tvinga bort värderingsgrunder genom indoktrinering av såväl yrkespersoner som barn och andra de kommer i kontakt med.
Hur det avviker från något annat hederskulturellt försvar av ideologins egna utgångspunkter framkommer inte i motionen.
Sverigedemokraterna – ett parti med självinsikt? Det är med en egendomlig känsla av tragik och komik jag noterar att Sverigedemokraterna finner det nödvändigt att publicera en kommunikationsplan för sina medlemmar. I alla fall av den typ som kan laddas hem nedan.
Klipp från Sverigedemokraternas kommunikationsplan. Notera stavfelet (understruket). Klicka på bilden för att läsa hela SD’s kommunikationsplan. (öppnas i samma fönster)
Man kan tycka och tänka precis vad man vill om Sverigedemokraterna, men ibland uppvisar de faktiskt en viss självinsikt och önskan om åtminstone intern utveckling. Jämte Jimmie Åkessons brev till alla förtroendevalda om att alla extrema och rasistiska element ska rensas ut ur leden, har nu en kommunikationsplan presenterats vid kommun- och landstingskonferensen som hölls i Västerås i oktober. Det visar på ett visst mått av självinsikt när kommunikationsplanen uteslutande handlar om att partiet som sådant måste omvärdera sin självbild, men också den bild andra har och får av dem genom det sätt de kommunicerar utåt. Det som dock är mest underhållande av allt är felstavningen av ordet kommunikationsplan (kommunikatikationsplan) på baksidan av foldern. Om det är medvetet eller ej kan jag inte svara på. Men jag hoppas för deras skull att de inte betalat en korrekturläsare för felsteget.
Det finns tvivelsutan visst fog för nidbilden av oss sverigedemokrater som ”unga arga män”, vi gör oss själva en stor björntjänst om vi inte tillstår det.
Sverigedemokraternas kommunikationsplan 2014, s. 11
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser kommunikationsplanen. Innehållet är oerhört grundläggande, och det förvånar mig oerhört att partiledningen inte nått större insikt om mer avancerade sätt att kommunicera. Men å andra sidan; med tanke på hur åtminstone delar av deras engagerade medlemmar både i riksdagen samt ute i kommunerna beter sig, samt många av deras väljare och andra anhängare kommunicerar, finns det kanske grund för att göra en sån här intern kupp.
Och visst behövs det. Många Sverigedemokrater har kläckt ur sig grodor i varierande negativ grad, och partiledningen har givetvis helt rätt när de menar att det inte räcker med att man själv vet att man för en bra politik (hur man nu kan ha den åsikten om just Sverigedemokraternas politik, men det är en annan femma), utan man måste också se till att anpassa sig gällande språk, kläder, kroppsspråk med mera, för att faktiskt nå ut med sitt budskap. Och vill de nå ut med sitt budskap och ta över som ledande parti i Sverige – ja, då lär de hålla tungan rätt i munnen, både inom partiet och helst på sina anhängare också. För det är det många av oss som vet; det är oerhört svårt att diskutera och debattera med just anhängare av Sverigedemokraterna. De talar ofta i affekt (frustration över att vi inte förstår deras rädsla för det okända), har ofta ett fattigt språk och en tendens att inte vilja förstå att människor tycker olika.
Hur ska man då tolka det här med att Sd publicerar en kommunikationsplan offentligt och lättillgängligt på sin hemsida, för alla att se och läsa?
Jag har inget bra svar på den frågan. Såsom jag tolkar det, finns det både för- och nackdelar med det. Fördelarna för Sverigedemokraterna själva är att om de har tur, kan de få någon enstaka partimedlem att tänka efter. Färre anhängare, misstänker jag. Nackdelen för dem är betydligt större; ju fler icke-anhängare som läser det här dokumentet kommer att inse att den bildning och utbildning partimedlemmarna har inte är så hög, och risken finns att partiet i det långa loppet förlorar väljare på det. Att ett parti har en välutbildad och bildad ledning är gott nog, men det räcker inte i längden. Även de som sitter i kommuner och landsting bör ha någon form av utbildnings- och bildningsnivå för att klara av att föra partiets politik på ett sätt som lyfter och hjälper i stället för stjälper.
Ni har alla hört myten att invandringen är något negativt ekonomiskt. Att vi idag befinner oss i en sådan kris att vi måste välja mellan invandring och/eller skola, sjukvård etc. Detta är en falsk myt.
Det finns idag inget absolut säkert sätt att göra beräkningar som entydigt visar på om invandringen utgör en kostnad.
De nationalekonomiska studier som gjorts av invandring har tittat på effekter på till exempel tillväxt, handel, företagande, löner och offentliga finanser. Det finns inget självklart sätt att foga samman dessa olika perspektiv till ett svar.
