Etikettarkiv: mänskliga rättigheter

Offerkofta på SD Västerås

Gästinlägg av anonym medlem i RFSL Västmanland.

vasteras-pride_debatt
Foto: Malinka Persson

Den här texten kom in till redaktionen som en reaktion på en artikel publicerad i VLT den 28 juni. Artikeln i VLT berör politiken versus det praktiska omkring den första PRIDE-festivalen som anordnas i Västerås 27 – 29 juni i år. Sverigedemokraterna i Västerås bjöds inte in till den politikerdebatt som fördes omkring olika frågor inom HBTQ, varpå de genast tog på sig offerkoftan.

Därav denna text som bemöter det som bedöms felaktigt i VLT’s artikel.

(Tyvärr kan jag inte hitta VLT:s artikel i deras nätversion av tidningen. Men det finns både en ledare samt separat artikel att läsa i VLT 27 juni 2013. /Redaktören)

I Västerås har Sverigedemokraterna nu fått en oförtjänt offerkofta på sig.

Det sker just nu, i samband med Västerås första Pridefestival någonsin. Sverigedemokraterna är nämligen inte inbjudna till Regnbågstorget, det område som arrangörerna RFSL har mitt i staden.

Det är ingen hemlighet att SD är emot de flesta av de rättigheter som HBT-personer vunnit på sista tiden. Demokratiska rättigheter om lika rätt att gifta sig, rätt för transpersoner att slippa sterilisera sig mot sin vilja, med mera. Varför skulle RFSL bjuda in dem?

I tidningen görs ett stort nummer av att kommunen står bakom Pride. Det är sant på så sätt att kommunens eventbolag Västerås & Co är med och arrangerar Pride. Däremot stämmer det inte att kommunpolitikerna gav RFSL i uppdrag att ordna Pride. Visserligen har en folkpartistisk ledamot motionerat om att ”uppmuntra” ett Pride. Men RFSL startade arbetet direkt, långt innan fullmäktige tog beslut att stödja motionen. Så fortfarande är det RFSL:s arrangemang.

Tro inte att SD hade varit med om de hade blivit inbjudna. Tro inte att SD står bakom RFSL:s kamp för lika rättigheter.

Ta av offerkoftan, SD.

Skribenten är medlem i RFSL Västmanland men vill vara anonym.

Sd:s syn på barn

Gästinlägg från polimasaren

Ett barn på flykt väljer inte själv sin situation och jag tänker återigen hänvisa till FN’s definition av barn från barnkonventionen ALLA under arton år är alltså barn och barns rättigheter och välmående måste gå i första hand och gör det i varje sund människas tankesätt.

Ett barn är varje människa under 18 år.

Eid Mubarak & Peace to the world
Swamibu / Foter.com / CC BY-NC

I en riksdagsomröstning angående papperslösa barns rätt att gå i skola så röstade SD nej. Expo förklarar hur det gick till:

När riksdagen röstade om förslaget i går gavs bifall från samtliga partier förutom SD – som enhälligt (med undantag för ledamoten Johnny Skalin som tryckte fel; han beklagar sig inför sina partikamrater och har skickat en rättelse till kammarkansliet) röstade nej.

När SD förnekar barnens rätt att gå i skola bryter de inte bara mot paragraf 28 i barnkonventionen:

Varje barn har rätt till utbildning. Grundskolan ska vara gratis.

…utan även mot punkterna 2,3,4,6,22,29. Varför vill då Sverigedemokraterna neka barnen sin skolgång? De anser att det skulle öka invandringen till Sverige om barnen får gå i skola här.
Barnen är alltså en orsak till ett framtida problem för sverigedemokraterna. Är de så emot invandring så det kan gå över lik i det här fallet barnens välbefinnande för att stoppa den?

Gästinlägg från polimasaren

Tankar kring den migrationspolitiska överenskommelsen

Regeringspartierna och miljöpartiet gjorde nyligen ytterligare reformer inom ramen för den migrationspolitiska överenskommelsen. Jag välkomnar den, men är mycket skeptisk till hur stor skillnad den kommer att kunna få i praktiken.

afghanistan
The U.S. Army / Foter.com / CC BY

En av de mest uppmärksammade delarna av de nya reformerna är att laglydelsen i femte kapitlet, sjätte paragrafen av utlänningslagen om uppehållstillstånd på grund av ”synnerligen ömmande omständigheter” för barn, ändras till ”särskilt ömmande omständigheter”. Lagändringen är avsedd att medföra att kraven på omständigheterna som grund för barns uppehållstillstånd sänks.

Men hur stor är skillnaden gentemot dagens lagstiftning?

5 kap. 6 § Utlänningslagen anger följande:

Om uppehållstillstånd inte kan ges på annan grund, får tillstånd beviljas en utlänning om det vid en samlad bedömning av utlänningens situation föreligger sådana synnerligen ömmande omständigheter att han eller hon bör tillåtas stanna i Sverige. Vid bedömningen skall särskilt beaktas utlänningens hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situation i hemlandet.
Barn får beviljas uppehållstillstånd enligt denna paragraf även om de omständigheter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att tillstånd skall beviljas vuxna personer.

Såsom det framgår anges i andra stycket 5 kap 6 § utlänningslagen att kraven för barn att få uppehållstillstånd redan idag sätts lägre än för vuxna. Det finns även en del praxis från Migrationsöverdomstolen på området som däremot ofta är mer restriktiv än vad lagstiftaren avsett.

Förutom själva specialbestämmelsen om synnerligen ömmande omständigheter, finns den så kallade portalparagrafen i 1 kap. 10 § utlänningslagen som anger:

I fall som rör ett barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver.

Även i utlänningslagens förarbeten anges att något lägre krav skulle kunna ställas på styrkan av  de humanitära skälen när barn är berörda (prop. 1996/97:25 sid. 284). Även i prop. 2004/05:170 framhålls att de humanitära skälen bör kunna vara av något mindre allvar och tyngd när det gäller barn.

Som synes har det funnits åtminstone i teorin ett relativt välutvecklat skydd i lagstiftningen för barnens bästa. Den nya lagändringen om särskilt ömmande omständigheter kan i stora stycken bli en slags omskrivning av de lägre ställda krav för uppehållstillstånd för barn — som redan finns — och de särskilda hänsyn till barn som redan skall tas. En separat juridisk definition kan sannolikt komma att underlätta för flera barn och deras föräldrar, som redan idag borde uppfylla kriterierna för att kunna få uppehållstillstånd.

Men jag ifrågasätter att den nya definitionen läker de huvudsakliga bristerna.

Av vad som framgår och även upprepats av den blonda och blåögda migrationsministern Tobias Billström, skall fortfarande en individuell prövning göras i varje enskilt fall. Det är en princip som genomsyrar hela utlänningslagen och det är en korrekt princip. Antalet beviljade uppehållstillstånd i sig eller statistik får aldrig bli ett mål med lagen. Målet skall alltid vara en korrekt handläggning på ett korrekt underlag.

Med det i beaktande framgår att den nya juridiska definitionen ”särskilt ömmande omständigheter” är en generell term som ersätter en annan generell term.

Så om generella termer ofta inte når hela vägen i alla ämnen som är individuella ärenden, vad kan då göras?

