Gästinlägg av Nelly Mathilda, en del av en större text som handlar om året 2012.
Det pratades mycket om vardagsrasismen förra året, och hur viktigt det är att ”bekämpa” denna. Vilket förvisso delvis är sant, men vad jag önskar att man lade sin energi på i första hand när det gäller den här frågan är den riktiga rasismen; rasismen som gör att vissa arbetsgivare väljer bort arbetssökande med en viss adress eller efternamn, rasismen som gör att fler med utländskt ursprung åtalas för brott trots att den etniska fördelningen är ganska jämn bland kriminella och rasismen som skapar stora rubriker i tidningarna för att någon vill bygga en plats för sin trosutövning, trots att vårt land hävdar religionsfrihet. Och det som hänt/händer i min gamla hemkommun Tomelilla är verkligen rasism. För att nämna några saker.
- Thomas Hawk / Foter / CC BY-NC
I jämförelse med ovanstående tycker jag att hetsjakten på dem som fortfarande använder ord som ”negerboll” är något patetisk och direkt kontraproduktiv. I en diskussion med ett par bekanta för några veckor sedan, blev jag informerad om att ”om man inte är rasist så borde det vara ganska lätt att lära sig att säga chokladboll istället”. Ptja… Sanning med modifikation säger jag då.
Först och främst, ett ord blir inte rasistiskt förrän värderingen finns bakom. Om du någon gång hör mig säga ordet ”neger” (jo, det händer) så är det inte för att jag är rasist eller på något sätt ser ner på människor som är mörkare än mig och nej, du kan inte heller tillskriva mig den åsikten. För TROTS att jag vet att man inte ”ska” använda sig av ordet för att någon kan bli ”kränkt” så har jag en hel del mörka vänner som känner precis tvärtom och verkligen ogillar att bli kallad saker som ”färgad” (är vi beiga färglösa då, eller?) och därför föredrar att bli kallad neger. Detta är inget som jag har bestämt åt dem och jag kan inte säga till dem att de har fel, för det är ju faktiskt dem det handlar om. Detta gör att jag varierar mellan ordet ”neger” och ”svart” beroende på vilket sammanhang jag befinner mig i. Men eftersom ”neger” är det första av dessa ord som jag lärt mig, händer det att jag vid trötthet faller tillbaka till detta ord, för det är enklast för hjärnan. Och jo, jag är fullt medveten om att det även finns dem som tar illa upp av ordet ”neger”, men någonstans måste man nyansera hur man tänker och känner.
Kränkt Skåning?
Är det t.ex. rimligt att jag blir skitförbannad och skriver arga blogginlägg varje gång någon refererar till mig som ”halvdansk” eller påtalar att jag ”inte kan prata svenska ordentligt” p.g.a. mitt skånska ursprung? Tydligen inte, för varje gång jag påtalat att vi skåningar fortfarande blir diskriminerade (tillsammans med samer, gutar, finlandssvenskar och andra folkgrupper i minoritet inom Sveriges gränser) p.g.a. hur vi pratar eller hur vår kultur ser ut så anses jag vara mer eller mindre rabiat. Folk har avföljt mig på Twitter enbart för att jag tyckte att vi i alla fall kunde få tillbaka vår historia, d.v.s. att Sverige erkänner vad man gjorde mot oss under snapphanekriget och även erkänner oss som minoritet, i likhet med organisationer som Euro Minority och därmed även ger oss rätt till det språk vi nu håller på att förlora efter flera hundra år av utstuderad försvenskning. Tror jag att Skåne hade klarat sig alldeles utmärkt utan Sveriges inblandning? Definitivt. Men det handlar mer om att Sverige styrs av en bunt idioter än att jag är en rabiat separatist Det går dessutom inte att undgå att Skåneland rent geografiskt ser annorlunda ut än resten av Sverige varför många beslut som fattas kring Sverige inte alltid passar oss här nere i söder. Man kan bli arg för mindre. T.ex. om någon kallar ett bakverk för ”fel” namn. (Vad ska vi egentligen göra med alla dessa människor som kallar makroner för ”mackaroooner”????!! Jag kräver uppror! Inte det? Hmmm…)
Nå väl, nog om Skåne och kränkningarna som jag m.fl. bara ska acceptera och svälja, tillbaka till vardagsrasismen. Som jag skrev ovan tror jag att pikar om ”chokladbollar” och att tillskriva folk åsikter enbart baserat på ordval är direkt kontraproduktivt.