Vissa studier av invandring i USA och Japan pekar på svagt positiva effekter på tillväxten, men det finns även studier som pekar på svagt negativa effekter. Studier av den fria rörligheten inom EU pekar på vissa positiva effekter på tillväxten. Flera studier pekar på att invandring leder till ökad handel med invandrarnas ursprungsländer. Andelen företagare är högre bland utrikes födda än bland inrikes födda och utrikes födda har fler anställda per företag. Det finns teorier om att öppna och toleranta samhällen är mer uppfinningsrika, och Sverige ligger också i topp i flera internationella index över innovationsklimat.
Det är inte helt klart hur invandringen påverkar de offentliga finanserna. De beräkningar som finns visar på större kostnader än intäkter. Två viktiga saker som påverkar beräkningarna är hur gamla människor är när de kommer till Sverige och hur stor andel som arbetar. En förbättrad integration kan ge stora positiva effekter. Det bör också noteras att beräkningarna handlar om offentliga intäkter och utgifter på individnivå.
De positiva effekterna som invandring har på samhällsekonomin som helhet genom ökad tillväxt, handel och företagande ingår inte.
Sammantaget kan vi se att Sverige, i likhet med till exempel Kanada och Australien, har kunnat kombinera en förhållandevis hög invandring med en god ekonomisk utveckling. Vi står oss väl såväl när det gäller mått på ekonomisk produktion som bredare välfärdsmått.
Se även denna nyligen publicerade debattartikel av docenten i nationalekonomi, Andreas Bergh.
Sett över tid vet man dock att invandring haft och har positiva effekter på samhällsekonomin vilket leder till att Motargument.se valt att anlägga ett sådant perspektiv i vår syn på detta där vi numera väljer att se invandringen som en investering och inte en kostnad. Synsättet baseras också på den vanliga missuppfattningen att en utgift alltid är detsamma som en kostnad, något som helt enkelt inte är sant.
Vad gäller de siffror som SD nu anger och som har räknats fram av Riksdagens utredningstjänst, RUT, så behöver man inte göra mer än att läsa vad RUT själva anför kring dessa siffror för att förstå att de överhuvudtaget inte kan användas på det sätt som SD nu gör. RUT skriver följande:
”Att som uppdragsgivaren (Sverigedemokraterna /red.anm.) önskar beräkna statens kostnader för de angivna invandrargrupperna är en komplex forskningsfråga vars resultat är mycket beroende av vilka antaganden som görs.Utredningstjänsten har försökt besvara den mer begränsade frågan om hur stor del av statens nettoutgifter som kan kopplas till berörda grupper av nyanlända flyktingar och anhöriginvandrare.Sådana beräknade nettoutgifter ett givet år är inte detsamma som vad en viss del av befolkningen kostar. Det är inte en bedömning av hur den aktuella invandringen påverkar hela samhällsekonomin, utan en statisk beräkning på kort sikt.
Beräkningarna kan därmed inte utgöra underlag för att bedöma den statsfinansiella effekten av denna del av invandringen på längre sikt. Endast statens budget omfattas, och inte hela den offentliga sektorn. De beräknade nettoutgifterna kan inte heller rakt av tolkas som en potentiell besparing.”
Observera att Sverigedemokraterna nu använder dessa siffror på exakt det sätt RUT förklarat att man inte kan göra!
Danmark
I debatten hänvisas ofta och gärna till att vi nu bara ska genomföra det som t.ex. Danmark redan har genomfört – d.v.s. begränsa invandringen.
Med det som bakgrund borde alltså Danmark logiskt sett de senaste åren ha genomgått ett ekonomiskt lyft och ligga långt över Sverige i OECD:s välståndsliga. Så har inte skett:
Från 1970-talet till början av 1990-talet hade Sverige en sämre BNP-tillväxt än flertalet andra industriländer. Detta gällde särskilt den djupa konjunkturnedgången 1991-1993. Därför har Sveriges köpkraftsjusterade BNP per capita sjunkit i förhållande till övriga industriländer under de senaste decennierna, från en fjärdeplats under 1970-talet till en 14:e plats som sämst. Sverige har efter det klättrat uppåt igen och ligger 2011 på en niondeplats.
Under de år som av SD anges som de värsta ur invandrings- och kostnadssynpunkt har Sverige alltså inte sjunkit i förhållande till andra länder utan istället förbättrat position och konkurrenskraft.
Detta blir ännu tydligare om vi jämför med Finland som under alla de år som Sverige tagit emot såväl invandrare som flyktingar varit ett närmast slutet och homogent land, trots detta inte på något område haft en ekonomisk utveckling som varit bättre än Sveriges.
