Etikettarkiv: rasism

Artiklar

Är homofobi lika allvarligt som rasism?

Är homofobi lika allvarligt som rasism? De flesta skulle kanske svara nej på denna fråga. Men, om vi tittar på hela världen? Majoriteten av världens människor har olika fördomar mot homosexuella. Vissa menar att homofobi är LIKA skadligt som rasism, ja, till och med skadligare.

Kiss In (26) - 14Feb10, Paris (France)
°]° / Foter / CC BY-NC-ND

Frågan är högaktuell i samband med debatten om politikern Elisabeth Svantesson och församlingen Kristet Center i Örebro. Svantesson har inte uttalat sig homofobiskt, så vitt man vet. Vad betyder det då att hon är med i en församling som anser att homosexualitet är synd?

För de flesta på denna planeten betyder det inte ett smack eller så applåderar man det, klappar Kristet Center på axeln och säger ”BRA SAGT!!!”

Men det börjar växa fram en bredare förståelse för att homosexuella har exakt samma rättigheter, där går vi i Sverige i förgrunden.

Rasism och homofobi är inte samma sak men får samma konsekvenser. Barn blir mobbade, folk blir diskriminerade, folk dras över en kam, liv förstörs, lögner och hat sprids och samhället klyvs. Politiskt motiverade homofober i många länder fängslar, mördar och torterar människor bara för deras sexuella preferenser. Homosexuella förbjuds vara föräldrar och dödas ibland om de försöker, deras barn utsätts för livslångt lidande. Jag själv anser att vi har kommit så långt i Sverige att vi faktiskt kan börja ställa krav på de som är homofober. Och vi kan faktiskt kräva en viss nolltolerans mot det.

Så hur beter vi oss då med de religioner och organisationer som anser att homosexualitet är ”skadligt”?

Mitt enkla svar är: Bemöt de som anser att homosexualitet är skadligt och anser att homosexuella är ett hot, på liknande vis som du skulle bemöta de som anser att judendom eller islam är skadligt och att det är hotfullt att vara jude eller muslim.

Olika människor reagerar givetvis olika på rasism och homofobi. Några reagerar skarpt mot det, andra uttalar sig partitaktiskt innan de fördömer något – medan andra blir rasande varje gång de stöter på rasism och homofobi.

Men många är livrädda för homofobi. De är lika rädda för det som många muslimer är för muslimhat och judar för judehat. Ibland måste man ta till liknelser för att försöka få folk att förstå.

Därför har jag googlat på Ulf Ekman och homosexualitet, tog första bästa artikel och bytte ut orden ‘homosexualitet’ mot ‘judendom’ och ‘svenska kyrkan’ mot ‘samhället’. Det görs i det citerade exemplet som följer här nedan.

Detta kan anses vara viktigt, för Ekman är pro-Israel vilket gör att väldigt många som är pro Israel gärna talar väl om Livets Ord, Ulf Ekman och om Svantessons Kristet Center i Örebro. Skulle dessa personer även ha talat lika väl om dem om de pratat om judar som de pratar om homosexuella?

Sen ber jag dig rannsaka din själ (för att använda ett kristet uttryck). Är det ok, med homofobi, eller är det lika illa som rasism?

Existens om judendomen

TV-programmet ”Existens” hade ett hårt vinklat program om judendomen häromdagen. Ifall du missade det så kan du se det här. Det är ju inte direkt några nyheter med innehållet i detta program. Det handlade om samhällets inställning till och hantering av problematiken. Det var ett enda långt inlägg för att judar skall få gifta sig och att samhället skall välsigna detta och kalla det för äktenskap. Alltså, man vill använda samma ord som används för heterosexuella äktenskap. Annars är det diskriminering enligt juden Lars Gårdfeldt…

Programmet hade en del bisarra inslag i typisk ”Existens” -stil. Under det att bibelordet i GT från 3 Mos 20:13 visas, där Gud uttryckligen förbjuder judendom, visas också bilder från någon gammal film där någon står framför en avgudabild och ett altare. En man trycker in en annan man i en eld och han brinner upp. Associationerna är rätt uppenbara. Dåligt, osakligt och osmakligt. Det är så propagandistiskt att det blir pinsamt.

Den bild man vill visa upp av kristna som inte tror som ”Existens” är rätt uppenbar. Dessa framställs som hatiska, redo att döda judar och bränna upp dem i eld. Beskrivningen kan knappast med all välvilja i världen kallas saklig men det var nog inte heller meningen. Tvärtom är den osaklig med besked och är väl istället, minst sagt, snudd på förtal.

Kristna bygger inte primärt sin moral på detta ord ur 3:e Mosebok. Inte heller läser vi GT som om det skulle följas bokstavligt idag. Den som är lite insatt i teologi, och jag tror att programledaren i ”Existens” har läst åtminstone några sådana kurser, vet att GT:s föreskrifter i ceremoniallagen om offer, seder och bruk m.m. inte tillämpas bokstavligt i den nytestamentliga församlingen. Däremot fortsätter morallagen, 10 Guds bud att gälla. Dessa bud sammanfattas i det nya bud som Jesus ger, kärlekssbudet. Detta kärleksbud utgår ifrån Biblens syn på Guds kärlek, inte en sekulariserad modern variant. I detta sammanhang är det som NT av omsorg om oss människor, varnar för judendom och kallar det för synd, Rom. 1:27, 1 Kor.6:9, 1 Tim. 1:10.

Att i vår tid våga kalla judendom för synd, tillsammans med otukt, pornografi, mord, stöld, vrede, lögn etc åstadkommer ju ofta ett ramaskri både utanför och innanför de kristna leden. Här är det ju viktigt att visa att Gud är barmhärtig och god. När han tar itu med synden älskar han ändå syndaren. Men när kristna inte vill vara lagiska eller moraliserande böjer de sig ofta för den sekulariserade tidsandan. Resultatet blir att man legitimerar synden. Det mår ingen bättre av.