 

1. Säkra bevisningen

”Synnerligen ömmande omständigheter” och i framtiden ”särskilt ömmande omständigheter” lär sannolikt även i fortsättningen huvudsakligen utgöras av situationer då barn lider av fysiska och/eller psykiska sjukdomar. För att sådana åkommor bevisligen skall kunna utgöra underlag för uppehållstillstånd, krävs läkarintyg.

Trots de redan idag existerande lägre beviskraven för barn i utlänningsärenden, krävs underlag för att göra sannolikt att t.ex. försök att skära halsen av sig, starkt indikerar en påtaglig och bestående självmordsrisk. Att de ständiga försöken att hoppa från balkongen utgör en påtaglig och bestående självmordsrisk. Att kroppen som är full av skärsår och brännmärken efter släckta cigaretter är ett led i ett självskadebeteende som påvisar en påtaglig och bestående självmordsrisk. Att krossandet av tallrikar över sin egen skalle, rusandet med ansiktet eller huvudet rakt in i väggar är ett led i ett självskadebeteende som påvisar en påtaglig och bestående självmordsrisk.

Att skriken om nätterna i månader efter mamma inte ”har sin upprinnelse i frustration över den självförorsakade separationen av vårdnadshavarna i hemlandet som torde sakna relevans för ärendets avgörande”, utan bevisar hur ett barn riskerar livslånga psykiska besvär om det återigen skiljs från vuxna, såsom sina gode män, om de utvisas.

Kroppsbesiktning krävs för att upptäcka bajonettsticken, brännsåren från blåslampor och för att konstatera att de utdragna naglarna verkligen har dragits ut. Kroppsbesiktning krävs för att upptäcka det söndertrasade anuset och den söndertrasade vaginan. Och inkontinensen. Långa intervjuer med barn hos välmeriterade och förtroendeingivande psykiatriker, krävs för att påvisa att det söndertrasade anuset eller den söndertrasade vaginan är resultatet av systematiska och mångåriga gruppvåldtäkter av pojkar och flickor.

För att tillsammans med efterforskning av landsinformation upptäcka att mamma och pappa mördades, att byn brändes ner. Att grannarna sköts ner. Att de andra barnen som inte lyckades rymma utexaminerades från talibanernas självmordsbombarskolor.

Att det ena ögat som saknas har stuckits ut med kniv och inte förkommit genom en olycka. Att revbenen som läkt hjälpligt tidigare har slagits av med gevärskolvar.

Att hela detta panorama av upplevelser har förorsakat psykiska trauman som utgör en påtaglig och bestående självmordsrisk. Att barnens tystnad, ibland stumhet och stirrande med gapande munnar inte utgör ”vägran att samarbeta i asylutredningen”, utan psykosomatiska tecken på svåra trauman som utgör en påtaglig och bestående självmordsrisk. En kompakt tystnad är ofta farligare än hysterisk gråt.

Även om Migrationsverket i egenskap av myndighet har huvudansvaret för att ett asylärende blir korrekt utrett, ligger det i regel på det offentliga biträdet att säkra bevisningen. En del offentliga biträden verkar fortfarande tro att patientjournaler går att åberopa som bevisning i domstol. Så är inte fallet. Sannolikt den övervägande delen ombud och offentliga biträden har inte exakt kunskap om vilka juridiska kriterier som uppställs för att läkarintygen skall kunna åberopas med framgång som bevisning.

Praxis från Migrationsdomstolen anger tydligt hur läkarintyg skall vara utformade, men ett begränsat antal ombud och offentliga biträden har studerat denna praxis. Utlänningslagstiftningen i sig anger inte hur läkarintygen skall vara utformade.

För egen del har jag studerat några hundratal läkarintyg i asylärenden och enbart en handfull av dem uppfyller kriterierna. Alltså blir det avslag, vilket inte lär ändras nämnvärt av att utlänningslagen i framtiden talar om ”särskilt ömmande omständigheter” istället för ”synnerligen ömmande omständigheter”.

Utlänningslagen bör därför ändras så att beviskriterierna för läkarintyg framgår direkt i lagtexten. Så att färre asylhandläggare och ombud behöver ta sig tiden att lista ut beviskriterierna i förarbeten och praxis.

2. Ändra kraven för bedömningen av vårdmöjligheter i hemlandet

I dagens utlänningslagstiftning anses möjlighet till vård i hemlandet — nästan oavsett hur svårtillgänglig eller kostsam — som ett tillräckligt skäl för att inte bevilja uppehållstillstånd på grund av sjukdom. Dels måste sjukdomen vara livshotande eller svårt handikappande. Därefter krävs att vård för en viss sjukdom överhuvudtaget inte finns i ett visst land. Kostnaden för sjukvården anges tydligt i utlänningslagen inte vara en faktor vid bedömningen av möjligheten av att kunna få vård.

Svensk sjukvård är i nästintill alla fall bättre än i de länder som människor flyr ifrån. Det faktumet kan i sig inte utgöra grund för att få uppehållstillstånd i Sverige. Däremot kan inte rimligtvis en sjukvård i aldrig så liten omfattning och aldrig förenad med sådana kostnader, negligeras vid frågan om ”synnerligen ömmande omständigheter” eller ”särskilt ömmande omständigheter”.

Detta trots att rätten till liv innebär att en avvisning eller utvisning till ett land som riskerar att leda till döden eller ett livsvarigt handikapp strider mot ”rätten till liv”, stadgad i artikel 2 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna och som är jämställd med svensk grundlag.

Istället måste kriterierna finnas någonstans mitt emellan. När förekomsten av sjukvård och priset för den faller helt på den sjuke, gör att det i praktiken blir omöjligt att få vård för en livshotande eller svårt handikappande sjukdom, borde det utgöra skäl för uppehållstillstånd. Utlänningslagen måste då även och till skillnad från idag kunna definiera hur praktiska möjligheter till vård ser ut.

3. Gör alla beslut överklagbara

Många av de barn, precis som vuxna som söker asyl i Sverige får avslag och skall därmed avvisas eller utvisas ur Sverige. Avvisningen eller utvisningen skall verkställas. Finns hinder mot verkställigheten kallas det för verkställighetshinder. Helt nya hinder i form av omständigheter för hinder mot verkställighetshinder måste då åberopas och bevisas.

Ytterligare bevis för tidigare asylskäl, oavsett hur starka de är, beaktas sällan av Migrationsverket men betydligt oftare av migrationsdomstolarna.

Yrkande av uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder på grund av gamla asylskäl som en asylsökande anser ha bedömts fel, sker genom en omprövning av tidigare fattat beslut. En omprövning som nästintill aldrig leder till att Migrationverket ändrar beslut.

Detsamma gäller så kallade medicinska verkställighetshinder, då sjukdomar, fysiska skador och självmordsrisker förvärrats under den tid då ett asylsökande barn stannat kvar i Sverige.

Gemensamt för omprövning av utvisningsbeslut och medicinska verkställighetshinder som för övrigt görs med stöd av 12 kap. 18 § utlänningslagen, är att de inte går att överklaga.

Det innebär att Migrationsverkets beslut om avslag, som i genomsnitt ändras en gång av tusen (SOU 2009:56 ”Den nya migrationsprocessen” sid. 146), juridiskt sett alltid anses vara riktiga.

En ändring av definitionen ”synnerligen ömmande omständigheter” till ”särskilt ömmande omständigheter” lär inte ändra denna situation nämnvärt.

Istället lär den enda effektiva lagändringen, för övrigt i enlighet med artikel 6 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheter, som stipulerar rätten till en rättvis och opartisk rättegång, vara att en rätt till att överklaga till migrationsdomstol.