I avsaknad av annat kan man alltså med hjälp av vanlig enkel logik konstatera att vad SD anför om gigantiska kostnader årligen under en lång följd av år omöjligen kan stämma. Dessa påstådda kostnader skulle i så fall ha kunnat utläsas i ekonomiska nyckeltal vid en jämförelse med länder med för övrigt likartade förutsättningar som Sverige.
Sverigedemokraterna är nu vårt tredje största parti och antisemiter hotar sedan en tid svenska medborgare i Malmö. Det man accepterar att säga högt om romer och muslimer blir allt grövre. Och när en käck schlagerfarbror (f.d. ledare för Ny Demokrati) startar flyktingförläggning (!), undrar jag om något skört och känsligt i den svenska identiteten blivit blottat, något som förut varit dolt.
Sverige har inte känt av något krig sedan 1814, då Norge tvingades in i union med Sverige. I drygt 200 år har vi undvikit väpnade konflikter, det är sällsynt i Europa. Under första världskriget förklarade Sverige sig neutralt. Likaså 1939, då Tyskland gick in i Polen — Storbritannien och Frankrike kort därpå förklarade Tyskland krig. Sveriges statsminister Per Albin Hansson var tydlig med att Sveriges hållning skulle vara neutral. Tyskland dominerade visserligen Sverige under flera år, tyska soldater och tyskt materiel transporterades på våra järnvägar till tyskarnas krig och invasion av Norge. Tyskland blev vår största handelspartner, 80 procent av vår export gick dit. Till finska vinterkriget förhöll vi oss ”icke krigförande” och bistod Finland med pengar och vapen mot Sovjet. Neutraliteten har hållit Sverige utanför krig och låtit människor leva ett någorlunda normalt liv. Samtidigt har allt ett pris. Vi har lärt oss tystnaden, förmågan och möjligheten att se till ”båda sidor” i en konflikt. Men den neutrala hållningen samtidigt som världen stod i lågor, måste också ha satt andra spår i oss.
Min mamma och pappa är inte födda i Sverige, jag är det. Jag är svensk, känner mig i hög grad svensk och jag vill leva och jag vill dö i Norden. Men när jag råkar på människor som pekar finger åt och skuldbelägger andra bara för att de är annorlunda, då reagerar jag på ett helt annat sätt än mina vänner, vars föräldrar är födda här och vars familjer levt i vårt land sedan generationer. För jag upplever ofta då invandrare och religion kommer på tal att det blir otydligt i Sverige. Det är lite som med politik, det talar vi inte gärna om. Vi blir blyga och mumlar artigt något generellt, sedan talar vi hellre om vädret eller fotboll. Den något glasartade men vänliga blicken då till synes obehagliga samtalsämnen kommer på tal och den därpå följande tystnaden, är något jag aldrig riktigt förstått mig på. Det var något jag inte fick med mig hemifrån. Har alltid ställt mig undrande till den där tystnaden. Men nu tycker jag mig se spår av vad den handlar om, denna böjelse till luddighet då invandrare och politik förs på tal. Kan det vara spåren av 200 års neutralitet som nu blivit synlig? Den svenska konsten att inte lägga sig i, att ta det lilla lugna och att förstå båda parter. Blir den tydligare nu då extrema vindar blåser över hela Europa och skapar oro också här? Har den svenska identiteten som neutral och balanserad blivit störd av EU-medlemskap och invandring? Hur ska vi svenskar förhålla oss neutrala och balanserade, när vi plötsligt står mitt i och inte längre kan hålla oss utanför?
Det blir allt svårare att vara svensk på det viset. Att förhålla sig neutral kanske inte längre är möjligt? Europa är en allt tydligare del av vårt Sverige, vi är inte utanför längre, vi är mitt i det. Går det ens att låtsas vara neutral då? När främlingshat och rasism blir tydligare, hur kan vi stå neutrala i det?
Min mamma kommer ihåg Rikskristallnatten. Den 7-13 november 1938, då Nazisterna brände 1400 synagogor och bönehus, krossade omkring 7500 skyltfönster och misshandlade judar, kvinnor, barn. Omkring 1500 judar dog under det som kom att kallas Kristallnatten. Hon berättar hur hon kommer ut från skolan och såg män med påkar, såg slagsmålen, blodet och krossat glas överallt. ”Snälla Gud låt pappa vara i livet!”, var det enda hon tänkte. Hon sprang hem genom vansinnet, sprang för allt hon var värd genom slag, förstörelse och skrik. Hon berättar att hennes pappa kommit hem på kvällen, oskadd. Hela natten hade de legat i hennes säng och han hade hållit om henne hårt. Han hade tröstat henne, lugnat henne. Hela natten hade han gjort det för hon var utom sig. Min mamma berättar om det och om när himlen blev svart om dagen, för alla bombplan som kom med döden. Om sådant berättar min mamma. Min far smugglades över sundet av en vänlig svensk skeppare då nazister marscherade in i Danmark. Det var den 9e april 1940. Det är ekon från deras erfarenheter, den tiden av förföljelser och övergrepp jag hör då människor nu blir utpekade av inget annat skäl än sin etniska härkomst eller sin religiösa tillhörighet. När människor blir misshandlade och bespottade för att de inte är som ”vi”, då hör jag mina föräldrars erfarenheter.