Att som Gårdfelt i Existens ”dissa” delar av Bibeln och av Pauli undervisning för att den inte passar hans agenda gör ju att man måste fråga sig hur mycket av trosinnehållet han egentligen vill hålla kvar vid. I samma anda som K.G. Hammar vill han kasta en hel del av Bibelns innehåll på ”historiens skräphög” för att kunna hålla fast vid sin livsstil. I ett modernt samhälle har han naturligtvis friheten att leva som han vill. Däremot har han, och andra, knappast friheten att mer eller mindre skriva om Bibeln och ändra på den klassiska tron när den inte passar dem personligen.

Ur kommentarsfältet under artikeln:

Judendom har hela tiden varit och är för mig och säkert de flesta i Sverige någonting onaturligt… Vi måste förstå att Gud har skapat oss människor och att kärleken kommer från Gud. Därför måste vi rätta oss efter vad Guds ord säger. Detta är sanningen: Läs Rom 1:26

Det är givetvis helt rätt att vilja avkräva förtydligande svar från en person som umgås i kretsar som är antisemiter eller homofober. Debatten om Omar Mustafa tidigare i år handlade inte om vad Mustafa själv anser utan om organisationer han leder och är med i. På samma sätt har moderaten Waberi kritiserats. Det är helt rätt. Och på samma grunder kan man be att Svantesson tar avstånd från homofobi i organisationer hon är med i.

Det spelar ingen roll om en person är med i en muslimsk eller katolsk eller kristen grupp. Om den gruppen predikar judehat eller homofobi har jag all rätt att kräva att politiska partier reagerar mot detta. Ett minimum är att partierna begär klara avståndstaganden mot eventuell homofobi eller antisemitism eller islamofobi som den gruppen sprider, om de sprider det. Om detta innebär att politikern tvingas ta avstånd från mycket av det som påven, sin moské eller sin församling i Örebro säger och kanske riskerar att bryta med mycket av sin religiösa bakgrund, så spelar det ingen roll. Det är bara något som individer bör göra i ett civiliserat samhälle! Lika lite som religion ska tillåtas vara en ursäkt för rasism ska det tillåtas vara en ursäkt för homofobi!

Att ens Svantesson kunnat bli riksdagsman för M utan att kravet på avståndstagande ställts är ganska oerhört, anser jag. Och pratar vi om en som dessutom ska bli minister. Då vill jag veta  vad denne anser om sin församlings eventuella homofobi och om Livets Ord och Ulf Ekmans homofobi.

Krönikor, Myter

Myt: Antirasist är ett kodord

De säger att de är antirasister – men egentligen är de anti-vita

Detta citat kommer från det numera ganska välkända uttrycket ”Antirasism är bara ett kodord för anti-vit”. Det som användarna av detta uttryck har fått för sig, är att antirasist betyder att man hatar vita och ser rasism som något som vita inte kan utsättas för.

Folkmord
Folkmord

Deras argument faller i bitar när man betänker att det finns individer och grupper som identifierar sig som antirasistiska och som motsätter sig anti-vit rasism. Här på Motargument har publicerats en mängd artiklar som argumenterar för att rasism existerar även mot vita.

Folkmord?
Folkmord?

Kan man säga att förespråkarna av begreppet ”Antirasist är bara ett kodord för anti-vit” är rasister? Om vi reder ut begreppet så påstår de som använder det att antirasister vill blanda ut all vit hudfärg. De är alltså emot att två olika människor med två olika hudfärger skaffar barn tillsammans, d.v.s. rasblandning. De kallar dessutom detta för ”avsiktligt folkmord på vita”. Så ja, de ska med all rätt kallas rasister om de lever med den irrläran.

Däremot hörs det väl så gott som aldrig argument om att vita inte bör skaffa barn med varandra. Ändå verkar förespråkarna av ”Antirasism är ett kodord för anti-vit” känna sig utsatta:

Vem kallar dig rasist enbart på grund av att du som vit vill gifta dig och skaffa barn med en annan vit? Inte vi antirasister i alla fall. Vi är nämligen för att alla själv ska få välja sin partner oavsett hudfärg.

/Andrea Daleflod

Krönikor

Romregistret avslöjat – finns det fler?

Nyheten om romregistret som polisen har i sin ägo har slagit ner som en blixt. Men finns det fler register? Och vad har hänt med de gamla registren?

 

XVI
philipp daun / Foter / CC BY-NC-ND

Jag har valt att på olika sätt engagera mig antirasistiskt. Det behövs. Det finns mycket rasism i samhället, inklusive hos stat och myndigheter. Romregistret har jag hört rykten om tidigare. Eller rättare sagt rom-registren. Det lär finnas flera. De har funnits länge och härrör från 60-talet. Det jag undrar är om polisen i Skåne haft tillgång till de äldre registren också och inkluderat uppgifter från dem?

Och jag undrar vad som hände med ”Juggeregistren” från 80-talet. Jo, man har kartlagt invandrare från Jugoslavien också som man ansåg vara ”juggemaffian” – Polacker registrerades under 80-talet då polska tavelförsäljare (dvs agenter för Warszawapakten) besökte landets officerare. Var finns de registren?

Nej jag har inte källor på det. Det är bara sådant som folk i förtroende nämnt för mig under årens lopp.

En polis, som sa att han förde register över miljöaktivister, träffade jag runt 1997. Detta var vid tiden då extrema miljögrupper brände minkfarmer och mjölkbilar. Han påstod att han dessutom hade tillgång till register över ”annan organiserad brottslighet” som ”zigenare och juggar”. Stämmer detta?

Polisregister över romer och ex-jugoslaver lär ha klassats i samma kategori som medlemmar i MC-gäng enligt folk med insikt jag mött. Stämmer detta?