Generella svepande lagändringar lär inte i någon väsentlig utsträckning ändra de tiotusentals individuella människoöden som begravs i beslut om avslag, så länge inte lagändringen anpassas till den praktiska verkligheten. En verklighet där människors lidande ofta hamnar mellan lagparagrafer och försvinner i svarta hål av bristande bevisning.

Ge de asylsökandes ombud och offentliga biträden rätt verktyg att kämpa för enskilda människor. Först då kan människovärdet försvaras!

Janusz Korczak och barnets rätt till respekt

Gästinlägg av Agneta Berliner.

Agneta Berliner är styrelseledamot i Rädda Barnen Västmanland, ledamot i arbetsutskottet för SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism) och var tidigare riksdagsledamot (FP). Agneta bloggar på: Berliners blogg.

Agneta Berliner

Janusz Korczak och barnets rätt till respekt

Det barn som möts av respekt, lär sig att respektera andra.

Det behövs en rejäl synvända i det svenska samhället. Hos lärare, föräldrar, grannar, polis, socialsekreterare, politiker, åklagare, domare. Vi behöver alla vända på perspektiven. Från vuxenperspektiv till barnets. På riktigt. I alla situationer. Lära oss mer om hur barn fungerar. Agerar. Reagerar. Alltför många barn mår psykiskt dåligt. Alltför många barn blir inte lyssnade till. Alltför många barn sviks av samhället, av oss vuxna, när de behöver oss som allra bäst. Vi vuxna behöver göra vårt allra, allra yttersta för att stötta de barn som har det svårt. Så att alla barn får en så bra uppväxt som det någonsin går. Så att barnen får vara barn. Det är så vi formar ett gott samhälle med respekt för de mänskliga rättigheterna och allas lika värde. En föregångare och förebild i detta synsätt var barnläkaren och pedagogen Janusz Korczak.

Krochmalna Street orphanage
Unknown / Foter.com / Public Domain Mark 1.0

I trettio år levde Janusz Korczak tillsammans med föräldralösa barn på barnhem i Warszawa. Han skapade en verksamhet som byggde på barnens demokratiska och aktiva deltagande i sin egen vardag. Korczak ansåg att det oftast är barnen som drabbas värst av det onda i tillvaron. Och att det är roten till mycket av världens elände – barnens förutsättningar att forma framtiden i andra banor omintetgörs. Fred och frihet, utveckling och framtid beror på hur vi förhåller oss till barnen. Hela Korczaks verksamhet kan sägas vara ett projekt för fredsfostran.

Korczaks människosyn var allas lika värde. Av detta följde ett moraliskt engagemang för rättvisa och social jämlikhet. För stöd åt svaga och förtryckta. Också barnen gjordes delaktiga i detta engagemang. Ett genomgående drag i Korczaks arbete var att han bejakade barnens upplevelser av tillvaron. Han försökte inte släta över de olika former av social nöd och orättvisa som många av barnen upplevt på nära håll. Hos Korczak finner man alltså både ett starkt engagemang i moraliska frågor och en medveten betoning av den vuxnes aktiva ansvar i fostran och undervisning. Med sin grund i respekten för barnet blev han dock aldrig moraliserande.

Korczaks tankar om barns rätt till respekt bidrog till att lägga grunden för den första barnkonventionen. Och Janusz Korczak påtagligt aktuell och närvarande även idag. ”Barnets rätt till respekt” och ”Hur man älskar ett barn” är två av hans böcker. I dessa böcker bidrar språket i sig nästan till en känsla av poesi mellan varven. För mig ger texterna många anledningar till reflektion och de framkallar en stark vilja att vara en god förälder. Och en god medmänniska.

Jag har haft förmånen att träffa och samtala med Sven Hartman och Ylva Wibaeus från Svenska Korczaksällskapet. Ånyo greps jag då av en stor ödmjukhet inför de tankar kring barn och barns rättigheter som Janusz Korczak framförde för över 80 år sedan. Inte för inte kallas han pionjär i det internationella arbetet för barns rätt.

Janusz Korczak förespråkar inte några pedagogiska måsten – det handlar mer om hur man som vuxen förhåller sig till ett barn; med respekt och utifrån att varje barn är en individ med egna erfarenheter. Janusz Korczaks tankar är angelägna. Läs hans böcker. Fundera på budskapet. Sprid hans namn och de insikter som du själv gör när du läser hans tankar.

Med tillåtelse från Sven Hartman följer nedan en summering av hans och Ros Mari Hartmans efterskrift till ”Barnets rätt till respekt”.

Vad är det som gör att en människa blir ihågkommen av eftervärlden? Är det bara det storslagna vi minns eller kommer vi också ihåg det lågmälda? Janusz Korczak (1878-1942, författarpseudonym för Henryk Goldszmit) var en stillsam man, men han spred ljus för många människor i en mörk tid. Man minns honom, inte för hans framgångar bland stora män, utan för att han ägnade hela sitt liv åt barnen. Både i stora och små sammanhang förespråkade han barnets rätt till respekt.

Janusz Korczak föddes i en judisk familj som var helt assimilerad i det polska samhället. Korczaks intresse för barn väcktes tidigt och redan i unga år engagerade han sig i frivilligt arbete med barn. Efter genomförda medicinstudier i Warszawa, Berlin och Paris hade han en privatpraktik vid sidan av sin tjänstgöring på ett barnsjukhus i Warszawa. Efter några år lämnade han, trots lysande framtidsutsikter, sin läkarverksamhet och började engagera sig i barnhemsarbete. Med tiden hade han ansvar för två barnhem, ett för judiska barn och ett för icke-judiska barn. Korczak tycks i detta arbete fått utlopp för sin mångsidiga begåvning. Han ansvarade för den pedagogiska ledningen, fungerade som barnens läkare, deltog i deras fostran, skrev och berättade sagor för dem.

Jerusalén: Museo del holocausto: Plaza de Janusz Korczak
edomingo / Foter.com / CC BY-NC-ND

Janusz Korczak skrev åtskilliga böcker i pedagogik, barnpsykologi och barnavård, både vetenskapliga och populärvetenskapliga. Under långa perioder anlitades han som föreläsare i barnmedicin på universitetet och som expert på frågor om ungdomsvård i rättsväsendet. Och en hel generation polska barn lärde känna honom som ”Den gamle doktorn” – som ledde en serie mycket populära radioprogram för barn.

När andra världskriget bröt ut beslutade Korczak sig för att försöka rädda barnen och barnhemmen. I oktober 1940 tvingades det judiska barnhemmet att flytta till gettot och Korczak gjorde ideliga tiggarfärder för att försöka skaffa mat åt barnen. Han arresterades flera gånger, bland annat för att han vägrade bära armbindeln med den judiska stjärnan. Goda vänner uppmanade honom att försöka fly, det är omvittnat att han flera gånger gavs fri lejd genom sina internationella kontakter, men han bestämde sig för att stanna. Han kunde inte överge barnen när de hade det som svårast.

