SD förespråkar assimilation, en politik vars syfte är att göra alla främmande element i samhället till ”svenskar”. Grundidén är att minoriteter måste anpassa sig till majoritetssamhället, man ska anamma majoritetens seder och traditioner och på lång sikt ha anpassat sig så mycket att man kan inlemmas i majoritetssamhället. Idéen är nära knyten till idéen om nationen, till idén om ”ett folk, ett land”. Genom att skapa ett homogent folk, ett folk med samma traditioner, samma språk, samma seder vinner tanken om nationen legitimitet.
Assimilationens historia är ett mörkt kapitel i Europas historia, det är ett kapitel vi inte får glömma nu när allt fler politiska krafter på vår kontinent förespråkar en återgång till den politiken. Politiken ledde till diskriminering, förtryck, och grova övergrepp på minoriteter. Assimilationen ledde till att hela kulturer och språk i det närmsta utplånades, resultaten: ett stort lidande för många människor på våran kontinent.
I södra Frankrike lyckades man i det närmsta utplåna det katalanska språket, den katalanska kulturen. I Sverige utsattes samer och romer för enorma övergrepp, det är deras berättelse vi måste komma ihåg när SD nu talar om att införa assimilationspolitik. Det är förtrycket på Sveriges romer som jag i denna artikel ska fokusera på, på berättelsen om en stat vars syfte var att utplåna en kultur.
I en statlig utredning från 1923 (SOU 1923:2) definierar man ”problemet” med ”romer” som någon sorts olösligt problem, ett problem som krävde drastiska metoder, ett problem som trots att det då endast fanns ett mycket litet antal romer i Sverige fick den allra högsta prioritet. Man skrev följande om gruppen ”tattare” (som då antogs vara en blandning mellan romer och svenskar) ”Genom den hänsynslöshet och fräckhet, med vilka tattaren ej sällan uppträder förmår de — särskilt i avlägsna bygder — befolkningen, att lämna dem snart sagt allt vad de begär, husrum, mat och foder till kreaturen. (Lägg här märke till likheten med vad SD-representanter idag säger om muslimer) Efter att ha konstaterat att så länge det finns romer i Sverige så kommer de att ”skapa” nya ”tattare”, därför kom man fram till att själva grundproblemet var romerna. Utifrån den då rådande synen på folks genetiska skillnader konstaterade man att en assimilation av romer var ett omöjligt projekt, att den enda möjliga lösningen vara att avlägsna alla romer från Sverige.
Då zigenarnas inordnande i samhället hos oss synes vara ett olösligt problem, är enda utvägen att på ett eller annat sätt få zigenarna ur landet. Då de flesta av dem trodde vara svenska undersåtar och i allt fall deras medborgarrätt i annat land svårligen låter sig bevisas, kan deras försvinnande ur landet icke nås på annat sätt, än att så starkt inskränkningar läggs på deras rörelse frihet att de finna med med sin egen fördel att lämna landet och utvandra till ett land med för dem gynnsammare förhållanden” 1
Detta utlåtande föranledde krav om steriliseringsprojekt, som sedan verkställdes (och upphörde först på 1970-talet) och en starkt diskriminerande politik inleddes gentemot romer. Redan 1928 kom ett nytt utlåtande från staten som föreslog skärpningar i de metoder riktade mot romer. Det förslag följdes upp av en inventering av den romska befolkningen på 1940-talet.
Efter kriget så ändrades synen något på romer, Hitlers folkmord på judar och romer hade gjort att det inte längre var bekvämt att prata om biologiska skillnader. Den biologiska rasismen hade tappat mark, men man ansåg fortfarande att problemet kvarstod. Romerna måste fortfarande anpassas till samhället menade man. Detta bredde mark för en ny förklaringsmodell, som gick ut på att se ”problemet” i romers kultur. Istället för att som i SOU 1923:2 söka att bli av med romerna sökte man nu att utplåna deras kultur, deras språk och deras seder. Det var intåget för den nya rasismen, den som ofta kallas kulturrasism. 1956 tillsattes en utredning (SOU 1956:43) som en gång för alla skulle svara på frågan hur man skulle kunna inlemma romerna i den svenska samhällskroppen, hur man skulle göra dem till ”svenskar”. Utredningens svar på frågan var att en omskolning krävdes, att man skulle uppfostra romer till att bli ”riktiga svenskar” (inte helt olik förslag om körkort i majoritetsspråket och diverse prov i värderingar som florerar runtom i de europeiska staterna).
Denna utredning ledde till att många romer hamnade på uppfostringsanstalter, att man i skolan utsattes för diskriminering, att man sökte att utplåna den romska kulturen och språket. Steriliseringen av romer fortsatte länge, då man fortfarande var skeptisk till att befolkningen slutat växa och föröka sig. Trots att romer bott i detta land i århundraden så fråntog man dem rätten till sitt land, rätten att bli behandlade på samma vis som alla andra medborgare. Detta endast på grund av att deras kultur inte var densamma som majoritetens, detta i ett försök att utplåna olikheter i Sverige, att skapa ett homogent land.
När SD pratar om assimilation är det viktigt att komma ihåg att det finns en anledning till att vi övergav den ideologin. Det är ingen kulturmarxistisk konspiration att vi är emot ”tvångsförsvenskning”. Det är enbart på grund av att den orsakade stort lidande för dem som blev utsatta för den, i många generationer, det beror på att den syftar till att utplåna kulturer och stöpa oss alla i samma form, att göra oss alla lika. Det är på grund av att det är en rasistisk politik.
Motargument 