Och stämmer det som också ”ryktats” att polis och SÄPO kartlade Sveriges polacker på 80-talet i samband med de polska tavelförsäljarna? Jag minns en viss officer jag mötte då jag jobbade i hemtjänsten som berättade om hur exilpolacker var ”släkt” med tavelförsäljarna och ”sovande agenter” för dem, och hur man fick reda på detta genom övervakning och kartläggning.

Det behövs en antirasistisk massrörelse i landet som kräver ALLA korten på bordet kring detta.

Aldrig förr har det varit så enkelt för staten att övervaka medborgarna. Nu måste vi medborgare övervaka staten. 

Artiklar

Försöker SD tysta meningsmotståndare?

Gästinlägg av Kim The Cynic

På senare tid har det dykt upp något märkligt i mitt synfält. Ett företag som heter Bildombudsmannen (Staffan Teste) har börjat stämma folk som använder andras bilder utan tillstånd. Att bryta mot upphovsrätten är ju inte bra, men det som gör det här lite udda är att företaget skickar räkningar direkt, utan att först be de som (eventuellt) brutit mot upphovsrätten chansen att först ta bort bilden.

Det sistnämnda förfarandet är vad t ex Journalistförbundet rekommenderar.

Företaget dök upp i mitt blickfång efter att jag sett att det ”råkat” börja drabba antirasistiska organisationer och personer. T ex interasistmen.se, Nikke Lindqvist och Torbjörn Jerlerup. Tidigare har det också drabbat Genusfotografen.

När det hade drabbat InteRasistMen googlade jag lite och noterade att många har råkat ut för Bildombudsmannen. Tillvägagångssättet är alltid detsamma. Plötsligt dyker det upp ett brev med en uppmaning om att betala ett belopp som kan variera. Jag har sett allt mellan 8.900 kr (vanligaste beloppet) och 24.625 kr.

  • För privata bloggen Rockfashion gick summan från 8.900 till 4.000 via förlikning i tingsrätt.
  • För Genusfotografen gick summan från 24.625 till 15.000 efter förhandlingar två advokater mellan.

De begärda summorna verkar alltså vara mycket väl tilltagna. ”Bildombudsmannen” Staffan Teste har själv inga betänkligheter utan tycker att man ska betala om man felat. Punkt.

Företaget är med allt att döma uschligt.

Nå, tillbaka till antirasisterna.

  • Interasistmen.se fick den 9 augusti en faktura på 50.000 kr av den islamofobiska tidningen Dispatch International. Anledningen är att de publicerat en av Dispatch bilder, för att i journalistiskt syfte demonstrera tidningens rasism (bilden fanns i detta inlägg, men är tillfälligt borttagen). Interasistmen.se har valt att bestrida, så vi får se hur det slutar.
  • Den 12 september fick de en ny faktura. Från Bildombudsmannen den här gången. Beloppet var nu nedsatt till 15.000 kr.
  • Interasistmen har alltså inte uppmanats att ta bort bilden innan räkningen kom. De bestrider och har svarat genom att erbjuda ett par rikskuponger.

Jerlerup och Nikke är det än värre med. Där är det nämligen så att det politiska riksdagspartiet, Sverigedemokraterna, stämt respektive privatperson för att ha använt deras partisymbol och logotype, blåsippan.

Först och främst är det så att sverigedemokraterna själva på deras egen webb har gjort loggan tillgänglig för nedladdning. I högupplöst format för den som så önskar. Så här ser det ut på deras webb:

Så här ser det ut om man går in på SD:s webb och väljer Kontakt, Grafisk profil

  • Torbjörn Jerlerup har publicerat en tecknad satir där blåsippan avbildats på två par byxben. Personen bakom har ett hakkors på sina byxben. Personerna trampar på en svensk flagga. Jerlerups blogginlägg hittas här. Han fick ett brev och uppmanas att betala 14.500 kr.
  • Nikke Lindqvist har en teckning där en streckgubbe kastar Sverigedemokraternas blåsippa i en papperskorg. Tänk Sverker i Plus. Han har använt teckningen ett flertal tillfällen. Här är ett. Nikke uppmanas att betala 20.500 kr. Nikke uppmanar förresten att andra som råkat ut för samma sak ska höra av sig till honom.

Ingen av de kontaktade har någonsin uppmanats av Sverigedemokraterna att ta bort bilderna. De har bara helt sonika fått varsin betalningsuppmaning.

Förlåt, men jag tycker att det är häpnadsväckande.

Jag vet ärligt talat inte hur landet ligger juridiskt. En massa googlande säger att satir ger visst utrymme, men i grunden är upphovsrättsskyddet starkt. I vilket fall som helst är anspråksbeloppen sannolikt alldeles för höga. Men…

SD-logga vid kritisk text i ExpressenDet är framförallt uselt eftersom det här är så tydligt att det handlar om ett riksdagsparti som ogillar att de kritiseras. Demokratiska partier borde ha hög tolerans för politisk satir, så som det anstår en demokrati. Speciellt provocerande är det när det här kommer från Sverigedemokraterna, som alltid klagat högst av alla på nedtystning och censur. Senast nu vid kyrkovalet.

SD uppmanar alltså till att ladda ner och använda deras logga. Sen, om de av någon anledning inte gillar hur loggan har använts, verkar de ta sig rätten att skicka en faktura. Wtf? Jag gjorde en snabbgoogling och hittade den här krönikan av Anna Dahlberg i Expressen.

Såg ni blåsippan i bilden till vänster? Har Sverigedemokraterna kanske skickat en faktura till Expressen för att de använt blåsippan i ett för partiet ofördelaktigt bildmontage? Naturligtvis inte. De skulle aldrig ta den striden med en mäktig tidning.

Privata bloggare däremot går kanske att skrämma.