Korczak kallas för en humanistisk pedagog och då har man haft både hans idéer och hans liv i tankarna. Det är inte ofta man kan se en så klar överensstämmelse mellan lära och liv som hos Korczak. Årtiondena runt första världskriget gav upphov till en rad pedagogiska riktningar som visat sig vara osedvanligt fruktbara och slitstarka. Från Stockholm hade Ellen Key redan år 1900 proklamerat ”Barnets århundrade” som också var titeln på den bok hon utgivit. Det är troligt att Korczak i mycket inspirerades av Ellen Key. Båda var engagerade debattörer för barnets rätt till rätt och skydd. Maria Montessori, Rudolf Steiner och Célestine Freinet var andra i den skara av tänkare inom pedagogik och barnavård dit Janusz Korczak räknades. Industriell expansion, teknisk och politisk utveckling ledde till en ny kunskapssyn och till krav på ökad utbildning för folkflertalet. Krig, fattigdom och sociala orättvisor medförde stora och tunga uppgifter för skola och barnavård. Årtiondena kring första världskriget innebar också att vetenskapen i allt större utsträckning fick en styrande roll där man tidigare förlitat sig på kyrkans råd. Janusz Korczak var en vetenskapligt skolad barnläkare. Han bedrev forskning kring barns psykiska och fysiska utveckling. Och kombinerade sitt stora vetande om barn med en övertygelse om barnets värde och om människolivets okränkbarhet. Han förenade sin stora praktiska erfarenhet från alla åren på barnhemmen med ett gediget vetenskapligt kunnande och en humanistisk åskådning. För Korczak är det individen och inte kollektivet som är utgångspunkten för uppfostran i hans pedagogik som präglas av närhet, humor och en varm grundton.

Överhuvudtaget var han angelägen om att betona att barn först och främst är människor för att på så vis tona ner de åtskillnader som ständigt görs mellan barn och vuxna. Korczaks skrifter präglas av insikten att livet inte är lätt att leva, varken för barn eller vuxna. Människans liv bestäms av personliga upplevelser och tillkortakommanden, av samhällets orättvisor och historiens tragedier. Men, menade Korczak, människans kännetecken framför andra är att hon kan påverka sin situation och sin framtid.

Roten till mycket av världens elände såg Korczak i det förhållande att det oftast är barnen som drabbas värst av det onda i tillvaron. Det leder i sin tur till att deras förutsättningar att forma framtiden i andra banor omintetgörs. Fred och frihet, utveckling och framtid beror på hur vi förhåller oss till barnen. Om man hårdrar analysen kan man säga att hela Korczaks verksamhet var ett projekt för fredsfostran.

I sin bok ”Hur man älskar ett barn” efterlyser Korczak ett Magna Carta för barnens rättigheter där han formulerar tre grundläggande rättigheter:

1. Barnets rätt till sin död. Där han vänder sig mot samtidens överdrifter i barnhygien. Korczak menade att de som till varje pris ville undvika att barnen drog till sig en livshotande sjukdom, så förvägrade man dem ett naturligt liv.

2. Barnets rätt till den dag som idag är. Barns liv har ett egenvärde som ska respekteras. Och enligt denna princip är det orätt av föräldrar, lärare eller samhället att betrakta barn som investeringsobjekt inför framtiden. Det är inte heller rätt av den vuxne att förverkliga sig själv genom sina barn.

3. Barnets rätt att vara den han eller hon är. Varje barn är en individ och varje barn har rätt att vara sig själv.

Going to School
cindy47452 / Kids Photos / CC BY-NC-SA

Allt som Janusz Korczak skrev var förankrat i det vardagliga barnarbetet. Han arbetade med ett stort barnkollektiv och det tvingade honom till att finna former för individuell stimulans och även till att fördela ansvar och normöverföring. För att den stora barngruppen skulle fungera krävdes att man utnyttjade barnens förmåga till lojalitet och ömsesidig förståelse. Likaså krävdes utrymme för barnens personliga integritet. Detta medförde att olika fostrande inslag fick större utrymme i Korczaks arbete än vad som i allmänhet var fallet inom progressiv pedagogik och så kallad modern barnuppfostran. Korczak var uttalad motståndare till alla former av aga, vilket var både ovanligt och radikalt i de sammanhang där han var verksam. Han menade att det inte var i rollen som bestraffare som den vuxne ska ta sitt ansvar, utan att i kraft av sin större erfarenhet ska den vuxne samverka med barnen. Korczaks respekt för barnet är orubbligt.

De arbetsformer som Korczak utvecklade vid sina barnhem förutsatte ett delat ansvar för allt, från städning till planering. De gemensamma ordningsreglerna respekterades av barn och vuxna. Man hade ett faddersystem där nyintagna barn blev omhändertagna av flickor och pojkar som redan var hemma vid institutionen. Man hade också en ”kamratdomstol”, ett slags stormöten med ordförande och sekreterare, där konflikter mellan barnen eller mellan barn och vuxna togs upp till behandling enligt en särskild ”lagsamling” där de första 99 paragraferna var förlåtelseparagrafer.

En följd av Korczaks människosyn var att han trots medvetenheten om alla ärftliga och miljömässiga skillnader mellan människor envetet hävdade allas lika värde. Av detta följde ett moraliskt engagemang för rättvisa och social jämlikhet, för stöd åt svaga och förtryckta. Också barnen gjordes delaktiga i detta engagemang. Ett genomgående drag i Korczaks arbete var att han bejakade barnens upplevelser av tillvaron. Han försökte inte släta över de olika former av social nöd och orättvisa som många av barnen upplevt på nära håll.

Hos Korczak finner man alltså både ett starkt engagemang i moraliska frågor och en medveten betoning av den vuxnes aktiva ansvar i fostran och undervisning. Med sin grund i respekten för barnet blev han dock aldrig moraliserande.

Den lilla skriften ”Barnets rätt till respekt” trycktes första gången 1929. Här sammanfattas många av de tankar som genomsyrar Korczaks arbete. Skriften har troligen sitt ursprung i en föreläsningsserie som han gav vid universitetet i Warszawa. Serien anknöt till den tidens barnkonvention, Genèvedeklarationen från 1924, som Korczak var en av idégivarna till.

I augusti 1942 deporterades Janusz Korczak, personalen och de 200 barnen vid det judiska barnhemmet tillsammans med 15.000 andra från gettot i Warszawa till det nazistiska förintelselägret Treblinka och mördades där.

I mer än tjugo länder runt om i världen finns idag Korczaksällskap som arbetar i Janusz Korczaks anda för barnets rättigheter.

 



Läs mer;

Svenska Korczaksällskapet
Rädda barnen om Barnkonventionen
UNICEF om Barnkonventionen

Rom betyder människa

Gästinlägg av Roger Haddad.

Romerna är Europas största minoritet. Romerna är också en av våra fem nationella minoriteter i Sverige, det finns ungefär 100 000 romer, men eftersom staten inte för någon statistik utifrån etnicitet så finns det ingen exakt siffra. Så sent som förra året uppmärksammades att romer funnits i Sverige i, vad vi känner till, 500år. Det är inte det första många tänker på när det läser om romer som inte får hyra bil på bensinmack eller personer som inte får arbete när företaget får reda på att personen är rom.