Hur människor fungerar
Nu ska jag berätta lite om hur människodjuren fungerar! Vi människor är både vanedjur och flockdjur. Vi känner oss som tryggast när vi får vandra tillsammans med andra och följa våra rutiner. Inget skakar vår värld så mycket som när kollektivtrafiken flippar ut och vi blir sena till jobbet. Skämt åsido, när vi vant oss vid något som fungerar (oavsett om det fungerar bra eller dåligt rent logiskt) så har vi väldigt svårt att ändra på detta. En annan sak vi har svårt för är att lära oss språk efter att vi nått en viss ålder, vilket gör att folk som jag som är uppväxta med att säga ”negerboll” (utan att innerst inne tänka ”jävla slavnegerjävlar, döööö!”) istället för ”chokladboll” har väldigt svårt att lära om. Det kan tyckas enkelt att byta ut ett enda ord, men tro det eller ej, hjärnan är upptagen med att tänka på annat i vuxen ålder. Baskunskaperna för överlevnad har den ju redan så varför lägga energi på dessa när barnen måste matas och chefens röv behöver slickas? Så det är alltså rent biologiskt jävligt svårt för människodjuren att göra detta enkla byte.
En annan farlighet med att lägga för mycket vikt och värderingar i enstaka ord är att folk slutar prata och uttrycka sina känslor på ett adekvat sätt. Jag pratar med många människor, men det är väldigt få människor som jag kan prata fritt med utan att känna att jag behöver väga mina ord i varje mening och vice versa. Det är ruskigt obekvämt inte bara att behöva göra det, utan även att sitta mittemot någon som desperat försöker undvika att förolämpa mänskligheten.
Jag har hellre en vän som öppet är rasist än en vän som är smygrasist. Av många anledningar. För det första kan jag med en person som öppet är rasist diskutera åsikterna och känslorna som ligger bakom rasismen, för det andra kan både jag och min vän lära oss av varandra ifall vi undviker att döma varandra på förhand. Och det är väl just däri mitt problem med ”bekämpandet av vardagsrasismen” ligger, att man dömer folk när man tillrättavisar, snarare än utbildar och nånstans i allt detta förstår man inte att man då gör exakt samma sak som rasisterna: dömer folk man inte känner p.g.a. skitsaker. Jag har slutat döma folk helt och hållet. Jag har lärt mig att alla har sin historia, sina gener och sina rädslor. Och det är just det rasism är, en rädsla.
Att bota rasism
När någon är rädd för ormar så försöker vi inte ”bota” dem genom att kasta stenar mot huvudet eller strypa dem med en boa, utan först börjar vi med att titta på bilder av ormar tills det slutar vara läskigt, sen övergår vi till att titta på verklighetstrogna ormdockor osv tills patienten till slut vågar klappa en livs levande orm. Så varför gör vi inte samma sak med rasisterna? Varför trycker vi ner deras huvuden i ormgropen direkt? Varför tror vi att vi är bättre än dessa ”förvirrade själar”? Varför tror vi oss ha rätten att kränka och trycka ner dessa människor när vi inte ger dem samma rätt? Vi kan inte deras historia, vi vet inte varför dom börjat hata och vara rädda och vi kan inte lära oss det heller om vi skrålar våra bannor så högt att vi inte hör vad dom säger.
Efter valet 2010 (som jag faktiskt ställde upp i 
) fick SD två mandat mer än i föregående val här i Malmö. Röster skrek att ”vi skåningar var rasister så det var väl väntat” och liknande saker. Jag tänker inte förneka att en och annan rasistisk eller nazistisk organisation har sitt ursprung här i Skåne, men det betyder inte heller att alla som röstade på SD är rasister. Men vi har problem här i Malmö. Vissa beror på invandringen, eller snarare på hur vi hanterar invandringen.
Invandrares syn på integrationspolitiken
De senaste två åren har jag bedrivit en alldeles egen liten studie i mitt huvud på vem det faktiskt var som lade sin röst på detta främlingsfientliga parti och varför. Eftersom den stereotypa Sverigedemokraten är en lågutbildad man i åldern 18 och uppåt från landsbygden (gärna med föräldrar som är kusiner eller liknande) så tänker jag inte ta med dessa i min studie. (Observera gärna hur jag likt andra ”antirasister” beskriver en klassisk Sverigedemokrat.)