Gästinlägg av Kim The Cynic

Krönikor, Recensioner

Harry Potter & rasismen

Ingen kan ha undgått bokserien Harry Potter och filmatiseringen av alla sju böckerna. Det som däremot kan ha undgått en del, är att en tolkning av böckerna är att de faktiskt till stor del handlar om rasism.

We are only as strong as we are united
Juliana Coutinho / Foter / CC BY

Inte rasism såsom vi känner till den. Inte rasism mellan människor med olika hudfärg, religion och kultur. Snarare rasism grundad på huruvida en person är en riktig trollkarl eller häxa. För er som läst böckerna eller sett filmerna vet ni att hela historien bygger på den lille pojken Harry Potter, vars föräldrar mördats av den ondskefulla trollkarlen Voldemort. Böckerna följer Potter och hans bästa vänner Ron och Hermoine genom deras skolgång och varje år möter de utmaningar som till slut utmynnar i en kamp mellan det onda och det goda.

I min tolkning delas personerna i serien upp i två grupper; Harry Potter tillsammans med Ron, Hermoine, professor Dumbledore och många fler, utgör den goda sidan. I vår verklighet skulle man kunna kalla dem för antirasister, eller möjligen en motståndsrörelse (vilket också sker, i boken om Fenixorden). Motståndarsidan, det vill säga, rasisterna, hamnar på samma sida som Voldemort.

Det är nämligen så att när Voldemort får ett starkare grepp om trollkarlsvärlden, börjar hans anhängare att på allvar rensa upp bland levande trollkarlar och häxor. Målet är att få bort alla som är födda av mugglare (icke-magiska personer), och se till att hela trollkarlssläktet förblir rent och oblandat. Presentationen av den här inställningen kan man se bland annat genom hur rasisterna som nästlat sig in i trollkarlspolitiken och bland de styrande, registrerar vilka som har en mugglarbakgrund och vilka som är renblodiga häxor och trollkarlar. Men vi ser det också tydligt genom en staty inne i trollkarlsministeriet där mugglare avbildas krypande och krossade under förhärligade trollkarlar.

Lösningen på det här problemet löses lite annorlunda i böckerna än vi skulle göra i verkligheten. Det hela avslutas med en stor kamp mellan onda och goda, i den skola där hela bokserien till största delen utspelas. Så fungerar det inte i verkligheten, och ingenting avslutas för att en ledare dör.

Det vi däremot kan ta med oss från Harry Potter är nödvändigheten att stå upp och säga ifrån. Utan många olika förebilder som vågar stå upp för sin sak, protestera och föra kampen mot de som inte vill väl, kommer vi i slutänden att riskera att hamna i en destruktiv situation. Att lära från varierande fiktiva situationer samt att minnas historien är nödvändigt för att vi ska kunna utvecklas och nå ett samhälle där bakgrund, hudfärg, religion, kultur och så vidare, är oviktig för hur man fungerar tillsammans.

Krönikor

Är du svensk?

Gästinlägg av Enligt Min Humla.

När är man svensk? För mig som har ett av Sveriges vanligaste efternamn, vars förfäder är svenskfödda och lika bleka som jag själv så långt bak jag känner till, är frågan okomplicerad. Ingen ifrågasätter om jag är svensk eller inte. Hittills har ingen ifrågasatt mina barns svenskhet heller (såvitt jag vet), trots att deras morfar är tysk och deras mormor finsk, och så länge deras polska efternamn inte kommer upp kommer ingen heller att göra det. Kanske skulle det vara något annorlunda på en annan ort, en “svenskare” ort, än Södertälje, för hur det än är så kommer de med sitt blonda hår och ljusa skinn alltid att se “svenskare” ut än många av sina kamrater. Kort sagt; så länge man ser “svensk” ut, vilket vanligtvis innebär något ljusare färgtoner, någorlunda “germanska” drag och inte en uppenbart stor eller platt näsa, så ifrågasätts inte ens svenskhet såvida inte en brytning avslöjar en när man pratar.

För den vars utseende inte passar in i den mallen är frågan dock betydligt känsligare, och några uppenbara svar på när man egentligen är svensk ges sällan i debatten. Är man svensk när man är svensk medborgare? Ja, det borde vara ett rimligt kriterium. Trots allt; ett medborgarskap är ett medlemskap i klubben Sverige som också innebär att man har ett inflytande över den eftersom det bland annat innebär att man får rösta på vartfjärdeårsmötet. I en strikt formell, juridisk mening är det glasklart; är man medborgare så är man svensk.

Mer än medborgarskap

Frågan är dock mer komplex än så, för det handlar inte bara om formalia. Det handlar om identitet. Och då blir det smått omöjligt att ge ett konkret svar. En del skulle säga att man är svensk när man själv identifierar sig som svensk, och det är förvisso ett sympatiskt kriterium som jag kan ställa mig bakom. Det där med identitet är upp till en själv, och vi har många identiteter. Själv tänker jag sällan på mig själv som “svensk”, det är inte på långa vägar den viktigaste av mina identiteter, så för det mesta är jag i så fall inte svensk. Vilket förstås kvittar fullständigt, och är en lyx jag kan unna mig eftersom ingen ifrågasätter min svenskhet ändå.

De få gånger jag verkligen känt mig svensk är när jag har varit utomlands.

Jag tror att det är en viktig poäng. När man känner att man sticker ut blir också den egna etniska identiteten starkare, viktigare. Som människor dras vi till våra likar. Det är en instinkt. Först när vår grundläggande identitet är tryggad, när vi är en i mängden, kan vi unna oss att utforska våra andra identiteter. Segregering behöver inte tvingas på, den sker också i viss mån automatiskt när människor söker sig till sina likar.

Inte bara upp till dig

Och frågan kompliceras då ytterligare av att det knappast bara är upp till dig själv att identifiera dig. Din identitet är också förknippad med hur andra ser dig. Så då spelar det ingen roll hur svensk du försöker känna dig, för om andra hela tiden identifierar dig som “icke-svensk”, så kommer minsta motståndets lag och sökandet efter trygghet bland likar att få dig att identifiera dig själv som “icke-svensk”. Och ju starkare motsättningarna är, desto viktigare blir också tryggheten i att omge sig med sina likar.