Rom
aeneastudio / Foter.com / CC BY

Statusen som nationell minoritet innebär ett viktigt åtagande för det politiska systemet. Folkpartiet har varit pådrivande i detta arbete och sedan 1 januari 2010 finns Lagen om nationella minoriteter. Men detta betyder ingenting om vi inte är beredda att slåss för minoriteternas rättigheter oavsett om det handlar om skola, bemötande, rätt att läsa sitt språk eller få utöva sin kultur. Det är kärnan i politiken- att värna och respektera rätten att få vara annorlunda, men att vi alla lyder under samma lag. De formella delarna i lagen innebär bl a att riksdagen slagit fast att vissa områden är förvaltningsområden för samer, för finsktalande etc. Romerna har inga förvaltningsområden. Däremot en särskilt strategi för romsk inkludering som riksdagen antog för ett år sedan. Flera utmaningar lyfts fram inte minst inom skola och arbetsmarknad, merparten av de vuxna romer vi känner till är arbetslösa. Det utanförskap som romer befinner sig i är ett problem som måste angripas – men detta måste göras tillsammans med romerna.

8 april firas för att uppmärksamma romernas kongress i London 1971. Men i den politiska situation som råder i Europa och i Sverige går det inte att bara fira.

Det finns en allvarlig sida som också är viktig att lyfta- den rasism och de fördomar som vi dagligen kan ta del av här hemma i Sverige, men ännu kraftfullare i länder som Ungern och Italien. I Europa har länder som Ungern och Italien, men också Frankrike, medvetet fattat politiska beslut som innebär en jakt på romerna. Förutom att parlamentariker gör rena nazistiska uttalandet så visar utvecklingen med ghetton i den italienska huvudstaden eller områden i Belgrad eller Bukarest att romer även i sina egna länder lever marginaliserade och på gränsen till extrem fattigdom.

Resurser från EU som öronmärks till romer används till annat. Samtidigt lever många i mycket enkla lägenheter eller hus av aluminium och kartonger utan el och vatten. Självklart leder dessa förhållanden till att romer reser omkring i Europa och tigger. Det är detta tiggeri som vi kan se i större svenska städer och som flertalet politiker från alla möjliga partier vill förbjuda. Tiggeri är ett tecken på misslyckande, men de som tvingas till det har inte många andra alternativ. Ingen människa skulle utsätta sig för den förnedring det innebär att sitta på marken ensam i ett okänt land och be någon annan om några mynt om man inte var tvungen till det. Det är heller inte förbjudet att tigga enligt svensk lagstiftning Detta är också ett tydligt resultat av de ekonomiska problem Europa upplever och romernas utanförskap i sina egna länder.

 

Gypsy dancers / Bailarinas zíngaras (III)
. SantiMB . / Foter.com / CC BY-NC-ND

Att fira romernas nationaldag är något positivt som brukar förknippas med romsk kultur, god mat och inte minst deras världskända musik.Jag har medverkat de senaste åren i Västerås och Stockholm.

Men medias rapportering om romer är sällan positiv. Ofta är det i negativa sammanhang rom omnämns. Drömmen och målet är att – precis som när vi uppmärksammar de andra nationella minoriteterna –  firandet mer ska förknippas med något som inger framtidstro. Detta kräver att diskrimineringen upphör, att vardagsrasismen och fördomarna upphör och inte minst att Europas regeringar slutar förfölja sina egna medborgare. Bara de senaste fyra-fem åren har romska frågor lyfts upp mer på allvar i de svenska kommunerna. En injektion i detta var Maria Leissners Romdelegation som gav en skjuts till oss alla som sedan lokalt och nationellt tagit vid.

Men det stora, tunga arbetet har romerna slagits för i årtionden, inte minst på 50-60-talet med systrarna Taikons viktiga insatser för att få till en så självklar sak idag som att låta barnen gå i skolan och att romer skulle sluta tvingas flytta ifrån en kommun efter några veckor. Denna ordningen försvann först i mitten av 1960-talet men för att förstå den långa kamp som romer drivit i Sverige måste vi tillsammans med romerna berätta och uppmärksamma romernas historia, samtidigt som vi måste blicka framåt och skapa tillit mellan varandra.

Roger Haddad (fp)
Riksdagsledamot för Västmanland, från Västerås
initiativtagare till Rådet för romska frågor i Västerås samt Nätverket för romska frågor i Sveriges riksdag
www.folkpartiet.se/roger

Mänskliga rättigheter ifrågasätts av brittiska inrikesministern

Avpixlat tycks med förtjusning meddela att Storbritanniens inrikesminister Theresa May uttrycker skepsis mot att hennes land lyder under Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna

Avpixlat skriver bland annat:

Förändringens vindar blåser onekligen i Storbritannien i dessa dagar:… Och nu är det alltså inrikesminister Theresa May, tillhörande Camerons konsevativa Tories, som ryter till om Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg de menar gör intrång i den brittiska suveräniteten.

Här måste det verkligen ges en eloge till Avpixlat för att de förstår innebörden av att ett land ratificerar Europakonventionen.

Ja, Avpixlat kommer faktiskt med rätt information till sina läsare i just den frågan.

Europakonventionen inkräktar på den nationella suveräniteten. Genom Europakonventionen är ett land hindrat att tortera och förslava människor. Ett land som ratificerat Europakonventionen är förbjudet att förfölja grupper av människor eller att mörda människor. Bland mycket annat. De som är intresserade av vad detta dokument som begränsar den nationella suveräniteten kan läsa mer här i en nedladdningsbar pdf.

Vitryssland är ett land som inte ratificerat Europakonventionen. Ett land att se upp till kanske?

Tidigare i historien fanns andra politiska ledare som i likhet med Storbritanniens inrikesminister Theresa May starkt ifrågasatte rätten att ”göra intrång” i länders suveränitet. Nazisterna som åtalade i Nürnbergrättegången ifrågasatte till exempel detta.

Goering
Hermann Göring 1946 — Theresa May 2016?Óscar Palmer / Foter.com / CC BY-NC-SA

De åklagade nazistledarna hävdade att alla brott såsom folkmord, summariska avrättningar, tortyr och annat som de anklagades för att ha utfört, visserligen utförts, MEN — utförts inom ramen för Tysklands nationella suveränitet.

Därför ansåg de åtalade att de allierade segrarmakterna inte skulle ”lägga sig” i deras mördande, förföljande och torterande, eftersom det faktiskt beslutats av den tyska nationens högste representant, nämligen statschefen, eller Der Führer Adolf Hitler.

De allierade åklagarna under Nürnbergrättegången, inklusive de brittiska Nürnbergåklagarna, såg inte riktigt likadant på saken.

Så för alla Avpixlats läsare och Avpixlats redaktion som anser att den svenska statsmakten hålls tillbaka från att göra vad den behagar mot oss alla, bör Storbritanniens inrikesminister ses som en frisk fläkt i debatten.

Om bemötande av…

Jag anser mig vara lyckligt lottad som växt upp med föräldrar som under stora delar eller hela sitt yrkesliv arbetat med barn och ungdomar med olika utvecklingsstörningar eller funktionshinder. Dessutom har jag flera nationaliteter i min familj. Det gör att min tolerans är inbyggd redan sen barnsben. Därför irriterar jag mig oerhört på när folk intar en nedlåtande attityd mot människor som inte tillhör normen.

Synliga eller trodda olikheter ger varierande bemötande.

Jag satt i baksätet på mina föräldrars bil häromdagen och vi kom in på detta med rasism och intolerans. Jag berättade att jag hade tänkt skriva om det här med bemötande, och det blev en lång diskussion om hur man använder just det ordet. Så kortfattat som möjligt tänkte jag berätta hur jag ser på ordet och dess innebörd beroende på hur det används.