Och därför, när romer nu blir betraktade som tjuvar, muslimer som terrorister och svarta som lata utsugare av vårt system, förstår jag inte varför statsminister Fredrik Reinfeldt är så anonym och inte heller varför partiledare Löfvén intar en så neutral position. Nu längtar jag efter tydlighet, inte svensk neutralitet. Fast jag vet att både statsminister Reinfeldt och partiordförande Löfvén är för vår demokrati. Fast jag vet att de anser gränslöshet i vilken form det vara må, är motbjudande så önskar jag att de sa det lite oftare. Att de sa det lite högre, att de visade det lite tydligare och att de gjorde det just nu. Jag önskar mig det.
Min känsla är att vi behöver kliva fram ur vår invanda historiska identitet, och titta på hur vi ska vara Svenskar nu i vår tid. Vi är inte skyldiga historien något alls, förutom att känna till något om våra förfäders del i den. Historien sätter osynliga spår i oss, den gör saker med generationerna och vi har en skyldighet att veta något om det. Då har vi en möjlighet, en chans att undvika att i slentrian och okunskap göra om samma misstag. För vår egen och våra barns skull — låt bli att säga ”jag visste inte”. Det håller inte.
När någon pekar finger och beskyller en människa, behöver vi visa vilka vi är, var vi står och vi bör göra det innan neutraliteten ställer oss där vi inte vill vara.
Jimmie Åkesson skriver i en debattartikel på DN Debatt på måndagen att ”de andra politiska partierna inte tar hänsyn till att man under 2012–2013 tänker ta emot fler än 200.000 asyl- och anhöriginvandrare från avlägsna länder — sannolikt närmare 200.000 fler än vad samhället i dag klarar av”.
För det första: Sverige ”tänker” inte ta emot några flyktingar i förväg än de drygt 2.000 kvotflyktingar som får komma hit varje år. Antalet flyktingar och deras anhöriga avgörs av hur många som kommer hit och bedöms ha rätt att få stanna i varje enskilt fall.
För det andra: Migrationsverkets offentliga statistik skiljer sig avsevärt från Jimmie Åkessons påstående om att Sverige 2012–13 tänker ta emot fler än 200.000 asyl- och anhöriginvandrare.
År 2011 godkände Sverige 11.381 asylansökningar, exklusive de 1.345 som fick stanna av synnerligen ömmande skäl. Till dessa lägger vi de 3.037 flyktinganhöriga som fick stanna och får då i gruppen asyl-och anhöriginvandrare, totalt 14.418.
Hittills under 2012 har 9.243 asylärenden bifallits. Under 2012 beräknas cirka 12.000 flyktingar få uppehållstillstånd. Antalet anhöriginvandrare kommer att bli större i år. Det finns indikationer som tyder på att asyl- och anhöriginvandringen kan bli sammanlagt 20.000 under hela år 2012.
Olika omständigheter i vår omvärld har gjort att Migrationsverket skrivit upp prognosen för 2013. Verket räknar med att antalet asyl- och anhöriginvandrare nästa år kan bli 45.000. Det skulle i så fall totalt för åren 2012–13 bli c:a 65.000 asyl- och anhöriginvandrare.
Denna ökning 2012–13 beror på kriget i Syrien och förändrade regler för anhöriginvandring och är temporär, inte permanent.
Alltså: c:a 65.000 och inte 200.000!
Jimmie Åkessons siffra framstår med andra ord som närmast groteskt överdriven. Den ger tveklöst ett intryck av att vara tillkommen utifrån en önskan att piska upp en oro och rädsla hos befolkningen över det han brukar kalla ”massinvandring”.
Den fråga som nu måste besvaras av Åkesson är följande;
Är den överdrift du gör dig skyldig till i artikeln medveten eller är du bara djupt okunnig om hur det ser ut i verkligheten?
Sverige har inte känt av något krig sedan 1814, då Norge tvingades in i union med Sverige. I drygt 200 år har vi undvikit väpnade konflikter, det är sällsynt i Europa. Under 
Motargument 