För många år sedan läste jag en bok som heter Krigarens heder som bland annat förklarade de där mekanismerna, med exempel från det jugoslaviska inbördeskriget. Författaren Michael Ignatieff menade att det inte spelar någon roll om du är familjefar, fabriksarbetare och fotbollsspelare när andra skjuter på dig för att de identifierar dig som serb. Eller bosnier, eller kroat. För när de bara ser dig som serb/bosnier/kroat så är det också så du börjar identifiera dig själv, av rena överlevnadsskäl.

Många identiteter blir det…

I en global värld där vi kan kommunicera med varandra tvärs över klotet, i realtid, borde dessa gamla identifikationer som följer med röda linjer på en karta tappa sin betydelse. Kanske kommer det att göra det så småningom också. Själv identifierar jag mig som Sabre när jag tittar på NHL-hockey om nätterna, och lider (vanligtvis) och gläds (mer sällan) med andra Sabres när Buffalo Sabres spelar. Jag har aldrig satt min fot i Buffalo och sannolikheten att jag någonsin kommer att göra det är inte jättestor, ändå identifierar jag mig starkt med fansen i staden när det är hockey, och som en följd av det får jag också ta del av andra delar av deras liv, historia och kultur, och tvärtom, vilket för oss ytterligare lite närmare. Andra gånger identifierar jag mig mer efter mitt musikintresse och då är mina likar de som gillar samma saker som jag. Med samma följder som ovan. Och vem vet; rätt som det är sitter jag och diskuterar musik och knyter an starkt till någon från Toronto, som jag kvällen före eller efter hatar, för då är det hockey, och då hatar man Toronto. Det hör till om man är en Sabre. Man älskar Buffalo Sabres, har Toronto Maple Leafs som ärkerival och är för alltid bitter över att Brett Hull avgjorde en finalmatch på övertid med ett mål som borde ha varit underkänt, alldeles oavsett vad regelboken säger.

Så svaret på frågan när man är svensk är alltså i mångt och mycket en fråga om identitet, och det räcker inte med ens egen identitet för i slutänden handlar det om hur andra identifierar dig. Det är det som egentligen är frågan, det är så den egentligen borde formuleras. Inte “när är man egentligen svensk?” utan “när börjar andra i samhället definiera någon som svensk?”. Och svaret på det är att det är olika. Ju mer “svensk” du ser ut, desto fortare kommer andra att identifiera dig som svensk. För vi är ju som bekant inte rasister, men…

Läs hela krönikan på Enligt Min Humla.

 

Artiklar

Invandrarstängsel och Superfalafel

Gästinlägg från Politifon

För några dagar sedan uppstod en diskussion på ett av Facebooks kändare rasist/kulturrasist-hak. Där postade en debattör en bild som exempel för hur Malmö håller på att utvecklas till att bli ett så kallat Grindsamhälle. Visserligen finns en sådan utveckling i Sverige, där belevade människor rutar in sig själva i stängda områden, där obehöriga ej äga tillträde. Dvs. en klassmarkering av amerikansk överklassinspiration.

Postaren ville dock med sina bilder mena att utvecklingen ser ut som den gör som en direkt konsekvens av invandring och multikultur. Några väldigt observanta motdebattörer tyckte dock att hen utnyttjade en existerande säkerhetsåtgärd för att slå ned mot invandrare och vår gemensamma multikultur.

samhäls

Till vänster ses bilden som användes i propagandasyfte och till höger den bild som följde efter riktig research.

En av motebattörerna skriver, och jag citerar:

Okej. Barbara […] postar en bild som ska suggerera fram en ödesmättad stund, helt i linje med traditionell fascistisk undergångstematik. Ett fotografiskt belägg för hennes tes om att det “mångkulturella experimentet är på väg att haverera”. Sin vana trogen, att folk sväljer allt med hull och hår, utan att ifrågasätta, så blev hon kanske lite snopen när jag ställde några källkritiska frågor. […][…] Hursomhelst, det blir upp till mig att skaffa fram information. Jag framlägger bevis om att fotona var tagna 2009 och inte 2013, som hon vill försöka ge sken av. Hon kontrar med två fotografier från en parkinhägnad. Till sin undsättning, så får hon bistånd av Jörgen […] som ger sken av att vara en “ute på fältet” och som uppmanade mig att komma och se verkligheten själv. Nåväl. Det gjorde jag. En vän till mig gick nyss helt sonika till gatuköket och tog ett fotografi. Därtill, så pratade han med gatuköksföreståndaren. Barbara gör stor sak av att hela gatuköket är totalt inburat och att det skulle ha något att göra med det hon kallar “multikulti” och att “Malmö är en stad i otrygghet”. Det var en lögn i syfte att vilseleda. Gallret är bekostat av kommunen.

Det kostade 280 000 kronor. Gallret är för dekorations skull och ett led i kommunens stadsplanering att göra staden vackrare. På detta galler var det tänkt att klängväxter skulle växa. Gatuköket ligger på Regementsgatan, mittemot f.d. statsministern Göran Persson gamla lägenhet. D.v.s. i relativt fina kvarter får man förmoda, där kriminaliteten är mycket låg. Så nästa gång kanske Barbara och Jörgen kan ta och ge sig ut i verkligheten och ta reda på hur det förhåller sig innan de påstår något om den. D.v.s. om de nu är intresserade av den. Propagandister brukar inte vara det. Hur det än är med saken, så vet vi i fortsättningen hur vi ska värdera information från Barbro: med en stor nypa salt. Gött mos!