I diskussioner med några av medarbetarna här på Motargument fick jag reda på att bemöta, det är minsann ett positivt laddat ord. Man bemöter människor med artighet, vett och etikett och hyfs. Typ. Jag håller inte riktigt med, men jag köper att ordet kan användas i positiva sammanhang. Däremot retar jag mig på när folk (generalisering, jag vet) i största allmänhet inte förstår eller vill förstå att ordet också kan användas i negativ mening.

Låt mig förklara hur jag menar.

Så fort en människa ställer sig utanför normen – medvetet, ofrivilligt eller utan att vara medveten om det, så ställs vi inför en utmaning. Hur ska vi bemöta den här personen. Det spelar inte så stor roll vari olikheten ligger; det kan vara att personen valt att klä sig på ett annorlunda eller utmanande sätt, att denne tillhör HBTQ-rörelsen, har ett funktionshinder vi inte vet hur vi ska hantera, eller för den delen – kommer från ett annat land. Så fort det handlar om en grupp vi kan applicera en större mängd trodda egenskaper om, förutsätter vi att alla personer inom den gruppen har alla dessa egenskaper. Som till exempel tror vi gärna att funktionshindrade är mindre intelligenta, att de inte kan kommunicera ordentligt, att de behöver hjälp, för att inte tala om att det är synd om dem.

Det här är tyvärr en attityd som finns överallt, även inom omsorgen med föregående studier där man får lära sig att bemöta framtida funktionshindrade eller utvecklingsstörda. Det vill säga; glömma bort att de är individer, och dessutom bete sig snällt på ett sätt som förnedrar och idiotförklarar personen man har framför sig.

Respektlöst och ouppfostrat, menar jag att det är.

Ungefär samma egenskaper belägger vi invandrare med, fast ur ett annat perspektiv. Oavsett om vi är rasister eller antirasister buntar vi ihop dem alla och funderar över hur vi ska bemöta dem för att ge dem vårt färdiga koncept över hur de bäst ska integreras – helst utan att fråga dem. Vi intar en nedlåtande attityd i vårt bemötande, därför att de är nya i landet, ur vårt perspektiv har de inte någon kunskap, de kan inte språket och förstår därför inte den kunskap vi försöker förmedla – gärna genom att klappa dem på huvudet. Vi vill gärna tro om oss själva att vi tar hand om dem och hjälper dem in i samhället, men vi glömmer bort att även invandrare är individer som förhoppningsvis och troligtvis har egna idéer om hur de vill komma in i vårt samhälle. Även här intar vi en attityd av snällhet som har en grundton av tycka-synd-om-syndromet. Tanken är god, men resultatet ger en passiv individ som sjunker längre och längre in i en situation där andra tar hand om allt.

Tycka-synd-om-syndromet på flera nivåer

Vi kanske inte medvetet tycker synd om exempelvis funktionshindrade och invandrare, men det är någonting som pågår i flera samhällsskikt. Som privatpersoner är det lätt att tycka synd om någon i stället för att hysa empati och förståelse för en annans situation. Tycka-synd-om och empati är två helt skilda saker, och det bör man ha i åminne.

Utöver det personliga tycka-synd-om, tycker man gärna synd om, som kommunpolitiker, landstingspolitiker och riksdags-/regeringspolitiker. Man går kanske ut på studiebesök på en dagverksamhet, på ett flyktingboende, eller kanske till och med på någon av ABF’s eftermiddagsfikaträffar för nyanlända. Man ser, reflekterar och tänker att man ändå har en himla tur som har det så bra som man har det. Och så intar man en attityd som är just nedlåtande, överdrivet snäll och förstående, även om man tror att man är sådär lagom svenskt snäll.

Tja, dumsnäll, kanske. Utan förståelse för hur den reaktion och attityd man förmedlar kan vara långt mer sårande och förnedrande än om man skulle vara elak. Ren elakhet är lättare att förstå än en dumsnäll elakhet inlindad i bomull.

snälla ni. Oavsett vem ni bemöter i framtiden – fundera på hur ni gör det, vad ni säger, och hur en individ är unik även i ett kollektiv.

Glöm aldrig det.


Relaterat

Om välviljans rasism
Antirasism bygger på rasistiska föreställningar
Antirasistisk kritik av mångkulturalism

Jag är och förblir antirasist!

Sverige är inte längre lika vackert.

Jag vaknar på morgnarna och inser att jag inte är lycklig, inte lika lycklig som förut! Valnatten 2010, alltså när det stod klart att (SD) kom in i riksdagen, grät jag. Vi har fått ett ännu kallare samhällsklimat sedan den natten. Ute på arbetsplatser runt om i vårt land, är det åter igen legitimt att skämta nedsättande om invandrare!Jesper Odelberg

Min mamma har jobbat på ett äldreboende. Många av min mammas kollegor sa att:
”Det är bra att ett nytt parti kommer in i riksdagen och rör om i grytorna.”
Men till vilket pris? Undrar jag.

Sedan Dansk Folkeparti med Pia Kjaersgaard i spetsen kom in i Folktinget 2001, har man sett att hatbrotten mot fysiskt funktionshindrade människor har ökat i Danmark. Det är ett faktum!

Det finns en grupp som i Sverige idag som ingen talar om. Det är människor med invandrarbakgrund som har funktionshinder. De får absolut INTE glömmas bort i debatten. Jag vet inte hur många som kommer hit per år, men jag vet att de finns. Och det räcker för mig!

Att jag är antirasist beror på att jag under hela min gymnasietid i Angered umgicks mest med folk från Turkiet, Chile, Bolivia och Spanien. De visade mig respekt på ett sätt jag dittills aldrig hade upplevt.
Min mormor berättade tidigt för mig om romernas situation i Sverige under 40-50 talet och hur hon hjälpte dem. Hon blev också kallad det ena och det andra för att hon gjorde det hon gjorde.

Romernas situation är fortfarande väldigt illa både i Sverige och i resten av Europa.

Jag blir utsatt av rasism nästan dagligen på Twitter. Jag har till exempel blivit kallad för ett ”nerbajsat rullstols-mongo”. Och hur bemöter man ett sådant argument. Det säger de ju bara för att såra! Inget annat!
Jag kommer alltid att stå på de svagastes sida. Annars kommer jag inte kunna se mig själv i spegeln!

På politikerveckan i Almedalen på Gotland 2011, tog jag en debatt mot (SD):s partisekreterare Björn Söder. Vi skulle debattera mänskliga rättigheter. Så jag läste på deras partiprogram som var ganska lättläst kan jag säga!

Under debatten försökte Björn Söder hela tiden förminska mig genom att bland annat vända ryggen mot mig, avbryta mina inlägg, han tittade aldrig på mig under hela debatten. En härskarteknik utan dess like.
Men Björn Söder sa ingenting om invandring i hela debatten. Så jag blev faktiskt lite ställd. Istället berättade partisekreterare Björn Söder vad (SD) mer är emot:
De är emot abort! De är emot homoäktenskap! De är FÖR tvångssterilisering på folk som vill byta kön!
Då handlar det inte bara om invandringen, utan om en människosyn som jag aldrig kan ställa upp på! Så länge min mun kan andas!

©Jesper Odelberg

Praktika för den svenska yttrandefriheten

Det finns en rad så kallade nyhetssajter på Internet idag, som alla tror sig publicera ”sanningen” som ”fulmedia” inte vågar visa. Man övertygar varandra om att media för vanligt folk censurerar verkligheten för att ge en falsk, romantiserad bild av hur världen ser ut. Dessutom menar man att den svenska yttrande- och åsiktsfriheten hotas på grund av meningsskiljaktigheter mellan människor. Översatt till vanlig svenska betyder det att alla som inte är av samma åsikt som dessa människor förtrycker och tystar deras åsikter, när det egentligen är tvärtom.