Först ut är invandrarna som fått nog av den icke existerande integrationspolitiken. När jag då försiktigt försökt säga ”jamen… Dom är ju rasister och vill kasta ut folk som dig?” har responsen varit ”ja, men å andra sidan är SD dom enda som ens påtalar att det finns ett problem”. Livsfarligt. Det är precis sånt här som inte får hända i ett modernt och öppet samhälle, att folk håller käften för att slippa bli tillskriven åsikter man de facto inte har. Eller ännu värre, håller käften för att partiet inte tillåter en att tala öppet.
Integrationspolitik på allvar
Vi har problem med hur vi tar emot invandrare och flyktingar. T.ex. räknar man på att en flykting ska vara integrerad och ”klar svensk” inom 5 år. Detta utan att ta hänsyn till diverse olika faktorer så som fysiska och psykiska krigsskador, i de fall då det handlar om krigsflyktingar. När det handlar om politiska flyktingar och då framför allt folk som flyr p.g.a. sin sexuella läggning, tror man inte på folks historier och misstror alla eventuella pappersdokument man har lyckats få med sig. Man blundar för att det fortfarande finns dödsstraff för homosexualitet på flera platser i världen. Man blundar även för att inte alla platser i världen har något så fint som en sekulariserad stat och att tron på fel gud (eller ingen gud alls för den delen) kan vara tillräckligt för att utplåna ett helt folk. Dessa människor, som misstros av våra myndigheter så till den grad att man skickar iväg små barn, gamla, ensamma och sjuka till ovissheten, hellre än ge någon en (andra) chans, stannar inte sällan kvar i Sverige efter utvisningsbesked.
Vi har massor av ”papperslösa” i Malmö, vilket också har lett till en enorm svart marknad där dessa utnyttjas som slavar. Den generella psykiska hälsan i Malmö är under all kritik och med en icke fungerande psykiatri i staden är det förståeligt. Dessutom förlitar man sig på att frivilligorganisationer som Röda Korset ska hantera och behandla alla fall av psykiska krigstrauman. Varför finns det inte en speciellt inriktad psykiatrisk avdelning för trauma i en stad som Malmö?
Riktig rasism
Nu börjar vi komma in på dom riktiga kränkningarna som faktiskt påverkar folks liv negativt.
För nästa grupp människor som röstade på SD var även dom missnöjda med myndigheternas och samhällets agerande, denna grupp innehåller sjuka, fattiga och andra i utanförskap. Och lever man i utanförskap så söker man sig till andra i utanförskap, oavsett om man lever där av samma anledning. Samma problematisering nämndes här. ”Ingen annan tar upp frågan om sjukförsäkringen, fattigdom och utförsäkringarna”. Det ironiska i detta är att alla dessa frågor och problem som ger ett ytterst icke-liberalt parti röster, är frågor som liberaler verkligen borde arbeta med. För det handlar om frihet och integritet. Många förstår inte under vilken lupp vi sjuka lever, hur beroende vi är av andras välvilja och hur mycket kränkningar vi får ta, dagligen! Från allt och alla. Vänner som fiender. Och när jag påpekar detta för andra så får jag inte sällan höra saker som ”var glad att du inte bor i USA, då hade du inte fått nånting om du var sjuk!” eller ”tänk på barnen i Afrika”. Fast nu lever jag varken i Afrika eller USA, jag lever i Sverige där jag betalat hög skatt i många olika modeller för att ha en försäkring som löser ut när och om något går åt helvete. Vi har en regeringsform som garanterar alla medborgare en bostad och att myndigheterna ska tjäna medborgarna, inte tvärtom. Ändå dräps folk dagligen indirekt av myndigheternas beslut och vi har gott om hemlösa i Sverige som inte gjort det valet själva.
När regering och riksdag missar att se dessa människor, svarar de genom att inte rösta på de vanliga trötta partierna och smarta rasister ser och utnyttjar detta. När sedan alla deras motståndare börjar kasta bajs på dem kan de även spela ut offerkortet och påstå sig vara missförstådda.
/Nelly Mathilda
Motargument 