Restaurangen ligger i närheten av Malmö Stadsbibliotek på Regementsgatan och förefaller vara placerad i utkanten av Fågelbacken. Wikipedia beskriver platsen på följande vis:

Nästan 40 % av områdets invånare är pensionärer och barn finns i mindre än 10% av hushållen. Arbetslösheten i området uppgår till 2% och totalt 3% innehar socialbidrag.

Akta! 30- och 40-talisterna är säkert ute och bryter om nätterna…

Att man låter påskina att säkerhetsåtgärderna som vidtas i våra bostadsområden beror på multikultur känns inte särskilt trovärdigt. Innan bostadsbolagen började automatisera sina portlås fanns porttelefoner (möjligen anakronistiskt här) – ett fenomen som är minst 30 år gammalt. Innan sådana åtgärder vidtogs hade vi Portvakt — som i modern tappning skulle kunna motsvara en vaktmästare som också ansvarar för områdets säkerhet (inkl. portlåsning). Dessa alarmister på internet använder alla medel för att försöka svartmåla invandring: ohistoriskt, ur sin kontext och smädande.

Vi avslutar med ett citat från personen som granskade ärendet:

Jag skulle säga att falafel-gatuköket ligger i ett av Malmös mest fulländade områden, rent arkitektoniskt. På sommaren är det otroligt idylliskt, då grillen ligger vid en slänt precis vid kanalen. Ägaren berättade att det var helt och hållet kommunens initiativ med gallerkonstruktionen runt om och att det handlade om att få gatuköket att passa in/harmoniera bättre med resterande omnejd. Ett steg i gentrifieringen kan man förmoda. 280 papp kostade det, men ägaren verkade vara nöjd. Frid och fröjd, god falafel och jäkligt trevlig personal!

Gästinlägg från Politifon

Krönikor

BSS, SD och rasismen

En krönika av Andreas Meijer.

När jag läser webbsidor som Vita Kränkta Män (facebooksida), Inte Rasist, Men (antirasistisk webbtidning) och andra sidor som gör sig lustiga över de galenskaper som våra vardagsrasister sysslar med så upptäcker jag en sak. Det är mycket fokus på att SD diskrimineras – än mer när jag läser SD-positiv media.  Med partiets historia, är det så konstigt?

Statsvetaren Karl Gauffin skriver i en artikel på Newsmill:

”Till skillnad från samtliga andra riksdagspartier som ger utförliga beskrivningar om ursprung, förankring, utveckling och historiska kopplingar ter sig Sverigedemokraterna tämligen ovilliga att diskutera sin historia. Detta borde föranleda andra aktörer i offentlig debatt att i större utsträckning göra det åt dem.”

SD är inget nytt parti. Partiet har funnits sedan 1988. Men enligt SD skall denna historia inte synas. Det vore inte riktigt bra.

Tydlig rasism

Vi kan i medierna se hur sverigedemokratiska politiker gör uttalanden som är direkt rasistiska. Exempel ett, i vilket namnet tagits bort då personen lämnat SD:

Två poliser som kom till platsen följde XXXXX (SD) in och blev vittne till hur hen enligt uppgift förolämpade vakten med anspelningar på dennes invandrarbakgrund, spottade i luften och gjorde grisljud. Det visade sig att XXXXX (SD) inte hade blivit rånad på sin ryggsäck, den återfanns sedan, kvarglömd på en restaurang.

Exempel två, även här har namnet strukits, då personen lämnat SD:

Hjärtat skriker: Jag vill totalförbjuda Islam, kriminalisera den muslimska tron och straffbelägga all muslimsk verksamhet i hela världen

– Artikel i IRM

Exempel tre, Sven Holst (SD):

Det ligger i blodet hos vissa folkslag, döda och inge respekt!

Vad i helvete gör araber i VÅRT LAND?

Ännu en brottsbenägen parasit med arabiskt blod!

– Artikel i Sydsvenskan

Vet missnöjesröstarna vem de röstar på?

Vad vill jag säga med detta?

Det finns människor som röstar på SD för att ”röra om i grytan” eller för att de är ”missnöjda” med regeringen. Att röra om i grytan genom att rösta på människor med denna etik är underligt. Att SD skulle stå emot etablissemanget stämmer inte heller, eftersom SD röstar som Alliansen i de flesta frågor:

BSS är SD:s ursprung. Inget att hymla om.

”I de 235 fall där SD har varit vågmästare har man enbart röstat emot regeringen 19 gånger. Alltså har man valt att rösta så att regeringens förslag vunnit 216 av 235 gånger.” – Länk till Alliansfritt Sverige

SD:s ursprung – Bevara Sverige Svenskt

Att det framkommer så många rasistiska tillmälen från SD-politiker är inte så konstigt. SD har sitt ursprung i Bevara Sverige Svenskt, BSS, som bl.a. ville att det endast skulle vara människor som var etniskt besläktade med nordbor som skulle få kallas flyktingar… Att rösta på SD är att rösta på de personer som jag ovan citerat. Svårare än så är det inte.

Vill man ha en fungerande välfärd så är det knappast SD som är rätt val. De anser sig bli diskriminerade för att de väljer att stå för åsikter som går emot de flestas värderingar. Det är klart att det finns människor som delar värderingarna, de ska ju få komma till tals de också — det är ett fritt land där åsiktsfrihet råder. Det kan dock vara bra att veta vilken åsikt som stöds i och med vilken lapp som läggs i valurnan.

Denna krönika är skriven av Andreas Meijer. Läs gärna fler texter av Andreas på hans blogg, Världen, politiken och miljön.

 

Krönikor

Och vem fan är du?

Det har skrivits spaltmeter om ämnet strukturell rasism. Trots det är begreppet mycket omstritt. Existerar det eller är det något som folk hittat på? Vilka har isåfall hittat på det, och varför? Vad menas med strukturell rasism, egentligen?