Med den här texten vill jag visa att författare och kommentatorer på nämnda så kallade nyhetssajter har fel i sin tro att den svenska yttrande- och åsiktsfriheten är hotad.

About  freedom of speech
blog100days / Foter / CC BY-NC

Mänskliga rättigheter

Såhär säger FN’s deklaration om de mänskliga rättigheterna;

Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.

(Artikel 19)

Det här innebär att alla människor har rätt till sina egna åsikter. Det innebär att alla människor får söka, ta emot och sprida information/idéer med hjälp av alla uttrycksmedel, oberoende av gränser. I praktiken innebär detta att alla som har rasistiska idéer både kan och får sprida sina tankar både inom Sverige och utanför. Internet är det tydligaste exemplet, där det är oerhört lätt att sprida sina tankar och idéer. Som till exempel på Avpixlat.info, Fria Tider, Nationell.nu – med flera så kallade ”alternativa” nyhetssajter.

Eller för den delen, Motargument.se.

Till skillnad från vad särskilt läsarna av ovan nämnda så kallade nyhetssajter gör gällande i sina kommentarer, så är denna rättighet gällande för alla. De egenutnämnda oliktänkande vill få det att framstå som att deras åsikter inte är välkomna och censureras å det grövsta av både media och politiker. Dessutom är de oerhört motvilliga att ge plats åt den som tänker annorlunda i kommentarsfälten på deras egna forum.

Det här står i yttrandefrihetsgrundlagen;

Varje svensk medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, offentliga uppspelningar ur en databas samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.

Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. I den får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna grundlag.

[…]

Med tekniska upptagningar avses i denna grundlag upptagningar som innehåller text, bild eller ljud och som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel.

    Paragraf 1 ur Yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469)

Det får inte förekomma att något som är avsett att framföras i ett radioprogram eller en teknisk upptagning först måste granskas av en myndighet eller något annat allmänt organ. Inte heller är det tillåtet för myndigheter och andra allmänna organ att utan stöd i denna grundlag, på grund av det kända eller väntade innehållet i ett radioprogram eller en teknisk upptagning, förbjuda eller hindra dess offentliggörande eller spridning bland allmänheten.

    Paragraf 3 ur Yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469)

I praktiken är det alltså;

  • oavsett ämne får alla yttra tankar, åsikter och känslor i ett offentligt samtal
  • ändamålet med detta är att skapa förutsättningar för ett fritt meningsutbyte, en fri allmänupplysning och ett fritt konstnärligt skapande
  • ingenting som avses framföras i radio eller teknisk upptagning får granskas av myndighet eller annat allmänt organ (alltså; ingen censur)

Tanken att någons åsikter i det svenska samhället på något sätt skulle förtryckas eller censureras är helt barock. Visst finns det åsikter de flesta av oss inte vill kännas vid – till exempel främlingsfientliga och rasistiska sådana. Men det innebär inte att staten går in och blockerar sajter som tidigare nämnts. Då skulle man nämligen bryta mot lagen.

Det läsarna till Avpixlat, Nationell, Fria tider med flera inte verkar känna till är att varje människa, utöver att ha friheten till sina egna åsikter, också har friheten att välja vad man vill läsa, lyssna på och ta till sig.

FOTNOT

Att nyttja sin åsikts- och yttrandefrihet är som att nyttja en rabatt i en butik. Den går oftast inte att kombinera med andra rabatter (eller som i det här fallet; lagar). Det är också i största allmänhet dåligt att nyttja sin yttrandefrihet på annans mark (t ex andra människors hemsidor) om man använder den för att exempelvis skriva något som kan tolkas som hets mot folkgrupp.

 

Asylprocess för dummies, del 3

Gästartikel av Sanna Vestin

Del 3. Efter avslag.

De flesta som söker asyl i Sverige får avslag. Detta innebär vanligen att man får beslut om utvisning, att man måste lämna Sverige. Beslutet kan verkställas när det har vunnit laga kraft, det vill säga när det inte går att överklaga längre. Lämnar man inte landet på egen hand inom den tid som står i beslutet (oftast fyra veckor efter att det vunnit laga kraft), så ska Migrationsverket verkställa utvisningen.

Verkställighetsproceduren börjar med att man kallas till ett återvändarsamtal om hur resan ska gå till, och vilka handlingar som behövs.

Ungefär hälften av utvisningarna från Sverige verkställs genom att den utvisade själv ordnar utresan eller reser i samarbete med Migrationsverket. Det kallas för ”frivilligt återvändande” För en del länder går det att få ett ekonomiskt bidrag i samband med frivilligt återvändande.

Många utvisningar är svåra att verkställa, till exempel för att hemlandet inte tar emot utvisade utan id-handlingar. I väntan på verkställighet får man bo kvar på samma villkor som asylsökande, men man får inte arbeta.

Cop_Youngster
Dan Shouse / Foter / CC BY-NC

Om man avviker så lämnas ärendet över till polis. Samma sak sker om Migrationsverket anser att det finns skäl att tro att man tänker hålla sig undan (till exempel för att man inte kommer på återvändandesamtalet), eller att det kommer att behövas tvångsmedel för att verkställa utvisningen.

Man kan också tas i förvar, alltså tas in på en av Migrationsverkets låsta förläggningar, om Migrationsverket eller polisen anser att det behövs för att utvisningsbeslutet ska kunna verkställas. Den som tas i förvar får ett offentligt biträde just i frågan om förvarstagandet. Förvarstagandet omprövas varannan månad av förvaltningsrätten, och det ska finnas en reell möjlighet att verkställa utvisningen för att förlänga beslutet om förvar.

Det är ganska vanligt att beslut om utvisning fattas fast beslutet i praktiken inte kan verkställas. Det kan vara praktiska problem med kommunikationer till landet. Det kan vara så att de enda organisationer som har möjlighet att verkställa utvisningar till ett visst land inte befattar sig med ofrivilliga resor. Eller att landet har som policy att inte ta emot utvisade, eller tar emot så få att de flesta får vänta. Oavsett orsaken blir resultatet att den utvisade blir kvar i Sverige trots att det formellt finns ett ”verkställbart” utvisningsbeslut.

I många fall fattas beslut som blir svårt att verkställa därför att Migrationsverket anser att det skulle gå – bara den utvisade personen samarbetar, till exempel genom att gå till sin ambassad och ordna pass eller genom att gå med på att delta i ett återvändarprogram. Det kan också vara så att Migrationsverket hävdar att den utvisade kommer från ett visst land, eller har passerat ett visst land, men eftersom den utvisade inte har pass eller några andra resedokument som visar det, så nekar det landet att släppa in personen.

För ensamkommande barn tillkommer ett visst krav på mottagande. Om utvisningsbeslutet fattas utan att mottagande är ordnat så kan myndigheterna avvakta med att verkställa beslutet tills barnet fyllt 18. Detsamma gäller barn vars föräldrar försvunnit i Sverige.

År 2011 återvände ungefär 10.000 asylsökande till hemlandet utan att polisen behövde ingripa. Ungefär lika många ärenden lämnades över till polis. Men det var bara 2.500 personer som faktiskt verkställdes av polis under året. En del av personerna med utvisningsbeslut som inte verkställs har avvikit, men andra bor öppet i förläggningar eller eget boende på liknande villkor som asylsökande. De flesta får dock dagbidraget nedsatt helt eller delvis med motivering att de inte samarbetar om utvisningen.