Jag kan utgå från mig själv. Jag är inte född i Sverige och det är mycket tydligt eftersom min hud är brun. Inte på det sätt som en etnisk svensk kan vara solbränt brun. Jag är chokladbrun. Det beror på att jag är född i Indien och blev adopterad till Sverige när jag var 9 månader. Jag är uppvuxen med en förälder från Södermalm i Stockholm och en från Norrland. Deras föräldrar höll hårt på traditioner, vilket innebar en uppväxt med sill, julskinka, gravlax, grisfötter och dopp-i-grytan. Allmänt gnäll om meteorologernas okunskap var stående inslag under hela min uppväxt.

Andreas MeijerMin hud gjorde att jag blev tillsagd att hålla mig borta från skinnskallar, det var tydligen någon sorts människor som hatade mig och kunde få för sig att slå mig. Jag insåg inte då att denna varning bara gällde mig, men inte någon av mina kompisar. Jag blev alltid glad då helt okända människor sade till mig att jag var duktig på att prata, då fick jag för mig att jag var mycket bättre än mina jämnåriga kamrater. Mitt självförtroende för tal och skrift har stärkts tack vare detta, vilket är en positiv bieffekt.

Allt var dock inte bra. När jag gick i sjuan besökte jag fritidsgården. Några ”kamrater” stod vid jukeboxen. En låt — som jag och många andra just då tyckte om — blev på 20 sekunder det absolut värsta jag visste. Någon startade låten ”Push It” av Salt N Pepa. I den tjatiga refrängen ”Oh, Baby Baby, Oh Baby Baby” skrek ett gäng av dem: ”Å Neger-Meijer, Å Neger-Meijer” (jag kallades då främst för Meijer, vilket är mitt efternamn).

Jag såg mig omkring och kunde utläsa hur det förväntades någon reaktion från mig. Inte bara från de som skrek, utan från alla, inklusive personalen. När känslorna går på högvarv och allt fokuseras på att inte börja gråta så är det väldigt långt till att hitta de snabba, avväpnande kommentarerna. Jag tror att jag lyckades pressa fram ett fjantigt leende och pipa: ”Haha, skitkul”, innan jag gick ut därifrån.

Barn mobbar andra barn. Det är inte mer synd om mig för denna incident än vad det är för alla barn som mobbas idag, eller igår, eller imorgon. Det är dock ett av de starkaste minnen som jag har när det gäller egenupplevd rasism.

På gymnasiet förändrades det radikalt. Jag blev tvungen att börja fråga jämnåriga hur deras namn uttalades och stavades eftersom jag aldrig hört något liknande. Det roliga var att jag verkade kunna bli en av dem. Inte fullt ut, för de fattade ju att jag inte var en av dem, men åtminstone till viss del.

Det fanns inte längre utrymme att reta mig på grund av mitt ursprung. Individer kunde växa fram på ett helt annat sätt eftersom nästan alla var olika. I det har jag stärks. I det har jag förstått att jag är den jag är. Jag behöver inte förändra mig, det är inte jag som har fel — det är de som värderar olika människor på helt skilda sätt som har fel.

Jag har full förståelse för den nyfikna frågan om varifrån jag är. Frågan verkar vara naturlig när människor möter andra människor, kanske speciellt då man inte liknar varandra till utseendet. I många år svarade jag bara med min uppväxtort, vilket resulterade i följdfrågan: ”men var kommer du ifrån, egentligen?”. När jag blev tonåring började jag med att svara ”Indien” istället för min hemort. Det gör jag fortfarande, eftersom det är vad som alltid verkar vara väsentligast för de som frågar. Det som verkar definiera min identitet i deras ögon är mängden pigment i min hud. Och jag får fortfarande höra: ”vad duktig du är på svenska” — och aldrig vet om jag ska tacka eller vad jag ska säga.

Blickarna, attityderna och bedömningarna som jag känner att jag får av olika människor är förmodligen likadana som jag kan tänka mig att alla som har mörkare skinn tvingas att möta. Nu kan det vara så att jag bara inbillar mig, vilket de som läser detta förmodligen kommer att påpeka. Det finns dock en sak som gör mig rätt säker på min sak. Förvandlingarna… Förvandlingen som inträffar hos de jag presenterar mig för, eller hos alla som hör mig prata. Då är det som om en slöja faller, hela deras ansikten slappnar av och utstrålar ”skönt! Han kan svenska.”

Personer som har träffat mig många gånger kan någon gång råka använda en eller annan rasistisk åsikt eller uttryck — ibland även på ett sätt som verkar vara så att jag förväntas hålla med dem. Och då hörs ofta förevändningen: ”men jag menar ju inte dig, du är ju svensk”… Jo, jag vet att jag är svensk, men tack för att du kände att det behövde förtydligas…

Jag kommer inte att förklara för alla att jag faktiskt är svensk och att de inte behöver använda engelska när de ska inleda diskussion med mig. Jag har faktiskt fullföljt en del konversationer helt på engelska bara för att personen verkar vara rätt trevlig — även då jag redan hört denne tala svenska med andra.

Vissa verkar mena att det bara är att vänja sig. Jag tror inte att någon kan vänja sig vid att oftast bli betraktad som mindre värd och med dåliga kunskaper om… ”allt”. Vissa emotsätter sig felbehandling och diskriminering, dessa ses på som ”jobbiga, gapiga och gnälliga”. Det kan låta som att jag är gnällig. Jag betraktar dock inte detta som ett stort problem i mitt liv. Varför gnäller jag på detta då?

Vi formas av många olika saker. Vår familj, kultur, kön, ålder och sociala status brukar vara de vanliga påverkansfaktorerna. Vad som glöms bort är hur vi blir bemötta av andra, som kategoriserar sig själva i en annan grupp än vår.

Jag generaliserar grovt här, avsiktligt, för att göra en poäng:
Män behandlar kvinnor på ett sätt och män på ett annat, och vice versa. Personer som hör till arbetarklass behandlar varandra på ett sätt inom gruppen och personer utanför på ett annat sätt, och detta gäller personer i andra samhällsklasser. Du blir olika behandlad utifrån vilken grupp du anses tillhöra, utav den person som bemöter dig och vad den anser att den själv har för grupptillhörighet.

En person som har ett namn du inte känner igen och har en hudfärg som inte liknar din egen, kommer inom denna struktur betraktas som att hen tänker på ett annat sätt och är svår att kommunicera med. Vi bemöter människor utefter våra förutfattade meningar, eller våra fördomar baserade på eventuella tidigare möten med andra som delar yttre egenskaper med denna person som du nyss träffat.

Genom vårt bemötande så kommer vi också att bidra till att forma den människan, bit för bit, möte för möte. Förväntningarna och fördomarna som är baserade på kön, etnicitet, klass etc. kommer att påverka. Försök att inte bemöta nästa person utifrån någon norm eller dina egna fördomar. Bemöt alla på det sätt som du skulle bemöta någon du tycker om. Börja där. Sen när du bildat dig en egen uppfattning om personen så bör du kunna umgås med hen på ett sätt som du vet att den egentligen vill bli bemött.

/ Andreas Meijer, andreasmeijer.wordpress.com

Titta på en mycket bra föreläsning om att bemöta människor: Gillis Herlitz föreläsning.

Krönikor

Åtgärda hedersvåld utan rasistiska lagförslag

Hedersvåld är en komplex fråga med flertalet olika nyanser.
Det är ett av de kända samhällsproblemen där familjer ställer sig som en spärr gentemot individens egen vilja, eller rättare sagt rätten till att kunna få styra sitt eget liv. Kontroll, förföljelse, hot, misshandel, ja, till och med mord är vanliga brott i sammanhanget.

Lady Justice

Det är inte ovanligt att föräldrar kastar ut sin son på gatan efter att de fått reda på hans homosexualitet. En dotters oplanerade graviditet kan ligga till grund för misshandel i en del familjer. Vissa föräldrar är redo att till vilket pris som helst hindra att deras son eller dotter gifter sig med en person som har en annan etnisk eller religiös bakgrund. Sådana här familjer bor både på Östermalm såväl som i Rinkeby, både i Norrland och i Södermanland.

Oavsett om man konverterar till eller från kristendom, islam, judendom, är det möjligt att konvertiten mobbas, hotas och trakasseras av sin egen familj.

Faktum är att hedersvåld ibland kan leda till så kallat hedersmord. Öppen homosexualitet, oplanerad graviditet, giftermål med någon av en annan etnisk, religiös eller social bakgrund, friheten att välja livspartner eller klädstil — har under lång tid varit otillåtet i en rad länder styrda genom diktatur eller på annat sätt dominerade av grupptänkande enligt hårt styrda sociala normer.

En del människor lever fortfarande kvar i samma mentalitet. Antingen genom ett kulturellt arv från det land som de själva eller deras föräldrar kommer ifrån. I vissa fall finns den genom uppväxt som etniskt svensk med etniskt svenska föräldrar.

Hanna Gadban, som kallar sig själv muslimsk feminist och rättsaktivist, skrev i Svenska Dagbladet den 2 augusti 2013, en artikel om den så kallade hedersvåldsproblematiken. Hon visar tydligt att hon känner till problemets orsaker liksom konsekvenser (vilket många andra är medvetna om och redo att stödja). Hennes förslag för att försöka åtgärda problemet är dock nästan lika förskräckliga som hedersvåld.

Hanna Gadban generaliserar grovt om alla människor med invandrarbakgrund genom kravet att alla invandrare ska underteckna avtal som binder dem till att inte begå något brott i Sverige under tiden de söker svensk medborgarskap. Hon verkar anse – liksom Kent Ekeroth gör – att invandrare generellt är potentiella hedersmördare.

Skall serber skriva under att de inte är och kommer aldrig bli krigsförbrytare? Skall araber skriva under att de inte är och aldrig kommer att bli självmordsbombare? Med tanke på att en ökänd maffiaboss som bor i Sverige kommer från Sarajevo, kanske jag själv borde skriva ett intyg om att jag aldrig kommer vilja bli en maffiaboss i Stockholm under tiden jag väntar på besked om mitt medborgarskap.

Ungefär så ser fördomsfulla politiska förslag ut i praktiken. Man ska aldrig på förhand döma andra i en folkgrupp efter vad enstaka individer i den gruppen än må ha gjort eller kan misstänkas komma att göra i framtiden.

Den här kända generaliseringen, föraktet, och fördömande av människor känner vi väl igen från den högerextrema sidan, deras hatsajter på Internet och deras anonyma debattörer liksom hos Sverigedemokraternas riksdagsmän.

Nu ser vi detsamma från en person som betraktar sig som ”muslimsk feminist”, som trots sina kunskaper i frågor om hedersvåld är svår att se i ett seriöst arbete med problemet.

 

För att åtgärda hedersvåld krävs flera olika vägar

En utgångspunkt är kunskap och upplysning genom skolorna. Frågor gällande hedersvåld/mord bör hanteras med kraft inom den kommunala socialtjänsten. Det kan tilläggas att flera kommuner redan idag utbildar sin personal på området.

I de här frågorna möter vi ständigt samma återkommande problem: Socialens administratörer som inte kan erbjuda någon skydd, eller som inte förstår problematiken, överbelastade psykologer som saknar erfarenhet, brist på poliser som kan agera med en enklare lagstiftning om rätt till skyddad identitet. Bristen på ett effektivt skydd från sociala myndigheter och rättsväsendet kan drabba kvinnor bosatta på Gärdet såväl som i Fittja.

Lösningen ligger aldrig i att generalisera om folkgrupper, genom att döma någon på förhand eller misstänka någon som potentiell brottsling.

Ida Dzanovic