Hinder mot verkställighet

Om Migrationsverket får nya uppgifter om att ett utvisningsbeslut inte går att verkställa, så ska verket pröva om det är så. Det måste vara fråga om nya omständigheter som inte fanns när utvisningsbeslutet fattades (annars skulle det bli en överprövning av vad domstolen redan bestämt, och det kan inte Migrationsverket göra). Men om det till exempel står klart att hemlandet inte kommer att ta emot inom överskådlig tid, så att utvisningen inte går att verkställa, då ska Migrationsverket pröva om personen ska få uppehållstillstånd i alla fall.

Sjukdom kan vara ett verkställighetshinder, men då handlar det om att sjukdom hindrar själva resan, inte vad som händer i hemlandet. Det kan också uppstå helt orimliga situationer, till exempel att ett barns sjukdom har förvärrats och blivit livshotande, eller att det skulle rasera barnets framtida psykosociala utveckling att verkställa utvisningen. Sådant skulle kunna ses som en ny omständighet. För ensamma barn kan även sådant som att föräldrarna dödats i hemlandet vara en ny omständighet.

För vuxna är inte vistelsetiden i sig ett skäl, men för barn kan Migrationsverket i enskilda fall ta hänsyn till vistelsetiden eller rättare sagt att barnets anpassat sig till Sverige medan verkställigheten har dragit ut på tiden. Men det ska i så fall handla om mycket långa tider; många år.

Det kan ju också uppstå nya politiska skäl, till exempel genom att situationen ändras i hemlandet. I sådana fall kan man begära en ny prövning av ärendet, om Migrationsverket inte genast håller med om att den nya situationen innebär verkställighetshinder. Får man en ny prövning så börjar man om från början med asylproceduren, men det är bara skyddsbehoven som prövas i den situationen, inte anknytning eller andra ömmande omständigheter.

De nya omständigheterna behöver inte ha uppstått i hemlandet. Det kan också hända att det kommer fram personliga omständigheter som inte har prövats förut, till exempel övergrepp som man inte har klarat av att berätta om, eller att det har hänt saker i Sverige som gör att myndigheterna i hemlandet fått ett nytt intresse för ens person. Men då ska man ha en mycket bra förklaring till varför det här inte kunde tas upp i grundärendet, annars får man inte någon ny prövning.

Medan Migrationsverket prövar sådana frågor får utvisningsbeslutet inte verkställas förrän prövningen är klar. Migrationsverket kan också tillsätta offentligt biträde igen och fatta ett särskilt beslut om inhibition. Inhibition betyder att utvisningsbeslutet kvarstår men får inte får verkställas tills vidare.

Om Migrationsverket sedan kommer fram till att det finns ett verkställighetshinder just nu så kan beslutet bli uppehållstillstånd, tidsbegränsat eller permanent beroende på omständigheterna.

I de flesta fall blir det ett nytt avslag. Det är många som påtalar verkställighetshinder, men de flesta får ett snabbt svar att det här är inget nytt, eller i varje fall inget som hindrar verkställigheten.

Om man har påtalat nya politiska skäl kan man överklaga ett nej. Frågor om verkställighetshinder av praktiska eller medicinska skäl eller annat som inte har med skyddsbehov att göra, går inte att överklaga.

Giftermål, studier, arbete…

Om man under tiden i Sverige har gift sig med någon som har rätt att bo här, så har man i princip rätt till uppehållstillstånd. Detsamma gäller om man fått barn med någon som är bosatt här, åtminstone om man har bott ihop eller har umgänge med barnet. Men såna saker betraktas inte som hinder mot att verkställa en utvisning. Uppehållstillstånd av familjeskäl ska man ju ändå söka från hemlandet, eller något annat land där man har rätt att vistas. I undantagsfall kan man få söka från Sverige om man har barn som skulle ta skada av en lång separation, och man inte har levt gömd. Men villkoren är mycket snäva, och de flesta måste söka från utlandet även om de har barn.

Annat som kan hända under väntetiden kan vara att man blir intagen på en utbildning, får löfte om ett arbete eller kanske har startat ett företag. Sådant kan också ge uppehållstillstånd, men även i de fallen ska tillståndet sökas från utlandet. Villkoren finns att läsa på Migrationsverkets webbplats, och där kan man också ladda ner blanketter för att ansöka via internet. Arbetet eller studieplatsen ska vara ordnad i förväg, och man ska ha ett giltigt pass.

En viktig sak att veta direkt när man får slutligt avslag är att om man ansöker om arbetstillstånd inom två veckor efter att ett avslagsbeslut vunnit laga kraft så kan man slippa resa till hemlandet för att ansöka. Förutsättningarna är att man har arbetat lagligt i sex månader och har erbjudande om att fortsätta i minst ett år hos samma arbetsgivare.

Preskription efter fyra år

Om det inte har uppstått några nya skäl, varken verkställighetshinder eller av annat slag, så kan man inte få sin sak prövad på nytt i Sverige förrän det gamla beslutet preskriberats och inte gäller längre.

Dublinbeslut, alltså beslut om överföring till ett annat EU-land, preskriberas sex månader efter att det andra landet accepterade överföringen, om Sverige vid det laget inte har lyckats verkställa överföringen. Men om misslyckandet beror på att den asylsökande har hållit sig undan så blir preskriptionstiden 18 månader.

Har man redan fått uppehållstillstånd i ett annat land så hjälper det inte att hålla sig undan ett Dublinbeslut, Sverige behandlar inte asylansökan en gång till. Har man fått slutligt avslag i ett annat land så kan det eventuellt gå att göra en ny ansökan om utvisningen anses verkställd.

Det förekommer också att ett beslut enligt Dublinförordningen upphör att gälla därför att den sökande vistats utanför EU i minst tre månader sedan beslutet togs – men det är inte så vanligt, eftersom det är svårt att bevisa.

Vanliga utvisningsbeslut preskriberas efter fyra år, räknat från att beslutet i grundärendet vann laga kraft.

Att ett utvisningsbeslut har preskriberats innebär inte att man befinner sig lagligt i Sverige, men man får ansöka om asyl på nytt om man vill. Proceduren blir likadan som första gången. Alla skäl, både de som man anförde förra gången och sådana som tillkokmmit, kan läggas fram. Man erbjuds boende och dagbidrag som en ny asylsökande.

För den som har blivit kvar i Sverige fyra år efter utvisningsbeslut utan att ha varit gömd, till exempel för att hemlandet inte har velat ta emot eller att utvisningen har skjutits upp av andra skäl, är sannolikheten stor att man får uppehållstillstånd när man söker på nytt efter preskription. Om man har varit gömd så är det troligare att man får ett nytt utvisningsbeslut av liknande skäl som första gången.

/Sanna Vestin


Texten bygger på FARR:s Goda Råd samt föreläsningar, bland annat för rådgivningsgruppen inom ”Ingen Människa är Illegal” i Stockholm, februari 2012.
Läs mer om asylproceduren: FARR:s GODA RÅD (finns även på arabiska, engelska, spanska och ryska)

Gå till Asylprocess för dummies: Del 1 Att söka asyl | Del 2 Skäl för uppehållstillstånd | Del 3 Efter avslag